Varulven Jag heter Elli, jag är 11 år. Jag har långt blont hår och gröna ögon. Jag brukar ha kläder från Hollister och Ambercombie & Fitch. Jag bor ute på landet så det är ganska långt till skolan så jag måste ta tåget. Jag tror INTE på monster och magiska sagoväsen. Just nu är det år 2017 och en sen höst November. Löven har fallit ner för länge sen. Jag går igenom en av dom läskigaste, kusligaste och kallaste platserna i hela världen just nu! Alltså en skog. Jag måste gå igenom den för att komma hem från skolan. Och som tur är så är det fredag. Jag har längat hela veckan! Jag tänker på att storebrorsan Alex inte är hemma så jag kommer antagligen vara hemma ensam. För mamma och pappa hade spårlöst försvunnit och vi tror att dom har dött. Men plötsligt så ser jag något som rör sig bland träden, Mörkret har fallit, jag vet inte vad det är men det var något. Det prasslade till igen och jag ser bara skuggan av den. Det ser lite ut som en varg eller björn men jag vet inte säkert. Jag fortsätter att gå, men snabbare. Jag ser det igen och går ännu snabbare. Kan känna hur musklerna spänner sig. Tillslut så springer jag och kommer ut ur skogen. Känner hur mycket jag har spänt mig och slappnar nu av. Det känns som om jag har kommit till någon frihets zon som det där djuret inte kan komma igenom. Jag fortsätter hem och precis som jag stänger dörren så hör jag hur ovädret som har hängt uppe i himlen hela dagen bryter ut. Jag är som sagt ensam hemma. Men jag har som tur en hund som är gyllenbrun och vit. Hon heter Elaisa. Hon är en cocker spaniel. Jag tänder lite
lampor, slår på TV;n och plockar upp Elaisa i min famn. Vaggar henne lite för att trösta henne och för att trösta mig själv. Jag kan höra vinden genom ventilen, och varje gång som det låter från trappan så tror jag alltid att jag inte är ensam hemma. Då och då kan jag höra när blixten slår ner i närheten. Det låter som om ett träd knäcks mitt i tu. Och det kanske är något träd som har det. Jag tror att jag hör steg på verandan, men jag bara inbillar mig. Plötsligt hör jag telefonen ringa. Jag släpper ner Elaisa och hon springer direkt in under soffan, och det står: Okänt nummer. Jag överväger om jag ska svara eller inte. Men när jag väl svarar kan jag bara höra prassel och brus. Som när man inte har kontakt eller internet. Jag går tillbaka till soffan och tittar på TV:n. Men efter några minuter så kan jag höra hur någon knackar på dörren. Men när jag öppnar så finns det ingen där, men när jag kollar ner på trappan som leder till dörren så ser jag en lång klo genomborrad i en hand som ligger i en stor pöl med blod. Blodet fortsätter att välla ut från handen så jag antar att den är ganska ny avsliten. Jag känner mig vätt skrämd! Och när jag tittar ut på uppfarten så ser jag honom. Min storebror Alex. Fast han ser anurlunda ut. Han är längre och har mera hår i ansiktet och kläderna är alldeles sönder rivan för att han hade blivit så lång. Men det läskigaste av allt. Han hade en okänd man mellan tänderna eller snarare halva honom. Halvan med benen ligger säker någon annanstans för att den delen var helt puts väck. Men om jag fick gissa på åldern så tror jag att han var någonstans vid 30 år. Jag kunde se hur ögonen lyste gula i mörkret och hur tänderna var gjorda för att hugga genom ben och kött, och klorna på fingrarna var säkert 4 cm
långa men också sylvassa. Jag ser på när han slukar hela mannen på en gång. Det var då jag insåg att Alex inte bara var en människa utan en varulv också! Nu känner jag mig både rädd och lite fånig som hade trott på att det inte fanns några monster. Alex fick syn på mig med sina klar gula ögon och bara stirrade. Jag försökte att springa men mina ben var som fastfrusna. Jag såg hur blodet droppade från hans tänder, sedan tillslut kunde jag röra benen så jag skyndade mig att stäng och låsa dörren innan jag sprang upp för trappan och gömde mig i en av mina hemliga gömställen. Jag brukade alltid gömma mig där när vi var små och lekte kurragömma. Elaisa kom springandes efter mig och jag släppte in henne. Mitt lilla håla var liten och lite trångt men det var precis att jag fick plats, och nu är jag glad för det. Jag tror att det hade varit någon slags förvarings garderåb, men jag vet inte säkert. Väggarna hade lila sliten tapet. Golvet var gjort av trä och det var ganska mysigt. Men mörkt. Jag hade med mig telefonen men jag ville inte ringa polisen för då kanske dom gör Alex illa eftersom att dom kan använda våld mot sådana som är annorlunda. Så jag satt i det lilla rummet i säkert en timme. Ibland behövde jag öppna luckan för att få in luft. Men när det värkade som om det hade lungnat ner sig så jag gick ner fast jag igentligen inte vågade. Så jag gick ner från den knarrande trappan så tyst jag kunde fast det knarrade så mycket. Det ända jag hörde var mina egna andetag och varje slag som hjärtat slog. Jag tyckte att jag hörde något men jag måste ha inbillat mig för när jag kom ner så var det ingen där. Men så stog Alex där med sina trasiga kläder och rufsigt hår men med blod runt munnen och tänderna var som vanligt. Jag bara stirrade på
honom och han bara flinade tillbaka. Så jag frågade varför han flinade när han nyss hade slittit upp en människa, och sedan ätit upp honom! Och han svarade så här: -Men jag var ju bara hungrig. Sa han och flinade änu mer, Jag kunde inte förstå hur han kunde le när han hade dödat en människa! Så jag frågade varför han inte hade berättat något för mig och hur länge han hade varit en varulv och han svarade: -Jag ville inte berätta det för dig eftersom att då kanske du inte ville ha mig som storebror längre eftersom att du kanska skulle tycka att jag skulle vara läskig eller vara rädd för att jag skulle äta upp dig. Och jag har varit varulv sen jag var liten. Och jag svarade: -För det första så skulle det bara vara coolt att ha en storebror som var en varulv. Fast man kanske skulle vara lite läskigt på Halloween och när det är fullmåne men annars så skulle det vara ok! Sa jag med ett flin. Men sedan förstod jag vad det var som jag hade sätt i skogen men för att vara säker så jag frågade Alex: -Var du i skogen någon gång idag? Frågade jag och då svarade han: -Ja, det var jag och jag såg sig, såg du mig?sa han och höjde ett ögonbryn. Då svarade jag: -Ja, eller på sätt och vis. Jag såg din skugga som såg ut som en björn eller en varg. Men nästan. Sa jag och ryckte på axlarna. Sedan kankade det på fönsterrutan och vi såg en vampyr som stog där. Han gapade för att visa sina läskiga huggtänder som det var en massa blod på.han hade jätte ljus hud nästan vit. Han hade svart hår som var bakåtkammat. Han hade vita, röda och svarta kläder på sig och en lång kappa som det var en stor krage längst upp på. Han knakade på igen
och Alex sa åt mig att jag skulle springa och gömma mig i det där lilla hålan som Alex aldrig hittade mig på och ändå var han en varulv som säkert kunde lukta sig till mig, men jag frågade vad han skulle gömma sig så sa han bara: -Göm dig nu! Jag ska slåss mot honom. Fräste han till mig. Men jag han se lite av förvandlingen. Det var nästan lite kusligt. Man kunde se hur håret och näsan började växa till päls och en nos. Och ögonen fick den där klar gula nyansen. Jag stod som förtrollad. Men när han var klar med förvandlingen så morrade han åt mig och jag sprang upp till min lilla håla. Som tur var så hade Elaisa stannat kvar där och började skälla när jag kom. Jag var tvungen att fräsa tyst flera gånger för att hon skulle lyssna. Även fast det var en bitt från Alex, vampyren och mig så kunde jag fortfarande höra hur dom slogs där ute. Man tillslut vart allt tyst. Efter ett tag vågade jag mig ut ur hålan för att kolla hur slaget hade gått. Men det är en av dom sakerna jag ångrar mest i hela mitt liv. För jag slogs av en förskräcklig syn. Alex låg död på marken han hade två hål av vampyrens tänder i nacken, fast vampyren hade istället ingen vänster arm för den låg en bit bort i en till pöl med blod. Och han hade dessutom ett hål genom bröstet där hans hjärta skulle ha suttit men det var borta det också. jag tror att det aldrig hade något hjärta men jag kan ha fel. Så dom måste har dödat varandra innan dom dog. Jag föll på knä vid Alex och började att gråta. Elaisa måste har hört hur jag grät för hon kom nästan genast nedrusande från huset. Hon försökte att trösta mig men det gick inte att trösta mig. Jag bara fortsatte att gråta. Jag var helt förkrossad. Jag grätt tills jag vart så trött att jag somnade brevid honom med Elaisa
vid min sida. jag vaknade av att någon eller något puffade på mig. Jag var egentligen jätte trött men den stora blöta nosen fick mig att klarna upp. Jag slog upp ögonen för att se en stor varulv med brun päls som nästan glittrade i solens strålar och dom gula ögonen var ganska lika Alexs stå mitt framför näsan på mig. Jag började att hoppas att det var Alex men efter att tag kom jag på att han ju var död. Men när jag sökte efter honom med blicken så var han inte kvar bara spår av blod. Plötsligt började varulven att puffa mig med nosen igen fast den här gången lite hårdare som om han ville att jag skulle följa med honom någonstans. Och jag följde med för man vill väl inte bli osams med en stor kraftig varulv. Vi gick in i den läskiga skogen och in till skogens mitt. Men det var STOR skillnad från den här sidan. Det var som om att skogen var ful på utsidan men vacker på insidan. Insidan var nästan som ett paradis! Det växte en massa blommor, det rann en fin bäck med klar blått vatten och löven på träden var verkligen gröna. Sedan hörde jag att någon prata bakom mig så jag vände mig om och där stod en till varulv, och sedan kom en till och alla tre började att förvandla sig och kan man tänka sig. det var mina föräldrar! Det hade jag aldrig trott. Men brevid dom stod det en till person, Alex! Hade han överlevt? Men just då vart jag så glad att jag sprang fram till dom och kramade om dom jätte hårt. Och dom kramade mig lika hårt. jag vart så lycklig så jag började att gråta. Men sedan svartnade allt. Jag vaknade av att någon skakade om mig. Det var min kompis hon verkade skräck slagen av allt blod som låg på uppfarten. Jag sa till henne att jag nu var officiellt hemlös och då erbjöd hon sig att fråga om hon kunde få bo hos henne. Så dom frågade hennes föräldrar och
dom sa såklart ja. Så då fick jag bo hos henne tills jag flyttade ut. SLUT