Lärarhandledning till musikteaterföreställning Jag är här nu! FÖR PEDAGOGEN/DEN VUXNA Information om föreställningen En föreställning för barn 7 12 år. Manus, text och musik är skapad av de medverkande: Nadina Pundins, Harriet Ohlsson, Lisa Ladberg. I vissa föreställningar ersätter Lotta Sjölin Cederblom Harriet Ohlsson. Föreställningen är skapad i samarbete med Lars Erik Brossner, regissör och konstnärlig ledare Folkteaterns barn- och ungdomsscen. Cilla Klein, musiker och skådespelare i Big Wind. Speltiden är 40 50 minuter beroende på vilken version som spelas. Jag är här nu! spelas under 2008 2010. Föreställningen spelades först 2 månader på Folkteatern i Göteborg HT08 och sedan på turné via Länsmusiken runt om i landet. Jag är här nu! är producerad med stöd av Konstnärsnämnden, Kulturrådet, Sensus och MCV. Jag är här nu! har spelats in som SR Barnradio under 2009. Manuset har belönats med Barnteaterakademins pris 2008. Kontakt och info: www.jagarharnu.se, jagarharnu@gmail.com Telefon: 0735-84 91 39. Teaterhandledning Jag är här nu! en lekfull musikteaterföreställning om att vara där man är och känna det man känner. Föreställningens huvudtema syns i titeln och handlar om hur viktigt det är att våga vara den man är. I handledningen står detta temat, tillsammans med genus- och jämställdhetsfrågor i fokus. Handledningen finns för att vi tror att föreställningen Jag är här nu! kan inspirera till fortsatta samtal när ljuset gått upp och föreställningen är slut. Samtal som sätter fokus på mänskliga relationer, vare sig vi är unga, gamla, tjejer eller killar. Efter föreställningen kanske eleverna själva tar upp funderingar och reflektioner. En sådan situation är tacksam för att påbörja ett arbete med en handledning. Börja då med att lyssna på vad barnen upplever som spännande, konstigt, roligt eller problematiskt och diskutera sedan vidare kring detta. Föreställningen har en bred målgrupp (7 12 år). Därav har handledningen olika frågor för olika åldrar/mognadsgrad/förmåga. Det finns även uppgifter och frågor till pedagoger/annan vuxen. Det är viktigt att du som pedagog/vuxen inser din egen roll som normgivande i diskussioner om relationer, demokrati och jämställdhet. Du vet säkert att på det sätt du själv agerar påverkar din omgivning, barn gör ju som bekant inte alltid som man säger, men de är snabba på att härma våra handlingar. Den inställning du som vuxen förmedlar i ett sånt här arbete är viktigare än du tror!
2 Identifikation Jag är här nu! uppmanar till att skapa identifikationsmöjligheter för både tjejer och killar. Tjejerna i föreställningen gör olika saker och upplever en mängd känslor som alla barn kan känna igen sig i. Ofta är dock roller och karaktärer på film/teater och i böcker mer könsstereotypa än i verkligheten. Det har till exempel visat sig att barnboksförfattare ofta väljer att skriva om pojkar eftersom de böckerna köps, till både flickor och pojkar, medan vuxna inte köper böcker om flickor till pojkar i samma utsträckning. På så sätt tränar man flickor att se upp till och känna med pojkar, men man tränar inte pojkar att se upp till och känna med flickor. I film och teater är det också många gånger killar som är subjekten som driver handlingen framåt. Pojkar beskrivs då som utåtagerande och initiativrika. Däremot är det sällan vi får se killar som finns bakgrunden, är känslosamma, empatiska, lugna eller blyga, trots att verkliga killar, precis som tjejer kan vara alla de sakerna också. Med föreställningen Jag är här nu! kan killar övas i att reflektera kring och känna för karaktärerna på scenen, samtidigt kan tjejerna i publiken få nya förebilder och erbjuds ett vidare perspektiv på sitt köns handlingsutrymme. I samtal om föreställningen behöver du dock som vuxen inte alltid trycka på att karaktärerna är just tjejer. Tvärtom kan det vara mer fördelaktigt att tala om dem som personerna i föreställningen och förutsätta att alla elever kan relatera till dem. Då tränar du även pojkar i att identifiera sig med karaktärer som är tjejer vilket är normbrytande och ett bra exempel på hur du aktivt kan arbeta med jämställdhetsfrågor på en vardaglig nivå. Analysera material ur ett genusperspektiv! Ett sätt att komma igång med att kartlägga det pedagogiska materialet ur ett genusperspektiv är att börja räkna hur många killar och tjejer som förekommer i olika böcker/filmer som används. Bedöm sedan vem det är som är viktigast i texten och på bilderna, vem är huvudperson, vem är det som texten eller bilden inte kan vara utan. Analysera sedan vilka adjektiv som används för respektive karak tär och deras övergripande karaktärsdrag. Då kan ni börja få svar på vilket sätt pojkar och flickor förekommer i den litteratur som ni använder i skolan. Fundera över vem som tar initiativ, löser olika problem, är handlingskraftig och vem är det som läsaren uppmanas känns empati och identifikation med. Ett enkelt analysexempel från barnboksvärlden: I böckerna om Lasse-Majas detektivbyrå är det två huvudkaraktärer. En tjej och en kille. Båda barnen är nyfikna och driver handlingen framåt. Ingen av karaktärerna brukar beskrivas utifrån vad de har på sig, utan mer beroende på vad de gör för handlingar. De karaktärer som Lasse och Maja i sin tur iakttar är både män och kvinnor. De personerna brukar beskrivas utifrån hur de ser ut, vart de befinner sig, vad de jobbar med och olika detaljer i handlingar som de gör. En tolkning kan då vara att huvudkaraktärerna skapar möjligheter för både pojkar och flickor att identifiera sig med dem. Lasse och Maja beskrivs inte könssterotypt. Vissa av de personer som de i sin tur beskriver kan verka könssterotypa men också könsöverskridande vad gäller yrken, känslor etc. Det finns en mångfald och variation vad gäller karaktärerna. På liknande sätt kan ni analysera det material som ni använder om historiska personer och karaktärer. Fundera om det finns andra perspektiv på en händelse som sällan får komma till tals. Tänk utanför ramarna och leta fram kvinnor som har haft makt och inflytande (har alltid funnits) och beskriv händelser också ur ett känslomässigt perspektiv även när det är killar som är aktörer. Historien och historiska epoker ses alltid genom de glasögon som vi tittar på dem med och det vi får fram beror ju också på vad vi letar efter.
3 Genus och våra föreställningar om kön Enkelt kan genus beskrivas som människans sociala kön. Det som konstrueras i relation till andra människor. I föreställningen Jag är här nu! syns idén om att det inte finns någon given gräns för handlingar, tankar eller upplevelser på grund av kön. I föreställningen är karaktärerna hela människor som rymmer mycket. Kön och genus är rörligt och vi tillsammans, sätter i olika sammanhang gränserna för vad som är socialt tillåtet för barn, ungdomar och vuxna att göra. Det som kallas för tjejigt eller killigt på ett ställe behöver inte alls vara det på ett annat. När vi tittar bakåt i historien ser vi hur regler, lagar, normer och värderingar ändrats över tid. Att gråta har till exempel betytt olika saker i olika tidsepoker och också beskrivits på olika sätt i förhållande till kön. När man ser genus som en konstruktion som förändras, ger det en möjlighet att påverka, vi kan förändra våra egna och kanske också andras uppfattningar om vad som är möjligt. Ett tips till pedagoger och andra vuxna är att överhuvudtaget sluta att tala om saker med prefixet kill-, eller tjej- framför. Försök istället att gå direkt på och beskriv det som du vill tala om. Aktiviteter, färdigheter, lekar, stämningar, känslor, men gör det utan att könsbestämma eller könsvärdera dem. Att till exempel låta bli att nästan automatiskt betona hur flickor ser ut eller har på sig. Prova istället att säga till en pojke att han ser fin ut, är snäll, förstående och omtänksam när han är något av detta. Prova att säga till flickor att de är modiga och snabba när de är det. Du kan göra detta utan att göra en stor sak av det. Träna dig själv på att se barnen som individer där inte dina (eller barnets egna fördomar) av vad den klarar av, ska styra. Bemötande en jämställdhetsfråga När man aktivt ska arbeta med jämställdhet är det viktigt att analysera hur vi tilltalar varandra och hur vi beter oss i klassrummen, på skolgården och i lärarrummet. Ibland kan vi fastna i olika roller som gör att det till exempel alltid är en och samma lärare som skriver minnesanteckningar och kommer ihåg att avsluta möten i tid, medan det är någon annan som alla alltid lyssnar på. Eller kanske beskrivs en elev ofta som stökig och bråkig oavsett vad den gör för någonting och kanske är det någon annan elev som alltid förväntas ta ansvar för saker och ting. För att undvika det i både i lärarlag och i klasser är det bra att ha roterande scheman för olika saker som ska göras. Mötesansvarig, veckovärd, matvärdar etc. Fundera också på om det finns speciella roller i klassen och vem som innehar dem? Hur ser könsmönstret ut, det vill säga finns det någon generell, nästan osynlig regel om att tjejer gör vissa saker och tar ansvar för vissa saker och killar för andra saker? Om det är så, prova att byta och se till att rotera så att alla barn får prova olika saker och ta ansvar för olika saker.
4 Självreflektion Hur brukar jag tilltala killarna och tjejerna? Beter jag mig olika beroende på elevens kön? Varför det i så fall? Ställer jag lika många frågor till alla elever? Får alla elever samma chanser att svara och svara fel? Hur använder jag adjektiv om killar och tjejer? Säger jag att killar är gulliga och tjejer modiga till exempel eller är jag traditionell i mina beskrivningar när jag talar om eller till olika barn? Uppmuntrar jag, med mitt kroppsspråk, alla barn på ett likvärdigt vis att delta i olika aktiviteter? Förutsätter jag skillnader mellan elever på grund av kön, bakgrund? Exempel på det kan vara att man tar för givet att föräldrarnas intressen, religion och yrken alltid styr barnets intressen. Att en pojke där föräldrarna arbetar med teater inte skulle gilla tennis, eller att en flicka med föräldrar från ett muslimskt land inte ska uppmuntras till att bli duktig i handboll eller simning, eller att en pojke från en familj där föräldrarna är ingenjörer inte skulle gilla att läsa dramatik etc. Hur kan jag försöka förändra mitt förhållningssätt om det behövs? Det kan handla om detaljer. Vem jag hälsar på först, vilka jag uppmuntrar att arbeta tillsammans, vem jag ger frågan först och vem ger jag ansvar etc? Hur tänker jag när en kille tar stort utrymme i klassen och hur tänker jag när en tjej tar stort utrymme i klassen? Hur handskas jag med dessa situationer? Tycker jag att det är jobbigare och svårare att hantera om en tjej tar stort utrymme, funderar jag då mer på hur de andra eleverna känner inför det? Frågor om uppmuntran/styrning kanske kan tas upp på en utbildningsdag på skolan, eller på ett föräldramöte? Är du förälder och har flera barn är det viktigt att också tänka igenom hur ni i familjen talar om de olika syskonen. Kanske förutsätts det att ett barn kan städa sitt rum och det andra inte, eller att ett barn ska ringa och hålla kontakten med släktingar medan ett annat barn i samma familj inte förväntas göra det på samma sätt? Vi kan alla behöva ompröva oss själva och reflektera kring våra egna mönster och handlingar i vardagen och inte minst när det gäller bemötande av varandra och det är viktigt att komma ihåg att alla människor växer av ansvar och av att någon tror på en. Att arbeta aktivt med jämställdhet betyder dock inte att man alltid ska behandla alla människor precis lika, det kan vi inte eftersom alla människor är olika och har olika behov. Men det betyder bland annat att man bör reflektera kring och eventuellt ändra på sig själv när det gäller hur vi styr och uppmuntrar barn åt olika håll. Ibland förutsätter vi omedvetet att de är olika, utan att de kanske är det. Då kan vi snarare låsa in barn i olika roller än att vi faktiskt ser till deras unika, individualitet. Att tala om ojämställdhet eller inte? När man arbetar med barn och unga och jämställdhetsfrågor infinner sig ibland en situation där man som vuxen kan känna sig osäker på huruvida man ska tala om för ett barn att det finns orättvisor mellan killar och tjejer (kvinnor och män), eller om man mer bara ska ignorera det och mer självklart lära både tjejer och killar att ta plats och vara ödmjuka. I föreställningen Jag är här nu! har man valt att delvis både problematisera karaktärernas könstillhörighet när det handlar om yrkesval (om pizzagubben och tantpresidenterna), men samtidigt och framför allt används en strategi där karaktärerna är självklara, säkra och målmedvetna, just precis så som tjejer och killar kan vara och ofta är. Det ser man inte minst i föreställningen när karaktärerna spelar musik.
5 I pjäsen finns till exempel repliken i den sista scenen om kärleksbrevet: Här ta en bas så känns det bättre. I den sekvensen uppmuntras karaktären att göra någonting åt sin känsla av ledsamhet. Hon uppmuntras att vara aktiv och skapande istället för enbart relationsinriktad och fokuserad på vad någon annan tycker om henne. Det är ofta kvinnliga karaktärer beskrivs som passiva och i denna scenen försöker man vända den passiva känslan och göra något istället. Detta hjälper till att skapa just ett självklart utrymme för karaktären. Ett utrymme som kan inspirera. När du som pedagog/förälder/vuxen väljer handlingssätt kan åldern få spela roll. När det handlar om små barn ca 0 8 år finns det ofta inte någon anledning alls att tala om ojämlikhet, just med en könsaspekt. För ett barn på sju år som precis har börjat skolan i Sverige kan det ju verka helt orimligt att om hon varit född i ett annat land kanske hon inte skulle fått gå i skolan. Och det är det ju också! I den åldern är det istället viktigt att låta ett barn fortsätta att vara självklar i olika situationer och inte betungas med en stämpeln som kan liknas vid offer eller förövare (även om det aldrig är fruktbart i någon ålder). När det gäller små och yngre barn är det istället viktigt uppmuntra, med ord och blickar att det okej för killar att prata om känslor, gråta, kramas och vara fina och att det är okej för tjejer att klättra, springa och vara modiga. Och givetvis det omvända. Men det är ofta det som sker automatiskt när vi inte tänker oss för. Inte för att killar inte har känslor, gråter, kramas eller vill vara fina, eller för att tjejer inte springer, klättar eller är modiga, utan snarare för att vi vuxna i en omvärld ofta har förutfattade meningar om barns egenskaper utifrån kön och på så vis begränsar barn. När barn blir lite äldre och frågan kommer upp i olika sammanhang, genom tidningar och TV till exempel, kan det vara bra att tala om de könsorättvisor som finns (till exempel skillnader i lön, våld och utsatthet, könsstympning, att flickor hindras att gå i skolan i vissa länder på grund att familjen anser det onödigt, att flickfoster aborteras bort, att killar som talar om känslor kan få höra skällsord m.m) och diskutera dessa på ett konkret vis där basen är demokrati och alla människors lika värde. Att samtala om könsorättvisor kan man göra utan att tala om pojkar och flickor som offer eller förövare. Istället kan man understryka att vi tillsammans skapar och därmed också kan förändra och påverka olika förhållningssätt. Att alla människor bär ett ansvar och det är viktigt att försöka förvalta det utifrån sin egen utgångspunkt. Det är också viktigt att titta bakåt i historien för att se hur våra värderingar kring yrken och till exempel utbildning har förändrats. Eller att börja tala om den västerländska utveckling kring demokrati och mänskliga rättigheter. Samhället är inte statiskt. Inte heller orättvisor som beror på kön. Innan allt blev pinsamt som det heter i inledningen av föreställningen kan beskrivas som ett tillstånd som barn ofta har innan de börjar värdera sig i jämförelse med andra. För att stärka barns (och vuxnas) självkänsla kan man arbeta med övningar som stärker barnets egna uppfattningar, tankar och åsikter. Tänk också på att det är viktigt för både killar och tjejer att få höra om/identifiera sig med killar och tjejer som starka subjekt i berättelser, teater och film eftersom det då kan vara lättare att våga vara ett subjekt i sitt eget liv.
6 Gruppövning för att stärka självkänslan En övning i att våga stå för vad man tycker är heta stolen. Barnen sitter på stolar i en ring. Den vuxna läser sedan olika påståenden som barnen tar ställning till genom att sitta kvar eller byta plats med någon. Den som håller med om påståendet sitter kvar, håller man inte med byter man plats med någon annan som också valt att byta plats. Är man ensam om att vilja byta plats får man resa på sig och sedan sätta sig på samma plats igen. Börja med neutrala frågor och kom sedan in på frågor som kan vara lite svårare för barnen att ta ställning till. Beroende på gruppen och barnens ålder varieras frågorna. Poängen med övningen är att barnen tränas i att ställning för någonting utan att hinna med att kolla in vad kompisarna tycker. Efter varje påstående och eventuella förflyttningar kan den vuxna fråga någon som flyttade och någon som satt kvar hur och varför de valde att göra det. Det är viktigt att den vuxna signalerar att svaren är okej, att det är okej att både sitta kvar och att byta plats. Denna övning kan användas i alla åldrar. Det är bara påståenden som ändras. En sådan här övning kan också fungera på ett föräldramöte med de vuxna. Då kan påståendena handlar om gränssättning, droger, tider, aktiviteter etc. Påståendena kan bytas ut och varieras i det oändliga beroende på vad ni talar om i klassen. Ex. påstående: Pannkakor är den bästa mat som finns. Ex. påstående: Killar passar bäst i vissa färger och tjejer i andra. Ex. påstående: Det bästa sättet att säga förlåt på är att skicka en lapp till någon med ett förlåt på. Ex. påstående: Om man kommer till skolan i samma kläder som en kompis är det pinsamt. Ex. påstående: Man är en schysst kompis om man väntar på alla och ser till att alla får vara med. Ex. påstående: Gult är snyggt på killar. Ex. påstående: Tjejer är duktiga på matte. Ex. påstående: Pappor är bra på att städa. Efter en sådan här övning, med könsspecifika frågor är det viktigt att diskutera vidare i gruppen om kan man tala så här generellt om kvinnor, män, killar, tjejer etc. Teater som verktyg? Att prata om mänskliga relationer och konflikter och känslor kan stundtals vara svårt både för barn och vuxna. Stämningen i en grupp eller klass kan också vara mer tillåtande eller begränsande. En gruppstärkande övning för alla åldrar kan till exempel vara att barnen sitter i en ring och övar sig på att tänka och säga positiva saker om varandra. Varje person får säga två snälla/positiva saker om den som sitter bredvid/framför i ringen. Det kan vara saker den personen är bra på, att den är snäll, schysst, tänker på andra, att den är fin etc. Du som pedagog kan också hjälpa till att plantera adjektiv som inte är könsstereotypa när ni talar om varandra. Man kan ju göra det åt ett håll och sedan byta håll. Den här övningen kan stärka banden mellan barn på ett positivt vis. Och på så sätt kan det bli svårare att vara dumma mot varandra i en annan situation. Oavsett vilken nivå av trygghet som klassen/gruppen befinner sig på kan en teaterföreställning skapa en ingång till samtal. Det kan till exempel vara lättare att tala om en konflikt som uppstod på scenen än en som skedde i klassrummet igår eller hemma vid frukostbordet. Men efter hand brukar man kunna smyga in samtalet till att handla mer och mer om egna erfarenheter, samtidigt som man har den gemensamma konstupplevelsen som en referensram.
7 Till exempel: I föreställningen kände en av tjejerna att hon inte längre var speciell och fin när de andra hade samma mössa som hon hade. Var hon speciell och fin trots att de hade samma mössa, tycker ni? Vad är det som gör en människa speciell? När vill man kanske vara som många andra och när är det viktigt att känna sig alldeles unik? Fundera på vad som är gör dig till en alldeles unik människa? Att kunna leva sig in karaktärernas känslor är också bra empatiövningar. Empati är nämligen någonting som alla människor måste träna sig på. Att känna empati och våga agera om saker och ting är fel. Genom karaktärernas känslor och värderingar kan barn (och vuxna) få syn på vad de själva tycker eller känner. Barnen kan då relatera till att de själva kan ha upplevt likadana känslor av att känna sig utanför, coola, trygga, glada och ledsna och hur de gjorde då. Till exempel: I föreställningen talade tjejerna om att de var varandras hat-kompisar. Känns det bra eller dåligt att vara hat-kompisar, tror ni? Kan ni känna igen att man ibland irriterar sig även på de personer man tycker mest om? Att inte bara samtala utan också verkligen se en gestaltning av hur vi människor ibland är mot varandra har betydelse för vår förståelse för varandra. Det går alltid att arbeta med frågeställningar där man låter barnen fundera över om de själva skulle ha gjort på något annat sätt än på det sätt som karaktärerna på scenen gjorde. FÖR ELEVERNA (Du som vuxen är med och läser och leder samtalen och uppgifterna.) Vad handlade föreställningen om? När ni är tillbaka i skolan efter att sett föreställningen kan ni börja att tillsammans tala om den. Alla barn kan sätta sig i en ring och så kan frågan gå runt till alla så att alla som vill får tala om sina upplevelser av föreställningen. Det bör inte finns något krav på att delta i samtalet, men det är viktigt att alla lyssnas på och får en möjlighet att tala om man vill. Samtala i gruppen kring dessa frågor. Vilka såg vi på scenen? Vad handlade föreställningen om? Vad var det för karaktärer? Vad gjorde dom? Vad tyckte/kände de om? Fanns det något som de blev ledsna över? Vad gjorde karaktärerna arga? Vad gjorde karaktärerna glada? Hur kunde man se att de var kompisar med varandra? Kroppen och jag är här nu! I föreställningen handlar det bland annat om att det är viktigt att få vara som man är och få den plats man behöver. Hemma och i skolan och i andra sammanhang. Har ni tänkt på att kroppen ofta vill röra sig på lite olika sätt beroende på var man är någonstans och vad man känner för känslor?
8 Rörelseövning (Passar bra för mellanstora barn. Ca 9 12) Låt alla barn gå omkring som de vill i rummet. Efter några minuter när barnen bekantat sig med rummet kan pedagogen ge instruktioner som får barnen att förändra sitt sätt att gå på till att bli mer aktivt och säkert. Säg till exempel till barnen att dra bak axlarna och sträcka på sig. Svänga lite mer med kroppen och ta mer plats, utan att de störa de andra som går. Lyfta blicken och möta varandras ögon och högt och tydligt säga hej! (dock inte skrika). Barnen ska känna att det är deras rum. Alla har sitt egna rum i rummet. Alla är viktiga. Låt barnen gå så några minuter. Ge sedan nya instruktioner som får barnen att krympa sitt utrymme och därmed skapar en osäkerhet. Säg till exempel nu ska ni titta i golvet när ni går, dra ihop axlarna, och otydligt mumla hej. Inte titta varandra i ögonen. Tala om för barnen att de ska gå som de inte vill vara i det rummet. Låt barnen gå så några minuter. Byt sedan tillbaka igen till att en bra stund gå helt säkert och titta på varandra igen och känna som att det är deras rum och att de känner sig hemma där. Det sista (och första) sättet att gå på och den sköna känslan är det som man vill ska finnas kvar efteråt. Samla alla barn tillsammans i en ring och låt dem berätta om skillnaden i känslan av de olika gångstilarna. Hur kändes det? Vilket sätt att gå på var skönast? Diskutera med barnen kring blyghet och när man kan känna sig blyg och när man känner sig särskilt säker och trygg. Låt barnen komma med egna exempel på hur de tillsammans kan skapa en tryggare stämning i klassen/gruppen. Poängen med övningen är att låta barnen erfara hur deras kroppsspråk också kan ändra deras känslor inför rummet och varandra och hur de kan bli tryggare i sig själva genom att sträcka på sig. Fundera på hur du rör dig i olika rum. Har du ett annat kroppsspråk hemma än i skolan? Hur skiljer de sig åt? Hur skulle ditt önske-rum vara och hur skulle det kännas att vara i det? Kompisar (Passar för alla barn) Föreställningen handlar om tre kompisar som har känt varandra sedan de var små. Fundera kring vad som kan vara bra med att ha kompisar som man har känt väldigt länge? Finns det något som kan vara dåligt med att ha känt en kompis kanske ända sedan man gick på dagis? I föreställningen talar de om att riktiga kompisar är sådana som man kan bråka med och sedan bli sams med. Håller du med om det? Hur kan man försöka vara en bra kompis? Om man inte har så många kompisar eller ingen riktigt bra kompis hur kan man då försöka få några? Om det är någon som har bra kompisar men som märker att någon annan kanske inte har det, hur kan den med många kompisar då hjälpa till så att alla får vara med? Hemlig kompis. Du som är pedagog säger tyst till tre barn en person var som de den kommande veckan ska vara extra snälla mot. Det utan att tala om det för den aktuella personen eller några andra. Sista dagen i veckan får barnen tala om för de andra vem som de har haft som hemlig kompis och därmed varit särskilt snäll mot. De som hade en hemlig kompis kan berätta om de kände att någon var extra snäll mot den etc. Nästa vecka byter man så att några andra får ha andra hemliga kompisar. Genom den här övningen tränas barnen på att tänka på varandra och vara snälla och visa hänsyn, också kanske till dem som de inte brukar leka eller umgås med så mycket. Viktigt att se till så att alla någon gång får vara och ha en hemlig kompis.
9 Vad ska du bli när du blir stor? Vad är roligt att göra? (Passar för alla barn) I föreställningen vill en av tjejerna bli pizzabagare och hon busringer också till en pizzeria. När hon gör det möts hon av en vuxen pizzabagare som säger att hon som är tjej inte kan bli det. I Sverige är alla yrken sedan 1983 öppna för både kvinnor och män, ingen kan längre förbjuda någon att jobba med någonting speciellt på grund av om man är kille eller tjej. Ändå är det en del jobb som det nästan bara är tjejer som gör och andra jobb som nästan bara killar gör. Detta beror inte på att tjejer och killar inte klarar av olika de olika uppgifterna och jobben, utan snarare på grund av att det kan kännas lättast att göra som andra gör. Man kanske också får uppmuntran från sin omgivning att göra ett traditionellt yrkesval. Att det helt enkelt kan kännas lättare för tjejer att välja som många andra tjejer väljer och att det kan kännas lättare för killar att välja som många andra killar väljer. Även om det kanske inte är det som man egentligen vill arbeta med. Vad vill du själv bli när du blir stor? Skriv och rita! Vad tycker du är roligast att göra nu? Tror du att du kommer att tycka om att göra samma saker när du är stor? Vad kan man jobba med när man blir stor? Ge exempel Övning Alla barn skriver ett yrke på en lapp, pedagogen samlar ihop dessa och dra sedan en lapp i taget och så får alla snabbt med kroppen visa hur och vad man gör i det yrket. Sedan kan man tala om att nu har ju alla gjort allting och så kan det vara när ni blir stora också. Kanske kan klassen få göra något studiebesök på/i något spännande yrke. Varför inte på en teater? Alla är unika (Passar för mellanstora barn, 9 12) I föreställningen säger tjejerna att det är viktigt att våga vara sig själv och inte jämföra sig med andra människor. I föreställningen sjunger tjejerna en sång i slutet som heter Fin som du é och i texten låter det bland annat så här: Du är fin som du é, skit i om ingen fattar det, det är mitt i du vill va, men när du jämför dig faller du ur. Den handlar just om att man inte behöver jämföra sig med varandra för att känna att man är fin och unik, utan att alla är fina precis som de är. Det kan man också kallas för att vara närvarnade i sitt eget liv, att vara subjekt i sitt eget liv. Låt barnen skriva på lappar som ni sedan drar och slumpvis läser högt som svaret på de olika frågorna. Hur kan man tänka för att man inte ska bry sig så mycket om vad andra säger om hur man ska tycka, känna, vara? Om man ändå jämför sig och tycker att man inte är fin för att man är sämre än andra på något, hur kan göra då? Vad gör du för att våga säga vad du tycker i klassen? Kan man lära sig en sak bra även om man inte är bra på det i början? Har du något exempel?
10 Att spela musik (Passar för alla barn) I föreställningen Jag är här nu! förekommer mycket musik. Musiken gör att vi kanske känner olika känslor i kroppen. Svara på frågorna nedan och skriv eller rita svaren! Min favoritmusik är Det här instrumentet har jag spelat/provat Det här instrumentet vill jag spela Det bästa med musik är När jag lyssnar på musik känner jag mig Rita hur det känns när du lyssnar på bra musik! Om ni skulle göra en egen teaterföreställning? Teater är en konstform där man kan leka med fantasin. På teatern finns många olika typer av yrken och uppgifter. Det finns skådespelare som spelar olika föreställningar, det finns regissörer som bestämmer vad som ska hända på scenen. Maskörer som sminkar och gör ordning håren så att skådespelarna ser olika ut beroende på föreställning. Det finns scenografer som bestämmer hur scenen ska se ut och vad som ska finnas på den. Ljussättare bestämmer hur ljuset ska vara. Rekvisitörer som gör och fixar fram alla små saker som finns på scenen. Ofta finns också musiker som gör musik till föreställningen. Om er klass eller grupp skulle göra en egen teaterföreställning, vad skulle den handla om då? Tala två och två om vad den skulle kunna handla om och berätta sedan för varandra i klassen vad den skulle kunna handla om. Vad skulle du själv vilja göra om ni gjorde en föreställning? Kostym, spela pjäsen, skriva vad de ska säga, bygga en scen, göra musik, spela musik etc? Kanske kan ni göra en egen föreställning på riktigt och visa för de andra i klassen. Om inte det går kan två och två eller fyra och fyra få träna och spela upp en liten scen tillsammans. Och kom ihåg att ni är fina precis som ni är! Ur föreställningen: Ingen annan är som du och du är inte som någon annan i hela världen. Alla sandkorn i universum är olika, varje tumavtryck också. Och precis på samma sätt är du är helt unik och fin och det bästa av allt: Du är här nu! Så passa på! Vi lever en sådan liten tid här på jorden så vi har faktiskt inte tid med att fundera på om vi kanske inte är fina för att vi är för långa, för korta, för tjocka, för smala. Nej! Vi ÄR fina. Vi föds fina, vi dör fina och däremellan är det tänkt att vi skall leva fina också! Så nu vill jag saga en riktigt viktig sak: Var dig själv för alla andra är redan upptagna! * Tänk på det! (*Citatet är av Oscar Wilde) ----------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Teaterhandledning är skriven av Lisa Lindén i dialog med Nadina Pundins. Lisa Lindén är Fil. Mag i genusvetenskap och författare till ungdomsboken Det dom inte sa om hur jag blev feminist. Lisa arbetar med genus- och jämställdhetsrelaterade frågor, ofta kopp lade till scenkonst. Kontakt: www.lisalinden.se
11 Boktips Böckerna om Lasse-Majas detektivbyrå är utgivna av Bonnier Carlsen och är skrivna av Martin Widmark och illustrerade av Helena Willis. Genus om det stabilas föränderliga former, av Yvonne Hirdman. (2004). Rädd att falla studier i manlighet, Gidlunds, Claes Ekenstam m.fl (1998) Tusen gånger starkare, Månpocket/BonnierCarlsen, av Christina Herrström. (2006) Det är inte en högläsningsbok för mellanstadiet. Signe är 15 år och nästan osynlig i klassen där killarna dominerar. Saga som är ny är stark, självständig och omtyckt av alla och en förebild för de andra tjejerna tycker lärarna. Men är de beredda på att de själva måste förändras om alla tjejer skall få vara så? För dig som arbetar med yngre barn eller är förälder; Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2 om genusfällor och genuskrux i vardagen. Av Kristina Henkel och Marie Tomicic. Olika förlag (2009) Lilla feministboken, Sassa Buregren, Tiden (2006). En jättebra bok som tar upp demokrati, historiska förändringar. Jättebra för både killar och tjejer i åldern 8 13 år. För pedagogen kan det vara intressant att läsa en amerikansk forskare som heter Iris Marion Young som bland annat talar om att flickor tränas i att betrakta sig själva inte bara som subjekt i sitt eget liv, utan också som objekt för en andra människor. I boken Att kasta tjejkast: texter om feminisk och rättvisa, Atlas (2006) skriver hon om det och hur våra kroppar påverkas av hur vi ser på oss själva som subjekt eller objekt.
12