Tänk om en svensk skulle bli USA:s president.

Relevanta dokument
Martin Widmark Christina Alvner

Danielle hängde av sig kläderna och satte på lite musik, gick in i badrummet och började fylla upp vatten i

Insekternas värld Jorden i fara, del 1. KG Johansson

Hubert såg en gammal gammal gubbe som satt vid ett av tälten gubben såg halv död ut. - Hallå du, viskar Hubert

Huset på gränsen. Roller. Linda Hanna Petra. Dinkanish. Pan Näcken Skogsrå Troll Älva Häxa Vätte Hydra

Malvina 5B Ht-15. Kapitel 1 Drakägget

Publicerat med tillstånd Tidningsmysteriet Text Martin Widmark Bild Helena Willis Bonnier Carlsen 2005

Någon som redan hade växt, det var Björnkram. Men han hade växt under vintern. Han hade alltid varit större än Springer Med Vinden men nu var han

jonas karlsson det andra målet

Kraaam. Publicerat med tillstånd Kartkatastrofen Text Ingelin Angeborn Rabén & Sjögren Kartkatastrofen.indd

JAG LÅG BREDVID DIG EN NATT OCH SÅG DIG ANDAS

enkelt superläskigt. Jag ska, Publicerat med tillstånd Fråga chans Text Marie Oskarsson Bild Helena Bergendahl Bonnier Carlsen 2011

Telefonen på Marklunds bord ringer. Tidningschefen lyfter på luren. Samtidigt pekar han på två stolar. Lasse och Maja sätter sig och väntar.

Hemliga Clowndocka Yara Alsayed

Hjälp min planet Coco håller på att dö ut. Korvgubbarna har startat krig Kom så fort du kan från Tekla

Bussarna kommer gå (allting rullar på). Dagen då mitt hjärta slutar slå. Bussarna kommer gå (allting rullar på). Dagen då mitt hjärta slutar slå.

Marie Oskarsson Helena Bergendahl

PIA. Publicerat med.llstånd Titel Text Bild Förlag

Publicerat med tillstånd Flickan jag älskar heter Milena Text Per Nilsson Bild Pija Lindenbaum Alfabeta 1998

Sömngångare. Publicerat med tillstånd Förvandlad Text Mårten Melin Bild Emma Adbåge Rabén & Sjögren. I_Förvandlad2.indd

Förvandlingen. Jag vågade inte släppa in honom utan frågade vad han ville. Jag trodde att du behövde mig, sa gubben och log snett.

Min försvunna lillebror

Han var på våg till sin flicka, och klockan kvart i sju skulle hon stå utanfor biografen Saga.

Kyss aldrig en groda ROLLER MAMMA JULIA FAMILJEN PÅ SLOTTET PAPPA MAMMA FINA FAMILJEN I STUGAN PAPPA MAMMA MARIA GILLION GRODJÄGARNA

Kapitel 1 Ljudet. -Nej, hur lät det? undrade Kalle -Det lät "wha wha"

Kapitel 1 Jag sitter på min plats och tänker att nu ska jag åka till Los Angeles, vad spännande. Kvinnan som sitter bredvid mig börja pratar med mig.

1 En olycka kommer sa " llan ensam

Sune slutar första klass

Pojke + vän = pojkvän

Alla satte sig i soffan. Till och med Riley. Tanten berättade vad Riley kunde göra. Han kunde göra nästan allt som en riktig människa kan göra.

!!!!!!!!! !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Träffen! Ett filmmanus av! Linda Åkerlund!

En olydig valp. Publicerat med tillstånd Puzzel på valpkurs Text Isabelle Halvarsson Bild Margareta Nordqvist Bonnier Carlsen 2011

Rödluvan Med bilder av Mati Lepp

Kom och tita! Världens enda indiska miniko. 50 cent titen.

Den fabulösa Kurts dagbok ( _ ) 一 一 一 一 一 O-_- 一 一

Kapitel 1 Hej! Jag heter Jessica Knutsson och jag går på Storskolan. Jag är nio år. Jag har blont hår och små fräknar. Jag älskar att rida.

AYYN. Några dagar tidigare

Rödluvan. Med bilder av Mati Lepp

Kapitel 1 Det hade ringt in för flera minuter sen, ändå så kom nästan ingen till klassrummet.

TÖI ROLLSPEL F 003 Sidan 1 av 5 Försäkringstolkning

Emma K. Jalamo som upptäckte Sandvargen på Mallorca 1988

Billie: Avgång 9:42 till nya livet (del 1)

Kapitel 1 hej Hej jag heter Trulle jag har ett smeknamn de är Bulle. Min skola heter Washinton Capitals jag går i klass 3c de är en ganska bra klass.

Hip Hip hora Ämne: Film Namn: Agnes Olofsson Handledare: Anna & Karin Klass: 9 Årtal: 2010

SJÖODJURET. Mamma, vad heter fyren? sa Jack. Jag vet faktiskt inte, Jack, sa Claire, men det bor en i fyren.

Petter och mamma är i fjällen. De ska åka skidor. Petters kompis Elias brukar alltid vara med. Men nu är bara Petter och mamma här.

Drogad. AHHH! skrek Tim. Vad har hänt! skrek jag. Det är någon som har kört av vägen och krockat med ett träd! Men ring 112! Ge mig min mobil da!

En dag så gick vi runt på skolan och pratade. Då så såg vi en konstig dörr. Den var vit och hade en svart ruta och den luktade inte gott.

1 december B Kära dagbok!


Cykelmysteriet. Martin Widmark Helena Willis

Den Magiska dörren av Tilde och Saga Illustrationer av Tilde

Den kidnappade hunden


Kap.1 Packning. - Ok, säger Elin nu måste vi sätta fart för båten går om fem timmar!

Publicerat med tillstånd Vara vänner Text Marie Oskarsson Bild Helena Bergendahl Bonnier Carlsen 2012

2.Brevet! Idag har något konstigt hänt i skolan. Det var ett brev som stack ut i en liten springa i dörren, på. det såhär

Den magiska dörren. By Alfred Persson

hennes kompisar, dom var bakfulla. Det första hon säger när jag kommer hem är: -Vart har du varit? - På sjukhuset Jag blev så ledsen så jag började

Den magiska dörren. Kasper Lindström

Halvmånsformade ärr. Något osynligt trycker mot mitt bröst. Jag vänder mitt ansikte mot fläkten, blundar åt den

Killen i baren - okodad

KLICKEN MED VÄNNER PROVA PÅ! Studio Mitkovic TRÄNING I LIVET. Träning i Livet

Kurt qvo vadis? Av Ellenor Lindgren

Kapitel 2 Jag vaknar och ser ut som en stor skog fast mycket coolare. Det är mycket träd och lianer överallt sen ser jag apor som klättrar och

Lärarrummet för lättläst lattlast.se/larare

Publicerat med tillstånd Spinkis och Katta Text Lasse Anrell Bild Mati Lepp Bonnier Carlsen 2009

Kapitel 1. Jag gillar inte honom sa jag, inte jag heller svarade Emil. När vi hade rast gick vi till dörren

Sagan om Kalle Kanin en Metafor för entreprenörer

Livets lotteri, Indien

EN SKETCH FRÅN STEFAN TUNEDAL

Diskussionsfrågor <3mig.nu. - Om Internet, trakasserier och livet IRL

- Vad önskar du dig då? Säger mamma och smeker handen mot min kind. - Ehhmm..

Men jag försov mig! Ge mig en andra chans! Snälla Om du tar dig hit på 10 minuter så kan vi forsätta prata. Men det tar 15 minuter med bil!

FEBRUARI JVM-Distans. den 22 februari 2012

Innehållsförteckning. Kapitel 1

Innehll. 1. Ett missförstånd Moa En arg tjej Har du något emot mig? En hemlighet är som ditt blod...

MAR TIN JONOLS Art nr MARTIN JONOLS

Kapitel 1. Publicerat med tillstånd Bortdribblad Text Magnus Ljunggren Bild Mats Vänehem Bonnier Carlsen 2013


TRO. Paula Rehn-Sirén. Här nedan finns de tre första scenerna ur pjäsen TRO. Kontakta författaren ifall du vill läsa pjäsen i sin helhet.

Den försvunna diamanten

h ä x folk et magisk a kr after Jo Salmson Illustrationer av Natalia Batista

Denna bok är tillägnad till mina bröder Sindre och Filip

Mamma Mu gungar. Det var en varm dag på sommaren. Solen sken, fåglarna kvittrade och flugorna surrade. Alla korna gick och betade i hagen.

NYANS FILM EN UPPSTIGNING Ett kortfilmsmanus av Marcus Berguv. Tredje versionen. Kontakt:

FEBRUARI Kvar i Östersund. den 23 februari VM stafett. den 15 februari 2013

Ön Ön Ön. Författare: Elma Palm

När tomtemor räddade julen

Post-apokalyptisk film Första utkast. Gabriel de Bourg. Baserad på en idé av Niklas Aldén

Hur det är att vara arbetslös i fina Sverige.

. 13. Publicerat med tillstånd Om jag bara inte råkat byta ut tant Doris hund Text Ingelin Angerborn Tiden 2003

Kap 1 hej. Hej jag heter William Peterson. Jag är 10 år gammal och jag är cool. Jag bor i Alafors och jag har 5 syskon. Jag går på MK- skolan.

Varför??? För om han säger ja så kan vi snoka runt och se om vi hittar några bevis på att de kommer tillbaka,idiot!!!

Molly brukade vara en så glad och sprallig tjej, men idag förändrades allt. Molly stirrade på lappen någon hade lagt i hennes skåp.

oskar skog oskar skog POJKEN POJKEN SOM FANN SOM FANN EN NY EN NY FÄRG FÄRG

Nja, man vet inte riktigt hur lång tid det tar men om en stund är det nog din tur! Hur mår du? Vill du ha en tablett eller nåt?!

Jesus älskar alla barn! En berättelse om Guds stora kärlek till alla barn

Kapitel 1 - Hörde ni ljudet? sa Felicia. - Nej det är ju bara massa bubbel och pys som hörs här, sa Jonathan. Felicia och Jonathan var bästisar och

Art nr

Transkript:

Tänk om en svensk skulle bli USA:s president.

Till varje pris

2012 Mathias Sundin ISBN: 978-91-979579-5-3 Utgiven av LBJ förlag Sättning av Brun Media AB Omslag av Brun Media AB / Viktor Kvant Bokens hemsida: www.lbjforlag.se

FÖRORD Allt detta kunde ha hänt. Det mesta av det har hänt. Idén till den här boken växte fram när jag i den svenska valrörelsen 2010 testade en direktimporterad amerikansk kampanjmetod: dörrknackning. Skoläderpolitik, som amerikanerna kallar det, hade jag lärt mig två år tidigare då jag jobbade för John McCains presidentkampanj i Nevada. När jag gick mellan de svenska hushållen växte berättelsen om en svenskättad amerikansk senator fram. Tanken på en svenskamerikansk toppolitiker kittlade och jag ville dessutom berätta hur amerikansk politik och politiska kampanjer fungerar på riktigt. Nästan alla skönlitterära böcker och filmer om amerikansk politik jag konsumerat är häpnadsväckande naiva. Mitt intresse för amerikansk politik är mångårigt och sedan 2004 har jag besökt sju valrörelser. På mina resor har jag haft förmånen att träffa ett flertal amerikanska politiker: Barack Obama, Mitt Romney, John McCain, Bill & Hillary Clinton, för att nämna några. I Minnesota träffade jag Michele Bachmann, som ni snart kommer att få stifta bekantskap med. Berättelsen om senator Mark Eriksson utspelar sig i det verkliga USA, med några justeringar. Den är sammanvävd av ett stort antal små och stora händelser som utspelat sig genom den politiska amerikanska historien. Kan du hitta dem alla? Någonstans efter att jag knackat dörr nummer sextusen bestämde jag mig för att skriva den. Här är den. Mycket nöje! Mathias Sundin Norrköping, augusti 2012

PROLOG Han rättade till slipsen för femte gången. Bakom den stora dubbeldörren framför honom hörde han det dova ljudet från publiken och musiken. Han tog in luft i ett djupt, snabbt andetag, och pustade lika snabbt ut den. Han öppnade högerhanden och hans fru fattade den. Den spända käken, förflyttningen av balansen från fot till fot. Några stretchningar av nacken. Han var som en boxare inför en match. Dörren öppnades: Det är dags, sir. Yrseln kom över honom igen. Andningen blev tyngre. Han koncentrerade sig och stirrade rakt fram, försökte få omgivningen att sluta gunga. Kroppen befann sig i något sorts chocktillstånd. Fortfarande hade han en chans att fatta ett annat beslut. Han tvekade i steget. Andades in djupt en gång till, bet ihop käken hårdare och klev genom dörren. Gick rakt fram i den smala korridoren, tog vänster upp för trappan, in på scenen. Musiken och applåderna dånade i hans huvud. Det skarpa ljuset från strålkastarna fick honom att blinka. Han ställde sig bakom talarstolen. Tog tag i den med båda händerna, som för att inte ramla omkull. Snart fanns det ingen återvändo. Han höll upp händerna för att få applåderna att minska i styrka. Mitt namn är Mark John Eriksson. Till varje pris 7

8 Till varje pris

KAPITEL 1 Beirut, Libanon, 23 oktober, 1983 Klockan 05:02. En stor, gul lastbil av märket Mercedes rullar in på en parkeringsplats, några kilometer söder om den amerikanska marinkårens bas i Hay es Salaam. Den kör ett varv och åker sedan ut från parkeringsplatsen och iväg. Händelsen uppmärksammas av soldaterna vid vaktpost 6, men de rapporterar inte det inträffade, eftersom lastbilen inte stannade. Klockan 06:22:01. Sergeant Steve Russel, vid vaktpost 7, vänder sig om efter att han hört hur en kraftig motor varvat igång. Han har nyss noterat i sin privata anteckningsbok att det är en vanlig morgon i Beirut, soluppgången är glimrande vacker. Han ser ut över en parkeringsplats, där en stor, gul lastbil avslutar det som troligen har varit ett varv runt på parkeringsplatsen och accelererar nu kraftigt i riktning mot grinden som leder in till basen. Klockan 06:22:08. Längre ner på vägen ser korpral Lance DiFranco samma lastbil komma mot honom i hög hastighet. Han är för överraskad för att först reagera, men hans hjärna registrerar en stor, skäggig man, iförd en mörkblå, kanske svart, skjorta. Till slut bryter DiFranco handlingsförlamningen och sliter ner sin M16 från axeln och lägger an för att skjuta efter lastbilen. Han klickar ur säkerhetsspärren, får in en kula i loppet, men innan han hinner sikta har lastbilen försvunnit bakom en krök. Klockan 06:22:15. Nere vid den stora barrack som utgör basens centrala byggnad patrullerar sergeant Mark Eriksson. Ljud från lastbilsmotorer Till varje pris 9

hörs ofta, men han tycker att denna låter ovanligt kraftigt. Han slänger en blick upp mot vägen och plötsligt ser han den stora Mercedeslastbilen komma över krönet i en våldsam fart. Efter någon sekund inser han att den är på väg rätt mot honom. Blixtsnabbt fattar han beslutet att han inte kommer hinna beskjuta den. Att få ner vapnet från axeln, få bort säkerhetsspärren, ladda en kula, sikta och skjuta kommer att ta för lång tid. Han snurrar runt och börjar springa allt vad han har in mot byggnaden. Bakom sig hör han hur lastbilen kraschar in i några av de mindre hinder som finns framför entrén, men han hör också hur dessa inte stoppar lastbilens framfart. Han springer i mittgången, under huset och sprintar allt han orkar för att hinna fram till den kraftiga betongvägg som finns mitt i huset. Bakom den kan explosionen mildras något, för han antar att lastbilen bär med sig sprängmedel. Lastbilen brakar in i huskroppen och knäcker pelarna vid entrén. Eriksson rundar hörnet, ser en soldat till höger om sig, det ser ut att vara Liberman, och skriker: NER! NER! NER! Klockan 06:22:25. Explosionen är enorm. Fem ton TNT detonerar och lyfter först delar av den fyra våningar höga byggnaden upp i luften, innan allting kraschar ner över sig självt, i ett öronbedövande vrål. En massiv chockvåg och brinnande gas slungas ut i samtliga riktningar. Smällen skapar en tretton meter bred och tre meter djup krater, efter att först ha krossat det arton centimeter tjocka, stålförstärka, cementgolvet. Tvåhundratjugo marinkårssoldater, arton personer från flottan och tre från armén dör. Sextio skadas. Det är den största förlusten en enskild dag för den amerikanska militären sedan landstingen på Iwo Jima, 1944. *** Han hostade våldsamt, det brände i halsen. Det tjöt och susade i öronen. Ögonen sved fruktansvärt. Han försökte gnida i dem, 10 Till varje pris

men kunde bara använda högerarmen. Den vänstra satt fast. Med ett ryck fick han loss den och gnuggade sig med båda händerna i ögonen. Här och var kunde han se stora betongblock i en allmän förödelse. Vad hade hänt? Eriksson blinkade några gånger, men svedan försvann inte. Han försökte resa sig men märkte då att även det vänstra benet satt fast. Något som såg ut som en pelare hade klämt fast det. Han vred kroppen åt vänster, satte högerfoten mot pelaren och tryckte ifrån. Den gav med sig och gled ett par decimeter åt sidan innan det tog stopp. Det räckte för att han skulle kunna dra till sig benet. Han vred sig åt höger och kröp upp i knästående och från den positionen upp i stående. Genom tjutet och suset i öronen hörde han det välbekanta svischande ljudet från en gevärskula. Han kröp ihop, tittade sig snabbt omkring, men såg inte mycket på grund av dammet. Vad hade hänt? Han skakade på huvudet och försökte fokusera tankarna. Var befann han sig? I Libanon. Vad var det senaste han kom ihåg? Han hade gått och lagt sig. Sedan dess hade han inga fler minnen, förrän nu. Betongblocken, pelarna, dammet allt måste komma från baracken där han hade legat och sovit. Någon måste ha sprängt den. Plötsligt mindes han. Den gula lastbilen, hur han sprungit. Han hade inte alls legat och sovit, han hade varit uppe och patrullerat. Han reste sig igen, tog ett par kliv över rasmassorna och kände hur ostadig han var på benen. Ytterligare ett svischande ljud, nu närmare honom och han försökte skynda sig så mycket som möjligt. Foten gled i dammet på ett av betongblocken och han rasade framåt, neråt. Han tumlade några varv, slog huvudet i något hårt och blev liggande på rygg. Fortfarande vid medvetande. Suset och tjutet i öronen hade avtagit något. Han hörde skrik. Mark, ta dig härifrån! sade han till sig själv. Han rullade över på sidan, kravlade sig upp på knä och därifrån till hukande ställning. Återigen gav han sig iväg över be- Till varje pris 11

tongblocken, lite lugnare denna gång. Det blåste till och en bit bort såg han konturerna av ett hus och började hopkrypt jogga så fort han kunde i den riktningen. Byggnaden visade sig vara oskadd och han kastade sig in genom en öppen dörr. Kulor slog då och då ner i marken och i väggen till byggnaden. Där inne sjönk han ihop mot en vägg och tittade ut över rummet. Det var deras tränings- och samlingslokal. En stor öppen yta. En bit bort till höger jobbade två sjukvårdare med en av hans kamrater. Han såg inte vem det var. Han höll upp händerna framför ansiktet och granskade dem. De var gråa av damm. På den ena syntes blod. Var kom det ifrån? Han tittade ner på sin kropp, damm överallt. Där, på högra benet såg han blodet. Byxorna vad sönderrivna och det rann blod ur ett par splitterskador. Snabbt slet han av sig bältet, drog det runt benet, strax ovanför skadorna och drog åt så hårt han förmådde. Där ute hörde han skrik igen. Det fanns kamrater kvar där. Han rullade över åt sidan och kravlade sig återigen upp i stående och stapplade ut genom dörren. Dammet hade börjat lätta vilket gjorde att gevärskulorna hade blivit frekventare. Framme vid den raserade baracken såg han en arm och ett ben sticka fram under ett cementblock. Han klättrade upp, satte axeln mot blocket och tryckte allt vad han orkade. Nu kände han för första gången smärtan i benet. Blocket lyftes några centimeter och han kunde vrida det två decimeter åt sidan. Ett ansikte skymtade fram. Det var Jay! Hans galna vän Jay. De hade hängt ihop en del på Camp Lejeune, men sällan haft gemensamma uppdrag i Libanon och glidit isär en del. Två kraftiga örfilar väckte Liberman. Hjälp till! vrålade Eriksson i hans öra. Liberman tog med högerarmen spjärn mot betongblocket, Eriksson satte återigen axeln mot och tryckte allt vad han orkade. Blocket flyttade sig ytterligare några decimeter. Eriksson ryckte och slet några gånger i Liberman och plötsligt gled han ur blockets grepp och ner på marken. 12 Till varje pris

Kan du gå? skrek Eriksson. Liberman försökte röra på sig, men kunde bara hasa sig fram med ena armen. Eriksson gick ner på ett knä, grävde in armarna under Liberman kropp, bet ihop och försökte resa sig. Det gick, men han svajade avsevärt. En kula slog ner precis bredvid dem och Eriksson tappade balansen och föll. Han svor och spottade. Nu var han förbannad. Ner på knä igen, in med armarna under kroppen. Håll mig om halsen, skrek han och Liberman krånglade den fungerande högerarmen runt hans nacke. Med ett rossligt morrande lyfte Eriksson honom, höll sig kvar i stående, vände sig om och började gå så fort han kunde. Precis framme vid dörren snubblade han igen, men turligt nog rasade Liberman in genom dörren. Sjukvårdarna där inne såg vad som hände och kom till undsättning. På utsidan av huset kravlade sig Eriksson upp igen. Han greppade tag i dörrkarmen och kom upp i stående och tog ett kliv framåt. Det var då kulan träffade. Till varje pris 13

DEL I

KAPITEL 2 Minnesota, oktober 2010, en månad innan valdagen Visst spelar mina svenska rötter roll. Jag är riktigt bra både på att göra köttbullar och skruva ihop IKEA-möbler, skrattade Mark Eriksson. Oh, det måste jag lägga på minnet till nästa gång jag handlar där. Hjälper du mig att skruva ihop dem i så fall? frågade Tess Svensson, reporter på den svenska tidningen Expressen. Any time, sade Eriksson och log brett. Det hette att han hade presidenthår. Hon höll med. Det var grovt och mörkt med några gråa stänk, kammat i en våg åt sidan. Du pratar flytande svenska, helt utan brytning trots att du levt hela livet i USA. Hur kommer det sig? frågade hon. Mina fosterföräldrar pratade svenska med mig när jag var liten, så jag blev tvåspråkig. Vi pratar mycket svenska med varandra i dag också, men det kan halka in lite engelska här och där, svarade Eriksson. Hon tittade snabbt ner i sina anteckningar. För sex år sedan hade hon börjat som vikarie på Expressen. Skrivit in dödsannonser, sportresultat och letat bakgrundsinformation till reportrarna. I stadig takt hade hon avancerat och under EU-valet hade tidningen testat henne som politisk reporter. Hon hade fått fortsätta under riksdagsvalet året därpå. När hon för åtta år sedan bott och pluggat ett år i Minneapolis hade hon i nyheterna då och då sett stadens borgmästare, Mark Eriksson, och lagt märke till honom. Både för att hon gillade hans åsikter och för att han var svenskättling. Att ha ursprung i Sverige var inget ovanligt i Minnesota, men Erikssons föräldrar hade flyttat till USA i vuxen ålder och han hade en stor släkt kvar i Sverige. Hon hade därför följt honom även efter att hon flyttat hem. Efter att det svenska valet var avklarat, regeringen formerad Till varje pris 15

och riksdagen öppnad hade hon blivit uttråkad. Därför hade hon övertalat sin chef att låta henne åka till USA och göra ett reportage om Mark Eriksson, som efter sex år i senaten försökte bli omvald till en ny mandatperiod. Nu satt hon där, på hans kampanjkontor i Minneapolis och intervjuade honom för första gången. Har du mycket kontakt med dina svenska släktingar? Vi är i Sverige nästan varje år. De flesta bor i och omkring Norrköping, några i Stockholm också. I år har vi inte hunnit. De besöker oss ofta här i USA också. Hon tittade återigen ner i anteckningarna. Hon hade svårt att komma ihåg frågorna hon hade förberett. Kände sig nervös i Erikssons närvaro. Hans blick borrade sig in i henne när hon såg på honom, det var inte obehagligt, men gjorde det svårt att koncentrera sig. Han satt lugnt tillbakalutad i stolen mittemot henne, med ena benet över det andra och händerna knäppta runt knät. Verkade studera henne. Kanske skrattade han inombords åt stereotypen, hennes blonda hår och ljusblåa ögon. Har du hämtat någon inspiration från svensk politik? Är det något USA kan lära av Sverige? Öppenheten och toleransen är det jag tycker om mest med svenskarna. Sverige har kommit långt på de områdena. En av mina politiska förebilder är svensk, Anders Chydenius. Riksdagsman i mitten av 1700-talet. Han drev 1766 igenom den då världsunika tryckfrihetsförordningen, som också gav Sverige offentlighetsprincipen. Det är något jag har jobbat med i senaten, att göra myndigheter och politik mer öppna för granskning. Har du inget, ja, mer aktuellt du skulle vilja föra in i USA från Sverige? frågade hon. Friskolor. Det är en smart sak som det tyvärr finns stort motstånd mot inom mitt eget parti. Hon kvävde en gäspning. Hon hade följt med Eriksson i kampanjen under två dagar och hade fyra dagar kvar. De hade börjat varje dag strax efter klockan sex, och inte slutat före klockan elva. Nu var klockan halv tolv på kvällen och de hade för en liten stund 16 Till varje pris

sedan kommit tillbaka från ett townhallmöte ett par timmar bort från Minneapolis. Enligt opinionsundersökningarna ser det svårt ut för dig att bli omvald. Du ligger under mot Michele Bachmann, sade hon. Hur ska du vända underläget? Precis som i Sverige är det jobb och ekonomi som är de stora frågorna. President McCain och republikanerna har misslyckats med att få fart på ekonomin, arbetslösheten ligger stadigt på över nio procent. Min motståndare har skrivit under på hela den agendan och har inga andra förslag än att fortsätta den. Det tänker jag tala om för väljarna, och tala om vad jag vill göra istället. Det tror jag kommer att avgöra till min fördel i november. Erikssons pressekretare, som satt i ett hörn av rummet, harklade sig och pekade på klockan på armen. Deras femton minuter var slut. Till varje pris 17

KAPITEL 3 Efter lite letande hittade han en donut bland högarna av rosa Dunkin Donuts-kartonger. Han hade sagt hej då till Expressen-journalisten och skulle titta in till Bob Lee innan han åkte hem. Mike, finns det något att dricka? frågade Eriksson. En yngling, som satt nedsjunken bakom en laptop, nickade mot en annan hög kartonger. Eriksson grabbade en Mountain Dew och en Coca Cola till Lee och gick vidare in i lokalen. Det satt folk här och där och arbetade, ett gäng kampanjskyltar stod lutade mot en vägg, redo att sättas upp längs vägar och i trädgårdar. Överallt låg kartonger och papperspåsar från snabbmatställen. Undrar hur mycket kampanjpengar som går till snabbmat, funderade han. Väggarna var fyllda med kartor över valdistrikten, stora pappersark med instruktioner om vad som skulle sägas vid telefonsamtalen med väljarna och foton på honom, ibland själv, ibland tillsammans med hans fru. Han sjönk trött ner på en uppfällbar plaststol framför skrivbordet som tillhörde hans stabschef, nu även hans tillförordnade kampanjmanager, eftersom han sparkat sin kampanjmanager dagen innan. Robert Bob Lee, självklart kallad general Lee sedan barnsben, hade varit Mark Erikssons stabschef under hans sex år i senaten. Eriksson sträckte fram colan till Lee samtidigt som denne lade på telefonluren. Lee hade kavlat upp skjortärmarna och Eriksson såg den seniga underarmen när han tog emot drickan. Hela karln var smal och senig, trots att hans kostcirkel endast bestod av Coca Cola och snabbmat. Vi behöver gå igenom listan av tänkbara kampanjmanagers, sade Lee. Jag behöver sova, suckade Eriksson. 18 Till varje pris

Lee räckte över ett papper med fem namn på. De två översta är egentligen inte aktuella, jag har med dem bara ifall listan skulle läcka ut. Det skulle inte se bra ut med en lista med bara män på. Jämställdhet har alltid varit din starka sida, Bob. Jag känner till Trippi och Dark, men vem är Scott Fairbanks? Stabschef åt Patricia Moore. Han var kampanjmanager åt Moore när hon tog sig in i representanthuset 2006, jobbade som biträdande stabschef ett år och var sedan återigen kampanjmanager åt henne 2008. Åttonde disktriktet va? Jupp. Där har de bara, om jag minns rätt, valt demokrater två gånger sedan 1915. Innan Moore då, sade Eriksson. Hade att göra med honom förra året, sade Lee. I samband med pensionsreformen. Lågmäld, påläst, snabbtänkt. Fick uppfattningen att han är väldigt strategisk. Du har grundläggande info om honom här. Lee knackade på en mapp som låg på skrivbordet. Han tog en klunk kaffe ur en mugg med Alaskamotiv på, hans hemmastat. Trippi tog jag ärligt talat faktiskt också med mest i fall listan skulle läcka ut, fortsatte han sedan. Vänstern gillar ju honom, men karln är spritt språngande. Han skulle väcka liv i kampanjen, sade Eriksson. Onekligen. Och Bachmann skulle omedelbart pumpa ut en kampanjvideo där Trippi står bredvid en skrikande Dean i Iowa. Lee ville inte prata mer om Trippi. Brett Dark känner du, sade han istället. Seriös, duktig och tråkig så in i helvete, sade Eriksson. Kanske något sådant vi behöver nu? Eriksson ryckte på axlarna. Ta mapparna, sade Lee, så pratar vi vidare om det i morgon. Till varje pris 19

KAPITEL 4 Jag drömde om Libanon natten innan. Vaknade upp kallsvettig. Fick byta sängkläderna innan jag kunde somna om. Du var med i drömmen. Det minns jag tydligt. Du ringde nämligen senare den dagen. Måste ha varit femton år sedan vi pratades vid senast. Det var ingen slump att du ringde just den dagen. Det finns ett band mellan oss. Ett blodsband. För att du ska förstå vad jag gjorde, och varför, skriver jag det här. Minns du att jag sade det en gång? Att du skulle bli politiker. Nej, nej, nej, aldrig, lovade du. Aldrig i helvete, sade du. Så ringde du och sa att du skulle bli politiker. Fy fan vad jag garvade. Tror nästan du blev lite putt. Eller var det för att jag drog ett judeskämt? Du var lite PK redan back in the day. Nu när du skulle bli borgmästare i Minneapolis passade det absolut inte med sådana förskräckligheter. Jag förstår det. Jag gräver ju upp sån skit om andra. Tydligen hade du haft koll på mig. I alla fall så pass att du visste vad jag sysslade med nu. Jag hade hållit koll på dig också. Visste om dina planer innan du ringde. Sa inget om det då. Ville inte verka märkvärdig. Jag blev jävligt glad att du ringde. Hade funderat på att göra det själv, och erbjuda mina tjänster. Men visste inte om du ville veta av mig. Det var ju så länge sedan vi hade hörts. Men du ringde. Och klart som fan att jag ställde upp. Ville ju inget hellre. Du är en bra människa, jag är en dålig. Genom dig kan jag ändå göra lite gott. Drömmer du också om det? Om Libanon. Jag trodde mina drömmar var borta för alltid nu. Varför kom de tillbaka? Nu sitter vi här, i samma bransch igen. Först krig, nu politik. Du vet väl vad man brukar säga? Politik är som krig, utan blod. Nog fan är det ett krig alltid. Kanske är det inget blod, men en hel del folk går åt ändå. 20 Till varje pris

Det var en slump att jag började i politiken. Läste lite PR, marknadsföring och sånt skit efter kåren. En kompis jobbade i en kampanj i Florida. De behövde en pressekreterare så han frågade mig. Rullade på fint. Plötsligt hoppade en ny motståndare in. En som vi inte hade förutsett. Kampanjen behövde snabbt ta fram information om honom. Snubben som hade undersökt deras andra motståndare var upptagen. Ingen annan fick de tag i heller med så kort varsel. Så kampanjmanagern bad mig att börja rota. Minns hur jag satt för mig själv på mitt kontor och funderade var fan jag skulle börja. När jag satt där och kliade mig i huvudet möjligen gick jag en sväng på muggen och runkade också gick en sekreterare förbi och dumpade dagens post på mitt skrivbord. I bunten låg mitt lönekuvert. Slet upp det, och blev lika missnöjd som vanligt. Den förbannade skatten. Jag borde bli republikan. Det var då det slog mig. Skatteverket! Måste naturligtvis kolla om han hade något gruff med Skatteverket. Vilken sjuk tur jag hade. När jag fick fram uppgifterna om honom visade det sig att han haft problem med dem i fyra år. Gav uppgifterna till kampanjmanagern och nästa dag stod det i tidningen. Snubben insåg läget och kastade in handduken. Blev så jävla glad att jag nästan köpte mig en hora. Men så insåg jag att det ju skulle kunna sänka min kandidat. Så jag lät bli. Vilken självdisciplin jag hade på den tiden. Jag fortsatte som pressekreterare resten av kampanjen. Vi förlorade, men skitsamma. Efter ett par veckors semester Bahamas baby! var jag i Washington för att söka jobb som pressekreterare hos DSCC. När jag satt och drack kaffe och väntade på att träffa chefen såg jag några A4-sidor som satt på en anslagstavla. DSCC skulle tillsätta nio tjänster. Förutom de två tjänsterna som pressekretare sökte de två motståndarundersökare. På jobbintervjun sade jag till chefen att även dessa tjänster var intressanta. I januari började jag. Det var roligare än jag hade förväntat mig. Jag fick resa och se stora delar av vårt fantastiska land. Jag älskar verkligen det här Till varje pris 21

landet! Att jag var bra på det gjorde inte saken sämre. Dessutom gjorde jag nytta. Nytta för vår demokrati. Det jag grävde fram om våra motståndare var sådant väljarna förtjänade att få veta. Republikanska socialkonservativa, djupt troende, familjefäder pippade barnvakten i stjärten. Allt bakom ryggen på frugan. Den sortens hycklande svin satte jag stopp för. Med jobbet kom ytterligare en bonus. När jag reste runt i landet kunde jag naturligtvis inte tala om vem jag var. Hej, jag jobbar för Kandidat XX och ska gräva fram allt skit jag kan hitta om Kandidat YY. Därför hittade jag på vem jag var. Affärsman i VVS-branschen var mitt vanligaste alias i början. Så en kväll när jag satt i en hotellbar kom en kvinna MILF! och satte sig bredvid mig. Vi började prata. Efter ett tag frågade hon vad jag jobbade med. Verkställande direktör, hoppade det ur min mun. Hon frågade om företaget och jag bredde på: Fem tusen anställda, tre miljarder dollar i omsättning, jobbar i trettionio delstater, yada yada yada. Hon förstod att jag var tät, och plötsligt började hon flörta. När jag låg där på hotellrummet med henne naken bredvid mig insåg jag vilken jubelidiot jag hade varit som inte utnyttjat detta tidigare. På mina resor kunde jag ju vara vem som helst. Så jag fortsatte. IT-miljonär, golfproffs, surfare, säljare, företagare, VD, hotellägare, programledare, pokerproffs. You fucking name it. En gång lurade jag i en dum blondin från Texas att jag var kunglig. Haha! Prins av Canterbury eller något sånt skit. Buckingham Palace ville inte veta av mig, eftersom jag var född utom äktenskapet. Därför hade jag växt upp i New York. Hon slukade det med hull och hår. Vet inte om hon egentligen trodde på det, när jag tänker efter. Livet var nog lite lättare för henne om hon inbillade sig att hon hade blivit kungligt påsatt. 22 Till varje pris

KAPITEL 5 På natten hade temperaturen gått under noll grader och Mark Eriksson såg sig för när han klev ur bussen. Trots det halkade han till när han satte ner foten på asfalten, men en stark hand grep tag i hans axel och hindrade ett fall. Välkommen, senator Eriksson! dundrade Bill Tucker. Han var över åttio år och lite krum, men de grova nävarna, breda axlarna och den massiva bröstkorgen skvallrade om decennier av hårt kroppsarbete. Se upp så du inte trillar, senatorn. Rösten var lika stark som alltid. När Eriksson hörde den kunde han se honom framför sig på konventet 1944, där han stod i talarstolen med Hubert Humphrey bredvid sig. Tucker hade en gång visat honom ett fotografi från det berömda konventet där demokratiska partiet och bonde-arbetarpartiet hade blivit ett och samma: Democratift Farmer-Labor Party, DFL. Sedan dess ett framgångsrikt parti som bland annat fostrat de två vicepresidenterna Hubert Humphrey och Walter Mondale. Tack Bill, utan din hjälp kunde jag fått avsluta kampanjen på kryckor, skrattade Eriksson. De småpratade på vägen in och Eriksson hälsade på alla som kom i vägen: Hej, mrs. Larson! Hur står det till, mrs. Devini? Hur är det med barnen, mr. Frank? Bor din dotter kvar i D.C., mr. Bernard? Du måste säga åt henne att hälsa på mig i senaten! Ett hundratal personer var på plats inne i lokalen. Alla pensionärer och aktiva demokrater sedan många år tillbaka. Efter en stund knackade ordförande Tucker på mikrofonen och blåste hårt i den. Jodå, det hördes mer än väl, bekräftade publiken. Eriksson hällde upp en kopp kaffe medan Tucker pratade. Han visste av erfarenhet att introduktionen kunde ta ett tag, och hade hunnit få i sig halva koppen när ordföranden log mot honom och lämnade över mikrofonen. Till varje pris 23

Tack så mycket! Han avvaktade applåderna. Tack för att jag har fått komma hit. Det är alltid lika roligt att träffa er. Stort tack till ordförande Tucker, som har bjudit hit mig. Mrs. Olsen bad mig dra en Ole och Lena-historia. Ni känner väl till att mrs. Olsens farfarsfar var med och grundade vårt vackra Stillwater, efter att de emigrerat dit från Bergen i Norge? Jag ska dra en historia, mrs. Olsen, men som svensk måste jag ha med Sven i den. Är det okej? Mrs. Olsen nickade glatt samtidigt som hon rodnade åt all uppmärksamhet. Okej, bra. Jo, det var så att Ole och Sven var ute och jagade hjort. Ole lyckades fälla en präktig 14-taggare. De tog tag i bakbenen och började dra hjorten genom skogen tillbaka till bilen. Eftersom de drog i bakbenen fastnade alltmer snö, mossa, grenar och annat skräp i pälsen och hornen. Efter ett tag stötte de på en jägarmästare som beundrade bytet. Han sade åt dem att dra den i frambenen istället, för att slippa allt skräp som fastnar. Ole och Sven tittade på varandra och kom överens om att dra den i frambenen istället. De högg tag och drog i väg med hjorten. Efter en halvtimme vände sig Ole till Sven och sade Mark Eriksson harklade sig lätt och började härma engelska med den typiska skandinaviska brytningen: Boy dat game warden was right, it sure is easier dragging de deer dis way, but ya know, we are getting farther and farther away from de car. Publiken skrattade och klappade händerna. Mark Eriksson log sitt breda leende och blinkade åt mrs. Olsen som rodnade igen. Jag tänkte nu, fortsatte han, säga några ord om vad jag har haft för mig under mina sex år i senaten, och vad jag vill göra under kommande sex år, om jag får väljarnas förtroende att fortsätta. Sedan får ni gärna ställa frågor. Joanne Little var en av kampanjens talespersoner och den som i huvudsak reste med senatorn runt om i Minnesota. Nu stod hon lutad mot en vägg en bit ner i lokalen och sörplade på en kopp kaffe. Hon granskade publiken medan senatorn pratade. De såg nöjda ut. Nickade och mumlade instämmande. Skrattade åt anek- 24 Till varje pris

doterna. Lyssnade andäktigt åt Erikssons beskrivning av hur han och senator Al Franken baxat ett lagförslag genom kongressen. En man, mr Stone, längst fram räckte upp handen och fick ordet: Senator Eriksson, även om det är svårt att tro så är jag pensionär, sade åttiofemårige Stone och alla skrattade. Jag har inte så många år kvar att leva, så problemet med pensionerna är väl inte så stort för mig, men det finns många yngre pensionärer, och många som kommer att bli pensionärer. Jag förstår att pensionssystemet kan behöva reformeras, men president McCains förslag att man ska kunna spela bort pensionspengarna på börsen förstår jag inte. Vad jag än mindre förstår är hur du, som enda demokrat, kunde tänka dig att rösta för förslaget. Och om jag förstår var du dessutom mycket inflytelserik i att utforma reformen. Joanne Little stelnade till och lyssnade uppmärksamt. Senast i går hade hon och senatorn återigen pratat om hur han borde svara på frågan om pensionsreformen, som ofta dök upp både bland yngre och äldre väljare. Little hade manat honom, för vilken gång i ordningen visste hon inte, att svara lite undanglidande. Väljare som i övrigt gillade honom skrämdes bort av frågan. Låt dem förstå att bilden i media var lite överdriven, att pensionssystemet visserligen måste reformeras, men inte nödvändigtvis på det sätt som president McCain hade föreslagit. Mark Eriksson log och mötte mr. Stones blick. Ja, mr. Stone, det stämmer att jag hade röstat för reformförslaget. Den skulle ha varit ett steg i rätt riktning. Anledningen till att jag gav mig in i arbetet med att utforma förslaget var att jag såg flera brister som jag rättade till. Tillsammans med andra senatorer och Vita huset utformade vi ett förslag som, naturligtvis inte blev perfekt, men utan tvekan tillräckligt bra. Joanne Little suckade tyst för sig själv och stirrade ner i kaffekoppen. Med en sliten ryggsäck i ena handen och en bunt papper i den andra banade sig professor James Patterson nerför mittgången i Till varje pris 25