Dags att se över det innovativa landskapet

Dags att se över det innovativa landskapet Jag hoppas alla haft en skön jul och nyårshelg även om det inte blev särskilt mycket snö, speciellt för oss i Stockholm. Nu är vi nog alla mitt uppe i våra projekt och arbeten igen. För min egen del så är det minst sagt hektiskt med resor och projekt som fyller mer än hela arbetsveckor. Jag fick dock en kul liten present av Svensk-Amerikanska Handelskammaren. Den skickade oss medlemmar en bok som heter To Be, Not To Be Seen The Mystery of Swedish Business av Jerry Hagstrom. För oss som arbetar med internationella kontakter och träffar många utländska affärsmän, samt gillar historia, så kan jag verkligen rekommendera denna bok. Självklart var det mycket man känner till sedan tidigare men den beskriver ganska bra, med en historisk återblick, hur vi byggt upp industrilandet Sverige med hjälp av duktiga entprenörer och innovatörer. Inventering pågår av kommersialisering Näringsminister har givit ett uppdrag att göra en förstudie som Innovationsbron skall hålla i för för att belysa förutsättningarna för att bilda ett eller flera bolag som hanterar licensierings- och patentfrågor för forskning som bedrivs vid universitet och högskolor. Tanken är att analys av behov och nuvarande aktörsstruktur inom området patentering och licensiering för akademisk forskning, dvs vem som gör vad och varför. Alla som har studerat den statliga riskkapitalmarknaden kan se att flera aktörer arbetar med samma sak. Regeringen presenterade nyligen denna bild nedan av resurserna i en presentation 1. Stämmer denna bild med Förkommersiell Kommersiell verkligheten kan man fråga. EIF (indirekt) Vinnova är redan inne i KICK- START AP 6 (indirekt) projekt som täcker både INDUSTRIFONDEN (direkt) sådd och uppstart, kanske HOLDINGBOLAGEN IF VENTURE (indirekt) t.om. expansion så bilden REGIONERNA stämmer inte till 100%. ALMI/SIC Samma kan sägas om NUTEK SÅDD Nutek och frågan är kanske TBS 7 varför måste olika VINNOVA organisationer i princip FoU STIFT. sköta samma uppgift. Som Försådd Sådd Uppstart Expansion de flesta vet så är ALMI, Nutek, Innovationsbron och Industrifonden organiserade under Näringsdepartementet. Det verkar som Industrifonden, ALMI, Vinnova, Innovationsbron och Nutek ofta och trampar varandra på tårna, de borde kanske fokusera på egna kärnområde. Vinnova lyder idag under Näringsdepartementet och jag vet inte om detta är särskilt lyckat. Jag tror att detta borde ändras och att det låg under Utbildningsdepartementet i stället, kanske vara en delad resurs via Miljö-, Jordbruk- och Utbildningsdepartementet. Vinnova borde dock endast arbeta med forskningsfinansiering, dvs som bilden ovan vill visa. Innovationsbron jobbar med kommersialiseringsprocessen av forskningsresultat. De borde alltså vara Vinnovas högra hand när det gäller att gå från försådd till sådd och uppstart. Mitt intryck från marknaden har varit att Vinnova och Innovationsbron ibland kliver lite på varandra i stället för att komplettera varandra så det finns kanske lite att göra 1 Bild från Näringsdepartement presentation Bättre finansiering för kommersialisering av innovationer, sid 3. 1

här. Näringsdepartementet har ett förslag i Bättre finansiering för kommersialisering av innovationer att bilda en teknikbrokoncern med långsiktigt perspektiv och detta kanske är en bra idé. Kanske kan man samordna detta bättre i denna organisationsform än att låta den vara allt för självständiga. ALMI kan ta tag i många företag och guida dem rätt och tidigt. Det handlar inte bara om att tillhandahålla finansieringslösningar o.s.v utan även om goda råd och att vara ett bollplank till företagsledare som ofta inte har någon att vädra och bolla idéer med. ALMI kan redan idag följa med ganska långt i företagens utveckling men jag tror de borde få mer fria händer att arbeta med eget riskkapital, inte bara en del av totala finansieringslösningar. Näringsdepartementet verkar vara inne i samma tankar men det måste leda till resultat, konkreta förbättringar. Riskkapital handlar ofta om att förstå företag och projekt. Mitt intryck av ALMI är att de kan sina kunder ganska väl och är mycket insatta i projekten. De verkar också aktivt arbeta med att harmonisera kunskaper kring innovation genom alla sina bolag. Jag tror därför de har bra förutsättningar att inte bara vara bra rådgivare utan även bra analytiker om man kan och bör satsa riskkapital som såddfinansiering av företag och projekt. Jag tror vi måste se över de tvingande riktlinjerna att ALMI främst skall låna ut våra skattemedel, samt ta ut hög ränta för att inte konkurrera ut banker som i alla fall inte vill låna ut till dessa projekt. Vi måste också ändra synen till ALMI att de inte får misslyckas, att skapa verkliga succeer handlar om att misslyckas. Man måste våga ta chanser med vetskapen att man får misslyckas. En svensk riskkapitalist sade nyligen till mig att de endast satsar 10% av sitt kapital i verkliga högriskprojekt. Kanske är det så men vad innebär det då med riskkapital? Självklart så skall vi även se över de generella regler som gäller för att misslyckas i Sverige. Regler som påverkar oss när vi misslyckas är t.ex. insolvenslagstiftning. Våra grannar i söder, Danmark, har gjort förändringar som för att underlätta för entreprenörer. Vi behöver se över den svenska insolvenslagstiftningen för att uppmuntrar fler att inte bara våga starta företag utan att satsa vidare för tillväxt. Om vi inte radikalt kan ändra finansieringslösningarna på marknaden så måste vi underlätta för företagare att starta ett nytt företag efter en ärlig konkurs. Vi pratar inte om de som verkar använda konkurs som ett konkurrensmedel utan om de flesta som verkligen vill göra rätt för sig. Vi måste förstå att alla företagare och entreprenörer också har familjer och inte alla är förtjusta att de satsar hela privatekonomin för att utveckla ett bolag. Vi måste då hjälpa dessa kreativa risktagare geom att möjliggör för insolventa företag att snabbt och till låg kostnad rekonstrueras, saneras eller avvecklas så att resurserna kan överföras till en effektivare användning av skattemedel. Bättre att man jobbar och genererar intäkter än att man ligger utslagen och väntar på bidrag. Jag noterar att Staten satsar pengar lite överallt men till slut blir det i alla fall ALMI som skall utföra olika "satsningar", eftersom den part som har fått resurserna behöver få saker gjorda också. Personligen tycker jag det nya Exportlånet som ALMI nu skall administrera är ett typexempel på detta för andra organisationer som skulle erbjuda liknande lösningar har misslyckas att nå små företag runt om i landet. Vad vi än kallar lösningen så måste fokus vara att erbjuda resurser och fria händer till rådgivare som finns nära våra innovatörer och entreprenörer runt om i landet. Inte bygga resurser i Stockholm där mycket ändå försvinner i administration och skapande av rutiner. Jag tror inte jag är den enda som ser att det finns uppenbara fel av organisatoriska karaktärer inom Innovations-systemet i Sverige. Nu skall alla skall göra allt och frågan många måste ställa sig är om nu nödvändingt vis alla dessa aktörer måste göra allt, kan man då inte i alla fall vara lite mer tydlig med vem innovatören skall prata med och varför. Jag är dock inte säker på att jag tycker detta är bra, varför inte dela upp de olika sakerna på olika parter? 2

Vinnova kan arbeta med forskningsfinansiering. Innovationsbron finns på fler ställen runt om i landet och borde jobba med kommersialiserings-processen av forskningsresultat, med fokus på de regionala institutionerna i deras omkrets. ALMI jobbar med företagsfinansiering tillsammans med Industrifonden. Jag skulle också kunna se att Nutek kunde få en lite annan profil och prioritering. De borde fokusera mer på att dra in EU-medel till Sverige och tillsammans med Länsstyrelserna fördela dessa medel på ett bra sätt. De borde också vara Regeringen och olika Departements högra hand när det gäller att analysera olika organisationers arbete. Det är alldeles för mycket individuella resurser inom alla dessa organisation som går till att producera rapporter. Bättre att någon, t.ex. Nutek fokuserar på att dra in EU-medel, samordna och fördelar resurser samt analyserar det totala arbetet som skapas av alla. Vad blir då Universitetets roll i detta? Marianne Levin 2, som speciell utredare till Utbildning och kulturdepartementet, presenterade en utredning redan 2005 3 där uppdraget var att kartlägga de rättsliga konsekvenserna av ett avskaffande av det s.k. lärarundantaget 4 i svensk lagstiftning om rätten till arbetstagares uppfinningar. Det handlar om att lika behandla forskare i privata företag som statliga institutioner i Sverige. Arbetsgivaren, eller Statens utsträckta hand som står för finansieringen har i första hand rätten till det patentbara resultatet av forskningen. Pratar man om att se över kommersialisering via institutioner och universitet så måste detta ses över igen och professor Levin föreslog två viktiga saker föruom vissa lagändringar; Vikten att forskare får grundläggande kunskaper om immateriella rättigheter till forskningsmaterial samt hur offentlighetsprincipen fungerar, speciellt när sekretess kring forskning och annan affärshemlighet kan föreligga. Det måste finnas människor som kan bedöma nyttan med forskningsresultat och patenterbarheten. Hela Europa diskuterar detta idag, dvs varför är Europas universitet och institutioner så dåliga på att skapa egna kommersiellt gångbara projekt som de kan och vill skydda? En del kanske svarar att våra forskare redan är duktiga entreprenörer som registerar och skyddar sina innovationer men i eget namn, som aldrig kan visas i statistiken. Kanske har de delvis rätt men jag tror inte det är verkliga skälet. När jag sitter på konferenser så är det ofta de duktiga Foto: Elize Snow och framgångsrika entreprenörna som försvarar Lärarundantaget. De ser säkert egna fördelar med att forska via universitet och sedan gå vidare på den privata marknaden. Jag tror att professor Levin med kollegor har helt rätt att 2 Marianne Levin, professor i civilrätt med immaterialrätt som specialitet vid Stockholm Universitet. 3 SOU 2005:95, Nyttiggörande av högskoleuppfinningar. 4 Lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar (LAU 1949:345) innebär att arbetsgivaren kan ha rätt att överta rätten till arbetstagares patenterbara uppfinningar. Forskare, lärare och liknande undantages i paragraf 1 till denna lag, och dessa äger således rätten till sina egna patenterbara uppfinningar. 3

Lärarundantaget borde ändras för jag ser fler möjlighet för våra universitet och högskolor att på ett friare och bättre sätt skapa mer resurser till den egna institutionen. Har vi inte kommit snett med sponsrad forskning? Jag tycker ibland att vi kommit lite snett när det handlar som statlig finansierad forskning. Vad jag får intrycket av är att de som är bäst, förutom institutionerna själva, på att få försådd eller såddfinansiering för sin forskning är våra storbolag. Vad Staten gör är alltså att betala dem för att forska kring olika tekniska lösningar. Det kanske är bra men inte till priset av att vi inte hjälper småföretag. Volvo, Saab, Ericsson etc ägs till stor del av utländska intressen och skapar mest arbetstillfällen utanför Sverige. Varför kan inte dessa företag göra egna kommersiella bedömningar om forskning leder till kommersiella framgångar. De som känner sin egen verksamhet och kunder bäst, kan inte de avgöra om de borde satsa på forskning inom ett visst område. Borde inte de endast betala för att få våra institutioner att forska för dem, inte få skattemedel för att forska själva. Jag tycker privat sponsrad forskning är bra, hellre mer sånt än att stor del av Statens riskkapital och bidrag går till internationella storföretag att bedriva forskning. Professor Paul A. David 5 argumentar i boken Perspectives on Innovation 6 emot att Europa skall implementera det sk Bayh-Dole systemet i Europa. Denna lag i USA var ett tillägg till patent och varumärkes-lagstiftningen som gav institutionen i första hand äganderätten till forskningsresultat och upptäckter. Om denna rätt senare skall överföras på forskaren, eller läraren, är en förhandlingsmöjlighet. Tanken med Bayh-Dole är att om institutionen inte har incitament, d.v.s. ägarskapet till forskningen, så fokuserar de inte alltid på den samhällsekonomiskt bästa forskningen, dvs den mest kommersiella eller där man direkt kan se nyttan av resultaten. Detta är bara en del av många akademikers inlägg om olika delar av innovations-processerna. Professor David inlägg finns under rubriken Innovations and Institutions. Professor David argumentar att detta försök i USA inte är moget att kopiera i Europa. Nu skall man dock veta att systemet funnits på plats i över 20 år och har skapat några av världens mest kunskapsintensiva universitet, bl.a. Stanford där professor David själv arbetar så jag vet inte om jag skulle kalla det ett försök. Han har dock arbetat inom systemet länge så han borde veta detta bättre än mig i Sverige. Professor David menar att man inte kan skapa förutsättningar för all utbildning på detta sätt och jag håller med men det har aldrig varit motivet, varken i USA eller i Europa. Professor David menar att man inte kan påvisa att en innovation är mer värdefull om en intitution äger det jämfört med en individ, detta kanske stämmer men vi är mer ute efter att skapa incitament för institutionen att prioritera med tanke vad för intresse man kan skapa på marknaden. Jag tror ingen menar att vi skall dra tillbaka våra resurser för fri forskning. Läser vi media så skapar politiker med minister Leijonborg i spetsen ännu mer förutsättningar för forskning. Kritiken från vissa, bl.a. mig, är att de inte ser hela kedjan från idé till färdig produkt på marknaden. Innan produkten säljs på marknaden kan den inte skapa nya jobb här hemma i Sverige så jag tycker vi snubblar nära målet och kommer bara till sådd, i bästa fall någon slags uppstart. Vi måste nå hela vägen till tillväxt genom internationell etablering. 5 Paul A. David, professor Economic Department, Stanford University. 6 Perspectives on Innovation, edited by Franco Malerba and Stefano Brusoni, Cambridge University Press 2007, sid 251 till 277. 4

Professor Bengt-Åke Lundvall 7 kommenterar professor David inlägg i Perspectives on Innovation 8 och jag får intrycket att han delar ungefär samma observationer som jag gjort på marknaden. Vi behöver se över hur vi arbetar med kommersialisering via Universitet och Institutioner och jag tror det är bra att Innovationsbron ser över detta igen. Jag håller med professor Lundvall att universitet och andra läroinstanser behöver se över sin egen roll i Kunskapsekonomin. De är inte endast ett lärosäte som levererar individuella tjänster utan en mycket viktig del i en långsiktigt konkurrensstrategi som skall skapa den välfärd vi behöver om 20, 30 eller 50 år. Vi behöver se över systemet, regelverken etc idag för att skapa nya innovativa sätt för institutionerna att själva skapa resurser. Politiker skall självklart skapa bra förutsättningar för att lära men det finns inget ont att man sysslar med egen affärs-och personal-utveckling. Vi talar inte om att ersätta vad de har idag utan att skapa mer förutsättningar för att skapa mer resurser till institutionerna. Jag tror inte våra forskares ambitionsnivåer, nyfikenhet eller energi går förlorad bara för att vi ser över lärarundantaget och regelverket för ägarskapet till innovationer. Förhandling om vem som ägare vad, samt hur man skall bedriva sitt arbete kan alltid förhandlas mellan uppdragsgivare och uppdragstagare. Det ligger även i institutionernas ledares intresse att alla medarbetare är glada och stimulerade. Det är ett givande och tagande men det kan inbjuda till förhandling och prioritering och det tror jag är bra. Skapa en större riskavtäckningsfond för ALMI Jag har hört av kloka rådgivare att man kanske skulle skapa en större riskavtäckningsfond som ALMI ansvarar för och jag tycker själv det är en bra idé. Om man ser över konjunkturscyklerna så bör man självklart anpassa riskbenägenhet efter hur det ser ut i lånestockar. Vet inte om jag anser 10% är hög risk och min syn på riskkapital men man måste självklart se till att en massa lån inte ser ut att "smälla" samtidigt. Om t.ex. ALMI fick friare händer inom riskkapital och hade en s.k. riskavtäckningsfond om 1-2 miljarder så kunde de ta en del av detta i dåliga tider och fylla på igen under goda tider. Då vågar ALMI oftare gå in i tidiga skeden med hög risk. Som det är idag måste de själva ta smällen om det går illa och ingen vill eller får misslyckas. Små företag, dvs 1-50 anställda satsar själva idag mellan 6-7 miljarder (enligt SCB) på forskning och utveckling i Sverige. I ett internationellt perspektiv placerar sig Sverige i mitten när det gäller forskning via småföretagen medan vi leder ligan när det gäller statliga utlägg för forskning och utveckling. Småföretagen står för knappt 10% av vad företag satsar totalt i forskning vilket är ungefär samma som Finland. Norge utmärker sig dock där ca 25% företagens totala utgifter för forskning och utveckling kommer från småföretag. Detta samt att det mesta av Sveriges export kommer från 40-50 stora företag beror helt på hur vi valt att utveckla marknaden. Vi har stora företag som är globala, nästan ingen medelstora och sedan små som inte har verkliga ambitioner att växa utanför Sverige. Detta gör från ett ekonomiskt perspektiv oss sårbara och vi har dålig riskspridning. Troligen också det verkliga skälet att Stockholms Fondbörs nästan var den enda börsen i världen som gick back 2007. Vi är för sårbara och står och faller med några få bolag. Det talas mycket om att man skall göra det lättare att driva företag i Sverige och vi måste skapa bättre incitament-system för alla att satsa på tillväxt. Jag tror det stämmer och det måste finnas incitament för alla. Jag tror det måste finnas incitament för universitet och institutioner att söka kontakt med lokalt näringsliv och erbjuda deras resurser som hjälp för forskning och företagsutveckling. Jag tror det måste finnas incitament för företagen att växa, kunna fokusera på 7 Bengt-Åke Lundvall, ekonomiprofessor vid Aalborg Universitet i Danmark. 8 Perspectives on Innovation, Cambridge University Press 2007, sid 279 till 289 5

kärnverksamheten samt ha tillgång till privat och statligt riskkapital och flexibla finanseringsformer. Jag tror också att anslagstilldelningen till ALMI bör justeras så att varje ALMI-bolag kan ha tillräcklig kompetens och resurser för att lösa uppdrag, dvs kunna gära innovations-analyser av både teknisk och kommersiell karaktär och få fler små bolag att växa i och utanför Sverige. Det handlar om att flytta resurser från andra och det kommer inte vara populärt, men jag tror ganska nödvändigt för att lyckas bättre. Varför är UDs roll i svensk Näringslivsutveckling? Sverige är ett litet land och vi har vuxit som en starkt nation genom att köpa av alla och sälja till alla. Vi kan inte bygga stora bolag genom att endast se på hemmamarknaden. Kommersialsering innebär att söka kunder och partners på exportmarknader. Något som man då kan fundera över är varför Exportrådet, Invest in Sweden och Visit Sweden som alla har ett näringslivsfokus då skall vara organiserat under Utrikesdepartementet. Förutom att flytta Vinnova till Utbildningsdepartementet så funderar jag över om vi inte skulle flytta dessa tre organisationer till Näringsdepartementet, bort från UD. Det finns en oordning i det totala systemet som jag tror inte skulle accepteras i ett välskött svenskt företag. Kanske lider vi av att Exportrådet idag ägs till hälften av Sveriges storföretag, kanske skulle det vara en bättre idé att samordna Exportrådet, Invest in Sweden och Visit Sweden samt se till att de samverkar bättre på marknaden för att maximera resultaten. Jag tvivlar inte på att alla dessa organisationer gör ett bra arbete och består av massor av kompetenta och drivna människor men som företagare funderar man alltid hur man kan maximera sin verksamhet med de resurser man har till förfogande. När jag varit ute och rest så har jag ofta stött på motsvarande organisationer till Exportrådet och Invest in Sweden men de samarbetar mer. De delar på annonser, personer och aktiviteter i större utsträckning än vad vi svenska gör. Jag undrar om vi inte borde se över detta lite mer? Jag påstår inte att det inte finns samarbeten mellan dessa organisationer idag och visst kan man argumentera för en logik att ha de skall vara organiserade under UD som står för alla våra ambassader och konsulat ute i världen. Det vore naturligt att de då skapar plats inom ambassaden/konsulaten för dessa organisationer. På papperet är detta bra men i verkligheten är det inte så. Det skapa egna kontor, resurser och organisationer och samarbeten beror på individer ute i världen, inte att det finns formella samarbeten etablerade. Jag tycker inte detta är idealiskt. Inte skulle ett stort Export-företag tillåta att olika avdelningar startade egna säljkontor ute i världen utan att se över vem man redan har på plats. Jag tror att man måste dela på personer, kontor, marknadsaktiviteter etc mer än vad man gör idag. Se till att man maximerar sina resurser bättre. När vi klagar på att vi inte har tillräckligt med resurser för att göra ett bra arbete inom innovatons-processerna vilket innefattar kommersialisering så vet jag inte om jag håller med. När det gäller storleken på skattemedel som satsas så ser det bra ut. Det mesta vi alla behöver finns egentligen på plats men är felorganiserat och det finns en otydlighet gällande vad respektive part skall ägna sig åt. Jag tycker det är uppenbart att det skapar förvirring och ineffektivitet. Joachim Davidsson Liberal debattör inom innovation och entreprenörskap. 6