2007-03-11 Loggbok nr 138

Vad gör man när vi får vänta i 4 dagar på en tillställning i Ballarat? Vet man inte, så går man till informationskontoret. Där visste de. Kör upp till the Grampians. 2007-03-11 Loggbok nr 138 The Grampians Vad är nu detta? Just utanför Ballarat, som ligger en knapp timmes bilresa nordväst om Melbourne, finns detta naturreservat. Höga berg omger en liten ort som heter Halls Gap. Vi fick en karta med förslag om vilka vägar vi skulle åka och vilka utsiktspunkter som var ett måste att besöka. Det första som stod på tur var Mount William, som upptäcktsresande major Mitchell besteg 1836. Då var det nog en riktig strapats, men idag går det en asfalterad väg ett långt stycke upp på berget. Sista kilometrarna fick vi dock ta oss per fot. Med vandrarkängorna på och ryggsäck med kameror och dricka på ryggen, började vi den mödosamma vandringen uppför mot toppen. På vägen upp, avlöste den ena fina utsikten den andra och mångfärjade klipptoppar visade sin bästa sida, i det strålande solskenet. Efter många raster och pustande, så kom vi i alla fall upp till toppen (1168 meter) och belönades med en fin utsikt, men det blåste ordentligt. Nerför går det ju lättare och fordrar inte så god kondition, men det sliter på knäna och en del muskler stelnar istället. Det var i alla fall en efterlängtad syn, när bilen blev synlig på parkeringsplatsen. Vi for vidare via Halls Gap och tog en slingrande väg upp till Boroka utsiktsplattform, där vi kunde se ner i dalen med dess lilla sjö och vinodlingar. Från denna utsiktspunkt är det inte långt till the Balconies. Vi hade läst att det inte var balkonger, utan en speciell formad klippa, som fått namnet. Någon kilometer genom svartbränd skog, och vi var framme vid den konstiga formationen, som mer såg ut som ett varg-gap än en balkong. Det var en upplevelse att vandra i skogen, som nyss härjats av en skogsbrand, och se livets återkomst. På de svartbrända stammarna hade små gröna kvistar bildats och även på den brända marken spirade det. Vilken växtkraft! Vi hittade en liten fin glänta utmed vägen, där vi kunde parkera för natten och blev vaggade till sömns av bruset från de stora eukalyptusträden. Vi har också fått lära oss att inte parkera alldeles under sådana träd, då de hux flux kan tappa en stor gren. Många människor har blivit ihjälslagna av sådana fallande grenar. Dagen efter, så fortsatte vi vad de kallar guldturen. Det är en vägslinga som passerar många av de gamla guldfälten, som ligger norr om Ballarat. Där vi körde, ja tror nästan 20 mil, så fanns det lämningar av guldfält nästan över allt. Dessa lämningar var i regel bara gro-

par i marken, då man i huvudsak letade nuggets, eller små korn av guld. Man använde oftast vaskpannor och om det fanns vatten, var de effektiva att få fram guldet. Det hela bygger ju på att guld är mycket tyngre än sand och sten och stannar alltså kvar i botten på vaskpannan, när man spolat bort det mesta av sanden och småstenen. Sovereign Hill Tänk vad dagarna går fort. Nu var det dags att gå upp till denna omtalade kulle och titta på allt som samlats där. Hela kullen är ju ihålig, för det är en gammal gruva som byggt om för oss turister för att vi skall få en inblick i hur gruvarbetarna hade det på 1850 talet. Man hittade nämligen guld i Ballerat 1851 och det var då världens rikaste fyndplats av guldklimpar. Där fanns en maskinhall där stora ångmaskiner gick och som drev både gruvhissar och en verkstad. Det var kul att komma in i denna verkstad, där alla maskiner var försedda med remdrift från i taket fastsatta axlar med remhjul, som en vidarekoppling från ångmaskinerna. En jobbare stod och trycksvarvade både mässings och plåtfat. Vid sidan av denna verkstad så smälte man guld till tackor. Här fick vi inte känna på guldet, utan så fort det svalnat, så stoppades det ner i en kassabox med fönster, så vi kunde se guldtackan där den låg och glänste på en röda sidenbädden. Men det mest intressanta utspelade sig på kvällen. Battle of Eureka eller Blood on the Southern Cross Vi hade hört mycket om denna ljus och ljudshow och vi såg verkligen fram emot kvällen. Typiskt, när vi skulle dit så började det småregna och gjorde så under hela kvällen. Tack och lov så var det mesta av föreställningen under tak. Vad handlade då detta om? Man kan nog dra paralleller med Ådalshändelserna därhemma. Upptäckten av guld I området hade en dramatisk effekt på staten Viktoria, som är den minsta staten I Australien. Det kom över 60 tusen gruvarbetare till området, och vi kan ju förstå att det skapade problem för myndigheterna. De såg väl sin chans och införde en licens som kostade 30 shilling/månad och den skulle betalas, oavsett om man fann guld eller ej. Strax norr om Ballarat finns en stad som heter Bendigo. Först bildades en förening där som kallade sig Anti-Gold Licens föreningen. Där sammanställdes en petition till myndigheterna och som skrevs under av 30 tusen gruvarbetare och som uppvisades för guvernören C.J. La Trobe i Melbourne. Den handlade om rätten att rösta, köpa land, förbättra villkoren för det slitsamma gruvarbetaryrket, förbättrande av lag och ordning mm. Man fick inget gehör, varför man valde en liten grupp, som skulle leda dem i deras kamp. Ledaren för denna grupp var den

irlänske gruvarbetaren Peter Lalor. Han beordrade att en barrikad skulle byggas som försvar och började samla in alla sorters vapen. När barrikaden var färdig, så bad Peter alla sina kamrater att upprepa: Vi svär vid det södra korset att stå trogna man och man och slåss för att försvara våra rättigheter och friheten, Amen Gruvarbetarna var ju inte tränade för att slåss, så när den engelska regeringens trupper anföll klockan tre på en söndag, då många var i kyrkan, så var det en lätt match att besegra de 120 män som fanns kvar. Soldaterna dödade 22 gruvarbetare och sårade12, däribland ledaren Peter Lalor. Deras egna förlust var 4 soldater. Allt var över på 20 minuter och då togs 100 fångar. Men händelsen fick regeringen att lyssna och efter detta infördes det en licens på ett pund per år och man fick rösträtt. Även de tillfångatagna släpptes ur fängelset. Hotellet brann, och gör så varje kväll! Det var svar på att hotellägaren hade dräpt en lite berusad gäst och blev frikänt, bara för han kände de som dömde. Då rann sinnet på gruvarbetarna som tände på hotellet som brann ner. Det blev en ny rättegång och då fälldes hotellägaren, men även mordbrännarna. Trots vädret, så var det verkligen ett skådespel som visades. En hel gruvarbetarby var byggd och massor av olika effekter hände under kvällen, plus att det berättades vad som historisk hade hänt. Vi tyckte att vi fått ett bestående minne från denna kväll. Tasmaninen Vi passade på att beställa en biljett med färjan som går mellan Melbourne och Davenport på Tasmanien. Vi gjorde det innan vi åkte till Grampier, och det var tur det, för vi fick ingen plats på färjan på en dryg vecka. Men allt ordnade sig och det var med spänning vi närmade oss Melbourne. Vilken storstad! Vi körde över en hög bro och spanade efter en skylt, som skulle leda oss till färjeläget. Hur vi spanade, så inte hittade vi någon skylt. Nästan inne i centrum så hotades vi med en tunnel och avgift, och som smålänning kan man ju inte acceptera det, varför vi vred av och kom ner på väg 20, som vi inte hade en aning om vad den ledde. Vi kör på riktningen, sa jag till Gun-Britt, som förtvivlat letade i kartboken. Jag girade in på en väg med massor av trafikljus, och utan min förskyllan, så hamnade vi framför en skylt, som visade att färjeläget låg rakt fram. Hade jag varit hemma hade jag köpt en lott! Ny väntan, för det finns ingen plats vid färjan om man kommer för tidigt. 2,5 timmar innan avgång är tiden som man tidigast kan åka in på området. Det blev att parkera och det kostade 15 kronor för en timme men 25 för hela dagen. Vi kunde i alla fall stå precis nere vid havet och laga mat och där fanns även toaletter. Efter några lösta Suduku så körde vi mot färjan. Vi fick köa igen innan det var dags att köra på färjan. När jag kom fram till killen som dirigerade trafiken, så visades vi in på en annan uppfart och fick köra en lång omväg innan vi via en smal hög ramp, kom in på övre däcket med bilen. Än i dag vet jag inte varför vi kom dit. Vi stod ensamma en lång stund och killen inne på däck skojade med oss och sa, att vi fick backa tillbaka hela vägen. Men snart dök det upp bilar med samma höjd som våran, så vi hade nog kommit rätt.

Oturligt nog, så hade man varnat för hård vind mellan 25-30 knop och 4-5 meter vågor. Skulle vi klara detta nu, efter det vi vaggat fram på vägarna i 4 månader? Vi hade också snålat och bara köpt en sittplats för natten. Men stolarna var fina och bekväma att sitta i, så vi kunde slappna av. Visserligen så kunde vi inte sova så bra och vi vaknade ju ofta när båten bangade i en våg. Men det gick förvånansvärt bra och snart så dagades det och vi gick ut på däcket för att se ingången i den smala rännan in till Davenport. Vi såg även, att längst ut fanns en parkering, och där stod några husbilar, som tillbringat natten där. Det passade perfekt, för vi hade bestämt att inte fara vidare, efter en natt med dålig sömn. Vi körde ut till parkeringen och hade en fin utsikt över de båtar som gick in och ut ur hamnen. Toppställen på Tasmanien Vi gillade verkligen denna ö, som ligger söder om Australienska kontinenten. Vi startade och tog den nordvästra delen först. Det kan nämnas många platser, men Stanley var en som fastnade i minnet. Nästan slättmark innan man kom fram, men bakom staden reste sig ett platåberg med branta sidor. Denna gång så frestade vi inte muskler och knän, utan tog en stollift upp på krönet och fick en fin utsikt som belöning. Gå nu bara på de uppgjorda stigarna, löd förmaningstalet, för det finns massor av ormar och det är deras berg. Med sandalerna var det ingen konst att hålla sig på stigen. Kryper det ut något ur gräset blir dom rädda när de ser 10 stora tår, tröstade jag Gun-Britt med. Hon ville vända och gå tillbaka till linbanan och åka ner igen. Men hon tog mod till sig efter detta med tårna och vi fick en fin promenad. Vi fortsatte ner till Arthur river och till kanten på världen. Det var Brian Inder som författat en vers och döpt platsen till The Edge of the World och hade vi inte sett upp (ner), så hade det blivit slutet för mig. Framför mig på stigen ringlade nämligen en tigerorm. Den har ett gift som är bland de kraftigaste i världen och de skräms inte av några tår, utan ser nog allt som ätbart. En del påstår att de drar sig undan när de känner vibrationerna från en gående människa, men det gjorde inte denna filur. Ålade sig rakt över stigen och in i gräset där den försvann. Måste erkänna att jag tittar speciellt noga nu, när man ställer sig vi vägkanten. Frånsett detta möte, tyckte vi inte det var så spännande att stanna här, så vi körde helt sonika tillbaka till stället vi övernattat på, natten innan. Nu stod det en annan husvagn där, så vi fick samsas lite om utrymmet. Vi passade på att åka upp i Cradle Valley och Waldheim, där en av de mest omtyckta vandringar startar. (Overland walking track) Men eftersom den tar 5-8 dagar och inte är någon rundvandring, så kunde vi lätt avstå från detta äventyr. Vi kom så småningom ner till Strahan, där man restaurerat en järnväg, som tidigare körde malm från Queenstown ner till hamnen i Strahan. Det sades vara en upplevelse att

åka med detta tåg, varför vi köpte biljetter för en resa med tåget upp till Queenstown och sedan buss tillbaka. Denna järnväg är så brant på sina ställen, att vanliga lok inte kan köra på grund av brant stigning, så hjulen slirar mot rälsen. Då har man lagt till ett tredje spår i form av ett kugghjul mellan rälsen. Lokföraren kan då koppla in det när det behövs. Systemet kallas ABT-systemet och konstruerades av en Schweizare Roman ABT. Ångloket som drog oss var försett med ett extra par cylindrar, som driver de två kugghjulen, som säkert förde oss upp över bergen. Vi försökte att filma ut genom fönstret det dragande loket, men urskogen stod så tätt inpå, att det fanns risk att kameran skulle svepas med. Men vilken upplevelse att åka ånglok igen. I Qeenstown, som är en gammal gruvstad, bytte vi till buss och åkte tillbaka ner till bilen. Plockade lite björnbär vid parkeringen, innan vi körde samma väg tillbaka, som vi åkt buss. Gjorde staden i några timmar innan vi startade den slingriga vägen ut ur staden. Det flyter en flod genom staden och om någon flod skall kallas Gula Floden, så är det denna. Så mycket miljöförstöring har vi inte sett någon annan stans i Australien. Gruvan hade läckt, eller man använt vatten utan att renat det, så det fanns inte något liv i floden och mycket utav naturen runt staden var dött. Man hade nu sett lite spirande växtlighet och gladdes mycket åt att naturen återhämtar sig. Men det är otroligt vad gruvnäringen förstör landskap mm. Vi kan ju förstå när man bryter ämnen som används som koppar, tenn och annan malm, men när en av de största gruvorna vi sett plockar upp diamanter, då börjar man fundera och kommer fram till att industridiamanter också är viktiga för industrin. Damm på loftet Tasmanien är en stor kraftproducent och många av floderna är uppdämda med mer eller mindre stora dammar. Som vanligt hade den informativa texten i våran kartbok skrutit med den stora och ingenjörsmässigt konstruerade underverket Gordon dam. Det var bara att fara ut i obygden och den långa vägen från Rosegarland förbi Strathgordon för att komma till dammen. Det var mödan värd. Att köra 12 mil på slingriga vägar är ju inte så mycket möda egentligen. Naturknuttar existerar även i denna del av världen. Vi passerade ett gäng som spärrat av skogsavverkning och demonstrerade för behållandet av alla träd. Att de sedan åkte ut till denna avlägsna del med gamla bilar som hostade ut det mesta ur avgasrören kanske passerade opåtalat, men den allmänna opinionen har inte vaknat här än. Nästan varje bil vi ser är en stor 4-hjulsdriven landcruiser eller stadsjeep. Men bensinen kostar ju ca 6 kronor litern.

När vi kom fram till Gordon Dam och såg denna anläggning förstod vi att det hade fordrats många skarpa hjärnor och bra datamaskiner, för att konstruera denna anläggning som är Tasmaniens största. I tunnlar med 140 meters fallhöjd, leds vattnet ner till turbinerna, som är på 144 MW styck. Jag var tvungen att gå ner till dammbyggnaden, som låg långt under visitors center, bara för att kika ner från den höga dammbyggnaden. Dammen är av betong och 140 meter hög, så jag hisnade, när jag kikade över kanten ner i avgrunden. Du milde vad stum jag var i benen när jag gått uppför alla trappstegen tillbaka till Gun-Britt, som fotograferade den lilla pricken som stod på dammens krön. Vi försöker undvika alla stora städer, med dess svårigheter att hitta parkeringar. Men till Hobart kom vi i alla fall. Det var ju dags att sända iväg en positionsrapport. Vi styrde upp mot biblioteket, som normalt i alla andra städer, erbjuder gratis Internet. Men icke i Hobart. Var man utlänning, så skulle de ha 5,50 A$ för en halv timme. Aldrig i tiden, sa den envise gubben, lämnade staden och for ner till det avlägsna Southport. Träffade där en kille som samlade stenar och bearbetade dem. Det var ingen nyttig bekantskap, om man tänker på den alla redan hårt nedlastade Stressless, men vad vackra stenar det finns. Mycket vackra vägar ledde ner till den sydligaste staden i Australien. Visst, man kan komma ner ytterligare, men då fordrar det en annan bil än den vi har. Nu var det bara norrut som gällde och vi siktade igen på Hobart, vilken vi snabbt åkte igenom och över en hög bro som leder över mot Sorell och sedan vidare ner till Tasmanska halvön. Där finns Tasmanska bågen, Devils kök, Port Arthur, Tessellated Pavement. Vad är nu detta med Tessellated Pavement? Jo, havet salt samt jordskorpans förflyttning har skapat detta vägliknande landskap i strandkanten, ett fenomen som vi inte sett tidigare. Däremot Tasmanska bågen och Devils kök, är naturfenomen som inte är så märkvärdiga. Det är stora vertikala klyftor och där toppen på en klyfta har ett naturlig brospann över där stigen gick mot Devils kök. Varför det kallas så, vet vi inte, men klipporna är vertikala och 60 meter från topp till vattenytan. Port Arthur När vi läste om denna historiska plats, fick vi en skräckupplevelse. En sommardag, jag tror det var 1996, så kom det in en yngling på ett café och beställde mat. Han betedde sig ganska normalt, tills han tog fram ett automatvapen och började skjuta och det för att döda. Han lyckades döda 35 män, kvinnor och barn samt skada 18, innan han självmant gav upp.

Det var denna historia som malde i huvudet. Vi tittade självklart på en del av de historiska byggnaderna. Port Arthur har ju varit en stor fängelsekoloni, men är numera ett av Tasmaniens främsta turistmål. Varje byggnad och varje plats andas historia, kanske inte så ädel som man önskar. Fångarna hade ett besvärligt liv och man kunde bli dömd för nästan ingenting. Tasmaniens ostkust Kusten har väl sina fördelar, men är kanske inte så imponerande som andra delar. Visst blev vi imponerade utav klipporna vid Coles bay. När vi kom dit under tidig eftermiddag, så låg molnen över bergstopparna, så vi beslöt att stanna över natt och se hur vädret gestaltade sig dagen efter. Det fanns även en båttur till något som hette vinglasbukten, och som kanske blev en fin båttur. Men dagen efter erbjöd inte till någon båttur, men vi fick några bilder av bergen i alla fall. Resten av kusten var ömsom vindlande vägar, vita sandstränder, fast temperaturen inbjöd inte till bad. Vi hade i alla fall tur med vädret, och Gun-Britt, som köpt en sovsäck för minus 4 grader, fick ligga och ventilera hela nätterna. Det var ovanligt varmt nere på Tasmanien, fick vi veta. Tasmanien var verkligen en positiv upplevelse. Vi konstaterade att det inte så långt mellan platserna, som på fastlandet. När vi just kommit dit, så blev vi förvånade över att vi inte tankat på tre dagar och trodde att vi tappat farten. Men det var mycket kortare sträckor, det var orsaken. Som vanligt var vi i tid till färjan och kunde parkera som första bil. Vi passade på att uppgradera våran biljett till hytt. Vi tänkte på att vi måste ha en natts sömn, för att ge sig ut i den häftiga måndagsmorgontrafiken i Melbourne, fordras en utsövd förare. Vi sov gott och kunde nyduschade sätta oss i bilen när vi landat och dra iväg utmed kusten söderöver. Oj, vad besvärligt att hitta rätt väg, och alltid låg vi i fel fil. Till slut så kom vi i alla fall ut på Princes Hwy. Walhalla Vi läste om denna lilla gruvby uppe i bergen och drogs dit, för vi trodde vi skulle hitta några skandinaviska anknytningar, då Valhall var namnet på de stupade asagudarnas sal. Vid Moe tog vi en liten väg C466 upp mot Walhalla. Den sista biten var mycket smal och kurvig och det rekommenderades att inte ha husvagn på släp. Vilket litet mysigt samhälle vi kom till. Hela byn låg i en djup klyfta och med branta sidor. Här hade det brutits massor av guld och man kunde se välståndet på de byggnader, som mycket fint restaurerade och skötta, kantade gatan. Det fanns till och med en estrad där brunnsmusiken hade flödat under

stans storhetstid. För att se om det fanns några anknytningar till Skandinavien så hittar man dem förmodligen på kyrkogården. En brant stig ledde upp dit. Här strövade vi omkring, men fann inget, fast det är över 1300 kända gravar. Däremot så var det lite unikt sätt att begrava folk på. På sina ställen var sluttningen så brant, att gravarna hade grävts horisontellt, istället för det vanliga rakt ner. Till slut hittade vi en gammal skylt nere i stan, som omtalade att Edward Stringer fann guld här 1862 och platsen kallades därför Stringers Creek. 1866 döptes dock platsen om till Walhalla, efter den norska mytologin. campingplatsen som stod till allas förfogande, gratis. Vi körde en annan väg tillbaka, då en del vägar var avstängda på grund av omfattande skogsbränder. Vi kom ner till Traralgon och fortsatte på Princes Hwy igen. Lakes Entrance var en jättemysig stad och vi hade god lust att stanna över där, men fortsatte. Efter kanske 8 mil, så tyckte vi naturen och vägen var så bedrövligt tråkig, så när vi satt och drack kaffe (det verkar som om vi bara gör det!), så bestämdes gemensamt att vi vänder och åker upp i bergen. Denna gång åkte vi tillbaka samma väg med vilja och kom till Nowa Nowa där det går en väg som efter ett tag ansluter till den väg som kallas Great Alpine road och även Omeo Hwy. Nu bar det av uppåt och uppåt och efter mycket växlande så stod vi på toppen vid Hotman Hights (1868 m) och gräddade pannkakor. Fin utsikt och träden 72 ton guld har levererats från gruvan, men guldet tog slut 1914 och staden mer eller mindre övergavs. Nu är den restaurerad och man har öppnat den spektakulära järnvägen igen. Den var verksam mellan den 15 mars 1910 och fram till 1944 då den stängdes, men har öppnat igen för turisttrafik. Efter det vi konstaterat att det fanns ett samband mellan norden och detta Walhalla, så kunde vi sova lugnt på den fina

som växte under oss var silverfärgade. Vi fick blodad tand, så via Tallangatta, Corryong kunde vi åka upp i Snowy Montains, passerande den lyckliga dalen på vägen. Efter högsta punkten i massivet, som har Australiens högsta berg (Mt Kosciuszko), passerade vi Dead Horse Gap. Vi kan i alla fall meddela att några vildhästar lever fortfarande, för det var fullt med hästskit på vägen. Canberra Det bar utför nästan ända till vi såg Canberra, som är Australiens huvudstad. Många säger att det är inte så mycket att titta på, men det var ett expansivt område. Vi kunde, efter en lång promenad, se både nya och gamla parlamentet. Efter det körde vi många krokar för att hitta vägen upp till det svarta berget, där telemasten fanns. Vi så på håll, att det fanns en utsiktsplattform ganska högt upp och den siktade vi på. Betalade som fattiga pensionärer någon tia i avgift, för att få ta hissen. Fin utsikt och dessutom ett café, som hade gott te och scones. Det gick faktiskt lättare att lämna staden, än att ta sig dit. Vi kunde stanna på en rastplats just utanför staden och övernatta där, innan vi tog hoppet upp mot Sidney. Vi hade studerat detta med vägar, för att komma förbi denna stad med massor av betalvägar. Elände Hur vi än snodde kartan, så visade det sig att vi måste åka på dessa betalvägar. Vi närmade oss väg nr 7 och där upplystes vi om, att det inte gick att betala med pengar, utan det var bara e-betalning mm. Om man inte hade detta, skulle vi ringa tullen. Med kartan vid sidan, pennan i munnen och läsande skyltar och telefonnummer, åkte vi in på betalvägen. Visst, den var fin och jämn och folk körde som om de stulit bilarna. Rätt som det var, så var det slut på betalvägen, men den gjorde bara en krök och vips var vi inne på en ny, men här kunde vi betala med pengar. Efteråt så ringde vi och då visade det sig att det kostade 3,50 extra, när man ringde och uppgav sitt bankkorts nummer, plus att det kostade ett mobilsamtal. Nej, fy för detta med betalvägar för turister som inte har dessa boxar som registrerar. Måtte vi aldrig få sådana där hemma, för då börjar vi med motorcykel som inte har någon skylt där fram. Blå bergen När man är i Sidneytrakten, så måste man upp i de blå bergen. Men innan denna tur, så hade vi planer på att besöka vänner från Huskvarnatiden, som bodde strax norr om Sidney i en mysig liten stad som heter Ourimbah. Efter lite letande så hittade vi gatan och kom in till ett fint hus med fina omgivningar. En trevlig hund kom och mötte oss, för matte stod i duschen. Vi fick en verkligt trevlig kväll tillsammans och det är ju alltid roligt att prata minnen. Dom har ju bott i Australien i många år, så vi fick massor av tips vart vi skulle åka. Dagen efter så bar det av mot de blå bergen och det utmed en liten slingrande väg som ofta följde Hawkesbury floden. Vi kom så långt, att den normala vägen tog slut. Vi fick ta Wisemans gratisfärja för att komma över till andra sidan, för att kunna fortsätta mot Windsor och Richmond. Vi hade hört så mycket om de blå bergen, så vi beslöt att ta väg 40 över Bilpin, Lithgow till Bathurst. Vi fick också lära oss varför bergen kallas de blå bergen. Normalt har man ju ett blått dis på lite längre avstånd, men i de blå bergen är detta dis en lättflyktig olja från eukalyptusträden. Löven avger denna olja och när solen skiner så reflekteras kristallerna och ger ett blått dis.

Efter övernattning så körde vi ner mot Oberon och vidare till Jenolan grottorna. På flera ställen stod det skyltar som talade om att vägen var inte lämplig för större fordon, så vi förstod att det skulle komma något riktigt häftigt, och det gjorde det. På bergssidan ner mot grottorna gick en slingrig och mycket brant väg. I kurvorna skymtade man sitt eget bromsljus! Vi hade i alla fall en extrem tur som inte mötte någon bil, för det hade blivit svårt. På vägens ytterkant stod bara vita trästolpar och emellan dom var ett tunt nät spänt. Det var spännande och väl värt upplevelsen, för när vi kom ner till parkeringarna och började se oss omkring så förundrades vi över dessa enormt stora grottor och mängden av den. 10 av grottorna hade man gjort iordning med trappor och ljus, för att kunna visa dem för turister. Grottorna hittades av européerna 1813, bara 25 år efter det Sidney grundats. Men som vanligt här i Australien, så var Aboriginerna här, långt, långt innan. Efter detta äventyr styrde vi mot Katoomba, som väl är den plats där man kommer fram till fina utsiktspunkter lättast, och kan använda de anläggningar som skapats för oss. Vi passade på att åka järnväg nerför stupet. Som vanligt hade det varit en gruva här och för att få upp kolet som bröts, så hade man byggt en järnväg, som gick brant upp i en smal klyfta. Men nu hade den gjorts om för att vi turister skulle kunna ta sig nerför eller uppför stupen. Denna järnväg är bara 450 meter lång, men den lutar i 52 grader de 250 metrarna den tar oss i vertikalled. I övre delen går den i en klyfta och naturlig tunnel i ca 80 meter. Upplevelsen kan nog jämställas med någon attraktion på Liseberg eller Gröna Lund. Tjejerna som satt längst fram skrek i alla fall och upplevelsen är väl att de 52 graderna känns som om det nästan går rakt ner. Nere i regnskogen fanns det en promenad där skyltar talade om både historik om gruvan och alla trädslag mm. Vi hade turen att både se och höra ett par lyrefåglar. Men det kom en skolklass efter oss och de var något mindre tysta än vi, så bara de första killarna kunde vi visa fåglarna för. Tillbaka upp åkte vi en bergbana och kunde under vägen beskåda de tre systrarna, som är tre stenpelare, som står tillsammans. Även här uppe kunde vi hitta en rastplats, där vi och några andra tillbringade en regning och åskig natt, men morgonen bjöd på solsken igen. Vi åkte via Springwood och Penrith och tog väg 69 som går uppe i bergen och till Singleton och Muswellbrook. Strax norr om denna stad fann vi en rastplats och där hade man satt upp en informationstavla. På den stod det att läsa om det brinnande berget. Det föreslogs att

man skulle ta en vandring dit upp. Sagt och gjort, efter frukost så drogs vandrarkängorna på och ryggsäcken laddades med både kameror, vatten och lite frukt. Det var en fin iordningställd stig med lagda trappsteg när det var brant. Gun-Britt hade sin illröda jacka på sig, vilket jag skojade med henne om, när vi passerade en flock med tjurar. Det sägs ju att tjurar är färgblinda, det är bara rörelsen i det röda tyget som attraherar dem till anfall. Gun-Britt rörde sig i alla fall mycket långsamt, när vi var som närmast och den största av dem, en svart best, glodde betänksamt på oss, men var nog lite räddare än vi, varför han kastade runt och sprang nerför berget. Det startade de andra också, så vi kunde fortsätta och titta på skyltar och funderar på detta med elden. Det hade nämligen ställts en fråga om hur vi tror elden startade. Efter en timme var vi framme och det steg rök från jordens innandöme och ytan var riktigt varm, varför man avråddes att gå där, utan att hålla sig på den plattform som byggt. Denna eld som brinner under jorden, är en stenkolssträng, som fattade eld för mellan 5-6 tusen år sedan och brinner fortfarande. Forskare har kunnat fastslå genom mätningar, att så länge har elden brunnit, dessutom vet man att elden startade ungefär 6 km från där den är idag och skorstenen vandrar ca 1 meter om året. Först trodde man, och det på 1850, att det var en vulkan, men har sedan ändrats till att det är ett kollager som brinner. Idag vet man det genom rökgasanalyser mm. Man har gjort mätningar här sedan 1828, men Aboriginerna visste om detta, som vanligt. Nu var vi så nära hem, så vi bestämde, att nu far vi via Quirindi, Armidale och väg 78 ut till Coffs Habour. Vad kul att det fanns en hamn där man kunde gå på bryggorna och titta på båtar. Vi såg en båt som hade hemmahamn Fremantle, men hade en liten svensk flagga på vindrodret. Vi var tvungna att gå dit och kolla om han hade någon anknytning till Sverige. Visst hade han det, han var svensk och kommer så att förbli, svarade han, men han hade varit lite var stans i världen och jobbat, bland annat i Rhodesia, men också i många av Australiens gruvor. Berättade massor om sitt liv och det var verkligen intressant. Vilka livsöden man kan träffa på. Vägen upp tillbaka till Scarborough marina gick galant, fast vi fastnade i Brisbanes kvällstrafik och fick krypköra ett par mil. Det var i alla fall ett lyckligt par som drog åt handbromsen på marinans parkering, efter avslutad resa runt Australien. Det blev nästan 27 000 kilometer som vi har kört. Båten var fin, fast luktade lite instängt, men det gick att sova i våra vanliga kojer. Oj vad tacksamma vi var att allt gått väl för oss. Nu blir det ingen mer loggbok på ett långt tag då vi åker hem till Sverige den 2 april och stannar hemma i tre månader. Sedan blir det segling norrut och upp till Indonesien, om allt blir som vi tänkt. Gun-Britt och Ingmar