Ängelholms Flygmuseum Flygfyren, Cyklopögat Flygolyckan vid F10 Historia
Sveriges värsta civila flygkatastrof Kvällen den 20 november 1964 lyfter Linjeflyg 277 från Bromma mot Ängelholm. Men planet når aldrig sin destination. Två kilometer innan landningsbanan slår det i backen och 31 personer mister livet. En serie omständigheter och misstag från piloterna och trafikledartornet ledde fram till den värsta
flygkatastrofen i svenskt inrikesflygs historia. Linjeflyg 277:s upp och nedvända flygkropp stannade till sist efter att ha kanat fram på en åker och över en väg.
Timmarna innan flight 277 lyfter från Bromma på fredagskvällen den 20 november 1964 ändras dess flygrutt. På grund av dåligt väder stryks Hultsfred från färdplanen och beslut tas om att gå direkt till Halmstad där en mellanlandning ska ske. Sedan vidare till Ängelholms flygplats, F10, som planerat. 39 passagerare, två flygvärdinnor och två piloter finns ombord på det 20 ton tunga flygplanet, en Metropolitan Convair 340.
Någonstans efter Jönköping nås piloterna Håkansson och Skagestad av beskedet att sikten i Halmstad är för dålig. Regn och mörker gör att man bara ser 400 meter. Det planerade stoppet blir därför inte av och planet fortsätter sin resa. Omständigheterna som leder fram till haveriet, som bara minuter senare ska komma att kosta 31 människor livet, är många.
Omedelbart efter olyckan sjösätts en utredning av en "Särskild undersökningskommission". Kartor, väder, tidsangivelser, exakta formuleringar i kommunikationen mellan tornet i Ängelholm och planet, brister i radarsystem och faktumet att viktig information om flyplatsen utelämnats i piloternas så kallade IALkort, gås igenom. Allt skärskådas. Så även piloternas psykologiska lämplighet. Till exempel
nämns det i dokumenten att en av piloterna ratats av SAS innan han fick anställning på Linjeflyg. Anledningen framgår dock inte. Filmaren Per Olov Nilsson har arbetat i två år med en dokumentär om flygkraschen. Han är en av få nu levande, kanske den enda, som läst varje tillgängligt dokument. De flesta sidorna finns arkiverade på Riksarkivet i Stockholm. Han delar kommissionens huvudsakliga slutsats att en ensam, definitiv orsak inte går att fastslå
men lyfter liksom rapporten fram två avgörande omständigheter. Två misstag, som skulle visa sig få dödliga konsekvenser. "Hade de startat det där uret hade de sett att det var över en minut kvar fram till flygplatsen." Tillbaka till de två misstagen. Det första har med piloterna att göra. Efter att ha passerat Halmstad strax efter klockan 21 på fredagen fortsatte resan mot F10, flygflottiljen i
Ängelholm. Någonstans där emellan passeras en flygfyr, som finns till för att bestämma planets position. Vid den första passeringen ges ett värde på positionen i sidled, sedan ska en sväng göras och på tillbakavägen över fyren ges då höjden. Efter passeringen ska piloterna starta ett stoppur, för att kunna räkna hur lång tid planet har kvar till landningsbanorna i Ängelholm. Det tar ungefär tre minuter att göra den svängen. Och med hjälp av sekundräknaren så vet du var du
befinner dig. Men varken piloten eller andrepiloten har startat sina stoppur, de står på noll. Hade de startat uret hade de sett att det var över en minut kvar fram till flygplatsen och inte låtit sig missledas av ljuset, säger dokumentärfilmaren Per Olov Nilsson. "Det kom ner i en helt normal landningsvinkel, som att det flög mot ljuset." Det andra misstaget. Ljuset och det så kallade "cyklopögat".
Olyckskvällen var typisk för november. Mörk, ruggig med regn i luften. Troligtvis var det de faktorerna som fick flygledartornet på F10 i Ängelholm att tända det så kallade cyklopögat. Det bestod av nio kraftiga strålkastare som normalt användes under dagtid för det militära flyget. Strålkastarna var placerade cirka 2200 meter innan landningsbanorna och något till höger i riktning. Det fanns inte någon information om cyklopögat i piloternas IAL-kort.
Den då 34-årige Mac Olsson såg planet komma in för landning från sitt fönster på gården. Det kom ner i en helt normal landningsvinkel, som att det flög mot ljuset, säger han och pekar bort mot åkern. Händelsen har etsat sig fast i minnet. Jag skrek till 'det kommer att störta', fortsätter han. Kommissionens rapport och filmaren Per Olov Nilssons slutsatser är att piloterna måste ha trott att det starka
ljuset de såg var landningsljusen där de skulle sätta ner planet. När piloterna väl upptäcker misstaget är det för sent. För att undvika en krasch ger piloterna ett kraftigt gaspådrag samtidigt som man svänger höger för att undvika träddungen med cyklopögat. Höger vingspets och höger landningshjul tar i marken, men planet lyckas återta höjd. Men inte tillräckligt för att undvika elledningen som går över tågrälsen.
Vid kollisionen vrider planet sig till ryggläge samtidigt som det tar i marken. Planet kanar sedan upp och nedvänt i cirka 150 meter, över en väg, för att sedan stanna. Minnessten på olycksplatsen