Solstaskäret i siffror

S O L S T A S K Ä R E T Jubileums året 2010 1

Decembersolen tar sig inte över trädranden vi åker i skuggan där morgondimman känns i ansiktet På håll ser det ut som om vi svävar fram över isytan det låter som avlägset orrspel när stål glider över kärnisen Ur dikten På ytterskär till forntiden av Mikael Skog Dikten i sin helhet på sidan 16 Foto: Mats Görrel Solstaskäret i siffror Solstaskäret bildades 2000 och har sedan starten genomfört 1 102 turer med 13 315 deltagare. Summerar vi åksträckan för alla deltagarna mot svarar det cirka åtta varv runt jorden. 32 000 mil. Med våra 800 medlemmar är vi en av de största långfärdsskridskoklubbarna i Sverige. Utöver ordinarie turverksamhet plogar vi också en bana på Mariebergsviken för allmänhetens åkning. Mer information hittar du på vår hemsida solstaskaret.se Säsong Första tur Sista tur Turer Deltagare Skridskodagar Medlemmar 2000-01 25 dec 30 april 113 1643 45 560 2001-02 17 nov 7 april 107 1318 49 686 2002-03 3 nov 19 april 144 1913 66 759 2003-04 20 okt 3 april 95 1070 38 827 2004-05 20 nov 3 april 162 1852 45 878 2005-06 3 dec 26 mars 129 1499 39 971 2006-07 20 dec 1 april 89 942 34 931 2007-08 15 nov 24 mars 80 913 51 833 2008-09 6 nov 5 april 116 1299 67 783 2009-10 2 dec 12 april 67 866 55 784 Ansvarig utgivare Christina Olin-Scheller Redaktionskommitté Christina Olin-Scheller Bengt Jakobsson Gunnar Blomquist Jan Lundbäck Omslagsfoto Jan Lundbäck Valter Lindén Layout och redigering Jan Bergstam En långfärdsskridskoåkare har aldrig åkt sista turen. Solstaskäret är här, i nuet l l l Solstaskäret 10 år! Det måste vi naturligtvis fira! Och det firar vi, bland annat, med att ge ut den jubileumsskrift du håller i din hand. I den speglas några sidor av en förening som på 10 år, etablerat sig som en av landets större längfärdsskridskoklubbar med ambitionen att erbjuda medlemmarna spännande, njutningsfyllda friluftsupplevelser under en säsong som ibland varar i nästan sex månader. Varför är vi då så många som så gärna åker skridskor så mycket det bara går? Kanske kan man koppla vårt starka engagemang till det som ibland kallas mindfulness. l Mindfulness handlar om att vara närvarande i nuet. Att vara närvarande med alla sinnen. För många skridskoåkare är denna medvetna närvaro inget konstigt. I allt friluftsliv långfärdsskridskoåkning i synnerhet har varje tur sina helt unika förutsättningar när det gäller deltagarna, väder, vind och isförhållanden. Även om vi idag har tillgång till bred och utförlig information via Skridskonätet, går det inte att i förväg planera turen i detalj hemma vid köksbordet, utan man måste vara öppen för de upplevelser som bjuds. Och för det allra mesta, för att inte säga alltid, finns det mycket att uppleva och njuta av även om allt inte blev som man tänkt från början. Även rekturer där isen visar sig vara för tunn eller alltför snöbemängd, har sin tjusning. Man vinner nya erfarenheter och får en mysig fika i naturen med några skridskokamrater. En viktig förutsättning för att du som medlem och deltagare på våra turer ska uppleva en medveten närvaro på isen är trygghet. Vår ambition är att, även då vägvalen är svåra, det blåser motvind och isen är tungåkt, genomföra alla turer utifrån ledorden kunskap, utrustning och sällskap, KUS. Uppfyller vi detta kan vi långfärdsskridskoåkare uppleva en stark här och nu-känsla vid varje tur en av de allra starkaste drivkrafterna och motivationsaspekterna att återvända till isen gång på gång, år efter år. l Kanske är det också därför man aldrig riktigt känner att man åkt färdigt. Det finns alltid nya turer som lockar, nya isar att utforska, nya stunder av att med tankar och känslor vara närvarande i nuet. Tillsammans kan vi se fram emot många fina skridskoupplevelser i framtiden och fler jubileumsskrifter fyllda av inspirerande skridskominnen. Christina Olin-Scheller ordförande Foto: Magnus Erikson 2 3

Dä ska bare va å åke... Det är så här det ska se ut. Sol, vindstilla och inget utrustningsstrul. En ska bara åke. Foto: Jan Lundbäck l l l - Ska vi inte inleda helgen med en eftermiddagstur på Rinnen? tyckte min fru Ann- Cat rine. Det var fredag och jag jobbade hemifrån. Jag mindes alla de fina eftermiddagsturer vi gjort på fredagar med Olov och Lena. Vi gjorde dem i mitten på mars när vi kunde åka fram till 18-tiden. Samling 16.00 och sedan åkte vi till Långsjön eller till Bomstad. Oförglömliga upplevelser. En kanonstart på helgen. Nu var det mitten på februari så mörkret skulle falla vid 17-tiden. Jag såg att jag kunde klara av de arbetsuppgifter jag hade så att vi kunde komma iväg vid tretiden. Vi skulle då kunna få en och en halv timma på isen. Väderprognos och israpporter lovade en fin tur. När vi är på väg att packa bilen upptäcker jag att Ann-Catrine är på väg att glömma isdobbarna. - Du måste fästa dobbarna på ryggsäcken så att du inte glömmer dem, sa jag i en förmanande ton. - Håll du ordning på ditt, så håller jag ordning på mitt, svarade Ann-Catrine lite torrt. Det var en härlig vinterdag med klarblå himmel. När vi är på höjden ovanför Rennstad ser man södra delen av Rinnen som nu lockar med en gråblå slät stöpis. Rinnen är en av de sjöar som ser mest lockande ut när man närmar sig. Så även denna dag. Is och väder är defintivt på vår sida. På väg ned mot Rennstad upptäcker Ann-Catrine att hon glömt halsduken. Med tanke på isdobbarna vill jag inte hälla mer bensin på brasan. Säger att i min ryggsäck finns en extra halsduk, men säger det på ett sätt som att jag inte har det minsta lust att riva i den. - Kanske kan vi låna halsduk av Lars, säger Ann- Catrine. l Lars bor vi Rinnens södra ända. Vi var under ett år arbetskamrater. Rinnens parkeringsmöjligheter är begränsade och sedan några år tillbaka parkerar vi på Lars gårdsplan. Lars tillsammans med någon granne håller på med att fixa något. När vi parkerat går vi ned till Lars och grannen. Inga problem med halsduk. Lars är strax tillbaka med en. Ann-Catrine går ned till isen och gör sig klar. Jag språkar en stund med Lars. Det gör vi alltid. Efter en stund går jag tillbaka till bilen. När jag tittar in i bagaget inser jag att jag glömt skridskorna. Här finns bara ryggsäck, i och för sig med isdobb, och stavar. Jag får en nära döden upplevelse. Det som folk får när döden närmar sig och hela livet spelas upp som film under en sekund. l Min upplevelse är identisk med en händelse några år tillbaka. Vi hade kommit till Visten och påbörjat upppackning ur bilarna. Vi var en 20- tal åkare. Olov tittar på mig helt uttryckslöst och förvånat. - Jag har glömt skridskorna hemma. Det var knappast realistiskt att Olov skulle sitta och vänta i många timmar, eller att vi skulle vänta en timma medan Olov hämtade skridskor. Olov löste det hela genom att han skulle hämta skridskorna och sedan åka i kapp oss i våra spår. Inte helt enligt reglementet, men så fick det bli. När Olov kom hem hade Lena förvånat frågat: - Är du redan hemma? Olov hade kort och kärnfullt svarat: - Tyst, säg inget, jag har glömt skridskorna. Olov hittade oss på norra delen av Visten, efter förvånansvärd kort tid. Det måste ha gått undan på vägen! Att nu åka tillbaka och hämta skridskorna nu var absolut inget alternativ. Klockan var för mycket. l Jag gick ned till standkanten och meddelade Ann-Catrine att jag glömt skridskorna. Hon tvärbromsade och sade med samma förvånade uttryck som Olov en gång haft: - Vicken jävla tur att det inte var jag. Jag låtsades inte om kommentaren. Hjärnan jobbade för högtryck och lösningen var klar. Jag lånar skridskor av Lars. Lars såg lite förvånat på mig när jag kom tillbaka. - Inga problem, sa Lars. När Lars kom tillbaka med skridskorna insåg jag nu att mina kängor var problemet. De var för hällösa skridskor, medan Lars skridskor var för de traditionell bindningarna. Kanske skulle det gå 4 5

ställa in dem efter mina kängor, men resultatet var tveksamt. Dessutom skulle det ta tid. Lars liksom jag är fullvuxna karlar så jag misstänkte att vi hade liknande skostorlek. Jodå, båda hade vi 46. Förklarade bindningspoblematiken för Lars och undrade om jag dessutom kunde låna hans kängor. Lars kom strax tillbaka med kängorna. l Det var inga Haglöfs direkt. De hade nog mestadels används i skogen. De hade lågt skaft, och hade mjukt skinn. Men just nu var den enda och bästa lösning. Kunde Lars åka med dem så kan väl jag också. Lars följde med mig ned till bryggan, och hjälpte mig på med skridskorna. Det var inte lätt att få skridskor och känga tillsammans. Under provturen runt bryggan höll jag på att trilla. Det var helt fel inställda. Det sade jag inte, utan nöjde mig med att knyta åt kängorna än mer. Det borde göra susen. l Äntligen kunde vi starta. Snörningen hade inte hjälpt. Jag kunde inte åka utan stavar. Jag var i sådan obalans att ett fall verkade oundvikligt. Normalt använder jag aldrig stavar, men nu var det min räddning. Hade något bekant sett mig skulle de trott att jag drabbats av en nervsjukdom eller var onykter. Det var en pina att åka, men jag sa ingenting. Efter en stund funderade jag på att bryta turen, men det skulle vara ett nederlag ur många aspekter. Något som skulle funka vore att hänvisa till osäker is. Det visste jag skulle bita på Ann- Catrine. Men eftersom flera turer hade genomförts tidigare dagar, så skulle det framstå som föga trovärdigt. Jag övergav tanken och beslöt mig för att kämpa på. Efter lite mer än en halvtimma stannade vi för att fika medan solen ännu var över skogskanten. Jan och Ann-Catrine Lundbäck. Nu kommer nästa kalldusch. Pulverkaffet har inte kommit med. Vi har varmt vatten i termos, bullar och apelsin. Ann-Catrine hade packat allt i en plastpåse, utom pulverkaffet som låg vid sidan. Hon skall alltid packa i plastpåsar. Jag vill inte ha plastpåse i ryggsäcken, utan packade över allt i en plastlåda. Olyckligtvis glömde jag pulverkaffet. l Nu förstod jag hur allt hängde ihop. När jag packade om måste mitt undermedvetna insett att något var fel, det vill säga att kaffet saknades. Naturligtvis blir jag förbryllad av detta, vilket som konsekvens blir att jag glömmer skridskorna. Alltså, kanske inte felet är mitt ändå. Jag nämner inget om min teori. Bäst är kanske det. Vi får nöja oss med apelsiner. Innan vi åker iväg kollar jag lite närmare på hur kängorna sitter fast på skridskorna. Det visar sig att hälen inte gått ned helt på ena skridskon.den sidan står på en kant som är fem millimeter hög. Inte underligt att det har varit vingligt. Tillbaka går det lite bättre, men skridskorna är felaktigt inställda. l Turen blev inte alls som jag tänkt mig. Det var faktiskt ingen vidare start på helgen. Hade detta varit min första tur på skridskor, hade jag aldrig fortsatt med denna sport. Jag hade konstaterat att detta helt enkelt skulle vara för svårt. Nästa gång jag var på Rinnen överlämnade jag en av mina avlagda skridskor och kängor till Lars. När han hade provat dem konstaterade han att de var liksom mer stabila. Jan Lundbäck Max fem mil till snörning l l l Åkområdet är en geografisk bestämning, som bygger på att vi helst inte vill åka för långt innan vi kan sätt på oss skridskorna. Och 5-mila-åkområdet är ett magnifikt område! Men ibland är det inte idealen som styr, utan vädret. Då händer det att vi åker längre bort, exempel på sådana mål är Glafsfjorden, Stora Gla, Stora Bör, Östra Silen, Torsö-arkipelagen för att inte tala om skärgårdarna vid Millesvik och Lurö. l Ett åkområde kan ha fler bestämningar. Om du själv tycker bäst om att åka på Rinnen, Gapern och Kattfjorden, så är det ditt personligt valda åkområde. Åkområde är annars ett försök att gruppera sjöar lämpliga för skridskoåkning baserat på geografi. Men naturligtvis är också tillfrysningsklass ett sätt att gruppera (GLSK kallar det successionsordning). I den tidigaste klassen kommer då Bråtsjön, Rinnen, Aplungen, Nedre Flytjärn och Dammyren. En senare klass skulle kunna vara Stora Bör, Grumsfjorden, Norra Värmeln och Örtensjöarna. Europas tredje största insjö och vårt finaste mål är Vänern. Våra mest erfarna isrävar på Vänern är Åke Stööd och Erling Andersson. De har grupperat Norra Vänern i olika åkområden, som är både geografiskt och tillfrysningsmässigt ordnade. Efter Hammarösjön (själva Hammarösjön samt Mariebergsviken och Tullhomsviken) är det tidigaste området inom Norra Vänern Norra Vänerns innervikar med till exempel Arnöfjorden, Bottenviken, Skattkärrsviken och Ölmeviken. Sedan kommer Grums (Ekholmssjön, Kyrkebysjön och de medeltidiga Borgvikssjön och Grumsfjorden). l Senast i successionsordningen, och längst ut, finns Värmlandsskärgården och Yttre Värmlandssjön. Studera gärna Vänerns indelning - och hjälp till med sjöbeskrivningar. Gå till Solstaskärets webbplats > Sök > Sjö/vatten > Skriv Vänern. När du hittat det område du kan använd då knappen Ändra beskrivning för att hjälpa till. Olov Bergqvist Fem mil mätt fågelvägen från torget i Karlstad. 6 7

Hos Åke och Erling finns det alltid åkbar is l l l Jag och Erling Andersson har haft huvudansvaret för plogningen av Mariebergsviken de senaste åren. Sedan vi började ploga har Karlstadsborna hittat detta alternativ till friluftsliv, vilket är väldigt glädjande. Jag minns en lördag för två år sedan när Viken låg med 15 cm blankis det var säkert 500 personer på isen! En mäktig syn! När vi plogar vill vi ha minst 10 cm is för att köra ut med fyrhjulingen. Med tiden har vi fått jobba med allt mer moderna grejer. Senaste säsongen var det en miniatyrtraktor, ratt och fotgas, man sitter till och med under tak. l Med oss som plogar sker inte samma produktutveckling. Vi blir bara äldre, men vi samlar på oss en massa erfarenhet om plogning. Vårt största problem de senaste säsongerna är att isen inte blivit mer än ca 20 cm tjock. Sedan har det kommit mängder med snö, som inte vår lilla traktor mäktar med. Samtidigt är det för tunn is för att ta ut ett större fordon som skall ploga. De behöver minst 30 centimeter. Snömängden har också tryckt ned isen så att Erling Andersson och Åke Stööd för en ojämn kamp med snö och tö på Mariebergsviken. Foto: Björn Lagerbeck vatten kommit upp och legat under snön. När snön fallit har den kommit så fort att vi inte hunnit få upp den bredd som vi önskar på banan. Ekvationen har inte gått ihop det senaste året. En ishyvel har vi också, som vi hyvlar sliten is så den blir slät och fin. Det var Janne som fixade sponsorer till den. Lite huvudbry hade vi när den skulle monteras, men det gick bra. Sommartid förvaras den i ett rum som vi lånar av KBAB och hyggliga bovärdar. l Att sitta still på traktorn är kallt. Flytoverallerna som vi fick är jättebra, varma och sköna. Ibland kan lite olika episoder uppstå. En var när vi hade hyveln efter traktorn då är man inte så rörlig. Vi mötte en ung man med barnvagn och vi ber honom flytta sig så att vi kunde komma fram. Svaret vi fick: Ska jag flytta mig är du inte klok! Med ishyveln på släp flyttar man sig inte så lätt som de flesta förstår. Snart är det is och snö igen tiden går ju så fort! Åke Stööd Solstaskärets ledarorganisation sprider sig i Skridskosverige. l l l För oss i Göteborg och GLSK har Värmland ofta blivit vår tillflykt under milda vintrar då vi har haft svårt att hitta åkbar is i vårt närområde. Rinnen har för många av oss blivit en kär gammal vän med sina flikar och långsmala öar. Och när vi planerar gästa era trakter lönar det sig att lyfta luren och rådgöra med era israpportörer. Elaine Axelsson, f d Magnusson, med förflutet i Solstaskäret tog för flera år sedan initiativ till Tjejhelgen, då våra klubbars kvinnliga medlemmar träffades och åkte skridskor under en helg. Detta var ett omtyckt arrangemang som fortsatte under ett antal år. l Genom Elaine fick vi också höra berättas om Solstaskärets färdledarorganisation med pooler. Frågan väcktes om detta var något som vi inom GLSK skulle ta efter, men det dröjde ända till den nyss avslutade säsongen innan vi kom till skott och kände oss redo att pröva ett sådant Foto: Roland Hedén Lundbäckmetoden på export upplägg. Vi har under året känt oss för vad detta arbetssätt kan erbjuda för möjligheter. Det var mycket inspirerande att höra Jan Lundbäck berätta om tankarna bakom modellen på vår ledarträff i slutet av januari och flertalet av våra ledare är mycket positiva till att fortsätta utveckla vår variant av denna organisationsform. l Under samma helg fick vi också bekanta oss med den omtalade Lundbäckmetoden. Denna enkla och effektiva metod att åka i kolonn praktiserades i äkta bohuslänsk skärgårdsmiljö under söndagen, och Jan fick i gengäld ett smakprov på saltis bland kobbar och skär. Ett stort tack till er i Solstaskäret som villigt och glatt är beredda att dela med er av era erfarenheter! På detta sätt kan vi snabbare utveckla verksamheten i våra klubbar till gagn för våra medlemmar. Ulf Bengtner GLSK 8 9

XVth INTERNATIONAL ICE MESSENGER CONFERENCE VÄRMLAND 20-22 JANUARI 2006 Det var trångt och trevligt när skridskoledare från nästan hela Norden och Holland samlades i Karlstad till israpportörskonferens i januari 2006. Foto: Jan Bergstam l l l Lite förvånade blev de 150 skridskoledare från Sverige, Norge, Finland och Holland när de serverades var sin färsk jubileumsbakelse ute på isen 21 januari. Solstaskäret tillsammans med Friluftsfrämjandet i Värmland stod som arrangör i Karlstad 2006 för den femtonde israpportörskonferensen. Efter att ha skickat iväg andra ledare på israpportörskonferenser under drygt 10 år så var det till slut min tur år 2000 att få vara med när platsen var Ljungskile. Det blev en fantastisk upplevelse på många sätt. En grupp diskuterade samarbetsmöjligheter för webbaserad skridskoinformation för att citera Olov Bergqvists turrapport på Vänerskridsko. Konferensen tände en dröm om att en gång få arrangera en konferens i Värmland. Vid nästa konferens var vi Solstaskäret. Vi fick erbjudandet att arrangera nästa konferens. Kanske för att Olovs fantastiska arbete med Vänerskridsko uppmärksammats och Värmland hamnat på skridskokartan. Men jag bad att få stå över eftersom jag bedömde att vi inte var mogna att åta oss ett så stort arrangemang. l De ledare som åkte till Sundbyholms slott kring lucia 2003 hade uppdraget att meddela att vi var intresserade av att arrangera konferensen 2006. Vi fick förtroendet. Vi utsåg en arbetsgrupp bestående av Mathias Björklund och jag från Solstaskäret och Mikael Henriksson och Pär Anesäter från Friluftsfrämjandet Värmland som ansvariga för arrangemanget. Vi hade många förslag på platser för arrangemanget Villingsberg, A9, anläggning i Sunne, Karlstad och Hammarö rum och pensionat. Till slut blev det bestämt att vi skulle vara på Carlstads Conference Center, CCC, 20-22 januari 2006. En tid på säsongen som historiskt sett hade erbjudit goda chanser för bra skridskoåkning. l Vi såg framför oss en konferens där deltagarna klev på isen vid CCC och åkte runt i vårt unika deltaland på perfekta isar. Helgen före hade vi perfekta förhållanden med 100 åkare ute både lördag och söndag. Helgen efter var det likadant. Men dagarna innan konferensen så kom snön och la sig över nyisarna i skärgården. Fredagen innan israpportörskonferenser är det av tradition rekognosering för alla konferensdeltagare som vill. l Under Ulrik Schellers och Roy Bredbergs ledning så ordnades rekognosering öster och västerut utan större hopp om framgång. Men som så ofta när det gäller isar så hittar den som söker. Vi hade renblåsta ytor i skärgården mellan Karlstad och Kristinehamn. På fredagskvällen kom huvuddelen av gästerna, de som inte bestämt sig för att det inte fanns åkbara isar. Vi var några ledare som skötte incheckningen. Det gick riktigt bra, bortsett från en ledarinna 10 11

XVth INTERNATIONAL ICE MESSENGER CONFERENCE VÄRMLAND 20-22 JANUARI 2006 I alla hast och med stort arbetet plogades en bana upp på Klarälven och vidare ut mot Hammarö. Foto: Ingemar Johansson Konferensbakelsen avnjutes. Foto: Morgan Johansson som blev arg för att hon inte fick dela rum med den man hon tänkt sig. Lördagen inleddes med frukost för de som sovit på hotellet. Andra deltagare checkade in. Alla fick lunchpaket. Totalt var det 150 deltagare i tre bussar som gav sig iväg. I den gemensamma turrapporten för de tio grupperna skriver Ulrik: I fortsättningen kan vi aldrig ställa in turer - det verkar finnas bra is och härliga upplevelser även när förhållandena verkar omöjliga! Tilläggas kan att det var fem plurrningar under dagen. l När den egentliga konferensen skulle starta var det nästan 200 deltagare samlade i CCC. Alla våra egna ledare och funktionärer var inbjudna till hela arrangemanget. Den första och viktigaste punkten var bildande av Skridskonätet. Mats Dahlgren, Mathias och andra hade förberett det konstituerande mötet. In i det sista så fördes diskussioner i kulisserna. Men med Gunnar Blomquist, vår nyvalda ordförandes vana hand och Mats driv så bildades Skridskonätet i Karlstad. 101 år efter unionsupplösningsförhandlingarna så hamnar Karlstad i historieböckerna igen. l Successivt delades konferensen upp i flera sessioner. Till slut var det sju parallella sessioner inklusive Skridskonätets styrelsemöte. Totalt var det ett 40-tal sessioner. Sessionen om fler kvinnor på isen lockade många män. Det var annars sessioner om säkerhet, utbildning, isteori, skridskofotografering, skridskoåkning i Holland, Norge och Finland, handikappade på isen, Värmland som skridskolandskap mm. Vid kvällens middag tackade SSSK genom att överräcka två litografier från Stockholms skärgård. En kan ni se i klubbstugan och en kan ni se hemma hos mig. Jag är stolt för den. l Under lördagen hade Åke Stööd och Erling Andersson gjort en jätteinsats och plogat från Mariebergsviken, ut på älven och över Hammarösjön bort till Tynäs. Drygt 100 deltagare nappade på möjligheten och fick uppleva lite av det unika med Karlstad när det gäller skridskoåkning. Jag citerar Ulriks israpport. En grupp om ca 35 personer tränade åkteknik i praktiken på fin blankis ute på Hammarösjön. Det blev många aha-upplevelser, tankeställare och skratt. Anders Tysk, som varit med från starten när det var några israpportörer som samlades i SSSK:s stuga i Saltsjöbaden, tyckte det var den bästa konferensen han varit på. Hur gick det då med den missnöjda ledarinnan? Jo, hon skickade en fin liten akvarell och tackade för ett fint arrangemang. Kanske var det bakelsen som fick henne på gott humör. l Jag hoppas att få vara med och arrangera en konferens till, kanske 2026, men då skall även isarna vara perfekta. Bli ledare du också så får du vara med då. Nästa konferens är i Finland 2012. Bengt Jakobsson konferensvärd emeritus 12 13

Allt du behöver veta om långfärdsskridsko finns på Skridskonätet. Foto: Jan Bergstam Skridskonätet blev en ny nivå l l l Allt efter datorns intåg i samband med skridskoåkningen i Karlstadsområdet 1996 har den blivit en allt viktigare ingrediens både som planeringsverktyg och att kunna dela med sig av egna upplevelser till andra med texter, bilder, filmer med mera. Olov Bergqvist, Solstaskäret och Friluftfrämjandet Sunne-Arvika, startade och drev mer eller mindre helt ensam Vänerskridsko som samlade alla långfärdsskridskoklubbar runt Vänern på en gemensam webplats. l Andan kring Vänerskridsko var total öppenhet mellan alla medlemmar i de klubbar som deltar i samarbetet vilket var udda i långfärddskridskosammanhang under den perioden. Tidigare var det så att vissa funktionärer, israpportörer, i klubbarna hade möjlighet att få reda på information om isläget i de olika områdena framförallt via telefonsvarare. Ungefär samtidigt som Vänerskridsko formades gjordes så att Stockholms Skridskoseglarklubbs, SSSK, ca 15 000 medlemmar och Linköpings Långfärdsskridskoklubb, LLK, ca 2 000 medlemmar kunde logga in på varandras webplatser. SSSKs tekniska platform byggdes så småningom ut för att kunna hantera fler klubbar och mer samarbete, det är detta system som så småningom blev det som idag kallas Skridskonätet. Ett exempel på samarbete som byggdes ut var att isobservationerna, tidigare israpporterna, som skrevs sedan 2002-2003 via Vänerskridskos system fördes automatiskt över till Skridskonätets system. Fram till 2006 drevs denna weblösning helt av SSSKs IT-grupp, men i samband med Iskongressen i Karlstad då föreningen Skridskonätet bildades har denna gradvis tagit över driften och sedan 2009 även kostnaderna för detta. Föreningen Skridskonätet har i dag 80 medlemsklubbar och organiserar ca 35 000 skridskoåkare i stort sett i hela Sverige. Totalt finns 32 000 isobservationer, 27 000 färdrapporter, 70 000 bilder och massor av annan information som delas mellan klubbarnas medlemmar. l Solstaskärets hemsida www.solstaskaret.se flyttade 2007-2008 in i Skridskonätets server och system och delar i princip all funktionalitet med samtliga klubbar inom samarbetet Skridskonätet även om vårt utseende skiljer sig en del från andra klubbars som www.skridsko.net, www.sssk. se, www.liv.se och ffsa.skridsko.net. Genom att många klubbar kan använda samma system så kan en funktion som någon i en klubb tar fram direkt användas av alla inom samarbetet Skridskonätet. l En egen Dell-server med multipla processorer, dubbla kraftaggregat, sex hårddiskar i raidkonfiguration och mycket minne är ståendes hos en internetleverantör i Stockholm som även ansvarar för backuper samt att operativsystemet och brandväggar fungerar som det ska. Utbytesdelar om något går sönder skall vara fixat inom några timmar, även nyårsafton, enligt servicåtaganden från olika leverantörer. Så långre driftstopp hoppas vi kunna undvika. Detta kostar föreningen ca 150 000 kr per år. Solstaskäret, liksom övriga föreningar, debiteras ca 6 kronor per medlem för att bland annat täcka denna kostnad. Webbplatsen är skapad av ett flertal open-source lösningar framförallt PHP, MySQL, PostgreSQL, Linux, MapServer, OpenLayers, Mailman, Postfix vilka specialanpassats för långfärdsskridsko. I stort sett är det mesta konstruerat så att användarna och administratörer i klubbarna själva skall kunna lägg till eller ändra utan att någon speciell webkunskap skall behövas. l Alla funktioner har utvecklas av ideella krafter i föreningarna tillsammans, både efter egna ideér samt från de ideér som kommer in via epostlistan itfolk@skridsko.net. Det finns ett stort behov av nya krafter för att vidareutveckla detta, så tveka inte att höra av dig om det verkar intressant. En annan viktig sak för att Skridskonätet och även Solstaskärets webplats skall bli bättre är att alla ser till att rapportera in isinformation, läsa den och komma med förslag på nya funktioner. l Information om föreningen Skridskonätet finns på www.skridsko.net, logga in med ditt lösenord från Solstaskäret. It-gruppen för Skridskonätet svarar på epostlistan itfolk@skridsko.net. Undertecknad är aktiv utvecklare för Skridskonätet samt med i styrelsen för Skridskonätet, du kan ta direkt kontakt med mig på isen eller skicka epost: mathias@fambjorklund.se. Mathias Björklund Foto: Jan Lundbäck 14 15

Tidig morgon, upp i mörker, packa och iväg, fortfarande mörkt på väg ut på isen anar vi de första solstrålarna i sydöst Stillheten, inte ett ljud eller rörelse, gör oss tysta, vi pikar försiktigt var och en för sig Vi glider ut i viken och försvinner in i dimman vart är vi på väg, en resa i tid och rum? En älg lyfter sitt huvud, vi hörs på långt håll på andra sidan sjön dyker våra skuggor upp Likt urtidsjägare rör vi oss snabbt längs ena stranden med våra spjut gömda under armen Känslan av tidlöshet överväldigar oss där vi rusar fram en aning om att vi vidrör något av det ursprungliga Har människor före oss jagat fram över is eller snö så här? Decembersolen tar sig inte över trädranden vi åker i skuggan där morgondimman känns i ansiktet På håll ser det ut som om vi svävar fram över isytan det låter som avlägset orrspel när stål glider över kärnisen Känslan av fart där vi susar fram någon meter från stranden vi känner oss oövervinnliga, som om ingenting kunde stoppa oss det enda som hörs är våra tjut av lycka och rus Denna morgon som väcker våra djupt liggande minnen Är det nu eller då, är vi tillbaks i järnåldern? Vi tar sikte på Abborrudden med sina uråldriga tallar tvärs över sjön isens klang går från dov tills det tjuter kring våra skenor det gungar och spricker åt alla håll, sinnena skärps vi pikar oupphörligt, ligger på alla fyra och mäter millimetrar diskuterar och har lärorika stunder när vi prövar isens bärkraft Rast - vi har fått upp värmen och det ångar från oss vi sitter nersjunkna i det höga gräset vid strandkanten sitter som en grupp låglandsgorillor kring sin ledare bara få procent skiljer oss från aporna vi är fortfarande jägare som lyssnar, spanar mot den andra stranden Är det en älg eller är det bara isens råmanden vi hör? Vi har som en oro i kroppen, vidare drar färden har nästa sjö även den jungfrulig is? Vi vandrar genom snår, över tallåsar och myrdråg som brinner i rött och guld i den lågt stående solens sken över frostbitna tuvor som inte bär som luktar surt när man trampar igenom Är det öppet vatten eller kan is vara så blank? Kung Bore har byggt den finaste parkett av glasklar is Den svarta sjöbottnen färgar ytan kolsvart Isen är aldrig så hård som nu, helt fri från råkar och vindbrunnar Vi kommer för nära svanparet i den öppna delen av sjön de springer länge över vattnet innan de lättar, ropar högt och gör en lov över oss Hemväg, skridskoskären, rytmen, den minimala friktionen allt blir till en dans på återtåget över orörda isar Som färgklickar i decembers gråskala står våra bilar som vi lämnat timmar har runnit och tider har passerat Var det bara en förmiddagstur eller? Text: Mikael Skog Foto: Jan Lundbäck 16 17

Visst kan en gröngöling bli flaggbärare Att åka långfärdsskridskor betyder naturupplevelser utöver det vanliga. Foto: Jan Lundbäck l l l Med kollegor som Björn Lagerbeck och Bengt Jakobsson är det nästan oundvikligt att man åtminstone provar skridskorna med långa skenor. Bengt tog med ett par av SLKs låneskridskor i november 2003 och det blev provåkning på Tingvalla. I början kände jag mig osäker på den hårda isen, men det blev allt bättre. Så det var bara att anmäla sig till Solstaskärets medlemsutbildning i mitten av december. I kallelsen till utbildningen gavs tipset att åkträna på Tingvalla och jag hann åka några gånger innan utbildningen startade. Första dagen innehöll bland annat presentation, utrustning, säkerhet, film om åkteknik och vackra bilder. Andra dagen började med skridskoåkning på Tingvalla och fortsatte med iskunskap och åkning i grupp. Vi fick ett häfte med mycket nyttigt om det mesta kring långfärdsskridsko. l På isen fick vi åkträning och tips. Det kändes bra att lära sig åka rätt från början. Men jag var ju avundsjuk på ledarna, som gled omkring till synes utan ansträngning. Att ställa in skridskorna rätt är inte lätt, och ledarna fick tålmodigt skruva. Det behövdes tre till fyra ledare för att hinna både skruva och instruera oss om åkteknik. Några olika sorters is kände man ju till, men det var en bråkdel av alla varianter som finns. Det känns tryggt med så rutinerade ledare. Att åka med dålig iskunskap, utan säkerhetsutrustning och ibland utan sällskap gjorde jag i yngre år. Nu såg jag fram emot att kunna åka säkrare. Ett tips som jag minns särskilt är: känn efter hur isen är och bilda dig en egen uppfattning. l Tack vare telefonsvararen kunde jag hänga med på en chanstur. Den 20 december kunde jag ta mina första långfärdsskridskoskär på naturis. Det skedde på Överudssjön, nordväst om Grums i en liten grupp. Det föll ett lätt regn under turen, men i trevligt sällskap och fin natur blev jag sugen på mer. Hann hänga med på några utlysta turer innan det blev avslutning på medlemsutbildningen. Denna vinter hade vi besvärliga isförhållanden och den praktiska delen av kursen hölls 17 januari 2004. Vi åkte på Vänern vid Sållaren, där flera kurser hade avslutning samtidigt. Efter kontroll av utrustning och genomgång gled gruppen ut på Vänern. Några med tveksamma skär, men de flesta följde lätt efter ledaren i god disciplin. Under färden tränade vi tandemåkning och stakåkning. Vid en station fick vi prova att kasta lina och dra oss fram med isdubbarna och bli räddad med livlinan. Att kasta linan rätt var inte så lätt. Situationer i samband med plurrning behöver säkert övas flera gånger. Dagen avslutades med korvgrillning och utdelning av diplom. Stort tack Mikael Skog, Valter 18 19

Har man väl en gång snörat på sig pjäxorna och satt fast långrören är man fast. Foto: Magnus Erikson Lindén och Leif Lendrup med flera för en givande utbildning! Nu var vi redo för nya fina turer. Att åka på blankis och studera bottenformationer, att bara glida fram i medvind med solen i ansiktet och att fika i solen i trevligt sällskap är några fina upplevelser från första säsongen i SLK. l Efter många fina turer blev det ledarutbild ning under fem kvällar i oktober och november 2005. Den givande kursen leddes av Carl Gustav Liljeberg och Roy Bredberg. Till sin hjälp hade de and ra ledare och externa experter. Vi var ledarkandidater från både Solstaskäret och Friluftsfrämjandet i Arvika och det blev många givande diskussioner. Vi behandlade: l Iskunskap, israpporter på nätet l Utrustning, säkerhet l Turteori, gruppdynamik l Första hjälpen l Karta och kompass, åkteknik, klubb- och poolinformation. Under kursen fick vi läxor i boken Långfärdsåkning på skridskor (Thure Björck m fl) och utdelade kopior. Boken är läsvärd och innehåller även många fina bilder. Ledarutbildningen, som avslutades med en internathelg, blev av praktiska skäl genomförd först i mars 2007. Vi åkte på Värmeln och turades om att leda gruppen. Det blev både med- och motvind och svårpasserade råkar, det vill säga mycket lärorikt. I motvinden prövade vi att åka i kolonn. Det fungerade utmärkt tills vi passerade ett parti med överis och föll som dominobrickor. l Vid den avslutande plurrningsövningen åkte vi mot svag is tills den brast. Det var blåsigt och lösa pikar riskerade blåsa ut i vattnet. Alla klarade det fint och det var inte så kallt som jag fruktat. Den uppskattade utbildningen avslutades med bastu och en god middag. Sedan dess har det blivit några hundra mil på isarna runt om i Sverige med många fina sjöar, som jag aldrig sett tidigare. Jag har åkt på Siljan, Göta Kanal, Väst- och Ostkusten, men mina favoriter är Västra Örten, Alstern på Brattforsheden och förstås Vänern med öar som Timmeröarna och Härön. Ja man kan få uppleva mycket, även udda turer som skridskor till julottan och kvällsturer i månsken. Mitt bästa tips är nog att inte tappa modet även om vädret ser dåligt ut. Ute på isen känns det alltid mycket bättre. Ta chansen och häng med på SLKs turer. Väl mött på isen! Gunno Andersson 20 21

Enastående istur på Vänern Värmlandsnäs Hammarö Kinnekulle Otterbäcken Vänern en vinterdag. Foto: Nasa l l l Ett ovanligt isläge hade utvecklat sig på Vänern. I stort sett hela Vänern var isbelagd. Stora delar var dock snötäckta och oåkbara. På norra Vänern krävdes en skidtur eller promenad på några kilometer för att nå åkbara områden. En sådan tur var utlyst av gul pool och den lockade. Men det fanns också en möjlighet att hitta åkbara områden på östra sidan. Eftersom jag några år närt en dröm att åka skridskor till min stuga på Storön utanför Otterbäcken verkade det vara dags för detta nu. Satellitspaning via en Nasa-länk visade att isen låg men åkbarheten okänd. Torbjörn Lindqvist, Bråvallaskrinnarna, hade upptäckt denna värdefulla länk och förmedlat till Skridskosverige. Jag ringde Roy Bredberg och frågade om han var intresserad att testa och han är aldrig nödbedd när det gäller utmaningar av detta slag. l Sagt och gjort, på morgonen åkte vi till Baggerud. Strålande sol, 5-10 minusgrader och svag vind. Perfekt. Vid trollingfiskarnas ramp hade isen tornat upp sig i en hög vall och fler fanns att skåda. Isen var mycket varierande och huvudsakligen dåligt stöpt och tungåkt. Vi styrde söderut och vid Medhamn började vallarna bli svårforcerade så vi styrde ut från land. Det visade sig efter ett par kilometer att det minskade med vallar. Vi började svänga mot syd igen men träffade på en trevlig råk med slät kärnis. Bredd mellan 1 decimeter och några meter. Där den var som smalast fick man stå på en skridsko och sparka sig fram. Råken slingrade sig kanske ett par kilometer men ledde oss nordväst, åt fel håll. Men en sådan här dag är det lätt att släppa målet. Det är vägen som är mödan värd för att citera Karin Boye. Islandskapet, vädret, vidderna räckte. När råken upphörde hittade vi några stora bassänger med fin is så vi fortsatte norrut. Nu började vi skönja Hammarölandet och skärgården i norr. Härön som låg närmast utmärkte sig. Vi kanske ska åka till Härön i stället? Kastade jag fram och Roy skrattade och instämde lite skeptisk. Isen var mycket varierande. Mestadels tre till fyra Naturen skapar sin egen konst med lite vind. Foto: Roland Hedén decimeter tjock med stöpis på toppen men här och där råkar och bassänger med sju till åtta centimeter kärnis. Viss uppmärksamhet krävdes då det blandades med ickebärig kärnis och öppna partier som fick rundas. Blandad kompott men väl definierade ytor inramade av isvallar och isformationer av sällan skådat slag. Vi tog en liten pratstund om vad vi hade för risker nu när vi var ganska långt från land och var överens om att det var viktigt att inte ramla och bryta sig. Första fikat tog vi vid en isvall som gav fint lä för den svaga vinden. Marssolen stekte på ordentligt. l När vi närmade oss nyisområdet som omgav Härön och skärgården i norr steg pulsen, skulle vi nå Härön eller hindras av en opasserbar råk? Det hade ju varit så att vinden pressat den stora iskakan lite fram och tillbaka så breda och milslånga råkar bildats beroende på vindriktning. En råk låg i vår väg men passande nog hade ett flak lagt sig på tvären just där vi kom så det problemet var löst innan vi började fundera på det. Ett några km långt öppet område låg öster om Härön men vi kunde glida in till ön rakt från söder. En härlig känsla! När vi närmade oss såg vi några skridskoåkare på andra sidan vattnet och vi mötte Björn och gruppen på Häröns sydspets. Fika nummer två satt fint och våra vänner drog iväg. Snart gjorde vi detsamma. 22 23

Och va gott kaffet smakar! l Hur var det nu, hur skulle remmen sitta bak på hälen? Och ryggsäcken med alla remmar, runt magen å mellan benen, för att inte tala om livlinans placering. Kan vi inte åka snart? Förfärligt vad ledarna är hurtiga, orkar liksom inte med alla råd just nu. Sitter isdubbarna fel, jaja, tack för hjälpen. l Äntligen åker vi, nu gäller det att koncentrera sig på skridskoskären. Både svårt och roligt, jag kämpar på och tittar mest ner på isen, hinner inte med omgivningarna. Jag spänner mig när jag försöker åka rätt och vad varm jag börjar bli. Tur att ledaren säger att vi ska ta en kort paus och reglera klädseln. Av med en tröja och en skvätt vatten, skönt. l Vi åker vidare, vi börjar prata med varandra, har inte heller du åkt förut? Visst är det kul, och hur håller du pikarna? Ledarens stoppar oss, en råk säger han, måste han åka fram till den? Hjälp nu vinkar han att vi ska komma, måste vi verkligen ta oss över? Det är ju öppet vatten, hur tjock är isen intill? Läskigt var det men det gick bra att kliva över. l Undrar om det bara är jag som börjar bli riktigt trött, vad långt vi har kommit, och lika långt tillbaka. Äntligen fikadags vid en udde med sol och lä, av med alla grejerna. Jaså, ska vi lämna skridskorna på isen. Vi sjunker ner i blåbärsriset, rödrosiga och varma. l Vi har kämpat med våra första skridskoskär, våra bröst fylls av glädje och stolthet, den första stundens spänning börjar släppa, flera av oss blir alldeles uppspelta och fnittriga. Vilken underbar morgon! Och va gott kaffet smakar! Ursäkta en dum fråga, men vilken sjö är vi på? Vad heter den här udden och hur långt har vi åkt? Mikael Skog Roy Bredberg spejar ut över en istäkt Vänern. Foto: Valter Lindén Tanken var att åka tillbaka i samma spår för att slippa tidsödande vägval mellan vrakisområden. Min GPS har egenheten att låsa sig när det passar som sämst. Samma denna gång så snart hade vi tappat bort spåret. Vi hamnade längre västerut men hittade nya möjligheter. I efterhand fick vi veta att Ale brutit ränna mellan Karlstad och Kristinehamn ett par dagar tidigare men det märkte vi inte. Dock var det några stora öppna bassänger och lite kvistigt att ta sig förbi på ett ställe, så där hade nog isbrytaren varit i farten. l Fika nummer tre intogs på en liten kulle (!) med flak i sitthöjd och intill en vall. Dagens enda moln skuggade solen några minuter. Ett par kilometer från Baggerud tog vi en runda på en bassäng med härlig slät kärnis. Vi var nöjda med dagen. Bättre is har vi åkt på. Sällan på sådana ödsliga vidder! Storvänern lägger sig inte ofta men när den lägger sig, kanske vart tionde år, blir det vanligen en iskaka som rör sig och skapar krossiszoner och stora råkar som gör den ofarbar på skridsko. Med satellitbilder öppnar sig nya möjligheter. Speciellt om upplösningen görs bättre. Nu släppte man tydligen 250 m till offentligheten. l 1946 åkte Bengt Hornevall och Bo Liljegren, båda borta men inte glömda, den legendariska skridskoturen från Arnön till Hällekis. Frågan är om någon varit ute på isvidderna söder om Härön sedan dess. Det är mycket som ska stämma om det ska vara möjligt och vi får vara glada att vi kunde ta denna tur. Valter Lindén Vad långt vi har kommit, och lika långt tillbaka. Foto: Thomas Nilsson 24 25

l l l För min del började det väldigt plötsligt med en vibration i bröstfickan under ett sammanträde, tror det var fredag 16 janua ri 2009. Telefonen var på för jag väntade ett samtal som inte kunde vänta. När jag svarade var det inte rätt samtal. I andra telefonen fanns Bengt Jakobsson som undrade om jag var upplagd för att slå världsrekord på skridsko. Var mest undrande till vad som var på gång men fick en snabbförklaring att det gällde att åka skridsko på så många sjöar, tjärnar och andra på topografiska kartan namngiva vattensamlingar som möjligt under en dag. Och vi måste klara av minst 37 för nuvarande rekord var 36. Jag sa ja utan några direkt ingående inre överväganden, för ett världsrekord skulle inte sitta fel samtidigt som jag inte ville störa sammanträdet. l Dagen efter var det tidig uppstigning. Vädret var bra, några grader kallt och ingen snö i sikte. Efter frukost och fixa matsäck gick jag de knappt 200 metrarna till Bengt. Avfärden skedde 06.00 med sikte på Glaskogen. Efter 1,5 timmar i gles trafik och totalt mörker stod vi med bilen någonstans i Glaskogen, var hade jag ingen större koll på men jag litade på att Bengt visste, han gav i alla fall sken av att så var fallet. Bengt hade under bilfärden berättat att han och några till försökt slå rekordet någon vecka tidigare men misslyckats, bland annat på grund av att det då var en del snö mellan vattendragen som hindrade snabb förflyttning, dessutom hade de kommit iväg lite för sent från Karlstad. l När vi packat oss ur bilen var det bara att dra iväg på skridskorna i det totala mörkret. Ögonen vande sig snabbt samtidigt som ljuset så sakta började sippra ned från himmelen. Målet för dagen var 40 namngivna vattensamlingar som skulle avverkas innan vi skulle sätta oss i bilen igen. Det blev skridskor av, gå, skridskor på, åka, skrid- Vi skrev historia där ute i mörkret skor av, snabbfika, gå, skridskor på, åka, timma efter timma och hela tiden skedde åkandet på utmärkta isar och förflyttningen till fots mellan sjöarna i snöfri terräng. Antalet avverkade vattendrag tickade på riktigt bra och hoppet om att vi skulle klara vår målsättning växte allteftersom vattendragen avverkades och tiden gick behagligt sakta. Vi såg inte många själar under dagen, ett par vintermetare, en skogsarbetare, två strömstarar, ett par korpar samt spåren efter ett par skridskoåkare, några älgar och bävrar. När vi klarat av ca 30 större och mindre vattensamlingar hade en stor del av dagen passerat. Vi hade nu en längre gångtur framför oss för att nå två sjöar som låg mycket nära varandra. l Första sjön hittades som planerat, trodde vi, och gled ut på den för att efter ett antal 100 meter ta av oss skridskorna och gå till nästa sjö. Men den hade tyvärr försvunnit, vi gjorde några försök att nå den gäckande sjön innan vi insåg att vi hamnat på sjö B i stället för sjö A. När vi insett detta var det lätt att rätta till misstaget men det hade kostat oss en dyrbar knapp halvtimma och det började faktiskt så smått skymma. Misstaget gjorde att vi fick avstå ett par vattendrag för att inte riskera att sängvärmen där hemma skulle ersättas med en mindre behaglig natt i Glaskogen. l När vi så småningom gled fram på den sista sjön för dagen var det inte totalt kolsvart men definitivt väldigt långt ifrån ljust. Det enda ljus som kunde iakttas var att himmelen var ljusare än sjön och skogen. Vi gled lyckliga fram på vattendrag nummer 38 samtidigt som vi hade total kontroll på var vi hade bilen. Klockan var runt 17 och vi kunde konstatera att världsrekordet var i rätta fötter. Mats Olsson Under natten hade det lagt sig ett tunt lager pudersnö. Norge bjuder på grön stålis l l l Hur kan man få till en tur på ett avlägset mål som Gjende i Jotunheimen? Idén hade uppstått efter flera års sommarvandring i området. På en vandring till Tyinholmen i september 2004 kom Knut Lykken med i fantiserandet. Knut med rötter i Jotunheimen och livslång fjällvana pratade med föreståndaren på fjällstationen Gjendesheim. Han lovade att varsla när det blev dags. l På annandag jul 2005, en måndag, ringde Knut till Gjendesheim. Föreståndaren råkade vara där och sa att sjön just hade lagt sig. Knut räknade ut att det borde vara åkbar tjocklek tills på torsdag. På tisdagen öppnades telefonkedjan med föranmälda. Avfärd 05.00 28 december från Arvika. Det gjordes definitivbokning av en stuga på Maurvangens camping. l Som vanligt när man ger sig ut på skridskotur finns risker: Den bedömda tillfrysningen kanske inte blev tillräcklig, det kunde komma snö, etc Det är 29 mil från Arvika till Gjendesheim. Vid Beitostølen snöade det. Litet längre fram höjde sig höga snöplogkanter utefter väg 51. Ute på Valdresflya avtog båda. Vi kom fram till Gjende vid 11-tiden. Efter incheckning på Maurvangen kunde vi kliva ut på isen strax före kl 12. Ur turrapporten Temperaturen var -15 C. Sjön såg precis så bra ut som vi hade hoppats. Litet puder bara närmast stranden. Pikning, för mätning: 11 cm prima stålis!!! Stålis = norsk term för kärnis. Det blev ett snabbt SMS till turplaneringen för att få ut vårt ismeddelande. Och isen var grön, turkos, på grund av de stora moränmassor älven Muru för med sig ut i sjön. Natten till fredag hade 5 cm nysnö fallit utanför hyttan. Uppe på sjön var det inte mer än tre cm. Västerut blev snötäcket allt tunnare, vid vändpunkten en halv cm. Där hjälpte även en fallvind uppifrån Besseggen-passet till att ge oss den gröna stålisen renblåst. l Det snöade 50 cm efter att vi hade åkt hem natten mot lördagen. Veckan efter åkte och vandrade Osloåkare Bygdin-Torfinnsbu-Gjendebu och sedan Gjende tillbaka. De 50 cm snö hade blåst bort! Olov Bergqvist Att ordna en fjärrtur Idé Sällskap Prel. anmälning Fjärrspaning skridsko.net Google Hitta, Eniro mm Webbkameror Väder: yr.no, smhi.se, klart.se mm Vägbeskrivning Foto: Olov Bergqvist Transport Övernattning, mat Extra utrustning Skridskoutrustning Utrustning för andra aktiviteter: skidor, vandring Definitivt beslut Meddela deltagare, som bestämt Ha tur! 26 27

Magiska ögonblick Vänd gärna på bilden, himla kul. Foto: Valter Lindén 28 29

70 år på lång skena Åke har fortfarande kvar samma känsla Åke Stööd tävlade länge i skridskosegling. Här ligger han bra till i en DM-segling på Katt-fjorden 1983. Arvid Skarven Svensson, Bengt Lillen Hornevall och Karl-Erik Gunn var ute för att skridskosegla, men isen inte dög till det. Då åkte de för egen maskin. Nu sjuttio år senare ler Åke med hela ansiktet när han konstaterar: Det är fortfarande samma känsla och lika roligt att åka! Även om jag har ont i knäna och inte åker i samma tempo. Och numera tar han bara fram skridskorna när det är riktig blankis. Knottror och vrakis rår inte ens de starkaste värktabletterna på. l Åke jobbade 1978 för Friluftsfrämjandet på Kilenegården, Hammarö. Därför var han med och försökte dra igång åkning inom främjandet, men det gick trögt. När Bengt Jakobsson flyttat hem från Stockholm började åka med Karlstadsavdelningen. På den tiden var vi glada om det kom så många att vi blev två bilar, minns Åke. Oftast var det bara en. Första längre främjarturen som Åke minns var med buss till Slottsbron, på skridskor till Borgvik och efter en promenad vidare på Värmeln ända till Edane där gruppen tog tåget till Karlstad. Enstaka gånger när det var högtryck och blankis på Vänern märktes att intresset var i växande. En gång hade Friluftsfrämjandet bjudit in till nybörl l l Åke Stööd har tävlat sedan han var liten grabb i segling, skridskosegling, bandy och en handfull andra sporter. Det sägs att han inte kan ha en annan segelbåt inom synhåll utan att göra kappsegling av nöjesturen Men det är inte den Åke vi sett på Åke Stööd långfärdsskridskoisarna så länge vi kan minnas. -Nä, jag är inte tävlingsmänniska när jag åker skridskor, säger Åke. Flera generationer skridskoåkare i Karlstad har åkt någon av sina första turer med Åke som trygg, lugn ledare. Jag stör mig inte på nybörjare, säger Åke som en outtalad kommentar hur andra ledare kan tyc ka att det är svårt med deltagare som har problem med utrustningen eller tekniken. Att jag blev ledare beror kanske på min natur, menar Åke. Jag vill styra lite! Åke styr med lugn röst. Han höjer sällan rösten. Men det märks att han har erfarenhet och kunskap så det räcker och spillt över till mängder av andra ledare och mångdubbelt fler medlemmar, vänner och bekanta. l På de 20 år jag känt Åke har jag nog aldrig hört honom höja rösten. Men jag har hört honom säga ifrån på skarpen. Många gånger. Det låter inte skarpt, men det är nästan alltid knivskarpa tankar och åsikter. Och de är oftast underbyggts av lång erfarenhet. Egen och andras. Åke hänger med vad som händer i skridsko-sverige i allmänhet och skridsko-karlstad. Han är klok nog att veta att han inte vet allt. För några år sedan rekade Åke, ett par andra ledare och jag is på Värmeln. Vi åkte på och mellan hopfrusna isflak. Den nyfrusna kärnisen bedårande svart och väl bärig. Ända tills jag trampade igenom i en grå liten skiftning i det svarta. Åke var den minst förvånade av oss när vi på hemvägen hittade hundratals liknande försvagningar som vi åkt över och förbi på vägen ut. Åke är mer än de flesta medveten om bra is är en lynnig och oberäknelig färskvara, som bör njutas med viss försiktighet. Ett levande early warning system l Förvånade blev däremot deltagarna i den grupp Åke ledde i Lurö skärgård för en del år sedan. Gruppen kom fram till ön Vithall, där en av deltagarna guidade fascinerade deltagare om ön spännande historia. Åke bad alla ta med sig skridskorna, bort från den perfekta isen de lämnade. När guidningen var slut var isen borta, uppbruten. Bara Åke hade sett att den till synes trygga isen var på väg att brytas upp av vindar från fel håll. Typiskt nog sa han inget som kunde oroa gruppen. De njöt av guidning och fika i lugn och ro. Och sedan kunde de lugnt fortsätta på trygga isar på andra sidan ön l När han får frågan vad han själv tror att han bidragit med inom långfärdsskridskon i Karlstad och Solstaskäret, där han varit med som ledare sedan starten tystnar han och svarar tyst: -Jag vet inte om jag bidragit med något. Då hojtar hustru Ingrid, som lyssnat till samtalet: Jo, du stannar ofta och berättar om vad du ser i naturen och berättar om platser ni passerar. Det är det många som gillar! Ingrid har förstås rätt. Bråttom har Åke sällan och tid för att slå av en prat finns det alltid. Särskilt om något intressant dyker upp. Annars hade Åke rätt bråttom när han började åka skridskor. Det var bandy på Sundstatjärn Åke växte upp på Norrstrand och sedan skridskoseglingstävlande, till en början på pappans balkar, som Åke kallar skridskorna med fotplatta i trä. Långfärderna började när han och kamrater som Att slå av en prat är alltid lika viktigt som att hinna åka långt och fort för Åke Stööd (t h) som här fikar med kompisen Bengt Lillen Hornevall under en tur på Gapern 1997. 30 31

Skridskosegling var länge stort i Karlstad. Här är det klart för start i en tävling som Karlstad Kanotförenings regi på 1980-talet. jartur vid Skutberget. Åke var ensam med runt 90 personer. Det var tur att Leo Rudner råkade vara där och hjälpte till De stora skillnaderna sedan långfärdsskridskon kom igång inom Främjandet i början av 80-talet och sedan Solstaskäret bildades för tio år sedan är det blivit så stort, så många människor. Det blir kanske inte samma upplevelse som när man är fem i gruppen, funderar Åke och fortsätter med en liten suck: Men man kan inte hejda utvecklingen. l Utvecklingen har, enligt Åke, inneburit att hastigheterna ökat tack vare bättre utrustning. Ordningen och säkerhetstänket har också blivit bättre. Utom när det är för många ledare med på turerna, suckar Åke och ser lite resignerad ut. Inget slår Vänern Frågar man Åke om turer han minns så rinner det soliga blankisminnen ur honom och han pratar om Värmeln, Alkvettern, Ullvettern, Rinnen och många andra sjönamn vi känner igen, men för honom står det ändå klart: Det finns inget som slår Vänern!! Ändå var det på Vänern han i februari 1994 upplevde sin värsta tur. En tur som hade kunnat sluta riktigt illa. De var sex åkare, bland andra Ove Åstradsson från Kristinehamn och Bengt Hornevall som åkte i skärgården söder om Långön bortemot Kristinehamn. Plötsligt hörde de hur det small till och märkte strax att det gått en råk så att de befann sig på ett jättelikt flak som började glida ut i den öppna Värmlandssjön. l De började åka längs kanten på det stora flaket för att hitta en passage mot fastare is, men började fundera på att någon skulle hoppa i och ta sig över till andra sidan och sedan dra över varandra i vattnet med en livlina. Det var bråttom att hitta en lösning innan flaket drivit för långt ut och börja brytas upp i flera mindre. Som tur var såg Åke att flaket vred sig i vinden och ett hörn gick emot den fasta isen. Alla sex kom torrskodda över i tid. Det här blev en läxa för Åke som han många gånger försökt få oss andra att också lära sig. En av många läxor han lärt oss genom åren. Och fortfarande lär oss. Ulrik Scheller En ledare är alltid i tjänst l l l En strålande vacker pingstaftonsmorgon samlades vi ledare i Solstaskäret längst ut på Kanikenäset för att segla till Torsholmen. Gul pool hade ordnat med segelbåtar och kunniga seglare, det är inte alla skridskoåkare som har tagit skepparexamen. Jag hade förmånen att få segla i en liten jolle tillsammans med Bengt som till skillnad från mig har seglarerfarenhet. Trots att det knappt fanns någon vind alls lyckades vi ta oss nästan ända fram utan att be om bogserhjälp. Väl framme väntade lunch, rökt sik och färsk potatis, jättegott! Några av oss vågade sig på ett bad innan vi gav oss ut och seglade några timmar till. Den här gången var jag med på en av de större båtarna och fick lära mig ännu mer om seglingens konst. En av konsterna är ju också att angöra en brygga och det var inte helt enkelt för alla. Tillbaka på Torsholmen igen tändes grillarna för anrättning av aftonens utsökta meny, grillad fläskfilé och bakpotatis. Vi pratade, löste korsord, solade, badade och hade jättetrevligt ända tills långt in på natten då vi letade upp våra sovplatser och sov en stund. När morgonsolen väckte oss var det morgondoppet som gällde innan frukost serverades, i alla fall för vissa. Så här i efterhand konstaterar jag att den pingsthelgen blev den varmaste helgen på hela sommaren. Tack än en gång till gul pool för en fantastiskt härlig helg. Kicki Brandelius Goda och harmoniska ledare är viktiga bitar i föreningens verksamhet. Det är en av anledningarna till våra återkommande ledarträffar under hela året. Trygghet i ledargruppen ger god säkerhet för medlemmarna när vi går på is. 32 33

Sjön Rinnen räddaren i nöden Solstaskäret tar nya skär in i framtiden efter tio framgångsrika år. l l l I en så väderberoende sport som långfärdsskridsko får vi vara glada över att vi bor i ett landskap med så varierande förhållanden. Höjd över havet 50 till 300m i närområdet. Stora och små sjöar, öppna och vindskyddade smala sjöar och så har vi ju Vänern! 2009-10 Kan sammanfattas i Vänern. I december kom kylan som höll Sverige i ett järngrepp under lång tid. Våra insjöar frös till, men snart kom även snön, i mängder som inte skådats på många år. Denna säsong var det Vänern som vi åkte på. Första turen strax innan jul. Kylan höll i sig och område efter område lade sig på Vänern. Kylan var inte bara av godo. Vi hade problem att skydda oss mot kylan. Vi kom längre ut än vi någonsin varit. Vindkraftverken på Gässlingegrunden och Härön var några av höjdpunkterna. Till slut hade hela Vänern lagt sig vilket inte tillhör vanligheterna. Som ett nytt hjälpmedel i planering dök satellitbilder upp på nätet. Vänern var under ett tag enda åkbara isen i hela Sverige, och klubbar från när och fjärran kom mängder. En busstur till saltisar på Västkusten ordnades. 2008-2009 Premiärtur bland annat på Rinnen redan i slutet på november. Strax innan jul kom en rejäl kyla som höll i sig flera veckor. Eftersom det heller inte föll någon snö så var efter ett tag alla våra sjöar väl åkbara. Alla våra pärlor hade kanonfin is. Det var bara att vraka och välja. Vi fick möjlighet att åka en av våra klassiker över Värmeln: Finnebäck-Grums. Även våra östra Vänervikar låg till och från. I slutet av januari kom snön men Kattfjorden lade sig lyckligtvis och erbjöd finfina isar under några veckor. Sedan fick även den stänga för snön. Enstaka turer avlutade sedan året. En busstur till Göta kanal anordnades i början januari och ett världsrekord slogs - 38 sjöar på en dag i Glaskogen. 2007-2008 Premiär redan i mitten av november. I övrigt en normalsäsong med mycket åkning på Rinnen. Mild vinter gjorde att det bara blev några Vänerturer mellan jul och nyår, men vi vände blickarna mot norr och fick flera fina turer på Knon och Deglunden. Västra Örten hade jättefina förhållanden i februari. 2006-2007 Sen premiär vid juletid. Mycket åkning på Rinnen i början. En halvklassiker kunde genomföras: Värmskog-Grums. Busstur till Kornsjöarna och fin åkning i tre grupper. Rast på ö där riksröse nr 1 mellan Norge och Sverige ligger. Vargspår observerades. 2005-2006 Premiärtur i början på december. I början på januari stod Solstaskäret som värd för Israpportörsträff. En mängd snö försvårade åkförhållanden. I mitten på januari anordnades en uppskattad tur till Siljan. I början på januari lade sig även Vänervikarna och turer kunde genomföras ända till slutet av mars. Vi provade även på saltis vid Tofta naturreservat och Nordre älvs fjord norr om Göteborg. Rapporterna i mars från GLSK om fina förhållanden stämde bra och vi gled fram mellan skären, inledningsvis i dimma. Valter Lindén Jan Lundbäck Klackarna i taket TELEFON 054-22 14 30 www.citytryck-karlstad.se 34 35

Magiska ögonblick Lennart Hellsten i dubbel upplaga. Foto: Valter Lindén 36