Miljönämnden 49 11.03.2015 Utlåtande om förslaget till vattenförvaltningsplan för Kumo älv- Skärgårdshavet- Bottenhavets vattenförvaltningsområde för åren 2016-2021. 1631/11.03.03/2014 Miljönämnden 11.03.2015 49 Beredrare Miljövårdschef Carl-Sture Österman, tfn 044 458 5927 Föredragande Miljövårdschef Carl-Sture Österman, tfn 044 458 5927 förnamn.efternamn@pargas.fi Lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltning (1299/2000) förutsätter att förvaltningsplaner görs upp för de vattenförvaltningsområden som fastslagits i förordningen om vattenförvaltningsområden (1303/2004). I förvaltningsplanerna presenteras riktlinjer för vattenvårdsarbetet och definieras målsättningar och åtgärder för vattenvården för sex år framåt. Förvaltningsplanerna fram till år 2015 godkändes av statsrådet år 2009, nu beredsförvaltningsplaner fram till 2021. Närings-, trafik- och miljöcentralen i Egentliga Finland begär senast 31.3 kommunernas utlåtande om det nu uppgjorda dokumentet "Tillsammans för god vattenstatus" som behandlar förslaget till förvaltningsplan för Kumo älv- Skärgårdshavet- Bottenhavets vattenförvaltningsområde 2016-2021. Målsättningen är att hindra att tillståndet i vattendragen, sjöarna och kustvattnen försämras och samtidigt sträva efter att återställa yt- och grundvatten så att alla vatten uppnår åtminstone god status. Den ursprungliga målsättningen var att åtminstone god status skulle uppnås senast 2015. I den uppdaterade förvaltningsplanen har gjorts en mellanlägesbedömning av vattnens status och av de åtgärder som behövs för att god status skall uppnås. Förändringar i lagstiftningen samt EU- kommissionens respons på den första periodens förvaltningsplaner har även beaktats. För planeringen svarar de NTM- centraler som verkar inom de olika vattenförvaltningsområdena, tillsammans med regionala samarbetsgrupper. Behövliga vattenhushållningsåtgärder tangerar bl.a. jordbruk, skogsbruk, landsbygdsutveckling och fiskerinäringen. Ett förverkligande av vattenvårdsplanerna kräver även åtgärder och samarbete mellan flera olika ministerier. För denna samordning har tillsatts en uppföljningsgrupp. De statliga och kommunala myndigheterna bör beakta de förvaltningsplaner som statsrådet fastställer. Detta innebär att myndigheterna inom sitt verksamhetsområde har en allmän skyldighet att verka för att förverkliga målen i förvaltningsplanen. Myndigheter fattar beslut inom ramen för allmän lagstiftning, men vid tillämpandet av lagstiftningen skall förvaltningsplanerna beaktas. Efter att de tidigare förvaltningsplanerna blev klara har bestämmelser om planering av havsvården lagts till lagstiftningen och benämns nu lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltning. Vården av havsmiljön regleras i samma lag
som övrig vattenvård. Åtgärderna samordnas i kustområdet. De för havsvården centrala åtgärderna på tillrinningsområdet presenteras i förvaltningsplanen. Beröringspunkter finns speciellt beträffande åtgärder mot övergödning och skadliga substanser. Beträffande havsvården förutsätts dessutom balans mellan miljömässiga, sociala och ekonomiska faktorer med beaktande av hållbar utveckling. Skärgårdshavet omfattar hela skärgården från Hangö udd till Gustavs, i väster sträcker sig Skärgårdshavet ända till Åland. Till detta område hör 40 000 öar, holmar och skär. Skärgårdshavet förändras när man rör sig från kusten ut mot havet, de olika skärgårdszonerna kan urskiljas. I innerskärgården är öarna och holmarna stora och sunden mellan dem i allmänhet smala och grunda. I mellanskärgården är holmarna mindre och vattnets andel större. I ytterskärgården syns land endast som kobbar och skär. Medelvattendjupet i Skärgårdshavet är 23 m, största djupet 146 m. Landhöjningen (4-5 mm/ år) förändrar kusten och skärgården. Salthalten variera mellan 5,5 och 6,5 promille. Växt- och djurlivet utgörs av både salt- och sötvattensarter och många av dem förekommer vid gränsen av sitt utbredningsområde. Det finns över 50 arter med marin härstamning. I Skärgårdshavet påträffas nästan alla bottendjurs- och fiskarter som förekommer i de finländska havsområdena. Grundvattenområden har systematiskt kartlagts i vårt land i omkring 40 års tid. Den mest omfattande inventeringen gjordes 1986-1995 då områdena även klassificerades i tre klasser beroende på deras lämplighet för vattenförsörjning. Områdena har även efter detta uppdaterats och man har även uppskattat den mängd grundvatten som bildas i områdena. Med ett grundvattenområde av klass I avses ett grundvattenområde där grundvatten används, eller enligt planerna inom 20-30 år kommer att användas för vattenförsörjning. Med ett område av klass II avses ett grundvattenområde som enligt den regionala miljöcentralens bedömning är lämpligt för gemensam vattenförsörjning, men för vilket ingen användning tills vidare anvisats. Det finns 754 grundvattenområden av klass I inom vårt förvaltningsområde och 327 områden av klass II. Grundvattnen är i huvudsak av god kvalitet, i skärgården finns problem främst med järn och mangan som lakas ur marken och berggrunden. Den enda verkligt betydande förändringen inom vattenförvaltningsområdet för uttag av dricksvatten, jämfört med första planeringsperioden, är det konstgjorda grundvatten som vid Virttaankangas produceras för Åbonejdens Vatten. Den nuvarande markanvändningen i grundvattenområden har utvecklats under hundratals år. Det är först nu då man under de senaste årtiondena har börjat ta ut grundvatten i större kvantiteter, som det har visat sig att utvecklingen i de samhällen som ligger inom grundvattenområden inte alltid varit så önskvärd med tanke på grundvattnens status. Att ingripa och förändra den uppkomna samhällsstrukturen till det bättre med avseende på att bevara grundvattnets goda status är svårt och förändringar sker långsamt. Industri, trafik och väghållning med risker för trafikolyckor hotar grundvattnens kvalitet, liksom även i viss mån jord- och skogsbruk. De vanligaste riskerna som är förknippade med bosättning är hantering och avledning av avloppsvatten samt i synnerhet underjordiska cisterner för eldningsolja.
Av de 1,8 miljoner invånarna i det västra vattenförvaltningsområdet är ca 75 % anslutna till avloppsnät. Avloppsnäten som hör till regionens vattentjänstverk har utvidgats och årligen ökar antalet anslutna fastigheter. Den fosforbelastning på vattnen som samhällena förorsakar var 2007-2013 enligt den obligatoriska utsläppskontrollen i medeltal 77 ton och kvävebelastningen 4 760 ton. I området finns omkring 127 000 hushåll och 163 000 fritidsfastigheter. Belastningen från glesbebyggelse har teoretiskt uppskattats till 158 ton fosfor och 1 000 ton kväve. Näringsämnesbelastningen från fiskodlingar har minskat med närmare 70 % sedan 1990- talet som en följd av lägre produktionsmängder, förbättrat foder och utfodringsmetoder samt vidtagna vattenskyddsåtgärder. För att förbättra lönsamheten är trenden ökad storlek på odlingarna. Med hjälp av nationella planer för styrning av placeringen styrs fiskodling mot områden mera lämpade med tanke på miljön och utnyttjande av vatten. Fiskodling kan dock lokalt medföra miljökonsekvenser, därför anses det fortsättningsvis viktigt att styra placeringen och att vidta skyddsåtgärder. I det västra vattenförvaltningsområdet finns mycket jordbruk (25 750 gårdar med sammanlagt 1 173 800 ha åker) samt relativt omfattande husdjursproduktion och jordbruket betraktas som den största belastaren. I Egentliga Finland finns 295 000 ha odlingsmark, främst lerjordar vid åar och älvar, ställvis mycket branta. Egentliga Finlands andel av produktionen av svinkött är 26 % och av äggproduktionen 58 %. Den ekologiska statusen hos kustvattnen klassificeras till största delen som måttlig. Skärgårdshavet och vattnen utanför de största städerna Åbo, Björneborg, Vasa, Karleby och Jakobstad har måttlig status och de inre vikarna otillfredsställande och ställvis dålig status. Tillståndet i den inre skärgården försämras genom den belastning av näringsämnen som avloppsvatten och diffus belastning för med sig. De grunda och slutna delarna av skärgården är känsliga för belastningen. Också den allmänna eutrofieringsutvecklingen i Östersjön försämrar tillståndet i skärgården. Försämringen tar sig uttryck i sämre siktdjup, ökning av trådalger, blomning av cyanobakterier och tillbakagång av förekomsten av blåstång. Det allmänna miljömålet under den första planeringsperioden var att förhindra att vattnens status försämras och att uppnå åtminstone god status senast 2015. För att nå målen konstaterades dock att det behövs förlängd tid för ett flertal sjö-, å- och älv samt kustvattenförekomster. Nu konstateras att det på riksnivå skett en positiv utveckling inom alla sektorer beträffande genomförandet av konkreta åtgärder, men att det fortfarande finns svårigheter att klara tidtabellerna. Nästan alla åtgärdet har inletts, styrmedel finns, men det tar tid innan effekterna kan bedömas, särskilt med avseende på att främja konkreta åtgärder. Utsläppen från bl. a. industri, samhällen och torvutvinning hanteras framgångsrikt med miljötillståndsförfarande och planering av markanvändningen. Miljöministeriet har beviljat tilläggsfinansiering för en plan för att skydda grundvatten. Det har visat sig svårare att befästa åtgärderna inom jordbruket och glesbebyggelsen. Åtgärderna inom jordbruket påverkas till många delar av reformerna av EU:s jordbrukspolitik. I tabell 9.3.3 i förslaget till förvaltningsplan sammanfattas sektorvis behovet av ytterligare åtgärder för att minska
belastningen på vattendragen. Enligt en bedömning av läget år 2012 är eutrofiering ett problem i nästan hela det öppna havet. I kustvatten har god status uppnåtts endast för en fjärdedel av arealen. Om rekommendationerna och förslagen i förvaltningsplanerna genomförs säkerställer detta att god status av kustvattnen kan uppnås gällande eutrofieringen. Den totala belastningen på Östersjön från Finland har utvecklats positivt då man jämför de senaste tillgängliga belastningsuppgifterna från 2006-2012 med referensperioden 1997-2003. De nuvarande åtgärdernas tillräcklighet har bedömts på nytt under hösten 2014. I kapitel 10 sammanställs förslagen till åtgärder inom vattenvården, samt principerna och planerna för de sektorspecifika åtgärderna, liksom finansieringen. Här beskrivs problematiken och föreslås åtgärder för bl.a. hanteringen av avloppsvatten såväl i tätorter som i glesbygden. Här konstateras att det i huvudsak är kommunerna och vattentjänstverken som i samarbete med NTMcentralerna har ansvaret för att vidta samt främja och utveckla de konkreta åtgärderna. Ansvaret för att utveckla de lagstadgade styrmetoderna ligger främst hos regionförvaltningsverken samt miljöministeriet. Beträffande fiskodling konstateras att dess andel av näringsämnesbelastningen i vattenförvaltningsområdet totalt sett är liten, men den lokala belastningen kan vara betydande. Avsikten är att minska belastningen i de områden där den ekologiska statusen är sämre än god, eller där utsläppen hotar försämra vattnens ekologiska status. För skogsbruket finns inte någon egentlig särlagstiftning som gäller vattenskydd. De vattenskyddsåtgärder för yt- och grundvatten som gäller skogsbruksprojekt bygger förutom på skogslagen även på lagen om finansiering av hållbart skogsbruk, skogscertifiering och egna kvalitetsystem hos de som genomför åtgärderna. Som ett exempel på grundläggande åtgärder betonas behovet av att förebygga olägenheterna av dikningar på grundvattenområden, för att förhindra att grundvattnets kvalitet äventyras och att grundvattenytan sänks, särskilt gällande grundvattenförekomster där grundvatten ligger nära markytan och där man via dikningar når ner till mineraljorden. För jordbruket konstateras att det viktigaste styrmedlet för att minska belastningen är systemet med miljöstöd för jordbruket, som en del av programmet för utveckling av landsbygden, som varit i bruk sedan Finland blev EU-medlem. Under perioden 2007-2014 är 90 % av jordbrukarna bundna till miljöstödet och det omfattar 94 % av den jordbruksmark som används. I miljöstödet som är frivilligt ingår såväl grundläggande åtgärder som specialstöd för effektivare miljöåtgärder. De åtgärder som presenteras (tabell 10.3.7b) bygger till stor del på åtgärderna i det nya miljöersättningssystemet för jordbruket som är avsedd att träda ikraft från 2015. Konstateras även att rådgivning och fortbildning utgör viktiga styrmetoder för vattenvården inom jordbruket. I åtgärdsprogrammet föreslås gårdsspecifik rådgivning i bl.a. Egentliga Finland och även finansiering av detta. Likaså konstateras att miljöersättningssystemet inom jordbruket fortsättningsvis behöver förnyas så att det främjar skydd av vattendragen och naturens mångfald bättre än hittills. Ansvaret för detta ligger
hos jord- och skogsbruksministeriet i samarbete med miljöministeriet. Ansvaret för det praktiska genomförandet ligger hos verksamhetsutövarna, med stöd av rådgivnings- och producentorganisationerna. När det gäller marktäkt är målsättningen att minska riskerna och olägenheterna i anslutning till nuvarande och tidigare marktäktsverksamhet. I Södra Finland och särskilt i närheten av de stora tillväxtcentrumen har tagits och tas fortfarande rikligt med sand och grus även i sådana grundvattenområden som är viktiga för grundvattenförsörjningen. Marktäkten regleras i marktäktslagen- och förordningen som beaktas i marktäkts- och miljötillstånd. För eftervården finns en anvisning från miljöministeriet som uppdaterades 2009. Det är ofta svårt att fastslå hos vem ansvaret ligger för att genomföra vattenförvaltningsåtgärder i anslutning till restaurering av vattendrag. Förutom staten har även EU, kommuner, företag, stiftelser och privata användare varit med om att finansiera och genomföra restaureringsåtgärder. De som bor i området och som använder vattendraget har ofta en betydande roll, ibland inom ramen för delägarlag, fiskeområden, sjö- och älvföreningar eller byaföreningar. Som viktiga åtgärder anses förenhetligande av praxis vid planläggning av stränder och avrinningsområden och att beräkna och beakta inverkan på vattendragen. Speciellt viktigt är att förhindra att vattendrag som fortfarande är i utmärkt eller gott skick försämras. För Skärgårdshavets del konstateras att för att uppnå en god status behövs förlängning av tidsfristen åtminstone till 2027. Förutom av extern belastning påverkas Skärgårdshavets status även av intern belastning som uppskattas vara 100 000-250 000 ton fosfor/ år. Effekterna av en minskad belastning syns i vattenkvaliteten först med relativt lång fördröjning. Konsekvenserna av vattenförvaltningsplanen gäller vattnens status och den vattenanvändning som är beroende av vattnens kvalitet. Verkställandet av förvaltningsplanen påverkar i framtiden i stor utsträckning olika branschers, privata verksamhetsutövares och medborgarnas samt olika myndigheters verksamhet. Kostnaderna för att genomföra åtgärderna, vilka kommer att vara höga, kan betraktas som negativa ekonomiska konsekvenser. Kostnaderna kan emellertid inte betraktas som orimliga för någon näringsgren eller befolkningsgrupp. Kostnader uppkommer framför allt av åtgärderna för att minska den diffusa belastningen, men även av åtgärder för att minska punktbelastning. Med tanke på att genomföra de åtgärder som åläggs jordbruket är möjligheterna till ekonomiskt stöd viktiga. Kompletterande material Förslaget till förvaltningsplan 2016-2021 Konsekvensbedömning Förslag Under förutsättning att åtgärderna i det föreliggande förslaget till förvaltningsplan genomförs, kommer detta att skapa goda möjligheter till uppdrag för företagare inom miljöplanering, miljöteknologi och praktiskt förverkligande av åtgärderna. Arbetstillfällen kommer att uppkomma såväl regionalt som lokalt. Miljönämnden beslutar föreslå stadsstyrelsen att Pargas stad i ärendet ger
följande utlåtande: Målsättningen att 2021 kunna uppnå eller upprätthålla en god status i samtliga vattendrag i vattenförvaltningsområdet är värd att eftersträva och ligger i allas intresse. Förvaltningsplanen utgör i sig ett värdefullt dokument som belyser ärendets problematik och omfattning, samt listar konkreta åtgärder som behövs för att uppnå målsättningarna. Pargas stad konstaterar att de föreslagna riktlinjerna och åtgärderna i det nu föreliggande åtgärdsprogrammet 2016-2021 är konkreta och ger underlag för såväl myndigheter, sammanslutningar som privatpersoner att var för sig och även i samarbete vidta åtgärder. Det sätt på vilket verkställandet av även den nya avloppsvattenförordningen från 2011 för fastigheter på glesbygden hanterats, inger tyvärr inte förtroende för hur den politiska miljöförvaltningen fungerar. Om målsättningarna med lagar och förordningar skall kunna uppnås, måste det gå att lita på att de riktlinjer som uppgjorts även håller. Annars har de föreslagna åtgärderna även i denna förvaltningsplan endast en sysselsättande effekt, utan att målsättningarna uppnås. För att åtgärda den diffusa belastningen från ex. glesbebyggelse och lantbruk behövs förutom ändamålsenlig lagstiftning även fungerande rådgivning, möjligheter att få ändamålsenligt ekonomiskt stöd för planerade åtgärder, samt goda praktiska modeller och exempel och på utförda, välfungerande åtgärder. Beslut Förslaget godkändes. Delgivning registratur.egentligafinland@ntm-centralen.fi