Mode Elsie En dokumentation av modeaffären Mode Elsie och modisten Elsa Hellberg. Elsa Hellberg i affären 1973. Foto: Lars-Erik Rannegårdh. I Eskilstuna museers arkiv. Carin Anderson, Eskilstuna museer 2001.
Bakgrund Hösten 1997 fick Eskilstuna museer ett tips om att det såldes ut mängder av hattar från 1930- talet och fram till våra dagar i en lokal vid Rademachersmedjorna. Hattarna kom från butiken Mode Elsie på Köpmangatan 52 i Eskilstuna. Där, i ett vackert trähus från 1800-talet, hade den lilla hattbutiken funnits ända sedan 1934. Det var då Elsa Hellberg (på den tiden Olausson) startade sin egen modeaffär. Hon drev butiken ända fram till 1991och sedan var det hennes systersons fru, Birgitta Kärnfeldt Eriksson som tog över verksamheten. Birgitta drev butiken i ytterligare sex år, fram till 1996, men sedan tvingades hon att stänga affären på grund av bristande lönsamhet. Och nu såldes de alltså ut, alla hattarna från Elsas stora lager, med modeller ända från 1930-talet fram till våra dagar. Vi kontaktade Birgitta och fick sedan komma och titta på hattarna, och det var verkligen en upplevelse! Hattarna fyllde ett helt rum trots att Birgitta redan hade haft flera utförsäljningar i affären. Vi valde med möda ut 17 hattar till museernas samlingar och bestämde oss samtidigt för att vi ville göra en dokumentation av affären Mode Elsie och modisten Elsa Hellberg. Dokumentationen som så småningom kom igång bygger i huvudsak på intervjuer och insamling av fakta och föremål. Tyvärr hade Elsa gått bort samma år (1997) som dokumentationen påbörjades så det finns tyvärr inga uppgifter direkt från henne. Däremot har jag intervjuat några av de som arbetat hos Elsa, andra affärsägare längs Köpmangatan och så förstås Birgitta, som tog över verksamheten efter Elsa. Under mina efterforskningar har det blivit tydligt att det finns mycket litet skrivet både om modisternas hantverk och damhattar i allmänhet. Förhoppningen är att denna lilla skrift ska bättra på statistiken lite grand. Syftet med dokumentationen är att förmedla en bild av hur det kunde vara att som kvinna driva en egen affär här i Eskilstuna från 1930-talet och fram till idag. Jag vill också beskriva det hantverk modisten utför liksom hur det var/är att arbeta i modeaffär. Dessutom har jag tagit med lite grand om hattmode och traditionen att bära hatt. Hattmakare hattstofferare modist Modist kommer från det franska ordet modiste och det betyder modehandlerska och/eller hattsömmerska. En modist är enligt Nationalencyklopedin en person som tillverkar och säljer damhattar medan herrhattarna tillverkas av hattmakare. Hattmakare har funnits i Sverige ända sedan medeltiden. Då kallades de filtare, eftersom de arbetade med filtmaterial. På den tiden gjorde hattmakarna både herr- och damhattar. Men redan i mitten av 1600-talet bildades ett separat skrå för hattstofferare. Hattstofferaren arbetade med att dekorera och sälja hattar, och eftersom endast män fick ingå i skråväsendet var hattstofferaren alltid en man. På 1800-talet fanns inga hattstofferare kvar utan verksamheten hade tagits över av modekrämerskor och nipperhandlerskor. De sålde bland annat sy- och dräkttillbehör för damer. 1 De tillhörde inte något skrå och därför var just detta yrke ett av få där kvinnor hade en chans att etablera sig som egna företagare. I mitten av 1 Resare, Ann; Klädd i hatt 2
1800-talet så dyker då den första modisten upp i Stockholm 2 och vid sekelskiftet fanns det många modister och modeaffärer, inte bara i Stockholm utan runtom i landet. Modeaffärerna blomstrade framför allt under 1800-talets senare del och 1900-talets första hälft. 14 modeaffärer i Eskilstuna När Elsa startade sin butik 1934 fanns redan många modister etablerade i Eskilstuna. I 1945 års telefonkatalog fanns hela 13 modeaffärer här i stan och en i Torshälla. 1959 hittar man 12 affärer i telefonkatalogen. Bara på Köpmangatan fanns förutom Mode Elsie även Hattateljén på nr 29, Hattsalongen (tidigare Hellfors & Co) på nr 46, Modes Eve AB på nr 35, och Hattcentralen på nr 50. Enligt en skrift från Köpmangatans vänner 3 fanns det på 1940-talet sex modeaffärer på gatan som för övrigt var känd som stadens modistgata. 40 år senare fanns bara Mode Elsie kvar. Ett kvinnodominerat yrke Det var nästan uteslutande kvinnor som drev och arbetade i modeaffär. Det var bara två butiker i staden som drevs av män enligt vad man kan se i telefonkatalogerna från 1945 och 1959. Dessa båda var Päls & Hattmode på Fristadstorget 6, som drevs av en manlig körsnär (han kallades inte modist) och Åkes hattshop på Kriebsensgatan som säkerligen inte heller kallade sig modist utan fabrikör eftersom han också ägde en hattfabrik i staden. Att vara modist var helt enkelt ett mycket kvinnodominerat yrke vid den här tiden. Lärlingstid När Elsa Olausson var 21 år började hon som lärling hos Hellfors & Co på Köpmangatan. 4 Då, på 1930-talet, var det den enda vägen att gå för den som ville utbilda sig till modist. Elsa gick i lära på samma sätt som mängder av andra unga modeintresserade flickor vid den här tiden. Då var modistyrket ett av få yrken där det var allmänt accepterat att kvinnor startade egna företag. Under åren som lärling försörjde sig Elsa genom att arbeta extra i en av stadens många kastrullfabriker. När Elsa var 25 år gammal var hon färdigutbildad och kunde starta sin egen butik. Idag är utbildningsmöjligheterna fler för den som vill bli modist än de var på 1930-talet, trots att möjligheterna att leva på yrket har blivit allt sämre. Det finns en tvåårig påbyggnadsutbildning (efter beklädnadsteknisk) för modister och det finns också möjligheter att lära modistyrket inom vissa gymnasieskolors hantverksprogram. Den som vill bli modist idag kan också gå samma väg som Elsa och börja som lärling i någon av de få kvarvarande modebutikerna. Den gamla traditionen med gesällbrev och gesällprov återupptogs nämligen 1993 och för de riktigt erfarna modisterna finns också möjlighet att avlägga mästarprov. 2 Ibid 3 Köpmangatan & Rådhustorget Skrift av Köpmangatans vänner. 4 Eskilstuna-kuriren, Nekrolog, 1996-01-12. 3
Elsa öppnar egen modebutik Elsa Olausson öppnade sin modeaffär på Köpmangatan 21 (nuvarande nr 52) i februari 1934. På museet finns det hyresavtal hon då skrev med sin hyresvärd Hugo Andersson. 5 Elsa var 25 år och hon var ogift, vilket de allra flesta yrkesverksamma modister var vid den här tiden. Hyresavtalet från 1934. Fotograf: Rolf Hjalmarsson, Eskilstuna museer Affären gick bra och Elsa kunde anställa extrahjälp vilket man kan se i hennes kassaböcker. Ett flertal namn återkommer regelbundet, men om de var fast anställda eller inte framgår inte av kassaboken. Från senare tid, 1950-talet och framåt vet vi däremot att Elsa hade fast anställd personal, under 1950-talet var det två personer, senare en. Kassabok för åren 1941-1942. Fotograf: Rolf Hjalmarsson, Eskilstuna museer 5 Hyreskontrakt emellan Hugo Andersson och Elsa Olausson. 4
Köpmangatan i Eskilstuna gamla stad Elsas butik låg på stadens gamla affärsgata med anor från medeltiden. Längs med denna gata, som kallades Långgatan fram till 1897, har under århundraden hantverkare och köpmän erbjudit gamla stadens innevånare sina tjänster. Affären omkring 1991. Foto B Kärnfeldt-Eriksson Området kring Köpmangatan och dess gamla bebyggelse har uppmärksammats av flera olika kulturella institutioner. 1941 genomförde B. Norsander från Nordiska museet en kulturhistorisk undersökning av området och här följer ett utdrag ur den del som rör just det hus där Elsa hade sin lilla modeaffär i närmare 60 år: Boningshus vid gatan i två våningar med gröngrå liggande spåntpanel, vita foder och listverk samt röda fönsterbågar. Sadeltak med enkupigt tegel. Huset är enligt ägarens uppgift byggt 1884. Öster om gathuset, med gaveln mot Bergsgränden, ligger en liten envånig stuga med grågrön spåntpanel, vita foder och listverk samt rödbruna dörrar och fönsterbågar. Sadeltak med enkupigt tegel, låg gråstenssockel. Stugan är troligen från 1700-talets senare hälft. Utefter grinden, mellan gathuset och stugan, ett plank med portar till gården. Ungefär mitt på och tvärsöver den långsmala tomten ligger en timrad envåningslänga med förhöjd överdel av plank. Långsidan mot gården är klädd med lockribbpanel, baksidan, mot trädgården, har bart, rödfärgat timmer. Foder och fönsterbågar vita, dörrar gula och rödbruna. I byggnaden, som nu inrymmer garage och vedbod, har förr varit ladugård. I nuvarande vedboden finns ännu spiltor kvar. På gårdens norra sida, väste om ladugårdsbyggnaden och sammanhängande med denna ligger en länga bestående av två små rödtimrade byggnader och ett brädskjul av röd lockribbpanel. Den lilla kvadratiska timmerbyggnaden närmast boningshusen är avträde, därefter kommer det timrade brygghuset samt därefter, närmast ladugården, vedbodlängan. Genom överbyggd passage vid ladugårdsbyggnadens södra gavel kommer man till trädgården, som upptager nästan hälften av tomtens hela längd. Trädgården består huvudsakligen av potatisland. 5
Arbetsuppgifter De huvudsakliga arbetsuppgifterna hos Mode Elsie var att tillverka och sälja hattar. Fram till 1960-talet var det oftast två anställda som arbetade i butiken. Elsa lärde efterhand själv upp sina anställda inom modistens hantverk. Arbetet delades upp på ett naturligt sätt så att när någon var nyanställd så arbetade hon mest med försäljningen medan den hade mer erfarenhet främst arbetade med själva tillverkningen av hattar. Så småningom lärdes även den nyanställda upp i hantverket. Men eftersom arbetsplatsen var liten så hjälptes man naturligtvis åt. Inger Gustavsson som arbetade hos Elsa på 1950-talet berättar: -Där satt vi och sydde och pressa och satte på sorgslöjor och gjorde såna grejer och så kom det någon (förf. anm: in i butiken.) då gick man nerför trapporna och expedierade. Elsa själv arbetade mest med att leda flickornas arbete i hattsömnad, med försäljning och kontorsarbete. Modistens hantverk Ungefär hälften av de hattar som såldes i affären var tillverkade av Mode Elsie. Tillverkningen ägde rum i ett litet rum bakom själva butikslokalen. Efter att ha gått upp för en liten trappa med fyra steg kom man in i det lilla, trånga rummet där hattarna tillverkades. Rummet hade minst sagt många olika funktioner. Det var ett kombinerat personalrum, kontor och modistateljé. (senare även omklädningsrum/provhytt.) Där fanns litet pentry med gaskök och ett litet handfat. Framför fönstret stod några gamla köksbord med träskivor på. Vid bordet satt de anställda och tillverkade hattarna. I taket hängde klädstreck med färdiga hattar markerade med lappar som berättade vilken kund hatten hängde och väntade på. Alla hattar var inte nya utan vissa hade lämnats in för reparation eller ändringsarbete. Modistateljén i samband med att Birgitta tog över affären 1991. Foto B. Kärnfeldt-Eriksson Elsa köpte liksom andra modister in färdiga filtkapliner (hattstommar) för tillverkning av hattar. Filtmaterialet köpte hon in från Västerås Strå- och filtfabrik. Kaplinerna var oftast gjorda i ullfilt eller felb-melusin-hår och formades över hattstockar av trä, genom att pressas med fuktiga dukar. Detta moment kallas att dra ner hatten på stocken, eller att dra hatten. Att dra hattar är ett tungt arbete som kräver starka nypor. Man får slita och dra i kaplinerna för att få ned dem på formstockarna. Kaplinen fästes med stift på stocken och fick torka. Så klipptes 6
brättet av och formades på en särskild brättstock. Slutligen syddes brättet ihop med kullen. Den färdiga hatten appreterades (indränktes med förstyvningsmedel) och garnerades. Behandlingen med appretur gjorde att hattarna behöll de sin form och fasthet, även de skulle råka ut för en regnskur Under Elsas första årtionden som modist var det vanligt att modisterna tillverkade en egen appretur av shellack och rödsprit. Många modister tillsatte också appreturen redan när hatten drogs eftersom ämnet gör materialet medgörligare att dras ut till olika former. Appreturen luktade dock mycket starkt. Modisten Solveig Bernstein berättar i sin uppsats Mitt liv som modist i Swea Johanssons bok Hattar, mössor och schaletter om de problem som appreturen kunde orsaka: Men usch så vätskan luktade! Inte så sällan fick man huvudvärk när man står över ånga som användes som ett komplement till appreturen. Mode Elsie tillverkade inte bara vanliga hattar utan åtog sig även att sy skinnmössor, och laga skinn. Många skinnmössor lämnades också in för att byta foder. Att sy i skinn kunde ofta vara både svårt och arbetsamt. Ella Stahre, som var anställd hos Elsa under 1960- och 1970-talen berättar: -Det var jobbigt att dra skinn, för då fick man ta i med tummen och riktigt dra ut. Det var jobbigt för att man måste ju spänna. Och skinn det ska ju blötas först och då måste det vara färskt annars så går det inte, då spricker det. Man kan ju töja ut det jättemycket, som man inte tror. Ja, det var intressant i början, man vart snopen faktiskt att det gick att göra så. Men det går inte när det får ligga, skinn, och bli torra alltså, då går det inte och dra ut dom för att då spricker det. Då får man ha sprit på istället för vatten. En av de återkommande arbetsuppgifterna hos Mode Elsie var att ångbehandla hattarna. Dels användes ångan för att fräscha upp hattar som blivit lite tilltufsade i affären och dels ångades alla nytillverkade hattar som sista moment när man sytt en hatt färdigt. Ånga fick man från kaffepannan som stod på gasolköket i pentryt. Inger Gustavsson: Ja, då hade man vatten i en kaffepanna och sen så ångade man hattar och sammetsband som skulle bli lite fräscha och så här. Man håller den över ånga, vet du. Och jag tror bara hon hade en kaffepanna som ångade där. Och den där den skulle ju fyllas med vatten varje morgon när man kom då och sätta på, för att den skulle bli varm, så det var såna där grejer man hade på den tiden. Det var inte så det var lite primitivt. Men samtidigt var det väl rätt så skönt med den där stilen också, egentligen. Försäljningen De av mina informanter som har arbetat hos Mode Elsie har alla poängterat glädjen i att få arbeta med mode och att få träffa nya människor som de kanske mest positiva sidorna av expedityrket. De talar också om de många fördelarna med att ha en liten specialiserad butik till skillnad från det stora varuhuset. Ella berättar: -Men dom här små butikerna dom är ju...ja vad ska jag säga...dom har mera kunskap än dom här stora när man ska handla. Vi hade en kund...eller en som kom in en lördagsmorgon, och...ja det var ett par, ett Stockholmspar, det var vintertid och hon hade köpt en ny kappa, med en flott krage på kappan, skinn.. Och då så sa hon så här direkt; Kan du säga mig, sa hon, vad det här är för skinn? Jaa, det kan jag, sa jag, för vi har skinnmössor likadana, och då sa jag att; det är australisk 7
opossum. Det var ett ovanligt skinn, inget vackert, i mitt tycke alltså. Utan det var rödbrunt, mörkare än en räv om man säger, och lite tovigt. Nej, men då sa hon; Ja men det är väl konstigt, här har vi sprungit i hela Stockholm, vi har varit överallt, i Södertälje... och vi har varit runt i städer, sa hon, för vi åker ut mycket, ingen har vetat, sa hon, så kommer man in i en sån här liten butik, det är ju märkvärdigt! Birgitta berättar mycket om hur roligt många kvinnor tycker att det är att prova hattar, och om den uppsluppna stämning som ofta uppstod i hennes hattaffär. De många skratt hon fick ta del av blev för henne ett viktigt argument för att kämpa vidare med affären trots att hon aldrig fick den att gå med vinst: Ja, alla pratar med varann. Och det var ju det som var så roligt när man hade affär för det blev ju ofta en dialog om det var flera kunder i affären samtidigt, alla la sig i det här med att köpa hatt. Och det var liksom kul därför att, jag menar om jag sa att jag tyckte att den här hatten satt väldigt bra på henne, att hon var snygg i den, så kunde det ju vara det att dom trodde att jag så hemskt gärna ville sälja den där hatten så det var därför jag sa det. Fast jag sa alltid åt dom att jag försöker alltid vara så ärlig jag kan. Tycker inte jag att folk passar i det så försöker jag att få dom att ta nåt annat. Men jag menar, hade man flera kunder inne i affären så kunde man ju säga det att; vad tycker ni, ärligt och uppriktigt, helt oberoende människor som inte har det minsta förtjänst eller nånting av att dom pratar om den här hatten då. Så att ofta blev det ju så att dom köpte det då på grund av att vi var flera som tyckte att det var bra. Sen har det ju alltid varit så här att det där med att prova hatt, det har ju varit nånting som alla tjejer i olika åldrar har tyckt varit väldigt kul. Jag menar även dom här som bara är en tvärhand hög tycker det är skitroligt att prova hattar! Birgitta samarbetade mycket med de andra butikerna när det gällde kläder till större högtider. När grannbutiken sålde en klänning till t ex ett bröllop tipsade de om att hatten kunde köpas hos Mode Elsie och tvärtom. Birgitta föreslog ofta sina kunder att ta med de plagg som skulle bäras till hatten så att de kunde prova allting tillsammans. Då fick det lilla rummet innanför butiksloken ytterligare en funktion, nämligen som omklädningsrum: -Och jag menar det är ju väldigt svårt när man då ser en hatt hänger på en eller sitter på en docka eller någonting att tänka sig hur den ser ut på en själv. Och sen beror det ju alldeles på hur man är kläd när man kommer i. För jag menar kommer man då tidigt på våren när man fortfarande har sina tjocka vinterkläder på sig och sen är det dags för att prova då, om man är bjuden på bröllop fram i maj och börja titta på såna grejer, jag menar oftast så ser det ju inte klokt ut, därför att det stämmer inte alls med vad man har på sig för övrigt. Så dom har gått upp däruppe och tagit på sig och sen har dom kommit ner då och provat hattar, ihop med den här dräkten eller klänningen, vad dom nu skulle ha för någonting när dom skulle på ett bröllop eller barndop eller konfirmation eller vad det nu var för någonting. Inköp Ungefär hälften av de hattar som fanns till salu i Elsas affär var maskintillverkade och inköpta av Elsa själv. Hon var känd för att köpa in stora lager av hattar. För henne var det mycket viktigt att alltid ha ett bra och stort sortiment hemma. Det skulle alltid finnas något som passade till varje kund. 8
Butiken vid Birgittas övertagande 1991. Foto: B. Kärnfeldt -Eriksson Ofta fick de anställda flickorna följa med på mässor och inköpsresor till Stockholm. Och när handelsresande kom till staden fick de följa med och titta på nya hattar och nytt material. Ella berättar att Elsa tyckte mycket om att köpa in nytt: -Jaa, hon var mycket, innan jag kom var hon mycket på dom stora mässorna. Annars så kom ju försäljarna hit och dom hade öppet på Statt så dom, där hyrde dom ju rum alltså, så dom hade utställning där och visade allt vad dom hade Där var jag med flera gånger. -Så då kom alla dom här som fanns, modisterna i stan? -Jaadå, det gjorde dom. Men dom hade särskilda tider för var och en, för dom ville inte ha...dom var noga med det där så att dom inte fick samma hattar allihopa. Lagerlokalen låg inne på gården ovanpå det som en gång varit ladugård. Inger Gustavsson minns det tunga arbetet att bära kartongerna till och från butiken: -Sen uppe på där, uppe på dom här stallarna där hade ju Elsa lager. Och det var såna stalldörrar som man öppnade så här (utåt) och där hade hon kartong på kartong på kartong med hattar. Där karta man upp och jag vet inte sjutton hur man kom upp. Hur det egentligen var, men där hade hon i varje fall kartonger och det som var kvar då och som inte hade gått att sälja på rea det ena året det satte hon bara något årtal på och så slängde man upp det där. Men det var ju synd, för det är så mycket fina hattar som fanns där. För att dom måste ju dom kunde ju inte ha mått så väl däruppe. Även Ella minns det återkommande bärandet av kartonger: -Det är ett stort garage längst in. Och det skulle bäras. Vår och höst. Fram och tillbaka. Ja det var ett förskräckligt jobb! Så det var ju jobbigt tack vare att hon tog in så mycket grejer, det skulle ju finnas, det fick inte fattas nåt! 9
Uthusen inne på gården där Elsa hade sina hattförråd. Foto Rolf Hjalmarsson, Eskilstuna museer. Elsa hade dessutom ett minst lika stort lager av material för att sy hattarna. Även här köpte hon in stora mängder och hög kvalitet, minns Ella: -Oj ja, det var så mycket så! Sånt som inte finns nu. Hon hade ju en guldgruva egentligen i material däruppe. Såna där fina saker...det är ju nästan utländska grejer alltihopa nästan... och det förekommer nästan inte idag. Det är för dyrt! Kunderna Elsa hade ganska många stamkunder bland dem som bodde i närheten. Hennes affär ansågs hålla hög klass och kvalitet. Kundkretsen var blandad, både från arbetarklass och finare familjer. Elsa gjorde dock ingen skillnad på folk och folk utan var rak mot alla kunder och krusade heller inte i onödan. Som svar på frågan om Elsa hade stamkunder svarade Ella: -Ja, o ja! Det hade hon...vi...ja man vart ju, om man säger, som en familj. Man vart bekant när alla kom in där. Man kände dom, och dom pratade både om hemma och det i affärn. Jaa, det var massor som kom regelbundet. Och som kom direkt och ville ha en hatt uppsydd och så där. Inger minns några av dem som bodde på gatan och som var trofasta kunder: -Jo, det fanns, det fanns dom här tanterna nere på gatan fröknarna Sandström och det var väl tre flickor och så mamman och dom där kom ju, och alla köpte ju hattar, och jag menar den ena skulle väl överträffa den andra. Och sen hade hon ju mycket andra kunder också som kom jämt till henne och handlade. Men så kom ju dom här fina, dom var ju alltid besvärligare, det har dom väl alltid varit. Dom skulle ha saker och ting av nästan ingenting, av skinn och sånt här, det skulle sys skinnmössor och sådär. Även om det inte var några märkvärdiga skinn så tyckte väl dom att det var märkvärdigt. Då skulle man kunna fixa till vad som helst. Hade dom med sig skinn då? Jaa, kanske dom hade köpt en päls och så fick dom kanske en liten bit skinn utav körsnären då, så det hade dom ju. Det hade dom ju med sig Många gamla kunder har berättat för Birgitta att Elsa kunde vara mycket vänlig och lät gärna de som hade lite dåligt med pengar få handla på avbetalning: -Ja, och det vet jag många äldre tanter har kommit in och berättat att på den tiden så när dom inte hade det så fett på 40-talet, ja redan på 30-talet kanske, att då kom dom ju in för då skulle dom ju ha ny vårhatt och dom skulle ha ny hösthatt. Men i och med att dom kostade så 10
pass mycket som dom gjorde så var dom ju ute i väldigt god tid, så i januari-februari så var dom inne och så fort nya modeller hade kommit så var dom inne och tittade på det och så bestämde dom sig för vilken modell dom skulle ha och vilken färg och såna där grejer och så syddes den upp och sen betalade dom av på det, varje gång, dom hade veckolön på den tiden. Så betalade dom av på den där hatten tills dom kunde gå och hämta den då precis lagom till Valborg eller 1 maj. För då skulle man ha ny hatt. Arbetstider På 1950-talet var affären öppen måndag till fredag nio till sex och lördagar nio till fyra, men öppettiderna minskade med åren. Men Elsas arbetsdagar blev ofta betydligt längre än öppettiderna. Ella berättar i intervjun att arbetstiderna även för de anställda kunde vara ganska flytande. Raster fick man ta när arbetet så tillät: -Det var ingen...neej. Jag jobbade ju.. vad ska jag säga...tre fjärdedelars tid, jag jobbade från nio till tre. Men det var ju sällan man fick gå hem klockan tre. Då var det inte så där noga med övertid att man skulle gå precis inte. Det förekom inte däruppe åtminstone. Och det var ingen middagstimma eller så inte. Den jobbade man över för flera gånger ser du. Inger Gustavsson som arbetade heltid, nio till sex vardagar och lördagar nio till fyra, hade dock sin entimmas lunch: Och så hade man väl en timmas lunch, och jag bodde en bit därifrån, men jag har för mig att jag oftast åkte hem på den här lunchrasten. Och då skulle man ju ha nå n kafferast, men det fick man ju ta sig när det inte var så mycket folk i affären och var det folk och man hade satt sig med bullen i mun eller mackan så fick man svälja det och så gå ut och expediera, det var inte att här sitter jag min halvtimma eller något. Ingen av mina informanter kan minnas att Elsa själv hade semester. Hon tog säkert ledigt ibland, men de minns det som att hon alltid fanns på plats i affären. Hon kunde helt enkelt inte tänka sig något annat än att vara i affären. Ur intervjun med Ella Stahre: -Hon tog ingen semester? -Nej. Hon hade semester däruppe. (på jobbet) Jag kan lika bra sitta här sa hon. Elsa hade ofta höga krav på sin personal och hon förväntade sig nog ofta att de anställda skulle vara lika hängivna arbetet som hon själv var. Men hon kunde också vara mycket givmild. Hon bjöd ofta hem flickorna på middag och kunde ge dem lite extra då och då. Inger minns: Flera gånger så bjöd hon. Och likadant om man kunde haft en bra kassa en lördag, det hade gått bra; Åh, flickor vad ni har varit duktiga, här har ni, gå på bio, ta Bengt med dig och gå på bio. Då slängde hon åt en Du vet hon kunde köpa grejer åt en utan att man hade räknat med det och sådär. Så att hon var ju väldigt givmild på det viset. Arbetsmiljö Något riktigt pentry fanns inte under Ingers tid och inte heller någon särskild matplats. Det var inte heller något som de anställda flickorna sakande då och det fungerade säkerligen likadant i de flesta småbutikerna runtom i staden. Det är först nu i efterhand när de tänker tillbaka med dagens perspektiv på sin arbetsmiljö som de reflekterar över att sådana faciliteter inte fanns. Elsa och flickorna åt medhavd lunch eller fika i det lilla rummet innanför affären, 11
och ingen hade någon tanke på att det skulle vara på något annat sätt: Så röjde man väl av en fläck på bordet Så hade man en kaffepanna, det fanns ett sånt där litet gaskök bara där och där kokade man kaffe för fikade gjorde vi väl någon gång under dagen. Men att det var inte något annat, inte något sånt här personalrum. Toaletten fanns ute i den ouppvärmda farstun och Inger trycker i sin intervju på att det i alla fall var vattentoalett. Många av de andra butikerna (och även lägenheterna) i den gamla bebyggelsen längs Köpmangatan hade enbart torrdass ute på gården att erbjuda sina anställda på 1950-talet: -En toalett fanns det ute i farstun, men den tror jag vi hade den ihop med killarna på Tors ramar eller om vi hade den själva, det var i alla fall kallt, men det var vattentoalett! (skrattar) Men det var svinkallt därute. Arbetet innebar ju också många tunga lyft i samband med att kartonger skulle hämtas och läggas in på lagret på vinden i uthusen inne på gården. (Se avsnittet Inköp.) Familjära relationer Både Inger och Ella hyste stor respekt för Elsa som chef. Aldrig förekom det att flickorna ifrågasatte hennes beslut eller order. Elsa kunde vara mycket sträng när hon var på det humöret och dessutom var hon ju som regel alltid också äldre än sina anställda, vilket kan ha förstärkt deras upplevelse av Elsas oinskränkta, överordnade position. Och det var nog mycket ovanligt att anställda i små företag, i synnerhet kvinnliga anställda, över huvud taget ifrågasatte den hierarki som rådde mellan chef och anställd under 1950- och 1960-talen. I samma andetag som de talar om respekt så berättar både Inger och Ella om Elsas givmildhet. De berättar om de familjära relationer som rådde mellan ägare och anställda. Elsas roll som chef innehöll många patriarkala drag, hon kunde ibland inta en omtänksam moders roll gentemot sina anställda. Hon kände ett stort ansvar dem, ett ansvar som sträckte sig långt utanför det som enbart rörde arbetet. Att gränsen mellan arbetsliv och privatliv var suddig för Elsa har väl redan framgått i texten ovan, men ibland kunde den bli oklar även för hennes anställda. Och, som Inger säger i citatet nedan, så var det helt säkert inget ovanligt för en liten butik där några få anställda arbetar tillsammans med sin chef: Sen var hon ju väldigt vänlig, hon bjöd ju hem en och man umgicks ju mer familjärt på nå t sätt. Det är ju rätt konstigt. Och jag vet min pappa han var sjukskriven en vinter, då hjälpte han henne att göra några såna här vad heter det skumplast att sätt över några ställningar hon hade, då istället för att köpa nya så klistrade pappa dit dom här skumplastgrejerna så hattarna satt bättre kvar på det där. Och det tyckte hon ju, det satt han och pula med för han var sjuk och kunde inte jobba och då gjorde ju han det där åt henne, och då fick han, till julklapp så fick han nånting som tack för det och jag har en julduk kvar än som mamma fick av henne till jul. Så att det var sådär att hon delade ut julklappar även då till mina föräldrar för att dom ja, det var nog tack för hjälpen för dom hade hjälpt till och sådär. Så att det var jag vet inte allting var så mycket annorlunda då, särskilt i dom här småaffärerna där man mest jobbade bara med chefen då. Jag tror det var så på fler ställen för det har jag ju upplevt tidigare med att det var det var bara så Man blev mer som en familjemedlem? Ja, man behandlades som en familjemedlem, ja precis. Det fanns också en gemenskap bland de som arbetade på Köpmangatan. För de som var kulturellt intresserade av själva bebyggelsen och att området hölls levande bildades tidigt 12
föreningen Köpmangatans vänner. Men om den mer informella gemenskapen mellan de som arbetade på gatan berättade Inger: -Man kände ju alla tjejer som jobbade, var dom än var, skoaffären mittöver och det var ju liksom, hela Köpmangatan var lite gemenskap. / Och på lördagarna då sprang man ju till caféet, Husmödrarna, och så köpte man rågsiktskaka, med skinka. Dom var så härliga, det var halva såna där rågsiktskakor. Då hade dom lagt senapen under och så var det skinkskivor uppepå. Och det var så smarrigt gott, så det var ju höjdpunkten! Privatliv och yrkesliv 1941 gifte sig Elsa med Karl (Kalle) Hellberg och bytte därmed efternamn till Hellberg. Elsa hjälpte Kalle ekonomiskt när han ville starta upp en mekanisk verkstad. 1960 skilde sig Elsa och Kalle sedan Kalle träffat en annan kvinna. Elsa tog det hela mycket hårt. Hennes arbete blev hennes räddning. Idag lever varken Kalle eller Elsa, så vi kan inte veta något om orsakerna till skilsmässan. Men helt säkert var det svårt att kombinera Elsas egna företagande med de krav som generellt ställdes på en gift kvinna på 1940- och 1950-talen. Enbart det faktum att modisterna nästan alltid var ogifta tyder ju på svårigheterna att kombinera en egen affärsrörelse med rollen som hustru. För att inte tala om när det kommer önskemål om barn med i bilden. Tyvärr känns problemen igen alltför väl än idag, trots att vi många gånger upplever oss som jämställda i Sverige år 2001. Många av dagens yrkeskvinnor kan säkerligen sätta sig in i Elsas situation. Birgitta funderar lite kring detta: -Men jag menar det är ju svårt också, hon hade ju startat den här butiken och verkligen fått det att fungera och hade en relativt god inkomst då och sen att han då ville att hon mera skulle sköta om hemmet och såna här grejer, vilket hon aldrig har varit särskilt intresserad av. Så det måste ha varit en stor konflikt där egentligen, dom emellan. Han arbetade väl då på sitt håll då och hade väl långa arbetsdagar och jag menar hon då hade ju sina arbetsdagar och jag tror inte att hon över huvud taget det märkte jag ju själv när man höll på med sina grejer där nere att fy sjutton inte ville man gå hem när klockan var sex. Man ville ju liksom då hålla på tills man var färdig med det man gjorde. Jag vet ibland så tyckte Lasse då i början, att; sjutton ska du inte ta med dig en säng och bo där nere! Och det kan jag tänka mig att hennes man måste ha tyckt också. Och andra sidan så visste han ju att hon hade affären när dom träffades. Ja, men om du tänker på att det här var i alla fall då på 1930-talet. Konventionen var nog så att kvinnan skulle nog rätta sig efter vad mannen tyckte. Jag tror det. Elsa och Kalle fick aldrig några barn. När man ser på Elsas förutsättningar så kan man ju fundera på om det var så att hon valde yrkeslivet istället för att föda barn. Birgitta: Och jag vet liksom inte varför, om det var så att dom inte ville ha några barn, att Elsa inte ville, det vet jag inte. För jag menar hurdant det än är så måste det ju ha varit, om hon skulle ha blivit gravid, så skulle det ju ha varit ett stort intrång på hennes verksamhet. För jag menar det var ju helt omöjligt på den tiden tror jag, att få barn och fortfarande ha affären kvar. Och jag menar jag vet inte vad hon hade för intresse.. Men jag tror egentligen så tror jag nog att det var så att Elsa var inte intresserad av att skaffa barn, hon var intresserad av sin affär..och tyckte att det var hennes liv så att säga. Elsa bodde först på Strandgatan, nära Klostergatan men flyttade på senare tid till Tegnérgatan. 13
De sista åren då hon närmade sig åttioårsåldern och hälsan började vackla fick hon åka färdtjänst till och från arbetet. Men hon fortsatte att arbeta. Birgitta Kärnfeldt-Eriksson tar över Mode Elsie När Elsa var 82 år var hennes hälsa så bräcklig att det blev helt omöjligt att arbeta vidare i affären. Det blev då hennes systersons hustru Birgitta som fick ta över verksamheten. Birgitta hade ända sedan hon kom in i familjen varit intresserad av hattar och Elsas modeaffär och Elsa hade många gånger pratat om att Birgitta skulle få ta över efter henne. Birgitta visste med sig att det skulle bli svårt att få affären lönsam. Elsas affär hade inte gått med vinst på länge, men det hade ändå gått ihop eftersom hon hade haft sin pension som ett extra tillskott i kassan. Trots de dåliga oddsen ville Birgitta ändå försöka, hon tyckte det var så roligt med hattar och hon ville också prova på själva modistyrket. Hon arbetade sedan tidigare med en revisionsbyrå, och tanken var att hon skulle behålla det arbetet på halvtid och ägna sig åt Elsies mode på den andra halvtiden för att på så sätt få det hela att gå ihop. Till en början hade Birgitta till och med en anställd för att kunna ha affären öppen samma tider som Elsa hade haft: -Första året som jag hade affären då hade jag en tjej anställd, men det gick ju inte, det var ju helt omöjligt. Men det var ju för att jag skulle kunna ha kontoret kvar hemma där i huset där vi bodde då, för jag hade ju kontor hela övervåningen. Och sen skulle hon jobba då så att hon jobbade på halvtid och jag skulle jobba då från klockan två till sex då och så skulle vi jobba varannan lördag. Men det fungerade inte jag vet inte om jag hade henne sju-åtta månader nånting, men då såg man att det bara rutscha utför. Så att jag fick ju liksom då göra så att jag provade ett halvår, kanske lite mer än ett halvår med att ha kontoret nere i affären, men det blev för trångt. Du vet när man jobbar med siffror och bokföring, det är mycket papper och mycket pärmar och sådana här grejer. Sen var jag dessutom tvungen att få utrymme att jobba med hattarna. Så det blev för trångt helt enkelt. Det gick inte. Den perioden var ju jag nere på kontoret klockan åtta på morgon, fast jag öppnade inte förrän tio. Men då hade jag ju den. Och sen så ändrade jag ju på det och flyttade tillbaka kontoret hem igen då och öppnade inte förrän tolv. Och det körde jag ju med ända tills jag la av sen. Och på slutet, sista året då tror jag inte ens jag hade öppet på lördagarna. Birgitta drev affären i sex år, men den blev aldrig lönsam. 1997 gav hon slutligen upp. Däremot var affären till mycket glädje, både för Birgitta och hennes kunder. Detta är något hon ofta kommer tillbaka till under intervjun. 14
Birgitta i affären 1990-tal. Foto B Kärnfeldt-Eriksson. -Det var hemskt roligt! Det var egentligen så var det så att det var roligt hela tiden. Det är bara det att man fick inte in några pengar. Skulle jag inte haft min bokföringsbyrå som jag jobbade med då från åtta till elva så hade jag då jag hade ju inte ens gått runt. Så att alla pengar som gick in den biten dom gick åt till affären. Jag menar så kan man ju inte ha det, vissa år då kunde jag inte ens ta ut någon lön. Nej, det blev för jobbigt på det sättet. Men annars det var fortfarande lika roligt. För att inte tala om dom sista utförsäljningarna jag hade. Då var det ju så vansinnigt roligt så det var inte klokt alltså. Jag menar, folk kom ju i en strid ström och då när jag hade utförsäljning av dom här gamla hattarna, när jag hade vindsröjningen däruppe, då var ju folk tokiga! Och rev i alla dom där kartongerna och tyckte det var jätteroligt. 15
Hattmode Förr skulle en dam bära hatt för att vara välklädd. Hatten var en viktig del av kvinnodräkten ända fram till 1970-talet. Damhattens mode växlade fram till dess i takt med klänningsmodet, ungefär vart tionde år. När Elsa startade sin modeaffär ville kvinnor i alla åldrar och av alla samhällsklasser skaffa sig en ny hatt till hösten och en till våren. Till vintern önskade man sig en varm skinnmössa och till sommaren en lätt och ledig sommarhatt. Men viktigast av allt var nog ändå just vårhatten. Den skulle visas upp tillsammans med den nya vårstassen för första gången på Valborgsmässoaftonen eller på första maj. Modisten Solveig Bernstein berättar i sin uppsats Mitt liv som modist 6 om den hektiska tid som inföll varje vår i alla modistateljéer och som kulminerade på själva Valborgsmässoafton: -Följden blev att modisterna hade otroligt mycket att göra för att bli klara med alla beställningar i tid. Men obeskrivligt vackert var det att se alla dessa mjuka hårfiltshattar i de mest skiftande pastellfärger. Det var som att se våren slå ut i full blom just den dagen. Elsies hattar från 1930- till 1990-tal Hatt tillverkad hos Mode Elsie på 1930-talet. Foto Rolf Hjalmarsson, Eskilstuna museer. När Elsa startade sin butik på 1930-talet hade hattarna blivit något mindre än de varit under 1900-talets första årtionden. Ögonen skulle synas igen och håret skulle ligga i vågor. Hattbrättena var osymmetriska och hatten placerades ofta snett på huvudet. Tyrolerhatten och matroshatten var populära. 6 Johansson, Swea; Hattar, mössor och schaletter 16
En nyhet var jerseyturbanen som finns kvar än idag. Birgitta minns att Elsa själv gärna bar turban, åtminstone på äldre dagar: Jag vet ju inte riktigt hur det var när hon var yngre, för att från det jag träffade henne så såg man henne väldigt, väldigt sällan utan någonting på huvudet. Och det hon hade då på slutet det var ju när hon hade hatt så var det herrhattsmodeller, lite kvinnligare stuk på än en riktig herrhatt då men det var liksom den modellen eller så hade hon turbaner. Och det hade hon både sommar och vinter, det fanns olika kvaliteter, på sommaren då var det något blommigt tyg, det var så lustigt att se dom där turbanerna för de fanns ju kvar i affären när jag övertog den. Då var det en sån här liten scarf till en smal, kanske en decimeter eller nånting, i samma tyg som den här turbanen, den skulle man ju ha här uppe i halsen då. Så att man band ihop det här under hakan. 1940-tal Två hattar från 1940-talet, tillverkade av Mode Elsie. Elsa och hennes Kalle gifte sig mitt under ett brinnande andra världskrig. Det var ransoneringarnas tid. Det kunde vara svårt att få tag på material. Flärd och lyx var definitivt inte på modet. Stilen var istället enkel och funktionell, många kvinnor kom nu ut i arbetslivet och krävde kläder som fungerade i arbetet. Hattarna satt i en mycket sned vinkel på det uppkammade håret. De var ofta enkla, strikta och relativt små p. g. a. brist på material. Efter krigets slut blommade hattarna upp och dekorerades med blommor och flor. 17
1950-1960-tal Två hattar från Elsas lager av inköpta hattar från 1950-talet. Hatten till vänster är tillverkad av plastad bast medan den till höger är en stråhatt, med brätte av siden och dekorerad med genombruten spets. Foto Rolf Hjalmarsson, Eskilstuna museer. På 1950-talet bar man fortfarande hatt i alla samhällsklasser, både till vardag och fest. Det gällde att vara välklädd. En dam skulle ha en genomtänkt klädsel med dräkt, hatt, handskar, väska och skor som passade ihop. Man skulle ha olika hatt vid olika tillfällen: på cocktailparty, på förmiddagsbröllop, på dop och på gardenparty. Inger minns särskilt arbetet med alla sorghattar som var ett måste vid begravningar: -På den tiden så hade ju folk sorghattar, så här riktiga Georgettehattar, Höga med vita kanter. Gud i himlen, det är inte klokt så na hattar det var då! Och så sålde man ju mycket svarta hattar och slöjor. Det fick man ju sitta och nåla och fästa och det var ju nästan det var ju nästan jämt, varje dag så var det ju nån så n hatt som skulle göras färdig och hämtas. I och med 1950-talet kom begreppet tonårskultur från USA. Idealet var att tonåringarna skulle vara praktiskt klädda och unga kvinnor skulle inte längre vara kopior av äldre damer. Istället för hatt hade de ofta schalett om håret. 18
1960-70-tal Kepsen i nappalon är inköpt till butiken och baskern i batikmönster är tillverkad av Mode Elsie, båda från 1960-70-talen. Foto Rolf Hjalmarsson, Eskilstuna museer. Under 1960-talet minskade hattens betydelse. Farah Dibafrisyren som bestod av en upprullad svinrygg i nacken blev populär, och den var svår att kombinera med hatt. Detta hårmode efterföljdes av kortklippta frisyrer som man inte ville dölja under en hatt. 1968 slog unisexmodet igenom och på 1970-talet revolterade man gärna mot allt som ansågs borgerligt, på alla plan. Hattar var helt enkelt absolut ute bland unga radikala människor. Men många av de äldre damerna fortsatte dock troget att gå till sina modister och Elsas affär hade kvar sina stamkunder. 7 Vissa hattar och mössor vann också stor popularitet även under dessa radikala tider. Ella minns hur alla ville klä sig i den typ av skinnmössa som doktor Zivago bar i filmen med samma namn från 1966: -Ja, du vet, hela familjer kom in. Alla skulle ha! 1980-1990-tal Under 1980-talet började det gå allt sämre med försäljningen av hattar hos Mode Elsie. 8 Medias makt över modet blev ännu mer tydlig när TV-serien Huset Elliot fick kvinnor i alla åldrar att återigen klä sig i hatt i början av 1990-talet. Ur intervjun med Birgitta: -Det var ju jättepopulärt ett tag och då hade ju faktiskt väldigt, väldigt många människor och det var väl precis då när jag började. Då hade jag ju jättebra kassor på dagarna, då var det ju roligt. Och sen dalade det. Och sen var det ju naturligtvis när den här serien gick på TV om systrarna Elliott vet du. Ja, det var hemskt roligt alltså! Det var det. Alla skulle ha nånting! Och då hade man ju liksom kunder varje dag och det var kanonkul. Och jag menar då gör det ju sitt till då är det ju lättare att handla in grejer också då när man liksom då har, det fanns förebilder och det fanns även om det liksom inte jag menar folk levde ju inte som dom här flickorna gjorde. Men jag menar just i den serien så var det ju så att man såg ju inte bara det fina folket. Man såg ju faktiskt även flickorna som arbetade hos dom här tjejerna och deras bekanta runtomkring. Och alla hade ju nåt på huvudet, och det speglade ju slutet av tjugotalet början av trettiotalet, den serien. Men då var det faktiskt vansinnigt roligt att ha hattaffär. Då var det jättekul! 7 Intervju med Ella Stahre 8 Ibid 19
En hattälskare berättar När jag skulle göra den här dokumentationen av Mode Elsie frågade jag mig lite omkring om det fanns någon som ofta brukade ha hatt här i Eskilstuna. Då fick jag tipset att ta kontakt med Kristina Eriksson. Kristina är en Eskilstunabo som främst är känd i sin egenskap av socialdemokratiskt kommunalråd men också för sina många tjusiga hattar. Hon var dessutom en av Birgittas kunder när hon tagit över Mode Elsie. Här följer ett litet redigerat utsnitt ur en intervju med Kristina där hon berättar om sitt kärleksfulla förhållande till hattar: -Hur många hattar har du? Jag vet inte riktigt, jag har väl nånstans jag får hugga till med någonting.. femtio kanske... Jag tycker att i en hattaffär, där blir det någon slags gemenskap på något vis, att man börjar genast prata med varann och säger; Ja den där var snygg på dig. Och den där som du provar, vill inte du ha den då skulle jag kunna tänka mig den! Det är så att man ger både råd och stöd åt varandra. Ja, det blir sån där gemenskap, verkligen. Däremot om man provar kappor eller skor eller sådär, det blir aldrig samma diskussion. Utan det tycker jag är typiskt för hattar. Och det var så hos Mode Elsie. -Det är ett ganska bra sätt att lära känna varandra, att prova hattar? Jaa, och så också för den här tjejen som kanske funderar på att köpa hatt för första gången, då blir det ju alltid den här diskussionen; ska jag våga, kan man ha den här? Då brukar jag säga. Börja inte hemma då utan börja när du reser bort, i Stockholm eller någon annanstans där du inte känner någon. Testa hur det känns att gå omkring med den där utomhus. Var det så du gjorde när du började igen då, andra vändan? Neej, nej jag har nog aldrig varit så ängslig av mig så att jag har tyckt att jag har behövt det. Men jag har hört väldigt många just som säger det; ja, men vågar jag, folk kommer att stirra på mig, och såhär. Men oftast får man ju istället positiv respons på hatt. Kristina får avsluta denna dokumentation med en liten anekdot från ett tillfälle då hennes favorithatt höll på att gå förlorad: -Jag har en favorithatt, som också är min sekreterares favorit. Av mina hattar så tycker hon den är bäst, medan min man tycker att den är fasansfull och in mor och min dotter och alla men min sekreterare och jag själv tycker att den är den läckraste av hattar! Den ser ut som en sån där kardinalshatt, som den här franska don vad heter han den här katolska prästen som var i många franska filmer Don Camillo eller nånting sånt heter han. Men sen en gång då vi hade varit på en kurs och jag skulle lasta ur bilen utanför Folkets hus här i Eskilstuna., jag och några tjejer till. Och precis när jag stod där då kom det en sån här vindpust och woop! -tog hatten! Och den åkte ut mitt i gatan, och sen vände jag mig om och tittade, då kom det ett stort sånt där raggaråk. Å, min hatt! Min favorithatt. Jag såg den då framför mig; överkörd, tillplattad och. det skulle aldrig gå att göra någonting åt den. Men! Då det här ungdomsgänget, som annars kan vara ganska stökiga och så dom stannade exakt framför min hatt. Så det var bara för mig att gå ut och hämta den. Det var snällt gjort tycker jag. Så även där väcker hatten respekt dom klarade inte att köra över den alltså! 20