Behovet av brand i skogen

Behovet av brand i skogen Lars-Ove Wikars & Mats Niklasson Innehåll Sammanfattning... 1 Brand förr och nu i svensk skog... 2 Naturgivna förutsättningar... 2 Människans påverkan... 2 Brandens betydelse för biologisk mångfald... 3 Direkt brandberoende arter... 3 Sekundärt brandgynnade arter: brandpåverkad mark och skoglig struktur... 4 Behov av brand: ungefärlig omfattning och inriktning... 5 Vad vet vi om hittillsvarande effekter av de senaste årens bränning?... 6 Viss kvantifiering av behov... 7 Vad en fördjupad behovsanalys kan ge svar på... 8 Referenser... 8 Sammanfattning Branden har en fundamental roll i merparten av våra skogars ekologi, en roll som nästan totalt försvunnit i och med framväxandet av ett industriellt skogsbruk. Detta medför att såväl direkt brandberoende arter försvinner eller minskar som att skogens markförhållanden och struktur, inkluderande variabler som trädslagssammansättning, åldersfördelning, öppenhet och död ved, förändras. Indirekt påverkar detta många hotade arter negativt eftersom brandpräglad skog utgör optimala miljöer för en mängd arter t.ex. som är beroende av tunna humustäcken, mer basiska markförhållanden, höga tätheter av död ved, öppnare och flerskiktad skog, samt boreal lövskog. Det senaste decenniets omfattande naturvårdsbränning och skydd av spontant brunna områden har förmått gynna vissa spridningsstarka arter såsom direkt brandberoende insekter och svampar. Dessutom finns indikationer på de kan vara viktiga för vissa arter som är beroende av färsk död ved (hackspettar) och höga tätheter av solexponerad död ved (vedinsekter och vedsvampar). Ett medvetet återskapande av en brandpräglad skogsstruktur har dock ej skett alls (i skogsbruket) eller i mycket liten omfattning (i skyddade områden). Detta behov är stort och kan antas öka med tiden. Dessutom sker endast undantagsvis lokalisering av bränning till områden med kända förekomster av hotade arter. Sannolikt kräver ett mycket stort antal arter såväl restaurering av skogstillstånd som en preciserad lokalisering, helst i kombination, för att medge dessas långsiktiga överlevnad. Behovet av brand är i vissa stycken fristående från andra åtgärder genom dess unika effekter och den mängd direkt brandberoende arter som finns. I stora stycken är dock behovet för att uppnå vissa önskvärda effekter, t.ex. att hindra vissa hotade arter att dö ut, även avhängig andra åtgärder. 1 2006-12-01

Brand förr och nu i svensk skog Naturgivna förutsättningar Samstämmig forskning från hela det boreala biomet visar att bränder varit den viktigaste återkommande storskaliga störningen under postglacial tid. Den boreala utposten i Skandinavien och Sverige utgör i detta avseende inget undantag. De flesta av våra skogstyper har varit underkastade bränder med ungefär 20 till 200 års mellanrum (t ex Niklasson & Granström 2000; Niklasson & Drakenberg 2001; Hellberg et al 2004). Generellt sett blir brandintervallen kortare söderut och längre norrut och upp mot fjällkanten. På regional nivå eller på landskapsnivå är dock brandintervall synnerligen varierande och till synes svagt kopplat till vegetationstyp (Niklasson & Granström 2000). Det kan inte nog understrykas att stor variation i brandintervall varit norm snarare än tvärtom. Brandintervallsbaserade modeller för skötsel av bestånd eller landskap utifrån vissa intervall måste av samma anledning tolkas med försiktighet. På en enskild plats/punkt i landskapet kan dessutom variationen i brandintervall sett över tiden dessutom vara mycket stor, från omkring 10 år till mer än 250 år. Djupare analyser om orsakerna till denna stora spännvidd saknas i princip helt. Det är troligt att till synes rena slumpfaktorer, som var och när blixtar slår ner och antänder skogen, är en stor orsak till detta men topografi och frekvens av brandhinder i landskapet spelar förmodligen en stor roll. Den rumsliga variationen i brandintervall är förmodligen en komplicerad blandning av antändningar, vegetationstyp men kanske framförallt brandhinder. Lågt liggande, blöta delar av landskapet (myrar, kärr, åar, bäckar, surdrog, raviner, etc.) torkar ut mer sällan än torrare mark och kunde därför förbli obrända även i stora bränder, ofta kallade brandrefugier (Zackrisson & Östlund 1995). I vår del av den boreala zonen är dessa biotoper ofta helt öppna (sjö, myr) eller domineras av tall på fattigare mark eller av gran under bättre förhållanden. Det är dock endast sjöar, och då helst överstigande någon kilometer i bredd som kan betecknas som helt hindrande för brand. Många undersökta våtmarker och sumpskogar har bevisligen utsatts för brand en eller flera gånger under holocen, t.o.m. i nordligt belägna områden. Detta kan dock inte tas som intäkt för att brand är en framträdande eller viktig faktor i denna naturtyp. De extremt långa brandfria perioderna de bevisligen haft, har under mycket långa tidsrymder kunnat erbjuda en ur arters synvinkel stor stabilitet och förutsägbarhet som varit mycket ovanligt i omgivande frekvent störda landskap. Det är mycket möjligt att sumpskogar (etc.) brunnit i sällsynta jättebränder under år med extrem uttorkning som resulterat i mycket stora sammanhängande brännbara områden. I en studie i Härjedalen kunde man visa att myrrika landskap har totalt sett en lägre brandfrekvens av denna orsak (dvs. myrarna fungerar ofta som brandhinder och stoppar bränder innan de vuxit sig riktigt stora. Sjöar och djupa ådalar m.m. kan effektivt stoppa bränder. Av denna anledning kan även till synes torra områden undgå brand under långa perioder. Ett landskap med många/stora sjöar och älvar kan därför tänkas ha haft områden med långa brandintervall. I vår del av den boreala skogen, med förhållandevis långa brandintervall har mängden antändningar också verkat begränsande. Människans påverkan Den svenska boreala skogens brandhistoria är starkt kopplad till människans historik. Särskilt gäller detta under de sista, för oss överblickbara seklerna. Människan har direkt och indirekt under lång tid påverkat utbredningen av bränder i tid och rum. Hur stor påverkan varit är dock svårt att kvantifiera på ett bra sätt. Under långa perioder har mänsklig aktivitet ökat antalet bränder och delvis förändrat brandregimen vad gäller brandstorlekar och brandbeteende. Elden är en viktig del av vårt kulturhistoriska arv och svedjebrukets ganska framträdande roll i stora 2 2006-12-01

delar av landet har ibland lett till schabloniserade bilder av skogsmarken som helt underkastad en svedjebruksregim. Denna bild är nästan alltid en kraftig överdrift av de faktiska förhållandena, i synnerhet i ett långt tidsperspektiv. För långa perioder och stora områden har naturligt antända skogsbränder dominerat bilden eller spelat stor roll trots människans närvaro. I mer utvecklade delar av världen har brand nästan fullständigt eliminerats under de senaste seklet. Detta gäller särskilt i mer befolkade delar med god infrastruktur och utan extrema torrvädersperioder, såsom i norra Europa. Här användes dock periodvis bränning storskaligt inom skogsbruket för att underlätta föryngring efter slutavverkning. Under vissa år på 1950-talet brändes över 30000 hektar årligen i landet, särskilt i Bergslagen och i norra Sveriges inland (Kardell 2004). Från och med 1990-talet har branden återinförts i mindre skala av miljö- och naturvårdsskäl inom det miljöcertifierade skogsbruket. Årligen bränns mellan 500 och 4000 ha (Wikars 2004). Dessutom har naturvårdsbränningar påbörjats i skyddade skogsområden, och torde uppgå till ca 100-200 hektar årligen de senaste åren (Nilsson 2005). Faktum är att även många okontrollerade bränder uppkommer, särskilt till följd av människans slarv (>90%, statistik från Räddningsverket). Vissa år står dock blixtantändningar för en ansenlig del av den brända arealen. Normalt upptäcks och släcks okontrollerad brand mycket snabbt. Sommartorra år (tex. 1992, 1997, 1999 och 2006) brann dock några tusen hektar vardera. Spontant brunna områden uppmärksammas numer för deras naturvårdsvärde, och ges ofta ett tillfälligt eller permanent skydd. Den prognostiserade klimatförändringen förutspår en ökning av brandbenägenheten i södra Sverige (Flannigan m.fl. 1998). Anledningen är ett genomsnittligen torrare sommarklimat, medan ökad nederbörd ger minskad brandbenägenhet i norra Sverige. Detta kan komma att förstärka den redan befintliga fördelningen av att kontrollerad brand dominerar i norr, och okontrollerad i söder. Brandens betydelse för biologisk mångfald Skogsbränder påverkar såväl arter, strukturer, naturtyper och processer. Bränder utgör ett unikt selektionstryck, och många arter har under lång tid evolverat anpassningar till att överleva brand och/eller att utnyttja nybränd skog. Brandens verkningar är såväl momentana som mycket långvariga. Skogsbrand skapar unika miljöer med avseende på lokalklimat, markförhållanden, död ved och skoglig struktur. Brandpräglad skog är i sig skyddsvärd. Förutom att färska brandfält är nödvändiga för brandberoende arter, är såväl unga som äldre brandfält optimala för många andra arter. Tillgången på nybränd och brandpräglad skog kan vara avgörande även för dessas överlevnad. Denna genomgång fokuserar på arters behov, genom att dessa är lättare att konkretisera. Direkt brandberoende arter Ett ganska stort antal arter är direkt beroende av bränder. Dessa s.k. pyrofila arter visar på utpräglade anpassningar till brand, och är enbart eller huvudsakligen påträffade i nybränd skog. Främst insekter och svampar hyser direkt brandberoende arter, och omfattar vardera ca 50 kända pyrofiler (Wikars 2006a). Även bland lavar, mossor och kärlväxter finns enstaka arter med stark associering till brand. Bland insekterna är det främst skalbaggar som är kända att vara beroende av brand, men även skinnbaggar, fjärilar och tvåvingar rymmer sådana arter. Flertalet pyrofila insekter är knutna till brandskadade träd medan pyrofila svampar till största del utgörs av marklevande arter. Troligtvis är antalet pyrofila arter starkt underskattat både bland insekter (särskilt bland tvåvingar) och svampar (särskilt sporsäckssvampar). Såväl särskilda utvecklingssubstrat skapade av brand (brända träd, bränd mark) och en konkurrensfri miljö anses avgörande för pyrofila arter. Idag är ett drygt tiotal pyrofila insektsarter rödlistade, varav några sannolikt är utdöda från landet. Förhållandevis färre pyrofila svampar anses hotade, måhända för att dessa främst utnyttjar bränd mark, och möjligen även har en större 3 2006-12-01

spridningsförmåga. Vissa pyrofila arter kräver upprepad brand i samma eller intilliggande bestånd, tex. vissa svampar med sporbank i marken samt vissa kärlävxter med fröbank såsom brand- och svedjenäva. Dessa arter har en mycket begränsad spridningsförmåga till skillnad från andra pyrofila arter, som i allmänhet har en extremt god spridningsförmåga. Sekundärt brandgynnade arter: brandpåverkad mark och skoglig struktur Många indirekta effekter av brand på såväl markförhållanden som skogliga strukturer kan kopplas till förekomst av skyddsvärd biologisk mångfald. De här beskrivna effekterna kan i begränsad omfattning även skapas i samband med andra typer av störningar tex. vissa skogsbruksåtgärder. I många avseenden är dock brandens effekter unika. Mark Såväl markens struktur som dess kemiska sammansättning påverkas av brand, både på kort och lång sikt. I olika hög grad förbrukas markens organiska skikt vid en brand. Om bränningsdjupet är grunt eller djupt har ytterligt stor betydelse för brandens effekter på den efterföljande successionen (Schimmel & Granström 1996, Wíkars & Schimmel 2001). Bränder minskar markens vattenhållande förmåga, och genom minskad avdunstning ökar markens temperatur. Förmågan att absorbera solstrålning genom svärtning ökar likaledes temperaturen. Näring frigörs ur askan, vilket normalt även höjer ph i marken och avrinningen. Kväveinnehållet i marken kan minska kraftigt vid djupa bränder, genom att majoriteten av organiskt bundet kväve då förgasas. Nytt kväve görs dock tillgängligt vid den ökade nedbrytningen av oförbränt, dött organiskt material. Vid branden bildas normalt träkol av olika storlek. Detta har visat sig vara viktigt för den mikrobiella aktiviteten i marken, och därmed markens produktionsförmåga (Zackrisson m.fl. 1996). Intressant så reaktiveras även äldre träkol i marken vid en djupare brand, medan den tappar sin mikrobiella effekt efter drygt 100 år. En annan subtil effekt branden kan bestå med är att s.k. allelopatiska ämnen avlägsnas. Dessa utsöndras särskilt av olika bärris i skogsmark, och hindrar bl.a. groning av frön. Troligtvis kan bränder, åtminstone temporärt, förskjuta hela vegetationssamhällen från friska - fuktiga till torra och mer näringsfattiga. Rimligen gynnas arter som kräver basiska jordar och tunna humustäcken av brand. Exempel är fjälltaggsvampar (Nitare 2006) och kärlväxten ryl. Arter som är beroende av öppen sand i skogsmark kan även gynnas av brand. Exempel är sandödla, många gaddsteklar, och vissa kärlväxter såsom mosippa. Trädslag, öppenhet och struktur Innan industrialiseringen befann sig huvuddelen av skogen i ett relativt kort successionsstadium efter brand. Dessa skogar var betydligt glesare och granen saknades helt eller var starkt tillbakaträngd (Östlund & Linderson 1995, Linder m.fl. 1997). Granen har mycket svårt att överleva även lågintensiva markbränder främst p.g.a. den betydligt tunnare barken men den lägre kronan gör den också mycket mer utsatt för kronbrand (Granström 2001). I landskap eller under perioder med höga brandfrekvenser kan granens invandring möjligen ha försenats, t.ex. i delar av södra Sverige. Upprepade bränder gallrade i allmänhet bestånden och igångsatte samtidigt nya föryngringar. Detta gjorde att typiska skogar bestod av distinkta kohorter av olika ålder, ofta med en utpräglad flerskiktning. Sådana bestånd dominerade i Norrlands inland ända långt in på 1900-talet (Östlund & Linderson 1995, Niklasson m.fl. 1998 opubl., Axelsson 2001). Flerskiktade bestånd är gynnsamt för många fågelarter, inte minst skogsmesar. Tall och vissa lövträd gynnades på bekostnad av granen. Särskilt björk, asp och sälg, men även gråal, kan bilda trädslagsrena bestånd efter brand, ibland även på ganska torr mark. Asp och sälg har mycket små frön vilka har svårt att överleva groddplantsfasen på obränd mark (Granström m.fl. 1995). De rester vi ser av lövrika bestånd i t.ex. Norrlands är i allmänhet 4 2006-12-01

uppkomna efter brand. Ibland skapades dessa genom en kombination av storskaliga avverkningar och brand (Hellberg m.fl. 2003). Men även i ett naturtillstånd skapas lövrika bestånd, särskilt efter stora och intensiva bränder (Granström 2001). Sådana bestånd hyser ofta en avvikande rik sammansättning av arter jämfört med omgivningen, inte minst när det gäller skalbaggar (Ås 1993), men även av svampar, kärlväxter och fåglar (t.ex. Lundqvist 1986). En bidragande orsak till tex. vitryggiga hackspettens starka minskning i landet är dagens brist på denna typ av bestånd (Mild & Stighäll 2005). Skogsbete förlängde troligen den öppnare fasen efter brand. Den upphörda branddynamiken tillsammans med upphört skogsbete och aktiv skogsskötsel har minskat skogens öppenhet. Detta har en fundamental betydelse för skogens ekologi, och påverkar särskilt arter som kräver ett varmt mikroklimat negativt, t.ex. många insektsarter, men även tex. kärlväxter och fåglar. Brist på mer kontinuerligt öppen skog på produktiv mark torde vara ett minst lika stort hot för många hotade arter som t.ex. avsaknad av död ved. Död ved och brandpräglade träd På kort sikt kan branden skapa stora mängder solexponerad död ved. Träd som branddödas får normalt ett annorlunda nedbrytningsförlopp än träd som dör av andra orsaker. Exempelvis avlägsnas barken snabbare, och typen av dominerande rötsvampar är helt skild från den i obränd ved. Svärtning av mark och ved gör att veden blir betydligt varmare än obränd ved i obränd miljö. Detta sammantaget gör att insektssamhällena skiljer sig starkt mellan bränd och obränd ved (Wikars 2002). Färska brandfält verkar attraherande på ett mycket stort antal vedlevande insekter, och även många icke-pyrofila arter attraheras specifikt till ämnen i brandrök (Schütz m.fl. 1999). Det är välkänt att bränd ved föredras av flera sällsynta vedlevande skalbaggar och svampar. Avsaknad av bränd ved anges som ett hot för flertal arter, utöver de pyrofila arterna. Efter intensiva bränder i någorlunda stamtäta bestånd kan mycket höga tätheter av död ved uppstå (Siitonen 2001). Alltmer framstår det som att vissa krävande arter kräver just höga tätheter av död ved, vilket gäller såväl vedlevande skalbaggar (Schiegg 2000, Wikars & Orrmalm 2005) som vedsvampar (Edman 2003). Normalt dör träd långsamt och successivt efter brand, vilket gynnar populationsuppbyggnad av arter som lever på nydöda träd. Även bland dessa finns många hotade arter. Detta gynnar även insektsätande arter, t.ex. hackspettar. En betydligt mer långsiktig effekt på framtida död ved ges av den brandprägling av levande träd som branden kan bidra med. Bränder skadar ofta trädens basala delar. På överlevande träd skapas inte sällan begränsade partier med död bark (brandljud), där barken sedan faller av och veden exponeras. Vissa skalbaggar kräver eller föredrar sådana stamskador uppkomna efter brand. Än viktigare är dock att träden, särskilt tallar, på detta sätt stimuleras till en stor produktion av kåda och andra extraktivämnen i veden. Detta gör att de basala partierna av veden impregneras och blir mycket beständiga, även lång efter att träden dött. Äldre död tallved är ett nyckelsubstrat för en mängd hotade arter. Exempelvis utgjorde ett slumpmässigt prov av tolv tallhögstubbar som användes som boplats av slaguggla av träd som stått döda i genomsnitt 266 år (Bartholin m.fl. 2003). Denna beständiga ved skapas troligen enbart från träd som tidigare brandpåverkats medan de levde. Behov av brand: ungefärlig omfattning och inriktning Behovet av brand för bevarandet av biologisk mångfald kan delas in i två delar: gynnande av brandberoende arter och gynnande av indirekt brandberoende arter, där det senare inkluderar återskapande av brandpräglade strukturer och bestånd. 5 2006-12-01

Vad vet vi om hittillsvarande effekter av de senaste årens bränning? Kortfattat har hittillsvarande åtgärder lyckats ganska bra att gynna brandberoende arter, men betydligt sämre med att återskapa brandpräglade strukturer och bestånd (tabell 1). Tabell 1. Viktiga mål med bränning, och i vilken grad de hittills uppfyllts vid naturvårdsbränning. Mål Substrat för pyrofila arter Död ved Brandpåverkad mark Brandgenererad lövskog Brandpåverkade levande träd Brandpräglad struktur Uppfyllelse Ja, för spridningsbenägna arter, i delar av landet Ja, ca 25% av bränningar skapar rikligt med död ved Sällan pga. grunt bränningsdjup, maskinell beredning Sällan pga. olämpligt brandbeteende, löv röjs bort. Sällan pga. att hyggesbränning dominerar Nästan aldrig pga. olämpligt objektsval och typ av bränning För flera arter av pyrofila insekter har en klar positiv respons observerats de senaste åren, såväl en ökad populationsstorlek, som en ökad utbredning (Wikars 2004, Bohman m.fl. 2005, Wikars 2006). Detta kan direkt sättas i samband med den ökade bränningen i framförallt skogsbruket. Ökningar av mer ovanliga brandinsekter har särskilt konstaterats i delar av landet där förhållandevis mycket bränning utförts och där bränning haft en högre kvalité, och/eller där kontinuitet av brand funnits sedan tidigare av olika anledningar (t.ex. järnvägsantändningar, militära skjutfält eller obruten kontinuitet av hyggesbränning). Flera brandinsekter togs bort från den senaste rödlistan då de uppvisat starkt positiva ökningar (Gärdenfors 2005). Flera hackspettsarter har även svarat positivt på naturvårdsbränning. Finns rikligt med branddödade och brandskadade träd häckar nästan undantagslöst en eller flera arter på eller invid brandfälten under en följd av år. Särskilt tretåig hackspett genomför ofta lyckade häckningar på brandfälten. Likaså har vitryggig hackspett setts aktivt uppsöka nybrända områden, och bränning anses som ett av de effektivaste sätten att gynna denna art på både kort och lång sikt (Mild & Stighäll 2005). I flera av de tidigast brända områdena (första halvan av 1990-talet) har under senare år konstaterats ovanliga vedlevande arter som kräver solexponerad ved. Detta gäller t.ex. raggbock, större flatbagge och större svartbagge, alla hotade skalbaggar. Populationerna av dessa i obränd skog är i allmänhet mycket små. Förekomsten av lämpliga brandfält kan öka deras populationsstorlek betydligt, och i förlängningen minska risken att de dör ut. Dessa arter återfinns på brandfält enbart i vissa områden till följd av en idag begränsad utbredning. Ny forskning i naturvårdsbrända områden i nordöstra Finland visar att även många ovanliga ickepyrofila vedsvampar gynnas av brand (Junninen m.fl. 2006). Sett till markpåverkan är dagens naturvårdsbränning sällan tillräcklig. Normalt väljs alltför fuktiga förhållanden för att någon substantiell reduktion av humuslagret ska ske. Som en konsekvens av detta tvingas man till mekanisk markberedning, om beståndet ska utnyttjas för skogsproduktion. Detta sänker värdet på den eventuella markpåverkan man lyckats åstadkomma vid bränningen. Punktvis uppstår inte sällan mer djupbränd mark intill stubbar, under rishögar och täta granar. I en jämförelse mellan vilda och kontrollerade bränder konstaterades det att den största kvalitetsskillnaden mellan dessa två var en kraftigare markpåverkan efter vilda bränder (Wikars 2004). P.g.a. det dåliga bränningsdjupet gynnas sällan lövföryngring från frö efter naturvårdsbränning. För att särskilda marklevande arter ska gynnas måste valet av bränningsbestånd ske vid eller nära förekomster av sådana arter, något som normalt aldrig görs idag. Naturvårdsbränning gynnar sällan uppkomst av lövbestånd pga. en svag markpåverkan. 6 2006-12-01

Ytterst få bränningar förmår restaurera fram ett ursprungligare brandpräglat skogsbestånd. Den uppenbara anledningen är att bränning arealmässigt till 95% görs i slutavverkade bestånd. P.g.a. certifieringsregler, som premierar areal på bekostnad av kvalité, väljer skogsbruket att bränna hyggen istället för avsatta områden typ nyckelbiotoper och förstärkningsområden. Detta är mycket olyckligt eftersom skogsbestånd som brandpräglats i sen tid är en stor bristvara. Vid slutavverkning produceras mycket stora mängder ris. Dessutom bränns ofta stora arealer under kort tid vilket framtvingar en aggressiv antändning. Detta i kombination leder till ett intensivt brandförlopp och huvuddelen av beståndet dör ofta momentant (Granström 2001). Ett annat scenario är att oavverkade partier av bestånd, särskilt kanter mot våtmarker och fuktsänkor, ingår i bränningsobjektet. Tyvärr blir dessa i allmänhet mycket svagt brandpåverkade. De bränningsförhållanden som medger brand på hygget räcker ej till för att antända trädbevuxen skogsmark, särskilt om denna är fuktig. Även vilda bränder sker till stor del på hyggen p.g.a. den större antändningsrisken och spridningshastigheten på dessa (Granström 2005). I en jämförelse mellan vilda och kontrollerat brända områden skilde sig ej dessa i täthet av brandskadade och branddödade träd (Wikars 2004). I formellt skyddad skog har restaureringsbränning påbörjats i liten skala (Nilsson 2005). Även helt oavverkade bestånd har bränts med lyckat resultat. I de fall man avverkat innan bränning, har inte sällan avverkningsavfallet gjort att mortaliteten blivit alltför hög ur ett restaureringsperspektiv. För att råda bot på detta har avverkningsavfall, och ibland även hela stammar av gran, plockats ut innan bränning, vilket givit ett förbättrat resultat. Det finns dock även flera nackdelar med detta tillvägagångssätt såsom ökade körskador och minskad mängd av tex. branddödad gran. Viss kvantifiering av behov Riktlinjer för brand och bränning (Nilsson 2005) är en nationell sammanställning av mål för bränd skog i formellt skyddad skog. På länsnivå utarbetas för närvarande regionala brandstrategier, i vilka målen regionaliseras och särskilda bränningstrakter inom länen pekas ut. Försök till kvantifieringar av behov av bränd skog för enskilda arters överlevnad har gjorts i samband med de nationella åtgärdsprogram för hotade arter vilka Naturvårdsverket successivt tar fram. Det gäller de redan färdiga programmen om vitryggig hackspett (Mild & Stighäll 2005) brandinsekter (Wikars 2006a) och fjälltaggsvampar (Nitare 2006), samt några program som är på remiss: skalbaggar i äldre tallved (Wikars 2006b) och brandgynnad flora (Granström 2006). I dessa pekas på ett kortsiktigt behov av olika typer av bränning (tabell 2). Tabell 2. Åtgärdsprogram där naturvårdsbränning är en viktig föreslagen åtgärd. För remissversioner är förslagen preliminära och ej fastställda av Naturvårdsverket. Arealmål gäller i allmänhet ett begränsat geografiskt område. Program Typ av brand Arealmål Vitryggig hackspett Skapa död ved samt föryngring av lövträd ca 100 ha/år Brandinsekter Skapa bränd ved och mark 50-100 ha bränd skog /år och län Fjälltaggsvampar Återkommande brand, sandmark Ej spec. Brandgynnad flora Återkommande brand Ej spec. Skalbaggar i äldre tallved Restaurering, skapa död ved ca 100 ha/år 7 2006-12-01

Vad en fördjupad behovsanalys kan ge svar på Det finns en stor potential att öka naturvårdsnyttan med bränning och skydd av spontant brunnen skog. Fyra områden kan kort pekas ut: Specificerade mål Effektivare lokalisering Restaurering bör öka i andel Ökad kunskap En stor brist vid dagens bränning är att uttalade naturvårdsmål i allmänhet saknas, samt att en medveten lokalisering sällan görs. Att fortsätta med dagens schablonmässiga bränning kommer att vara ett ineffektivt sätt att gynna hotade arters populationer. Specificerade naturvårdsmål (tex. att gynna pyrofila arter, arter som kräver solexponerad död ved, eller att restaurera fram ett urspungligare skogstillstånd) kräver i hög grad att olika typer av bestånd väljs, och att bränning utförs på olika sätt. I vissa regioner finns i högre grad brandpräglade bestånd och populationer av direkt och sekundärt brandberoende arter kvar. Att i högre grad styra bränning och skydd av spontant brunna områden till dessa regioner och bestånd ökar tveklöst nyttan av dessa åtgärder. Största bristen när det gäller brand idag är utan tvekan att restaurering m.h.a. bränning sker i mycket liten grad. Såväl kunskap som erfarenhet saknas ofta. Naturvårdsbränning har hittills varit en starkt schablonmässig aktivitet där tidigare hyggesbränning utgör mallen. Viss erfarenhet av restaurering med brand finns redan idag, särskilt från bränning i formellt skyddad skog. Denna har dock ej sammanställts. Regelrätta försök saknas helt idag men vore mycket önskvärda. För att kunna bränna i bestånd bör såväl forskning utföras som informationsmaterial tas fram om hur oavverkade eller partiellt avverkade bestånd bör brännas för att gynna biologisk mångfald. En ökad forskning behövs för att klarlägga hur enskilda arter svarar på naturvårdsbränning. Troligtvis gäller detta särskilt marklevande arter där vi idag har dålig kunskap om respons till brand, samtidigt som behovet av brand troligtvis är mycket stort (Nitare 2006, Granström 2006). Referenser Axelsson, A.-L. 2001. Forest landscape change in boreal Sweden 1850-2000 a multi-scale approach. Doktorsavhandling, Silvestria 183, Sveriges Lantbruksuniversitet Umeå. Bartholin, T., Delin, A., Englund, Å. & Wikars, L.-O. 2003. Hur länge står död tallved i skogen? Växter i Hälsingland och Gästrikland 21(1): 26-30. Bohman, P., Rydkvist, T. & Wikars, L.-O. 2005. Inventering av tallkapuschongbaggar i södra Norrland. Länsstyrelsen i Västernorrland, Härnösand. Rapport. (även pdf http://www-y.lst.se/publikaioner/rapporter). Edman, M. 2003. Dispersal ecology of wood-decaying fungi implications for conservation. Doctoral Thesis, Department of ecology and environmental science, Umeå University. Ehnström, B., Långström, B. & Hellqvist, C. 1995. Insects in burned forests - forest protection and faunal conservation (preliminary results). Entomol. Fenn. 6: 109-117. Flannigan, M.D, Bergeron, Y., Engelmark, O. & Wotton, B.M. 1998. Future wildfire in circumboreal forests in relation to global warming. J. Veg. Sci. 9: 477-482. Granström, A. 2001. Fire management for biodiversity in the European boreal forest. Scandinavian J. Forest research Suppl. No. 3: 62-69. Granström. A. 2005. Skogsbrand. Brandbeteende och tolkning av brandriskindex. Statens Räddningsverk, Karlstad. Granström. A. 2006. Åtgärdsprogram för bevarandet av brandgynnad flora. Remissversion, höst 2006. 8 2006-12-01

Granström. A., Ericsson, O. & Schimmel, J. 1995. Fröet, grodden och fienderna. Skog & Forskning 1/95: 34-40. Gärdenfors, U. (red.) 2005. Rödlistade arter i Sverige 2005. Artdatabanken, SLU, Uppsala. Hellberg, E., Hörnberg, G., Östlund, L. & Zackrisson, O. 2003. Vegetation dynamics and disturbance history in three deciduous forests in boreal Sweden. J. Veg. Scien. 14: 267-276. Hellberg, E,, Niklasson, M,, Granstrom, A. 2004. Influence of landscape structure on patterns of forest fires in boreal forest landscapes in Sweden. Canadian Journal of Forest Research 34:332-338 Junninen, K., Similä, M., Kouki, J. & Kotiranta, H. 2006. Assemblages of wood fungi along the gradients of succession and naturalness in boreal pine-dominated forests in Fennoscandia. Ecography 29: 75-85. Kardell, L. 2004. Svenskarna och skogen del 2. Från baggböleri till naturvård. Skogsstyrelsens förlag, Jönköping. Linder, P., Elfving, B. & Zachrisson, O. 1997. Stand structure and successional trends in virgin boreal forest reserves in Sweden. For. Ecol. Manag. 98: 17-33. Lundqvist, R. 1986. Gåsberget - en skogsbiologisk inventering. Miljövårdsenheten, Länsstyrelsen i Dalarna, Falun. Mild, K. & Stighäll, K. 2005. Åtgärdsprogram för bevarandet av vitryggig hackspett och dess livsmiljöer. Rapport 5486, Naturvårdsverket, Stockholm. Niklasson, M.1998. Dendroecological studies in Forest and Fire history. Silvestria 52. In: Dept of Forest Vegetation Ecology. SLU Niklasson, M. & Drakenberg, B. 2001. A 600-year tree-ring fire history from Norra Kvills National Park, southern Sweden: implications for conservation strategies in the hemiboreal zone. Biol. Cons. 101: 63-71. Niklasson, M. and Granström, A. 2000. Numbers and sizes of fires: long-term spatially explicit fire history in a Swedish boreal landscape. Ecology 81: 1484-1499. Nilsson, M. 2005. Naturvårdsbränning. Vägledning för brand och naturvårdsbränning i skyddad skog. Rapport 5438. Naturvårdsverket, Stockholm. Nitare, J. 2006. Åtgärdsprogram för bevarandet av rödlistade fjälltaggsvampar (Sarcodon spp.). Naturvårdsverket, Stockholm. Schiegg, K. 2000. Are there saproxylic beetle species characteristic of high dead wood connectivity? Ecography 23: 579-587. Schimmel, J. & A. Granström. 1996. Fire severity and vegetation response in the boreal Swedish forest. Ecology 77: 1436-1450. Schütz, S., Weissbecker, B., Hummel, H.E., Apel, K-H., Schmitz & H., Bleckmann, H. 1999. Insect antennae as a smoke detector. Nature 398: 298-299. Siitonen, J. 2001. Forest management, coarse woody debris and saproxylic organisms: Fennoscandian boreal forests as an example. Ecological Bullentins 49: 11-42. Zachrisson, O. 1977. Influence of forest fires on the North Swedish boreal forest. Oikos 29:22-32. Zackrisson, O., Nilsson, M.-C., & Wardle, D. A. 1996. Key ecological function of charcoal from wildfire in the boreal forest. Oikos 77: 10-19. Zackrisson, O & Östlund, L. 1991. Branden formade skogslandskapets mosaik. Skog & Forskning 4/91: 13-21. Wikars, L.-O. 1992. Skogsbränder och insekter (Forest fires and insects). Entomol. Tidskr. 113(4): 1-12. Wikars, L.-O. 1997. Brandinsekter i Orsa Finnmark. Utbredning, biologi och naturvårdsproblem. Entomol. Tidskr. 118: 155-169. Wikars, L.-O. 2002. Dependence on fire in wood-living insects; an experiment with burned and unburned spruce and birch logs. J. Insect Conservation 6: 1-12. 9 2006-12-01

Wikars, L.-O. 2004. Brandberoende insekter: respons på tio års naturvårdsbränningar. Fauna och Flora 99: 28-34. Wikars, L.-O. 2006a. Åtgärdsprogram för bevarandet av boreala brandinsekter. Rapport 5610, Naturvårdsverket, Stockholm. Wikars 2006b Åtgärdsprogram för bevarandet av skalbaggar i äldre tallved. Remissversion, höst 2006. Wikars, L.-O. & Orrmalm, C. 2005. Större svartbaggen (Upis ceramboides) i norra Hälsingland: en hotad vedskalbagge som behöver stora mängder aggregerad död ved. Ent. Tidskr. 126: 161-170. Wikars, L.-O. & Schimmel, J. 2001. Immediate effects of a varied fire-severity on soil invertebrates in cut and uncut pine forest. Forest Ecol. Manag. 141: 189-200. Ås 1993. Are habitat islands islands? Wood-living beetles (Coleoptera) in deciduous forest fragments in boreal forest. Ecography 16: 219-228. Östlund, L. & Linderson, H. 1995. A dendroecological study of the exploitation and transformation of a boreal forest stand. Scand. J. For. Res. 10: 56-64. 10 2006-12-01