Mot. 1972: 1433 9 Nr 1433 av herr Hermansson m. fl. angående hyressättningen i och äganderätten till flerfamiljshus. Den av 1971 års riksdag förändrade hyresregleringslagen gäller t. o. m. utgången av år 1974. Genom att bruksvärdering - låt vara i begränsad omfattning - nu kan tillämpas även där hyresregleringen gäller togs ett nytt steg mot övergång till marknadshyror. Genom en skrämmande snabb regional avveckling av hyresregleringen gäller denna nu endast för 22 kommuner. Samhällets hyreskontroll avvecklas i mycket snabb takt. Där hyresregleringen slopats gäller hyreslagens hyressättningsparagraf, 48, med dess bestämmelse:»vid förlängning av hyresavtal är hyresgästen skyldig att godtaga den hyra som hyresvärden fordrar. Om hans krav är oskäligt, skall dock hyran utgå med skäligt belopp. Fordrad hyra är att anse som oskälig, om den väsentligt överstiger hyran för lägenheter som med hänsyn till bruksvärdet är likvärdiga.» (Motionärernas kursivering.) Hyreslagens grundläggande princip, när det gäller hyressättningen, är övergång till marknadshyror. Detta framgår mycket klart i motiven för lagstiftningen såsom de utformades i proposition 141 år 1967. Där talades bl. a. om»en allmän uppjustering av h yresnivån, när detta motiveras av den aktuella situationen på hyresmarknaden». (s. 55 i prop.) På ett annat ställe heter det i departementschefens motivuttalande:»jag instämmer i hyreslagskommittens uttalande, att den övre gränsen för hyresvärdens vederlagsanspråk måste ligga så mycket över hyresnivån för jämförliga lägenheter att den inte hindrar de ekonomiska faktorerna att förskjuta hyresnivån uppåt. Annars får man inte någon hyresbildning efter marknadsmässiga kriterier.» (s. 50 i prop.) Sambandet mellan bruksvärderegeln och marknadshyror slogs i proposition 141 eftertryckligt fast av departementschefen i följande motivuttalande:»hyrorna blir därigenom relativt bestämda. Däremot ger bruksvärderegeln inte någon anvisning om på vilken absolut nivå hyrorna kommer att ligga. Denna nivå kommer att bestämmas av marknadsläget, dvs. förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på bostäder.» (s. 188 i pro p.) Departementschefen ansåg mot den bakgrunden vissa särbestämmelser nödvä ndiga för att i viss m ån låsa den absoluta hyresnivån i brist-
Mot. 1972: 1433 lo orterna. De allmännyttiga företagen ansågs ha en för liten andel av den äldre bostadsproduktionen för att deras h yror skulle bli vägledande för motsvarande årgångar av det privata fastighetsbeståndet. Departementschefen stannade vid an visningen att h yrorna i de allmännyttiga företagens nyproduktion skulle vara riktningsgivande vid en jämförelseprövn ing med privata fastigheter såväl i nyproduktionen som när det gäller den äldre bebyggelsen. De allmännyttiga bostadsföretagen, som drivs utan vinst i förvaltn ingen, angavs ha en sådan omfattning i nyproduktionen att detta utgjorde en garanti för att en jämförelseprövning med det äldre privata fastighetsbeståndet inte skulle leda till oskäliga hyreshöjningar. Detta var ett medvetet försök att vilseleda allmänheten genom att gå förbi kärnfrågan. Vid en jämförelseprövning mellan hyrorna i de allmännyttiga företagens nyproduktion och det äldre privata fastighetsbeståndet är det ju inte omfattningen av den allmännyttiga nyproduktionen som är avgörande utan i stället hyresnivån i de allmännyttiga företagens nyproduktion. Hyrorna i nyproduktionen har fördubblats under en tioårsperiod. Detta gäller alla ägarkategorier, även de allmännyttiga företagen. Varje års nyproduktion uppvisar kraftiga hyresökningar jämfört med föregående år. Att ha de rekordhöga hyrorna i de allmännyttiga företagens nyproduktion som utgångspunkt vid en jämförelseprövning med hyrorna i det äldre privata fastighetsbeståndet innebär därför en medveten strävan att genomföra kraftiga hyreshöjningar i det senare. Den naturliga målsättningen för en socialt inriktad bostads- och hyrespolitik måste vara att tvinga ned rekordhyrorna i nyproduktionen genom bl. a. statlig totalfinansiering till låg och fast ränta samt åtgärder som tvingar tillbaka spekulationen i mark, byggnadsmaterialproduktion och byggande samt att stoppa hyresstegringarna. Regeringen genomför en rakt motsatt politik. Den blundar för hyresutplundringen, rekordhyrorna i nyproduktionen och de ständiga hyresstegringarna och anpassar hyreslagstiftningen efter detta för att höja hyrorna även i det äldre privata fastighetsbeståndet. Nackdelarna för hyresgästerna i det äldre privata fastighetsbeståndet med 48 uppmärksammas inte så länge hyresregleringen gäller. I stället har uppmärksamheten kommit att helt fästas på att en tingsrätt i Stockholm i uppmärksammade fall sänkt hyrorna i en HSB-fastighet och en privat fastighet med hänvisning till att det är de allmännyttiga företagens hyror som skall vara vägledande vid hyressättningen. Detta är naturligtvis positivt men bör inte leda till någon över skattning av möjligheterna att med stöd av hyreslagens 48 hålla tillbaka hyresutvecklingen i nyproduktionen. T ingsrättens möjlighet att sätta ned hyrorna i HSB-fastigheten var beroende av att det var hyreslägenheter. De bostadskooperativa företagen lär i fortsättningen hålla sig
Mot. 1972: 1433 Il till bostadsrättsföreningar för vilka ingen prövning av hyran kan ske. Privatbyggmästare och andra större privata fastighetsägare kommer säkert i fortsättningen att i högre grad än hittills gå in för att bilda bostadsrättsföreningar eller kommanditbolag, som tillhandahåller bostäder till mycket dyra insatser eller andelar. storstädernas innerstäder kommer att utveckla sig mer och mer som reservat för folk med mycket goda inkomster så länge man inte tränger tillbaka spekulationen. Till bilden hör ju att inte heller de allmännyttiga företagen kan bygga billigt i innerstaden även om de kan erbjuda lägre hyror än priva ta fastighetsägare. Den jämförelseprövning som sker mellan allmännyttiga och privata fastigheters hyror i nyproduktionen och den som förutsättes ske mellan hyrorna i allmännyttiga företag och privata fastigheter i det äldre fastighetsbeståndet skiljer sig radikalt. I det förra fallet handlar det om en jämförelseprövning mellan fastigheter byggda ungefär samtidigt, vilket generellt sett leder till en sänkning av hyran i privatfastigheten. I det senare fallet handlar det om en jämförelseprövning av bruksvärde och hyror i äldre privata fastigheter med bruksvärdet och rekordhyrorna i de allmännyttiga företagens nyproduktion, vilket generellt sett måste komma att leda till kraftiga hyreshöjningar i det äldre privata fastighetsbeståndet med fördelaktigt läge. Vänsterpartiet kommunisterna har konsekvent slagit vakt om samhällets hyreskontroll Vi har därvid framhållit att det avgörande inte är att behålla hyresregleringen som särskild lagstiftning. Det avgörande vid slopande av hyresregleringen måste vara att hyressättningsparagrafen - 48 i hyreslagen - får en sådan utfo rmning alt den förhindrar oskäliga hyreshöjningar. Statens hyresråd har enligt vårt förmenande givit ett riktigt omdöme om innebörden av 48:»Man måste nämligen räkna med att åtskilliga hyresgäster i en utpräglad bristsituation kan komma att godta hyror som viisentligt överstiger vad de skulle betala under normala förhållanden. Såsom den av de sakkunniga föreslagna hyresregeln utformats torde inte kunna undgås att den okontrollerade hyresnivån, som skapats på detta sätt verkar i allmänt hyreshöjande riktning. Men även en hyra som godtagits av de hyresprövande o rganen kan få samma verkan. Den hyra, som fastighetsägaren fordrar, skall nämligen enligt förslaget kunna nedsättas om den Lir 'väsentligt' högre än för andra, likvärdiga lägenheter. Godtages i större utsträckning hyror som sålunda visserligen är högre än jämförelselägenheternas men inte 'väsentligt' för höga bildas en ny hyresnivå, som sedan kan av andra fastighetsägare åberopas för uttagande av hyror som i sin tur ligger högre men inte 'väsentligt' högre än dc tidigare godtagna. Det kan därigenom åstadkommas en hyresskruv uppåt som inre är önskvärd och naturligtvis inte heller åsyftad.» (Motionärernas kursivering.)
Mot. 1972: 1433 12 Vid ett slopande av hyresregleringen blir 48 ett vapen för de privata fastighetsägarna att genomföra hyreshöjningar i det äldre privata fastighetsbeståndet. Vänsterpartiet kommunisternas riksdagsg rupp har i anslutning till propositioner om hyreslagstiftningen fört fram åsikten att grundprincipen för en socialt inriktad bostadspolitik bör vara fastighetens drift- och självkostnad. Denna princip är vägledande för de kooperativa och allmännyttiga bostadsföretagen. Självkostnadsprincipen kan i enskilda fall leda till orimliga hyror. En andra punkt bör därför vara spärrar som gör att självkostnad och jämförelser inte driver upp hyresnivån. Bestämmelsen i 48 att hyran är skälig om den inte väsentligen överskrider hyran i jämförliga lägenheter måste ersättas med bestämmelsen att skälig hyra inte får överstiga hyran för jämförlig lägenhet. Till grund för en omarbetad 48 måste läggas andra motiv än dem som lagts till grund för paragrafen med dess nuvarande utformning. I stället för jämförelser med rekordhyrorna i nyproduktionen bör jämförelser ske med lägenheter i allmännyttiga företag av samma årgång eller jämförliga hyror i annat äldre fastighetsbestånd. Det kan inte vara riktigt att privata fastighetsägare skall kunna tillgodogöra sig fördelar genom att»bruksvärdet» och hyresinkomsterna ökar på grundval av samhällets åtgärder och insatser och därför att hyrorna har tillåtits skjuta i höjden med raketfart i nyproduktionen. Även rena inflationsvinster kommer på detta sätt fastighetsägarna till godo. Den kommunistiska riksdagsgruppen har i tidigare riksdagsmotioner utöver förslag om ändring av 48 föreslagit att man äntligen skall uppfylla den målsättning som ställdes i arbetarrörelsens efterkrigsprogram om gradvis överförande av de privatägda flerfamiljshusen i kommunernas eller bostadskooperationens ägo. Ett avskaffande av privatäganderätten till flerfamiljshus skulle avsevärt underlätta hyresparagrafens utformning i en enda hyreslag. Starka intressen kornmer att göra sig gällande dels för att hyresregleringen helt skall bort i och med utgången av 1974, dels för att 48 i hyreslagen skall behållas i oförändrat skick. Vänsterpartiet kommunisterna anser som redan framhållits att det avgörande är utformningen av hyreslagen. Det avgörande är därvid att få till stånd en ändring av 48 i hyreslagen. Med stöd av det anförda föreslår vi att riksdagen uttalar sig för en omarbetning av 48 Lag av den 14 juni 1970 om nyttjanderätten till fast egendom (hyreslagen), så att det grundläggande vid hyressättningen blir fastighetens drift- och självkostnader samt att hyra med hänsyn till standard och bostadsmiljö ej får överstiga hyresnivån för jämförliga lägenheter,
Mot. 1972: 1433 13 att riksdagen uttalar sig för ett successivt överförande av flerfamiljshyreshus i kommunal och bostadskooperativ ägo samt hos regeringen hemställer om utarbetande av en plan för förverkligandet av denna målsättning. Stockholm i januari 1972 C.-H. HERMANSSON (vpk) LARS WERNER (vpk) i Tyresö EIVOR MARKLUND (vpk) NILS BERNDTSON (vpk) i Linköping GUSTAV LORENTZON (vpk)