Skatter i Torahn Bibelstudium nr 14, A Sabbaten den 1 januari 2011 Va'era Visade jag mig ar;aew: Torahtext: 2 Mos 6:2 9:35 Haftarah: Hes 28:25 29:21 Apostoliska skrifterna: Mark 3:1-35 Din muns Torah är bättre för mig än tusentals stycken guld och silver. (Ps 119:72) Veckans torahkommentar kommer att kretsa omkring Herrens förberedelser inför händelserna, när han skulle befria sitt folk från slaveriet i Egypten. Kanske att den mest kända utläggningen över detta är den som beskrivs i det judiska påskfirandet, i den så kallade sedermåltiden. Denna måltid är indelad i fyra delar och varje del markeras av en bägare med vin som enligt traditionen har speciella namn hämtade från 2 Mos 6:6, 7: Säg därför till Israels barn: Jag är HERREN. Jag skall föra er ut från tvångsarbetet hos egyptierna och rädda er från slaveriet under dem och jag skall återlösa er med uträckt arm och genom stora straffdomar. Och jag skall ta er till mitt folk och vara er Gud. Ni skall få erfara att jag är HERREN, er Gud. Veckans studieplan är hämtad från detta textavsnitt med tillägg av de olika vinbägarnas namn: Jag ska föra er ut helgelse Jag ska rädda er frälsning Jag ska återlösa er försoning Jag ska ta er till mitt folk erkännande
Jag ska föra er ut helgelse Va era börjar med Guds svar på alla de invändningar som Mose hade i slutet på förra veckans textavsnitt. Herren hade där förklarat för Mose vem det var som talade med honom. Nu i 2 Mos 6:2-4, försöker han tala om för Mose, att om han bara förstod vem hans uppdragsgivare var, så skulle han inte behöva vara rädd för att göra, vad han blivit tillsagd! Gud talade om för Mose, att han uppenbarat sig för Abraham och Jakob under sitt namn El Shaddai (Gud den allsmäktige) och nu säger han, att hans namn är YHVH och tillägger: Men under mitt namn HERREN [YHVH] gjorde jag mig inte känd för dem. När vi studerar 1 Mos 15:7 och 1 Mos 28:13 stöter vi emellertid på ett problem, eftersom Gud där uppenbarar sig för Abraham respektive Jakob som just YHVH. Hur kunde Gud då tala om för Mose, att hans förfäder inte kände honom under detta namn? Det finns naturligtvis flera förklaringar till detta. Om vi är medvetna om, att ett namn uttrycker en eller flera olika egenskaper, så blir det lite lättare att förstå denna text. Gud talade om för Mose, att han hade uppenbarat sig för Abraham, Isak och Jakob som El, El Shaddai eller Elohim. De hade lärt känna honom som en stor och mäktig Gud, en Gud som gav löften. Han uppenbarade sig emellertid aldrig för dem som den Gud som uppfyllde alla dessa löften! Innebörden av hans namn blev därför aldrig tillfullo uppenbarat för patriarkerna. När Gud nu sänder Mose och Aron inför farao, så börjar han uppfylla en del av dessa löften. Han kommer att uppenbara sitt namn YHVH tillfullo, så att alla kan se, att han är en Gud som älskar dem han gett löften till och att han är barmhärtig och trofast, så att han också infriar sina löften. När vi studerar Torahn blir det uppenbart, att Gud lovade Israels folk mycket mer än att enbart föra dem ut ur Egypten. Han
avslöjade, att han skulle befria dem från slaveriet, så att de skulle kunna tillbe och tjäna honom och att de skulle bli en nation som var åtskild från alla andra nationer. Denna process börjar redan här i veckans textavsnitt. När Mose t ex talade med farao om den fjärde plågan, säger han, att Gud sagt, att han skulle göra åtskillnad mellan mitt folk och ditt. (2 Mos 8:23) Från och med den fjärde plågan talas det tydligt om, att Israels folk inte drabbades av plågorna. (Se 2 Mos 8:22; 9:6; 9:11; 9:26; 10:23; 11:7; 12:13!) Det var Guds målsättning att göra Israel åtskilt från och annorlunda än andra nationer. Helgelse innebär inte att leva i något slags helgonliknande tillstånd utan helt enkelt att bli avskild från allt annat, för att kunna vara helt överlåten till Gud och låta sig användas av honom. De olika föremålen i Tabernaklet var också heliga avskilda till tjänst för Gud. Gud vill, att vi ska se på, vad han gjorde för Israel så att vi kan förstå, hur han vill handla med alla sina barn! Jag ska rädda er frälsning När man läser veckans torahavsnitt börjar man undra, vem det egentligen var som behövde räddas? Vi vet, att Israels barn var i trängande behov av att bli befriade från egyptiernas slavpiskor. Därför börjar Mose och Aron sina många besök i faraos palats. Varje gång gjorde de det mer och mer tydligt, att deras Gud menade allvar, när han sagt, att han ville samla sitt folk till gudstjänst. Men varför valde Gud, att låta olycka drabba Egypten? Varför inte bara låta farao ge med sig och låta Israels folk lämna landet? I själva verket befann sig Egypten lika mycket i slaveri som Israel. Tragiskt nog var Egyptens träldom ännu värre. Deras slaveri var inte under mänskliga tyranner som enbart kunde skada kroppen. De var slavar under gudar som höll människorna i
järngrepp. När Gud därför lät plågorna drabba Egypten, så var det inte enbart för att befria Israels folk, utan han ville öppna vägen, så att även egyptierna skulle kunna bli räddade från sitt andliga slaveri. Alla de plågor som drabbade Egypten var på ett eller annat sätt sammanlänkade med landets gudar. Det var från dessa gudar (demoner) som Egyptierna behövde bli befriade. Vi måste emellertid komma ihåg, att inte alla egyptier tillbad dessa gudar. Egyptens teologiska system var inte var mans egendom utan tillhörde främst samhällets överklass. Det krävdes intellektuell utbildning för att kunna ta del av landets officiella religion och denna utbildning fanns endast tillgänglig för överklassen. Dessa välutbildade människor tänkte sig ofta abstrakta föremål som gudar och gav dem namn och tillbad dem. De som inte fått denna utbildning var utelämnade till vidskepelse av olika slag. Vilka var då dessa gudar som Herren riktade sig emot med plågorna som drabbade landet? Nilens vatten. Nilen var en av de mer betydande gudarna. Att förorena den (att förvandla den till blod) innebar, att den blev motbjudande för dess tillbedjare. Osiris var ett ofta använt namn på denna gud, men Nilen hade också sitt eget namn Hapi vilket betyder flod på landets språk. Paddor. Gudinnan Heqt hade ett grodhuvud och var ett tecken på fruktbarhet och uppståndelse. Det är inte svårt att se, hur denna hemsökelse av paddor skulle kunna vara ett angrepp på och en utmaning för denna gudinna. Dr David Friedman hänvisar till Guds humor i samband med denna plåga: Det var som om Gud ville säga till egyptierna: Ni vill ha paddor? Ni vill tillbe paddor? OK, jag ska ge er paddor! Och så översvämmades landet av paddor.
Mygg. Jorden i det bördiga nilområdet ansågs vara helig och en del menade även, att den var alla gudars fader. När Aron slog i stoftet på marken producerade den inte något gott utan blev i stället plågsamma insekter. Denna plåga blev för mycket för faraos spåmän. (Se 2 Mos 8:18, 19!) Flugor. Det finns ett problem med den exakta innebörden av detta hebreiska ord. Innebörden är en blandning av skadliga djur: vilddjur såsom lejon, vargar, leoparder, ormar och skorpioner. (Enligt Dr Cohen, The Soncino Chumash, sid 364) På grund av att det är svårt att bestämma den exakta innebörden av grundtexten, är det också svårt att ange vilken egyptisk gud som drabbades. Boskapsdöd. Djuren drabbades av en allvarlig sjukdom som ledde till döden. Vi vet inte så mycket om denna sjukdom, men vi vet, att egyptierna åtminstone hade tre djur som gudar. 1) Hathor, en modersgud i skepnad av en ko. 2) Apis, en tjur ännu en fruktbarhetssymbol. 3) Mnevis, Heliopolis heliga tjur. (Det är också känt att kon var ett heligt djur i Egypten.) Den femte plågan var alltså en direkt attack emot de demoner som var förbundna med dessa gudar. Bölder. Helt naturligt tillbad man inte bölder. Men på grund av att egyptierna inte hittade något läkemedel mot denna sjukdom, så utpekades medicinguden Imhotep som en bluff. Hagel. Egyptiernas gudar över himlavalvet blev också ifrågasatta, eftersom de inte kunde förhindra de våldsamma oväder som drog fram. Nut (skyarnas gudinna), Isis (livets gudinna) och Seth (skördens beskyddare) drabbades av nederlag. När Gud lät dessa plågor drabba Egypten, gick han till personligt angrepp mot landets alla onda andemakter som höll folket i
slaveri. Demonernas makt bröts och på så sätt förbereddes vägen för Israels folks befrielse. Det är också viktigt att lägga märke till, att när Israels folk lämnade Egypten, så var det även en skara egyptier som följde med. Segern över Egyptens gudar bidrog utan tvekan även till dessa människors uttåg. De hade blivit befriade från det demoniska grepp som hållit dem fjättrade till falska gudar. Till slut kunde farao inte göra annat än att låta Israels folk lämna landet. Gud visade inte endast sin nåd gentemot sitt folk utan även emot egyptierna. Plågorna var en dom för synd och förhärdade hjärtan, men samtidigt var de en gåva av nåd till alla som var ångerfulla och ville vända sig till Gud. Det är intressant att lägga märke till, att i samband med de första fem plågorna sägs det, att faraos hjärta var tillslutet, eller att hans hjärta var hårt (se exempelvis 2 Mos 7:14, 22), medan det i resterande plågor sägs, att HERREN gjorde faraos hjärta hårt. Hebreiskans ord för hårt kommer från ordet qzj (chzak) som betyder att vara stark. Kan det vara så att ett hårt hjärta är ett hjärta som har gjort sig självt starkt gentemot Gud och som inte vill tillåta hans ande att tränga in? Vid ett tillfälle verkade det emellertid som om faraos hjärta var på väg att mjukna (2 Mos 8:28), men han ändrade sig snart. Människans synd leder till ett förhärdat hjärta. (Se Rom 1:24, 26; 2 Mos 9:34!) Genom plågorna uppenbarade Gud sin nåd för egyptierna (och för farao i all synnerhet) för att de skulle omvända sig. Han riktade sin dom mot synd, avgudadyrkan och förhärdade hjärtan, men han sträckte sig även ut i nåd till dem som inte förtjänade det Israels folk. Samtidigt utförde han sin dom mot Egypten. I allt vad Gud gör visar han sin egen härlighet, för att den syndfulla människan ska kunna se det och vända om. Vid tidens slut ska varje knä böja
sig inför honom i ett erkännande av hans suveränitet, ära och makt även hårdhjärtade farao. (Se Fil 2:9-11!) Jag ska återlösa er försoning I kommande torahavsnitt kommer denna vinbägare att presenteras mer utförligt och därför väntar vi något med dessa kommentarer. Jag ska ta er till mitt folk erkännande Uttrycket jag skall ta er till mitt folk ligger till grund för namnet på den fjärde vinbägaren i den judiska sedermåltiden (påskmåltiden). Denna introducerar ännu ett fantastiskt tema i Bibeln temat om bröllopet mellan Gud och hans folk. Det hebreiska ord som översatts med skall ta i 2 Mos 6:7 kommer från roten jql (lekach). Detta är ett ganska vanligt ord som för det mesta betyder att ta. Men det används även i samband med att en man tar sig en hustru. På detta sätt används ordet i 1 Mos 4:19, 1 Mos 6:2, 1 Mos 11:29 och 1 Mos 12:19 för att bara ta några exempel. Med detta som bakgrund kan vi se, att Gud säger till Israel, att han vill ta henne till hustru. Det är med andra ord här som Gud förlovar sig med Israel! Låt oss utveckla denna tanke något. Gud lovar, att han ska avskilja Israel från alla andra folk i världen. (Se 2 Mos 6:6, 7!) Genom nåd väljer han ut sin brud. Han talar om, att han vill ingå äktenskap med henne. Denna brud är emellertid tagen tillfånga hos någon annan och därför lovar Gud att befria henne. (2 Mos 6:6) Sedan kommer befrielsen. (Nästa veckas textavsnitt.) Gud för sin brud till bröllopet på Sinai berg och ger henne även en ring, ett tecken på sitt förbund Shabbat! (2 Mos 31:13) Men hela hans brud är ännu inte redo. Han utökar henne fortfarande. Ef 5 säger,
att de som tagit emot Yeshua är hans brud tillsammans med kvarlevan av Israel. Slutligen äger den fantastiska bröllopsfesten rum som omnämns i Upp 19:9. Men det hela började här i 2 Mos 6:7! Gud är inte den som endast lovar han håller även sina förbundslöften! Det är sant, att förhållandet mellan Gud och Israel har varit mycket dåligt många gånger under historiens lopp. Men Herren har lovat Israel (bland annat i Hosea kapitel 1-3), att oberoende av hennes trolöshet som brud så ska han alltid vara trogen och bevara sin älskade som sin egen. Sanningen är den, att ickejudiska yeshuatroende trots att även de är hans brud aldrig har ersatt Israel i detta avseende. (Se Ef 5!) De är inympade i Israel på det sätt som Paulus uttrycker det i Rom 11:13-24! Den Gud som har gett löften angående Israel har också gett löften till oss som individer. Han kommer aldrig att lämna oss eller glömma oss och det finns absolut ingenting som kan skilja oss från hans förbundslöften och hans kärlek. (Se Rom 8:28-39!) Påskmåltiden avslutas med, att man dricker den fjärde vinbägaren. Man har då samtalat om Messias ankomst. Detta är tiden då Herren ska vara vår Gud och då vi i ordets rätta bemärkelse är hans folk. Det är då vi alla ska få glädjas över närheten tillsammans med vår Brudgum. Detta kommer att vara den allra högsta form av glädje som man kan uppleva. Glädjen symboliseras av vin. På detta sätt avslutas sedermåltiden och denna kommentar i lovprisning inför honom och för den glädje vi får uppleva som hans brud. Översättning och bearbetning: Föreningen Shabbat Shalom Författare: Ariel Berkowitz, Jerusalem Föreningen Shabbat Shalom Mer info nästa sida!
Mersmak? Du kan också få Shabbat Shalom hemsänd i din brevlåda helt utan kostnad. Utöver kommentarerna till veckans textavsnitt kan du bland annat läsa en aktuell artikel Önskar du ett provnummer? Skicka oss ett mejl med namn, adress och telefonnummer, så kommer intressant läsning i din brevlåda om några dagar! Barn eller barnbarn? Då kanske du är intresserad av ett nummer av Shabbat Shaloms Torahpyssel!? En liten pysselsida för varje vecka i anslutning till veckans textavsnitt! Mejla till: foreningen.shabbat.shalom@gmail.com