När arbetslösheten kom för att stanna Under 1990-talet upplevde svenskarna den värsta arbetslösheten sedan depressionens dagar på 1930-talet. Orsakerna till den ekonomiska krisen tänker jag inte gå in närmare på. Det räcker med att säga att den inhemska efterfrågan föll kraftigt under perioden 1990-1993, samtidigt som den internationella ekonomiska konjunkturen vände nedåt och förvärrade situationen. Arbetslösheten ökade från 1,6 procent 1990 till 8,2 procent 1993. Den totala arbetslösheten (öppen plus dold) uppgick som mest till cirka 12 procent i mitten av 90-talet. Mellan 1990 och 1993 minskade antalet sysselsatta personer med ungefär en halv miljon (Björklund m fl 2007). Under tidigare sysselsättningskriser i den privata sektorn hade den offentliga sysselsättningen ökat och därmed motverkat fallet i total sysselsättning. Den här gången skär man ner även på den offentliga sysselsättningen. Mellan 1990 och 1993 minskade antalet anställda i privat sektor med 385 000 personer och i offentlig sektor med 150 000 (Björklund m fl 2007). Slutet av 1990-talet bjöd på en kraftig återhämtning av sysselsättningen. Arbetslösheten sjönk och var som lägst 4 procent år 2001 och 2002. Sedan vände kurvan uppåt igen. Det som hände var bland annat att IT-bubblan sprack. 2004 var den öppna arbetslösheten 5,5 procent (SCB 2005-11-21). 1970-talet var sociologernas tid. De problem som människor stötte på i sina liv tolkades utifrån samhällets nivå. Man ansåg att 11
samhället har ett ansvar och en skyldighet att se till att välfärden tryggas för medborgarna. Annorlunda var det på 1990-talet och är det fortfarande. Då tog ekonomerna över. Efter krisen på 1990- talet är det som om ekonomerna har fått ett permanent tolkningsföreträde. De är de nya frälsarna som sitter inne med svaren på hur samhället bäst ska organiseras. Hur ser ekonomerna på världen och vad har de för recept? Ekonomerna är förstås ingen enhetlig grupp där alla har samma världsbild och värderingar. Men vi håller oss till de borgerliga ekonomerna, eftersom det är deras idéer som ofta hörs och får genomslag. Till skillnad från sociologerna på 1970-talet har de ett individuellt perspektiv på samhällsproblemen. Medborgarna löser bäst sina problem själva. Samhället och staten ska blanda sig i så lite som möjligt. Man bör inte störa marknaden, som genom sin osynliga hand ska ordna allting till det bästa. De ser välfärdsstaten mer som en belastning än som en tillgång. Vi har inte råd med välfärden. Vi har levt över våra tillgångar. Det var några av de mantras som plötsligt hördes överallt i media. Man får intrycket att många som var motståndare till välfärdsstaten passade på att flytta fram sina positioner under 1990-talskrisen, då statens budgetunderskott växte och någonting måste göras. Göran Persson regerade, först som finansminister och sedan statsminister, och talade om vikten av att sanera statsfinanserna. Att skära ner statens utgifter blev det allt annat överskuggande målet. Men till skillnad från ekonomerna så var nedskärningarna ingenting som socialdemokraterna av ideologiska skäl ville genomföra. Man såg det istället som någonting nödvändigt ont. Vad har då allt detta med de arbetslösa att göra? Jo, ganska mycket. I takt med att arbetslösheten steg på 1990-talet ökade även statens utgifter för arbetslöshetsförsäkringen dramatiskt. Så kunde det inte fortsätta, någonting måste göras. Nu hade ekonomernas tid kommit. Nu skulle man se till att så mycket som möjligt av välfärdsstaten kunde nedmonteras, när till och med socialdemokraterna som en gång byggt upp den var inne på att göra nedskärningar. 12
Vid den här tidpunkten kan man säga att den fulla sysselsättningens politik övergavs till förmån för en politik som syftar till att hålla inflationen nere. Ersättningsnivån i a-kassan sänktes av den borgerliga regeringen från 90 till 80 procent och sänktes faktiskt ytterligare ner till 75 procent av den kommande socialdemokratiska regeringen. Den höjdes visserligen snabbt igen till 80 procent men återställdes aldrig. Beredskapsarbetena, som var en del av den aktiva arbetsmarknadspolitiken och fungerat som ett sätt att få nya a-kassedagar, fasades ut eftersom det var en dyr åtgärd. Som ett led i att hålla utgifterna nere diskuterades även att införa en bortre parentes i arbetslöshetsförsäkringen. Efter 300 ersättningsdagar skulle man bli utförsäkrad. Efter massiva protester stoppades dock förslaget. Nu hade den socialdemokratiska regeringen på allvar hamnat i strid med den stora gruppen arbetslösa och även en hel del av sina gräsrötter. Therese Rajaniemi från Hofors ledde protesterna mot regeringens politik. Ett kort tag såg det ut som om Sverige fått en ny gräsrotsrörelse att ta hänsyn till. Men efter att socialdemokraterna på ett skickligt sätt lyckats ta luften ur den tillfälliga upprorsstämningen återgick allt till det vanliga. Istället kunde den socialdemokratiska regeringen glädja sig åt en högkonjunktur i slutet av 1990-talet. Allt fler personer fick jobb och ett kort tag infriades Göran Perssons löfte om att den öppna arbetslösheten skulle ner till fyra procent. Sedan hände det som nästan ingen hade förutsett, nämligen att IT-bubblan sprack. Arbetslöshetskurvan började återigen att peka uppåt. Ungefär samtidigt genomfördes kanske den största och mest genomgripande förändringen av svensk arbetsmarknadspolitik sedan den aktiva arbetsmarknadspolitiken infördes. Förberedelsearbetet hade redan pågått under flera års tid och i augusti år 2000 infördes Aktivitetsgarantin över hela landet. Med Aktivitetsgarantin hoppades regeringen att man skulle få tillbaka den stora gruppen långtidsarbetslösa till den reguljära arbetsmarknaden. Enligt AMS statistik deltog 34 727 personer i Aktivitetsgarantin i Sverige oktober 2003 den tidpunkt då jag 13
började på aktiviteten jobbpunktnu. Utöver dessa var 55 259 personer långtidsarbetslösa. Man är enligt AMS långtidsarbetslös om man varit inskriven längre än sex månader på arbetsförmedlingen (AMS: Arbetsmarknadsdata oktober 2003). Jag kommer inte att använda mig av AMS definition. När jag talar om långtidsarbetslösa så menar jag alla som varit arbetslösa en längre tid och hamnat i Aktivitetsgarantin. Paradoxalt nog var man även orolig för att utbudet av arbetskraft inte skulle räcka till i framtiden. Aktivitetsgarantin skulle således även garantera att det finns en stor grupp anställningsbara individer att tillgå i de goda tiderna. Med det menas att de som varit arbetslösa en längre tid skall rustas ett hemskt ord som av någon anledning ofta används i dessa sammanhang av politiker och tjänstemän så att de omedelbart kan ta de jobb som förväntas komma. Kritiken från deltagarna i Aktivitetsgarantin lät inte vänta på sig. Media hakade på och gjorde reportage om långtidsarbetslösa som kände sig förnedrade och inlåsta. Ordet vuxendagis började flitigt att användas som beskrivning på aktiviteterna inom Aktivitetsgarantin. Vad var det som gjorde deltagarna så upprörda? Det är det som den här boken huvudsakligen ska handla om. Innan vi börjar titta på det så är det ett par saker till som jag vill ta upp här i inledningen. Jag har mycket kortfattat beskrivit bakgrunden till att Aktivitetsgarantin infördes, den ekonomiska krisen på 1990-talet, massarbetslösheten som följde och samhällets och politikernas omsvängning i synen på arbetslöshet. Det kan dessutom vara bra att känna till allmänhetens, gemene mans, inställning till arbetslöshet och de som är arbetslösa. I Sverige har vi vant oss vid välfärdsstaten och tanken på att medborgarna vid utsatta lägen kan få hjälp av staten, till exempel vid sjukdom, invaliditet och arbetslöshet. Detta för att göra livet enklare och att garantera en viss välfärd för alla medborgare, oavsett tjocklek på plånboken. Det generella välfärdssystemet har hög legi- 14
timitet hos det svenska folket. Det är till och med så att svenskarna kan tänka sig att betala högre skatt om pengarna går till kärnverksamheterna skola, vård och omsorg (se Svallfors i SOU 2001:57). Tilltron till att staten ska kunna ordna dessa tjänster är också hög, ofta med all rätt eftersom välfärdsstaten sedan den infördes har sett till att svenskarna har en unikt hög välfärd, och har det även nu efter 1990-talskrisen (Dagens Nyheter Debatt 2004-04-25). Detta sammantaget samt den fulla sysselsättning som praktiskt taget rått under efterkrigstiden fram till 90-talskrisen och den starka arbetsmoralen har troligen gjort att vi kunnat ha en så pass generös arbetslöshetsförsäkring som vi har. Det har med andra ord funnits legitimitet för en generös arbetslöshetsförsäkring. Alla har förstått att det förmodligen finns en del människor som missbrukar systemet, men så länge samhället fungerar bra, kurvorna pekar uppåt och det i praktiken råder full sysselsättning så är det inga problem. En omsvängning verkar ha skett även på detta område. Nu är det plötsligt inne att kritisera den svenska modellen med höga ersättningsnivåer utifrån argumentet att den leder till fusk. Det pågår en klappjakt på bidragsfuskare. Detta ord som flitigt används i media är grovt missvisande när det gäller socialförsäkringar som sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring, eftersom det handlar om försäkringar som man själv varit med och finansierat via skattsedeln. Alltså är det inte frågan om bidrag och inte heller om bidragsfusk. Den här njugga inställningen till människor som befinner sig i en svår situation gör det inte lättare för dem att ta sig ut ur situationen, snarare tvärtom. En större misstänksamhet och misstro mot de personer som använder sig av sin rättighet att ta del av samhällets välfärdstjänster har alltså blivit följden. Något som inte minst de långtidsarbetslösa får känna av. När man till följd av arbetslöshet drabbas av sämre ekonomi, självkänslan sjunker på grund av att man kanske sökt hundratals jobb utan att få något, så får man en ännu tyngre börda att bära när samhällets attityd till en är negativ. 15
Men vad vet då allmänheten om hur det är att vara långtidsarbetslös, hur det är att vara deltagare i olika aktiviteter inom ramen för Aktivitetsgarantin? Mycket lite verkar det som. Många blir tydligen förvånade första gången de blir arbetslösa över Arbetsförmedlingens attityd. Insändare av följande slag är ganska vanliga (Siftidningen nr 9, 2003): Som arbetslös känner man sig mycket utsatt och värdelös. Speciellt om man har yrkesarbetat i över 30 år. Jag har nu fått erfara min första kontakt med arbetsförmedlingen. Naivt kanske, men jag trodde att jag skulle få hjälp! Jag trodde att arbetsförmedlarna uppbär lön för att hjälpa och stötta arbetssökande. Verkligheten ser helt annorlunda ut. ( ) Är AF en hjälporganisation eller bara en kontrollinstans? En av få undersökningar som gjorts (Gustafson 2004) om allmänhetens kunskaper om arbetslöshetsförsäkringen och attityderna till arbetslösa visar på bristande kunskaper om elementära saker. Hälften av de tillfrågade visste inte hur hög ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen är. Ännu fler saknade kunskap om det maximala ersättningsbeloppet. Ungefär en tredjedel av de tillfrågade anser att många av dem som får a-kassa skulle kunna få ett arbete om de bara ville. Och detta oavsett om man hade riktiga kunskaper om ersättningsnivå och maxbelopp, och alltså är mer insatt i villkoren för de arbetslösa. Den negativa attityden till arbetslösa är alltså utbredd. Jag hoppas med den här boken kunna råda bot på åtminstone en del av den kunskapsbrist som finns om långtidsarbetslösas livsvillkor. Hur ser vardagen ut för en långtidsarbetslös? Hur tänker och resonerar de? Därför hälsar jag dig som läsare välkommen till de långtidsarbetslösas värld. Välkommen till Aktivitetsgarantin! 16