HANDBOK FÖR MEDLING I BROTT- OCH TVISTEMÅL (Förord och kapitlen 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 och 11)

Stakes och Suomen Sovittelun Tuki ry. HANDBOK FÖR MEDLING I BROTT- OCH TVISTEMÅL (Förord och kapitlen 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 och 11) Reviderad upplaga

2 FÖRORD Medling vid brott har förekommit i Finland sedan år 1983. Allt sedan början har verksamheten lagt vikt vid att medlingen ska bygga på frivillighet. Samtidigt har man eftersträvat att medlingen ska motsvara de förväntningar som tusentals brottsoffer och gärningsmän har vid klarläggandet av det som hänt tillsammans med frivilliga medlare som fått utbildning i ämnet. Medlingen har egentligen inte varit lagstadgad verksamhet, utan verksamheten har baserat sig på olika slags frivilliga arrangemang i kommunerna. Det har dock varit möjligt att beakta medlingen på olika sätt också i straffprocessen, bland annat med stöd av bestämmelserna om åtgärdseftergift, sedan år 1966. Redan på 1990-talet började man sträva efter en systematisk organisering av medlingen ändå upp på lagstiftningsnivå, och denna utveckling har bestått av flera olika skeden som beskrivs i publikationen. När medlingen utvidgas är det viktigt att se till att verksamheten har tillräckligt med resurser och att ordna enhetlig och högklassig verksamhet och utbildning som stödjer detta både på nya orter och på orter som redan har medlingsverksamhet. Verksamheten måste utvecklas kontinuerligt, men samtidigt måste man stärka och bevara frivilligheten och den egna identiteten i medlingen. Vi hoppas att handboken ska vara till nytta vid den praktiska medlingen och utbildningen och när information om medlingen sprids. I handboken beskrivs kortfattat utgångspunkterna för medlingen, förhållandet till straffprocessen, principerna för medling, medlarens uppgifter och medlingsprocessen. Handboken är en reviderad upplaga av den finska handboken Sovittelijan opas som utkom år 1999 och som bygger på handboken Sovittelijan käsikirja som social- och hälsostyrelsen gav ut år 1991 och som delades ut av Suomen Sovittelun Tuki ry. Beträffande bestämmelserna har handboken uppdaterats och kompletterats med nya källor. I handboken granskas också de centrala delarna i lagen om medling vid brott och i vissa tvister (1015/2005; nedan lagen om medling). Det första skedet i revideringen av handboken utgjorde en del av projektet SOKOMA som finansierades av Penningautomatföreningen. I detta skede bestod experterna av styrelsen för Suomen Sovittelun Tuki ry, jur.kand. Yrjö Reenilä och överkonstapel Anneli Aunola inom Malms polisdistrikt vid Helsingfors härad. För redigeringen i det första skedet ansvarade Liisa Hopponen. Det andra skedet i revideringsarbetet har genomförts vid Stakes. Texten har korrigerats och preciserats främst av medlemmarna i delegationen för förlikning i brottmål Outi Mustajoki, överinspektör vid riksåklagarämbetet, Helena Vihriälä, tingsdomare vid Vanda tingsrätt, Päivi Kemppi, jurist vid social- och hälsovårdsministeriet och Terttu Mehtonen, medlingsdirektör vid medlingsbyrån i Vanda. Också Johanna Seppälä, medlingsdirektör vid medlingsbyrån i Helsingfors, har i stor omfattning gett kommentarer och ändringsförslag till manuskriptet. Förslag till precisering av utkastet har också gjorts av Juha Karhu, professor vid Lapplands universitet, Pekka Syrjänen, byråchef vid Statskontoret, Matti Karttunen, medlare inom medlingsverksamheten i Vanda, Sirkka-Liisa Mäkelä, överinspektör vid Länsstyrelsen i Södra Finlands län, Petra Kjällman, verksamhetsledare vid Brottsofferjouren, Outi Pennanen, jurist vid Finska Försäkringsbolagens Centralförbund och Hannu Ijäs, skadeförsäkringschef vid Finska

3 Försäkringsbolagens Centralförbund. Juhani Iivari, forskningschef vid Stakes, har gjort strukturella ändringar, aktuella tillägg och vissa preciseringar i texten. Han har även redigerat texten vid finslipningen utgående från de ändrings- och preciseringsförslag som ovan nämnda personer har lämnat. Tack till alla som deltagit i detta arbete.

4 2 HUVUDDRAGEN I LAGEN OM MEDLING VID BROTT OCH I VISSA TVISTER Lagens mål och syfte Efter att lagen om medling vid brott och i vissa tvister trädde i kraft har medlingen utvidgats till verksamhet som täcker hela landet så att klienterna har möjlighet att få högklassiga medlingstjänster oberoende av var de är bosatta. Lagen syftar också till att säkerställa en tillräcklig finansiering med statens medel, att ordna ledningen, styrningen och övervakningen av verksamheten på riksnivå och att skapa förutsättningar för en långsiktig uppföljning och utveckling av verksamheten. Ett syfte är också att förenhetliga de förfaranden som iakttas vid medling och se till att de deltagande klienternas rättsskydd beaktas i tillräcklig grad under medlingen. Lagen innehåller bestämmelser om den administrativa organiseringen av medlingsverksamheten, statens ersättning för verksamhetens kostnader och förfarandet vid medling. Vid medling har parterna i ett brott möjlighet att i en opartisk medlares närvaro mötas i förtrolighet och behandla de psykiska och materiella skador som brottet orsakat brottsoffret. Medlingen ger gärningsmannen en möjlighet att ta ansvar för sin gärning. Målet är att åstadkomma en förlikning och en överenskommelse som tillfredsställer bägge parterna om hur gärningsmannen ska gottgöra och kompensera offret för den skada han eller hon har orsakat offret, eller på vilket sätt man annars kan lösa sådana frågor i anslutning till brottet som parterna kan komma överens om. Medlarens uppgift är att verka som en förmedlare mellan parterna. Medlaren ska inte lösa meningsskiljaktigheterna mellan parterna, utan hjälpa parterna att lösa dem själva. Skuldfrågan avgörs inte vid medling. Om medlingen gäller ett brott som faller under allmänt åtal, avgörs skuldfrågan i sista hand vid domstol. Också åklagaren kan underlåta att väcka åtal för tillräknade brott. Detsamma gäller också målsägandebrott, om inte målsäganden avstår från sitt straffyrkande till exempel som en följd av medlingen. Deltagandet i medling är frivilligt och avgiftsfritt för parterna. En förutsättning för medling är dessutom att parterna har förmåga att förstå medlingen och de avgöranden som träffas under medlingen. En part kan när som helst återta sitt medgivande och då ska medlingen omedelbart avbrytas. Medling kan ske i fråga om brott som bedöms vara lämpliga för medling med beaktande av brottets art och tillvägagångssättet, förhållandet mellan den misstänkte och brottsoffret samt övriga omständigheter som helhet. Medling kan ske såväl vid brott som faller under allmänt åtal som vid målsägandebrott. Att ärendet behandlas och avgörs vid en polis- eller åklagarmyndighet eller en domstol utgör inget hinder för medling. I sista hand avgör medlingsbyrån från fall till fall om ett ärende är lämpligt för medling. I praktiken är det i huvudsak polisen och åklagaren som hänvisar brott till medling. Dessa myndigheters prövning påverkar i hög grad vilka typer av brott som kommer till medling. Förutom brott kan också sådana tvistemål där åtminstone en part är en privatperson behandlas genom medling. Det innebär att till exempel tvister mellan två bolag inte

5 omfattas av bestämmelserna om medling. Medlingsbyrån bedömer om det är ändamålsenligt att behandla ett visst tvistemål genom medling. För att medlingen ska utfalla väl är det viktigt att parterna kan lita på att det som behandlas stannar mellan dem som deltar i medlingsförfarandet. Dessutom är det viktigt att försöka förhindra att medlingsförfarandet utnyttjas för att inhämta uppgifter av motparten för en kommande rättegång. Därför bestäms att en medlare inte får vittna om vad han eller hon i sin uppgift fått veta i ett ärende som är föremål för medling. Vittnesförbudet upphör emellertid att gälla om synnerligen viktiga skäl kräver att medlaren hörs i ärendet (se närmare kapitel V).

6 3 MEDLINGEN OCH DESS MÅL Vad är medling? Medling vid brott är en avgiftsfri tjänst där den misstänkte och brottsoffret kan mötas i förtrolighet genom en opartisk medlares förmedling. Vid medlingen behandlas de psykiska och materiella skador som ett brott orsakat offret, och målet är att försöka finna en lösning på hur skadorna kan gottgöras på ett sätt som tillfredsställer parterna i brottet. I Finland kan medlingen karaktäriseras som ett sådant alternativt eller kompletterande förfarande till straffprocessen som helt eller delvis kan ersätta rättegången och leda till tillräknande åtalseftergift eller lindrigare straff. Inom medlingen vill man framhäva att den är avskiljd från myndigheternas verksamhet och har en koppling till det civila samhället. Medlarna representerar befolkningen i det område där de bor. De är utbildade och frivilliga och är således inte medlare i ett arbets- eller tjänsteförhållande. 1 I många viktiga avseenden erbjuder medlingen ett annat sätt att avgöra brottoch tvistemål än den sedvanliga rättsprocessen. Centralt i medlingen är problemlösning som bygger på lekmannatänkande, sker på parternas villkor och även beaktar rättsväsendets förväntningar. Till skillnad från straffprocessen fokuserar medlingen således inte på om gärningsmannen har brutit mot någon straffrättslig norm, utan i centrum står det mänskliga förhållandet mellan parterna, de skador som skett i detta förhållande och korrigering av skadorna. Syftet med medlingen är att lindra eller eliminera de psykiska och materiella skador som parterna i brottet eller tvisten orsakats. Målet för medlingen är att tygla och minska brottsligheten i samhället och att samtidigt öka den allmänna försonligheten. Målet är att utveckla ansvarskänslan framför allt hos unga gärningsmän, underlätta ställningen för brottsoffer och erbjuda ett sådant alternativt förfarande till rättegångsförhandling som bygger på frivillighet för att avgöra brott- och tvistemål bland medborgare. Förutom att medling besparar polisens, åklagarnas och domstolarnas arbete anses medlingen också ha bland annat följande gynnsamma effekter: (1) minskad återfallsbrottslighet och förbättrad allmän säkerhet, (2) utöver materiella ersättningar även gottgörelse för de målsägande, (3) ökad saklig information och minskad rädsla och (4) positiva förändringar i parternas känsloliv samt (5) möjlighet till andlig utveckling och ansvarstagande. Utöver dessa finns det skäl att betona att en lyckad medling för den målsägande kan innebära lindring eller eliminering av de psykiska och materiella skadorna till följd av brottet samt säkrare, mer heltäckande och snabbare tillgång till skadeersättning än sådan ersättning som fastställs på domstolens beslut. 1 Lagutskottet har uppmärksammat (4 i lagen om medling) att regeringen i sin motivering inte alls tar upp frågan om vilket rättsligt ansvar de som deltar i medling har. Därför framhåller utskottet i detta sammanhang sin uppfattning att den som är ansvarig för medlingsverksamheten, medlingshandledaren och medlaren alla är personer som utövar offentlig makt enligt 40 kap. 11 5 punkten i strafflagen och att bestämmelserna om tjänstebrott begångna av tjänstemän i 40 kap. i strafflagen därmed kan tillämpas på dem.

7 Speciellt för unga och barn innebär medlingen en möjlighet att ta ansvar och att mogna. Medlingen kan utveckla den unga gärningsmannens ansvarskänsla och förebygga en brottsspiral som kanske annars börjar. För att nå detta erbjuder medlingen följande medel: 1. Den unga konfronteras med de följder som han eller hon har orsakat offret och är tvungen att själv ta ansvar för sin gärning. 2. Vid medlingen kan den unga på ett godtagbart och tryggt sätt behandla och lösa de problem som han eller hon orsakat. Medlingen ger på så sätt den unga möjlighet att lära sig. 3. Medlingen ger den unga möjlighet att gottgöra, ersätta och korrigera skada eller oförrätt. Detta inverkar positivt på den ungas självkänsla. Medlingen som interaktionsprocess Medlingen avviker både från det straffrättsliga och från det terapeutiska angreppssättet. Centralt vid medling är att utreda den problemsituation som ett brott- eller tvistemål har gett upphov till; man kan därför tala om ett lösningsfokuserat angreppssätt. Syftet är att parterna själva i första hand ansvarar för lösningen. Vid medling eftersträvar man inte att vårda eller råda bot, men inte heller att bestraffa. Parterna möts i medlarens närvaro vid ett medlingsmöte där man går igenom det som hänt och dess konsekvenser, även på känslonivå. Medlingen är en interaktionsprocess. Den framhäver mötet mellan parterna, personligt ansvarstagande och utredning av konfliktsituationen. Med interaktion avses i detta sammanhang sådan diskussion och kommunikation mellan parterna där de genom sina åsikter kan påverka varandra. Att lyssna till den andra påverkar de egna åsikterna och på så sätt framskrider behandlingen av frågorna. Medlaren måste vara noggrann med att deltagarnas jämlikhet och ömsesidiga respekt bibehålls och att slutresultatet av medlingen bygger på korrekt information. Interaktionens betydelse vid medlingen framhävs också i att brottsoffret kan ge uttryck för sin ledsnad till följd av händelsen, och på så sätt kan den ömsesidiga förståelsen mellan parterna ökas. Principen är att offret fritt kan berätta om sin upplevelse och gärningsmannen får då möjlighet att verkligen ta ansvar för sin gärning. Förutom att gärningsmannen verkligen kan ta sitt ansvar gagnar medlingen i bästa fall offret också därför att medlingen går ut på att tala sanning, att offrets frågor besvaras och att gärningsmannen uttrycker äkta ånger. Vid medling måste man särkskilt ge akt på att offrets situation inte upprepas vid själva medlingen, dvs. sekundär viktimisering (secondary victimization), till exempel så att gärningsmannen nedvärderar eller bagatelliserar offrets upplevelser. Att höra offret direkt ger speciellt unga möjlighet att utvecklas och lära sig av det skedda på rätt sätt; inte att lära sig hur man undviker straff, utan hur en liknande gärning eller situation kan undvikas i fortsättningen. Att verkligen ta ansvar måste vara frivilligt. Att skuldbelägga, stämpla eller skrämma någon med straff strider mot frivillighet på samma sätt som bagatellisering av offrets situation och hör därför inte ihop med medling.

8 Det är viktigt att komma ihåg att medlingsmötet alltid är ett kort möte för alla deltagare med syftet att skapa förutsättningar och möjlighet för parterna till förlikning. Målet är att vid medlingen få parterna att åtminstone lite bättre förstå varandra och det som hänt. Det är emellertid alltid parterna själva som bär huvudansvaret för en tillfredsställande lösning. Med hjälp av en framgångsrik medling kan parterna i framtiden möta varandra utan skam, rädsla och bitterhet: gärningsmannen kan ta ansvar för sin gärning och offret kan känna att gärningsmannen tagit sitt ansvar. Medlingen kan vara en lyckad process även i det fallet att ingen överenskommelse nås eller att överenskommelse endast nås beträffande en del av kraven. Medlingen kan klarlägga frågor även i det fallet att den av någon orsak avbryts. Att komma ihåg: Vid medling är interaktionen mellan människor viktig. Hit hör möte mellan parterna, personligt ansvarstagande och utredning av konfliktsituationen. Medlingen kan vara en lyckad process även i det fallet att ingen överenskommelse nås eller att överenskommelse endast nås beträffande en del av kraven. Det är alltid möjligt att komma överens om ersättningar, även om målet i övrigt går till rätten. Medling sker i förtroende och medlaren ska vara opartisk och rättvis. Medlaren är bunden till bestämmelserna om sekretess, tystnadsplikt och vittnesförbud. Medlingen är avgiftsfri för parterna.

9 4 MEDLINGEN OCH STRAFFRÄTTSSYSTEMET Internationellt perspektiv: medlingen som en form av reparativ rättvisa Under de senaste årtiondena sedan slutet av 1970-talet har den internationella kriminalpolitiska debatten kritiserat den så kallade nyklassiska kriminalpolitiken för att i det närmaste enbart beakta statens intressen och för att den helt har glömt bort de verkliga behoven hos en privatperson som begått ett brott. I debatten har man ofta hänvisat till den norske professorn i kriminologi Nils Christies synsätt om att staten så att säga stjäl konflikter och hans krav på att återlämna behandlingen av privata medborgares konflikter till medborgarna själva. Denna utvecklingstrend inom kriminalpolitiken som framhäver subjektiva rättigheter och alternativa lösningar har förstärkts på alla håll i världen genom utvecklingen av begreppet reparativ rättvisa (dvs. en slags korrigerande rättvisa). Begreppet uppkom i det internationella rättsforumet i början av 1990-talet. Egentligen kommer den reparativa rättvisan från den angloamerikanska världen. Dess ursprungsland är Nya Zeeland, Australien och Förenta Staterna, men samtidigt har dess landstigning varit mycket snabb i Europa. Reparativ rättvisa representerar en så kallad tredje väg efter det retributiva synsättet, som betonar straffets betydelse, och det rehabiliterande synsättet. Också ett utilitaristiskt nyttotänkande har varit föremål för kritik. 2 Inom den reparativa rättvisan kritiseras straffet (särkskilt det retributiva synsättet) utgående från de otaliga skador som det medför gärningsmannen, ineffektiviteten i att förebygga återfallsbrottslighet och avfärdandet av offrens behov. Rehabiliteringsprogrammen kritiseras däremot för att inte heller de har tagit offrets situation på allvar och att programmen ger väldigt anspråkslösa resultat. Utilitarismen har kritiserats för att det preventionstänkande (förebyggande av brott) som marknadsförs inte fungerar. När man eftersträvar att återintegrera gärningsmannen och offret i samhället, kritiserar den reparativa rättvisan straffsystemet och rehabiliteringsprogrammen för att vara resultatlösa med tanke på individens socialisering. Reparativ rättvisa strävar också efter att precisera definitionen av brott. Brottet betraktas inte i första hand som en överträdelse av lagen, utan som en förolämpning mot privata människor och konkreta förhållanden. Samtidigt betonas att brottet innebär förluster för brottsoffret, hotar säkerheten i närmiljön och medför utmaningar för den allmänna ordningen i hela samhället. Under de senaste åren har den reparativa rättvisan uttryckligen lyft fram offrets ställning allt kraftigare: Brottsoffret ska alltid erbjudas möjlighet att delta i medling. Om offret vägrar att delta ska det inte leda till negativa konsekvenser för offret i rättsprocessen. Om offret deltar i medlingen ska han eller hon fritt få berätta också om de känslor och förluster som händelsen har gett upphov till. Gärningsmannen kan däremot delta i medlingen endast om han eller hon frivilligt tar ansvar för sin gärning. 2 Det retributiva synsättet innebär att man får ett straff som man förtjänat till följd av ett brott. Genom att bestraffa försöker man nå balans i den rättsliga situation som brottet rubbat, samtidigt som man eliminerar den fördel som gärningsmannen erhållit på ett orättvist sätt. I det rehabiliterande synsättet framhäver straffet gärningsmannens rehabilitering och sociala integration. Utilitaristisk straffteori betonar bland annat straffets indirekta effekt på den breda allmänheten, dess preventiva inverkan (special- och allmänpreventiva principer).

10 Målen för reparativ rättvisa kan på allmän nivå definieras som följande: (1) parternas behov är den grundläggande utgångspunkten (2) parternas möjlighet att klara sig i framtiden (3) ersättande av den skada som orsakats brottsoffret (4) främjande av säkerheten i närmiljön (5) förbättring av den allmänna säkerheten i hela samhället. Summa summarum: Vid reparativ rättvisa ska påföljden i första hand vara gottgörelse för offret, återintegration av gärningsmannen och offret som fungerande medlemmar i samhället och stärkande av gemenskapernas och samhällets värderingar. Som förfarande framhäver reparativ rättvisa en kollektiv och korrigerande behandling av brottspåföljden, och tyngdpunkten ligger på hur parterna kommer att klara sig i framtiden. Medling vid brott har typiskt varit ett centralt utvecklingsområde inom reparativ rättvisa framför allt i de europeiska länderna. Det finländska perspektivet I Finland har de som utvecklat medlingen ställt upp som mål att utöver att förenkla och effektivera processen för behandling av brott också sträva efter att öka parternas möjligheter att påverka behandlingen av det egna ärendet och att uppmuntra gärningsmannen att anpassa sig till samhället. Dessutom är medlingen mindre stämplande än straffprocessen för gärningsmannen. Genom medling kan man på så sätt ofta effektivare än i en straffprocess påverka människornas beteende och samtidigt förbättra brottsoffrets ställning. Utgångspunkten är ofta också tanken om att medlingen kan nå en mer hållbar lösning än domstolens beslut, som ibland endast ger upphov till nya rättsprocesser. 3 Straffrättssystemet ställer många krav på medlingen. Sådana är bland annat följande grundläggande principer för medling: (1) medlingen baserar sig på genuin frivillighet (2) medlingen baserar sig på korrekt information och (3) medlingen äventyrar inte parternas rättsskydd. Även om medlingen inte innebär någon lösning på ärendets straffrättsliga aspekt, dvs. skulden och straffpåföljden, kan medlingen påverka behandlingen av målet i straffprocessen. Vid målsägandebrott avslutas behandlingen av målet, om den målsägande återkallar sin åtalsbegäran till exempel till följd av försoning. Den målsägande 3 Så som ovan framgår är en av den reparativa rättvisans oundgängliga principer att parternas behov utgör den primära utgångspunkten vid medling. Endast i sällsynta fall kan myndigheterna noggrant utreda dessa till exempel i brottsundersökningar. I lagen om medling ingår bestämmelser om att medling inte får genomföras i fråga om våld i nära relationer, om parterna frivilligt eftersträvar medling utan styrning av myndigheterna. Lagen innehåller också ett förbud mot överenskommelse vid brottsskada om medling inte heller annars kan ske i fallet. Dessa bestämmelser är kraftiga ställningstaganden och står i stark konflikt med de ursprungliga målen för reparativ rättvisa. Förbudet mot överenskommelse om skadeersättning strider också mot principerna om avtalsfrihet. Lagutskottets förslag om att information om medlingens gång och resultat ska gå till polis- eller åklagarmyndigheterna också i de fall som kommit till medling på någon annans än myndigheternas initiativ bryter dessutom ner det så kallade förtrolighetsskyddet och står i konflikt med utgångspunkterna för reparativ rättvisa. Bestämmelsen kan också förhindra att medling inleds.

11 måste också ges information om att en åtalsbegäran som en gång återkallats inte kan framställas på nytt i samma mål och inte heller kan beaktas om en likadan gärning upprepas. Vid samtliga brott kan medling vara en grund för: (1) begränsning av förundersökningen (2) åtalseftergift (3) beslut om att inte utdöma straff (4) beslut om att lindra straffet (5) beslut om att lindra straffskalan eller (6) beslut om en lindrigare straffart. Att observera är ändå att en uppnådd förlikning inte alltid garanterar åtgärdseftergift eller ett lindrigare straff. Åklagaren och domstolen bedömer förlikningens betydelse från fall till fall. Axplock ur lagarna Nedan beskrivs kortfattat några lagrum som är centrala vid medling i straffprocesser. Förundersökningsskedet Polisens verksamhet och befogenheter regleras av polislagen och enligt 2 1 mom. ska polisen i sin verksamhet främja försonlighet. Förundersökningen av brott regleras i förundersökningslagen. Enligt 5 1 mom. 2 punkten i den nämnda lagen utreds vid förundersökning också målsägandens privaträttsliga anspråk, om denne har bett åklagaren föra talan angående anspråket i domstol. Enligt 43 2 mom. i förundersökningslagen avslutas förundersökningen utan att saken överlämnas till åklagaren för prövning, om det är fråga om ett målsägandebrott och målsäganden avstår från sitt straffyrkande till exempel som en följd av medlingen. Åtalsprövningsskedet Enligt 1 kap. 6 i lagen om rättegång i brottmål (689/1997) ska allmänna åklagaren väcka åtal om det finns sannolika skäl för att den misstänkte är skyldig till brottet. Allmänna åklagaren får dock besluta att inte väcka åtal, om (1) brottet kan anses vara ringa (2) brottet har begåtts av någon som inte har fyllt 18 år (3) en rättegång och ett straff anses vara oskäliga med hänsyn till uppnådd förlikning mellan parterna (4) brottet inte väsentligt skulle inverka på det totala straffet.

12 Åklagaren har inte alls rätt att väcka åtal, om det är fråga om ett målsägandebrott och målsäganden återkallar sin åtalsbegäran innan åklagaren har väckt åtal. Särskilt om skadegörelse Enligt 35 kap. 7 i strafflagen får vid skadegörelse och lindrig skadegörelse eftergift ske i fråga om åtal eller straff, om gärningsmannen har ersatt skadan och skadestånd prövas vara en tillräcklig påföljd.

13 5 PRINCIPER FÖR MEDLARENS ARBETE Medlaren ger möjlighet till medling Varje medlare skapar ett eget arbetssätt utgående från sin personlighet, bakgrund och erfarenhet av medling. Utgångspunkten är att medlaren inte är en domare, advokat eller terapeut. Å andra sidan utgör medlingen inte heller en sedvanlig förhandling, eftersom parternas känslor och erfarenheter ska ges en särskild betydelse. Medlaren är den som ger möjlighet till interaktion. En opartisk och rättvis medlare Vid medling ges parterna möjlighet att möta varandra genom medverkan av en opartisk person. Det är parterna själva som åstadkommer förlikningen, inte medlaren. Vid behov måste ändå medlaren kunna åstadkomma jämvikt i maktförhållandet mellan parterna. Parterna får inte pressas till medling eller förlikning. Medlingen ska styras till en lösning så att den framskrider på parternas villkor och utan att äventyra rättsskyddet. Medling genom arbete i par I Finland genomförs medling huvudsakligen i pararbete. Genom att arbeta i par kan man säkerställa att medlarna arbetar rättvist och opartiskt. Samtidigt lär sig medlarna av varandras arbetssätt. Vid arbete i par ska bägge medlarna bevara sin opartiskhet gentemot parterna. Pararbetet är också en viktig del i arbetet med att samla erfarenheter för nya medlare. Speciellt vid medling som gäller våld i nära relationer och inom familjen är det viktigt att bägge könen är representerade i medlingsarbetet. Det är dock inte alltid möjligt att hitta en manlig och en kvinnlig medlare. En ovillkorlig förutsättning för medling vid våld i nära relationer är ändå att det alltid finns två medlare som arbetar i par. Jäv för medlare Medlare omfattas av bestämmelserna om jäv i förvaltningslagen (434/2003). Medlaren är jävig att utföra medling, om medlaren själv eller en närstående till honom eller henne är part. Med närstående avses medlarens make eller maka och medlarens eller hans eller hennes makes/makas barn, barnbarn, förälder, mor- eller farförälder, bror, syster eller deras make/maka samt medlarens före detta make/maka. Medlaren är jävig också i det fallet att medlaren själv eller en närstående till honom eller henne biträder eller företräder en part eller den för vilken avgörandet i ärendet kan väntas medföra nytta eller skada. En jävsgrund är också att medlaren står i anställningsförhållande eller uppdragsförhållande till en part eller att medlaren eller en närstående till honom eller henne är medlem av styrelsen, förvaltningsrådet eller något därmed jämförbart organ eller är verkställande direktör eller innehar motsvarande ställning.

14 Medlaren ska anmäla jäv om han eller hon anser att tilltron till hans eller hennes opartiskhet kan ifrågasättas, till exempel om en bekant till medlaren är part i fallet. Ibland kan också fallet i fråga vara av sådan karaktär att det inte lämpar sig för medlaren. Alla medlare vill till exempel inte medla i våldsfall. Förutfattade meningar och oerfarenhet kan leda till påtryckning på parterna. Medlaren ska aktivt förutse sitt jäv redan i samband med valet av fall. Man måste komma ihåg att ett viktigt mått på ett framgångsrikt medlingsarbete är hur parterna upplever medlarens opartiskhet och rättvisa under medlingsprocessen. Frivillighet i medlarens uppgifter Medling är frivillig verksamhet. Den är tydligt avgränsad till en viss händelse och avviker i det avseendet från annan frivillig verksamhet. Bland annat följande faktorer hör ihop med verksamhet av denna typ: (1) verksamheten styrs professionellt (2) den frivilliga har fått utbildning och har godkänts av den organisation som styr verksamheten (3) parternas deltagande är frivilligt Dessutom karaktäriseras medlingsarbetet av att det (1) är oavlönat (2) utgör interaktion som bygger på jämlikhet (3) är konfidentiellt (4) resulterar i tillfredsställelse. Även om medlarens arbete är oavlönat, ersätts i allmänhet kostnaderna. Jämlikheten framhävs i att medlaren inte kan avgöra ett ärende, om parterna inte når samförstånd. Medlingsarbetet är ansvarsfullt, utgår tydligt från samarbete och innebär frivilligt arbete som är betydelsefullt för samhället, men utgör inget yrkesmässigt myndighetsarbete. Tystnadsplikt och förtroende Med tanke på det praktiska arbetet finns det skäl att framhäva att bland annat följande faktorer hör ihop med det förtroende som anknyter till medling (1) de frågor som gäller parterna berättas inte till utomstående och (2) personerna ska inte kunna identifieras i de fall som används som exempel (t.ex. vid utbildningar). När det gäller offentligheten för de handlingar som medlaren innehar och medlarens tystnadsplikt iakttas bestämmelserna i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999). Medlingsbyrån fattar beslut om utlämnande av uppgifter ur en handling som hänför sig till medling och som en medlare eller medlingsbyrån innehar.

15 Enligt lagutskottets betänkande är det viktigt att försöka förhindra att medlingsförfarandet utnyttjas för att inhämta uppgifter av motparten för en kommande rättegång. Således får en medlare inte vittna om vad han eller hon i sin uppgift fått veta i ett ärende som är föremål för medling, om inte synnerligen viktiga skäl föreligger för att höra medlaren om detta. Även om vittnesförbudet gäller både brott- och tvistemål, har begränsningen av förbudet att vittna enligt utskottets betänkande praktisk relevans närmast i brottmål. I samband med sådana kan förbudet åsidosättas exempelvis när ett grovt brott utreds eller när det genom medlarens vittnesmål är möjligt att få fram bevisning som talar till den brottsmisstänktes fördel och som uppenbarligen inte skulle kunna fås fram på annat sätt. Lagen om medling innehåller bestämmelser om förbud mot att åberopa uppgifter. Bestämmelsen föreskriver att en part inte utan samtycke av motparten vid en senare behandling av ärendet får åberopa det som motparten har lagt fram för att nå en överenskommelse vid medlingen. Förbudet gäller endast bud och motbud som lagts fram vid medlingen och till exempel erkännanden som den misstänkte har gjort vid en misslyckad medling i brottmål. Däremot hindrar bestämmelsen inte att någon åberopar den överenskommelse som har slutits vid medlingen och för vilken en särskild handling upprättats. Det är också viktigt att observera att medlaren enligt barnskyddslagen har rätt att göra en barnskyddsanmälan till barnskyddsmyndigheten om han eller hon fått kännedom om ett barn vars behov av barnskydd det finns skäl att utreda (25 i barnskyddslagen från 1.1.2008). En sådan situation är till exempel när medlaren vid medlingen har fått kännedom om misshandel som riktats mot ett barn. Också i det fallet finns det ändå skäl att först diskutera frågan med den person som ansvarar för medlingen. Styrning av parterna till andra tjänster Medlingen kan långt ifrån alltid lösa alla de problem som kommer till medling. Därför lönar det sig för medlarna att vara i kontakt med medlingsbyrån och utreda möjligheterna att styra parterna till andra möjliga tjänster. I alla skeden av medlingen måste parterna kunna få kontaktinformation till de instanser som erbjuder rättshjälp och annan hjälp och service på orten och nationellt. Medlarens lagkännedom Till medlarens och medlingsverksamhetens tillförlitlighet hör att de råd och den information som parterna ges är korrekta. Medlaren behöver inte på samma sätt som en jurist känna till hela rättssystemet, utan endast frågor som anknyter till medlingens etiska grunder och rättsskyddet. En bra beskrivning av dessa finns i Europarådets ministerkommittés rekommendation Nr R (99) 19 som anknyter till medling vid brott.

16 Medlarens egenskaper och särskilda färdigheter (1) Förmåga till empati och uppriktighet Medlaren har ett genuint intresse för parterna och det ärende som är föremål för medlingen och visar detta genom ansiktsuttryck, gester, sin röst, sitt uppträdande och sitt sätt att agera. (2) Målmedvetenhet, flexibilitet och ambitioner Medlaren arbetar målmedvetet för att nå målet för medlingen, dvs. förlikning, och har en flexibel förmåga att uppmuntra parterna att finna en lösning. (3) Övergripande synsätt Medlaren har en förmåga att vid behov granska frågor ur ett bredare perspektiv, dvs. utifrån och som en utomstående. Speciellt viktiga färdigheter hos medlaren är (1) förmåga att lyssna aktivt (2) förmåga att ställa rätt frågor med tanke på medlingens framskridande. Under medlingsprocessen ska medlaren efter behov på ett flexibelt sätt ändra sitt sätt att leda medlingen. När interaktionen fungerar mellan parterna, är medlaren en aktiv lyssnare. Om situationen går trögt framåt eller stannar upp, övergår medlaren till att leda diskussionen. Om situationen blir konfliktfylld, ska medlaren kunna lugna ner den eller besluta att medlingen avbryts tills vidare eller avslutas. Genom sin egen personlighet och kompetens skapar medlaren en trygg atmosfär för medlingen. Speciellt vid medling som gäller unga kan medlaren i egenskap av en trygg vuxen person ha en positiv inverkan på de ungas framtida beteende.

17 6 ÄRENDEN SOM BEHANDLAS VID MEDLING Utgångspunkter Innan ett ärende styrs till medlarna har medlingsbyrån utrett förutsättningarna för medling och fattat beslut om att ärendet tas till medling. Medlingen är frivillig för alla parter och de har alltid möjlighet att besluta om de vill delta i medlingen eller inte. Till medling kan endast tas sådana brott och tvister som har minst två parter, varav åtminstone den ena parten är en fysisk person. Detta innebär att exempelvis ett ärende mellan två bolag inte kan behandlas i medlingsförfarande, eftersom ett bolag inte är en fysisk utan en juridisk person. Brottmål Enligt lagen om medling kan medling ske i fråga om brott som bedöms vara lämpliga för medling med beaktande av brottets art och tillvägagångssättet, förhållandet mellan den misstänkte och brottsoffret samt övriga omständigheter. Medling kan som sådan tillämpas också vid behandling av allvarligare brott. Lagen fastställer inga åldersgränser för deltagande i medling, men en allmän förutsättning för medling är att parterna har förmåga att förstå medlingen och de avgöranden som träffas under medlingen. Enligt lagen får medling dock inte ske i brott mot minderåriga, om offret på grund av brottets art eller sin ålder är i behov av särskilt skydd. Obetydliga tvistemål Olika tvister mellan människor lämpar sig för medling. Andra tvister än de som gäller krav på skadestånd för brott kan bli föremål för medling endast om tvisten med beaktande av föremålet för den och yrkandena i ärendet är ringa. Enligt lagen om medling kan tvister behandlas vid medling, om medling kan anses vara en ändamålsenlig åtgärd. I fråga om tvister finns det skäl att före medlingen noggrant utreda bland annat om ärendet överhuvudtaget är möjligt att avgöra genom medling och om medlaren har en tillräcklig sakkunskap för att lösningar ska kunna nås i ärendet. Avgränsning av medlingsfall Alla brott och tvister lämpar sig inte för medling antingen på grund av ärendets karaktär eller på grund av parterna. I dessa ärenden måste klarläggas om ärendet överhuvudtaget är möjligt att avgöra genom medling, om fallet är förknippat med svåra juridiska eller ekonomiska problem och om medlarnas sakkunskap räcker till för att bedöma de lösningar som nås. I oklara situationer lönar det sig alltid att förhandla med medlingsbyrån.

18 Medling vid sexualbrott är inte absolut förbjudet, men i sådana fall ska särskild vikt fästas vid förhållandet mellan den misstänkte och målsäganden, och medlingen ska organiseras mycket omsorgsfullt. Medling får inte ske i brott mot minderåriga, om offret på grund av brottets art eller sin ålder är i behov av särskilt skydd. Till exempel sexualbrott mot barn bör inte omfattas av medling. Inte heller misshandelsbrott mot mycket unga barn bör behandlas i medlingsförfarande. Vissa brottstyper uppvisar sådana särdrag att de inte lämpar sig särskilt väl för medling. Sådana är till exempel militära brott och andra brott som behandlas som militära rättegångsärenden, vilket i sin tur framgår av att åklagarens rätt att meddela åtalseftergift har begränsats. Därför anser lagutskottet att det överhuvudtaget inte bör förekomma medling i brott av detta slag. Våld i nära relationer Med våld i nära relationer avses sådana fall där parterna står i nära relation till varandra, till exempel äkta makar eller sambor eller ett barn i vuxen ålder och barnets föräldrar. Sådana ärenden utesluts inte kategoriskt ur medlingen, men i dessa fall krävs att medlarna har stor erfarenhet och fördjupad specialutbildning. Dessutom behövs fungerande kontakt med social- och hälsovårdsmyndigheterna och andra hjälpande instanser. Olika myndigheters och hjälpande instansers inställning till medling vid familjevåld varierar i hög grad. Medling vid familjevåld har väckt kraftig diskussion mellan olika parter, och det finns inte enighet om huruvida sådana fall lämpar sig för medling. År 2001 2004 genomförde Förbundet för mödra- och skyddshem rf, Suomen Sovittelun Tuki ry och Våldtäktskriscentralen Tukinainen ett gemensamt projekt om bemötande av familjevåld vid medling. Målet var att hitta de möjligheter och gränser medlingen ger för att bryta familjevåld i social- och hälsovårdens servicesystem. Utvecklingsprojektets slutrapport blev klar våren 2004 och en undersökning i anslutning till Stakes projekt slutfördes i oktober 2004 (Perheväkivallan kohtaaminen sovittelusssa -kehittämisprojekti 2001 2004. Ensi- ja turvakotien liiton raportti 1/2004; Aune Flinck och Juhani Iivari: Medling vid våld i nära relationer. Realistisk utvärdering av ett forsknings- och utvecklingsprojekt. FinSoc arviointiraportteja 5/2004, Stakes [sammandrag på svenska]). Ett viktigt resultat i undersökningen var att våldets svårighetsgrad inte avgör om medling är en lämplig åtgärd i fall som gäller våld i nära relationer, utan att parternas sociala, ekonomiska och psykiska resurser är avgörande. I lagen om medling anges att endast polis- eller åklagarmyndigheten får ta initiativ till medling när det gäller ett brott som innefattar våld och som riktat sig mot den misstänktes make, maka, barn eller förälder eller mot någon annan som på liknande sätt är närstående till den misstänkte. Hösten 2005 tillsatte riksåklagaren en arbetsgrupp för att överväga frågor i anslutning till den nya lagen om medling speciellt ur åklagarens perspektiv. Arbetsgruppen avgav sitt betänkande den 31 januari 2006 och alla åklagarenheter informerades om betänkandet. I betänkandet konstateras på samma sätt som i lagutskottets betänkande att polis- eller åklagarmyndigheten i sådana fall i regel bör stå i kontakt med de sociala myndigheterna.

19 Utgångspunkten vid medling i fall som gäller våld i nära relationer är att det inte handlar om att avgöra fallets straffrättsliga aspekt, utan det hör alltid till myndigheten. Medlingen erbjuder en möjlighet en slags översyn att kartlägga situationen med hjälp av erfarna medlare. Medlarna ska ha kunskap och förmåga att förhålla sig neutralt till ärendet och styra diskussionen till en fungerande lösning. Eftersom medling av detta slag ofta är svårt, ska det alltid finnas två medlare. Medlingens opartiskhet kan också framhävas så att medlarna representerar bägge könen. Vid medlingen bör man också beakta barn som bor i den familj där våld förekommer. Vid medling i fall som gäller våld i nära relationer ska särskild vikt fästas vid parternas säkerhet och frivilliga deltagande. Bland annat av dessa orsaker ska man i fall som gäller våld i nära relationer och familjevåld alltid träffa parterna separat första gången, och först när parternas säkerhet och frivilliga deltagande säkerställts ordnas ett gemensamt medlingsmöte. Eftersom medling vid våld i nära relationer alltid förutsätter att initiativet tas av polis- eller åklagarmyndigheten, får medling inte genomföras i situationer där parterna i ett fall som gäller våld i nära relationer eller familjevåld själva begär medling utan kontakt med myndigheterna, även om fallet uppfyller förutsättningarna för medling. Dessa klienter ska styras till sådan medling som eventuellt erbjuds i andra sammanhang (t.ex. kyrkans familjerådgivning, advokaternas medling i familjefrågor osv.). Missbruk och andra problem vid medlingen Det är viktigt att märka att medlingen förutsätter att deltagarna har förmåga att utrycka sig själva och att också förstå motpartens synpunkt. Detta utesluter ofta sådana fall där någon av parterna har missbruksproblem eller psykiska problem eller av någon annan orsak inte kan delta i medlingen. I fråga om dessa personer ska möjligheten till medling utredas separat. Detta framkommer i allmänhet redan när medlingsbyrån utreder de allmänna förutsättningarna för medling innan ärendet går vidare till medlarna. I sådana fall där problemet framgår först under medlingsprocessen är det bra att konsultera medlingsbyrån om processen kan fortsätta. Gruppmedling Föremål för medling är ibland sådana brott som barn och unga begått i olika slags grupper. Dessa fall förekommer ibland också inom skolor då gärningarna har blivit så allvarliga att de lett till polisanmälan. När antalet gärningsmän och fall ökar kan det vara svårt att samla ihop gruppen, att specificera gärningen och att förstå gruppens interna maktförhållanden. Å andra sidan kan gruppen också själv bidra till att medlingsprocessen framskrider. Denna typ av medling kräver en klar arbetsfördelning mellan medlarna och nära samarbete bland annat med föräldrar/vårdnadshavare. Det är viktigt att klarlägga varje ung persons eget ansvar och principerna för gemensamt ansvar framför allt i ersättningsfrågor.

20 Avtal om skadeersättning I lagen om medling sägs att om medling inte kan ske i brottet får inte heller frågan om skadestånd bli föremål för medling. Då det endast är fråga om en definition av den verksamhet som omfattas av lagen om medling, har definitionen ingen betydelse utanför denna verksamhet. Således kan parterna vägledas till att sinsemellan komma överens om skadeersättningen eller att begära förlikningshjälp av någon annan instans, till exempel av en rättshjälpsbyrå eller en advokatbyrå. En överenskommelse som nås på det sättet eller annars är ändamålsenlig är inte ogiltig på grund att detta förfarande. Likaså kan överenskommelsen beaktas i straffprocessen vid utdömandet av straff, om övriga förutsättningar för beaktandet uppfylls. Utanför medlingsverksamheten kan sådana överenskommelser därför på ett giltigt sätt ingås och de kan också beaktas i straffprocessen, om förutsättningar i övrigt föreligger. 7 7 I högsta domstolens prejudikat (HD:2005:39 punkt 6) konstateras att ersättning av en skada som orsakats av ett brott är en fråga som kan avtalas. Avtalet förbinder parterna också vid rättegången, om inte särskilda skäl föreligger att avvika från avtalet. På samma sätt som vid andra avtal kan domstolen fastställa att ett avtal om ersättning är ogiltigt eller upphör att gälla. Medling kan ske beträffande avtalets villkor utgående från de faktorer parterna åberopar eller också kan de avfärdas i det fallet att de skulle leda till orimlighet. Avtalets och villkorens bindande verkan bedöms med iakttagande av allmänna avtalsrättsliga principer.

21 7 MEDLINGSPROCESSEN Medlingens skeden Nedan behandlas de olika skedena av medlingsprocessen ur medlarens perspektiv. Medlingen granskas som en interaktionsprocess som framskrider stegvis och vars mål är en överenskommelse som tillfredsställer bägge parterna. Utgångspunkten är att medlaren möter parterna på ett öppet sätt och styr processen målmedvetet från början till slut. En välfungerande medlingsprocess åstadkommer sådana förändringar i parterna som ökar den ömsesidiga förståelsen och respekten. Detta kan ske även i det fallet att ingen egentlig överenskommelse nås. Medlingsprocessen kan anses bestå av två delar: en del som antecknas i avtalet och en känslodel som bygger på interaktion och som knappast alls finns med i avtalet, men som sist och slutligen ofta avgör hur parterna bedömer medlingen efteråt. Medlingens skeden kan sammanfattas enligt följande: (1) styrning till medling (2) medlingsbyrån tar emot ärendet: dokumentering (klarläggning av parternas villighet till medling) och val av medlare (3) anskaffning av dokument (4) planering av medlingen (5) kontakt med parterna och eventuella separata möten med dem (6) medlingsmöte eller -möten (7) styrning av parterna till andra nödvändiga tjänster (8) ersättningsfrågor (9) utarbetande av avtal och utredning över medlingen (10) övervakning av att avtalet genomförs och slutförande av medlingen (11) respons på medlingen Medlarens centrala ansvarsområden består i allmänhet av skedena 4 11, dvs. från planering till respons. Arbetsfördelningen mellan medlingsbyråerna och medlarna varierar i någon mån mellan olika orter. Beslutet om att ta ett ärende till medling fattas ändå av den som ansvarar för medlingen. Styrning till medling Enligt lagen om medling kan initiativ till medling tas av en part i ett brott, en polis- eller åklagarmyndighet eller en annan myndighet. Vårdnadshavaren till ett minderårigt barn har rätt att ta initiativ till medling. I fråga om brott som gäller våld i nära relationer kan emellertid endast polis- eller åklagarmyndigheten ta initiativ till medling. Om polis- och åklagarmyndigheterna har bedömt att fallet lämpar sig för medling, ska de informera parterna i brottet om denna möjlighet och styra parterna till medling. I allmänhet bygger de fall som kommer till medling på polisanmälan och därför har förundersökning vanligen inletts i ärendet. Det är polisens uppgift att i förundersökningen utreda parterna i fallet, brottets karaktär och den skada som skett. Också skadans omfattning ska utredas i enlighet med 5 1 mom. 2 punkten i förundersökningslagen.

22 I allmänhet hänskjuter myndigheterna sådana fall till medling där ett informellt medlingsförfarande ur samtliga parters perspektiv kan anses vara både en mänsklig och även annars möjlig lösning, som i vissa fall också kan ersätta en rättegångsförhandling. Gemensamt är dock att deltagande i medling är frivilligt för parterna i alla skeden av medlingen. I fråga om ett ärende där man inte velat göra en polisanmälan kan parterna om de så vill vända sig direkt till medlingsbyrån. Också i sådana fall ska emellertid polis- eller åklagarmyndigheten informeras om medlingens gång och slutresultat. Mottagande av fall och val av medlare Medlingsbyrån tar emot fall och har hand om samarbetet med olika myndigheter. Enligt lagen om medling ska medlingsbyrån med parternas medgivande skaffa de handlingar som behövs för medlingen från polis- eller åklagarmyndigheten, domstolen eller andra instanser. Parterna i en tvist eller ett brott kan också direkt ta kontakt med byrån. Medlingsbyrån utser en medlare eller ett medlarpar för fallet och har i samarbete med medlarna hand om kontakterna till parterna i ärendet. Byrån bistår också medlarna i praktiska frågor som gäller medlingen, såsom att reservera lokaler för medlingen och att utarbeta ett avtal. Själva medlingsprocessen ska skötas av medlarna. Även om medlingen är frivilligt arbete, förutsätts det att medlaren förbinder sig att inom angiven tid sköta ett fall som han eller hon tar emot. Medlarna ska informera byrån om hur medlingen framskrider. Till exempel om medlingen avbryts ska medlingsbyrån omedelbart informeras så att ärendet utan dröjsmål kan återförvisas till myndigheterna. Efter avslutad medling ska medlaren lämna en redogörelse över medlingen till medlingsbyrån. Planering Genom arbete i par gör medlarna tillsammans upp en preliminär handlingsplan. Planering är viktigt framför allt om det finns flera parter, om fallet verkar vara svårt och om det finns ett behov av att överväga förfaranden på förhand. Planen ska dock vara flexibel, eftersom varje fall är unikt och medlingen alltid framskrider på parternas villkor på ett individuellt sätt. Det är bra om medlarna på förhand överväger handlingsmodeller också för föränderliga situationer. Utgående från planeringen kan medlingen styras framåt på ett målmedvetet sätt. Det är också viktigt att komma ihåg att det är parterna som ingår ett avtal, inte medlarna. Vid planeringen är det viktigt att medlarna kommer överens om den inbördes arbetsfördelningen, till exempel vem som tar kontakt med parterna, vem som reserverar lokaler och hur tidsplanen ska se ut. Medlarna ska se till att samtliga parter förstår alla frågor rätt och på samma sätt. Ju yngre personer det är fråga om, desto viktigare är det att frågorna framförs tydligt.

23 Viktiga juridiska frågor i planeringen Medlaren ska redan i planeringsskedet göra klart för sig vilken typ av brott det är fråga om, även om brottspåföljden inte avgörs vid medlingen. Typen av brott, dvs. om det är fråga om ett målsägandebrott eller ett brott som faller under allmänt åtal, påverkar avsevärt parternas ställning vid förhandlingen. Likaså är det viktigt att ha klart för sig parternas ålder och deras lämplighet att ingå ett giltigt avtal. Dessa är också av betydelse för parternas rättskydd och utarbetandet av avtalet. Att komma ihåg: Parterna har rätt att återta sitt samtycke till medlingen när som helst under medlingen. Enligt lagen om medling ska medlingsbyrån omedelbart avbryta medlingen, om en part återtar sitt samtycke till medlingen, om det efter att medlingen inletts framgår att en part inte kan förstå betydelsen av medlingen eller de avgöranden som träffas under den, om fortsatt medling uppenbart strider mot en minderårig parts intresse eller om det av andra orsaker inte finns förutsättningar för att medlingen ska lyckas. Kontakt och eventuella separata möten Planera också kontakten I allmänhet är det polisen och åklagaren som begär samtycke till medlingen. Därefter tar byrån del av ärendet, kontaktar parterna och fattar beslutet om att ta ärendet till medling. Efter det överförs ärendet på medlaren. Medlaren eller medlarna bör planera kontakten på förhand. Ibland är det svårt att få kontakt med parterna, och det kan också vara svårt att ordna ett möte. Detta kan underlättas genom en klar arbetsfördelning i pararbetet. Kontakt tas i allmänhet per telefon, och tillräckligt med tid måste reserveras för detta vid en lämplig och lugn tidpunkt. Det är viktigt att redan från början leda ärendet på ett objektivt sätt genom att diskutera lugnt och lyssna aktivt. Enligt lagen om medling ska polisen vid förundersökningen ge parterna i brottet information om möjligheten till medling. Kontakt med barn och unga Barn och unga ska informeras om att vårdnadshavaren kan delta i medlingen. Enligt lagen om medling ska medlingen ordnas så att en minderårig person har möjlighet att få stöd av sin vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare. Enligt barnskyddslagen ska polisen informera vårdnadshavaren, om en minderårig gör sig skyldig till ett brott. När vårdnadshavarnas samtycke har klarlagts är det också bra att ge dem information om möjligheten att delta i medlingen. Vårdnadshavarna bestämmer själva om de vill delta eller inte. Barn under 15 år har alltid rätt att få stöd av vårdnadshavaren vid medlingen. Föräldrarna till en minderårig som fyllt 15 år får delta i medlingen som stödperson, om det inte äventyrar en störningsfri medling.