6. vad ska vi göra med Pippis pappa, Elsa Beskow, Ture Sventon, Jan Lööf och hela Kamomilla stad? Alla dessa har kritiserats. För småborgerlighet (Elsa Beskow på 1970-talet), att vara gammaldags (Kamomilla stad för något år sedan), stereotypa skildringar (Jan Lööf) eller nedsättande ord (Pippis pappa och Ture Sventon). Gemensamt för dem är att de är riktiga klassiker i den nordiska barnlitteraturen. Vi har inte så många, än. Vi måste alltså vara försiktiga. Det är ingen bra lösning att sluta ge ut dem. Det har det heller inte varit tal om, så vitt jag förstår, med Jan Lööf. Men det är kanske heller ingen lösning att bara blunda för problemet. 31
Proffsdebattörerna har som vanligt parkerat sig längst ut på ytterkanterna. De är inte till någon hjälp när det gäller att hitta en balans mellan flera viktiga tankar. Jag tänker mig alltid barnlitteraturens scen som en sådan röd rund matta från ikea som finns på många förskolor. Där sitter barnen i ring på samlingen. Barn från olika länder, med olika bakgrund och uppväxtförhållanden. Läraren läser. Det är självklart att boken de får höra ska vara välkomnande och inkludera dem alla! Och att det inte sägs några nedsättande ord. Det var enkelt och riktigt att byta till en Söderhavskung i Pippi-boken! Ren hänsyn och artighet mot barnen på mattan. Å andra sidan är jag mycket glad för att Elsa Beskow inte rensades ut på 1970-talet! Bonniers fortsatte ge ut Hattstugan trots kvinnlig underordning och barnaga. Med en hårdare linje då, kunde boken i värsta fall varit bortglömd idag. När den läses kan en lärare till exempel skoja 32
bort slutraderna om att barnen ska få ris och istället läsa att de går med på att smaka lite ris (klimpig risgrynsgröt). Jag menar förstås inte att det ska ändras i boken. Men läraren är förmögen att hantera det i situationen, och föräldern kan. För böcker läses ju för barn upp till kanske åtta år. Man läser boken gång på gång. En annan gång kan man prata om barnaga på allvar. Fantastiskt att få tillfälle till ett viktigt samtal! En bok är inte enbart sin text, den är hela framförandet på mattan eller i soffan, med tillhörande frågor och diskussion. Om man ändrar några ord i en klassiker, tycker jag att man ska redovisa det på sista sidan. Och stopp efter den nödvändiga ändringen! Inte som en insändare skrev: Som republikan vill jag att pappan ska vara Söderhavspresident. Fast det var kanske humor Men om hela miljön är speciell då? Kamomilla stad och tant Bruns värld är småborgerliga idyller, Jan Lööfs universum är en underbar 1950-talsdröm. 33
De berättelserna uppfyller alltså inte dagens krav på beskrivning av samhälle, kön, utanförskap med mera. Läroplan för förskolan säger en sak. Och Kamomilla stad med flera uppenbarligen en annan. Blir barnen då förvirrade och lämnas i sticket? Nej, de är vana vid olika värderingar hos föräldrar, i skolan, bland kompisar eller hemma hos mormor. De hör en sak från kompisen och en annan från mormor. Det är det normala för dem! Det är också det nyttiga och nödvändiga för dem. Olika synsätt måste få komma fram. Det är så farligt att börja redigera världen för de små. När de blir större kan de kräva att vuxenklassikerna ska rensas, vilket redan börjat höras. Vilken värld det blir om man drar det till sin spets! Ha! Lyft aldrig på gamla tankar, försök inte förstå. Skriv på skyltar överallt: Tänk bara det som just idag är tillåtet! Åk inte utomlands heller, för där riskerar man att höra många annorlunda tokigheter. Alla ska vi vara fast förankrade i den svenska moderna tidens präktighet. Alla böcker skriver vi 34
om nu! Vi ska skydda barnen, i både tiden och rummet. Inget minne, ingen utblick. Låt dem sitta där som blinda möss och suga på tummen. Ha! Löper man tanken till slut så blir allt så sorgligt. Men barn kan ju bekanta sig med olika skildringar och sedan tänka själva? De har faktiskt föräldrar och lärare till hands. Så spännande när gammelmormor Elsa berättar om hur det var förr! Och farfar Janne visar upp sina fiffiga uppfinningar och galna äventyr! Kanske måste man låta hela mångfalden få finnas Och det finns heller ingenting som säger att alla böcker alltid måste läsas på mattan eller i soffan. Hoppas förlagen har kvar dem till försäljning. De behöver ju inte lanseras i lågpris med jippon. Folk i branschen är ju kloka. Bevara klassikerna, använd dem med förnuft och lite mer humor. 35
7. tänk om jag en gång skulle skriva en barnbok som var riktigt bra. En bok som alla älskar och som inte en enda har det allra minsta att klaga på! Mitt förlag får till exempel in mejl med klagomål från läsare, föräldrar och lärare. Så jag går upp till redaktionen och ber att få läsa dem. Min enkla plan: Jag undviker allt som kan uppfattas som negativt. Kvar är bara det positiva. Jag blir en alltigenom älskad barnboksförfattare! Först finns där en stor hög som handlar om köns roller. Och jag vill verkligen att flickor ska ha samma chanser som pojkar. Alla små flickor, ursäkta jag menar alla starka flickor, nej ursäkta alla flickor, ska kunna bli geologiprofessorer, astro- 36
nauter och bankrånare, ursäkta inte bankrånare Jag upptäcker nu att det är alltför lätt att slinta med orden så att någon därute kommer att klaga. Jag kanske ska skriva om robotar istället? Robot 1 och Robot 2 som gör skojiga saker och sedan gifter sig, ursäkta inte gifter sig. Får tänka vidare på det Nästa hög handlar om etnicitet. Jag måste låta barn av alla ursprung vara med. Och det vill jag verkligen! Inte så många vita ska vara med. Ganska många svarta (fast inte för svarta, klagar de i mejlen). Folk från Kina och Japan ska vara med. Araber och judar. Bara jag inte glömt någon så jag får en storm av kritik på mig. Det får bli lite som sången vi sjöng när jag var liten: Jesus älskar alla barnen, röd och gul och vit och svart Ursäkta, inte Jesus. Jag skulle ju istället kunna skriva om möss. Fast visst finns det både vita och bruna möss, och kanske är de arga på varandra? Teddybjörnar då! I nästa hög ligger klagomejl om att böcker är för hemska och innehåller våld. 37
Våld blir det inte i teddybjörnars värld. Fast hemskt kan det bli. Egentligen blir det väl alltid lite hemskt i berättelser, innan det löser sig? Litteratur är ju ett sätt att få uppleva sådant som normalt aldrig händer Prova påhittade problem! Men jag sätter en klisterlapp på omslaget, vetja. Mamma och pappa, läs boken med ditt barn. Eller vänta: Då blir barn utan föräldrar ledsna. Och vuxna utan barn. Hej vuxen, läs med ett barn! En hel hög brev rör dåliga vanor. Ingen tobak, ingen alkohol. Lätt att stryka! En gång klättrade Madicken upp på ett tak. Och Alfons drack saft fast han borstat tänderna. Men så amatörmässig är inte jag. Jag ska vara 100 procent Socialstyrelsen! Och 100 procent Arbetsmiljöverket. Inga äventyrligheter. Inga flottar! Inte bygga en egen atomraket med en farlig svets. Inga flygande skor! Många klagomål gäller gestalternas utseende. Jag hade tänkt ha en tjock pojke, ursäkta välväxt, 38
för att läsaren skulle få prova på att kliva in i den personen Schablonmässig karaktärisering av tjocka, rödhåriga och barn med glasögon, står det. Man får alltså inte ha ett busigt barn som har rött hår. Nej, så klart, Pippi borde varit mer vanlig. Fast varför ska barn överhuvudtaget vara busiga? Trevligare om de är artiga! Äsch, jag struntar helt i alla beskrivningar. Så är det buntar med synpunkter på miljöansvar och religion. Orkar inte läsa dem nu. Och sist är det klagomål på svordomar. En god text innehåller inte dåligt språk. Jaja, då säger vi så då! Här är i alla fall boken: Det var en gång ett barn som hette Kim. Hen läste läxorna varje dag. Sedan gick hen och lade sig. Och drack ingen saft. Som vanligt hade hen cykelhjälmen på, ifall hen skulle ramla ur sängen. Godnatt, hela världen! Fast nu ser jag framför mig ett berg av nya klagomejl: Det var en jävla tråkig bok! 39