Lärkborren-nyinkommen skadegörare på lärk

1(7) PM 2012-01-27 Gunnar Isacsson, Skogsenheten, Skogsstyrelsen Karolina Åsman, Regelenheten Jordbruksverket Pernilla Granath Limstrand, Enheten för lag och områdesskydd, Skogsstyrelsen Johan Wester Skogsstyrelsen Tobias Olsson Jordbruksverket Lärkborren-nyinkommen skadegörare på lärk Bakgrund Lärkborren är en för Sverige ny barkborre som sommaren 2011 upptäcktes av SLU i två feromonfällor på Romelåsen i södra Skåne. Under 2010 observerade Jesper Runge, förvaltare på bl.a. Björnstorps gods i Skåne, några döende lärkträd i ett par beståndskanter och misstänkte att skadorna orsakats av lärkborren. Han kontaktade Åke Lindelöw, SLU, som under sommaren 2011 gjorde en inventering i södra Sverige. Feromonfällor placerades ut i Skåne, samt på 18 platser till i södra Sverige (Skåne, Blekinge, Halland, Småland, Östergötland, Västergötland samt Uppland). I fällor invid de två skadade lärkbestånden på Björnstorps marker, i triangeln Genarp Dörröd Veberöd, påträffades totalt 18 individer. I december gjorde Gunnar Isacsson och Karolina Åsman ett fältbesök till de två skadade lärkbestånden på Björnstorps marker. I det ena beståndet fanns flera döda lärkar och träden konstaterades ha varit döda i minst två säsonger. Döds- (eller åtminstone stress-) orsaken är troligen en kombination av högt grundvatten efter avverkning av intillstående granbestånd och sommarregnen 2007. Tydliga lärkborregångar konstaterades på flera av träden, samt några döda individer av lärkborren observerades. En hel del av avkommorna hade dött pga parasitoider och att döma av antalet utgångshål i undersökta barkbitar verkade förökningsframgången ha varit mycket begränsad. Slutsatsen efter detta besök är att lärkborrepopulationen har funnits i Sverige i åtminstone två år och att det inte kan uteslutas att den kan förekomma på fler platser med liknande förutsättningar. Troligtvis är populationen låg och starkt beroende av att det finns stressad lärk att angripa. Lärkborren Ips cembrae finns etablerad i Danmark sedan 1990-talet och vid gynnsamma vindar skulle lärkborren mycket väl kunna flyga från Danmark till fyndorten i Skåne. Från Uralbergen och österut finns en geografiskt skild men mycket närstående art, Ips subelongatus. De två arterna är svåra att skilja åt utseendemässigt och har traditionellt separerats på grundval av ursprung och värdväxt, men även fylogenetiska studier (och skillnader i DNA) tyder på att det rör sig om två arter (Stauffer et al. 2001) samt smärre skillnader i feromonrespons har påvisats (Zhang, Schlyter et.al. 2007). Skogsstyrelsen har tillsammans med Jordbruksverket fått i uppdrag att ta fram en handlingsplan med avseende på sommarens upptäckt av en ny skadegörare för Sverige. Vid fynd av nya skadegörare är det i dagsläget oklart vilket ansvar

2012-01-27 2(7) staten respektive skogsbranschen har och hur ansvaret fördelas sinsemellan de två statliga myndigheterna. Detta PM syftar till att ta fram ett underlag som omfattar förslag på åtgärder för att förhindra spridning av lärkborren, en bedömning av det juridiska läget avseende t.ex. tvingande åtgärder samt tydliggörande av ansvarsfördelningen mellan de två statliga myndigheterna. Fakta om lärkborren Lärkborren Ips cembrae finns i stora delar av Europa och är utbredd i lärkskogarna i Centraleuropa och har spridit sig norrut till bl. a. lärkplanteringar i Nederländerna, Skottland och Danmark (EPPO 2005). I. subelongatus finns i stora delar av Asien och har åtminstone spridit sig till den nordöstra delen av europeiska Ryssland. I. subelongatus har påträffats i Finland i lärkvirke som importerats från Sibirien (Siitonen 1990). Lärkborrens Ips cembrae främsta värdväxt är europeisk lärk Larix decidua och i andra hand ynglar den på cembratall Pinus cembra, och i sällsynta fall på douglasgran Pseudotsuga menziesii, silvergran Abies alba och vanlig rödgran Picea abies. I övriga Europa har den också konstaterats angripa exotiska icke inhemska arter av lärk. Yngelgångar görs i grenar och stammar från ca 5 cm i diameter till mycket grova stamdelar. Den påträffas därför både på stamved och grenar, även på döende grenar i kronan på äldre vitala lärkar. I både Schweiz och i Danmark (norra Själland) övervintrar lärkborren som vuxen under bark eller i marken och i Schweiz har den även konstaterats övervintra i larv- och puppstadiet (Nierhaus-Wunderwald 1995). Det är därför rimligt att anta att så även är fallet i Skåne. Ibland kan arten göra näringsgnag i märgen på tunna kvistar och grenar. De ihåliga skotten trillar efter hand ned på marken och lärkborren kan ibland övervintra i skottet (Lindelöw, e-post). Lärkborren har en utsträckt svärmningstid med början samtidigt med granbarkborren i april maj. Lärkborrens potential som skadegörare Av EPPO (European and Mediterranean Plant Protection Organization) som har ansvar för att täcka in den Eurasiatiska regionen betraktas Ips cembrae och I. subelongatus (oavsett om de ska anses vara två arter eller två underarter av en enda art) utgöra en uppenbar fytosanitär risk. I stora delar av Europa är Ips cembrae en inhemsk art som förökar sig i liggande stockar, vindfällen och i naturligt försvagade träd. I inhemska skogsbestånd av europeisk lärk anses den inte utgöra någon större risk. Torkstress på torrare mark kan främja angrepp även på friska gröna träd och den introducerade populationen i Storbritannien angriper även levande träd som lider av torkstress. Den introducerade populationen i Nederländerna utvecklades på vindfällda träd. Arten kan även föröka sig i klenare virke från röjningar och gallringar. Som med övriga barkborrar på barrträd är arten även vektor för blånadssvamp Ceratocystis lariciola vilken också skadar träet.

2012-01-27 3(7) På t.ex. Irland, där inga Ips-arter förekommer naturligt och där många planteringar med icke inhemska barrträdsarter har etablerats (inkl. Larix decidua och andra Larix-arter) anses I. cembrae utgöra ett reellt hot. I Danmark hade man 1995-96 och 2006 problem med I. cembrae i vissa gallringsbestånd där avverkat klenare lärkvirke lämnades kvar vid skogen för att torka innan det togs tillvara som energived. Eftersom I. cembrae även kan föröka sig i klent virke genererade detta skador av lärkborre i det kvarvarande beståndet. Sedan detta uppmärksammades har rutinerna ändrats genom rådgivning och numera låter man inget virke ligga kvar i skogen över sommaren (Ravn 2011). De ändrade rutinerna har haft effekt och I. cembrae anses inte längre vara något större problem i Danmark. Några lagregler om hantering av lärkvirke har i Danmark ansetts onödigt och har inte införts (Hans Peter Ravn, e-post). I Sverige är det vanligt förekommande att energisortiment får ligga kvar i skogen över sommaren. Detta kan orsaka problem eftersom lärkborren även kan utvecklas i klent virke. I Alperna förekommer arten upp till åtminstone 2000 m.ö.h. (GI:s observation från Virgental, Österrrike), så arten bör klara sig bra även under svenska förhållanden. Lärkborren Ips cembrae har potential att bli en skadegörare på levande lärk i Sverige, men med rätt skogshygien (minimera mängden yngelmaterial under sommaren) borde problemet, precis som i Danmark, kunna förbli ganska litet. Den närstående arten Ips subelongatus representerar troligen en större risk än I. cembrae. Denna art förekommer ännu inte övriga Europa och sannolikheten att få in denna art har ökat väsentligt med bl. a. ökad import av barrvirke från Ryssland till västra Europa, däribland Sverige. Generellt rapporteras I. subelongatus utgöra ett större hot mot de lokalt förekommande Larix-arterna i Asien, och därför också i större behov av att kontrollåtgärder utförs än vad som anses i Europa när det gäller I. cembrae. Regelverk Se bilaga, Lärkborre juridiska aspekter. Som Skogsstyrelsens föreskrifter är utformade ges idag ingen möjlighet att med stöd av dessa vidta bekämpningsåtgärder i skog mot lärkborre. I de föreskrifter som träder i kraft den 1 januari 2012 tillkommer också en tydlig begränsning vad gäller vilka trädslag som kan föranleda bekämpningsåtgärder, dvs gran och tall, däremot inte lärk. Lärkborre Ips cembrae är en växtskadegörare vilken införsel till eller spridning till skyddade zoner är förbjuden, men Sverige är inte en skyddad zon för Ips cembrae inom EU. Det innebär att Jordbruksverket således saknar stöd i föreskrifterna för att vidta bekämpningsåtgärder mot lärkborre. Jordbruksverket har dock bemyndigande för att föreskriva om bekämpning av växtskadegörare. Jordbruksverket kan föreskriva om bekämpning av lärkborre enligt växtskyddslagen, inom det svenska territoriet, men det förutsätter att växtskadegöraren allvarligt kan skada växtodling, skog, annan mark eller lager

2012-01-27 4(7) av växter eller växtprodukter. Föreskrifterna kan dock inte rikta sig mot handeln inom EU, frågor som rör införsel, utförsel, import och export. Behov av insatser Vilka behov av insatser som finns beror på vilket hot skadegöraren anses innebära: 1. Bedömningen att arten inte anses utgöra något större hot- Beslut att inte göra något i nuläget. Ärendet läggs ner i väntan på eventuella skaderapporter 2. Bedömning att arten utgör ett hot men riskerna bör kunna minimeras genom att förhindra spridning av arten, samt införa förändrade rutiner vilkas syfte är att minimera skador och om möjligt förhindra att den etablerar sig i Sverige. 3. Bedömning att arten utgör ett så stort hot att den ska förhindras etablera sig alternativt utrotas i Sverige. Riktade inventeringar med feromonfällor är ett bra sätt att upptäcka en skadegörare tidigt, däremot säger det ingenting om arten redan är etablerad i landet eller inte. Att med bekämpning utrota en redan etablerad art är erfarenhetsmässigt svårt och att rikta in sig på att begränsa spridningen och skadorna av en art är oftast en mer framkomlig väg. För att öka chanserna att lyckas är det viktigt med tidig upptäckt, så att insatserna kan sättas in på ett tidigt stadium och på rätt ställe. Oavsett om det gäller att utrota eller begränsa spridningen av en art är kunskap om artens biologi och vilka substrat den föredrar som yngelplatser viktig information för att planera insatsen och öka chansen att lyckas. Skogsstyrelsen och Jordbruksverket bedömer att en strategi med syfte att begränsa spridningen av arten bör uppnå en tillräckligt god effekt. Spridningen av lärkborren begränsas med riktad rådgivning som syftar till att förändra hanteringen av avverkat lärkvirke och minimera tillgången på yngelplatser och därmed minska risken att den sprider sig till omgivande lärkbestånd. I dagsläget saknas rättsligt stöd för att genomföra tvingande bekämpningsåtgärder. Myndigheterna kan däremot gå ut med information och rekommendationer till enskilda markägare för hur situationen bör hanteras så att lärkborrens utbredning kan begränsas. I detta specifika fall anses inte några lagregler om hantering av lärkvirke behövas. Förslag till åtgärder För att kunna gå ut med riktad information behöver en inventering göras för att avgränsa utbredningsområdet. Hotbilden anses i dagsläget inte vara tillräckligt stor för att det ska vara relevant att gå ut med allmänna råd som påverkar hanteringen av lärkvirke i hela Södra Sverige. Oavsett vem som får uppdraget att utföra inventeringen bör den göras i nära samarbete med skogsstyrelsens

2012-01-27 5(7) distriktspersonal och markägare, så att lokalkännedomen kommer till användning. A. Inventering sommaren 2012 för att bedöma lärkborrens aktuella utbredning. Syfte: Avgränsa området där Skogstyrelsen ska gå ut med information och rådgivning till markägare och till företag som bedriver avverkning och/eller energivedshantering inom förekomstområdet. Inventeringen kan också användas som underlag för att närmare bestämma/ta ställning till när i tiden skogstyrelsen ska gå ut med den riktade informationen, redan i vår eller först när de första fynden av lärkborre görs i området. Metod: Inventeringen görs med hjälp av feromonfällor i kombination med en inventering av döda träd med lärkborregnag i fällans närområde med syfte att få in information tidigt på säsongen om det finns lärkborre etablerad i området som har överlevt vintern. 1. Under vintern våren görs en sammanställning för att ringa in områden i södra Sverige med lärk på lokaler som har hög sannolikhet för vind- och torkstress. Metoden som används är analys av IR-bilder i kombination med kontakter med markägare. 2. Utifrån detta underlag görs en bedömning av hur omfattande inventeringen ska vara. Med hänsyn till utbredningen av arten på Själland i Danmark och fynd av lärkborre i södra Skåne bör inventeringen åtminstone omfatta västra och södra Skåne samt västra Halland. 3. På de områden som har identifierats i steg 1 placeras feromonfällor ut i gynnsamma lägen (soliga skogsbryn med lärk) jämnt fördelat över de utvalda områdena. 4. I samband med att fällan placeras ut görs en inventering av döda träd med lärkborregnag i fällans närområde (skogsbryn med lärk inom ca 100 m omkrets) med syfte att få in information tidigt på säsongen om det finns lärkborre etablerad i området som har överlevt vintern 5. Tömning/kontroll av fällorna görs första gången när det någon vecka varit +20 C och därefter lite före midsommar och sedan nermontering i augusti. 6. Fällfångsterna rapporteras kontinuerligt in till skogsskada (under förutsättning att lärkborren ingår i rapporteringsmöjligheten) samt Artportalen (i detta system kan även nollrapportering göras). Detta gör det lätt att följa inventeringen och få en snabb bild av utbredningsområde, följa spridningen i landet, och möjlighet finns att utvidga/ändra den riktade rådgivningen efter behov. 7. Efter avslutad inventering sammanställs en rapport.

2012-01-27 6(7) B. Information och rådgivning: Information och rådgivning till markägare och till företag som bedriver avverkning och/eller energivedshantering inom förekomstområdet. Informationen bör betona vikten av att inte låta lärkvirke > 5 cm diameter ligga kvar efter 1 juli i eller inom någon kilometers avstånd från levande medelålders - äldre lärkbestånd. C. Behov av att se över lagstiftning på området Med tanke på ökad import från tredje land, frihandel inom EU samt klimatförändringar kan det på sikt vara lämpligt att: a) revidera Skogsvårdsförordningens 29 och öppna formuleringarna så att det vid behov blir möjligt att relativt snabbt införa tvingande regler även för nya kombinationer av skadegörare och trädslag som inte går att förutsäga idag. b) se över Jordbruksverkets bemyndigande i 3 växtskyddsförordningen och behov av att ta fram nya föreskrifter som kan ligga till grund för att vidta bekämpningsåtgärder mot växtskadegörare. I det aktuella fallet bör dock, i enlighet med hanteringen av lärkborre i Danmark, rådgivning och information räcka från myndigheternas sida för att undvika problem med lärkborre. Ansvarsfördelning Skogsstyrelsen -Jordbruksverket Lärkborrepopulationen har redan funnits i Sverige några år och det kan inte uteslutas att den finns på fler platser med liknande förutsättningar. Lärkborren är en växtskadegörare vilkens införsel eller spridning till skyddade zoner är förbjuden, men Sverige är inte en skyddad zon för lärkborren. Jordbruksverket saknar därmed stöd i föreskrifterna för att vidta bekämpningsåtgärder mot lärkborren. Jordbruksverket har bemyndigande att föreskriva om bekämpning av lärkborre enligt växtskyddslagen inom det svenska territoriet, men det förutsätter att växtskadegöraren allvarligt kan skada växtodling, skog, annan mark eller lager av växter eller växtprodukter. Arten anses utgöra ett hot, men en strategi med syfte att minimera riskerna genom att begränsa spridningen av arten anses uppnå en tillräcklig effekt och ett beslut om bekämpning enligt växtskyddslagen kommer i detta enskilda fall inte att tillämpas. Istället ska spridningen av lärkborre begränsas med riktad rådgivning. Hotbilden anses i dagsläget inte vara tillräckligt stor för att det ska vara relevant att gå ut med allmänna råd som påverkar hanteringen av lärkvirke i hela Sverige. Syftet med inventeringen är främst att kunna avgränsa inom vilket område myndigheten ska gå ut med information och rådgivning. Detta sammantaget gör att huvudansvaret för finansieringen av en inventering hamnar på Skogsstyrelsen. Med tanke på Skogsstyrelsens fältorganisation och etablerade kontaktnät med skogsbruket är det naturligt att den riktade rådgivningen är Skogsstyrelsens ansvar. Jordbruksverket ansvarar för att rapportera till EU att lärkborren numera finns i Sverige. Att ev. handel med varor från Sverige till skyddade zoner följer EU:s växtskyddslagstiftning med syfte att förhindra spridning av lärkborre via denna

2012-01-27 7(7) handel. Det kan innebära krav på växtpass och värmebehandling av sågad vara. Växtpasset intygar att träet har ingått i ett system för produktionskontroll och att träet är fritt från reglerade växtskadegörare. Skriftliga referenser: EPPO, European and Mediterranean Plant Protection Organization 2005: Ips cembrae and Ips subelongatus. Data sheets on quarantine pests. Bulletin 35, 445-449. Nierhaus-Wunderwald D 1995: Der grosse Lärchenborkenkäfer Biologi, Ûberwachung und forstliche Massnahmen. Merkblatt für die Praxis 24 1995. Eidgenossische Forschungsanstalt für Wald, Schnee und Landschaft, Birmensdorf. Kopia finns på http://www.skogsstyrelsen.se/global/aga-ochbruka/skogsbruk/skador%20p%c3%a5%20skog/%c3%96vriga%20insekter/ips %20cembrae%20Merkblatt%201995.pdf Ravn H P 2011: Survey af stor laerkebille. Slutrapport for Produktionsudviklingsprojekt J.nr.SNS-091-00053. http://www.naturstyrelsen.dk/nr/rdonlyres/1b02ae71-a7e2-4274-93fe- 0B00D651611D/133082/NST90100008_Surveyafstorlrkebarkbille.pdf Siitonen J, 1990: Potential forest pest beetles conveyed to Finland on timber from the Soviet Union. Silva Fennica 24, 315-321. Stauffer C, Kirisits T, Nussbaumer C, Pavlin R, Wingfield MJ 2001: Phylogenetic relationships between the European and Asian eight-spined larch bark beetle populations (Coleoptera, Scolytidae) inferred from DNA-sequences and fungal associates. European Journal of Entomology 98, 99-105. Zhang Q-H, Schlyter F, Chen G, Wang Y 2007: Electrophysiological and behavioral responses of Ips subelongatus to semiochemicals from its hosts, nonhosts and conspecifics in China. Journal of Chemical Ecology 33, 391-404.