Foto: Tim Meier MÅNADENS TANKE MARS 2011 HEMMA HOS DAMERNA I HUSNBY Elin Strand Ruin Husby Konsthall den 12 oktober 2010 kl: 14:37. En febril aktivitet råder i konsthallen som möblerats om till produktionskontor och textilverkstad. Ett arkitektkontor och ett bygge på samma gång. Det vimlar av kvinnor som är upptagna av att få allt att fungera. Den starka koncentrationen ackompanjeras av ett raspande ljud av slädarna från tolv stickningsmaskiner som går fram och tillbaka där de står uppställda på vita bord. Rita Momenzadeh Afsharis stickningsmaskin matar ut stora sjok av breda stickade tapetvåder och hennes händer far snabbt fram och tillbaka över mattan av stickor. Nidal al Mashahdi och Aazam Rastigar Maghaddam står på stegar inne i den snart färdighängda lägenheten och tråcklar upp dörrfoder. Rohi Kohandani hjälper Naila Kahn som har problem med listernas mått och de trär om stickningsmaskinen om och om igen för får rätt mått. Safia Ahmed sköter den digitala datorn vid motorn som stickar de sista längderna av vardagsrumstapeten. Katja Jalovara sitter böjd över sina lappar och räknar ut ett mått som fattas i köksinredningen. Hon stickar kryddhyllan, dess hyllor och djup, där varje kant får en stärkande söm och resultatet blir exakt. Fereshteh Ghorayshi står inne i sitt rum och stryker de ihopsydda 1
tapetvåderna med blomsterrankor från Svenska Bostäders standard sortiment,1987. Mevla Topcagic virkar tavelkrokar, kökshandtag, kranar och relän till alla element. Amica Sundström byter en nål i en stickningsmaskin. Maryam Bah lagar mat ute i köket gambiansk kyckling och ris. Utanför ligger Järvafältet, grönskande och tyst, som en stor öppen scen för vårt byggande. Idén att sticka lägenheten som en hyllning, en kärleksförklaring till de liv som levts i dessa lägenheter i snart 40 år, hade funnits länge i våra samtal. Att med textil som verktyg, framställa en exakt reproduktion av en lägenhets privata yta, som en tunn enorm klädedräkt med insydda spår av omvårdnad och slitage. Den antika gudinnan Metis var vishetens, listighetens och hantverksskicklighetens gudinna. I arkitekturhistorien har den ursprungliga skapandekraften metis - förmågan att sätta något samman - spelat en viktig roll i uppkomsten av hemmet. Den privata sfären kan beskrivas ha uppstått från insidan där hantverket har haft stor betydelse: från pinnar som skapar en hydda, till nästet, skynket, väven, tältet, gardinen, draperiet och bonaden. Analyser av Miljonprogrammet har framför allt fokuserat på det exteriöra. Vi ville fästa blicken på människors mest privata: deras hem, och på ett nytt sätt anknyta till de bostads- och stadsmiljöfrågor som är relevanta för Husby. En av fantasierna kring genomförandet var att göra det tillsammans med kvinnor som faktisk bodde i likadana 3:or. Men ju närmare vi kom projektstarten, ju mer osäker kändes denna idé. Som en darling man kretsar kring och inte vill släppa, trots att den känns som en omöjlighet. Måndag morgon i mitten av september 2010 öppnade jag och Annika Enqvist (nbc) dörren till lägenheten på Oslogatan 8 i Husby. In strömmade elever och lärare från Textil på Konstfack, Fatale på Arkitektskolan och en grupp kvinnor från Husby. Vi var värdinnor för standard lägenheten och nu skulle det stora risktagandet gå av stapeln, när människor skulle mötas och vi tillsammans genomföra projektet Knitting House. I den naturligt nedslitna 82 m2 stora lägenheten som vi hade fått låna av Svenska bostäder, väntade 12 digitala stickningsmaskiner och över 200kg garn. Arkitekteleverna kom med ritnings- och uppmätningskunskap, textileleverna kom med kunskap om garners olika kvalitéer och vana att hantera materialet och stickningsmaskiner. Och så kom gruppen av kvinnor från Husby. Vad kunde de och hur skulle de bidra i arbetet? Prick klockan nio öppnades dörren till vår lägenhet och ytterligare åtta kvinnor som ingick i en arbetsmarknadsåtgärd med textil inriktning i Husby gjorde entré, och fler stolar fick snabbt riggas i vardagsrummet. När Annika och jag välkomnade alla till Knitting House som första punkt på morgonens program av föreläsningar, satt sammanlagt 70 personer i vardagsrummet på Oslogatan 8 och lyssnade. Vi berättade om bakgrunden till projektet. Meike Schalk, arkitekt och lektor på kth, pratade om uppmätning, Inger Bergström, professor i Textil på Konstfack, berättade om det textila som byggmaterial och Amica Sundström, lektor och arkeolog Konstfack, om stickningens historia. 2
Den första veckan visade kvinnorna från Husby en blyghet inför eleverna som gjorde så mycket - de mätte, ritade ritningar och satte igång att pröva stickningsmaskinerna. Under tiden satt Mevla Topiac, föreståndare för Granby Textil verksamhet, tillsammans med kvinnorna som lärde sig att sticka lister för hand. 11 maskor, 7 räta och fyra aviga var receptet för Svenska Bostäders standardplastlist från 1974. Aktiviteten, rörelsen och samtalet hos arkitekt- och textileleverna framstod i stark kontrast till kvinnorna som, sittande på golvet, lågmält följde arbetet. Måndagen efter första veckans intensiva start öppnade jag dörren till Oslogatan 8 vid kvart i nio, tog hissen med min kasse med bagetter och fikonmarmelad och tryckte på våning två. När jag kom ut ur hissen såg jag hur loftgången badade i ljus och framme vid vår dörr stod en grupp kvinnor och väntade. Vissa kände jag igen, andra inte, men jag blev så glad över att de var så många, redo att ta itu med veckans arbete. Vi satte på kaffe och bredde smörgåsar. Safia började med att mäta upp lilla sovrummet. Hon tog ett kliv upp på en stol, varpå slöjan tappade sitt fäste och för ett ögonblick lät hon den lätta från huvudet innan hon noggrant mätte upp platslisterna runt dörren, elkanalerna upp mot taket och strömbrytarna. Därefter takhöjd, rumsbredd, diagonalmått, och fönstrets detaljering. Efter den första veckans arbete som genomsyrats av en känsla av otakt, i språk och kunskap, initiativ och engagemang, började kvinnorna successivt att härma eleverna. De mätte upp lägenheten, lärde sig att använda stickningsmaskinerna, overlockmaskinen och att behärska överföringen av Svenska Bostäders standardtapeter för att kunna producera exakta maskinstickade kopior. Sedan stickade de sitt hem. Att fantisera om att sticka den vanligaste lägenheten i Husby tillsammans med kvinnor som bor i likadana lägenheter var absolut ingen galen idé. Även om kvinnorna uppträdde som gäster i projektet i början, så var de alla hemma sin egen och i allas standard 3:a. Alla i Husby bor i, har bott i eller känner någon som bor i den 3:rumslägenehet som utgör 80% av områdets lägenhetsbestånd. Vi hade i själva verket bjudit hem oss till Fereshteh Ghorayshi, Rohi Kohandani, Katja Jalovara, Rita Momenzadeh Afshari, Mevla Topcagic, Maryam Bah, Safia Ahmed, Naila Kahn, Aazam Rastigar Maghaddam och Nidal al Mashahdi. Det tog ett tag för dem att ta över värdinnerollen och för oss att släppa taget. Men när det väl skett så var det ingen tvekan om vilka som var värdinnor för Knitting House. Fereshteh Ghorayshi, fd gymnasielärare, och hennes tre vuxna universitetsutbildade döttrar och hennes man bor i en likadan 3:a sedan de flydde från Iran och kom till Sverige 1981. Somaliska Sofia Ahmed, arbetslös barnvårdare, bor i en 3:a med sin man, två döttrar och en son. Naila Kahn från Pakistan Sverige, arbetslös journalist (tidigare programledare för motsvarande Bolibomba i Pakistan) bor i en likadan 3:a själv ihop med 5 barn mellan 7 och 25, Eva Ström, pensionerad hemsamarit, som ursprungligen kom från Bollnäs, har bott i samma 3:a sedan 1974. Kerstin Wikström, verksamhetschefen på Husby Konsthall och ursprungligen från Ekshärad, har bott i samma 3:a sedan 1974, fast spegelvänd. - Har ni alltid varit intresserade av att arbeta med händerna? frågade Sveriges 3
Radios journalist Katarina Wikars när hon kom och intervjuade oss inför sitt program Att sticka en trerummare i Husby, efter det att projektet genomförts. Alla runt bordet såg ut som frågetecken och det visade sig att ingen riktigt kunde säga att de var intresserade av handarbete på det sättet som hennes fråga var riktad. - Nej vi är inte så intresserade av handarbete just. Man kan säja att vi har undersökt den här lägenheten med stickningen som verktyg. Vi har på detta sätt och försökt att förstå dessa rum och ytor som blivit våra hem. - Så man kanske kan kalla detta en intellektuell stickning? frågade Katarina Wikars. - Ja, det känns som en bra beskrivning, sa Fereshteh, och vi nickade alla instämmande. Just denna benämning frammanade reflexioner kring arkitektens verktyg och kvinnor, som i alla tider utforskat och kommenterat den privata sfären med textilitet. Sonja Vidén (arkitekt och forskare boom gruppen kth) kommer på besök till lägenheten mitt under arbetsprocessen. Hon berättar om rekordåren och om miljonprogramsområdena som de första bostäderna i Sverige utformades enligt God Bostad vilket innebar att lägenheterna var välritade, hade god möblerbarhet, köksinredning enligt Svensk Industri Standard (SIS) och bra förvaringsmöjligheter. Kvinnorna från Husby lyssnade med särskilt intresse på Sonja Vidén och tillsammans kunde de enas om att de bodde i mycket bra lägenheter. Sonja Vidén i Grindtorp i Täby och damerna i Husby. Knitting House var ett sätt att vända blicken mot den privata lägenheten och, ihop med kvinnor som har en erfarenhet av att leva där, studera den noggrant igen. Information om den omsorgsfulla bostadsforskningen som låg bakom miljonprogrammets lägenhetslösningar hade kommit bort och behövde återupptäckas och kommuniceras. Dagen efter finissagen satt vi alla och åt lunch innan vi skulle ta itu med att plocka ner hela lägenheten och lämna Husby Konsthall. Solen strömmade in i den stora hallen och silade genom tapeterna och hela lägenheten vajade lätt och genomlyst. Vi tvekade och ville dra ut på detta ögonblick av förtroliga samtal i lugnet efter vårt fullbordade arbete. Men lokalen måste utrymmas och vi delade ut saxar och började klippa ner lägenheten. Jag stannade upp vid åsynen av damernas framfart, tog min kamera och förevigade den kraftfulla synen. De, som bara några veckor tidigare hade kommit på besök som främmande gäster till standardlägenheten på Oslogtan 8 för att lära sig sticka för hand. Nu baxade de stegar, klättrade på byggställningarna, och klippte raskt ner hela hemmet på femton minuter. Och jag tänker på Metis igen, den ursprungliga skapandekraften som har förmåga att sätta något samman: väva - som paras med dess lika starka förmåga: att repa upp. Riva, bygga om, förändra och förbättra. Knitting House är ett konstprojekt av Elin Strand Ruin/arkitekt och konstnär i samarbete med curator Annika Enqvist/The New Beauty Council, speciellt framtaget för att medverka i Husby Konsthalls satsning på samtidskonst. Knitting House är en stickad omtolkning av ett hem och en reproduktion av den vanligaste lägenhetstypen i Husby. Lägenheten är nyligen tömd och för tillfället obebodd. De mänskliga spåren - fläckar, rispor och kärleksfullt applicerade klistermärken - har stickats in i verkets mönster. Det är en kärleksförklaring till de sociala strukturer som också 4
utgör dess arkitektur. Arbetet har utförts i grupp, på 12 stickmaskiner, under fem veckor, i tre rum och kök på Oslogatan 8:s andra våning. Lägenheten fick vi låna av Svenska Bostäder. Många av deltagarna är kvinnor som bor i likadana lägenheter som den som de varit med att sticka. Knitting House utgår från en tilltro till stickningen som ett omsorgsfullt verktyg där varje maska berörts av en tanke och där många händer arbetar mot samma mål. Projektet vänder ut och in på begrepp som privat och offentlig, vardag och konst. Med blicken fäst på människors mest privata - deras hem - skapas förutsättningar för omtolkningar och statusförskjutningar kring den byggda miljön. Upphängd i Husby Konsthall skapar stickningen en stor rumslig installation - hela hemmet som en hängande gardin eller rock med avigsidan ut. Knitting House har utförs tillsammans med Husby Konst & Hantverksförening, Granby textila verksamhet och svetsverkstad, stickningskunniga personer från Husby, Konstfack Textil, Fatale/KTH Arkitekturskolan samt arkitektkontoret Spridd. Projektet genomfördes med stöd från Fonden Innovativ Kultur, Stockholms stads kulturförvaltning och Helgo Zettervalls fond/sfv. I anslutning till projektet har en rad publika tillställningar anordnats, som Knitting House salong 17 september. Salongen var ett samarrangemang med FATALE/KTH Arkitekturskolan. Irene Molina, Institutet för bostads- och urbanforskning/uppsala universitet och Christina Zetterlund, designteori/konstfack var inbjudna gäster. Moderator var Annika Enqvist/The New Beauty Council. Den 16 oktober bjöd vi in till Öppning och Seminarium om offentlig konst, arkitektur och textilt arbete i ett utvidgat fält: Lena From, Stockholm Konst, Sonja Vidén, docent BOOM-gruppen KTH Arkitektur, Inger Bergström, professor och Amica Sundström, stickexpert/arkeolog, Konstfack, Carina Listerborn, forskare urbana studier Malmö Högskola, Karin Bradley, forskare, Samhällsplanering och miljö, KTH, Johanna Rosenqvist, Fil. dr i konstvetenskap, Linnéuniversitetet, Johanna Gustfsson Furst, konstnär.