Sundbyberg 2011-06-07 Dnr.nr: Fi2011/631 Vår referens: Mikael Klein Till: Finansdepartementet Regeringskansliet 103 33 Stockholm Yttrande över Huvudbetänkandet Långtidsutredningen 2011 (SOU 2011:11) Handikappförbundens samarbetsorgan, nedan kallat Handikappförbunden, är ett partipolitiskt och religiöst obundet samarbetsorgan för rikstäckande handikappförbund. Handikappförbundens vision är ett samhälle för alla, där alla människor är delaktiga på lika villkor. Ett samhälle där människor möts med respekt oavsett funktionsförmåga. Ett samhälle som tillvaratar människors olikheter och rättigheter, och därför är ett rikt samhälle. Handikappförbunden representerar 39 medlemsförbund med sammanlagt cirka 450 000 enskilda medlemmar. Sammanfattning Den centrala frågan för Långtidsutredningen 2011, har varit hur arbetsmarknadens funktionssätt kan förbättras. Enligt Handikappförbunden är den viktigaste utmaningen för svensk arbetsmarknad, att öka arbetskraftsdeltagandet bland människor i arbetsför ålder som lever med en kronisk sjukdom eller en funktionsnedsättning. Långtidsutredningen har tyvärr inte haft en uttalad strävan att öka själva arbetskraftsdeltagandet, utan valt att fokusera på åtgärder för låg arbetslöshet för dem som idag ingår i arbetskraften. Vi menar att detta är ett strategiskt misstag. Förslagen som läggs för att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt riskerar att skjuta bredvid mål om de inte är baserade på en mer grundläggande strategi för att också öka arbetskraftsdeltagandet inom befolkningen i arbetsför ålder. Handikappförbunden anser också att utredningen brister allvarligt i sin analys, när man i stora delar ger en mycket bred och faktabaserad Handikappförbunden, Box 1386, 172 27 Sundbyberg Telefon 08 546 404 00 vx, Texttelefon 08 546 40450. Org nr 802006-2108 www.handikappforbunden.se
beskrivning av arbetsmarknaden och dess utmaningar, men inte med ett ord reflekterar över arbetsmarknadens funktionssätt för personer med funktionsnedsättning. I vårt yttrande över Långtidsutredningen, vill vi bidra till en bredare analys och ger också våra kommentarer till delar av utredningens förslag. Ökat arbetskraftsdeltagande är den viktigaste utmaningen Den centrala frågan för Långtidsutredningen 2011, har varit hur arbetsmarknadens funktionssätt kan förbättras. Långtidsutredningen redogör på ett grundligt sätt sin teoretiska bas, definitionen av en väl fungerande arbetsmarknad, som ligger till grund för utredningens arbete. I tabell 2.1 redogörs för sambandet mellan arbetskraftens storlek och sysselsättningen, och i tillhörande faktaruta konstateras "En fundamental förutsättning för det sätt vi ser på arbetsmarknaden är att ett större arbetsutbud gör att det skapas fler arbeten". Om fler personer i arbetsför ålder kan delta i arbetskraften, påverkar det också sysselsättningen positivt. En självklar utgångspunkt för att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt, torde då vara att ha ett ökat arbetskraftsdeltagande som mål. Långtidsutredningen väljer istället att sätta låg arbetslöshet och goda incitament för arbetsgivare och arbetstagare som syfte med utredningen. Självklart är detta viktiga målsättningar. Men utan en djupare strategi för att öka arbetskraftsdeltagandet, riskerar förslagen tyvärr att få en betydligt sämre träffsäkerhet. Förbisedda målgrupper Den mest avgörande utmaningen för svensk arbetsmarknad, är att lyckas fånga upp de personer i arbetsför ålder som idag inte deltar i arbetskraften. I internationell jämförelse har Sverige ett högt arbetskraftsdeltagande bland kvinnor jämfört med män, vi har också en hög reell pensionsålder. Det finns förbättringar att göra för att underlätta inträdet på arbetsmarknaden för ungdomar och invandrare. Utredningen föreslår också konkreta åtgärder för delar av dessa grupper (tidigare examina från universitet och högskolor, stärkta arbetsgivarkontakter på gymnasiets yrkesinriktade utbildningar samt förbättrade integrationsinsatser för flykting- och anhöriginvandrare). Utredningen klargör att man valt att inte studera arbetskraftsdeltagande efter pensionsbeslut. Åtgärder för att förstärka kvinnors sysselsättning verkar inte ha varit föremål för utredningens fokus alls. 2
Det stora misstaget som utredningen gör, är att så grundligt förbise den i Sverige numerärt största gruppen som inte deltar i arbetskraften, personer med ohälsa eller funktionsnedsättning. I internationell jämförelse har Sverige fortfarande en mycket hög andel av befolkningen i arbetsför ålder (16-64 år), som på grund av ohälsa inte deltar i arbetslivet. Själva ohälsotalet har visserligen minskat under senare år, men inte med följden av ett nämnvärt högre arbetskraftsdeltagande, snarare med följden av bristande försörjning för allt fler. Den viktigaste utmaningen - att öka arbetskraftsdeltagandet bland människor med kroniska sjukdomar och funktionsnedsättningar - kvarstår alltjämt. Att personer med funktionsnedsättning inte överhuvudtaget nämns i en utredning med ambitionen att strategiskt förbättra arbetsmarknadens funktionssätt, tyder på allvarliga brister i analysen. En outnyttjad resurs på arbetsmarknaden Enligt SCB:s fördjupade arbetskraftsundersökning, AKU 1, som görs vartannat år sedan 1998, uppger mellan 15 och 20 procent av befolkningen i åldern 16-64 år, att man lever med en funktionsnedsättning som påverkar den dagliga livsföringen. En relativt konstant andel av befolkningen, cirka 550 000 personer (motsvarande en tiondel av befolkningen i åldern 16-64 år) uppger att de har en nedsatt arbetsförmåga på grund av sin funktionsnedsättning. Bland dessa har sysselsättningsgraden succesivt sjunkit under de år som AKU:n genomförts. Vid den senaste mätningen, fjärde kvartalet 1998, var sysselsättningsgraden nere i 50,0 procent. Denna nedgång har varit stadigt fortlöpande, trots att vi under tidsperioden haft såväl en kraftig högkonjunktur som en historisk lågkonjunktur. Hindren för sysselsättning inom denna grupp är således inte konjunkturberoende. Att ha en funktionsnedsättning är inte synonymt med att ha nedsatt arbetsförmåga. Svenskt Näringsliv 2 publicerade i oktober 2010 en studie som uppskattar antalet personer med funktionsnedsättning med ringa nedsättning av arbetsförmågan men likväl utan lönearbete som en arbetskraftsreserv på hela 211 000 personer. Bland dem som i AKU:n uppger att de har en nedsatt arbetsförmåga och saknar arbete, uppger nästan hälften att de med vissa anpassningar av framförallt organisatoriska faktorer (arbetstider, 1 Funktionshindrades situation på arbetsmarknaden, 4:e kvartalet 2008, Statistiska Centralbyrån 2009 2 Handikappolitiken en björntjänst i all välmening, Li Jansson, Svenskt Näringsliv 3
arbetstempo, arbetsuppgifter) skulle kunna arbeta. Hindren för ett större arbetskraftsdeltagande bland personer med funktionsnedsättningar spänner givetvis över flera samhällsområden än vad utredningen haft i fokus. För att i större utsträckning kunna tillvarata allas arbetsförmåga, krävs bland annat en bättre fungerande och mer flexibel socialförsäkring, och en hälso- och sjukvård som bättre kan tillhandahålla medicinska insatser och rehabilitering. Arbetsmarknadens funktionssätt är ändå centralt. Vilka incitament och vilken typ av stöd behöver arbetsgivare för att kunna och våga anställa fler personer med funktionsnedsättning? Vilka incitament och vilket stöd behöver arbetstagare som har en funktionsnedsättning för att stärka sin konkurrenskraft på arbetsmarknaden? Vilka politiska initiativ behövs för att utveckla ett arbetsliv som kan inkludera fler, och därmed bli mer långsiktigt hållbar? Dessa frågor är helt avgörande för att förbättra den svenska arbetsmarknadens funktionssätt. Yttranden över Långtidsutredningens förslag: 1. Ge arbetssökande utan a-kassa rätt att delta i ett garantiprogram med ersättning motsvarande dagens grundbelopp efter tre månader arbetslöshet. Handikappförbunden stödjer utredningens förslag. Det är inte rimligt att de som idag inte uppfyller arbetsvillkoren ska kvarstå på nivåer under grundersättningen när de deltar i Arbetsförmedlingens program. Trösklarna in till arbetslöshetsförsäkringen behöver generellt sett sänkas och trösklarna ut behöver höjas. 2. Reformera anställningsskyddet så att trösklarna mellan tidsbegränsade anställningar och tillsvidareanställningar minskar. Handikappförbunden är tveksam till utredningens förslag om införandet av uppsägningsavgifter som grund för anställningsskydd. Ambitionen att stärka anställningsskyddet vid tidsbegränsade anställningar ska inte ske på bekostnad av ett försvagat skydd vid tillsvidareanställningar. Tanken om att växla sänkta arbetsgivaravgifter mot uppsägningsavgifter innebär också en förskjutning av ansvaret för dem som sägs upp, vilket vi är tveksamma till. 4
3. Ge arbetsgivare tydligare finansiella incitament att medverka till att sjukskrivna kan återgå till den ursprungliga arbetsplatsen. Handikappförbunden stöder tanken om att stärka arbetsgivares incitament till aktiv rehabilitering, och tror att det även leder till bättre förebyggande åtgärder. De bästa lösningarna för att motverka eller lindra ohälsa, tror vi går att hitta på den enskildes arbetsplats. Ett ökat ekonomiskt incitament kan stödja sådana processer, men får inte utformas så att det innebär ett orimligt kostnadsansvar eller leder till högre trösklar att anställa personer som tros ha en större ohälsorisk. Rehabiliteringskedjans nuvarande konstruktion, att pröva arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden efter 180 dagar motverkar syftet att ge arbetsgivare rätt incitament. 4. Reformera studiemedelsystemet så att det premierar tidigare examina från universitet och högskolor. Handikappförbunden har ingen synpunkt på ambitionen att sänka inträdes- och examensåldrarna i Sverige, men vill understryka vikten av att det måste finnas möjlighet för anpassad studietakt för studenter med olika funktionsnedsättningar. Förutom att själva funktionsnedsättningen kan påverka möjligheten att hålla full studietakt, så vet vi att studier kan fördröjas avsevärt på grund av bristande tillgång till anpassade studiehjälpmedel eller andra avgörande anpassningar. 5. Stärk inslagen av arbetsgivarkontakter på gymnasiets yrkesinriktade utbildningar. Handikappförbunden stödjer utredningens förslag. Övergången mellan skola och arbetsliv måste förstärkas. Förslaget bör utvidgas till att även omfatta gymnasiesärskola och andra eventuella utbildningar som inte ger behörighet till högskola och universitet. 6. Förbättra och fördjupa den arbetsgivarinriktade förmedlingen. Handikappförbunden stöder starkt utredningens förslag om att förstärka det arbetsgivarinriktade förmedlingsarbetet. Vi är helt övertygade om att ett mer aktivt förmedlingsarbete med inriktning på arbetsgivare, skulle ge positiva resultat. Detta förutsätter ett förändrat uppdrag för Arbetsförmedlingen och andra kompetenser i förmedlingsarbetet. Vi är dock inte övertygade om nödvändigheten av att ge arbetsförmedlare utökade möjligheter att besluta om fördjupade subventioner. Vi tror att subventionerna redan idag ges för stor 5
betydelse i förmedlingsuppdraget i förhållande till andra typer av stöd till arbetsgivare. Det råder en för svag uppföljning och utvärdering av träffsäkerheten av olika arbetsmarknadspolitiska insatser för arbetssökande med funktionsnedsättning. Risken är stor att olika insatser idag används för arbetssökande som inte faller inom ramen för den tänkta målgruppen för insatsen. Utökade möjligheter till subventionsbeslut anser vi bara kan bli aktuella, när uppföljningen blivit bättre. 7. Stärk Arbetsförmedlingens arbete med kontroll, garantier och sanktioner. Handikappförbunden har inga synpunkter på utredningens förslag. Vi vill ändå invända mot utredningens resonemang om att försörjningsstödet kan tänkas behålls som ersättningsform för arbetslösa. Försörjningsstödet är, som utredningen konstaterar, inte konstruerat att vara ersättningsform under arbetslöshet. Det finns då för utredningen ingen anledning att resonera utifrån en sådan ordning. Handikappförbunden avstår från att yttra sig över utredningens övriga förslag. Med vänlig hälsning Handikappförbunden Ingrid Burman Ordförande 6