Jag talar med havet. elever från Språkintroduktionens Startskola berättar om resor och vägskäl

Jag talar med havet elever från Språkintroduktionens Startskola berättar om resor och vägskäl

Förord När jag mår dåligt talar jag med havet. Havet lyssnar, suckar och bevarar mina hemligheter. Havet tycker inte synd om mig. Havet tittar inte egendomligt på mig. Havet sväljer allt jag säger, så att jag slipper minnas. Så sade en elev när han skulle berätta varför han inte talade om sin väg till Sverige. Det är också ett passande namn på en antologi som gömmer sorg och erfarenheter eleverna helst av allt vill glömma. Rätten att förflytta sig är verkligen inte självklar, och många krafter vill hålla kvar människor i länder, trossystem och normer. Denna antologi ska förhoppningsvis få oss att titta upp från vardagen, visa på vad som begränsar vår rörlighet och göra något åt det som förmörkar vår horisont. 3 Lärare och elever, Språkintroduktionens Startskola på Värnhemsskolan i Malmö, april 2014

En svår resa 4 Jag heter inte Svenson i efternamn och jag föddes 1997 i Afghanistan. Nu bor jag i Malmö, i Sverige, sedan ungefär ett år och tre månader. När jag lämnade Afghanistan var jag cirka 6 år gammal. På grund av kriget och andra svårigheter blev jag och min familj tvungna att fly från vårt land till Quetta i Pakistan. I Quetta kände vi inga människor, och vi bodde utanför staden. Det enda som var bra med Quetta var att man inte behövde kunna språket, eftersom det i Quetta bodde väldigt många flyktingar från Afghanistan. Livet i Quetta var väldigt svårt och det skedde många självmord och mord på afghanska människor; de som mördades var shiamuslimer eller hazara. Nästan varje månad skedde det nya mord och det var de som inte tyckte om hazaras som begick morden. Det var jättesvårt för oss att vara i Quetta och efter ett och ett halvt år flyttade vi till Iran. I Iran bodde vi i huvudstaden, Teheran. Vi var papperslösa och det gjorde allt svårare. Vi fick inte gå till skolan, vi fick inte jobba och det var svårt att försörja sig. Folket i Iran behandlade oss dåligt; man blev ofta diskriminerad och illa behandlad. När man var i stan så var man alltid orolig, eftersom man alltid var rädd att polisen skulle komma fram och fråga om id-handlingar, och ifall man inte hade några så blev man deporterad tillbaka till Afghanistan. När folket i Iran såg någon afghansk person brukade de säga väldigt fula ord. De svor och frågade varför vi bodde i Iran och de sade till oss att försvinna. Efter några år deporterade polisen min pappa till Afghanistan, men på grund av kriget i Afghanistan kunde inte min pappa stanna kvar där. Efter några veckor kom min pappa tillbaka till Iran. I Iran gick jag 5 år i skolan, men inte i den vanliga skolan, för att jag fick inte gå med de andra i en vanlig skola. Det fanns en kvinna från Afghanistan som var lärare, och jag och några killar gick till hennes hem och studerade. Vi betalade 5 hezar tuman varje månad, cirka 85 kronor. Det var svårt för oss, för vi jobbade på dagarna i en fabrik och på kvällen gick vi i skolan. Jag började jobba i fabriken och som byggnadsarbetare när jag var 10 år, och efter 4 år hade jag sparat lite pengar. Jag sade till min familj att jag skulle flytta till Europa. När jag var i Iran hörde jag av några av mina kompisar att i Europa är det bättre än i Iran, men min pappa accepterade inte att jag flyttade så långt bort. Men jag var trött på iranska människor och Irans makthavare, för att de inte hade samma regler för alla som bodde där. Efter några dagar hittade jag en smugglare som kunde

ta mig till Turkiet och Grekland, men han sade till mig att jag måste betala pengar till honom när jag kom fram till Turkiet. Det var jättesvårt för mig, så jag sade till honom att när jag var framme i Turkiet kunde han säga till min familj så att de betalade honom, 3 miljoner tuman, cirka 10 000 kronor. Jag visste att vi inte kunde betala smugglaren. När jag var i Orumiyeh, en gränsstad mellan Iran och Turkiet, kom en smugglare och flyttade mig och de andra som var med mig till Turkiet. Vi promenerade 12 timmar från Orumiyeh till Turkiet. Det var väldigt tufft, eftersom vi gick upp och ner över berg till en grannstad i Turkiet som heter Gohar. Smugglarna följde oss till Gohar och under två dagar var vi i en turkisk familjs hus. Efter två dygn gick vi till en annan stad i Turkiet som heter Van, och där köpte smugglarna biljetter till oss, och sedan åkte vi med bussen till Istanbul, huvudstaden i Turkiet. Vi var fyra personer som åkte tillsammans, men jag kände bara en av dem. Han heter inte heller Andersson. Vi lärde känna varandra i Iran och nu är han i Schweiz. När vi åkte till Istanbul bestämde min kompis att han skulle flytta till Grekland, men jag kunde inte vara med honom därför att min familj inte kunde ordna pengar. Sedan gick han, men poliserna tog honom. Efter en vecka hade min pappa skickat 2 miljoner tuman till smugglarna, för att de skulle flytta mig till Grekland. När jag skulle åka hade min kompis kommit tillbaka. Vi åkte tillsammans till Grekland och vi kom fram på natten. Det var jättesvårt att komma olagligt till ett land. När vi kom till Grekland hamnade vi i en liten by, och vi fick två båtar och i varje båt skulle man vara åtta personer. Det var väldigt tufft att ro, för där var två familjer och en familj var med mig och min kompis i en båt. De andra kunde inte ro, så det var jag och min kompis som rodde båten. Vi var framgångsrika och rodde båten i 30 minuter och orienterade oss genom att leta efter lampor för att hitta någon stad eller by. När vi kom till en av byarna kom poliserna och tog oss och förde oss till fängelse och poliserna sade till oss att vi bara skulle vara två dagar i fängelse. Sedan följde de med oss till Aten, huvudstaden, men vi fängslades där i nästan 2 månader. Inne i fängelset fanns bara 46 sängar, men vi var 120 personer. Alla var under 18. Vi fick inte så bra mat och vi åt bara två gånger per dag, så vi måste spara mat till kvällen också. Alla de som var i fängelset bad varje dag till Gud att de skulle deporteras till sina familjer, därför att de kände att de förlorade sina liv när de inte kunde ta sig ut ur fängelset. Efter två månader flyttade de oss till några boenden i Thessaloniki och Konicha, en by mellan Albanien och Grekland. 5

Jag bodde där nästan 3 månader, och det var bra, men vi fick inte gå i skolan. Därefter åkte jag till Argus, en annan stad i Grekland, för att skaffa jobb. Jag fick jobb där med några andra afghanska personer. Vi plockade apelsiner. Där fick jag också några bra kompisar, men där var många dåliga personer. Jag var bara nästan femton år gammal, men jag kunde jobba mer än dem som var äldre än mig. Jag jobbade där i två månader och sparade mina pengar och sedan åkte jag till Patra, en grannstad mellan Italien och Grekland. Där var livet jättesvårt, och det var mycket äckligt för att man inte hade någonstans att sova eller laga mat och ett annat problem var att om poliserna tog dig deporterades du till Aten. När jag var där kämpade jag jättemycket för att kunna flytta till Italien, och jag gömde mig i en lastbil. Vi gömde oss i en lastbil där lastbilarna parkerade innan de körde in i de väntande skeppen. Det var fruktansvärt svårt att ta sig från Grekland till Italien, för att när vi gömde oss i lastbilarna kom tullpolisen och tog oss och slog oss. Det var en afghansk kille som tullpolisen tog och de körde över honom med en motorcykel, över hans rumpa och rygg, jag tyckte att de var som äckliga djur. När vi såg att tullpoliserna gjorde så med honom, ringde vi till poliserna och berättade, men poliserna lyssnade inte på oss och det kom ingen ambulans eller polis. Istället var det vi som följde honom till en plats som heter Praksis; där hjälpte de ungdomar och de som blev sjuka och gav dem medicin. När vi var där kunde han inte röra sig. Sedan flyttade sjukvårdspersonalen honom till Aten, och vi fick ingen mer information om honom. Tullpoliserna slog även mig, när jag var i en lastbil. Det kom fem tullpoliser och de sparkade mig till varandra som en fotboll och slog mitt huvud med knytnävarna, och en timme efter det deporterade de mig till Aten. I Aten finns många invånare från olika länder och de hyr ut några lägenheter till nya personer, som vill ha ett hus att sova eller bo i under några dagar eller månader. Varje dag måste man betala 3 euro till husägaren. Jag hittade ett hus för dagen, men på grund av mina skador kunde jag under en månad bara äta och dricka varmt vatten blandat med bröd. Jag var i Aten en vecka, sedan åkte jag tillbaka till Patra för att fortsätta till Italien, men det var jättesvårt för att jag hade jätteont i min mun och mitt huvud. Efter en tid mådde jag bättre, men eftersom tullpoliserna slagit mig var jag lite rädd för dem. Varje dag såg likadan ut och efter nästan ett år flydde jag till Italien. Men under det året i Patra blev det en farlig konflikt mellan flyktingar och grekiska personer, för att under en av nätterna i Patra kom en person och bråkade med två smugglare och då knivhögg smugglarna en polis. Efter en dag dog polisen och alla människor som bodde i Patra, mest fascister, hade knivar och andra tillhyggen och de ville döda oss. Men poliserna var där och de hjälpte oss så att inte någon kunde 7

8 bråka med oss. Så var det under en vecka och sedan kom poliserna på morgonen och deporterade alla flyktingarna till Aten, för att det skulle bli lugnare i Patra. När poliserna deporterade oss till Aten igen, blev det problematiskt för mig, för att där hamnade jag i konflikt med en kille från Afghanistan och sedan kom poliserna och förde mig till fängelset i tre månader. Den andra killen fick inte fängelse, eftersom han hade grekisk legitimation. I fängelset fanns tio arabiska killar och tio killar från Pakistan. Det var jättesvårt för mig att vara ensam och inte kunna prata med de andra som var där. Men efter en liten tid lärde jag känna några av de andra, men jag blev bara vän med en av dem från Pakistan, och vi satt tillsammans och åt. Det var tre jättetuffa månader, och sedan flyttade de mig till en annan stad som heter Mitilini, till ett boende för flyktingar, men jag var bara där två dagar för att sedan åka med skepp till Aten igen. Där var några av mina vänner och det kändes tryggt. Vi köpte biljett och åkte till Patra där var som vanligt tufft men inte som när de deporterade oss. Det var lite lugnare, men när poliserna tog flyktingar deporterades de direkt till Aten. Efter ett år lyckades jag ta mig till Italien. Det var en dag när det regnade mycket, och jag satt i närheten av skeppen när tullpoliserna kontrollerade alla bilarna. Sedan kom en av mina kompisar till mig och vi satt och gömde oss ungefär tio minuter för att därefter smita in under lastbilen. Det var jättesvårt att komma in under hjulaxeln, men vi gjorde det och lastbilen bordade skeppet. Vi befann oss under lastbilar i totalt 10 timmar, men vi bytte lastbilar då och då för att Italiens tullpoliser kontrollerade också under resan. Det tar lång tid att resa till Italien, nästan 20 timmar och under den tiden hade vi ingen mat, inget vatten och vi kunde inte gå på toaletten. När vi kom fram till Italien följde vi med lastbilen ut från skeppet, och vi var under lastbilen även när den körde ut i trafiken. Den körde väldigt snabbt, och vi kastade våra jackor på gatan för att de bilarna som körde bakom oss skulle stoppa lastbilen. En bil stoppade lastbilen, men när vi kom ut försökte föraren att slå oss, men vi var två personer och han blev rädd för oss. Vi befann oss utanför staden och vi promenerade fem timmar utan mat och vatten. Sedan hittade vi en liten stad, jag minns inte vad den heter, och där köpte vi biljetter för att ta oss till Rom. Jag var i Rom en vecka och levde på luft och vatten, eftersom jag inte hade mycket pengar med mig. Jag ringde till min familj och bad dem skicka pengar till mig, för att jag ville resa till andra länder i Europa. Efter en vecka hade jag pengar och köpte tågbiljett till Frankrike. En kväll, 20:00, kom jag fram och det regnade jättemycket. Vi hade inget täcke eller kuddar, och vi sov ute den natten i Paris, i en park som heter Gardelest. Där fanns många afghanska människor och flyktingar från andra länder också.

Efter en dag köpte jag en biljett till Hamburg i Tyskland. När jag kom fram till Hamburg köpte jag biljett direkt till Köpenhamn, men väl där träffade jag en afghansk kille som hjälpte mig att köpa en biljett till Malmö. Han gav mig pengar, eftersom jag inte hade några kvar. När jag kommit till Malmö träffade jag en kille som tog mig med till sitt boende och personalen där ringde till ett annat boende som hämtade mig. Efter en dag fick jag gå till Migrationsverket, och de sade till mig att jag måste vara på det boendet som jag var på, i Yddinge. Jag ville inte stanna i Malmö, för att jag har många kompisar i Göteborg. Jag bad Migrationsverket att flytta mig, och de sade att de skulle flytta mig snart, men de gjorde inte det. När jag börjar gymnasiet ska jag söka lägenhet i Göteborg, för jag saknar mina vänner.

Min resa 10 Jag heter Ali, och jag kommer ifrån Mali, men nu bor jag i Sverige, i Malmö. Jag har bott i Sverige i två år. Jag bor här med min bror. I Mali finns det inte yttrandefrihet och man kan inte skriva och säga vad man vill. Då blir man straffad. Man måste göra som politikerna säger, annars blir man straffad och hamnar i fängelset. Min morbror är en av dem som kritiserade politikerna. Han har fått sitt straff och han är fortfarande i fängelset. Han fick straff i tre års tid. Efter det ville vi inte bo där. Min pappa hade pengar och han sade att vi skulle flytta till ett annat land där det finns frihet. Vi valde Sverige. Vi åkte först till grannlandet Uganda, med min familj. Vi bodde i Uganda i fem månader och vi försökte fixa pass. Det var väldigt svårt och jobbigt att fixa pass, och vi hade en svår tid. Vi var alltid inomhus och gömde oss från polisen. Vi kände inga personer där, bara min pappas vän Omar. Han var en snäll person och han kunde hjälpa oss, det var han som fixade nästan allt till resan. Han hade bott längre i Uganda och han kunde tala engelska. Mina föräldrar kunde inte komma med oss längre än så, eftersom det var svårt att fixa pass. De är kvar i Uganda, och bara jag och min bror kom till Danmark med flygplan. Jag förstod inte språket, men jag hade tur som träffade två snälla kvinnor från mitt land, Mali. Vi förstod varandra och vi berättade att vi behövde hjälp. Då sa de att de skulle hjälpa oss och vi gick tillsammans till deras hus. De frågade oss hur vi kom till Danmark och vi berättade allt det som hänt och att vi ville åka till Sverige. Vi övernattade hos dem i två dagar och de fixade tågbiljetter till oss, sedan kom vi till Malmö. Vi behövde hjälp eftersom vi inte visste var vi skulle sova. Det var ingen som hjälpte oss, så vi letade efter polis. Vi hittade poliserna och de frågade oss några frågor. Sedan lämnade de oss till ett transitboende på Kirseberg. Nästa dag gick vi till Migrationsverket och de frågade oss hur vi kom till Sverige. Vi berättade allt som hänt. När jag kom till Sverige var det helt annorlunda. Det kändes lite tråkigt, eftersom jag inte kände någon i Sverige och jag saknade mina föräldrar. Jag hade ingen kontakt med dem i början. Senare fick jag uppehållstillstånd efter 4 månader, och då kändes allt bättre. I Sverige är det fred och ingen som kan tvinga mig att rösta på ett speciellt parti. Nu är jag avslappnad och stressar inte, för att Sverige är ett riktigt fredligt land.

Min långa resa 12 Det värsta som kan hända i detta liv är när ditt eget land inte känner dig som medborgare, och det gäller bara att kämpa för något eller avsluta ditt liv. I mitt fall var det att kämpa för en dröm; min dröm var att ta mig över hav och gränser till andra kontinenter utan papper eller pengar. Jag visste att det skulle vara långt och svårt, men jag trodde alltid att ingenting är omöjligt. När jag hade klara idéer började jag planera med kartor. Så här började min långa resa: en morgon gick jag upp tidigare, och förberedde en påse med dadlar och vatten. Sedan gick jag till en liten spansk stad som ligger i Afrika, nära Marocko, Jag gick via skogen, väl där skulle jag vänta en vecka till rätt tid, och sedan krypa under en lastbil. Efter några timmar startade lastbilen, det var spännande en stund, att se vägen från under en lastbil och samtidigt var det förfärande. När jag kom fram till Spanien var jag utmattad, och rädd för att polisen skulle fånga mig. Jag bad om hjälp från människor som gick på gatan, men jag fick ingen typ av hjälp. Därefter gick jag till en moské och träffade en man som hjälpte mig med pengar för att kunna köpa biljetter till Frankrike. Jag kom fram till Frankrike och den första natten var tuff, det var kallt och jag hade ingenstans att sova. Den här första natten spenderade jag under en bro med Eiffeltornets ljus, det var så vackert och samtidigt så ledsamt. Efter en dag kunde jag få ett svart jobb, det var i en marockansk restaurang, och det var svårt eftersom jag var tvungen att tillbringa hela dagen arbetandes där. Pengarna som jag tjänade spenderade jag på mat och hyra. En dag promenerade jag runt om Eiffeltornet och träffade en fransk tjej, som jag tyckte var snygg. Jag gick fram till henne och frågade om vi kunde lära känna varandra. Hon svarade med en stort leende ja! Sedan gick vår relation så långt att vi tänkte gifta oss, men för min del var jag orolig och osäker. Jag kunde inte få bort tanken på att åka till Kanada, sedan lämnade jag allt och bytte land. Jag träffade en man som kunde ta mig till Belgien i utbyte mot att jag betalade bensin. Han släppte av mig i Bryssel, och där var jag tvungen att börja från början igen och lära känna människor, hitta något jobb och fortsätta vidare. Med det var svårt och jag kunde inte hitta något jobb för att kunna överleva. En gång sov jag på gatan och en kvinna och en man närmade sig mig, och erbjöd mig hjälp. De bjöd mig hem, det var en stort och jättefint hem och de erbjöd mig mat, jag började äta mycket, sedan duschade jag och sov. När jag vaknade till nästa dag och öppnade mina

ögon så trodde jag att jag drömde. Det var ett jättefint rum och med en fin säng. Jag berättade lite om mitt liv för familjen och de erbjöd mig att stanna med dem och jag skulle inte behöva sakna något. De var så snälla mot mig och de behandlade mig som sin son. Men jag mådde inte psykiskt bra där, så tre månader senare lämnade jag allt och gick till busstationen för att köpa biljetter till Danmark. Jag visste inte exakt vad jag gjorde, bara att jag var mycket stressad. När jag köpte biljetter kände jag att det var ett steg närmare Kanada. I bussen tittade jag på kartor. Jag tänkte stanna en dag i Danmark och sedan åka norrut till Sverige och Norge för att sedan kunna korsa havet till Kanada. I Danmark träffade jag en kille, han var från Algeriet, vi åkte tillsammans till Sverige. När jag kom fram till Sverige mådde jag lite dåligt. Jag började glömma många saker och kunde inte koncentrera mig, det kändes som om jag var i annan värld. Jag var ledsen för att min dröm om att komma till Kanada började gå sönder. I Malmö tänkte jag att jag skulle kunna bo på gatan tills jag hade hittat en annan lösning. Efter en tid kunde jag inte vara kvar på gatan längre. Jag var hungrig och det var jättekallt. En man hjälpte oss att gå till Migrationsverket. Jag var lite rädd, för jag visste inte vad Migrationsverket var. Jag sa till mannen att jag var rädd för att träffa polisen på Migrationsverket. Han sa: Ta det lugnt, det finns inga poliser där. Då lugnade jag mig lite. På Migrationsverket träffade jag en snäll och snygg kvinna och hon behandlade mig mycket väl. När kvinnan talade svenska så lät det som kinesiska, jag fattade inte ett ord. Jag fick hjälp med mat och boende. Jag fick också träffa en läkare. Efter några dagar gick jag tillbaka till Migrationsverket och de gjorde en intervju med mig. Det var många personer med så jag var nervös. Jag kände att jag satt med viktiga personer. Jag berättade lite om mitt liv, men jag var trött och kunde inte fortsätta. När jag minns mitt förflutna känns det som om jag ska kvävas. För några månader sedan fick jag uppehållstillstånd och kunde gå till skolan och lära mig svenska. Det har varit en lång resa på kort tid, det har också varit en unik upplevelse. Nu drömmer jag om att få en bra utbildning och bli svensk medborgare, och sedan besöka Kanada någon dag. 13

Min resa 14 Jag har bott nästan hela mitt liv i Iran. Jag jobbade i Iran med att laga cyklar och med att bygga hus. I Iran var det mycket svårt att bo, därför att jag inte hade pass eller idkort. Vi kunde inte gå överallt, för att polisen kunde ta oss och föra oss till fängelset och sedan måste vi betala pengar för att bli fria. Mina kompisar pratade mycket om Europa, så vi bestämde att vi skulle åka dit. Jag visste inte så mycket om Europa. Mina kompisar pratade med smugglare. Vi betalade pengar för att vi skulle till Turkiet. En natt ringde smugglarna och sa att vi skulle åka till Turkiet. Vi kom med en bil till gränsen nära Turkiet. Vi gömde oss en natt i ett hus i Urmia. Vi gick i två nätter, upp och ner över bergen. På dagarna gömde vi oss så att inte militären skulle se oss. Vi gick från gränsen i Iran till Van i Turkiet och där stannade vi i två veckor i ett hus. Smugglarna fixade ett falskt pass till oss. Vi tog buss från Van till Istanbul, men efter den tredje tullstationen tog de oss för att vi hade falskt pass och vi kom olagligt till Turkiet. Vi fördes till domstol och de sa att vi skulle sitta i fängelse i tre månader. Efter tre månader utvisade de mig till gränsen i Iran. De visade oss var vi skulle gå, men vi stannade efter en timme och sedan vände vi tillbaka till Turkiet. Men vi gick lite fel och efter tre dagar hade vi inte mat och vi kom till en liten by. Vi pratade med en man och han fixade mat och mobil till oss. Vi ringde till smugglare och de pratade med mannen. Efter tre eller fyra timmar kom smugglarna och pratade en stund. Vi stannade i byn en vecka och sedan kom en lastbil som hade ett smalt utrymme under taket i lastutrymmet, där vi kunde gömma oss. Det var så smalt att vi var tvungna att ligga ner hela tiden. Efter två dagar var vi framme. När vi kom fram till Istanbul gick vi med smugglaren till hans hus. I huset jobbade jag och min kompis två och en halv månad med smugglarna. Jag och min kompis tog hand om huset och vi skulle kolla de andra killarna så att de inte gick ut. Vi tog också emot killarnas pengar varje natt, som en hyra. Efter det köpte smugglarna en gummibåt till oss och vi pumpade båten, sedan rodde vi vidare till Grekland. Vi var i havet fem eller sex timmar, och efter det tog polisen oss och förde oss till en by i Grekland. Där frågade de efter namn och fotograferade oss och sedan fördes vi till fängelse. Efter fyra månader i fängelse protesterade vi, och de köpte båtbiljetter till oss så att vi kunde åka till Aten. Vi fick också visum för 3 månader, men efter det var vi tvungna att lämna Grekland. Jag stannade i Aten 3 månader, och jag och min

kompis jobbade där två och en halv månad. Vi jobbade med att plocka oliver och ibland apelsiner. Sedan åkte jag till Patra. Jag var i Patra två månader. Jag och mina vänner försökte många gånger ta oss ombord på en lastbil, men poliserna hittade oss varje gång. Lastbilarna körde på de stora fartygen, och fartygen åkte sedan till Italien. Sista gången hade jag tur, och polisen hittade inte mig. Jag gömde mig 20 timmar i en lastbil, och på detta sätt kom jag till Italien. Jag var i huvudstaden Rom under tre veckor, och jag bodde på gatorna. Därefter köpte vi tågbiljetter till Frankrike. Vi kom till Paris, och efter en månad där åkte vi vidare till Köpenhamn. I Köpenhamn träffade jag en kille som sade att det var bättre att fortsätta vidare, och på grund av hans ord flyttade jag till Sverige. Efter fem månader fick jag uppehållstillstånd, och jag har nu bott här i nästan fyra år.

Min resa till Sverige I landet där jag kommer från finns stora problem med krig och ekonomi. Min familj hade jättelitet pengar. Det var ett stort problem för oss. Där vi bodde kom talibanerna och tvingade människor att kriga mot de internationella soldaterna som var i landet, för att hjälpa människorna. När jag var liten fick jag jobba som bonde för att ordna mat och pengar till min familj. På grund av alla problem ville min mamma att jag skulle resa till min moster i Pakistan och sedan till min kusin i Iran. Jag bodde i Iran nästan ett år. I Iran jobbade jag som städare, trädgårdsmästare och snickare. Ibland var det inte lätt att vara afghan i Iran. En gång när jag var ute och gick med min kompis grep polisen oss utan anledning, och de slog oss med batong och sa att de var födda för att slå afghaner. De flesta människorna i Iran var inte snälla mot oss. Vi afghaner var rädda för att gå ut på stan, eftersom polisen ofta grep afghanerna och skickade tillbaka dem till Afghanistan. Afghaner har inte några rättigheter och är förbjudna att hyra hus, köpa bil eller telefonabonnemang. Jag var trött på att vara rädd för att skickas tillbaka till Afghanistan. Jag och mina tre kompisar hörde att man i Europa fick leva i frihet och där fanns möjlighet att plugga och jobba. Därför bestämde vi oss att fly från Iran till Europa. Min kusin gav pengar till smugglare för att ta mig och mina kompisar över gränsen till Turkiet och sedan vidare till Grekland. Resan tog lång tid, cirka en vecka, och vi sov på olika platser under tiden. Först kom vi till turkiska gränsen och blev körda över gränsen och släppta i bergen. Från bergen vandrade vi 8-9 timmar och kom fram till en stad i Turkiet, där de skulle fixa pass till oss. Därifrån åkte vi buss till Istanbul, och det tog 24 timmar. I Istanbul möttes vi av en man som kände den andra smugglaren. Han gav oss mat och en plats att sova på. Efter det visade mannen oss hur vi skulle ta oss till Grekland. Vi tog oss till Grekland med båt tillsammans med andra personer, och båtresan var tuff och vi var nära att bli tagna på den grekiska gränsen, men klarade oss som tur var. I Grekland var människorna ofta elaka mot oss. När polisen tog in oss på stationen, så slog de oss. I Grekland finns många rasister och vi gömde oss. Vi fick inte handla i affärer och det var svårt att få tag i mat. Oftast var vi ute i skogarna, men när vi behövde mat tog vi oss till kyrkor där snälla människor tog hand om oss och gav oss mat. Vi stannade i Grekland i 6 månader. Jag träffade många 17

18 afghanska killar i Grekland. De bodde där 3-4 år och de bodde i skogen. De hade ingen mat och de hade inga platser att sova på. De bodde där som djur, alltid i skogen. De hade inga rättigheter. Jag kände en kille, han var också afghan, och han ramlade bakom en lastbil. Han bröt en arm och ett ben, men ingen hjälpte honom. Han tog mat från papperskorgarna. Det var jättetufft för flyktingar att bo i Grekland. Där fanns många flyktingar och de flesta av dem hade problem med ekonomin. Många flyktingars högsta önskan var att åka från Grekland till Italien. Under tiden jag reste var jag flera gånger i fängelset. Jag har varit i flera europeiska länder. Från Grekland till Sverige tog det 2 månader innan jag kom till fram. Jag kom till Malmö Central klockan två på natten. Jag stannade där flera timmar. Sedan träffade jag en kille från Irak, som hjälpte mig. Jag gick till Migrationsverket, och det var jättedåligt. Jag träffade en kvinna där som frågade mig hur jag kom till Sverige och hur gammal jag var. Jag sade till henne att jag var 15 år och 3 månader. Hon frågade mig hur jag visste hur gammal jag var. Jag berättade att min mamma sagt till mig att jag var 15 år och 3 månader. Hon frågade mig om jag hade legitimation. Jag sade nej, och hon sade att hon kanske tvivlade på den åldern. Jag frågade henne vad de skulle göra, och hon sade att de skulle skicka mig till sjukhuset för ett test. Jag bodde på ett boende som ligger i Teckomatorp nästan ett år. Under tiden jag fick många erfarenheter av Sveriges lagar. Det finns lagar för alla saker. Det var tufft, för att jag hade väntat ett år för att få mitt uppehållstillstånd. Jag var på sjukhuset två gånger för att Migrationsverket tvivlade på min ålder. Sedan svarade sjukhuset att jag hade rätt. Sedan fick jag mitt uppehållstillstånd. Därefter flyttade jag till Malmö. Numera är jag jätteglad och går skolan och tränar på gym och spelar volleyboll. Det var min resa...

R:s resa Hej, alla mina kära vänner. R heter jag och jag kommer från Afghanistan och jag blir snart 20 år gammal. Jag har bott nästan två år i Sverige. När jag lämnade mitt land var jag bara 14 år gammal. När jag var i mitt hemland hade jag problem och jag förlorade alla mina vänner och min familj, så jag flydde därifrån. Det första landet jag kom till var Iran. Jag bodde där i 6 månader. Sedan reste jag till Turkiet och Grekland och där bodde jag i fem månader. Jag hade inga pengar att köpa mat för och jag sov ofta under bar himmel. En dag var jag på väg hem och en polisbil stannade framför mig. De frågade mig om jag hade legitimation. Jag sa att jag inte hade någon och de grep mig och körde mig till fängelset. Där var jag i två månader och efter det lät de mig gå fri. Jag gick hem och jag hittade mina vänner och de ordnade jobb till mig så jag kunde tjäna pengar som bilmekaniker. Jag kände mig inte trygg i Grekland, så jag bestämde mig för att åka till Italien. Jag hade inga pengar, så jag åkte under bussar och lastbilar. I Italien var jag nästan en månad och sedan så åkte jag till Frankrike och tog tåget till Holland. I Holland bodde jag i 3 år. Efter tre år i Holland sa de att de skulle skicka tillbaka mig till mitt land. Jag berättade för dem att jag inte kan leva där för jag har problem, men när de inte trodde mig så bestämde jag mig för att lämna Holland. Jag tänkte att jag måste åka till ett annat land för att kunna stanna där för alltid och sedan reste jag till Sverige. Migrationsverket i Sverige bestämde att jag måste tillbaka till Holland, för att jag hade fingeravtryck där. Jag gömde mig i 18 månader. När jag gömde mig kunde jag inte gå i skolan eller något annat, för att jag inte vågade gå ut. Efter 18 månader gick jag tillbaka till Migrationsverket och de sade att de inte skulle skicka tillbaka mig till Holland. Nu jag bor i Malmö hos en afghansk familj och de är jättesnälla. Jag pluggar på Värnhemsskolan och jag lever ett NORMALT liv. 19

Min resa från Afghanistan 20 Min resa från hemlandet till Sverige började när min pappa kom till Sverige, med hjälp av människosmugglare. Sedan förberedde han allt för oss, som att ordna en lägenhet med en toalett och ett stort rum. Lägenheten var inte så bra, så efter ett år fick vi ett bättre hus. Innan vi skulle åka från vårt hem åt vi mat men drack bara lite vatten, för mamma sa att vi skulle bli kissnödiga på vägen annars. Dagen som vi skulle åka satt jag på stolen och kollade på klockan. Vi skulle åka bil till Islamabad och åkte hemifrån kl.14.00. Det tog ganska lång tid att komma till flygplatsen, där skulle vi ta flygplanet kl.18.00. Vi betalade mycket pengar, cirka 150 khaldure (afghanska pengar heter khaldure) för att för att få åka i en bil. Vi bytte bil tre gånger och betalade 150 varje gång. Det var svårt när vi kom till flygplatsen, för att jag inte kunde tala engelska eller urdu. Men jag var modig och frågade en man som liknade en pashtun, om han kunde tala pashto och han sa: Ja absolut, jag kan tala både pashto och engelska. Jag frågade honom om han kunde hjälpa oss och berätta vilket flygplan vi skulle ta och hur lång tid det var kvar. Han var jättetrevlig och sa att vi kunde följa med honom så skulle han hjälpa oss. Först gick vi till disken för att de skulle stämpla våra pass och sedan gick vi till flygplanet. På flygplanet var det fint. Det kom två flygvärdinnor, den ena hade hörlurar och den andra kollade om du hade bälte på dig. Jag fick hörlurar och en liten tv som satt fast på stolen framför mig, men den fungerade inte och släckte sig själv. Någon talade i högtalarna och när det var färdigt så stängde de dörren och sa att de var redo och därefter körde flygplanet sakta, sakta. Jag var glad, men sen plötsligt gick det fortare och det lyfte. När det lyfte svimmade jag och blev gul i ansiktet. Jag blev rädd för att jag aldrig hade åkt förut. Jag fick hjälp av en flygvärdinna som gav mig vatten och jag blev lite bättre men jag frågade min mamma när vi skulle komma fram. När vi skulle åka från vår by, då mådde jag inte heller så bra för att jag hade förlorat min bästa kompis. Min kompis hade sagt till mig att innan jag åkte till Sverige så skulle jag säga till henne så att hon kunde ge mig en present, för att jag