DOM 2015-03-03 Sundsvall

1 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND Rotel 12 DOM 2015-03-03 Sundsvall Mål nr B 399-14 ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Östersunds tingsrätts dom den 19 februari 2014 i mål nr B 2863-11, se bilaga A PARTER (antal tilltalade 2) Klagande och motpart (Åklagare) Kammaråklagare Åse Schoultz Riksenheten för Miljö- och Arbetsmiljömål Östersund Klagande och motpart (Målsägande) 1. Maria Lundqvist Persson Brogränd 10 Lgh 1303 831 30 Östersund Ombud och målsägandebiträde: Advokat Peter Bergqvist Advokat Peter Bergqvist AB Fullerstatorget 6 141 35 Huddinge 2. Lovisa Persson Brogränd 10 Lgh 1303 831 30 Östersund 3. Simon Persson c/o Mårten Erlandsson S:t Johannesgatan 36 C Lgh 1401 752 64 Uppsala 4. Lina Persson Brogränd 10 Lgh 1303 831 30 Östersund Ombud och målsägandebiträde för 2 4: Jur.kand. Mats El Kott Jurist Mats El Kott AB Prästgatan 31 B 831 31 Östersund Klagande och motpart (Tilltalad) Sverker Eliasson, 560412-8230 Konvaljevägen 2 832 47 Frösön Dok.Id 107207 Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid Box 170 Södra Tjärngatan 2 060-18 68 00 060-18 68 39 måndag fredag 851 03 Sundsvall E-post: hovratten.nedrenorrland@dom.se www.hovrattenfornedrenorrland.se 08:00-16:00

2 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM 2015-03-03 B 399-14 Ombud och offentlig försvarare: Advokat Andreas Victor F Victors Advokatbyrå HB Storgatan 30 831 30 Östersund SAKEN Arbetsmiljöbrott HOVRÄTTENS DOMSLUT Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten åtalet. Hovrätten befriar Sverker Eliasson från skyldigheten att betala avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond samt från skyldigheten att återbetala kostnader vid tingsrätten för försvararen och målsägandebiträdena till staten. Andreas Victor får ersättning av allmänna medel med 178 191 kr, varav 109 368 kr avser arbete, 22 660 kr tidsspillan, 10 525 kr utlägg och 35 638 kr mervärdesskatt. Peter Bergqvist får ersättning av allmänna medel med 157 309 kr, varav 80 073 kr avser arbete, 26 405 kr tidsspillan, 19 369 kr utlägg och 31 462 kr mervärdesskatt. Mats El Kott får ersättning av allmänna medel med 155 205 kr, varav 88 796 kr avser arbete, 22 580 kr tidsspillan, 12 788 kr utlägg och 31 041 kr mervärdesskatt. Kostnaderna för försvararen och målsägandebiträdena i hovrätten ska staten stå för. Maria Lundqvist Perssons, Lovisa Perssons, Simon Perssons och Lina Perssons yrkanden om ersättning för rättegångskostnader lämnas utan bifall.

3 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM 2015-03-03 B 399-14 ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Östersunds tingsrätts dom den 19 februari 2014 i mål nr B 2863-11, se bilaga A PARTER (antal tilltalade 2) Klagande och motpart (Åklagare) Kammaråklagare Åse Schoultz Riksenheten för Miljö- och Arbetsmiljömål Östersund Klagande och motpart (Målsägande) 1. Maria Lundqvist Persson Brogränd 10 Lgh 1303 831 30 Östersund Ombud och målsägandebiträde: Advokat Peter Bergqvist Advokat Peter Bergqvist AB Fullerstatorget 6 141 35 Huddinge 2. Lovisa Persson Brogränd 10 Lgh 1303 831 30 Östersund 3. Simon Persson c/o Mårten Erlandsson S:t Johannesgatan 36 C Lgh 1401 752 64 Uppsala 4. Lina Persson Brogränd 10 Lgh 1303 831 30 Östersund Ombud och målsägandebiträde för 2 4: Jur.kand. Mats El Kott Jurist Mats El Kott AB Prästgatan 31 B 831 31 Östersund Klagande och motpart (Tilltalad) Ulf Norring, 580625-8298 Ängegatan 4 C 831 37 Östersund Ombud och offentlig försvarare: Advokat Rolf Lohse Advokatfirman Bäck & Lohse Box 548 831 27 Östersund

4 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM 2015-03-03 B 399-14 SAKEN Arbetsmiljöbrott HOVRÄTTENS DOMSLUT Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten åtalet. Hovrätten befriar Ulf Norring från skyldigheten att betala avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond samt från skyldigheten att återbetala kostnader vid tingsrätten för försvararen och målsägandebiträdena till staten. Rolf Lohse får ersättning av allmänna medel med 178 730 kr, varav 106 764 kr avser arbete, 22 034 kr tidsspillan, 14 186 kr utlägg och 35 746 kr mervärdesskatt. Ersättning till målsägandebiträdena, se sidan 2. Kostnaderna för försvararen och målsägandebiträdena i hovrätten ska staten stå för. Maria Lundqvist Perssons, Lovisa Perssons, Simon Perssons och Lina Perssons yrkanden om ersättning för rättegångskostnader lämnas utan bifall.

5 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM 2015-03-03 B 399-14 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. BAKGRUND... 6 2. YRKANDEN I HOVRÄTTEN... 7 3. UTREDNINGEN I HOVRÄTTEN... 7 4. HOVRÄTTENS DOMSKÄL... 8 4.1 Vilket regelverk gäller?... 8 4.2 När fick Sverker Eliasson och Ulf Norring kännedom om att det fanns allvarliga samarbetsproblem mellan Barbro Brandt och Lars Persson?... 10 4.3 Vilket formellt ansvar hade Sverker Eliasson respektive Ulf Norring?... 12 4.4 Medförde samarbetsproblemen och Lars Perssons hälsa att Sverker Eliasson och Ulf Norring var skyldiga att vidta åtgärder?... 13 4.5 Vilka åtgärder vidtogs med anledning av samarbetsproblemen och Lars Perssons hälsa?..... 14 4.6 Vilka arbetsrättsliga åtgärder vidtogs gentemot Lars Persson?... 17 4.7 Vilka brister kan läggas Sverker Eliasson och Ulf Norring till last vad gäller arbetsmiljön?..... 18 4.7.1 Ska hovrätten pröva de mer formella delarna av arbetsmiljöhanteringen?... 19 4.7.2 Var Sverker Eliasson eller Ulf Norring oaktsam genom att inte i tillräcklig grad anpassa Lars Perssons arbetsförhållanden eller omplacera honom?... 20 4.7.3 Var Sverker Eliasson och Ulf Norring oaktsamma i samband med den s.k. mobbningsutredningen?... 24 4.8 Vilka brister kan läggas Sverker Eliasson och Ulf Norring till last vad gäller de arbetsrättsliga åtgärderna?... 25 4.9 Var det fråga om sådan klandervärd oaktsamhet som är straffbar?... 26 4.10 Rättegångskostnader m.m.... 30

6 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM 2015-03-03 B 399-14 1. BAKGRUND Lars Persson anställdes som socialsekreterare i Krokoms kommun i april 2006. Ulf Norring var då socialchef i kommunen. Ulf Norring hade tidigare i huvudsak arbetat i det privata näringslivet och hade när han tillträdde som socialchef ingen liknande erfarenhet. Själv uppfattade han att det främst var hans förmåga att ansvara för ekonomin som gjorde att Krokoms kommun anställde honom. Sverker Eliasson var chef för individ- och familjeomsorgen (IFO). Sverker Eliasson var utbildad socionom och hade lång erfarenhet som socialsekreterare. Under våren 2009 blev Barbro Brandt ny gruppledare för IFO. Hon hade en annan ledarstil än Lars Perssons tidigare arbetsledare. Innan Barbro Brandt blev arbetsledare trivdes Lars Persson bra på arbetet. Det har inte kommit fram att det fanns några särskilda problem under våren 2009, men under senare delen av 2009 uppstod samarbetsproblem mellan Barbro Brandt och Lars Persson. Den 4 mars 2010 skickade flera av Lars Perssons arbetskollegor en skrivelse till ansvariga funktionschefer. Där angavs bland annat att de under en längre tid uppfattat att det funnits en konflikt på grund av stora samarbetssvårigheter mellan Barbro Brandt och Lars Persson och att Lars Persson mådde mycket dåligt. Sverker Eliasson kom att genomföra en utredning, vilken i målet har benämnts som en mobbningsutredning. Den presenterades på ett möte den 19 april 2010. Sverker Eliassons bedömning i utredningen var att det inte hade förekommit någon kränkande särbehandling av Lars Persson från Barbro Brandts sida. Vid mötet väcktes även frågan om Lars Persson skulle meddelas en skriftlig varning på grund av brister i arbetet. Efter mötet var Lars Persson i princip inte på arbetsplatsen, men han deltog vid ett möte den 19 maj 2010. Någon varning kom inte att meddelas vid mötet och inte heller senare utan arbetsgivaren meddelade att man i stället övervägde ett avskedande. Ulf Norring undertecknade den 26 maj 2010 en underrättelse om avsked genom vilken Lars Persson informerades om att Krokoms kommun övervägde att avskeda honom från anställningen som socialsekreterare. Överläggning begärdes med anledning av varslet om avskedande och den 10 juni 2010 skulle en sådan ha ägt rum.

7 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM 2015-03-03 B 399-14 Lars Persson, som mådde allt sämre under våren 2010, tog sitt liv den 10 juni 2010 och någon överläggning kom därför inte att hållas. 2. YRKANDEN I HOVRÄTTEN Ulf Norring har yrkat att hovrätten ogillar åtalet och befriar honom från skyldigheten att återbetala kostnader för försvarare och målsägandebiträden vid tingsrätten. Sverker Eliasson har yrkat att hovrätten ogillar åtalet. Åklagaren, Maria Lundqvist Persson, Simon Persson, Lovisa Persson och Lina Persson har yrkat att hovrätten utdömer en mer kännbar påföljd. Parterna har motsatt sig varandras ändringsyrkanden. Simon Persson, Lovisa Persson och Lina Persson har i hovrätten justerat det tillägg till gärningspåståendet som anges på s. 5 i tingsrättens dom på så sätt att avsked har bytts ut mot avskedande på tredje raden i tillägget. Denna justering har gjorts både vad gäller Ulf Norring och Sverker Eliasson. Maria Lundqvist Persson har anslutit sig till denna justering. Maria Lundqvist Persson, Simon Persson, Lovisa Persson och Lina Persson, som har biträtt åtalet även i hovrätten, har yrkat att Ulf Norring och Sverker Eliasson ska ersätta dem för rättegångskostnader; Maria Lundqvist Persson med 8 300 kr, Simon Persson med 2 115 kr, Lovisa Persson med 1 095 kr och Lina Persson med 3 835 kr. Ulf Norring och Sverker Eliasson, som uppgett att kostnaderna i sig inte ifrågasätts, har överlämnat frågan till rättens bedömning. 3. UTREDNINGEN I HOVRÄTTEN Simon Persson, Lovisa Persson och Lina Persson har i hovrätten åberopat en skrivelse från ett möte den 28 april 2009. Simon Persson, Lovisa Persson och Lina Persson har i

8 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM 2015-03-03 B 399-14 hovrätten inte åberopat ljudfiler från ett möte hos familjen Persson, tingsrättens aktbilaga 88. I övrigt har samma bevisning åberopats i hovrätten som vid tingsrätten, varvid de inspelade förhören vid tingsrätten har spelats upp. 4. HOVRÄTTENS DOMSKÄL 4.1 Vilket regelverk gäller? Den som av oaktsamhet orsakar någon annans död döms enligt 3 kap. 7 brottsbalken för vållande till annans död. När man bedömer om brottet är grovt ska det särskilt beaktas, bland annat, om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag. Ansvar för vållande till annans död förutsätter att gärningsmannen har orsakat den dödliga utgången och att han eller hon har orsakat denna genom oaktsamhet. Detta innebär inte att personen själv måste ha tillfogat den dödande skadan. En tidigare handling eller underlåtenhet kan vara tillräckligt. Det är inte tillräckligt att en gärning har orsakat döden och att gärningen var oaktsam, utan det krävs att gärningen var oaktsam i förhållande just till den dödliga utgången. Om gärningsmannen visserligen har handlat oaktsamt och genom sin handling har orsakat en annan persons död, men oaktsamheten saknade relevans för denna effekt, ska han eller hon inte dömas för vållande till annans död. Det krävs också en viss risknivå för att det ska bli aktuellt att döma för brottet. Om gärningsmannen inte hade anledning att ta risken för den inträffade effekten (alltså döden) i beräkning, ska han eller hon inte dömas för vållande av denna. Av 3 kap. 8 brottsbalken framgår att den som av oaktsamhet orsakar en annan person sjukdom som inte är ringa döms för vållande till sjukdom. När man bedömer om brottet är grovt ska, på samma sätt som gäller för vållande till annans död, särskilt beaktas om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag. Den brottsliga handlingen beskrivs på ett mycket allmänt sätt i bestämmelsen. Det som straffas är om en person av oaktsamhet orsakar att en annan person får en sådan sjukdom som inte är ringa. På vilket sätt detta sker har lämnats helt öppet. Liksom för

9 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM 2015-03-03 B 399-14 vållande till annans död kan ansvar för vållande till sjukdom också aktualiseras på grund av underlåtenhet. Om vållande till annans död eller vållande till sjukdom har begåtts genom att någon uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen (1977:1160) ålegat honom eller henne till förebyggande av ohälsa eller olycksfall, döms för arbetsmiljöbrott. Med begreppet i enlighet med arbetsmiljölagen avses inte bara arbetsmiljölagen utan också författningar som har samband med den såsom arbetsmiljöförordningen (1977:1166) och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och förordningen. Det är den som har skyddsansvaret i arbetsmiljön som kan ställas till ansvar för arbetsmiljöbrott. Det ska också finnas ett samband mellan åsidosättandet och den effekt som inträffat. Ett åsidosättande av skyldigheten att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetsmiljön sker vanligtvis inte genom ett aktivt handlande utan genom en underlåtenhet att vidta åtgärder enligt arbetsmiljöbestämmelserna. I 3 kap. 2 arbetsmiljölagen anges att arbetsgivaren ska vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. En utgångspunkt ska vara att allt sådant som kan leda till ohälsa eller olycksfall ska ändras eller ersättas så att risken för ohälsa eller olycksfall undanröjs. Att en arbetsgivare ska vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga ohälsa eller olycksfall innebär inte att denne har brustit i sina skyldigheter så snart ohälsa förekommer eller en olycka inträffar. I stället krävs att denne avvikit från vad som objektivt sett kan anses vara rimliga åtgärder. Enligt 3 kap. 2 a i samma lag ska arbetsgivaren systematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att arbetsmiljön uppfyller föreskrivna krav på en god arbetsmiljö. Arbetsgivaren ska vidare fortlöpande undersöka riskerna i verksamheten och vidta de åtgärder som föranleds av detta. Enligt 18 arbetsmiljöförordningen har Arbetsmiljöverket bemyndigande att meddela vissa föreskrifter i anslutning till arbetsmiljölagen. I Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2001:1) om systematiskt arbetsmiljöarbete anges att med systematiskt arbetsmiljöarbete menas i föreskrifterna arbetsgivarens arbete med att undersöka,

10 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM 2015-03-03 B 399-14 genomföra och följa upp verksamheten på ett sådant sätt att ohälsa och olycksfall i arbetet förebyggs och en tillfredsställande arbetsmiljö uppnås. Det anges vidare att det systematiska arbetsmiljöarbetet ska ingå som en naturlig del i den dagliga verksamheten samt att det ska omfatta alla fysiska, psykologiska och sociala förhållanden som har betydelse för arbetsmiljön. I Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse (AFS 1993:17) med föreskrifter om åtgärder mot kränkande särbehandling i arbetslivet definieras kränkande särbehandling som återkommande klandervärda eller negativt präglade handlingar som riktas mot enskilda arbetstagare på ett kränkande sätt och kan leda till att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap. I verksamheten ska det finnas rutiner för att på ett tidigt stadium fånga upp signaler om och åtgärda sådana otillfredsställande arbetsförhållanden, problem i arbetets organisation eller missförhållanden i samarbetet, vilka kan ge grund för kränkande särbehandling. Vidare föreskrivs att motverkande åtgärder snarast ska vidtas och följas upp om tecken på kränkande särbehandling visar sig. Det ska då särskilt utredas om orsakerna till brister i samarbetet finns i arbetets organisation. 4.2 När fick Sverker Eliasson och Ulf Norring kännedom om att det fanns allvarliga samarbetsproblem mellan Barbro Brandt och Lars Persson? Vid ett möte i november 2009 berättade Lars Persson för sina arbetskamrater och Barbro Brandt att han upplevde att Barbro Brandt inte behandlade honom på ett bra sätt. Varken Sverker Eliasson eller Ulf Norring var med vid mötet. Kjell Jonsson har uppgett att Lars Persson beklagade sig över Barbro Brandt någon gång sent 2009 eller i början av 2010. Lars Persson sade att det inte fungerade mellan honom och Barbro Brandt och att han upplevde det som att Barbro Brandt försökte sätta dit honom. Kjell Jonsson rapporterade detta till Sverker Eliasson. Enligt Sverker Eliasson fick han den informationen efter julen 2009. Sverker Eliasson har vidare sagt att Lars Persson strax efter julen 2009 berättade att han hade sömnsvårigheter och ont i magen samt att han då tänkte att Lars Persson kunde vara på väg in i en depression.

11 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM 2015-03-03 B 399-14 Enligt Barbro Brandt försökte de lösa den uppkomna situationen och två möten ägde rum i februari 2010. Förutom Barbro Brandt och Lars Persson var Sverker Eliasson med vid det ena mötet och Kjell Jonsson vid det andra. Ulf Norring, som var chef över en förvaltning med cirka 450 personer, har uppgett att han någon gång efter julen 2009 hörde talas om samarbetsproblemen. Eftersom Ulf Norring vid denna tid bedömde att problemet inte var så allvarligt gjorde han inget speciellt i anledning av informationen. I samband med skrivelsen den 4 mars 2010 från Lars Perssons arbetskollegor insåg han emellertid att det fanns ett allvarligt problem. I skrivelsen angavs bland annat att kollegorna under en längre tid uppfattat att det fanns en konflikt på grund av stora samarbetssvårigheter mellan Barbro Brandt och Lars Persson och att Lars Persson mådde mycket dåligt. Ulf Norring kände då att det var problem med arbetsmiljön på IFO. Han tog kontakt med Sverker Eliasson, personalchefen Gunilla Sundqvist och företagshälsovården samt bokade in ett möte den 5 mars 2010. Gunilla Sundqvist har bekräftat att Ulf Norring och Sverker Eliasson kontaktade henne i början av mars 2010 med anledning av samarbetsproblemen. Vid mötet den 5 mars 2010 deltog Ulf Norring, Sverker Eliasson, Gunilla Sundqvist och företagshälsovårdssamordnaren Agneta Sunder. Mötet utmynnade i att en s.k. mobbningsutredning skulle genomföras. Det fanns visserligen redan under hösten 2009 vissa indikationer på att arbetsklimatet på IFO inte var tillfredsställande. Det har dock inte kommit fram i målet att Sverker Eliasson eller Ulf Norring vid denna tid fick information om att problemen var särskilt svåra eller omfattande. I stället får deras egna uppgifter om när de fick kännedom om problemens allvar stöd av vad bland andra Kjell Jonsson och Gunilla Sundqvist har uppgett. En utgångspunkt för hovrättens prövning är därför att Sverker Eliasson fick kännedom om att det fanns allvarliga samarbetsproblem mellan Barbro Brandt och Lars Persson någon gång efter julen 2009 och Ulf Norring i början av mars 2010.

12 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM 2015-03-03 B 399-14 4.3 Vilket formellt ansvar hade Sverker Eliasson respektive Ulf Norring? För Krokoms kommuns del har uppgifterna som rör arbetsmiljön uttryckligen delegerats. Uppgifterna har delegerats till Ulf Norring som i sin tur har delegerat uppgifterna vidare till Sverker Eliasson. I målet har det kommit fram att Sverker Eliasson var sjukskriven under en period. Det innebär att ansvaret för arbetsmiljöarbetet under den perioden återgick till Ulf Norring. Detta saknar dock betydelse i målet eftersom åklagarens talan avser händelser som inträffat efter det att Sverker Eliasson åter börjat arbeta. Från formella utgångspunkter var det alltså Sverker Eliasson som hade arbetsmiljöansvaret under den aktuella tiden. Åklagaren har dock gjort gällande att även Ulf Norring haft ett sådant ansvar trots att han delegerat uppgifterna vidare. I flera domar har Högsta domstolen framhållit det viktiga i att det sker en tydlig delegering och att en otydlig sådan leder till att ansvaret ligger kvar på den högre nivån (NJA 2004 s. 34, 80 och 126). Av domarna framgår också att en underlydande arbetsledare som har den omedelbara tillsynen över en verksamhet har ett ansvar även utan att arbetsmiljöuppgifterna formellt delegerats till honom eller henne. Det innebär dock inte att den högre befattningshavaren är fri från sitt ansvar. Här är dock frågan vilket ansvar som ligger kvar hos den högre befattningshavaren efter en delegation av arbetsmiljöuppgifterna. Av förarbetena till arbetsmiljölagen framgår att det inte varit avsikten att arbetsgivaransvaret skulle vara fast placerat på en eller flera personer utan hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. När arbetsmiljöansvaret bedöms ska det i stället finnas ett rimligt spelrum och hänsyn tas till vilka fel som faktiskt begåtts (prop. 1976/77:149 s. 373 f. och den skiljaktiga meningen i NJA 2004 s. 126). Det innebär att den högre befattningshavaren även efter en delegation har ett ansvar för arbetsmiljön. Det är dock naturligt att det ansvaret är mindre än när delegering saknas. Annars skulle ju en delegering av arbetsmiljöansvaret helt sakna betydelse.

13 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM 2015-03-03 B 399-14 Det är tydligt att ansvaret kan ligga kvar på den högre befattningshavaren om delegering har skett till en person som saknar erfarenhet eller kunnande i frågan. Den högre befattningshavaren har också ett ansvar för att utöva tillsyn och kontrollera att den underlydande sköter sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. I detta kontrollansvar bör ligga att den högre befattningshavaren måste agera om han eller hon uppmärksammas på omständigheter som i väsentlig grad påverkar arbetsförhållandena på arbetsplatsen. Även i andra situationer är det rimligt att den som delegerat uppgifterna behåller ett visst ansvar. Det kan gälla förhållanden som inte omfattas av den underlydandes beslutsbefogenheter men däremot av den högre befattningshavarens. Den högre befattningshavaren bör även ansvara för egna åtgärder som har inverkat på arbetsmiljön. Hovrätten har tidigare kommit fram till att Ulf Norring i samband med skrivelsen den 4 mars 2010 insåg att det fanns allvarliga samarbetsproblem på IFO och att Lars Persson då mådde mycket dåligt. Dessa förhållanden är sådana som rör arbetsmiljön för de anställda. Med hänsyn till dessa indikationer har Ulf Norring från den tidpunkten haft ett ansvar för att kontrollera hur arbetsmiljöansvaret sköttes. Han har därefter även själv vidtagit åtgärder som påverkade arbetsmiljön för de anställda och har enligt vad som tidigare sagts ansvaret för dessa. Den slutsats som hovrätten alltså har kommit fram till är att Ulf Norrings åtgärd att delegera arbetsmiljöuppgifterna inte formellt friar honom från straffrättsligt ansvar för arbetsmiljöbrott för åtgärder eller underlåtenheter efter den 4 mars 2010. 4.4 Medförde samarbetsproblemen och Lars Perssons hälsa att Sverker Eliasson och Ulf Norring var skyldiga att vidta åtgärder? Hovrätten har tidigare kommit fram till att Sverker Eliasson och Ulf Norring fick kännedom om att det fanns allvarliga samarbetsproblem mellan Barbro Brandt och Lars Persson någon gång efter julen 2009 respektive i början av mars 2010. I samband med att de fick reda på dessa samarbetsproblem har de även fått kännedom om att Lars Persson mådde dåligt. Vad gäller Lars Perssons hälsa under denna tid har Sverker Eliasson berättat att Lars Persson efter julen 2009 uppgav att han hade

14 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM 2015-03-03 B 399-14 sömnsvårigheter och ont i magen samt att han då tänkte att Lars Persson kunde vara på väg in i en depression. Av anteckningar från ett möte den 8 februari 2010, vid vilket Sverker Eliasson, Barbro Brandt och Lars Persson närvarade, framgår att det från arbetsledningen framfördes oro för Lars Perssons hälsa och att Lars Persson vid flera tillfällen uppgett att han hade sömnproblem, var stressad och hade ont i magen. Vidare framgår av skrivelsen från arbetskollegorna den 4 mars 2010 att kollegorna upplevde att Lars Persson mådde fruktansvärt dåligt. Det är tydligt att samarbetsproblemen mellan Barbro Brandt och Lars Persson samt det förhållandet att Lars Persson mådde mycket dåligt har medfört att det fanns en skyldighet att vidta åtgärder i syfte att försöka förhindra ohälsa. 4.5 Vilka åtgärder vidtogs med anledning av samarbetsproblemen och Lars Perssons hälsa? Av anteckningar från mötet den 8 februari 2010 framgår att det föreslogs att Lars Persson skulle besöka läkare på Commodia, som var det företag som Krokoms kommun upphandlat för att sköta dess företagshälsovård. Själv tyckte han att det inte var nödvändigt och ville tänka över saken. Ett nytt möte hölls den 26 februari 2010. Då var Kjell Jonsson, Barbro Brandt och Lars Persson närvarande. I anteckningar från mötet anges bland annat att Lars Persson var upprörd och arg över att ha blivit kallad till mötet samt att Lars Persson efter en del övertalning gick med på att göra ett besök hos läkare inom företagshälsovården. Det har vidare framgått att s.k. trepartssamtal anordnades mellan Lars Persson, arbetsgivaren och företagshälsovårdssamordnaren Agneta Sunder. Syftet med trepartssamtal är bland annat att förmedla snabb kontakt med t.ex. företagshälsovården. Genom arbetsgivaren kom Lars Persson i kontakt med Henrik Brodin, psykolog på Commodia. Kjell Jonsson följde med Lars Persson till mötet. Det är inte klarlagt när mötet ägde rum, men det bör ha varit i slutet av februari eller i början av mars 2010. Henrik Brodin har berättat att bakgrunden till mötet var att Lars Persson hade sagt

15 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM 2015-03-03 B 399-14 saker som medfört att arbetsgivaren kände oro för Lars Persson. Enligt Henrik Brodin var Lars Persson väldigt upprörd och gick runt i rummet. Lars Persson upplevde att han blivit kränkt av sin arbetsledare Barbro Brandt och att han blivit ifrågasatt i tjänsten. Henrik Brodin kunde inte riktigt se att Lars Perssons reaktion stod i proportion till detta och det var uppenbart att Lars Persson behövde hjälp. Henrik Brodins bedömning efter mötet var att det då inte fanns risk för självmord, men han använde inte något vedertaget instrument vid denna bedömning. Efter skrivelsen den 4 mars 2010 tog Ulf Norring kontakt med Sverker Eliasson, Gunilla Sundqvist och företagshälsovården samt bokade in ett möte dagen efter. Vid detta möte deltog Ulf Norring, Sverker Eliasson, Gunilla Sundqvist och Agneta Sunder. Mötet resulterade i att en s.k. mobbningsutredning skulle genomföras; ett önskemål som också förts fram av den fackliga organisationen. Utredningen skulle utföras externt och Commodia tillfrågades om de kunde göra utredningen. Detta skedde genom att Agneta Sunder gjorde en muntlig beställning till Henrik Brodin. Sverker Eliasson har berättat att även han kontaktade Commodia eftersom Agneta Sunder inte hade fått något klart besked på sin förfrågan samt att han då fick beskedet att Commodia inte åtog sig uppdraget. Efter det negativa beskedet från Commodia kom Sverker Eliasson att göra mobbningsutredningen. Han hade inte någon tidigare erfarenhet av att göra sådana. Han konstaterade att det av föreskrifterna om åtgärder mot kränkande särbehandling i arbetslivet inte framgick att arbetsgivaren inte fick göra utredningen. Även personalchefen Gunilla Sundqvist har uppgett att hon tittade i föreskrifterna och i kommunens policy angående kränkande särbehandling samt att hon kom fram till att en överordnad arbetsledare kunde göra utredningen, men anser att det hade varit bra om personalavdelningen hade varit med i utredningen. Ulf Norring visste att Sverker Eliasson skulle göra mobbningsutredningen om inte Commodia åtog sig att göra den. Den s.k. mobbningsutredningen genomfördes på så sätt att Sverker Eliasson höll samtal med Lars Persson, både enskilt och med Helene Wikner, som var lokalt fackligt ombud, närvarande. Sverker Eliasson höll även enskilda samtal med Barbro Brandt

16 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM 2015-03-03 B 399-14 samt samtal där både Barbro Brandt och Lars Persson var närvarande. Sverker Eliasson talade dock inte med några andra av de anställda eftersom han i samråd med Ulf Norring, Gunilla Sundqvist och Agneta Sunder bedömde att det kunde vara till nackdel för Lars Perssons integritet. Det underlag som Sverker Eliasson hade när han skulle göra sin bedömning var alltså i huvudsak Lars Perssons och Barbro Brandts uppgifter. Lars Persson upplevde att Barbro Brandt utsatte honom för kränkande särbehandling, medan Barbro Brandt ansåg att hon inte gjorde detta och att hon inte heller utsatte någon annan för detta. Enligt Barbro Brandt tog hon bara upp fel och brister som upptäcktes i Lars Perssons arbete. Slutsatsen i Sverker Eliassons utredning var att han bedömde att Barbro Brandt varken utsatt Lars Persson för kränkande särbehandling eller trakasserier. Sverker Eliasson som bl.a. uppgett att han deltog när Lars Persson var högljutt kritisk mot Barbro Brandt har förklarat att han står fast vid denna bedömning. Ulf Norring har berättat att han blev förevisad mobbningsutredningen, att han läste den och konstaterade att slutsatsen var att kränkande särbehandling inte förekommit. Ulf Norring har vidare uppgett att han inte reflekterade över att arbetskamraterna inte hade hörts, men att han i efterhand tycker att utredningen var tunn. Resultatet av den s.k. mobbningsutredningen presenterades på ett möte den 19 april 2010 där bland andra Lars Persson deltog. Lars Persson besökte läkare och psykolog vid flera tillfällen under våren 2010. Mats Johansson, specialist i allmänmedicin, träffade Lars Persson några gånger mellan mars 2010 och den 8 juni 2010. Mats Johansson skrev ut flera mediciner och sjukskrev Lars Persson. Han kunde inte bedöma om Lars Persson kunde återgå till sitt arbete.

17 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM 2015-03-03 B 399-14 Lars Persson träffade även Christer Svensson, som då var anställd som psykolog/psykoterapeut på Commodia. De träffades den 17 maj 2010, den 26 maj 2010 och den 3 juni 2010. Det har vidare framgått att Lars Persson efter besök hos läkare den 20 maj 2010 blev sjukskriven fram till den 10 juni 2010, att tanken var att Mats Johansson skulle haft telefonkontakt med Lars Persson efter överläggningen den 10 juni 2010 och att Christer Svensson skulle träffa Lars Persson den 11 juni 2010. 4.6 Vilka arbetsrättsliga åtgärder vidtogs gentemot Lars Persson? Vid mötet den 19 april 2010, då resultatet av mobbningsutredningen presenterades, berättade Sverker Eliasson att arbetsgivaren avsåg att meddela Lars Persson en skriftlig varning på grund av fel och brister hänförliga till arbetet. Det lokala fackliga ombudet Helene Wikner var med vid mötet. Hon har berättat att varken hon eller Lars Persson kände till att frågan om varning skulle tas upp. Helene Wikner kände att hon behövde hjälp att hantera situationen och ett regionalt ombud, Roger Fält, skulle anlitas. Ulf Norring var inte med vid mötet den 19 april 2010. Sverker Eliasson har uppgett att han och Lars Persson var överens om att Lars Persson skulle vara hemma med lön den närmaste tiden och att han också beslutade att Lars Persson skulle bli arbetsbefriad. Han ansåg egentligen att Lars Persson skulle bli sjukskriven, men Lars Persson ville inte sjukskriva sig. Ulf Norring, Sverker Eliasson, Gunilla Sundqvist och Agneta Sunder hade möten i princip varje vecka under perioden 19 april 19 maj 2010. De diskuterade då om Lars Perssons brister i arbetet eventuellt var så allvarliga att det fanns grund för att avskeda honom. Deras gemensamma bedömning var att det inte var tillräckligt med en varning och att det fanns tillräckligt stöd för ett eventuellt avskedande. Den 19 maj 2010 hölls ett nytt möte, vid vilket Ulf Norring, Sverker Eliasson, Gunilla Sundqvist, Lars Persson, Helene Wikner och Roger Fält närvarade. Helene Wikner har

18 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM 2015-03-03 B 399-14 berättat att personalchefen Gunilla Sundqvist under mötets gång sade att arbetsgivaren övervägde att ta till allvarligare åtgärder än varning. Roger Fält, som deltog per telefon, har uppgett att det blev förvirrande när arbetsgivaren ändrade sig och talade om andra åtgärder än varning. Han har vidare berättat att han då bad att få tala med Gunilla Sundqvist enskilt, att Gunilla Sundqvist under de enskilda diskussionerna var bestämd och att hon inte var beredd att ändra sin uppfattning. Mötet avslutades med att arbetsgivaren övervägde avskedande. Ulf Norring undertecknade den 26 maj 2010 en underrättelse om avskedande genom vilken Lars Persson underrättades om att Krokoms kommun övervägde att avskeda honom från anställningen som socialsekreterare och att hans arbetstagarorganisation hade varslats om den övervägda åtgärden. I underrättelsen upplystes vidare om rätten att begära överläggningar. Formell överläggning, som skulle ha ägt rum den 10 juni 2010, begärdes. Roger Fält talade mycket med Lars Persson och förklarade att överläggningen kunde sluta på olika sätt och beskrev de olika alternativen. Någon överläggning kom inte att hållas eftersom Lars Persson tog sitt liv den 10 juni 2010. 4.7 Vilka brister kan läggas Sverker Eliasson och Ulf Norring till last vad gäller arbetsmiljön? I detta fall handlar det om problem i arbetsmiljön som har med psykosociala faktorer att göra. Det finns dock ingen principiell skillnad i arbetsmiljöansvaret i förhållande till fysiska brister, även om det till viss del handlar om andra regler som ska tillämpas. I sammanhanget måste det dock beaktas att fysiska brister är mer konkreta och ofta kan åtgärdas på ett enklare sätt än brister i psykosociala förhållanden. Enligt hovrätten bör man väga in att det vid exempelvis samarbetsproblem handlar om känsliga mellanmänskliga förhållanden där det ofta finns olika uppfattningar, t.ex. i frågorna om det finns något problem och vad som är orsaken till ett eventuellt problem. Till skillnad från fysiska brister finns det i dessa fall uppenbara risker att en åtgärd för att komma till rätta med en viss brist kan leda till att andra problem uppstår. Det handlar

19 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM 2015-03-03 B 399-14 många gånger om svårlösta problem som kräver noga överväganden. Detta ställer visserligen högre krav på den som har ansvar för arbetsmiljön men samtidigt måste det tolereras ett större utrymme för olika bedömningar. 4.7.1 Ska hovrätten pröva de mer formella delarna av arbetsmiljöhanteringen? Vissa delar av åklagarens gärningspåstående handlar om att Sverker Eliasson underlåtit att systematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten i syfte att skapa en god arbetsmiljö och förebygga ohälsa (stycke 4 i gärningsbeskrivningen). Det har vidare gjorts gällande att Sverker Eliasson har underlåtit att regelbundet undersöka arbetsförhållandena för att identifiera de risker som finns på arbetsplatsen, göra en riskbedömning och åtgärda de risker som framkommit (stycke 5 i gärningsbeskrivningen). Motsvarande gärningsbeskrivning finns, med några mindre skillnader, även för Ulf Norring (stycke 7 8). Åklagarens påståenden i den delen kan uppfattas som fristående från gärningsbeskrivningen i övrigt och ta sikte på de mer formella delarna av det systematiska arbetsmiljöarbetet, såsom brister i olika styrdokument. Åklagaren har dock vid huvudförhandlingen i hovrätten uppgett att dessa stycken i gärningsbeskrivningen (dvs. stycke 4 5 vad gäller Sverker Eliasson och stycke 7 8 avseende Ulf Norring) ska läsas i ett sammanhang med den precisering som finns i stycke 6, för Sverker Eliasson, respektive stycke 9, för Ulf Norring. Hovrätten prövar därför inte dessa gärningspåståenden separat. Hovrätten noterar dock att Karoline Humble har förklarat att hon varit med och utvecklat dessa frågor i kommunen och att det fanns en arbetsmiljöpolicy, handlingsplan, stöddokument för bland annat kränkande särbehandling och rutiner för vad var och en ska göra när det gäller arbetsmiljöarbetet.

20 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND DOM 2015-03-03 B 399-14 4.7.2 Var Sverker Eliasson eller Ulf Norring oaktsam genom att inte i tillräcklig grad anpassa Lars Perssons arbetsförhållanden eller omplacera honom? Vid prövningen av om Sverker Eliasson eller Ulf Norring har brustit i sitt arbetsmiljöansvar måste det bedömas om det var möjligt för dem att vidta andra åtgärder än det som faktiskt gjordes. Åklagarens gärningsbeskrivning innehåller vissa exempel på åtgärder som Sverker Eliasson och Ulf Norring enligt åklagaren borde ha vidtagit, såsom att anpassa arbetsförhållandena eller omplacera Lars Persson. Hovrätten är dock inte bunden av dessa exempel utan gärningsbeskrivningen är konstruerad så att även andra åtgärder kan tänkas. Hovrätten har tidigare kommit fram till att Sverker Eliasson och Ulf Norring var införstådda med Lars Perssons situation vid olika tidpunkter och att båda våren 2010 visste om de allvarliga samarbetsproblemen mellan honom och Barbro Brandt. Det har också kommit fram att Lars Perssons hälsa förändrades markant under våren 2010. Flera personer har sagt att det fanns många yttre tecken på en negativ tendens som att han gick ner i vikt, började röka och hade svårt att sitta still. Det är förhållanden som Sverker Eliasson och Ulf Norring, åtminstone sammantaget, inte har kunnat undvika att uppmärksamma. Det har också varit tydligt för dem att det var samarbetsklimatet mellan Lars Persson och Barbro Brandt som enligt Lars Persson var orsaken till hans försämrade hälsa. En naturlig första åtgärd i det sammanhanget hade varit att föra konstruktiva diskussioner med Lars Persson och Barbro Brandt. Om sådana diskussioner inte hade lett till något resultat hade det, som åklagaren angett, varit en lämplig åtgärd att anpassa arbetsförhållandena för Lars Persson eller omplacera honom så att kontakterna mellan de två minimerades. I målet har det dock kommit fram att Lars Persson redan under hösten 2009 försökt komma överens med Barbro Brandt och att det åtminstone vid något tillfälle under