Stad #2. Den elastiska staden lever och förändras med sina medborgare. Den är en plats och en berättelse.

Stad #2 Den elastiska staden lever och förändras med sina medborgare. Den är en plats och en berättelse.

Om svanar: björn berglund, stad Om känsla: marita wallhagen Rum för lärande: Ulla Wiklund och Jan E Svensson Vardagsliv: Familjen Langhorst Bingert o=rät/knit, x=avig/purl: Klara Persson Den elastiska tron: Magnus Stenmark Och Pernilla Glaser, Stad Vardagen känns suddig: Fredrik Grythberg Obstruction and fixed elements in an ambiguous space: Thais Espersen Ruinens kraft: magnus stenmark, stad Centralitet utan centrum: johan mårtelius Ismopol: björn berglund Urban allemansrätt: björn berglund och jakob ingemansson, stad Stela kluster: julia lindkvist Säg det i former och inte i ord: ulf barkan pettersson Kreativitets magneten: carlos rojas Yoyogi Uehara Sayonara: linda olsson Elastisk litteratur: Alice Thorburn Vävens Rötter: IS Här är jag: Pernilla Glaser Formgivning: Jens Magnusson Tryck: Eskilstuna-Kurirens Tryckeri AB september 2010. Allt material i STAD#2 skyddas av lagen om upphovsrätt och får inte kopieras, spridas eller mångfaldigas utan respektive upphovsmans tillåtelse.

Den elastiska staden Stad #2 är en tidning om Den elastiska staden. En stad är dubbelexponeringar av det som är fast och föränderligt, rörligt och beständigt. Det byggda samspelar med kulturer och ekonomier, med miljöhot och sociala strukturer, med demokratiska processer och enskilda uppror i vardagen. Stad startades vårvintern 2009 av författaren Pernilla Glaser, konstnärererna Karin Lindh, Mia Andersson och Ulrika Sparre samt arkitekterna Jakob Ingemansson och Magnus Stenmark. Vi möttes på Kungliga Konsthögskolans utbildning Beyond Desire: Los Angeles och inspirerades av det tvärdisciplinära angreppssätt som präglade arbetet. Vi fascinerades av frågor kring samspelet mellan den enskilda invånaren och stadens byggda och levda kulturer. Vi utvecklade det mångfacetterade samtal om urbanitet vi där blivit en del av. Det första numret av tidningen Stad utkom i maj 2009. Vi bjöd in vänner att i ord och bild reflektera kring Stockholm och Los Angeles, om drömmar och verklighet. Den spreds som en gratistidning via bibliotek och konsthallar, högskolor och andra institutioner. Vi anordnade även Wanderlusts för att göra flanerandet till en utforskande happening och en plats för samtal. Vi som lever i staden ställer ständiga och motstridiga krav på den. Den ska vara överraskande och oförutsägbar och samtidigt nostalgiskt statisk, reglerad och trygg. Dynamiken i den böljande vågrörelsen av urban utveckling skapar och nyskapar vad vi menar med en stad. Städer har alltid varit scener. På torg, marknadsplatser, universitet och kaféer har definitioner av kultur och kunskap utvecklats och prövats, förkastats och omskapats. De är halvtransparenta kunskapsrum där människor samtalar och ger uttryck för normbildande och omstöpande begrepp. Inom en trettioårsperiod har åttio procent av jordens växande befolkning flyttat till städer. Men vilka städer flyttar de in i? Vilka arenor för samtal kan dagens urbana samliv visa upp? Vad är det för kunskap som blir avgörande för urban utveckling och överlevnad? Vi föreställer oss morgondagens stad som elastisk. Elasticitet är ett begrepp som gestaltar och bejakar rörlighet framför det statiska, oförutsägbarhet framför gardering. I Den elastiska staden finns scener för många sorters samtal och ett uppmärksammande och tillvaratagande av olika kunskaper cykelbudets såväl som arkitektens, webutvecklarens och grafittikonstnärens, husmorsknep och spjutspetsforskning. Vi tror att utmaningarna för en framtida urban befolkning är så komplexa att det krävs interaktivitet och rörlighet på flera nivåer för att skapa den stad vi vill leva i en plats av tusen uttryck med trygghet och frihet i ständigt föränderligt samspel. Utrymme för visionär reflektion och samtal är stadens signum och en förutsättning för en långsiktigt hållbar produktivitet. Tanken om en elastisk stad tog sin början i en diskussion om resiliens, ett begrepp som används för att beskriva ekosystems förmåga att hantera oförutsedda händelser. När vi överförde detta till staden tillkom nya insikter och fler dimensioner, och vi fann att elasticitet var bättre som begrepp inte minst för att alla vet på ett ungefär vad det är. Stad #2 är skapat av civilingenjören och kulturskribenten Björn Berglund, arkitekten Magnus Stenmark och författaren Pernilla Glaser tillsammans med formgivaren och illustratören Jens Magnusson (www.jensjens.com ). Med oss har vi gästande fotografer, skribenter och illustratörer. Har du synpunkter eller frågor eller både-och? Du når oss via www.tidningenstad.se. Välkommen. S TA D #2

1. Det var en fullständigt oväntad avvikelse som det utifrån tidigare erfarenheter inte gick att föreställa sig skulle komma att inträffa. 2. Den fick extremt stora konsekvenser. 3. Trots dess oförutsägbara karaktär, försökte man efter attacken att efterhandskonstruera förklaringar till varför den inträffat som gjorde den retroaktivt förutsägbar. Om svanar av b j ö r n b e r g l u n d, s t a d illustrationer Mikael Kangas I fjol firade hotellet och casinot The Mirage i Las Vegas tjugo år. The Mirage invigdes den 22:a november 1989 som det första casino med dygnet runt-bevakning av alla sina spelbord, och har alltsedan dess satt standarden för hur man dimensionerar en casinoverksamhet så att den garanterat går med vinst. Det spelar ingen som helst roll hur många nybörjarturgubbar och dollarstinna storspelare som sätter sina fötter på deras spräckliga heltäckningsmattor, statistiskt iskylda beräkningar och en lika allsmäktig som stenhård övervakning försörjer verksamheten tryggt sina ägare med svindlande intäkter varje år. Ändå fanns det ingenting som casinots sofistikerade riskhanteringssystem kunde göra för att förhindra det som inträffade den tredje oktober 2003. Det var då som den vita tigern gick till attack. Under ett uppträdande med de tyska magikerna Siegfried och Roy fick deras vita tiger Montecore ett plötsligt aggressivt utfall och bet Roy i nacken. Roy förlorade enorma mängder blod, och skadorna blev så omfattande att han än idag har svårt att gå. En rad rättsliga stämningsprocesser tog vid, Siegfried och Roys livstidskontrakt med casinot revs och händelsen blev The Mirages största ekonomiska förlust någonsin. Säkerhetssystemet stod handfallet. Ur casinots riskhanteringssynvinkel var Montecore en statistisk outlier, en händelse som avvek så mycket från det förväntade att de inte ens kommit på tanken att ta med den i någon kalkyl för att trygga hotellets försörjning. Montecore delade ju till och med sovrum med Roy. Den vita tigerns utfall hade samtliga de egenskaper som kännetecknar begreppet en svart svan: En tänkbar förklaring till Montecores utfall var enligt casinoägaren:»there was a woman with a big hairdo in the front row who fascinated and distracted Montecore. The woman reached out to attempt to pet the animal, and Roy jumped between the woman and the tiger.«visst är det skönt med logiska förklaringar! Hur det än är med stora peruker eller inte, så dyker svarta svanar inte alltid upp utklädda till vita tigrar, och deras habitat sträcker sig långt utanför Las Vegas gränser. De kan lika gärna ta sig formen av sökmaskiner på internet och terroristattacker på skyskrapor. Kort sagt: i alla sammanhang där en alltför hög tilltro till statistiska belagda säkerheter figurerar. Statistik förmår hantera det förutsägbart oförutsägbara men står handfallet inför det oförutsägbart oförutsägbara. Att roulettekulan hamnar på siffran femton femton gånger i rad är helt okej. Att en tiger på en scen i andra änden av lokalen försöker förgöra sin tyske magiker till skötare inför tusentals människor på dennes födelsedag, är det inte. Finansmatematikern Nassim Nicolas Taleb har utvecklat resonemangen kring svarta svanar extensivt i sin bok»the Black Swan The impact of the highly improbable«. En mycket läsvärd bok på det hela taget. Bland mycket annat diskuterar han där två stycken intressanta statistiska domäner som vi lever i parallellt, mitt i vår högst fysiska verklighet, nämligen Extremistan och Mediokristan. I Extremistan råder möjligheternas kaos och de svarta svanarnas logik. Helt plötsligt kan en statistisk avvikelse här få en enorm konsekvens, någon blir smutsigt»över dagen-rik«på en designidé, en annan kör sin bil på en byggarbetsplats precis vid fel sekund och får en feldimensionerad balk över sig. I Mediokristan så beror din inkomst på de vardagar efter vardagar som du lönearbetar dig fram, din successivt nedlagda arbetskraft är viktigare än hur bra och väl avvägda kritiska beslut du fattat. Ett tankeexempel: ställ upp tusen slumpmässigt utvalda personer på en fotbollsplan. I Extremistan ställer du sedan Bill Gates, god för i runda slängar 40 miljarder dollar, i slutet av raden och inser direkt att hans ohemula rikedom påverkar genomsnittet för hela urvalet. Dina första tusen personer blir i själva verket helt meningslösa rent statistiskt. I Mediokristan ställer du istället världens fetaste man, Manuel Uribe på hutlösa 597 pannor, sist i raden, och inser att hans ohemula kroppshydda INTE påverkar genomsnittet för hela urvalet mer än med ett par kilo. Med andra ord: det är svårare att förändra världens statistiska sammansättning genom att bli sjukt fet, än det är genom att bli sjukt rik. I skenet av Mediokristan och Extremistan är det intressant att fråga oss hur samhället runt omkring oss ser ut och byggs. Vilka beslut är det som fattas? Fattas de för att Extremistans möjligheter ska komma oss alla till gagn, eller för att Mediokristans vardagliga knog ska kännas mer meningsfullt? Är robusthet vår högsta prioritering, det vill säga: försöker vi bygga bort risker och minska sannolikheterna för att det oförutsägbart oförutsägbara ska hända med hjälp av ökad säkerhet? Eller är det resiliens, det vill säga: accepterar vi att det oförutsägbart oförutsägbara kommer att hända och försöker minska dessas negativa, eller dra nytta av dessas positiva, konsekvenser så långt det är möjligt? Som allenarådande strategi är det ena lika lönlöst som det andra. Det intressanta är istället hur blandningen av de båda ser ut. Vilken kombination av trygga säkerhetsinvesteringar och risktagande projekt ger oss mest bang for the buck? Hur ser vi till att staden lyckas ta till vara de oförutsägbart oförutsägbara möjligheter som hur osannolikt oförutsägbara de än är, faktiskt kommer att inträffa? Eftersom vi inte har någon som helst aning om hur morgondagens möjligheter kommer att se ut, är det rimligt att vi befolkar staden med människor som kan väldigt många olika saker. Och att vi skapar mekanismer som drar nytta av ett brett spektrum av praktiska och teoretiska kunskaper så snabbt som möjligt när de väl behövs. Vi bör vara försiktiga med att optimera samhället i alltför hög grad, och tänka att den samhällsekonomiskt lönsamma individen är vår favoritindivid som vi ska rätta in vår omvärld efter. Istället är det uppsjön av olika sorters individer, med helt olika uppsättningar av kompetenser och de oanade kombinationer av dessa som är viktiga. Samt såklart att dessa möts. Om den iranske MIG-svetsaren och den småländska cykelreparatörskan träffas på en buss och börjar prata, kanske det är beståndsdelarna till en alldeles ny svart svan? Isåfall är det samhällsekonomiskt logiskt att satsa brett och fritt istället för rätt, på en rik väv istället för lönsamhetsoptimering. Det är åt den riktningen som den fruktsamma mixen av Extremistan och Mediokristan ter sig rimlig. För samhället runtomkring oss är inte logiskt och styrs därmed inte heller av den statistiska logikens lagar. Samhället runtomkring oss är en sång.

MIKAEL KANGAS är illustratör och grafisk formgivare. www.mikaelkangas.com S TA D #2

Känsla/ kunskap av m a r i ta wa l l h ag e n b i l d P E T E R K A U T Z K Y Idag bor mer än hälften av jordens befolkning i städer. Världens städer växer så snabbt att 6,4 miljarder människor beräknas leva och bo i urbana miljöer år 2050. Samtidigt informerar media om allvarliga miljöproblem som giftiga ämnen, övergödning, skogskövling, klimatförändringar, radioaktivt avfall etc, vilka alla hotar våra levnadsförhållanden och ekosystem. Dessa aktuella utgångspunkter berör dagens och framtidens byggande och arkitektur. Redan idag är byggnader betydelsefulla ur miljösynpunkt då de står för ungefär hälften av både jordens naturresurs- och energiförbrukning. För att uppnå ett hållbart samhälle måste denna miljöpåverkan minska samtidigt som städerna växer. Detta är en svår ekvation som kräver en miljöanpassad arkitektur. Idag finns mycket information och kunskap om vilka miljöproblem som bör undanröjas, vad det är vi människor gör som orsakar dem och även en hel del kunskap om lösningar. Det finns politiska miljömål och miljölagar, miljöbedömningsmetoder och miljökonsekvensbeskrivningar, miljöstandarder och andra typer av verktyg, hjälpmedel och information kring miljöanpassat byggande. Trots det går utvecklingen mot en mer miljöanpassad arkitektur bara långsamt framåt. Vid planering av byggnader och formgivning av arkitektur lyckas man sällan sätta ihop allt till en helhet där alla pusselbitar kring miljö faller på plats. Istället är det oftast enskilda miljöaspekter som man tar hänsyn till. En byggnad är till exempel oftast antingen energisnål eller utan miljöfarliga ämnen, sällan både och. Då man endast ser till en aspekt i taget blir det svårt att få ihop helheten, istället uppnås deloptimeringar som inte leder fram till den totalt sett bästa lösningen. Ett snävt fokus på att bygga ett energisnålt hus kan leda till att det samtidigt tätas med fogmassor som innehåller cancerframkallande ämnen. Kunskap och information om miljöproblem och hållbart byggande tycks inte göra att det miljöanpassade byggandet når helhetslösningar. Ett mer holistiskt och tvärvetenskapligt tänkande efterfrågas ofta, men här tycker jag att ytterligare två saker saknas för att framtidens arkitektur ska bli mer hållbar. Allting måste i slutändan få en form och någon måste engagera sig i miljö för att kunna komma fram till den bästa lösningen. För detta krävs att den kunskap som finns kombineras med både formgivning och känsla. Kunskapen har hjälpt oss att sätta ord på och uppmärksamma många miljöproblem. Men trots det finns det begränsningar i vad ord kan beskriva när det kommer till tredimensionella ting och arkitektur. Kanske kan miljöanpassad arkitektur inte helt beskrivas med ord den måste gestaltas och helst upplevas med alla fem sinnen. Gestaltning handlar inte bara om yta. Vi tycks ibland ha glömt bort att all ändring av vår miljö är en slags formgivning medveten eller omedveten. På olika sätt förändrar vi vår omgivning och transformerar verkligheten. Infrastruktur byggs, skogar avverkas, åkrar brukas, bostäder inreds. Ibland blir resultatet rum och platser som skapats utifrån tekniska funktioner, såsom övergivna platser som bangårdar, industriområden och trafiklösningar. En medveten gestaltning och formgivning med helhetstänkande kring estetik, miljö och människors upplevelser har i de fallen oftast glömts bort eller nedprioriterats. Det är tråkigt, för formgivning och arkitektur är mer än konst och byggnadskonst. De är kunskapsformer i sig själva liksom litteratur och matematik, och kunskapsformer som man inte kan lära sig genom att enbart studera dem, de måste utövas. På samma sätt som barnet får en djupare förståelse för ett språk genom ett mödosamt erövrande behöver kunskap om formgivning erövras genom att arbeta med formgivning. Formgivningsprocessen och formgivningen är både ett kunskapsskapande verktyg och ett forskningsverktyg. Idag finns en tydlig gräns mellan design och forskning. Design anses vara en subjektiv process och därför krockar den med den traditionella forskningen som grundar sig i en mer faktabaserad och lagbunden, logisk och objektiv kunskapsram. Även om formgivningsprocessen inte fullt ut kan beskrivas utifrån fast bestämda eller beräknade analytiska processer handlar det fortfarande om en process som rör sig inom formgivaren och som har flera orsaker. Mentala processer, medvetna och mindre medvetna, skapar en form. Många faktorer samverkar och förnuftet används, men de medverkande faktorerna är inte begränsade till sakliga fakta. Designprocessen inkluderar även moraliska, estetiska och känslomässiga frågeställningar. Formgivarens personliga bakgrund, vision och egna inspirationskällor påverkar formgivningen. Upplevelser av estetisk njutning kan också vara en viktig utgångspunkt. Taket på Le Corbusiers kapell i Ronchamp, Frankrike, sägs till exempel ha fått sin form av att denne hade ett krabbskal liggandes på sitt bord under arbetet med projektet. Utöver formgivning krävs en uppriktig vilja att bry sig om miljöproblemen och prioritera dessa i förhållande till värden som ekonomiska, tekniska, praktiska, politiska osv. Finns viljan? Fysikern och författaren Bodil Jönsson har sagt att»det räcker inte att veta att fåglar dör, man måste känna att de dör«. Detta uttrycker att det är känslomässig förståelse som krävs för att nå en djupare insikt. Precis som man tar mer hand om en vän man känner och bryr sig om än någon som man inte känner medkänsla för, så behövs känslor för naturen och förmåga att känna empati till andra varelser för att vi ska kunna nå en djupare kunskap om miljöfrågor och miljöanpassad arkitektur. Känslomässig förståelse är även viktig för att framtida generationer ska engagera sig och vilja utveckla samhället så att det inte sker på bekostnad av andra människor, ekosystem, växter och djur. Arkitektur, resultatet av formgivningsprocessen (som är ett kunskapsverktyg) kan vara vacker och väcka känslor, beröra. Den kan även ses som en kunskapsförmedlare. Den kan förmedla kunskap genom att vara bärare av kunskap, men kan även vara en aktiv aktör i vår omgivning och därmed påverka människors agerande. Den kan berätta något om de värden och saker som är viktiga för ett miljöanpassat samhälle liksom de gamla gotiska katedralerna med sina figurer berättade om historia och religion. Arkitektur är alltid en syntes och man skulle kunna kalla den frusen kunskap, som genom medveten gestaltning borde kunna förmedla fördjupade insikter om miljö till sin omgivning och därmed bidra till samtalet om vår miljö. En miljöanpassad arkitektur kan exempelvis förmedla kunskap om: humanistiska värdegrunder som inkluderar ekologiska system, etiska principer om rättvisa i rummet, kunskap om resurssparande och om naturens och materialens kretslopp. För att kunna gestalta framtidens miljöanpassade arkitektur i världens växande städer behöver kunskap och känslor medvetet integreras i arbetet. Och när det görs, finner vi kanske en väg att genom arkitekturen förmedla de djupare insikter vi då gjort vidare, både till vår samtid och till kommande generationer. MARITA WALLHAGEN är arkitekt verksam i Gävle och doktorand på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm genom studier om miljöbedömning av byggnader. Hon är kunskapstörstande och vill länka samman forskning kring miljöanpassat byggande med formgivning och projekteringsmetodik för att kunna gestalta morgondagens arkitektur. PETER KAUTZKY är konstnär och arkitekt sedan länge verksam i Sverige. Han har studerat arkitektur, måleri och skulptur i Wien, finner gärna sin inspiration i naturen och har haft en rad utställningar. Bland mycket annat var han 1989 med och grundade Nordiska Akvarellsällskapet (NAS) och ställer under 2011 ut på galleri Elixir i Gävle. S TA D #2

känning nytt utgångsläge känsla av kompetensförlust utgångsläge språng! Rum för lärande Eller konsten att lära gamla hundar sitta av U l l a W i k l u n d o c h J a n E S v e n s s o n g r a f i k j e n s m ag n u s s o n GAMLA HUNDAR, STÅR DE bara? Varför vill gamla hundar inte sitta? Måste gamla hundar lära sig det? Vill gamla hundar sitta ibland? Att lära sig nytt innebär alltid motstånd. Allt det du redan kan har en tendens att försvinna när det nya tränger sig på. Du upplever en kompetensförlust. Så gör alla när de utsätts för något nytt. Du tar inte automatiskt med dig det du redan kan in i det nya. Du behöver ett rum för reflektion, en tid för att begrunda det nya, det störande. Du behöver ta fram allt som gör dig rädd inför det nya. Titta på det, vända det ut och in. Än så länge har du inte tagit in något av det nya. Nej, tvärtom bromsar du och kanske skriker NEEEJJJ!! Att lära sig nytt skapar en fas av motstånd som den gamle idé- och lärdomshistorikern Sven-Eric Liedman uttrycker det. Eller undandragande, benämner pedagogikprofessor Ferenc Marton samma fas. Och det nyfödda barnet visar dig på en gång att»nu är det nog!«och vänder sig bort från dig för att begrunda, skapa sig ett rum för eftertanke.»jag är bara fyrtio minuter gammal. Min pappa gapade. Man har tydligen en mun. Och man kan gapa med den.«så vänder den nyfödde tillbaka sin blick mot pappan och gapar! Rum för lärande handlar om rum att visats i för att uppleva nytt, rum för att kunna dra sig undan och begrunda, få vara ifrågasättande och entusiastisk i en konstig blandning. Tills det nya rummet visar sig. Där du lyckats förena det du tidigare bar med dig med det nya, något annat än förut. Du tar ett språng in i det nya. Till ett rum utan trösklar. Så kan en process av lärande se ut. Ett rum med nuläge. Ett rum med känning av något nytt och därmed en känsla av kompetensförlust som behöver stötas och blötas. Sen rummet för språng. In i ett rum där du aldrig varit förut. Där hamnar du uppe på en höjd av eufori. Du har fattat! Du står däruppe på en ny plattform och tittar ner på de som inte ännu fattat. Stackars dom. Du måste våga hoppa lite till för att komma in i det helt nya rummet. Med ett nytt utgångsläge. Till rummet utan trösklar. Inne i det rummet finns det gott om utrymme även för en gammal hund som fortfarande har ett öppet sinne och är nyfiken. ULLA WIKLUND är utvecklingskonsulent på Rikskonserter och är författare till den nyutkomna boken När kulturen knackar på skolans dörr. JAN E SVENSSON är mångsysslare inom musik och media.

S TA D #2

En vardag börjar med att väckarklockan ringer exakt en minut över sju. Snooze. Snark. Pip igen. Snooze, snark osv. tre eller fyra gånger tills frun i huset säger nu får det fan räcka. Sen startar antingen en brottningsmatch där kläder ska sättas på en 6-årig hal ål eller ett antal skojiga försök att få ålen att vilja klä sig själv. Ofta mynnar det hela ut i tjata tjata: Gör si gör så! Kom hit kom dit! Borsta rumpan och torka tänderna! Frukost består av ett ägg. Vitan har genom alla tider lämnats kvar av ålen men nu har en svindyr raskatt för sjutusen spänn (en oändlig summa för en halvfattig familj, men det är en allt för lång historia bakom denna huvudlösa prioritering för att dra här och nu) visat sig ha ett så stort intresse för överbliven kokt äggsubstans att dess matning blivit en Du får inte säga till mig vad jag ska göra. Men han får ägg i skägget. Ja men om jag inte släpper i tid så biter han mig. Du ska göra så här vänta tills han ställer sig på bakbenen och hugger med tassarna efter äggbiten, då släpper du. Då blir han dresserad. Nej. Storebror stjäl ålens äggsked och välter ägget. NEEEEEEJ, vrålar ålen, pappa frustar i kaviarångor, sluta tjafsa låt ålen mata som hon vill. Storebror går från bordet och pappa påminner honom att ta med vällingglaset och skölja ur det. Pappa har också påmint om att inte köra ner hela lattevispen i vällingen för då pajjar motorn och håll vällingpaketet ovanför diskbänken annars kommer det pulver på golvet i köket å pappa blir kladdig när han ska göra solhälsningen även fast det varit mulet både i huvet och på himlen i flera veckor nu. Pappa brukar lägga till lite armhävningar och sexypilates-moves för att stärka

morgonrutin. Den andra kissen, kallad Farfar, en gammal skröplig hittekatt från Täby Galopp gillar inte äggvita. Han vill ha tomat. De underbara tillfällen då ålens yngsta storebror gör oss nöjet att äta frukost med oss, kan följande meningsutbyte höras: Du får inte mata honom så där. korsryggen, å vem dyker då upp om inte frun i huset som naturligtvis vill strosa helt planlöst fram å tillbaka i den lilla kökskorridoren där pappa tycker bäst om att göra sitt morgongymnastikprogram pga den underbart bruna 70- tals plastmatta som väcker glada barndomsminnen. Lite tandborstning och påklädning av ytterkläder och sen promenad till skolan. Promenaden frigör två saker. Pappas tankar och ålens mun. Ålen berättar om saker som hänt eller ska hända. Fina bra berättelser. Pappa tänker på annat. Ny strategi, så fort han märker att han tappat uppmärksamheten så ber han henne att starta om. Funkar ganska bra. Lämnar ålen på en skola som ska bytas bort S TA D #2

inom kort, den suger. 6-årsverksamhet är en gren som få behärskar, dont get me started. Sen kan man ta en cigg på vägen hem å fundera över livets alla möjligheter. Helt plötsligt är klockan 17 å det är dags att hämta ålen. Handla är alltid kul. På med Daddy- NoNo Kepsen. Kan vi köpa bullar? NoNo. Kan vi köpa saft? NoNo. Kan vi köpa jordnötter? NoNo. Kan vi köpa chips? NoNo. Kan vi köpa glass? NoNo. Kan vi köpa godis tills på lördag? NoNoNoNo. Kan jag få en croissant? Okej då, en croissant. Sen brukar ålen va ganska nöjd förutom kanske ett tuggummipaket eller en och annan chokladbit som Daddy- NoNo måste säga NoNo till. Att gå till skolan och affären brukar se ut som att pappa går fortare än ålen men egentligen går pappa sakta och ålen baklänges. Men. Efter affären, när Pappa har en bas på ryggen, ålens ryggsäck och två fulla

kassar med mat i händerna, då far ålen iväg. Som ett streck försvinner hon runt knuten i Farsta Centrum och pappan får skumpa efter och kommer hem helt svettig efter att ha missat hissen som ålen tog mitt framför näsan på honom. Ganska kul lek. Bra motion i alla fall. Matlagning och middag som om alla deltar brukar börja fint för att sedan flippa ur totalt. Ålen vägrar äta, katterna hotar att sätta klorna i låret på oss om vi inte»dresserar«dem med middagen, den äldsta brodern äter upp på två minuter ägnar sen resten av kvällen till att stirra på en skärm, och slipper därför delta i det rituella middagsgrälet som frugan, jag, ålen och mellanbror hamnar i för att nån inte gjort nåt som nån sagt och lovat att nån skulle ha gjort. Försoning sker omgående när alla blivit mätta och inte orkar bråka mer. Sedan brukar det bli tandborstning och läggdags med en saga, så kanske man slumrar in en timme för att sedan inte kunna somna förrän två på natten och brutalt väckas till en ny brottningsmatch fem timmar senare. Om det finns tid efter middagen och före sängen, dansar ålen å farsan framför några väl valda Gene Kelly-nummer, gärna med Frank Sinatra och New York-tema om tillfälle bjuds. Man måste ju leva också. D. S TA D #2

KLARA PERSSON är textildesigner, både under eget namn och som medlem i designgruppen y2k (www. y2kdesign.se). Till det aktuella numret av Stad har hon inspirerats av hårda, stumma material och tagit fram två stickade strukturer. Genom att använda sig av stickning som konstruktion blir textilen per automatik elastisk (jmfr väv). Elasticiteten påverkas av hur de räta maskorna förhåller sig till de aviga maskorna. o=rät/knit, x=avig/purl. S TA D #2

Den elastiska tron En gråmulen eftermiddag bjuder vi före detta ärkebiskop, teologen och läraren KG Hammar på kaffe och kanellängd. Vi vill samtala om hur han ser på vad kunskap är och kan vara, dess relation till rättvisa och utveckling, till staden och urbant samliv. av m ag n u s s t e n m a r k o c h p e r n i l l a g l as e r, s ta d i l l u s t r at i o n e r j e n s m ag n u s s o n

S TA D #2

KG hammar: En frågeställning när man talar om bildning och vishet är att vi människor vet en massa av kunskap, men vi handlar inte efter det. Ett visdomsbegrepp skulle någonstans vara förmågan att integrera det vi vet i ett handlande. Det slog mig en sak på tåget hit idag om jag får berätta en story? Jag var på en konferens om rättvis handel, om hur vi kan undvika att handelsförbindelser inte samtidigt är maktutövning eller utsugning. Där fanns en kvinna från Göteborg som var chef över en avdelning och skulle beställa 100 t-shirts med tryck till var och en. Hon tog in offerter från olika håll och den billigaste var 9:90/t-shirt. Och då satte det igång i huvudet på henne. Vad blir det över i den andra änden av kedjan? Hon bestämde sig för att följa spåret och hamnade givetvis i slavarbete på bomullsfält och i textilfabriker. Tillsammans med en vän ställde hon då frågan om de själva skulle kunna bygga ihop en kedja av Fair Trade vad skulle hända då? Det gick inte riktigt och de fick inte ihop alla led. De bestämde sig då för att köpa en gård på Sri Lanka istället, hyra in en fabrik och gör allting själva för att producera denna tröja. Priset blev 129:90/st och då var den»rättvis«. Vad drar vi då för slutsatser, vad är problemet? Det är inte så att vi inte har råd att köpa tröjan också för 129:90 och vi behöver inte det där dussinet extra tröjorna som vi kunde ha fått för samma pris. Problemet är inte att vi har för få tröjor. Vi vet att vår ekonomi är helt uppbyggd på att vi konsumerar, men egentligen skulle vi göra samma insats för vår egen ekonomi om vi köper en t-shirt för 129:90 som att köpa tretton stycken för samma summa. Vad blir då problemet som är relevant i staden? Jo, det blir då vår konsumistiska identitet, att själva livsmeningen är att konsumera. Ju mer jag kan sprida ut mina 129:90 på tretton olika veckoslut det stora problemet uppstår om jag gör min insats som samhällsmedborgare (dvs konsumerar), men gör det på ett hållbart och rättvist sätt då blir jag alltså sysslolös tolv helger av tretton. Det blir Ända fram till renässansen var Gud en självklarhet, frågan var hur man skulle förstå det. då ett existentiellt problem. Och det slog mig att detta har med staden att göra. Om staden bara fokuserar köp köp köp, inte därför att du behöver det, men för att det är själva livsmeningen vi måste göra någonting för att fylla tomrummen. Vi måste hålla igång. Då tycker jag att det blir illustrerat. PERNILLA GLASER: När du talade om hur kunskap eventuellt kan över gå i vishet, vilken typ av utrymme behöver vi ha för vilken typ av processer för att inte fastna enbart i den konsumistiska livsstilen? Som jag ser det fastnar vi just därför att vi inte har processer. Vi ser-agerar, ser-agerar. Process är något motarbetat i den strukturen och följaktligen av själva stadsstrukturen. KG: Om man tar de gamla bilderna för agora och forum så var det platser för att möta och utbyta samtal. Även om det var de fria männen i Aten, strömmade man till dessa platser för att samtala i första hand, inte för att handla, det kom senare. Bildningsbegreppet kan tolkas på så många olika sätt, men för mig med min humanistiska bakgrund är bildning att leva i samtal också med det förflutna. När vi har blivit naturvetenskapliga i vår identitet Jag menar att Darwin och Newton är ointressanta för dagens naturvetenskapliga position. Det intressanta idag är det allra senaste, det som gäller idag och det som vi agerar och bygger på. Det andra är mer av historiskt intresse, hur vi kom fram till det och när. Så är det inte med det humanistiska. Vi kan inte påstå att vi tänker bättre idag än man gjorde under antiken. Det betyder dock inte att de har tänkt rätt för oss. Vi måste tänka själva, men vi har dem som samtalspartners. Det är min poäng i hela debatten om värdegrund, som blir något diffust, metafysiskt någonting man bara bestämmer sig för att vi har en värdegrund, medan den för mig är det pågående; att man inte tror att man inte har någonting färdigt utan håller det vid liv genom att gå i dialog med det förflutna och samtiden och hela tiden omförhandla utifrån det vi vet som inte de visste. Man måste ställa frågan till det förflutna och sedan själv höra svaren. Om nu dessa bitar kommit till, hur förändrar det vårt sätt att tänka idag? Finns det andra sidor i traditionen? Detta är mest tydligt när det gäller kvinnan som alltid varit tystad. Man frågar traditionen: Fanns de inte? Jo! Och genom att aktivt bearbeta det förflutna hör vi röster vi inte hörde för 50 år sedan. Man trodde inte de fanns en gång, men så blir man mer lyhörd. Och det skulle kunna vara bildningsspåret i förhållande till det mer tekniska... S TA D #2

Ingen kan vara människa på egen hand. PERNILLA: Men hur står man ut med att ha det här dialektiska förhållningssättet idag? Det du beskriver förutsätter att man dels går emot det reflexmässigt mekaniska, men även målsättningssamhället där det är meningen att målet skall stakas ut, fiskelinan kastas och börja dra oss dit genast. Det är det man hela tiden affirmerar. Men i det du beskriver finns ingen möjlighet att staka ut målet eftersom man inte känner det när man träder in i samtalet. Hur står man ut med det? MAGNUS STENMARK: För den som inte har levt i detta är det kanske målsättningssamhället som är det konstiga? KG: Jag är nu 66 år och har varit med hela den moderna tiden nästan om man räknar från 1950-talet och framåt. Jag brukar säga att min barndom där jag växte upp på landet har större likheter med Jesu liv i Gallilen än med dagens samhälle. Så mycket har skett under denna tid, inte minst med ledarskap, målstyrningar och företag. Jag har haft många sorters ledningsuppdrag och exponerats för alla sorters ideologier. Det svängde mellan 60-talet och 70-talet, 70-talet och 80-talet, osv. Man blir inte längre så imponerad av det senaste PERNILLA: Men det är ett eget aktivt ställningstagande. KG: Du frågar hur man står ut jag undrar mer hur står de andra ut? Det är ett spännande liv att hela tiden förstå att vi tolkar, försöka förstå varför gör som vi gör och vad vi kan bidra med. Vad vill vi? Samtidigt som man inte kan slänga ut och sätta upp ett mål. Det kan man göra när man producerar en pryl som en kopp eller en bil, men mänskligt liv är inte så. MAGNUS: I det ligger även att man ser allting som mätbart lycka, hopp, vad det nu är. Det som man inte kan tala om men som ändå går att tala om går förlorat, det som vi lever i. KG: Dag Hammarskiöld, som man får säga var rätt så framgångsrik som ledare, säger att Insatsen söker oss, icke vi insatsen. Något så mossigt ur ledarskapssynpunkt! Att vara reaktiv, som i ett ledarskapssammanhang är det fulaste som finns: Man skall sätta upp sina mål, samla sina resurser och ta sig dit; peka med hela handen. Men han har en tilltro till att det finns en slags livets egen kreativitet som det gäller att vara lyhörd mot. Men nu associerar jag helt vilt PERNILLA: Ja, och det är underbart MAGNUS: Jag känner att man har som skurit av en bit av vad det är att vara människa. Ord som exempelvis andlighet och kultur är har helt skiljts från det vanliga livet. Kultur man tar två matskedar varannan söndag och då är det klart; andlighet man loggar in vid något speciellt tillfälle och kör ett pass. De finns inte med som en naturlig del av en ens liv och ens väsen. Jag minns nu också när konstnären Donald Judd kanske i femtioårsåldern skrev ungefär att Konst är för mig en naturlig handling. Det var ingenting som han kopplade på eller av utan en del av vem han var och det liv han levde. Ett ord som andlighet skulle inte behöva finnas, närvaron borde var en naturlig del av ens liv. KG: Vi kan minnas gångna tider där Gud var en självklarhet. Ända fram till renässansen var Gud en självklarhet, frågan var hur man skulle förstå det. Att det var en del av verkligheten var självklart för alla. Och det betyder att vi idag inte riktigt förstår deras sätt att tänka när vi delar upp saker och ting. Descartes vill att vi skaffar oss makt genom att skilja det ena från det andra och begreppsliggöra. Och så upptäcker vi genom naturvetenskapen att vi kan förklara mängder med saker och ting utan att använda referensen Gud. Gud blir då ett ting bland många istället för någonting som genomsyrar alltihop. Då får vi väldigt svårt att hantera och förstå förfluten tid och då det var en del av det självklara, att vara i konsten, att det sitter i ögat. Reggio Emilia-pedagogiken var en reaktion mot fascismen och att utbilda och fostra barn till färdiga produkter, antingen till en troende katolik eller till en lydig medborgare i en fascistisk diktatur. Den växer fram efter andra världskriget i staden Reggio Emilia i trakten av Bologna. Själv poängen är att se barnets subjektivitet och kreativa förmåga så långt det är möjligt genom att stötta, inspirera och uppmuntra, inte genom att lägga på. Jag föreläste om ledarskap på en Reggio Emilia-fortbildning i Rättvik i fredags och därför har jag det aktuellt. Detta hänger även ihop med planering. Har vi tilltro till människor som subjekt i sitt eget skapande eller skall det läggas på och försöka få dem att bete sig så att de passar in mönster? Det är alltid relevant och har med demokratisyn att göra. Skall vi bara välja dem som sen lägger mallarna för oss eller skall vi få vara med hela tiden i diskussionen? Det handlar även om hur man utformar en stad. PERNILLA: Jag kopplar ihop det med det vi talade om inledningsvis om den konsumistiska livsstilen. Att odla narcissism blir väl också ett styrmedel? Kan narcissism hindra oss i vår kunskapsutveckling? KG: När man inte kan göra skillnad på ett tryggt självmedvetande (ett subjekt) som inte låter sig manipuleras och en narcissistisk egofixering och det blir ett och det samma, då är man illa ute Det är bara att läsa vilket veckomagasin som helst som ändå formar en så stor del av världsbilden för att se att om inte allting, så väldigt mycket, vädjar till denna yta