13. Skyddsvärnet som utforskare och utvecklare av nya behandlingsvägar

13. Skyddsvärnet som utforskare och utvecklare av nya behandlingsvägar Som vi har sett verkade Skyddsvärnet inom många olika områden under Skyddsvärnets tidigare år. Där fanns först och främst Björka, som fortfarande finns kvar och där den tidiga verksamheten har fått ett eget kapitel (8), en Platsbyrå med en omfattande arbetsförmedling, den första Skrivbyrån i Sverige, syateljé Lapplådan som gav arbete åt arbetslösa kvinnor och ett Inackorderingshem för bildade arbetslösa. Dessutom utfördes personundersökningar och socialmedicinsk verksamhet erbjöds. Parallellt med allt detta fanns den ständigt pågående hjälpverksamheten där man kunde ge pengar till mat och resor till och från arbetet, logi, hyra, kläder och skor samt till sjukvård. I detta kapitel har vi samlat Skyddsvärnets större projekt och verksamheter under senare år (1960-talet och framåt), såväl sådana som är avslutade som sådana som pågår. Utveckling kräver ofta att gränser överskrids. Projekt startas och läggs ner. Och startas igen i annan form utifrån vunna erfarenheter. Att inte ge upp utan våga komma igen, har varit en styrka hos Skyddsvärnet och något av dess signum. Verksamheter 1963 2009: Bostadshotellet på Tegnérgatan, 1963 1975 Inackordering för klienter med behov av social rehabilitering och återanpassning I en promemoria från den 11 april 1959 av dåvarande socialläkaren Gunnar Inghe konstaterades att ett inackorderingshotell eller bostadshotell behövdes för att man mer direkt och personligt skulle kunna hjälpa klienterna med social rehabi-

130. litering och återanpassning. Hotellet skulle vara avsett för ett något äldre klientel och skulle bara undantagsvis användas för de ungdomsfängelsefångar som hamnade på Björkahemmet. Vistelsetiden borde vara begränsad till två månader och under den tiden skulle Skyddsvärnet försöka ordna fast bostad på annat håll. Många har bokstavligen talat ingenstans att vända sig när de blir frigivna. De har varken pengar, arbete eller bostad. De har i regel bara sin gamla asociala miljö att vända åter till och riskerar då omedelbart att återfalla i alkoholmissbruk och kriminalitet. Detta förhållande är ett av de viktigaste skälen till att Skyddsvärnet tagit initiativ till sitt inackorderingshotell. Fastigheten vid Tegnergatan 37 skall vara utformad på följande sätt. I första våningen skall Skyddsvärnet ha sitt kontor om 11 rum för sina tjänstemän. I andra och tredje våningen skall finnas fem enkel och fem dubbelrum i varje våning, sammanlagt 30 platser. Fjärde våningen skall disponeras för tjänstebostäder åt hotellets föreståndare resp. husmor samt för dagrum åt de inackorderade. I bottenvåningen slutligen skall inrättas lokaler för medicinsk mottagning och behandling både av inackorderade och av Skyddsvärnets övriga klienter. Här skall också finnas möjligheter för klienterna att konsultera annan expertis som socialvårdstjänstemän, arbetsförmedlare och yrkesvägledare m. fl. År 1961 fattade riksdagen respektive Stockholms stadsfullmäktige beslut om anordnings- och driftsbidrag till Skyddsvärnets bostadshotell, vilket innebar att ombyggnaden av fastigheten på Tegnérgatan 37 kunde påbörjas. År 1963 flyttade Skyddsvärnets expedition i Stockholm och samtliga anställda till den ombyggda fastigheten på Tegnérgatan 37 lokalerna på Drottninggatan 77 övergavs efter nästan 30 år. Ombyggnaden av fastigheten, som gjordes på initiativ av Bertil Mogård, leddes av Erik Norman. Den totala kostnaden uppgick till 900 000 kronor. Bostadshotellet var främst avsett för villkorligt frigivna i Stockholmsområdet. Skyddsvärnets styrelse eller byråföreståndaren (Helmer Eriksson) bestämde urvalet. Under vistelsetiden, högst tre månader, fick de boende hjälp med att ordna sin sociala situation och att skaffa lämplig bostad utanför hotellet. Hjälp med arbete samt medicinsk rådgivning och behandling gavs av Skyddsvärnets eftervårdsassis-

131. tenter och på den socialmedicinska kliniken i samma hus. Personalen innefattade även husmor, portier och deltidsanställda kuratorer med nattjänst. Följande nio ordningsregler (9 maj 1963) gällde för hyresgästerna på bostadshotellet: 1. Bostaden är din. Gäster får icke med- eller mottagas. 2. Rusdrycker får icke medföras eller förtäras inom hotellet. 3. Du vill gärna ha dina sovtimmar ostörda. Respektera då också kamraternas behov av vila och sömn. Kom ihåg att en del av dem skiftarbetar. 4. Det finns bra anordningar i köket. Matlagning får icke i någon form förekomma i sovrummen. 5. Att röka i sängen är naturligtvis inte tillåtet. 6. Sängöverkastet är en praktisk prydnad. Man ligger inte på prydnadssaker. 7. Väggarna är ömtåliga. Tala med vaktmästaren före uppsättning av konstverk m.m. 8. När hyresgästen går ut från hotellet om så bara för ett par minuter får rumsnyckeln icke medtagas utan skall alltid lämnas till vaktmästaren. 9. Ytterporten låses lördagar och helgdagsaftnar kl 24.00, övriga dagar kl. 23.00. I undantagsfall kan hotellföreståndaren ge tillstånd till senare hemkomst. Sådant tillstånd måste sökas minst en dag i förväg. För skiftarbetare med nattjänst gäller särskilda bestämmelser. Inbjudna till invigningen av Skyddsvärnets bostadshotell på Tegnérgatan år 1963 var bland andra justitieministern Herman Kling, borgarrådet Hjalmar Mehr, fångvårdsstyrelsens chef Torsten Eriksson, byråchefen Bertil Forssell och direktören Olof Burman. Skyddsvärnets arkiv.

132. En novemberdag 1964 kunde behandlingsassistenten Lisbeth Fornell från kontoret på Tegnérgatan 37, se bokförlaget Rabén och Sjögrens rikt dekorerade hus. Astrid Lindgren fyllde år. Den svenska kultureliten kom farande för att vara med på mottagningen. Helt andra personer var föremål för intresset på Tegnérgatan 37. Lisbeth Fornell var en av åtta handläggare på Skyddsvärnets kansli och kunde väl inte ana att hon skulle finnas kvar i samma organisation nästan fyrtio år senare. Skyddsvärnet var nu inne på sitt femtionde verksamhetsår. På bostadshotellet, som fanns i huset, bodde en skara personer som socialt stod långt från kultureliten på andra sidan gatan. Här fanns ett trettiotal bostadslösa villkorligt frigivna, många med en alltför vidlyftig alkoholkonsumtion bakom sig. Men det gick ganska lugnt till på de två våningsplanen. Det var sällan det hände något på kvällar och nätter. Vi sov från klockan ett till fem bakom ett skynke i hallen, minns Lisbeth. Det var sällan vi behövde ta dit polisen. Den som var påverkad fick inte komma in, men jag vet inte hur noga vi kollade egentligen. Framåt morgonen kom personalen en efter en in genom entrén på Tegnérgatan 37. Där kom kuratorn Lennart, Leonard Wälivaara. En stund senare kom socialläkaren Gunnar Inghe och ytterligare en läkare (sedemera författare)som hette P. C. Jersild. Läget är bekymmersamt År 1974 hade bostadshotellet personalbrist, stadsbidraget var otillräckligt och motsvarade inte personalkostnaderna. Hotellgästerna bestod i allt högre utsträckning av grava alkohol- och narkotikamissbrukare. Försök gjordes att aktivera gästerna genom stormöten, arbetsplatsbesök, fritidsaktiviteter och dylikt. I verksamhetsberättelsen för budgetåret 1974/75 står att: Förhållandena har blivit så bekymmersamma att det ej längre kunnat anses försvarligt att fortsätta verksamheten. Styrelsen har i avvaktan på realistisk resurstilldelning beslutat stänga hotellet i och med budgetårets slut. Just det året hade Tage Danielssons film Släpp fångarne loss det är vår! premiär. Texten kom som bekant från Birger Sjöbergs dikt i Fridas Bok, skriven 1922. Det är Frida som under en vacker vårpromenad får syn på en fånge utanför häktet, som klipper buskar. Då utbrister hon:

133. Släpp fångarne loss, det är vår! Var människa i sin själ, i grunden vill så väl Åh, aldrig jag tror, att det går av sociala skäl av sociala skäl Hotellet läggs ner lokalerna hyrs ut Nåväl, året efter snyggades de hårt nedslitna lokalerna på andra och tredje våningen upp och användes dels till övervakningsverksamhet, dels för uthyrning till Brottsförebyggande rådet. I verksamhetsberättelsen för budgetåret 1976/77 står följande: Föreningen har gjort upprepade framställningar om medel för att ändra hotellverksamheten till ett inackorderingshem med behandlingscentralsresurser, dock utan att vinna gehör. Dåderö 1969 1994 Annex till bostadshotellet För att skapa ett alternativ för klienter som krävde särskild omvårdnad, hyrdes år 1969 fastigheten Dåderö av Stockholms stad för att fungera som ett komplement till bostadshotellet på Tegnérgatan. Dåderö låg på norra Mörkö i Södertälje kommun några kilometer från Järna och hade tidigare använts för jordbruk. Fastigheten bestod av en äldre huvudbyggnad i tre våningsplan med bland annat kontor, personalbostäder, samlingslokal och kök. Dessutom uppförde Skyddsvärnet ett hus för klienterna med tio rum (12 platser i åtta enkelrum och två dubbelrum). En chans att komma ifrån missbruket Dåderö startades med det sena 1960-talets behandlingsinstitutioner som förebild, det miljöterapeutiska samhället. Dessa icke auktoritärt styrda institutioner hade utvecklats i England av Maxwell Jones och stod under en tid modell för ett antal nystartade institutioner och några alkoholistanstalter som ändrade inriktning.

134. Dåderö låg på Mörkö i Södertälje kommun och invigdes i oktober 1969. Skyddsvärnet arkiv. Tanken bakom det miljöterapeutiska arbetssättet var att minska avståndet mellan vårdare och klienter, att skapa en mer demokratisk behandlingsform där klienterna fick träna sig i att ta ett ökat ansvar för sina psykosociala problem och aktivt använda sig av det omgivande samhällets resurser för att påverka sin rehabilitering. Ideologin levde kvar i ett tiotal år för att avlösas av mer auktoritära behandlingsmetoder som Hasselapedagogiken och Daytopfilosofin som hämtades från USA. Dåderös verksamhet var främst inriktad på att bearbeta klienternas sociala förhållanden under vistelsen där och efteråt. Det skedde bland annat genom tät kontakt med bostadsförmedlingar, arbetsförmedlingar, socialbyråer, narkomanvårdskliniker och frivårdsdistrikt. Många av de boende hade lång anstaltsvistelse bakom sig och kom vanligen till behandlingshemmet på frigivningspermission enligt 33 behandlingslagen eller senare på vistelse utanför anstalt enligt 34 lagen om kriminalvård i anstalt.

135. Genomsnittligt antal boendedagar under 1970-talet var cirka 200 per månad. Verksamhetens utformning kunde i inledningsskedet jämställas med AMSberedskapsarbete för specialhänvisade. Klienterna arbetade huvudsakligen med skogsvård och byggnadsrenoveringar som förmedlades av Stockholms kommun och länsarbetsnämnden. Att timlön utbetalades innebar för klienterna en chans till ökad självkänsla, möjlighet att påbörja saneringen av den egna ekonomin och att återigen kunna bli sjukpenningklassade. Avlönat arbete var ett viktigt första steg i en normaliseringsprocess på väg ut i samhället. I en rapport om verksamheten på Dåderö 1973 1974 kan man läsa: Dåderö skiljer sig mycket från den miljö många klienter tidigare levt i. Flera har sökt sig till Dåderö av den anledningen. De menar att man på Dåderö har möjlighet att komma ifrån ett missbruk av alkohol och/eller narkotika, att vila upp sig och att komma i arbete. Fritidsaktiviteterna var bland annat TV, bridge, bordtennis, biljard, tyngdlyftning, korpfotboll och fisketurer. Den intensiva debatten och diskussionen om missbruksbehandling och utvecklingen av nya psykoterapimetoder för missbruksvård under senare delen av 70-talet, hade stor påverkan på utvecklingen vid Skyddsvärnets olika enheter. Miljöterapin hade avlösts av psykoterapi för att bearbeta klienternas missbruksproblem. Delar av personalen vid Skyddsvärnet hade genomgått psykodynamisk gruppterapiutbildning som, av flera, kompletterades med andra psykoterapiutbildningar. Hösten 1979 gjordes en omorganisation på Dåderö som innebar att behandlingsarbetet blev gestaltterapeutiskt inriktat och att verksamheten schemalades med krav på obligatoriskt deltagande i de olika aktiviteterna. Arbetet i skogen sattes tillfälligt på undantag. Dåderö stabiliseras Medelbeläggningen på Dåderö under 1980-talet följde ungefär samma mönster som på Sörgården, med låg beläggning i början, en topp i mitten och stabilisering i slutet av perioden. Först var medelbeläggningen fyra-fem boende per månad, därefter nio-tio och i slutet av årtiondet runt sex boende. Samarbetspartner blev Kriminalvården som Skyddsvärnet träffade avtal med om 12 platser.

136. Stockholms kommun uttalade önskemål om att göra om Dåderö till ett hem för narkomaner, som tvångsintagits enligt LVM. Skyddsvärnet såg välvilligt på önskemålet och ett nytt behandlingsprogram togs fram. Det innebar att försöken med psykoterapeutisk behandling i stort sett las ner och att man delvis återgick till tidigare arbetsmetoder kompletterade med utbildning i samarbete med ABF. Detta ledde i sin tur till att ett samarbete med den närliggande folkhögskolan Stensund inleddes. För att säkerställa att de uppnådda behandlingsresultaten med avseende på drogfrihet fortsatte, skaffade Dåderö ett antal försöks- och träningslägenheter som klienterna efter slutförd behandling slussades vidare till. En fortsatt kontakt med Dåderö var förutsättningen för att få en sådan lägenhet. I oktober 1984 skaffade man en eftervårdslägenhet på tre rum och kök i Östertälje. Stockholms kommun drog sig av ekonomiska skäl ur samarbetet och Hörningsholms godsförvaltning gick in i stället. Arbetet bestod nu främst av husrenoveringar, fårstängsling och slyröjning. Tio försökslägenheter erhölls av Stockholms bostadsförmedling. I maj 1986 öppnades behandlingshemmet även för hivpositiva. Två trerummare disponerades i Östertälje. Ville man komma till Dåderö fick man ställa in sig på att stanna där under minst ett år, minst fyra månader i eftervårdslägenhet och därefter eget boende i försökslägenhet. Dåderö stod för kontraktet de första nio månaderna. Om allt gick väl så långt, övergick kontraktet till den boende och en ny försökslägenhet tillfördes Dåderö av bostadsförmedlingen. År 1987 sades de två lägenheterna i Östertälje upp och ersattes med en eftervårdslägenhet i Järna. Dåderö blir motivations- och utredningshem Den 1 juli 1988 lade Dåderö om sin verksamhet ytterligare en gång och fungerade i fortsättningen som motivations- och utredningshem. Samarbetspartner blev nu Kriminalvården som Skyddsvärnet träffade avtal med om 12 platser. Målgrupp var i första hand kontraktsvårdsdömda, och i andra hand 34-placerade klienter. Målet var att slussa klienterna vidare till lämplig vårdform efter utredning och motivation. Den första kontraktsvårdsdömda klienten anlände i augusti 1986. En av Dåderös föreståndare, Tommy Fällman, beskriver sig själv på följande sätt i en opublicerad text från 1985: Jag är 43 år gammal. Av dessa 43 år har jag suttit 16 år på ungdomsvårdsskolor, fängelser, interneringskåkar. Jag är inte de stora rubrikernas man eller de snabba klippens, som gett eko i tidningarna, utan jag är en vanlig gråtjuv.

137. Han är ett av många exempel på att Skyddsvärnet under åren anställt personer med egen erfarenhet av kriminalvård. Fällman var en av Lennart Wälivaaras adepter. Innan han blev chef för Dåderö var han bland annat fritidsledare på Björka, samtidigt som han studerade på socialhögskola. Verksamheten avvecklas Sex år senare, i december 1994, las också Dåderö utrednings- och motivationshem ner. Det skedde i samband med att Kriminalvården upphörde med att abonnera på institutionsplatser, vilket innebar att Skyddsvärnet hamnade i ekonomiskt trångmål. Beläggningen var för låg och intäkterna avsevärt lägre än kostnaderna. Större delen av personalstyrkan sades upp och en rekonstruktion av verksamheten påbörjades. Dåderö renoverades, bytte namn och inriktning och drevs vidare som Ängsholmen, ett boende- och produktionskollektiv för missbrukande kvinnor. År 1996 beslutade Skyddsvärnet att avveckla Ängsholmen på grund av för låg beläggning. Fastigheten hyrdes ut från april 1996 till GAIA-stiftelsen, som startade ett antroposofiskt behandlingshem för kvinnor. Stiftelsen köpte fastigheten av Skyddsvärnet år 1998. Sörgården, 1973 1992 Behandlingshem för missbrukare 1970- och 1980-talen var psykoterapins förlovade årtionden. Terapeuten blev hjälte och det psykologiska språkbruket spred sig i socialt inriktade kretsar. Vad klienterna kände i stunden och vad de upplevt tidigare blev fokus för behandlingen. Olika psykoterapeutiska modeller, ofta från USA, anammades i landet. Allt skulle bli bra med terapins hjälp. Transaktionsanalys, gestaltterapi, primalterapi och psykodrama det var en vildvuxen flora av tekniker som skulle befria människan från allehanda problem och frigöra och utveckla hennes resurser. Miljöterapeutiska metoder För att ge främst narkotikamissbrukare möjlighet att komma ifrån sitt beroende, startade Skyddsvärnet år 1973 behandlingshemmet Sörgården. Fastigheten låg på norra delen av Färingsö i Ekerö kommun och hyrdes ut av Hambergska stiftelsen. Sörgården hade, liksom Dåderö, 12 platser fördelade på åtta enkelrum och två dubbelrum.

138. Sörgården låg på Färingsö i Ekerö kommun och invigdes i september 1973. Skyddsvärnet arkiv. Behandlingsverksamheten leddes inledningsvis av en psykolog från Skyddsvärnets socialmedicinska mottagning. Arbetet bedrevs enligt miljöterapeutiska metoder och behandlingstiden beräknades till 12 månader och 3 4 månaders eftervård. Sörgården arbetade för att få klienten att förändra sin livssituation och komma bort från beroendet av främst narkotika men också alkohol och andra droger. En del av den personal som anställdes fick gruppterapiutbildning genom Skyddsvärnets försorg och två personer utbildade sig även i skapande dramatik för att kunna arbeta med andra tekniker än traditionella gruppsittningar. Det genomsnittliga antalet boendedagar per månad under 1970-talet var 175, och medelbeläggningen var fem-sex boende. Fritidsaktiviteterna var tennis, simning, segling, teater, bio och studiecirklar. Det faktum att allt fler kvinnor skrevs in ledde till större balans och mjukhet i kollektivet, men också till problematiska parbildningar som var störande i det terapeutiska arbetet. För att undvika en kåkmentalitet begränsades antalet så kallade 34:or.

139. Kontaktträningen på Sörgården syftade till att bland annat träna bort rädslan för fysisk och psykisk närhet. Skyddsvärnet arkiv. Verksamheten rekonstrueras I slutet av 1970-talet förändrades missbruksbilden och en ny typ av missbrukare blev allt vanligare. Ur 1978/79 års verksamhetsberättelse: En förskjutning mot allt tyngre droger har varit klart märkbar bland de klienter som kommit till Sörgården under våren. Heroinmissbrukarna är nu, till skillnad från tidigare, i klar majoritet. Detta har medfört en försvårad arbetssituation. Den nya missbrukargruppen svarade inte på de behandlingsmetoder som Sörgården hade utvecklat under 1970-talet. Delar av personalen slutade och en rekonstruktion av verksamheten inleddes, på initiativ av den dåvarande styrelsen. Sörgården stängde under några månader år 1978 för att diskutera den fortsatta verksamheten. Resultatet blev att en snickeriverkstad färdigställdes och tillverkning av bland annat träleksaker och lekstugor startade. Tanken var att ett meningsfullt arbete skulle bidra till att klienternas intresse och energi omdirigerades från narkotikamissbruk till ett vanligt liv med normal livsföring. Tyngdpunkten i behandlingsverksamheten låg på miljöterapi, storgrupper och aktiv fritid. I mitten av 1980-talet började så kallad transaktionsanalys användas.

140. I ett försök att avinstitutionalisera Sörgården och därmed förändra många boendes negativa inställning till behandling och förändring, avskaffades det obligatoriska deltagandet i vissa aktiviteter och ersattes med frivilligt deltagande. Efter den årslånga behandlingen på Sörgården tog eftervården vid i form av ett års boende i utslussningslägenhet och därefter möjlighet till ytterligare ett års boende i försökslägenhet. Inför år 1991 sade Stockholms stad upp sitt abonnemang på tio platser på Sörgården och socialdistrikten betalade endast för antalet boende. Vårdavgiften var 998 kronor per dygn. Efter att Sörgården varit stängt under åren 1993 och 1994 gjordes en nysatsning på behandling av unga lagöverträdare. Klienterna var kontraktvårdsdömda som kom via socialtjänsten. Av de tolv platserna borde åtta vara belagda för att verksamheten skulle gå ihop ekonomiskt, men medelbeläggningen översteg sällan fyra. De ungdomar som togs emot var alltför tungt belastade för att klara livet på en relativt öppen institution som Sörgården. Under budgetåret 1995/96 tvingades åtta av de 12 klienterna avbryta behandlingen på grund av missbruksproblem. Nysatsningen på unga lagöverträdare misslyckades och Sörgården stängdes år 1996. Nockebyskolan, 1977 1988 Skola för klienter med läs- och skrivsvårigheter År 1977 startade Skyddsvärnet en liten enhet för klienter med läs- och skrivsvårigheter. De erbjöds en grundskoleutbildning i svenska och matematik. Eleverna fick AMS-bidrag och undervisningen skedde i samarbete med Komvux i lokaler på Tegnérgatan. Undervisningen kombinerades med social träning i form av terapisamtal, psykosociala stödåtgärder och fritidsaktiviteter. Skolan utvidgades under åren 1978 och 1979 till att omfatta grundskoleutbildning i svenska och engelska på mellanstadienivå och högstadienivå. Antalet skolelever låg runt tio. Enligt 1979/80 års verksamhetsberättelse var erfarenheten av verksamheten skola-social träning positiv. Anledning finns dock att pröva nya vägar för rekrytering av elever. I klartext betydde det att beläggningen på årsbasis var alldeles för låg. Budgetåret 1979/80 förvärvade Skyddsvärnet en villa i Nockeby, strax utanför Stockholm. Fastigheten köptes för 620 000 kronor. Den skolverksamhet som sedan år 1977 bedrivits i lokalerna på Tegnérgatan 37 flyttades till villan hösten

141. 1980. Eleverna under den första terminen var alla intagna på Svartsjöanstalten och hade frigång till skolan. Undervisningen omfattade svenska, engelska, matematik och samhällskunskap, men även hemkunskap, fysisk träning och studiebesök. En individuell planering gjordes i samarbete med arbetsförmedlingen för varje elev. Boendet skulle vara ordnat vid frigivningen, skolan fungerade inte som ett internat. Nockebyskolans verksamhet innebar ett pedagogiskt behandlingsarbete inriktat på personer inom kriminalvården med bristfälliga skolkunskaper för att underlätta deras utslussning i samhället. I Skyddsvärnets verksamhetsberättelse för budgetåret 1980/81 beskrivs skolans verksamhetsmål på följande sätt: Målsättningen med undervisningen har varit att fylla luckor, som tidigare uppkommit p.g.a. avbruten skolgång eller dålig motivation i grundskolan och därmed ge eleverna sådana färdigheter att de kan tillgodogöra sig till exempel en yrkesinriktad AMS utbildning, bedriva fortsatta studier eller skaffa sig ett arbete. Förutom undervisning har eleverna varit i behov av en skyddad drogfri miljö, social träning och kurativ hjälp. År 1983 övergick undervisningen i ABF:s regi. Påföljande år inleddes samarbete med Huddingeanstalten och under de kommande åren rekryterades huvuddelen av eleverna därifrån. Samtliga elever hade utbildningsbidrag genom AMS. Eleverna hade oftast frigång från anstalten under höstterminen för att sedan, som villkorligt frigivna, fortsätta vårterminen under eget boende. Just detta blev ett stort problem för skolan. När eleverna väl frigetts från anstalten sjönk motivationen att gå kvar på skolan. Det genomsnittliga antalet elever som påbörjade läsåren under 1980-talet var sju varav fyra fullföljde den. I januari 1988 beslutade Skyddsvärnets styrelse att avveckla skolverksamheten. Skolan lades ner den 15 juni 1988 och strax efteråt såldes den. Medling och förlikning, 1987 1990 Möten mellan förövare och offer Redan år 1987 startade Skyddsvärnet en försöksverksamhet med medling och förlikning i Solna-Sundbyberg i samarbete med socialförvaltning, polis och åklagare. Tio medlare utbildades i samarbete med ABF. Initiativtagare till medlingsprogrammet var bland andra Märta Bergqvist, lärare och Gunnar Marnell, då

142. kriminalvårdsdirektör i Stockholmsregionen. Inspiration inhämtades från Norge och Finland, som var föregångsländer när det gällde medling. Vid medling och förlikning arrangeras ett möte mellan förövare och brottsoffer för att få till stånd ett samtal och en uppgörelse. Syftet är dels att stödja offret och bearbeta frågan Varför just jag?, dels att få förövaren att inse vilket lidande och vilka skador denne orsakat. Avsikten är att såväl förövare som brottsoffer ska få ökad förståelse för den andres situation. Antalet ärenden var dock för få, det var svårt att motivera brottsoffren att ställa upp på medlingssamtal. Likaså var det svårt att få den lokala polismyndigheten att medverka. Projektet med medling avslutades vid årsskiftet 1990/1991. Brottsförebyggande rådet (Brå) fick år 2003 regeringens uppdrag att stödja utvecklingen av en medlingsverksamhet i kommunerna. Från och med 1 januari 2008 är alla kommuner skyldiga att erbjuda alla gärningsmän under 21 år medling med brottsoffret. Aspen, 1990 1994 Utrednings- och motivationshem för kvinnor Sommaren 1988 beviljade Socialstyrelsen Skyddsvärnet medel för att utreda behovet av ett motivationshem för kvinnor med missbruksproblem. Skyddsvärnet kom fram till att behovet var stort och man bestämde sig för att starta ett utrednings- och motivationshem. I februari 1990 anställdes en projektledare/föreståndare. Verksamheten bedrevs i en villa i Norsborg i Botkyrka kommun. Grannarna protesterade när de fick veta att narkomaner med HIV-smitta skulle vistas i området. Kommunens politiker delades i två läger: Moderaterna var emot ett tillstånd och socialdemokraterna var för. Till sist fick man ett provisoriskt tillstånd och verksamheten kunde starta i september 1990. Det visade sig sedan att grannarna inte hade någon anledning att klaga under den tid verksamheten bedrevs. Aspen riktade in sig på kvinnliga narkotika- och blandmissbrukare över 18 år. Antalet platser var åtta, fördelade på sex enkelrum och ett dubbelrum. Medelbeläggningen under budgetåret 1990/91 var 5,7. Målsättningen var att genom individuell planering och utredning finna lösningar på klienternas problem och vägar till rehabilitering. Efter fyra år, i december 1994, lades Aspens utrednings- och motivationshem för kvinnor ner eftersom beläggningen var för låg. Fastigheten hyrdes ut år 1995 och såldes två år senare.

143. Öppenvårdsteamet, 1989 1998 Mottagning för missbrukare med sociala och psykiska problem Hösten 1989 startade Skyddsvärnets Öppenvårdsteam en verksamhet i Botkyrka. Öppenvårdsteamet tog emot män och kvinnor mellan 20 och 40 år med missbruksproblem samt sociala och lättare psykiska problem. Man vände sig till dem som ville förändra sin situation och hade ordnat boende. Verksamheten byggde på frivillighet. Vårdtiden varierade mellan fyra och tolv månader och de tio platserna finansierades med vårdavgifter genom avtal med Botkyrka kommun. På programmet stod drogfrihet, social planering, social träning, skola med grundskola och komvuxstudier, arbetsträning, fritidsaktiviteter och socialt nätverksarbete. Undervisningen skedde på förmiddagar, övriga aktiviteter på eftermiddagar. Varannan vecka gjordes en heldagsutflykt. Under andra verksamhetsåret togs 21 klienter emot. De utskrivna gick antingen vidare till arbete eller AMU-utbildning. Aspen i Norsborg invigdes i september 1990. Skyddsvärnet arkiv.

144. I mars 1991 flyttade verksamheten från Skyttbrinksskolan i Tullinge till nya lokaler i AMU-center i Tumba. Ur verksamhetsberättelsen för budgetåret 1990/91: Våra insatser sker i individens egen närmiljö och syftar till att bearbeta dennes missbruksproblem och öka graden av självförtroende, social kompetens och bygga upp en fungerande positiv tillvaro där individen blir självförsörjande. Efterfrågan på öppenvårdsteamets insatser ökade och antalet inskrivna elever under budgetåret 1991/92 var 38, med en genomsnittlig beläggning på åtta. Teamet var ekonomiskt självbärande. Samarbetet med Botkyrka kommun förändrades när kommunen byggde upp en egen missbruksvård. De klienter som kommunen inte själva kunde passa in i sin organisation skickades över till Öppenvårdsteamet som fick färre klienter med svårare problem. År 2005 var beläggningen så låg att det bedömdes att det inte fanns förutsättningar att fortsätta verksamheten som då lades ner. Rattfylleriprojektet, 1990 1993 Utbildning för misstänkta eller dömda rattfyllerister Kriminalvården drev, inom ramen för Frivården, ett projekt för rattfyllerister under ett halvår 1986, men tvingades lägga ner det på grund av låg efterfrågan. Skyddsvärnet i Göteborg hade under samma tid startat ett liknande projekt, som hade överlevt etableringsfasen. Skyddsvärnets styrelse gav då biträdande kanslichefen Peter Irvell i uppdrag att projektera och starta ett Rattfylleriprojekt liknande det i Göteborg. Rattfylleriprojektet i Stockholm startade i augusti 1990 och var dimensionerat för 100 rattfyllerister. 64 skrev kontrakt under budgetåret 1991/92 och 97 under budgetåret 1993/94. Under de följande åren deltog i genomsnitt drygt 100 rattfyllerister per år i projektet. Rattfylleriprogrammet vände sig till personer som dömts för rattfylleri med tyngdpunkt på allvarliga brott. Projektets övergripande målsättningar var att under ett års tid ge information och utbildning till personer misstänkta eller dömda för rattfylleri,

145. att med hjälp av samtalsgrupper öka deltagarnas motivation och förmåga att hålla sig nyktra, att motverka återfall i rattfylleri, att, i samarbete med Magnus Huss-kliniken vid Karolinska sjukhuset eller annan klinik, fortlöpande kontrollera att kravet på nykterhet efterlevdes i enlighet med det avtal deltagarna ingick med projektansvariga. De två första åren var Skyddsvärnet huvudman för projektet med bidrag från Stockholms kommun. Därefter delades huvudmannaskapet mellan Skyddsvärnet, Kriminalvårdsstyrelsen och Magnus Huss-kliniken. Verksamheten finansierades dels med deltagaravgifter, dels med bidrag från Kriminalvårdsstyrelsen. Projektet startade sin verksamhet i frivårdens behandlingscentrals lokaler på Högbergsgatan på Södermalm. Några år senare flyttades verksamheten till frivårdens lokaler på Götgatan i samband med att Rattfylleriprojektet övertogs av Kriminalvården 1993. Kriminalvården drev projektet vidare i ytterligare cirka 12 år, innan det lades ner. Mellanvårdsprojektet, 1993 2006 Vård mellan öppenvård och institutionsvård för narkotika- och blandmissbrukare Mellanvårdsprojektet startade i januari 1993 och var ett samarbetsprojekt mellan Skyddsvärnet och Södertälje kommun. Målgrupper var narkotika- och blandmissbrukare där öppenvårdskontakt ej är tillräcklig, men ej heller vård på institution anses nödvändig. Verksamheten byggde på sysselsättning arbete eller studier aktiv fritid, stödkontakter och kontrollerad drogfrihet. Målsättningen var att klienten skulle uppnå en socialt acceptabel situation med drogfrihet och möjlighet att söka arbete på öppna marknaden. Högst tio klienter togs emot samtidigt. Behandlingstiden var 8 12 månader. Klienterna ingick, tillsammans med personalen, i ett arbetslag där de fick ökad självkänsla genom arbetsträning.. Mellanvården hade 10 12 platser (beroende på klientsammansättning). Södertälje kommun abonnerade på sex platser, vilket täckte de fasta kostnaderna. År 2001 var i genomsnitt sex klienter placerade i verksamheten. Cirka 50 procent av klienterna lyckades få arbete efter avslutad placering och visade sig vara drogfria efter ett år.

146. När Södertälje kommun, år 2006, beslöt att driva verksamheten i egen regi, lades verksamheten ner. Notox, 2000 2003 Rådgivning och behandling för missbrukare År 1999 konkurrensutsatte Stockholms stad sin egen rådgivningsverksamhet för missbrukare och gjorde en extern upphandling som Skyddsvärnet vann. Det innebar att Skyddsvärnet under två år fick möjlighet att arbeta med ett annorlunda koncept som byggde på att snabbt ta emot hjälpsökande klienter för ett första samtal inom 24 timmar. Notox kunde erbjuda gruppbehandling med en 12-stegsterapeut eller individuell rådgivning och stödsamtal enligt traditionell modell. Den utvärdering som gjordes av verksamheten visade på goda resultat och att det gick att arbeta med olika behandlingsmodeller samtidigt eller sida vid sida och låta klienterna välja själva. Verksamheten etablerades inom ett halvår och förlängdes vid avtalstidens utgång med ett halvår. När Stockholms stad gjorde en ny upphandling resulterade det i att en konkurrerande organisation fick fortsätta verksamheten.

Kärnverksamheter 2010: 147. Skyddsvärnets halvvägshus Björka, 1918 Boende för klienter som har sysselsättning och har avtjänat minst halva strafftiden År 1918 startade det första Björka, som har beskrivits utförligt tidigare (kap. 8). I början av 1990-talet började Kriminalvården ställa högre krav på behandlingsinnehåll i placeringar utanför anstalt, 34- placering. Institutioner som tog emot placeringar måste kunna visa att det fanns program som var inriktade på att förhindra återfall i kriminalitet och missbruk. Detta följdes så småningom av kravet på evidens i behandlingen. Björka införde år 1993 ett så kallat påverkansprogram. Det innebar att klienterna två kvällar i veckan lyssnade på föredrag och deltog i diskussionsgrupper i ämnen som moral och etik, brott och straff, missbruk och personlig utveckling. Under hela 1990-talet ökade kraven på behandlingsinnehåll liksom behovet av att ytterligare utveckla det. För att kunna fortsätta vara ett placeringsalternativ för Kriminalvården införde Björka ett 12-stegsprogram. Det innebar en omställning för personalen, som fick börja arbeta tillsammans med personer som själva hade varit missbrukare och kriminella, men som hade den då så efterfrågade utbildningen till drogterapeut. Efterfrågan på Björkas platser var god, men endast män togs emot. För att tillgodose de kvinnliga klienternas behandlingsbehov startades därför, i samarbete med ett privat familjehem, ett behandlingshem med 12-stegsbehandling för kvinnor vid Stenby gård år 2005. Björka i nygammal skepnad Björka tog emot klienter för 12-stegsbehandling fram till år 2007 då Skyddsvärnet vann Kriminalvårdens upphandling om halvvägshus i Stockholm. Vid årsskiftet fick 12-stegsbehandlingen flytta till andra lokaler, samtidigt som den överläts på delar av den dåvarande personalen. Tre månader senare lades den ner. Verksamheten med halvvägshus (se den nya Kriminalvårdslagen som trädde i kraft den 1 januari 2007) innebär delvis en återgång till tidigare verksamhet då klienterna under sista delen av straffverkställigheten fick möjlighet att arbeta eller studera på dagarna och bo på Björka på nätter och helger. Till att börja med abonnerade Kriminalvården på 16 platser.

148. År 2008 gjordes en kompletterande upphandling på nio platser. Skyddsvärnet fick tre månader på sig att bygga om den del av fastigheten som tidigare bland annat använts till personalbostäder. Nio rum med dusch och toalett byggdes på några månader. I början av juni 2009 invigdes tillbyggnaden och antalet platser hade utökats till 25. År 2010 arbetar åtta personer på Björka. Där finns personal dygnet runt, med vilande nattpersonal mellan klockan 24.00 och 5.00. Målgruppen är manliga klienter Kaj Karlsson, bitr enhetschef, Vincent Williams, kontaktperson och från olika kriminalvårdsanstalter runtom i Sverige Gunnar Albers, enhetschef. Övre raden från vänster: Per Edblad, Mats Pettersson och Abdel Boubker, samtliga kontaktpersoner samt Anna Ehrenstrale, ADL-ansvarig och kontaktperson med frigivning huvudsakligen till Stockholms- Foto: Denny Lorenzen. området. Det är personer som behöver extra stöd eller kontroll inför frigivningen och som antingen inte har tillgång till en egen bostad eller som av andra skäl inte bedöms vara redo för ett eget boende direkt efter den villkorliga frigivningen. Placering av personer med längre staffverkställighet prioriteras. Kriminalvården anser att klienten bör vara färdigbehandlad när vistelsen på halvvägshuset ska börja. Därför sker ingen psykoterapeutisk behandling utan man arbetar, liksom tidigare, med traditionella miljöterapeutiska metoder. Det innebär stödjande samtal, en drogfri miljö och en engagerad personal som förväntas uppträda som förebilder i umgänget och arbetet med klienterna.