4. att vara småbarnsförälder kan vara både himmel och helvete, det vet alla. Men det är också limbo, ett tyst och avstängt mittemellan. Jag ska förklara vad jag menar. Man går ju ofta ut med sitt barn till en lekplats. Man står där, i regn och rusk, vind och snö, kanske en timme åt gången. Man bara väntar och vaktar förstrött medan barnet leker. Man kan inte riktigt engagera sig i barnets lekar. En vattenpöl och en pinne. En buske med en gungig gren. Men man kan inte heller tänka egna tankar, på något vis. Det är detta som jag kallar ett mentalt limbo. Man vankar runt, betraktar sina naglar, ropar då och då ett svar som man tror passar: 21
Oj, så fint. En pirat!? Nej, jag är för stor, jag kan inte komma in i det lilla hålet. Hur stor del av småbarnsdygnet befinner man sig i limbo? Är det skadligt på lång sikt? Forskningen har ännu inga svar. Och hur ska man komma ifrån det? Barnkultur kan vara ett sätt att minimera limbo. Man kan göra saker som också engagerar föräldrarna. Man kan hitta en stunds sysselsättning som roar båda parter och svetsar dem samman i något gemensamt. I Stockholm finns ett stort utbud av barnkultur, för något år sedan till exempel på en kulturfestival nära slottet. I ett antal tält visade stadens museer upp sin verksamhet. Hur slåss riddare? Hur gräver man fram en skatt? Hur ristar man runor? Klipp och klistra en egen bok. Och så en dansk slagverkare som visade att man kan banka på allt möjligt och skapa de mest 22
fantastiska ljud. (Gud förbjude att barn lär sig det!) Alltihop intressanta och spännande gemensamma aktiviteter. Men vad var mest populärt? Var stod alla barn i en ringlande kö under en brännande sol? Jo, vid tältet där man kunde få klappa en gris! Stockholm visar upp sin spetskultur för barn. Barnen själva väljer grisen. Kolmården är ett annat eldorado för barn. Man köper tvådagarskort med övernattning. Allt ingår: delfinshow, tigrar, safari och Bamseland. Totalkostnaden närmar sig 1500 kr per person (inklusive glassar och en gosedjursdelfin). Ingen kritik i detta, det är en normal prissättning. Men vad är barnens stora upplevelse? (Ni anar redan vart jag vill komma ) Delfinshowen är storslagen med Markoolio på en teveskärm och hoppande delfiner, med magisk ljussättning och vattenånga. Men jag misstänker att små barn inte riktigt förstår om det är på riktigt eller någon sorts teve. Lever delfinerna eller är de av plast? Tigrarna håller sig så långt borta de kan. Ett 23
inspelat rytande ger nästan den största behållningen. Under safarituren somnar många barn i bak sätet, strax innan det är dags för lejonen. Fast lejonen sover å andra sidan också. Nej, den största upplevelsen är en liten svart gris. Han låter sig klappas och knuffas, han är obekymrad av alla små barn som vill röra honom. Han nöffar lugnt framåt och följer getterna i spåren. Och äter upp deras bajs vartefter det rullar ut! En sensation! Det är här barnen tillbringar längst tid med miner av förfärad förtjusning. Det är här föräldrarna fotograferar minst en halv gigabyte. Till en kostnad av 1500 kr per person! Men barnkulturfestivaler och storslagna djurparker är mycket bra! De är ju hemskt roliga för föräldrar. Och barnet plockar ut några små upplevelser och tar till sitt hjärta. Fast ibland måste man påminna sig att det enkla är det stora. Den bästa barnkulturen utspelar sig för vår familj i soffan, med böcker, teve och prat. 24
Och de fysiska upplevelserna hittar vi i skogskanter och på lekplatser. En stubbe att hoppa från, en buske med gungiga grenar, en backe med lera som man kan kasa i, en vattenpöl och några stenar. Och vid högtidliga tillfällen en gris. Samma lekar nu som för tusen år sedan. Under tiden får föräldern stå där med frånvarande blick och valla. I limbo, med en hjärnverksamhet nära noll. Men det är säkert mycket nyttigt. 25