Praktisk bedömning av allokeringsmetoder för avfallsförbränning RAPPORT E2013:07 ISSN 1103-4092
förord Avfallsförbränningen kan delas in i två huvudområden: avfallsbehandling och energiproduktion. I samband med miljöredovisning är allokering av emissioner och primärenergi på olika nyttigheter en viktig faktor. Denna fördelning ses över i projektet som genomförts av Inge Johansson, SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut. Malmö oktober 2013 Ulf Kullh T.f. ordförande Avfall Sveriges Utvecklingssatsning Energiåtervinning Weine Wiqvist VD Avfall Sverige
Sammanfattning I samband med miljöredovisning är allokering av emissioner och primärenergi på olika nyttigheter en viktig faktor. För allokering mellan el och värmeproduktion i samband med kraftvärmeproduktion finns etablerade metoder som har hög acceptans hos olika parter När det gäller energiåtervinning av avfall kan det dock ses som att man har två huvudsakliga produkter, dels en avfallsbehandlingstjänst och dels en energiproduktionstjänst (med delprodukterna el, värme och kyla). Hur man i detta fall ska allokera emissionerna är inte lika väl etablerat. Avfall Sverige har som avsikt att ta fram en rekommendation till sina medlemmar avseende allokering av primärenergi och emissionsfaktorer för avfallsförbränning. För att få ytterligare bedömningsunderlag ombads SP att göra en bedömning av den praktiska tillämpbarheten på de allokeringsmetoder som exemplifierats i IVL:s arbete för Avfall Sverige och Svensk Fjärrvärme kring dessa frågeställningar (Gode m.fl. [1, 2]). Det finns några olika huvudprinciper för allokeringen representerade i IVL:s arbete: 100 % allokering av emissionerna till avfalls- eller energisystemet baserat på huvudsyftet med anläggningen Systemexpansion där man försöker väga in den alternativa användningen av avfallet Ekonomisk allokering 50/50 allokering där emissionerna och primärenergin fördelas jämt mellan avfalls- och energisystemet Alla allokeringsmetoderna har sina styrkor och svagheter, där dock de fallen där man allokerar 100 % av belastningarna till det ena eller det andra systemet bedöms som minst lämpliga. De är visserligen enkla att tillämpa men de brister i logik och svårigheterna att få acceptans inom både avfallssystemet och energisystemet bedöms som högre än för alternativen. Den borde-metodik som finns bland systemutvidgningsperspektiven bedöms som intressant och som en metodik som av kunderna nog skulle ses som önskvärd. Däremot är den förknippad med en hel del praktiska problem. Vad ska exempelvis vara referens för vad som borde sorteras ut? Hur ska det hela följas upp? En hel del utvecklingsarbete kvarstår inom denna metodik innan den i praktiken är genomförbar. De metodiker som i dagsläget bedöms vara enklast att tillämpa och få acceptans för är ekonomisk allokering (i likhet med rekommendationerna i [1]) och 50/50 allokering. För den ekonomiska allokeringen behövs det dock tas fram ett antal branschöverenskommelser avseende den ekonomiska värderingen av värmen från avfallsförbränningen samt hur man exempelvis hanterar bränsleberedning in house). När det gäller emissionsfaktorer att använda rekommenderas två olika alternativ De uppmätta direkta utsläppen av CO 2 för de anläggningar som mäter dessa De hänvisningsvärden som naturvårdsverket publicerat Till dessa värden ska emissionerna för transport av avfallsbränslet samt emissionerna av N 2 O adderas för att harmonisera med de emissionsfaktorer som Värmemarknadskommittén rekommenderar.
Innehåll 1 Bakgrund 1 2 Syfte och mål 1 3 Inledning 2 4 Allokeringsmetoder 3 4.1 Allmänt 3 4.2 Allokering till avfalls- respektive energisystemet beroende på syftet med anläggningen 4 4.2.1 Princip 4 4.2.2 Kommentarer 4 4.2.3 Kort sammanfattat är för- och nackdelarna med metoderna ovan 5 4.3 Varianter på systemutvidgning för alternativ användning av avfall 5 4.3.1 Princip 5 4.3.2 Kommentarer 6 4.3.3 Kort sammanfattat är för- och nackdelarna med metoderna ovan 7 4.4 Övriga allokeringsmetoder 7 4.4.1 Principer 7 4.4.2 Kommentarer 7 4.4.3 Fördelar och nackdelar med de diskuterade allokeringsmetoderna 8 4.5 Emissionsfaktorer 9 5 Slutsatser 10 6 Referenser 12
1 Bakgrund I samband med miljöredovisning är allokering av emissioner på olika nyttigheter en viktig faktor. För allokering mellan el och värmeproduktion i samband med kraftvärmeproduktion finns etablerade metoder som har hög acceptans hos olika parter. I Värmemarknadskommitténs (VMK) överenskommelse för miljöredovisning [3] är det alternativproduktionsmetoden som används. Denna allokering bygger dock på att energin är den enda produkten. När det gäller energiåtervinning av avfall är det inte självklart. Här kan man istället se det som att man har två huvudsakliga produkter, dels en avfallsbehandlingstjänst och dels en energiproduktion. Hur man i detta fall ska allokera emissionerna är inte lika väl etablerat. Gode m.fl. har under 2011-2013 arbetat med ett par olika projekt för att värdera fjärrvärmens resurseffektivitet [1, 2]. I dessa studier har bland annat frågor kring primärenergifaktorer och emissionsallokering hanterats. I Värdering av fjärrvärmens resurseffektivitet och miljöpåverkan [1] har Gode m.fl. även gjort en rekommendation om att allokera emissioner mellan behandlingstjänsten och energiproduktionen. De rekommenderar även en allokeringsmetod: Ekonomisk allokering. Avfall Sverige har bett SP att analysera för och nackdelar med de allokeringsmetoder som ingått i ovan nämnda rapport. 2 Syfte och mål Syftet med detta projekt är Avfall Sverige i förlängningen ska kunna ta fram en rekommendation om allokeringsmetod avseende primärenergi och emissioner till sina medlemmar. Målet med projektet är att förse Avfall Sverige med underlag avseende för- och nackdelar med de olika allokeringsmetoder som presenterats i [1] samt specifikt värdera en allokering baserad på 50/50 mellan avfallsbehandling och energiproduktion. 1
3 Inledning Projektet analyserar enbart för- och nackdelar med de allokeringsmetoder som beskrivits i Gode m.fl. [1]. Det finns fler metoder för allokering men de ingår inte i detta arbete. Eftersom denna rapport är baserad på metoder beskrivna i Gode m.fl. bör man för att få en mer fullständig bild även ha läst den rapporten. För allokering mellan energislagen vid kraftvärmeproduktion finns idag etablerade metoder och VMK rekommenderar användningen av alternativproduktionsmetoden. I denna rapport kommer inte allokering mellan de olika energiprodukterna att diskuteras, utan bara allokeringen mellan energiproduktionen och avfallsbehandlingen. När det gäller begreppen som används i rapporten följer de så långt som möjligt de begrepp som används av Gode m.fl. [1, 2] samt Värmemarknadskommittén (VMK) [3]. Med avfallsförbränning eller energiåtervinning av avfall avses i denna rapport primärt förbränning av blandade avfallsfraktioner med hushålls- eller verksamhetsavfall som ursprung. Både samförbränning och avfallsförbränning räknas i denna rapport in under begreppet avfallsförbränning. När det gäller primärenergifaktor för avfallsbränsle antas den följa rekommendationen i den senaste rapporten från Gode m.fl. [1] 2
4 Allokeringsmetoder 4.1 Allmänt Gode m.fl. [1] konstaterade att det för såväl primärenergi som emissioner inte finns något absolut objektivt korrekt svar. Istället blir värderingen av primärenergin en fråga om värderingar av olika faktorer, vilka systemgränser som används samt vad syftet är. Det innebär också att värderingarna i denna rapport kommer att vara subjektiva till viss del. Viktigt för att en allokeringsmetod ska få acceptans är att den är: Transparent Logisk Praktiskt användbar De olika allokeringsmetoderna finns beskrivna i Gode m.fl. [1, 2] och kommer därför inte beskrivas i detalj. När man diskuterar avfallsförbränning/användning av avfallsbränslen för exempelvis fjärrvärmeproduktion är det lätt att enbart fokusera på energiprodukten. Dock ska man inte glömma den tjänst som utförs i avfallssystemet genom att behandla avfall. Det är därför rimligt att dela upp avfallsförbränningens produkter i två huvudkategorier, som sedan i sig har flera undernyttor: Avfallsbehandling Destruktion av farliga ämnen/hygienisering Destruktion av sekretessmaterial Minimering av avfallsvolymer Nyttiggörande av energin ur material som inte återvinns på annat sätt Möjliggörande av materialåtervinning av exempelvis metaller ur exempelvis kompositmaterial Energiproduktion El Värme Kyla Detta synsätt tycks också ha dominerat konsensusprocessen i Gode m.fl. [1]. Hur allokeringen sker mellan dessa nyttor beror på synsätt och val av allokeringsmetod. Som nämnts under kapitlet avgränsningar kommer inte allokeringar mellan de olika energinyttorna att diskuteras här, inte heller kommer allokeringar mellan de olika delnyttorna under avfallsbehandling att diskuteras. 3
4.2 Allokering till avfalls- respektive energisystemet beroende på syftet med anläggningen 4.2.1 Princip Gode m.fl. [1] presenterar tre olika alternativ som baserar sig på en bedömning av huvudsyftet med anläggningen. 100 % allokering till avfallssystemet baserat på värderingen att all avfallsförbränning främst sker i syftet att destruera avfall. 100 % allokering till energisystemet baserat på värderingen att det först och främst är energiproduktionen som är syftet med alla anläggningar. Antagandet att syftet för varje enskild anläggning bestämmer allokeringen baseras på att alla anläggningar inte har samma syfte, fortfarande allokeras 100 % till det ena eller andra systemet beroende på värderingen av syftet. 4.2.2 Kommentarer Att avgöra vilket som är huvudsyftet med en anläggning är inte en enkel fråga. Det har varit uppe vid olika tillståndsprocesser och även lett till en förfrågan om förhandsavgörande till EU-domstolen [4]. Det råder heller inte enighet mellan olika tillståndsförfaranden, det finns anläggningar som har tillstånd som avfallsförbränningsanläggningar enligt miljöbalken medan de enligt tillståndet för EU:s utsläppshandel betraktas som en samförbränningsanläggning med huvudsakligt syfte att producera energi. Frågeställningen blir speciellt svår i länder som Sverige där avfallssystemet och energisystemet har ett så tätt samspel. I den nya lagstiftningen kring industriemissionsdirektivet [5, 6]verkar lagstiftarna vilja styra begreppet mot att de svenska anläggningarna ska anses vara avfallsförbränningsanläggningar. Hur detta ställningstagande harmoniserar med den tidigare nämnda EU-domen är oklart. Det finns argument för att huvudsyftet är avfallsbehandling eftersom de flesta avfallspannor har byggts av renhållningsbolag genom åren, dock har de kommunala renhållningsbolagen i många fall integrerats med de kommunala energibolagen och idag är det bara Renova, Sakab, Sysav och Vafab Miljö som äger avfallspannor som inte är kopplade till ett eget fjärrvärmenät. Flera av de nya linjer som har byggts senare år har byggts av mer traditionella energibolag som Mälarenergi, Fortum, EON och Öresundskraft. Vid en längre tillbakablick var definitivt huvudsyftet med avfallsförbränningen att behandla/destruera avfallet. Vid införande av deponiförbuden 2003 och 2005 ökade också investeringarna i avfallsförbränningen för att täcka upp det behov för att ta hand om avfall som fanns. De senaste årens kraftiga utbyggnad av avfallsförbränning har dock i många fall drivits av att avfall varit det mest ekonomiskt gynnsamma bränslet för energiproduktion i fjärrvärmenäten. Den definition som Gode m.fl. [1] tar upp som finns i ramdirektivet om avfall [7] är inte heller avsedd för att avgöra huvudsyftet med anläggningen. Definitionen om huvudsyftet med anläggningen är istället förlagd till IED [5] med de tolkningsproblem som tidigare nämnts. Svårigheten att avgöra vad som är huvudsyfte med anläggningen gör att en allokering enligt detta riskerar att tillämpas olika på olika anläggningar, det gör också att det blir mindre transparent. Metoden med 100 % allokering till avfallsystemet är extremen åt ena hållet. Den ger en väldigt låg miljöpåverkan på energin vilket för fjärrvärmebolagen är attraktivt och stärker konkurrenskraften för fjärrvärmen miljömässigt. Samtidigt ger en sådan metod den motsatta effekten för behandlingssidan 4
dock inte med lika tydlig koppling till konkurrensfördel eller konkurrensnackdel. Energieffektiviteten spelar inte heller någon roll för den enskilda anläggningen då det är behandlingen som bär hela belastningen (dock får energieffektiviteten givetvis påverkan på fjärrvärmesystemet som vid en lägre energieffektivitet måste ersätta energin med annan alternativproduktion). Med tidigare resonemang kan det också sägas att alla anläggningar inte har som huvudsyfte att destruera avfall. Metoden med 100 % allokering till energisystemet ger en relativt hög miljöpåverkan på energiproduktionen vilken kan försämra fjärrvärmens konkurrenskraft. I förlängningen kan det minska utrymmet för energiåtervinning ur avfall, alternativt påverka betalningsviljan för energin från avfallsförbränningen. Analogt med 100 % allokering till avfallssystemet gäller att det är svårt att säga att alla anläggningar har som huvudsyfte att producera energi. Metoden där varje enskild anläggning bedöms efter huvudsyfte kommer till viss del till rätta med att alla anläggningar inte är det ena eller det andra, dock kvarstår samma problematik att på ett korrekt och transparent sätt bestämma huvudsyftet. Dessutom kommer det bara vara ett fåtal anläggningar som har ett verkligt tydligt huvudsyfte. Metoderna kan också upplevas som ologiska när man tar i beaktande att både mottagningsavgifter och energiintäkterna är väldigt viktiga för ekonomin på anläggningen. Då kan det upplevas som konstigt att lägga 100 % av belastningen på den ena eller den andra tjänsten. Metoderna där allokeringen sker till 100 % till antingen energi eller avfallsbehandling kan ses som extremfall. Ur ett acceptansperspektiv är det olämpligt att nyttja sådana metoder, speciellt när det samtidigt är svårt att avgöra huvudsyftet med anläggningarna. 4.2.3 Kort sammanfattat är för- och nackdelarna med metoderna ovan + Enkla metoder i den aspekten att 100 % fördelas på ett av alternativen - Svårt att avgöra huvudsyfte vilket kommer minska transparensen - Ologiskt ur ett ekonomiskt perspektiv (när det gäller intäktsfördelning) - Svårt att få acceptans med extremfall (100 % allokering till en av tjänsterna) - Alltid svårare att få acceptans för allokeringar som inte går att koppla direkt till någon fysisk eller ekonomisk storhet 4.3 Varianter på systemutvidgning för alternativ användning av avfall 4.3.1 Princip I Gode m.fl. [5] presenteras också två olika metoder kring systemutvidgning: Systemutvidgning för alternativ användning av avfall där alternativen har antagits vara antingen 100 % materialåtervinning eller 100 % deponering. Borde-alternativet som Gode m.fl. utvecklade [4] kan ses som ett alternativ på systemutvidgning. Denna bygger på att avfall som borde ha varit utsorterat till materialåtervinning påläggs en miljöbelastning och påförs energisystemet medan det som inte är lämpligt för materialåtervinning inte ska föra med sig någon miljöbelastning till energiprodukten. 5
4.3.2 Kommentarer Det är intressant att utvidga systemet för att få en bättre helhetsbild. Frågeställningen kring den alternativa användningen är dock väldigt komplex. Det går inte att på ett trovärdigt sätt säga att allt avfallet som går till förbränning med dagens tekniker hade kunnat materialåtervinnas på ett ekonomiskt och miljömässigt bra sätt (vilket också bekräftas av betydande rejektströmmar från materialåtervinningsanläggningarna [8-11]). En del av avfallet, exempelvis klass 1 av animaliska biprodukter får inte heller behandlas på annat sätt än genom förbränning [12]. Samtidigt är det känt att det brännbara hushållsavfallet fortfarande innehåller ganska stora andelar producentmaterial som egentligen skulle varit utsorterat [13]. Därför är ett antagande om att allt det brännbara avfallet enbart består av sådant avfall som inte kan återvinnas på annat sätt är också ett extremt förhållningssätt. Inte heller kan man med trovärdighet säga att allt avfall hade deponerats om det inte hade förbränts. När det gäller Sverige och Norge råder exempelvis deponiförbud på brännbart material (även om det går att få dispens för vissa material i Sverige). När det gäller import från vissa länder där avfallshanteringen främst är baserad på deponi, kan man dock anta att det mesta hade deponerats istället. Miljönyttan med förbränning av sådant avfall finns exemplifierat i [14]. Skulle man redovisa den miljövinst man får som enda deklaration av emissionerna föreligger det också en risk för att kunderna tycker att man försöker dölja sina utsläpp och därmed också att man förlorar deras förtroende. En sådan deklaration måste sannolikt kompletteras med en deklaration av de direkta utsläppen för att ge en mer heltäckande bild. Bordemetoden är mer balanserad och bygger på en tanke att primärenergifaktorn ska kunna verka styrande uppåt i avfallshierarkin. Principen är vid en första anblick logisk och tilltalande i det avseende att man vill göra rätt (därav benämningen borde ). Den skulle kunna tolkas som en variant på hållbarhetskriterier för avfall. D.v.s. att avfall som egentligen borde gå till annan återvinning ger en högre miljöbelastning än avfall som endast kan återvinnas genom energiåtervinning. Metoden har dock ett antal olika svårigheter associerade till sig. Den första är att det är mycket svårt att avgöra vad som egentligen borde återvinnas. Det finns en rad olika principer som man skulle kunna välja efter: det som är tekniskt möjligt att materialåtervinna, det som är miljömässigt riktigt att materialåtervinna, det som är företagsekonomiskt att materialåtervinna det som är samhällsekonomiskt att materialåtervinna det som politikerna tycker ska materialåtervinnas Det är ganska mycket som är tekniskt möjligt att materialåtervinna, dock är det inte alls säkert att det finns en marknad för den återvunna produkten, eller att betalningsviljan för den återvunna produkten är oändlig. Det är inte heller helt klart vad som är miljömässigt riktigt att återvinna. En företagsekonomisk bild påverkas helt av avkastningskraven och efterfrågan på marknaden. Det gör den olämplig som grund för bedömningen av vad som bör återvinnas eftersom den dels kommer att variera kraftigt över tid och samtidigt inte vara speciellt transparant. Det som politikerna tycker ska återvinnas är på ett sätt enklare, där finns det fysiska storheter att koppla det till i form av återvinningsmål i olika former. Dessa kan vara inskrivna i lagstiftningen eller formulerade som miljömål. Dessa är också ofta relativt stabila över tid även om de skärps över tiden med högre ambitioner i avfallshanteringen. Dock har de traditionellt ofta vart fokuserade på hushållsavfall och inte alls varit lika välutvecklade för verksamhetsavfall. Ett nytt mål har nyligen tagits in i lagstiftningen 6
kring materialåtervinning av bygg- och rivningsavfall som härrör från ramdirektivet om avfall. Det är dock inte nedbrutet på olika strömmar utan gäller bygg- och rivningsavfall generellt. Nackdelen förutom bristande underlag blir svårigheten att följa upp olika mål som gäller olika avfallsströmmar. Det som är samhällsekonomiskt att återvinna var i Gode m.fl. [1] det alternativ som flest ansåg var rimligt att tillämpa medan man i den tidigare rapporten från 2012 [5] valde att gå på linjen om det som är miljömässigt bra att återvinna. En annan nackdel med borde-principen är att man lägger in en ansats om att styra avfallshanteringen med en primärenergifaktor. Tanken är god men svårigheterna med att styra avfallsströmmarna från slutledet demonstrerades bland annat av bortskaffandet av förbränningsskatten på avfall där Hjalmarsson [15] konstaterade att det inte hade den styrande effekt mot utsortering av fossilt material som var målet. Slutkedjan har inte heller full rådighet över det avfall de får in då de själva inte kan påverka insamlingssystem och andra styrmedel för ökad källsortering. Dock kan de till viss del påverka sammansättningen genom leveranskrav (framförallt när det gäller verksamhetsavfall) och uppföljning av dessa. Tekniskt skulle det också vara möjligt att sortera ut material från det inkomna avfallet men då till höga kostnader. Miljönyttan måste i så fall ställas mot denna kostnad. 4.3.3 Kort sammanfattat är för- och nackdelarna med metoderna ovan + Borde-principen tilltalar en vilja att göra rätt och att styra uppåt i hierarkin, systemutvidgning ger ett större perspektiv - Svårt att veta vad som borde materialåtervinnas - Beroende på vilken modell som väljs är det inte heller helt enkelt att följa upp - Den rena systemutvidgningsmodellen ger orimliga extremer med 100 % materialåtervinning eller 100% deponering som alternativ - Bristande rådighet över avfallet gör att en styrande primärenergifaktor inte får önskad effekt 4.4 Övriga allokeringsmetoder 4.4.1 Principer I Gode m.fl. [1] förs två ytterligare allokeringsmetoder fram Ekonomisk allokering där allokeringen sker i proportion till intäkterna från mottagningsavgifter respektive energiförsäljningen 50/50 där allokeringen fördelas jämnt mellan behandling och energiproduktion 4.4.2 Kommentarer Ekonomisk allokering innebär också att det finns storheter att binda allokeringen till vilket är en klar fördel. Gode m.fl. rekommenderar metoden och att man använder ett snitt av intäkterna för de senaste 5 åren för beräkningen. En av svårigheterna med den ekonomiska allokeringen är just när man ska ta fram dessa storheter. Exempelvis när man tittar på och jämför anläggningar som har eller inte har egna fjärrvärmenät. I sitt räkneexempel har Gode använt ett slutpris till kund som mått på energiintäkterna. Detta kommer leda till väldigt stora skillnader om man jämför exempelvis Fortums pris till kund och SYSAV:s pris till kund. I SYSAV:s fall är det fjärrvärmenätsägaren (i detta fall E.ON) som är kund, medan det i Fortums fall är pris ut till slutkonsument. Priset ut till slutkund beror i sin tur av en rad olika saker, som kostnaderna för att driva fjärrvärmenätet med mera. Detta kommer i sin tur leda till att det kommer bli olika bedömningar av värdet på energin och därmed kommer tillämpningen inte bli konsekvent eller transparant. 7
En annan nackdel med ekonomisk allokering är att det av naturen är ganska känsliga uppgifter. Delar av avfallsmängderna till anläggningarna kommer från offentlig upphandling där priset är offentligt, resten av avfallsmängderna kommer från affärsuppgörelser mellan två parter som kan betraktas som affärshemligheter. Ett alternativ till att ta fram ekonomiska allokeringar för varje enskild anläggning är att ta fram en genomsnittlig allokeringsfaktor för branschen som helhet. Detta skulle i så fall göras genom insamling och aggregering av data via exempelvis Svensk Fjärrvärme och Avfall Sverige. Även här gäller det att man i förväg funderar på frågeställningar kring exempelvis internvärdering av energin när man ska samla in data. Denna metod skulle dock undvika problemet med att enskilda anläggningar gör olika eller har olika förutsättningar. Dessa skilda förutsättningar skulle då smetas ut över hela branschen när medelvärdet bildas. Denna metod är enklare att applicera (förutsatt att man kan få in de nödvändiga data), däremot kan man fråga sig hur transparant metoden blir. 50/50 principen är en allokeringsmetod som tagits upp i Nordic guidelines on life-cycle assessment [16]. Den presenteras som ett exempel på allokeringsmetod när man inte hittar någon lämplig fysisk storhet att allokera på eller där ekonomisk allokering inte heller fungerar så väl. Metoden nämns i rapporten främst i samband med materialåtervinning men även avfallsförbränning nämns som tänkbart område att applicera det på. Denna princip är tilltalande för sin enkelhet, den tar bort klassningsproblematiken om vad som är huvudsyftet med anläggningen och säger i princip att anläggningarna har två huvudsyften att destruera avfall och att producera energi samtidigt. Detta ligger också i linje med synpunkterna från workshopsen under Gode m.fl. [1], d.v.s. att man borde fördela emissionerna både på avfallsbehandling och på energiproduktion. Nackdelen är att det är en fast faktor som i sig inte kommer att fullt ut avspegla verkligheten eller ge en styrsignal som exempelvis den tidigare nämnda borde-metoden. Eftersom metoden fördelar emissionerna på både avfallssystemet och energisystemet så är det också i båda systemens intresse att i den mån det går påverka innehållet i avfallet. Därigenom kommer metoden på ett sätt att avspegla förändringar (exempelvis i sammansättning på det brännbara avfallet) och sprida dem på både avfalls- och energisystemet. Detta resonemang gäller även för den ekonomiska allokeringen. I Godes räkneexempel [1] skiljer det en del mellan den ekonomiska allokeringen och 50/50 men det är fortfarande de två metoderna som är närmast varandra och som undviker extremvärden för båda systemen. Med tanke på de reservationer som finns kring hur man värderar energin ekonomiskt så är skillnaderna inte så stora och då är 50/50 en betydligt enklare modell. 4.4.3 Fördelar och nackdelar med de diskuterade allokeringsmetoderna Ekonomisk allokering + Storhet att koppla det till + Logisk och enkel att förstå + Fördelar på båda huvudnyttorna - Inte nödvändigvis så enkelt att ta fram storheterna man behöver, affärshemligheter - Risk att det blir olika bedömningar om den tillämpas individuellt på anläggningarna 50/50 allokering + Enkel att förstå och tillämpa + Stabilt över tiden - Alltid svårt med acceptans för fasta värden som inte har direkt koppling till någon fysisk eller ekonomisk storhet 8
4.5 Emissionsfaktorer När det gäller vilka emissionsfaktorer man ska använda så finns det ett par olika spår. Det första alternativet är att de anläggningar som mäter sina direkta fossila CO 2 -utsläpp också använder dessa data. Vill man däremot ha en genomsnittlig faktor för hushållsavfall respektive verksamhetsavfall som eldas i Sverige bör man använda de beräkningsvärden som Naturvårdsverket har publicerat [17]. Dessa kommer också sannolikt att uppdateras regelbundet utifrån resultaten från anläggningarna som mäter sina utsläpp. Vid framtida uppdatering är det dock inte säkert att man kommer kunna ta fram separata värden för hushållsavfall och verksamhetsavfall. Det värde som idag har haft mest användning är ett värde som ingår i Sveriges klimatrapportering till FN (National inventory report [18]) vilket är 25 kg CO 2 /MJ tillfört bränsle (90 kg CO 2 /MWh tillfört). För att få en emissionsfaktor som harmoniserar med VMK [3] bör man till de direkta fossila CO 2 utsläppen också lägga emissionerna från insamling samt en genomsnittlig emission av lustgas från avfall. När det gäller tillägget för transport/insamling av avfall kan den i grunden kanske ifrågasättas eftersom avfallet i alla fall skulle ha samlats in även om det inte gick till avfallsförbränning. För att få det att harmonisera med VMK bör det dock läggas till. Lustgasemissionen skulle exempelvis Avfall Sverige kunna bistå med genom att samla in och bearbeta den i Avfall Web. Alternativt kan de data som används i NIR användas [18], i det fallet är faktorn 0,006 kg N 2 O/GJ tillfört bränsle. 9
5 Slutsatser Allokering av såväl emissioner som primärenergi kan vara olika komplicerat i olika fall. Gode m.fl. [1, 2] konstaterade i sina arbeten att det för avfallsbränslen inte finns någon strikt fysikalisk storhet som man kan knyta allokeringen till utan det blir till viss del en fråga om vad man vill uppnå och därmed ett mått av subjektiva värderingar. De allokeringsmetoder som gås igenom i Värdering av fjärrvärmens resurseffektivitet och miljöpåverkan har alla sina för och nackdelar när man ser till den praktiska tillämpningen av dem. Den största fördelen med metoderna som bygger på 100 % allokering till antingen avfallssystemet eller energisystemet, baserat på huvudsyftet, är dess enkelhet. Däremot bedöms de som mindre lämpliga ur aspekter som logik och acceptans, speciellt eftersom det är väldigt svårt att faktiskt avgöra huvudsyftet med en anläggning. Metoderna som använder någon form av systemutvidgning har en styrka i att de kan uppfattas som mer en metodik som tar ett större helhetsgrepp. Vissa av dem lider dock av samma problematik som metodikerna med huvudsyftet med anläggningen, det vill säga att de blir extremfall (exempelvis där alternativbehandlingen ses som 100 % materialåtervinning eller 100 % deponering). Borde-metodiken som föreslås är mer balanserad, det främsta problemet med den är referensramarna vad ska egentligen avgöra vad som bör återvinnas och hur ska det följas upp? Ekonomisk allokering som är den metod som Gode m.fl. rekommenderar och den har sin styrka i att den har en storhet att knyta allokeringen till. Den ekonomiska intäkten från avfallsbehandlingen respektive energiförsäljningen fungerar då som fördelningsgrund. Problemet med den metoden är vilka intäkter man ska använda för att få transparens och en likartad hantering mellan alla företag. Om ett företag äger fjärrvärmenätet som värmen från avfallsförbränningen levereras till eller inte borde logiskt sett inte spela någon roll men kan i praktiken komma att göra det. Valet av om man lägger bränsleberedning i egen regi eller hos någon bränsleleverantör kommer också att få en påverkan då intäkterna på avfallssidan påverkas av sådana val. Det sista alternativet som utvärderades var en enkel 50/50 allokering mellan de båda produkterna. Den största styrkan med denna variant är enkelheten samt logiken att det inte är det ena eller det andra systemet som ska bära 100 % av belastningen. Nackdelen är främst att det naturligtvis inte med ett fast värde finns så stora möjligheter för att i det ena eller andra systemet individuellt påverka sin del av belastningen. Å andra sidan får istället båda systemen en påverkan av exempelvis mer plastavfall i avfallet vilket kan ge ett intresse från båda systemen att arbeta med att minska miljöbelastningen. Utifrån vår granskning av metoderna som exemplifierades i [1] rekommenderar vi att inte använda extremallokeringarna där 100 % allokeras till det ena eller det andra systemet. Detta för att det med Sveriges hårda integrering mellan avfallssystemet och energisystemet blir ologiskt att hävda att anläggningarna generellt (även om det kan finnas sådana exempel) så klart bara har ett huvudsyfte. 10
När det gäller borde-metoden kan den i framtiden mycket väl vara intressant. Den skulle på ett sätt kunna sägas vara en motsvarighet till hållbarhetskriterierna som utvecklats för flytande och gasformiga biobränslen. Det vill säga att avfall som borde gå till alternativ behandling (materialåtervinning) ska ge en högre miljöbelastning. Frågeställningarna kring detta är dock väldigt komplexa och det krävs en hel del ytterligare arbete för att få en sådan metod praktiskt tillämpbar. De alternativ som enklast skulle gå att applicera för närvarande är antingen den ekonomiska allokeringen eller 50/50- allokeringen. Vilken man väljer är främst en smaksak. Den ekonomiska allokeringen kräver dock att branschen tar fram ett antal riktlinjer hur den ska beräknas (vilken värdering ska finnas på levererad värme med mera). Båda metoderna borde dock efter en del utveckling gå att få acceptans för i både avfallssystemet och energisystemet. De skulle också kunna fungera som bra övergångslösningar om arbetet med att vidareutveckla borde-alternativet fortsätter. 11
6 Referenser 1. Gode, J., et al., Värdering av fjärrvärmens resurseffektivitet och miljöpåverkan, 2013:3, S.F. AB, Stockholm, 2013, 2. Gode, J., et al., Primärenergi i avfall och restvärme, S.F. AB, Stockholm, 2012, 3. Värmemarknadskommittén, Överenskommelse i värmemarknadskommittén 2012 om synen på bokförda miljövärden för fastigheter uppvärmda med fjärrvärme, 2012. 4. EU-domstolen,Mål C -251/07 Gävle Kraftvärme AB mot Länstyrelsen i Gävleborgs län,2008,eudomstolen 5. EU,DIRECTIVE 2010/75/EU OF THE EUROPEAN PARLIAMENT AND OF THE COUNCIL of 24 November 2010 on industrial emissions (integrated pollution prevention and control),2010,eu 6. Miljödepartementet,Förordning 2013:253 om förbränning av avfall,2013,miljödepartementet 7. EU,EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2008/98/EG av den 19 november 2008 om avfall och om upphävande av vissa direktiv,2008,e.o.e.u. råd 8. Nielsen, K., Fastighetsnära insamling av förpackningar och tidningar, Litteraturstudie 2012, 59, K.G. Stad, Göteborg, 2012, 9. FTI, Återvinning av plastförpackningar ger tydliga klimatvinster, FTI. 10. Holmström, D., et al., Framtida marknaden för biogas från avfall, 100, W. Refinery, Borås, 2013, 11. Carlsson, A.-S., Kartläggning och utvärdering av plaståtervinning i ett systemperspektiv, IVL rapport B1418, Stockholm, 2002, 12. EU,Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1069/2009 av den 21 oktober 2009 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter och därav framställda produkter som inte är avsedda att användas som livsmedel och om upphävande av förordning (EG) nr 1774/2002 (förordning om animaliska biprodukter),2009,eu 13. Leander, J. and M. Sernland, Nationell kartläggning av plockanalyser av hushållens kärl- och säckavfall - Aktuella resultat och metodik, U2011:04, A. Sverige, Malmö, 2011, 14. Haraldsson, M. and J. Sundberg, Klimatpåverkan från import av brännbart avfall, Avfall Sverige rapport U2009:06, A. Sverige, Malmö, 2009, 15. Hjalmarsson, L., Skatt i retur, Finansdepartementet, Editor 2009, Statens offentliga utredningar: Stockholm. 16. Lindfors, L.-G., et al., Nordic Guidelines on Life-Cycle Assessment, Nord 1995:020, 224, N. ministerrådet, 1995, 17. Naturvårdsverket, Hänvisningsvärden som publicerats av Naturvårdsverket enligt artikel 31.1 c i Kommissionens förordning (EU) 601/2012, 2012-11-08, Naturvårdsverke. p. 1. 18. Naturvårdsverket, National Inventory Report Sweden 2013, Annexes, Greenhouse Gas Emission Inventories 1990 2011 Submitted under the United Nations Framework Convention on Climate Change and the Kyoto Protocol, 2013, 12
Rapporter från Avfall sverige 2013 avfall SVerigeS utvecklingssatsning U2013:01 Handbok i hantering av smittförande, stickande/skärande avfall samt läkemedelsavfall U2013:02 Implementering av rikstäckande kvalitetssäkringssystem för avloppsfraktioner från små avlopp U2013:03 Värdering och utveckling av mätmetoder för bestämning av metanemissioner från öppna rötrestlager försök i pilotskala U2013:04 Verifiering av gällande BREF-dokument om avfallsbehandling Rapport Referensdokument om BAT för avfallsbehandlingsindustrin U2013:05 Metod för korrigering av VFA-förlust vid bestämning av torrhalt i biomassa (Method for correction of VFA loss in determination of dry matter in biomass) U2013:06 Kommunalt huvudmannaskap för sopsug. Utredning av organisatoriska, ekonomiska och juridiska förutsättningar för kommunalt huvudmannaskap för sopsug U2013:08 Metananrikning av rågasen under rötningsprocessen (In-situ methane enrichment of raw biogas in the anaerobic digestion process) U2013:09 Manual för utformning av återvinningscentraler U2013:11 Manual för plockanalys av hushållens kärl- och säckavfall U2013:12 Biogasuppgradering Granskning av kommersiella tekniker U2013:13 Integrering av vätgas och syntesgas med befintliga biogasanläggningar möjligheter till ökad biogasproduktion och minskade uppgraderingskostnader U2013:14 Minireningsverk i enskilda avlopp U2013:15 Textilt avfall. En framtida resurs Pilotprojekt i Stockholm U2013:16 Hushållsavfall i siffror - Kommun- och länsstatistik 2012 U2013:17 Gula tunnan utvärdering av en fastighetsnära insamling av tidningar och förpackningar i blandad fraktion U2013:18 Kvartersnära återvinningscentraler U2013:19 Volymvikter för avfall avfall SVerigeS utvecklingssatsning, BiologiSk Behandling B2013:01 Förbehandling av matavfall för biogasproduktion - Inventering av befintliga tekniker vid svenska anläggningar B2013:03 Metanutsläpp i den svenska fordonsgaskedjan En nulägesanalys avfall SVerigeS utvecklingssatsning, deponering D2013:01 Framtidens deponier en torr historia? D2013:02 Handbok för deponigas AVFALL SVERIGES UTVECKLINGSSATSNING, Energiåtervinning E2013:01 Konkurrensutsättning av turbinrevisioner E2013:02 Utvärdering av metallanalysinstrumentet OVA7000 E2013:03 Additiv för att minska driftproblem vid rostförbränning av avfall E2013:04 Kapacitetsutredning 2013 Avfallsförbränning till år 2020 E2013:05 Erfarenheter från behandling av ammoniakhaltigt survatten från avfalls- och samförbränningsanläggningar E2013:06 Importerat avfallsbränsle till förbränningsanläggningar för avfall metoder och verktyg för kontroll och säkerställande av kvalitet samt av att CSR- frågor beaktas E2013:07 Praktisk bedömning av allokeringsmetoder för avfallsförbränning
Vi är Sveriges största miljörörelse. Det är Avfall Sveriges medlemmar som ser till att svensk avfallshantering fungerar - allt från renhållning till återvinning. Vi gör det på samhällets uppdrag: miljösäkert, hållbart och långsiktigt. Vi är 15 000 personer som arbetar tillsammmans med Sveriges hushåll och företag. Avfall Sverige Utveckling E2013:07 ISSN 1103-4092 Avfall Sverige AB Adress Telefon Fax E-post Hemsida Prostgatan 2, 211 25 Malmö 040-35 66 00 040-35 66 26 info@avfallsverige.se www.avfallsverige.se