Jag låg stel av skräck om kvällarna, och väntade på hans kalla händer. Till och med när jag blundade, kunde jag se dem. Jag ser dem fortfarande.

Jag låg stel av skräck om kvällarna, och väntade på hans kalla händer. Till och med när jag blundade, kunde jag se dem. Jag ser dem fortfarande.

1 Pojken framför skrivbordet tittade på mig med märkligt vuxen blick. Han måste ha stigit in genom dörren medan jag satt försjunken i Dagbladets recept för hur det goda livet skulle levas. Någon förklaring till hans närvaro på mitt kontor kom inte, för han sa inte ett ord, stod bara där orörlig mitt på golvet och stirrade tyst på mig. Hans ålder var svår att avgöra, men jag gissade på femtonsexton år, även om han var både liten och mager. Den kritvita, nästan genomskinliga huden framhävdes av fräknarna, som var generöst utkastade över ett litet spetsigt ansikte. Frisyren var av enklaste slag. Tre millimeter klarrött stubb på ett runt, litet huvud. Runt halsen hade han en grov metallkedja med en passande, självlysande dödskalle som dinglade över fågelbröstet. En otrevlig dolk hängde i ett brett bälte som höll byxorna på plats och snörde ihop den smala kroppen. I ena handen kramade han en videokassett märkt Videohuset. Julia Roberts log inbjudande från omslaget. Pretty Woman. Rik affärsman möter fattig hora och ljuv musik uppstår. Cannibal Holocaust skulle ha passat bättre. Det blev allt svårare att förstå det uppväxande släktets intressen. Men grabben hade kanske en hemlig dröm.

Den tunna varelsen var svartklädd. Något som påminde om en militärjacka med huva, jeans, blankputsade, kraftiga kängor. Blixtlåset i jackan var öppet, och under skymtade en t-shirt med en hakkorsliknande symbol. Men allt var några nummer för stort. Han verkade bortkommen där han ointresserat stod och betraktade mig, som om han väntade på att jag skulle göra något. Denna sena augustidag höll på att bli historia. Allt tydde på att den skulle lämna efter sig ett minne av det grå och något depressiva slaget, minnet av en dag som hastigt och olustigt satte aggressiva spår i medelålders småstadsadvokater. Det hade börjat när den strejkande väckarklockan såg till att jag kom för sent till en domstolssession där det var menat att advokat Svend Foyn skulle ha en av huvudrollerna, och det hade fortsatt med otåliga besked från kolleger med taxameter i stället för hjärta, och följts upp av obehagliga påstötningar från en bank som inte hade någon förståelse för de krav en klassisk Jaguar har när det gäller sitt underhåll. De vanliga klagoramsorna från min exhustru över bristande bidragsvilja slapp jag inte heller. Den låga kvällssolen skapade långa skuggor över kontorets ärevördiga mahognyväggar. De verkade ovilliga att förmedla något av den juridiska visdom som de måste ha fått i sig genom tre generationers samliv med eliten av stadens hovrättsadvokater. Det var före min tid i lokalen. Jaha, harklade jag mig omsider försiktigt, och försökte dölja min irritation när ingenting hände. Kan jag hjälpa dig med något? fortsatte jag i lite bryskare ton. Grabben fortsatte bara att stirra uttryckslöst på mig. Just då ringde telefonen. Han ryckte till och svalde nervöst några gånger. Så backade han, fortfarande utan att yttra ett ord. Innan jag hann reagera, hade han försvunnit ut genom dörröppningen. Den tun-

na ryggen såg så ynklig ut där han vacklande småsprang bort genom korridoren. Kedjan i bältet klirrade taktfast. I slutet av korridoren stannade han till, vände sig om och tittade på mig med tom blick innan han försvann nerför trappan till entrén på första våningen, fortfarande med videokassetten i handen. Jag koncentrerade mig på telefonen. Men försöket att förklara för min trettonåriga dotter att det var för hennes egen skull jag förbjöd henne att åka på utflykt till en stuga i skogen var dömt att misslyckas. Jag städade undan de mest brådskande ärendena från skrivbordet, rafsade med mig dagens hemläxor och väckte sanktbernhardshunden Hulda, som ogenerat låg och snarkade i klientsoffan. Djuret sträckte motvilligt på sig, hoppade ner på mattan, plockade upp kopplet med dreglande käft och lufsade ivrigt ner för trapporna. Matskålen hemma i vindslägenheten kallade. Själv kände jag mer för en god cigarr, ett glas konjak och en lugn stund med schackpjäserna. Inne på vår allsmäktige sekreterare, fru Svendsens, kontor var det febril aktivitet. Hon hade koll på det mesta som försiggick i huset, kom först och gick sist. Jag kände lite dåligt samvete när jag passerade på väg ut. Dörren stod på vid gavel. Min anonyme gäst hade haft bråttom. Jag satt länge uppe den kvällen, njöt av senaste numret av Classic Cars, där systerbilen till min Jaguar Mk II från 1962 var avbildad, och lät Jan Garbarek fylla lägenheten med kontemplativ stillhet. Nästa dag blev på inget sätt så som jag hade hoppats. Merparten av den gick åt till att städa upp i röran efter en idiot till inbrottstjuv som hade härjat omkring på kontoret någon gång under natten. Någon hade på ett hänsynslöst sätt brutit upp entrédörren och därefter tagit sig vidare in genom kontorslokalerna, där

mitt kontor av någon oförståelig anledning utsatts för tjuvens aggressioner. Fru Svendsen skötte kontakterna med försäkringsbolag och polis med suverän auktoritet. Efter att vaktbolaget lovat att välsigna oss med ett komplett larmsystem, och jag hade upptäckt att inget viktigt försvunnit, fick jag äntligen tid att fundera. Mitt kontor låg längst in i en lång korridor, längst bort från entrén, där skurken hade brutit sig in. Dessutom var de andra advokatkontoren betydligt större och finare än mitt. Vad hade hindrat tjuven från att ta sig an dem? Jag kom inte fram till någon förklaring, och bestämde mig för en eftermiddagstur på havet. Vågskvalpet, det rytmiska dunkandet av Sleipner-motorn och en god cigarr fick mig att glömma hela historien. Inbrottet hade sorterats in i avdelningen för obegripliga händelser när jag började läsa Tønsbergs Blad nästa morgon. Kaffet smakade plötsligt beskt. Kvällen före hade det inträffat en tågolycka i staden. På lokalradion igår hade jag hört att en yngling från samhället hade förolyckats. Olyckan var förstasidesnyhet i dagens tidning: 15-ÅRING DÖDAD AV TÅGET I TØNSBERG Det var fotografiet jag såg på framsidan som fångade mitt intresse. Pojken hade haft längre hår när den här bilden togs, men jag kände igen honom. Min stumme gäst hade fått ett namn. Det var lätt att komma ihåg. Elvis Kristiansen, nyss fyllda femton. Vissa föräldrar prioriterade tydligen sina egna intressen när de gav ungarna namn. Elvis Kristiansen. Jag undrade hur det hade varit att leva sitt liv med ett sådant namn. 10

Han hade lämnat mitt kontor vid niotiden. Bara några timmar senare hamnade han under tåget. Det framgick av artikeln att han på ett obegripligt sätt hade fallit ner på rälsen från en brant höjd i Frodeåsen vid infarten till Tønsberg, precis när tåget från Oslo ankom klockan 22.39. Vilket hade resulterat i att det inte hade varit lätt för ambulanspersonalen att samla upp kvarlevorna. Det sista läste jag mellan raderna. Inga vittnen till olyckan, som händelsen kallades, hade gett sig tillkänna. Jag kände väl till stället. Från toppen av höjden var det en sex-sju meters nästan fritt fall ner till rälsen. Vad fanns det för anledning för en femtonåring att hålla till på kanten av det stupet? Kanske var det det nya mandomsprovet för ungar med starka prestationsbehov. I Oslo rider tuffingarna på tunnelbanevagnarnas tak för att bevisa sitt mod. Minst en av dem hade dött i den leken. Elvis Kristiansen passade inte in i den bilden. Han hade verkat vara en förskrämd liten pojke i alldeles för tuffa kläder. Hans ögon hade förföljt mig när jag skyndade fram genom gatorna. Nu hade de fått en anklagande blick. Jag visade tidningsuppslaget för fru Svendsen. Stackaren besökte mig här på kontoret kvällen innan han dödades, sa jag dystert. Jag kände inte honom. Och han försvann innan jag hann ta reda på vem han var och vad han ville. Du har möjligtvis inte sett grabben tidigare? Så fruktansvärt. Hon rös och tittade närmare på bilden. Fru Svendsen hade ett varmt hjärta bakom den stränga uppsynen. Han har aldrig varit här tidigare. Jag skulle ha kommit ihåg ansiktet. Elvis hade ett smalt, rävaktigt ansikte som var lätt att känna igen. Under förmiddagen satt jag på kontoret och grunnade. Bilden av Elvis rygg som försvann bort i korridoren gjorde mig fundersam. Varför i hela världen hade han kommit upp till mitt kontor? 11

Jag kunde inte känna något lugn förrän jag åtminstone hade fått en förklaring till det besöket. Polisen måste veta mer om vad som hade hänt. Det var till och med möjligt att de skulle intressera sig för mitt korta möte med Elvis Kristiansen. Mitt förhållande till poliskåren var ansträngt, även om vi av naturliga anledningar inte kunde undvika varandra. Vårt liv tillsammans var noggrant definierat, de litade inte helt och hållet på mig, och jag litade inte helt och hållet på dem. Det finns bara en liten hake när det gäller sådana relationer. Bägge parter utvecklar vanan att se om sitt eget hus i första hand. Kriminalinspektör Wilhelm Mørks kontor var litet och otrevligt. Med Mørk på plats verkade rummet fullt redan innan jag hade snirklat mig in och slagit mig ner på en dammig stol. Wilhelm Mørk var en ovanligt snygg man, lång, mörk och muskulös. Bara ögonen avslöjade en viss cynism, framavlad av många år ute på fältet. En gång i tiden hade vi nästan varit vänner, men efter att vi var och en på sitt sätt hade gått över gränser man inte kan passera utan att få varaktiga men, hade vi hållit ett visst avstånd. Vi visste för mycket om varandra. Problemen som var kopplade till den stora knarkhärvan vi hade varit inblandade i, hade efter ett tag gått över av sig själva. Tiden läker nästan alla sår. Vi hade märkligt nog tagit oss ganska helskinnade ur en milt sagt lättsinnig omgång med fru Justitias regler. Att vi hade handlat för den goda sakens skull var en dålig ursäkt. Mørk betraktade mig lugnt. Du kommer inte hit utan en bra anledning. Låt mig gissa att det gäller Elvis Kristiansen. Har du kanske något att berätta för mig? Jag ryckte till och insåg att jag fortfarande blev illa till mods av att lyssna till hans hesa, påträngande röst. Vad var d det som hände med pojken? När jag var 12

tillsammans med Wilhelm Mørk stammade jag oftare. Och hur k k kunde du veta vad det gällde? Vi hittade en lapp i hans plånbok med ditt namn och adressen till ditt kontor. Kan du förklara det? Han såg på mig med skarp blick. Han besökte mig bara några timmar innan han dog. Mørks ögonbryn gick sarkastiskt i höjden. Han behövde alltså en stjärnadvokat. Det var väl för sitt testamente, antar jag. Jag vet inte vad han ville, mumlade jag. Han sa inte ett jävla ord. Berätta nu vad du vet! Jag var i tjänst den kvällen. Det var ingen trevlig syn vi möttes av, så mycket kan jag säga dig. Mørk trollade fram en cigarett ur bröstfickan och tände den i en samtidig rörelse. Han hörde inte till dem som lydde myndighetens stränga rökregler. Det var inte den enda regel han inte följde. Jag antog att det var en av anledningarna till att jag fortfarande märkligt nog litade på honom. Vi vet inte vad som hände. Han hoppade eller föll precis när tåget kom. Enligt lokföraren kom pojken flaxande genom luften bara några meter framför tåget, så det fanns ingen möjlighet att stanna i tid. Jag var skeptisk. Det är naturligtvis m möjligt att han hoppade. Mørk avbröt mig: Men du tror inte riktigt på den förklaringen? Jag kan tala om för dig att den grabben hade många bra anledningar till att ta det där språnget. Känner du över huvud taget till någonting om Elvis Kristiansen? Bara hans namn. Elvis fick kontakt med barnavårdsnämnden innan han tog sina första steg. Barnhem, fosterhem, stödpersoner. Hela barnavårdsnämndens meny. Som vanligt blev ingenting gjort förrän det var för sent. De senaste åren har han bott på ett slags privat institution. Han log ironiskt. Ett modernt Bastø. Någonstans måste de ju förvaras. 13

Han såg ut som en liten nynazist. Var han det? Låt dig inte luras av klädseln. Men det är ju möjligt att han hade hamnat bland nynazistglinen. De har lätt för att plocka in mobbingoffer som Elvis under sina vingars beskydd. Det är så de rekryterar nya medlemmar. Mørk ryckte uppgivet på axlarna. Jag kände inte grabben personligen. Men jag vet att han för några månader sedan togs in i samband med ett inbrott i en kiosk tillsammans med några skinheads härifrån staden. Inga stora kanoner, bara de där som driver omkring utanför Köpstråket, skrämmer gamla damer och ser fram emot de dagliga bataljerna med antirasisterna. I köpmännens rike släpps de ju inte in. Så det kan kanske stämma. Nynazisterna hade etablerat sig starkt i Tønsberg. Jag ansåg att polisen hade en tendens att ta alltför lätt på det här fenomenet. Det du berättar passar in på åtskilliga av de typer jag stöter på i rätten, fortsatte jag tankfullt. Men de kastar sig inte framför tåget. Varför gjorde Elvis det? Vem vet, sa Mørk fatalistiskt. Han var väl trött på livet. Det är ju förståeligt. Ingen kommer att sakna honom. Byråkraterna på socialkontoret andas nog lättat ut. De enda som bryr sig, är de som förlorar den månatliga utbetalningen från barnavårdsnämnden. Mørk hade rätt. Människor som Elvis hade ingen advokat. Vilket inte var samma sak som att de inte behövde en. Har ni kollat med hans kamrater, kanske någon av dem har något att berätta? Elvis Kristiansen hade inte så många vänner. Enligt institutionen där han bodde fanns det några typer han brukade hänga ihop med. Hon som driver stället visste inte ens vad de hette, men av beskrivningen att döma var det så kallat nationellt sinnade ungdomar. Så ni gav fan i det hela och orkade inte kolla mer. Mørks bristande intresse provocerade mig, även om jag kunde förstå 14

polisens handlingssätt. Elvis var redan historia. Jag tror att jag själv ska ta ett snack med hans kompisar. Det har du väl inget emot? Det är ett fritt land. För polisen är det här inte ens ett fall. Mørk tittade skeptiskt på mig. Eftersom du som vanligt inte har något annat vettigt att ta dig för, kan du ju fördjupa dig i den här historien. Jag tycker inte heller om det. Men du vet ju hur prioriteringarna är här i huset. Han kastade en menande blick uppåt. Håll mig informerad om du skulle komma på något intressant. Jag kände till en del om anledningen till Mørks plötsliga välvilja. För några månader sedan var han tvungen att ge tappt i ett riktigt otäckt våldtäktsfall på grund av brist på bevis. Amatörmässigt arbete av polisen stämde bättre med verkligheten. Flickebarnet som det då kretsade kring, hade vandrat runt som vinst i faderns pokergäng. En av försvararna hade berättat för mig att Wilhelm Mørk hade reagerat mycket kraftigt när åtalet ogillades. En av dem som stått för övergreppen hade mer än antytt att Mørk skulle ha kommit med mycket fantasifulla skildringar av vad de kunde vänta sig när de kom ut i friheten igen. Jag visste bättre än någon annan att Mørk inte hade för vana att komma med tomma hotelser. Han skrev ner namn på och telefonnummer till fosterhemmet. Akta så du inte blir sjanghajad. Den där kvinnan är precis din typ. Hon kommer att linda dig om sitt lillfinger. Jag slapp fråga honom vad i helvete han menade med det. En yppig konstnärstyp med stora, blå ögon. Vacker är hon också. Och i lämplig ålder. Något äldre än du. Han log som fan själv och markerade att seansen var över. 15

LINDELÖWS pocket Tom Alandh. Sprickor och ljus - krönikor 1994-2007 Ann-Charlotte Alverfors. Barn av samma ögonblick - roman Lars Åke Augustsson & Stig Hansén. De svenska maoisterna - reportage Ari Behn. Trist som fan - noveller Ulla Bolinder. Utsaga - kriminalroman Charles Bukowski. Badkarsmusik - noveller Charles Bukowski. En snuskgubbes anteckningar - noveller Charles Bukowski. Factotum - roman Charles Bukowski. Historier från ingenstans - noveller Charles Bukowski. Hollywood - roman Charles Bukowski. Postverket - roman David Ericsson. Redlight - roman Kjell Eriksson. Den upplysta stigen - kriminalroman Kjell Eriksson. Frihetsgrisen - roman Kjell Eriksson. Knäppgöken - roman John Fante. Ristat i damm - roman Rolf Fridholm. Medborgare! - vänbok om Cornelis Rolf Fridholm. Kort & koncist - aforismer och noveller Lars Görling. 491 - roman, klassiker Ronnie Haag. Charles Bukowski - biografi Stig Hansén. Mikael Wiehes sång till modet - reportage Stig Hansén. 4 x far - tre romaner i en pocket Stig Hansén. Lindholmen berättar - reportage Helle Helle. Rödby-Puttgarden - roman Erik Johansson. Fabriksmänniskan x 2 - två romaner i en pocket Toivo Jokkala och Pelle Strindlund. Djurrätt och socialism - fakta Torgny Karnstedt. Låtsaskungen - roman Simon Leijnse. Skämt! - serier Jan Mehlum. Kalla händer - thriller Gun Ninnisdotter. Spilld mjölk och röda tulpaner - självbiografi Aino Trosell. Jäntungen - roman 253