Angelika Reitzer Hos oss Översättning Nina Katarina Karlsson
Rámus förlag Värnhemsgatan 16 212 15 Malmö Boken är utgiven med stöd av Bundesministerium für Unterricht, Kunst und Kultur Österrikiska originalets titel: Unter uns av Angelika Reitzer 2010, Residenz Verlag im Niederösterreichischen Pressehaus Druck- und Verlagsgesellschaft mbh St. Pölten Salzburg Wien Nina Katarina Karlsson och Rámus förlag 2013 Omslagsfoto: Stefanie Schneider, untitled 2004 Form: Thomas Andersson Tryckt av Livonia Print, Riga, Lettland 2013 isbn: 978-91-86703-20-2
01 Gamlingarna släntrar över gräset, en diskret koreografi, effektfull. Klärchen går arm i arm med sin syster, de har på sig västar eller tröjor i samma färg, och det ser ut som om de har varit hos frisören tillsammans. De har tagit av sig glasögonen, då ser man likheten extra tydligt. Alldeles bakom dem går den äldre herren med tvillingarna, som är vuxna sedan länge men lika pojkaktiga som vanligt. Det lyser om deras benor, redan på långt håll tycks de visa vägen eller riktningen eller åtminstone ge en anvisning om hur ljuset faller in. De promenerar med händerna i byxfickorna, som vanligt i takt, som vanligt svarar de så gott som synkroniserat. Som vanligt är de precis som vanligt, så har det varit hela deras liv. Pappa skrider fram över det tuktade gräset, hans mage är numera bara väldigt stor, han har gått ner mycket i vikt. Rådjur som efter en föreställning långsamt kommer ut ur skogen, Clarissa är publik. Nöjda med sin prestation låter de bli att buga sig. De ställer sig i grupper runt trädgårdsmöblerna som försvinner bakom och bland dem. Onkel Heinz står bakom Klärchen, han har lagt sin hand på hennes lila axel. Hon skulle väl säga: syrenlila. Clarissas chaufför har bytt sida, han har klivit in i bilden, har hittat sin plats längst bak. Men kanske är det precis tvärtom, snarare det. Han har bara helt kort fallit ut ur 5
ramen, gör alltid vad man kräver av honom och att byta sida, det är det allra enklaste. Han finns till hands. Medan Clarissa stiger av tåget ringer hennes telefon. Först är tåget fullt och sedan perrongen, folk strömmar mot utgången, drar sina resväskor efter sig, hela perrongen är fylld av människor som trängs och väsnas, var och en framhärdar i sitt eget spår vilket gör att alla går i vägen för varandra, brådskan gör att det går långsammare framåt. Clarissa gräver i sin väska, fortsätter att gå, det vill säga hon knuffas framåt. Hon bär sin stora väska av skinn på axeln och handväskan ovanpå den, det är obekvämt och får henne att gå snett eftersom väskan är tung, hon är oformlig och kan inte bedöma hur mycket plats hon tar. Hon skulle gärna låtsas att det fortfarande var rutin, jobbigt, men något hon var van vid: att tänka på nästa möte, på människorna som ska vara med på sammanträdet, på sin presentation och på att alla handlingar ligger prydligt i rätt ordning i mappen av kalvskinn. Det är alltid samma sak, hon hittar inte telefonen och blir irriterad, för hon vet redan vem det är som ringer just nu. Sedan hittar hon telefonen, som inte ringer längre, i en bok längst ner i väskan och hennes misstankar bekräftas, givetvis, och så glider väskan ner från axeln. Hon blir ännu argare och kan inte låta bli att tänka på sig själv som ett slapsticknummer, och hon vill inte veta om människorna omkring henne rynkar pannan eller skrattar eller tittar rakt förbi henne. På perrongen står den som ringt, de har inte sett varandra på drygt två år, de tar varandra i hand. Förvånat säger han: du ser ju ut att må riktigt bra. De åker tillsammans till värdshuset ute på landet där festen 6
ska gå av stapeln. I bilen vill han ta tillbaka sin förvåning, men är det för sent. Clarissa mådde ju bra. Något så när. Han menade säkert inte det. Men huden känns genast finnig, hon vet precis var hon har bättrat på sminket, och hon känner hur det bränner på hakan, det är säkert ett stort rött märke trots makeupen. Han håller på och rattar på radion, försöker ringa till någon som han inte får tag i, pratar inte in något meddelande. Håret är stripigt trots att hon tvättade och blåste det innan hon åkte. Hon skulle kanske ha tagit på sig en klänning, hon borde kanske byta om direkt när hon kommer fram. När Clarissa byter kanal utan att fråga honom tittar han för ett ögonblick förskräckt på henne, sedan flinar han. Han pratar om jobbet, om alla tider att passa, om ansvaret och bördan på axlarna och när de stiger ut tror Clarissa plötsligt att det kanske var hennes arbete han menade och det gör henne först förvirrad, och när hon frågar honom om det, försiktigt, som i förbifarten, sticker han till henne en liten mapp med information om trakten och dess få sevärdheter, ett vikt pappersark med programpunkterna för sammankomsten. För en kort stund blir hon lugnad, som om hon har allt under kontroll, som om hon visste vad som skulle hända härnäst. Clarissa vill be honom om deltagarlistan, men låter bli. Punkt ett (individuella ankomster) och punkt två (liten promenad i den närbelägna tallskogen, återknytande av familjebanden) har de redan klarat av, men middag, båtfärd, volleyboll, tid att fritt disponera i simhall och bastu har de framför sig, och nu tar chauffören henne i handen och skrattar brett mot henne och deras huvuden stöter emot varandra. Det är fortfarande så att han hjälper 7
en, men kvar blir bara en känsla av att man stör. Chauffören tittar på henne, allvarligt tar han hennes väska, nu är han hennes portier och om hon bad honom skulle han gå in i det främmande köket och hämta bröd eller juice eller en bit kaka eller vadsomhelst till henne ur det låsta vitrinskåpet. Han bär upp hennes väska och släpar den efter sig, snart släpper han taget igen, och det var ju likadant förr, han gjorde alltid allt för alla och ingen tackade honom för det. Men han fortsatte helt enkelt med det, och ibland påminde han en om en större gärning men den enda som fick dåligt samvete då, det var han. Men han kan också kränka en och låtsas som om han inte märker det, som om han inte alls ser det. Han kan klistra på ett flin i sitt breda ansikte men också se fullkomligt harmlös ut, det gör lite ont, men det klär honom utmärkt. Det är bara när han pratar om vad han är bra på som han är allvarlig. När han säkert vet vad den han har framför sig vill, att han just nu gör det rätta, då är hans blick, nej, då är hans sätt att se äkta. Det är han. Han står på den lilla balkongen i hennes rum och refererar den gångna förmiddagen, visar nu upp en glad sida, helt avslappnad; själv har han redan åkt fram och tillbaka till stationen två gånger, hon är den tredje som han hämtat. Honom är det aldrig någon som tagit hänsyn till. På familjefoton är det oftast bara han som är suddig, eller så är han dold bakom någon, han står alltid i bakgrunden, han saknas inte på någon fest, men man kan nästan aldrig se honom. Först efter att man räknat igenom alla flera gånger säger någon: Hannes, men var är Hannes? Hannes har kommit i en större bil, kör skytteltrafik för tanterna. Eller så hjälper han 8
till med att flytta runt och ställa upp möblerna, organisera barnsängarna. Sätter upp volleybollnätet, och är inte Hannes också ansvarig för att en mäta upp en exakt spelplan? Just det. Hämtar den yngre kusinen på flygplatsen. Hannes är alltid med, osynlig och kanske övertydlig. Nu är han borta igen, de andra har kommit ut ur skogen, och han har kanske försvunnit in i den. Som om han ville ta igen den missade promenaden. Han pratar lite med hennes pappa, antagligen för att få instruktioner, och dyker upp igen först när han ska köra Clarissa till tåget. Hon står på den lilla balkongen en stund, i rummet luktar det sköljmedel eller rengöringsmedel, kanske både och, inte på något sätt obehagligt. På det uppvikta sängöverkastet ligger mappen, det är inte några dokument till en konferens, och de människor som hon snart ska träffa känner hon sedan barnsben. För de flesta av dem är hon inte någon vdassistent, men hon kan inte heller längre vara flickan med en lovande framtid. Clarissa blir full i skratt: det är ju det som ni vill ha av oss, en uppvisning av framtiden; och ja, skrattet är kort och tonlöst, och hon sätter nästan i halsen av det. Detta ska bli den sista stora festen, har hennes mamma meddelat på telefon, och efter det ska de dra sig tillbaka från sina förpliktelser och från sin familj. 9
02 Ett land där jag aldrig varit, där vi aldrig har bott tillsammans. Allt är dokumenterat, kronologiskt ordnat, arkivet över min barndom i den stora kistan i sällskapsrummet. Där finns också en projektor, en duk, men den användes bara av gästerna, vid familje- och firmafester, aldrig av oss eller våra föräldrar. På en del filmer kunde man möjligen se en glad, lite spretig familj som satt i en värdshusträdgård och provade på hur det var att höra ihop. Det fanns film från min sjätte födelsedag, som liksom alla födelsedagar firades med hela familjen, och med barn från grannskapet. Filmer från de första två somrarna då den stora poolen stod på baksidan i trädgården, filmer ur min systers liv innan jag var född. Men det som inte fanns på filmerna visste mina föräldrar ingenting om. Förr trodde jag alltid att de inte ville se allt det där, det skulle bara ha gjort dem ledsna att de alltid var tvungna att tjäna pengar medan vi vandrade på alpängar med vår onkel och hans fru, övernattade någonstans eller tältade vid någon sjö. Vad kunde de ha vetat om det? De var väl inte intresserade, och varför skulle de varit det? Dörren till balkongen var öppen och från terrassen, som vi kallade vår värdshusträdgård, kunde man höra medryckande musik, klappret från kvinnornas klackar och skratt. Mammas och hennes systers skratt hade alltid varit svåra 10
att skilja åt; båda tyckte om att skratta och dansa till snabb musik. På senare år var de stolta över det, en stolthet som nådde långt utöver det som varit. De placerade in sig själva i bilder av uppbrott och frigjordhet, bilder som de själva bara hade sett på teve. De visade denna stolthet med lite mer återhållsamhet när detta kapitel i livet hade klarats av, lämnats tillbaka till de verkliga huvudrollsinnehavarna. Det räckte med ett vagt minne av något som hade hänt utan dem, men som man ändå kunde förvänta sig av dem, de tillhörde ju faktiskt samma årgång. När de pratade om det var det alltid tydligt att det handlade om ett barnlöst tillstånd; det gick inte att förena, det skulle de absolut inte ha velat. Super 8-kameran låg på bordet, eller så hade onkel Heinz fru tagit in den i sällskapsrummet, eller så hade han redan stuvat undan den i bagagerummet, och man hörde hur glasen klirrade, och hela tiden verkade någon gå från ena änden av terrassen till den andra, fram och tillbaka. Stenläggningen var alltid kall, på sommaren var det en härlig känsla, men de vuxna gick aldrig barfota; först på grund av gästerna och senare för att de utgick ifrån att man skulle bli sjuk, klappklappklapp, klappklapp. Antagligen var skorna bara en beståndsdel av det som gjorde dem fullkomliga. Kompletta personligheter var de, hade alltid varit, särskilt när de var unga. Orangeaktiga bilder, eller väldigt grovkorniga, när det redan var mörkt; det enda ljudet var skorna som klapprade och ibland ett glas som klirrade, inget sorl av röster, inte min pappas djupa baryton som höll monolog och inte heller onkel Heinz mjukare röst som instruerade oss hur vi skulle stå för 11
ett gruppfoto. Min syster sprang över terrassen, hennes bara fötter på de alltid lika kalla stenplattorna; ibland tassade jag efter henne, en lillasyster helt enkelt. För det mesta berättade hon för mig vad som pågick där ute, det räckte gott. Ofta satte vi oss i baren och väntade på att Klärchen skulle komma in och skicka upp oss på rummet, eller så hoppades vi på att onkel Heinz skulle komma in till oss, prata med oss så som vi trodde att vuxna pratade. Han visste givetvis att vi inte gick och lade oss så länge de var utomhus. När jag blev rädd att alla skulle ge sig iväg, lämna oss ensamma och inte hitta tillbaka till oss igen, började min syster att småknuffas, diskret trösta mig. På sitt sätt. Men sedan sa hon bryskt, som någon som alltid hatat att vara storasyster, att det skulle de aldrig göra. Aldrig. En kväll sa min syster till mig: har du nån aning om vad det betyder egentligen? Det är som alltid, bara tvärtom. Aldrig. Aldrig. Aldrig. Ibland var det mamma som lade oss och jag hörde hur hon sa till min syster att de skulle gå ut en stund till. Sedan viskade min syster i mörkret: de stannar i närheten, oroa dig inte, jag är ju faktiskt stor. Hon gick inte upp igen, och vi låg båda vakna utan att prata med varandra. Sedan när Selma inte längre fanns hos oss, sa min mamma till mig: vi går ut en stund till, men du är inte ensam, det vet du, eller hur? Och då blev det tomt, inte bara i rummet där jag låg och tittade ut i mörkret, ansträngt och i förhoppningen om att höra välkända ljud, det blev tomt, inte bara mitt rum utan i hela huset, som blev så stort och mörkt att det hade kunnat vara ett mörkt hål långt och djupt ner i jorden. Då tycktes jag inte finnas längre, och jag försökte övertala mig 12
själv att allt bara var en dröm och att det bara var jag som inte kunde vakna, eftersom jag sov så djupt. Att jag kunde sova gott även utan de andra. Musiken som jag kommer att tänka på är från sextiotalet och kommer från filmer som jag såg senare, en föräldrafri, svartvit zon. Varken min mamma eller hennes syster eller onkel Heinz fru har någonsin haft en tyllunderkjol på sig. Ljudet tillkom först senare, men då var det video och filmandet blev sällsyntare liksom de gemensamma utflykterna på helgerna, och i kistan i sällskapsrummet fanns inga videoband sparade, bara Super 8-filmer. Och när min syster och jag sent på kvällarna sprang ut på terrassen fanns där inga festande vuxna längre. 13
03 Maries profilsida talar om att hon är verksam inom området konst och estetik, men att hon även kan sänka sig till att syssla med skönhet i kommersiella sammanhang. Hon har fyrtioåtta vänner, det är väl inte direkt många, men alltid något. Förutom kontakterna (projekt och möjligheter) som hon arbetar eller skulle vilja arbeta med har det tillkommit några riktiga vänner vid det här laget. De flesta av dem är naturligtvis bara här på grund av jobbet, och de är överens om att vänner i den analoga världen är viktigare, men att ingen har råd att ignorera virtuell vänskap. Det som ibland är svårt i verkligheten, eftersom omständigheterna tar mer plats i anspråk än likheterna, kanske till och med mer än det man har gemensamt, känns mycket lättare på nätet. Inklusive att avfärda någon. Ett överraskningens ögonblick varje gång någon hör av sig som man inte ägnat en tanke åt på många år: hej marie, måste vara 20 år sen sist (antagligen mer, men 20 räcker så gamla är vi väl inte), jag satt bakom dig i ett halvår eller ett år. ringer det en klocka? Marie hade i och för sig inte glömt Kevin, men hon hade heller inte tänkt på honom under alla dessa år. Hon flyttade när hon var sju, då började hennes nomadliv, först var de tre, efter ett tag var de tre igen, men utan hennes pappa. När hon efter många år återvände, utan mamma men med sin bror i bagaget, då 14
kunde hon inte längre komma ihåg namnen på skolkamrater och tillfälliga vänner från de första tio, tolv åren då hennes familj eller det som fanns kvar av den, det som till slut hade blivit en familj igen, flyttade från stad till stad, en gång till och med till ett annat land. Skolkamraterna från första klass hade hon lagrat i minnet som ett gruppfoto, små människor framför en lysande gul forsythiabuske i full blom. Hon var en av dem, lätt förvånad över det. Att denna tillhörighet skulle gå förlorad visste hon långt innan det gula på fotografiet hade bleknat. På sin trettonårsdag fick hon en adressbok av sin mamma, fastän hon hade önskat sig en dagbok med nyckel. Besvikelse, men så var det ju alltid: lite lätt misslyckat. Hon har den fortfarande kvar, efter ett tag tillkom e-postadresser och visitkort. Hon använder den än idag, även om hon inte kan ta med den på resor, den är alltför proppfull och utsliten för det. Dagbok var det länge sedan hon skrev. kevin, den ende pojken som frivilligt sätter sig bredvid en flicka. kevin, som sårat drar sig tillbaka till den bakre delen av skolgården på rasten, eftersom hans granne (nike? natascha? sabine?) i och för sig har sällskap med honom till skolan men inte på rasterna. är det du? (och varför ville nike, natascha, sabine egentligen inte veta av dig på rasterna?) Det var Kevin. Sammanhangen infinner sig direkt för Marie. Som om Kevin väckte fotot till liv, belyste det bakifrån, genomlyste det, så exakt ser hon allting, även om hon knappt kan känna igen någon tydligt numera. Hon kommer ihåg att Manuela inte vågade fråga om hon fick gå på toa när de satt i en ring under någon lek, och hur synd hon tyckte om henne från den stunden. Hon tänker på de första orden i läseboken och på pappdockan 15
med rörliga leder, som hon rev ut ur boken före alla andra, hon kommer ihåg de tre som alltid gjorde allt tillsammans (Clemens, Heidi, Nike) och som inte ville ha med henne i sin grupp, och elakheterna som hon tänkte ut efter det. Om hon lyckades sätta dem i verket vet hon inte längre. Kevin kommer till kaféet före henne och han funderar på om de skulle känna igen varandra även utan profilbilderna. Vad det är som finns kvar av en, som alltid funnits där? Han tänker på sin kroppsbyggnad, inte på sin längd, på sin haka, jo, okej då. Att han alltid eller bara lekte med flickor stämmer inte; en flickas falska minnen från den tiden, han tycker om det. Vad finns då egentligen kvar från det ursprungliga? De trivs bra tillsammans, utan att prata speciellt mycket om gamla tider. Det verkar som om Marie visserligen kommer ihåg namnen, men inte kan koppla dem till historierna. Marie tycker att det känns som Kevin alltid befunnit sig just där. Där som hon nu träffar på honom. Hon känner sig ofta som om hon just hade flyttat igen. Vägar som hon redan gått på, känns plötsligt okända, nya. Sedan ser hon sig omkring, vet inte längre så noga om hon redan lagt märke till en text på en gammal, bleknad skylt, eller inte. En lång tid efter att hon flyttade med Jörg, tyckte hon att det kändes som om hon bytt stad och inte bara stadsdel. Som om staden hade förvandlats under tiden. Efter besöket på kaféet korsas deras vägar flera gånger och Marie räknar ibland med att även springa på andra klasskamrater från den där tiden, en tid då inga andra människor förutom hennes utspridda familj existerar, men det händer inte. Hon fortsätter att känna sig både främmande och hemma här, som hon 16
vill. Näten som var och en spänt upp för sig är överblickbara, men man kan ändå inte se helheten. Nu visar det sig att de redan har hört talas om varandra, men då var de inte Marie och Kevin, utan snarare funktioner. Min man, sa Vera alltid och Marie frågade aldrig efter hans namn, varför skulle hon? Vera kallade Marie för översättaren eller konsthistorikern, vd-assistenten, men så ofta pratade hon och Kevin inte om de där jobben. Marie lärde känna Kevins fru i ett projekt där Vera, egentligen en medarbetare till henne, var ansvarig för digitaliseringen. Uppdragsgivaren placerade Marie på ett litet kontor utan fönster. Det fanns ett fönster, men bara mot en ljusgård. Hon skulle skriva ansökningar, vilket hon inte lyckades särskilt bra med. Sedan blev hon ansvarig för att översätta ansökningarna som någon annan fick skriva, vilket hon inte tyckte var svårt, och hon fick sköta korrespondensen med internationella projektpartners, vilket var extremt jobbigt. Hela tiden hade hon en känsla av att hennes projektpartners förväntade sig att hon inte bara skulle översatta utan också leverera det som faktiskt skulle komma från dem: idéer och förslag på hur de skulle kunna sälja in sig. Det var bara Vera som utförde sin del av uppgifterna till fullo och i tid. Det var hon ibland tacksam för, men Vera klargjorde utan ett ord att tacksamhet inte var nödvändigt, det behövdes inte alls. De flesta ansökningar avslogs. Marie fick aldrig det överenskomna arvodet och hade en obehaglig känsla av att hennes chef var sur på henne, men hon lyckades inte förklara för honom att misslyckandet inte hade något med henne att göra. Några dagar efter projektavslutet, som var lika otillfredsställande som varje misslyckande som 17
inte följdes av någonting alls, kom hon tillbaka till den fönsterlösa kammaren, som var så grundligt städad att det såg ut som om det aldrig hade suttit någon där och arbetat på flera projekt samtidigt, pratat i telefon och mejlat med människor på flera språk, som om den alltid varit tom, ett glömt rum, för mörkt för att vistas i någon längre stund. En poet lär en gång ha bott där, långt före hennes tid. Vera hade berättat det, då låg hans magra kropp redan i jorden. Kvinnorna pratade vemodigt om denna färgstarka person, som ibland hade dykt upp från ingenstans, som man alltid lade märke till, men samtidigt inte gick att komma underfund med. Det kändes som hon skulle börja gråta när hon tänkte på det, men hon ville inte fundera på varför. Det var bara en bildskärm som fortfarande stod i ena ändan av bordet och under det stod datorn och fläkten som Marie tagit med sig, men aldrig använt, inte en enda gång. Hon raderade sina lösenord, stängde av datorn och tog fläkten under armen. Kontorsnyckeln stoppade hon i ett kuvert, som hon slängde in i brevlådan i trapphuset. När Marie lämnade byggnaden föll de första dropparna från himlen, Marie gick inte fortare än vanligt till bilen. Fläkten fastnade mellan framdörren och förarsätet, Marie blev blöt ända in på huden på några minuter. Sedan satte hon sig i bilen och började köra, men stannade igen direkt eftersom det regnade så mycket. Himlen var mörk, gatan stod under vatten, hon önskade att allt, allt skulle sköljas bort. Det verkade regna från alla håll nu, hon kunde bara höra regnet, så kraftigt var det, vattnet slog till och med mot underredet. Äntligen blev hon förbannad och kände sig lite bättre. Men hon var 18
fortfarande i detta fönsterlösa rum, i Jörgs lilla bil, i projekt som hon arbetade med för att hon behövde pengarna. Efter detta skulle det komma ett annat och ytterligare ett, och hon skulle bli glad när hon hittat ännu ett. Vindrutorna var immiga, det skulle inte ha förvånat henne om vattnet hade spolat bort henne, så lätt kände hon sig plötsligt i den lilla bilen, och genast tänkte hon: och det är just det som är problemet. Handbromsen var åtdragen, regnet lättade lite. Behållningen av det här projektet var Kevins fru Vera, de tyckte om varandra. 19