Kapitel 11 Eskil Andersson, Erik Greek, och Johan Edling hade åkt runt i Norrland för att informera sig och få en bild av hur försökskoloniseringen hade fallit ut under åren som gått. De hade besökt Norrbotten, Tornedalen och Boden och kolonisterna där hade haft stor framgång med boskapsskötseln och fått stora fina skördar. Johan Edling var förtjust, ansåg att här låg framtidsriket. Här borde man kunna få sälja hur mycket mjölk och livsförnödenheter som helst och till Eskilstuna kunde man resa för 38 kronor på 36 timmar och med båten från Luleå skulle det väl bli ändå billigare. Men Johan Edling var å andra sidan glad över att han slapp ansvaret att välja ut platsen. Många människors öden avgjordes av de två unga männens ord. Deras kamrater i jordföreningen skulle utan tvivel följa deras råd, vart det än bar. Och herrarna Andersson och Greek hade bestämt sig: Upp till Mötingselberg! När männen för fjärde gången anlände till Stockholm, sökte de upp jordbruksministern för att tacka honom. När det stod klart att herrarna Andersson och Greek inte reflekterade över Boden, där allt befann sig i utveckling och valde ödemarken istället, anmärkte ministern: Ja, det är just det rätta nybyggarkynnet! Johan Edlings kommentar stod att läsa i Eskilstuna-Kuriren tisdagen den 25 juli 1922: Det kan väl hända, att det också var mer än lusten efter äventyr, som spelade in. Eskil Andersson och Greek äro ett par klipska kamrater, som man icke tar precis på den kvist, där man sätter dem. Det var bättre att få en egen liten skog än en allmänning. Det var 1
lättare att plöja upp myren vid Mötingselberg än att släpa upp björkarna i Alträsk. Och de väntade tydligen att det kan bli något av Inlandsbanan också med tiden. Utdrag ur artikel i Eskilstuna-Kuriren den 23 april 1922: Eskilstunaarbetarna få kolonisera i Norrland. Regeringen begär härför 150,000 kr. av riksdagen. Jordbruksministern (Sven Linders min anm.) framhåller, att ett initiativ och intresse för kolonisation i Norrland, som lagts i dagen av ifrågavarande arbetare i Eskilstuna, enligt hans mening icke böra avvisas. Han underskattar visserligen icke de svårigheter, som komma att möta dessa kolonister, men anser, att det tillfälle, som här bjudes att försöka en samfälld kolonisation av icke norrlänningar, bör begagnas. Eskilstuna-arbetarnas plan att genom inbördes hjälp och sammanhållning nå sitt mål finner jordbruksministern vara riktig. Han anser därför icke, såsom vissa av kolonisationskommitténs ledamöter, att arbetarna böra allenast hänvisas att tre eller fyra tillsammans få del av redan beslutade kolonat Samtliga kolonat skola bebyggas genom kolonisternas egen försorg, och varje kolonist skall såsom lån till byggnadshjälp erhålla 4,500 kr. Därjämte skola kolonisterna såsom understöd utan återbetalningsskyldighet i form av odlingshjälp och odlingspremie erhålla vardera tillhopa 1,000 kronor. De klev ombord på ett materialtåg i Eskilstuna och den 22 april 1922 steg de av på den nybyggda tågstationen i Vilhelmina kyrkplats, dit inlandsbanan nu hade dragits. Eskilstunaborna hade velat visa sig från sin generösa sida. De hade skänkt pionjärerna 2
spadar, yxor, hackor och kokkärl. De var inalles sexton personer de flesta arbetslösa karlar. Per Albin var en av dem. I fickan hade de sju kronor och femtio öre i socialbidrag, vilket räckte till en måltid om dagen. De forna fabriksarbetarna hade visserligen ingen aning om hur man brukar jord och inte heller hur man fäller skogens träd, men de hade framtidstro. En av dem hade varit där i förväg och inspekterat läget. Tre personer ur styrelsen reste via Stockholm och skulle anlända några dagar senare, eftersom de fått uppdrag att uppvakta olika myndighetspersoner på vägen. Inlandsbanan hade börjat byggas. De hade utsett Mötingselberg till slutdestination, eftersom man visste att man då kom till en bygd, där det redan fanns tre kronotorpare; Anna och Lars- Johan Hällsten med sina sju barn, Oskar och Maria Jonsson med två flickor samt deras inackordering Erik Olofsson, dessutom Jenny och Valdemar Johansson och hans föräldrar. De bodde i byn och deras erfarenhet hoppades man kunna luta sig emot. I lågskor och klädda i bästa gåbortstassen och med hatten på huvudet kom de med tåg från arbetslöshetens Eskilstuna. De klev av tåget och efter några steg, sjönk de ända ner till knäna i djup snö. De var arbetsvilliga, svältfödda karlar, som iförda sina bästa munderingar anlände på järnvägsstationen. Framtiden såg de i korta bitar, det gällde att överleva natten i snörikets bitterkalla vinterköld. De kom för att börja på ny kula och fick samsas om det lilla som fanns. Här skulle de bygga upp sin nya tillvaro. Kvinnorna och barnen hade de lämnat kvar i civilisationen. Deras gemensamma mål var att få äta tre mål mat om dagen, morgon, middag och kväll. Innan familjerna fick lov att komma efter till 3
Mötingselberg, måste först det föreskrivna huset byggas, så att familjerna skulle ha någonstans att bo. Kolonisterna i Mötingselberg hade en hart när omänsklig arbetssituation framför sig. Rädslan för att krafterna inte skulle räcka till gjorde dem beklämda. Vem skulle orka ta itu med allt detta knog? Men man talade tillförsiktligt med varandra, tillsammans och solidaritet med varandra var vad som gällde för alla och envar. Hänsyn och samarbetsvilja blev honnörsord. Den som inte klarade av att samarbeta var tvungen att ge sig av igen. Man delade upp arbetet efter var och ens bästa förutsättningar. Man körde hem ved på lånade timmerkälkar innan föret tog slut. Det mesta var grova, krokiga tallgrenar eller toppändar av tall och gran efter avverkningar. Grangrenarna fick ligga kvar i skogen och multna för det var för mycket ris på dem och att kvista dem rena lönade sig inte. Det som döljs i snö kommer upp i tö, och när snön hade smält undan i slutet av maj och början av juni fick kolonisterna beskåda vad lotten var värd. Här fanns exempelvis ingen väg till kronoparken. Icke ett dike var grönt. Marken var icke undersökt av jordbrukskunnig. En agronom gick där i två dagar över ett område på femhundra hektar. Framför dem låg urskogen och myrmarken. Att såga ner virket för hand insåg man var en omöjlighet. Det skulle ta för lång tid och man måste hinna torka timret över sommaren och därför såg man till att man fick låna ett sågverk av kolonisationsnämnden, som hade använts för arbetena på inlandsbanan. Maskinerna stod cirka fem mil från Mötingselberg på Storholmen. Järnvägsarbetarna hjälpte till och lånade ut en järnvägsvagn att lasta den tunga maskinen på. En ångdriven lokomobil lånades också som dragkraft. Sex 4
man hämtade den. En dressin från Storuman kom till Vojmån klockan två på natten och mötte karlarna, som hade gått vilse i skogen och genomblöta kom till mötesplatsen. De tre milen till Lövliden fick de åka dressin och blev genomfrusna, resten av sträckan värmde de upp sig genom att gå till fots. Sedan de lastat maskinen på vagnen drogs den av ett lok till Vojmån. Problemet var nu att från järnvägsstationen transportera den tunga maskinen till Mötingselberg, det vill säga, en mil genom obrutet land. Till slut enades man om att det vore bättre att frakta sågverket på Vojmån så långt det gick och man byggde en flotte. Så avklarades sju kilometer av sträckan. På älven fanns många forsar och man tvingades anställa några vana flottare. Resten av sträckan tre kilometer - fick sågverket bäras av sex man. Sågbordet var åtta meter långt. Ibland var terrängen så tät att det bara kunde få plats fyra bärare och en gång till bars sågverket till och med av bara två personer. Det var svårare att räkna ut hur lokomobilen skulle fraktas till Mötingselberg. Snön låg djup på marken, det var långvår. Man fick hyra en stor kälke och två hästar att lasta lokomobilen på, men efter en kort sträcka tippade lasset. Med hjälp av en stubbrytare lyfte karlarna upp lokomobilen igen och slog rep om skorstenen. Sedan gick tre man på vardera sidan om lasten för att hålla den i jämvikt. Efter två dagar slit nådde manskapet Mötingselberg trötta och genomblöta. När sågverket stod på plats kändes det bra och nu skulle arbetet delas upp: Fem karlar ansvarade för sågningen, fyra forslade fram sten till grunder för stugor och ladugårdar, en var kock och de övriga stakade upp småvägar till de blivande gårdarna. 5
En jägmästare lät stämpla cirka två tusen träd, som vi fick ta till byggnadsvirke, fortsätter Johan Alfred Ågren sin berättelse. Men det var mest klen och dålig skog som bäst passade till massaved. Då förstod vi att de inte trodde att vi skulle stanna. Det erbjudna virket användes till ladugårdsbyggnader. Jägmästare Pettersson stakade ut kolonaten, som kom att ligga efter varandra på en sträcka av sex kilometer. Tre av kolonisterna hjälpte till att mäta. Den som gick med mätsnöret måste gå rakt fram, ibland över sanka myrar. Mannen ifråga var ganska tung och sjönk ända ner till axlarna på ett sankt ställe. J. A. Ågren minns att han blev utskrattad av de övriga. Då blev han arg och skrek till jägmästare Pettersson: Kallar ni det här för kolonisering? Mannen ifråga var den förste som ledsnade på allt och for tillbaka till Eskilstuna samma höst. Med en måttstock mättes det utstakade området upp. Några kolonister fick bara vitmossa och sten som inte gick att odla. Diskussionen uppstod hur jordlotterna skulle delas upp rättvist. Man kom överens om att dra lott, så att ingen skulle känna sig förfördelad efteråt. De som hade tur fick bra jord, de andra värdelös mossa och sten. Samarbete var det som gällde hädanefter. Kronotorparen Waldemar Johansson upplät sin stuga till de sexton männen, som fick samsas på golvet, men när det hade blivit lite varmare flyttade virkesavverkarna ut i kojor i skogen. Sex man arbetade på sågen. Kolonisationsnämnden lånade ut ytterligare en lokomobil för att driva sågverket med. Den eldades med ved och ångan drev sågverket. Man sågade och sågade och lade sedan timret på tork. Efter sommaren restes ladugårdarna och när Eskil Andersson kom tillbaka med de 6
hoptiggda pengarna, köpte man tre kor. Kolonisationsnämnden ställde ett tröskverk till förfogande också eftersom det nu var dags för första höskörden. Första sommaren samlades alla kolonister och bärgade hö tillsammans i fjorton dagar. Sedan började man bygga boningshus med branta tak, som restes som plogar upp mot himlen. Snö skulle inte få tynga hustaken, den skulle hasa ner av den egna tyngden. Nu kunde mannarna och kreaturen flytta in i egna ladugårdar och njuta av lyxen. Karlarna tyckte sig ha fått det finfint och ansåg att det nu var dags att låta fruar och barn komma efter söder ifrån. Tre kolonister lät sina fästmör komma upp och bestämde sig för att ställa till trippelbröllop. Det var ingen kyrkvigsel utan bröllopet ägde rum i ett kronotorpskök i midsommartid. En karl som såg ut som en luffare hade kommit travande genom skogen. Man kan inte påstå att han såg särskilt prästerlig ut, men presenterade sig i alla fall som Gullander och svensk-amerikan. Han sa att han var präst och berättade att han kom från Latikberg och hade gått vilse i skogen och därför var två timmar försenad. Han tog emot papperslapparna med brudparens namn på och gick avsides för att byta kläder till stärktyg och svartkappa. Vid det tillfället måste lapparna ha gått vilse mellan händer och fickor. I vigselögonblicket uppstod några namnförväxlingar. Två av de giftassugna kolonisterna hette Erik. När han sedan skulle viga samman brudparen ställde han den gängse frågan: Tager du, Erik, denna Margit till din äkta maka? Brudgummen betraktade prästen utan att svara. Vittnenas blickar irrade häpna och osäkra omkring inför det som hände framför dem. Sedan tvingades bröllopsgästerna upplysa prästen om att han hade 7
tilltalat fel Erik. Det hela rättade till sig och rätt bröllopsfolk blev hopparade och äktenskapen stadfästes inför människornas Gud. De mottog välsignelsen stående. Ingen böjde knä i kronotorpsköket. Johan Alfred Ågren minns: Nu blev de nio familjer i vår nybyggarby. Sju av oss, bland dem jag, var ungkarlar på den tiden. Vi bestämde oss för att vi tillsvidare skulle bo i kojor tills stugorna var färdigbyggda. Varje koja fick två rum. Allt byggande skedde på fritiden, på kvällarna. Några spikade nästan hela nätterna. Jag minns det var besvärligt för myggplågan var stor på kvällarna. Vi hade inte myggmedel. De som smorde in ansiktet med tjära fick lida svårt dagen efter. När solen började skina blev de skinnlösa. Det blev bara lättare för de små blodsugarna att komma åt ansiktet på dem. Kamraterna fick göra masker för att skydda sig. I fyra år bodde ungkarlarna i kojorna, men när ladugårdarna stod klara, inredde många av dem rum i dem. Man hade föresatt sig att leva av jordbruk och måste dika ut myrmarkerna. Meningen var att i första linje odla hö för att kunna hålla boskap och gräs. Att torrlägga myrarna var en av grundförutsättningarna för myrodlingen. De som dikade hade det inte lättare. De stod upp till armbågarna i gyttja. Per Albin visste besked. Han hade fått goda råd av Svenska mosskulturföreningens kulturingenjör Edvard Hole, som han hade träffat och blivit god vän med under sin godsägartid i Småland. Edvard Hole hade påpekat vikten av att dika först innan man började så. Blev det fel från början, skulle det bli svårt att rätta till det senare, hade han sagt. Man måste också ta stor hänsyn till de olika jordarternas beskaffenhet, inte tro att man 8
kunde ta alla myrar över en bank. Varje myrjord krävde sin särskilda torrläggning. Man måste ta reda på lutningsförhållandena, mäta torvens djup och ta hänsyn till förmultningsgraden och bottnens beskaffenhet beroende på de växter som man ville odla på marken. Hole hade särskilt betonat hur viktigt det var att tänka på betydelsen av torvens förmultningsgrad. Ju fastare och förmultnad torven var, desto mer måste man torrlägga och desto tätare borde dikena läggas och tvärtom. Det betydde att de befintliga rena kärren med hård, förmultnad torv skulle dikas ut mer än mossarna med den lösa och oförmultnade vitmosstorven. Grunda myrar skulle torrläggas mer än myrar med tjockare torvlager. Torrlade man för hårt, kunde man riskera att jorden skulle bli för torr för gräsen och höskörden skulle slå fel. En blivande betesvall behövde torrläggas kraftigare än en slåttervall, eftersom djuren skulle gå omkring och beta och marken måste hålla för klövarna. Allt detta tänkte man på medan man grävde avvattningsdikena så djupa att vuxna karlar kunde stå käppraka i dem utan att synas. Det måste ha känts beklämmande att veta att det bara på en mils avstånd från stakningen fanns trehundra hektar finaste blålera! Laggdikena fick inte heller glömmas bort. De hade till uppgift att skära av grund- och ytvattnet från den omgivande fasta marken. Då snösmältningen sker hastigt på våren, strömmar smältvattnet in på odlingarna och måste avledas för att inte stå kvar i svackorna och fördärva skörden. Edvard Hole hade övertygat Per Albin om, att det första dike han skulle gräva var, för största möjliga nytta, bostadshusets avlopp. Avloppet skulle nämligen förläggas till myrens lägsta punkt, eller där 9
myren var som djupast. Han skulle gräva det minst en meter djupt och så stort som möjligt från början. Det var bråttom också, dikena måste färdigställas innan man började med rothuggningen och tuvhackningsarbetena. Först när myren hade torkat upp började man röja. De gubbar som röjde stubb, hittade allt fler lager stubbar under varandra, de svettades och svor: När skulle marken äntligen bli odlingsbar? Och här fanns mer att göra: Ris och vitmosstuvor lades i högar och brändes upp och askan, som innehåller växtnäringsämnen som kali, spred man ut över fältet. Nu behövde man en stor stark plog med lång vändskiva och bred och skarp bill och rist och därtill en harv. Var och en bidrog med pengar och kollektivt inköptes en plog och en spadrullsharv. Plogen drogs via en vajer med ett spel, som i sin tur drogs av lokomobilen. Dessutom lånade Jonas Oskar Jonson ut en häst. När man sått den första timotejen, grässådden, som skulle ge foder åt kreaturen, satte gubbarna sig ner i skenet av en karbidlampa i Jonas Oskar Jonssons kök och räknade. Ett hundra femtio kronor skulle var och en lägga till en kooperativ handelsförening, det vill säga den summa som man fått sig beviljat som kreaturslån. Kopengarna sattes istället in i handelsföreningen. En man avsattes för att sköta affären på fritiden. Men hur skulle kassan räcka? En av kolonisterna, Eskil Andersson, åkte till Stockholm och tiggde ihop mer pengar för att köpa in varor för. Matvarorna fick sedan bäras från Vojmån och man var ofta sex-sju man för att bära hem lasterna. Den som var starkast fick ta mesen och binda en femtio kilos säck mjöl på ryggen och bära den tretton kilometer långa vägen till Mötingselberg. 10
Snart ville kvinnorna ha kokspis, eftersom de inte vågade laga maten ute på grund av sommartorkan. Då beställdes tolv spisar från Näfverkvarns bruk och de anlände ganska snabbt till Vojmåns station och vägde tvåhundra kilo per styck. En hästhandlare i byn Siksjöhöjden hyrde ut en häst, men eftersom inga kontanter fanns, skrev man ut en växel på avbetalning. Efter tolv vändor och tolv dagar stod spisarna på plats i Mötingselberg. Spisarna var så tunga att vissa myrar inte bar mer än ett spislass åt gången. Johan Alfred Ågrens fosterson, Johan Olofsson, berättade om ett sällsynt fiskefång som styvfadern hade tyckt vara mycket speciellt. Det hade hänt den första våren, när de hade burit varor från Vojmån över spängerna på myrarna och över dikena. Vattnet i ett dike hade nästan torkat ut och det såg ut som om något rörde sig där nere i dyn. När de tittade närmare visade det sig vara hundratals fina abborrar, som det gick att plocka upp med bara händerna. Männen plockade och plockade, hattarna fylldes till brädden och på bussarongerna knöt man ihop ärmarna för att kunna bära hem fisken, som gick på torra land i Norrland. Det blev över femtio kilo fisk och en välkommen variation på matsedeln. Förklaringen visade sig vara enkel. Domänverket hade dikat ut en tjärn på hösten. I snösmältningen och högvattnet hade fisken sköljts ut i dikena och sedan stannat kvar där, när vattnet dragit sig tillbaka. Men fy för den lede! Många kvinnor blev antagligen gruvligt besvikna av tillvaron, hade låtit sig förblindas av skönpratet om en vackrare och rikare tillvaro. Varför måste jag bo i en sådan otät lada? Är jag inte människa kanske? Mjölka, räfsa, skura, bära 11
hinkar, aldrig räcka till!. De frös och tjatade på sina karlar att de skulle sätta sig på tåget och åka hem igen. De hade glömt bort 1917 års hungerdemonstrationer, glömt bort hur det varit att inte kunna ge småbarnen mat, glömt bort hur det känts att inte ha ett arbete att sätta händerna och mat att sätta tänderna i. Och de som vid den tiden varit barn och inte kunnat värja sig mot kraven, klagade senare i livet inför sina egna barn: Alla vi ungar fick bara arbeta, flickorna kunde i regel mjölka kor vid fem års ålder, pojkarna dikade och högg timmer vid tolv. Vi levde mest på ettersalt sill och korn på den tiden, mamma lakade inte ens ur den. Kvinnorna och barnen var dessutom rädda för den mörka, farliga skogen, för Volgseleböndernas fribetande kor och för hästarna, som härskade över skogsstigarna och ibland blev närgångna. Vems fel var det att vissa kvinnor inte stod ut med slitet och umbärandena? Var det den före detta lindansösen Mille som angav tonen, hon som satt i uppe i björken och darrade och inte vågade mjölka den egna kon? Nej, livet tedde sig naturligtvis oerhört krävande för dessa ovana stadsbor. De huttrade och frös, drog schalarna tätt omkring sig och led. Tre kolonister återvände till Eskilstuna efter den första vintern, en hade redan rest under hösten. Nu fanns möjlighet att byta till sig bättre jord. Sammanlagt sju kolonat blev aldrig bebyggda, och väl var väl det med tanke på terrängen! 12