1 Mårten Lagergren 12-12-19 Finns det hälsomässiga förutsättningar för ett längre arbetsliv? 1. Inledning - bakgrund Många skäl finns för att förlänga arbetslivet till en högre ålder det viktigaste är kanske den ökande medellivslängden som på sikt riskerar att leda till en ohållbar situation, där försörjningsbördan kommer att vila på en alltför liten andel av befolkningen. Ett förlängt arbetsliv bygger på flera förutsättningar det måste finnas företag och organisationer som kan och vill behålla eller anställa äldre arbetskraft, arbetsuppgifter, arbetsvillkor och arbetsmiljö måste vara lämpade för de äldre, det måste finnas incitament för de äldre att fortsätta att arbeta. Och - sist men inte minst - det måste finnas hälsomässiga förutsättningar för detta. Ålderspensioneringen infördes ursprungligen för att göra det möjligt för äldre personer med nedsatt hälsa att lämna arbetslivet och kunna åtnjuta några år i lugn och ro på ålderns höst. Denna situation är sedan länge passerad. De många åren som pensionär är idag till allra största delen år med förhållandevis god hälsa innan de mer avgörande ålderskrämporna och det oundvikliga slutskedet av livet sätter in. Men det är ostridigt att hälsan försämras med åldern och att äldre personer är mer utsatta för olika kroniska, funktionsnedsättande sjukdomar än yngre. Frågan är då om den ökande livslängden också har fört med sig en förlängning av åren med hälsa och bevarad förmåga till arbete och sysselsättningar. Det är den fråga som här skall tas upp till behandling med utnyttjande av resultaten från framförallt SCB:s undersökningar av levnadshållanden, de s.k. ULF-undersökningarna. Ohälsa och funktionsnedsättningar är naturligtvis hinder för att kunna delta i arbetslivet. Men det är också klart att olika arbeten ställer helt olika krav. I ett stillasittande arbete är nedsatt rörelseförmåga inget hinder i ett arbete med tunga lyft krävs bevarad kroppsstyrka för att kunna klara av arbetet. Arbetet sliter också i mycket olika grad på kroppen. En analys av de hälsomässiga förutsättningarna för ett förlängt arbetsliv måste självklart ta hänsyn till dessa förhållanden. I den analys som presenteras nedan görs detta genom en uppdelning med avseende på utbildningens längd. Detta är givetvis ett mycket grovt mått på arbetskrav och arbetsvillkor, men bör ändå ge en viss föreställning om de skillnader som råder mellan olika
2 grupper i befolkningen. Många analyser visar vidare att det är ganska stora skillnader mellan könen när det gäller hälsa och funktionsförmåga vid högre ålder. En uppdelning av analysen på kön är därmed en självklarhet. I fortsättningen kommer att presenteras en beskrivning av hälsoutvecklingen under perioden 1980-2004 per åldersgrupp och kön för åldersgruppen 55-74 år, uppdelat på femårsgrupper och tre utbildningsgrupper kort, medellång och lång. Följande aspekter på hälsa och funktionsförmåga kommer att redovisas: självskattad hälsa, förekomst av kronisk sjukdom, nedsatt förmåga till arbete och sysselsättningar, rörelsehinder. Till detta kommer SCB:s hälsoindex, som är avsett att sammanfatta dessa olika aspekter på hälsan. Fokus är på god hälsa snarare än ohälsa. Det handlar alltså om att se hur andelarna med god hälsa av de medelålders har utvecklats under de senaste 25 åren. Ett sätt beskriva hälsoutvecklingen är genom en uppdelning på friska och sjuka levnadsår. Nedan kommer också att redovisas beräkningar avsedda att visa hur antalet levnadsår i åldersintervallet 55-74 år förändrats under perioden och hur fördelningen av dessa år på friska och sjuka förändrats. För denna analys har ingen uppdelning gjorts på utbildningsgrupper. 2. Material och metod Här presenterade resultat bygger i sin helhet på SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden, de s.k. ULF-undersökningarna. Dessa undersökningar har bedrivits vartannat år sedan 1975 och omfattar ett stort antal variabler av vilka en hel del avser hälsa och funktionsförmåga i olika avseenden. Undersökningarna omfattar i varje omgång omkring 7 000 personer av vilka ca 2000 i här aktuella åldersgrupper. De data, som här utnyttjats, avser åren 1980/82, 1992/93 samt 2004 för åldrarna 55-74 år, båda könen. Senare ULFundersökningar har genomförts med en i viss mån förändrad metodik, vilket försvårar jämförelser över tiden. De variabler som använts är: Självskattad hälsa (1980 och 1992: tre nivåer god, dålig, mittemellan ; 2004: fem nivåer mycket god, god, någorlunda, dålig, mycket dålig) Långvarig sjukdom (nej, ja) Nedsatt förmåga till arbete och sysselsättningar (inte alls, i någon mån, i hög grad) Nedsatt rörelseförmåga ( nej, något, i hög grad).
3 SCB hälsoindex konstrueras utgående från dessa variabler och har fyra nivåer: full hälsa, lätt ohälsa, måttlig ohälsa och svår ohälsa. Utbildningsgrupperna är definierade utgående från utbildningens längd: kort utbildning, 9 år eller mindre (grundskola); medellång utbildning 10-12 år (gymnasium); lång utbildning, mer än 12 år (universitet). Beräkningarna av det förväntade antalet friska resp. sjuka år levnadsår i åldersintervallet 55-74 år har gjorts enligt den s.k. Sullivan-metoden. Denna innebär att beräkningarna kan göras med utnyttjande av prevalenser (andelar av befolkningen med ohälsa eller sjukdom) i stället för incidenstal (andelen insjuknade per år), vilket skulle vara det formellt riktiga, men som förutsätter en longitudinell undersökning, d v s en undersökning, där man följer personerna över tiden. 3. Resultat 3.1 Utvecklingen av hälsa och funktionsförmåga Som framhållits ovan har fokus i denna analys varit på hälsa och funktionsförmåga snarare än ohälsa och funktionsnedsättning. Tabell 1 nedan visar andelen med god hälsa (1980, 1992) resp. mycket god eller god (2004) per åldersgrupp, kön och utbildningsgrupp. Det bör observeras att övergången från en tregradig till femgradig skala år 2004 skapar ett visst jämförelseproblem. Tabell 1. Andel personer med god självskattad hälsa Kort utbildning Medellång utbildning Lång utbildning 1980 1992 2004 1980 1992 2004 1980 1992 2004 Kvinnor 55-59 år 59,9 50,4 50,9 70,1 59,3 64,2 71,8 79,0 76,9 60-64 år 47,6 50,3 56,5 59,5 55,7 54,2 76,5 71,2 78,3 65-69 år 51,3 53,1 51,4 58,0 53,9 53,8 61,5 65,9 77,8 70-74 år 47,1 49,3 61,5 60,0 52,1 56,1 64,3 66,7 54,2 Summa kvinnor 51,3 50,8 55,1 62,8 55,5 57,3 69,3 72,5 74,9 Män 55-59 år 58,4 54,2 65,7 60,7 64,0 66,4 74,6 82,3 81,4 60-64 år 52,7 47,3 55,2 59,8 55,2 57,3 78,1 76,3 75,4 65-69 år 53,3 57,0 67,2 63,5 68,3 69,0 73,7 66,7 75,0 70-74 år 53,4 51,5 54,0 57,8 61,0 70,5 60,0 64,4 80,0 Summa män 54,3 52,4 60,5 60,6 62,0 65,0 73,7 73,6 78,4
4 Som genomsnitt över utbildningsgrupperna skattar männen sin hälsa något bättre än kvinnorna och de yngre som genomsnitt bättre än de äldre även om skillnaden är ganska liten. Förändringen över tiden hoppar en del mellan år och åldersgrupper, men huvudintrycket är att andelen med god hälsa ökat över tiden även om det finns undantag. Utvecklingen ser bättre ut för männen än för kvinnorna och för de äldre än för de yngre. Speciellt de yngre kvinnorna med kort eller medellång utbildning visar en negativ utveckling. Bland kvinnorna verkar gruppen med medellång utbildning ha haft en sämre utveckling än de båda övriga utbildningsgrupperna. För männen kan man inte se någon sådan tendens. Där är utvecklingen parallell i alla tre utbildningsgrupperna. Den följande tabellen 2 visar motsvarande för andelen personer utan långvarig sjukdom. Tabell 2. Andel personer utan kronisk sjukdom Kort utbildning Medellång utbildning Lång utbildning 1980 1992 2004 1980 1992 2004 1980 1992 2004 Kvinnor 55-59 år 39,1% 35,2% 29,1% 42,4% 35,9% 40,7% 61,5% 45,7% 41,0% 60-64 år 33,5% 33,7% 29,0% 31,8% 26,2% 27,4% 47,1% 37,7% 30,4% 65-69 år 27,7% 25,0% 20,0% 27,3% 23,5% 32,3% 26,9% 36,4% 41,7% 70-74 år 26,0% 21,9% 10,8% 36,0% 26,9% 19,3% 25,0% 22,2% 0,0% Summa kvinnor 31,3% 28,0% 21,8% 35,2% 28,7% 30,7% 42,5% 38,5% 32,9% Män 55-59 år 44,9% 38,2% 44,8% 39,9% 42,6% 33,6% 61,5% 51,9% 36,0% 60-64 år 33,7% 30,0% 26,9% 33,3% 35,0% 31,5% 59,4% 52,5% 45,9% 65-69 år 29,3% 31,9% 23,0% 36,5% 36,6% 25,4% 60,5% 28,1% 25,0% 70-74 år 29,4% 29,6% 27,0% 31,3% 24,4% 29,5% 24,0% 33,3% 20,0% Summa män 33,9% 32,1% 30,6% 35,9% 34,9% 30,7% 55,7% 42,5% 35,7% Dessa andelar är genomgående lägre och tendenserna de omvända. I så gott som samtliga grupper minskar andelen som inte har någon långvarig sjukdom - i vissa fall drastiskt. Det är dock tveksamt om detta skall tas till intäkt för en försämrad hälsa. Snarare är det fråga om en bättre bevakning av hälsotillståndet från hälso- och sjukvårdens sida med ökad diagnostisering av till exempel diabetes. Det kan också vara fråga om förändrade kriterier för vad som kall betecknas som sjukdom, till exempel ändrade gränser för högt blodtryck. I tabell 3 visas på motsvarande sätt andelen utan nedsatt arbetsförmåga.
5 Tabell 3. Andel personer utan nedsatt arbetsförmåga Kort utbildning Medellång utbildning Lång utbildning 1980 1992 2004 1980 1992 2004 1980 1992 2004 Kvinnor 55-59 år 61,9% 51,1% 52,7% 69,2% 63,4% 59,3% 81,6% 80,2% 64,1% 60-64 år 54,2% 53,4% 61,3% 57,5% 53,7% 54,8% 70,6% 75,0% 60,9% 65-69 år 55,8% 53,8% 61,3% 54,0% 58,8% 67,7% 64,0% 65,1% 83,3% 70-74 år 52,4% 50,2% 60,0% 56,0% 58,1% 57,9% 55,6% 66,7% 37,5% Summa kvinnor 55,9% 52,1% 59,1% 60,6% 58,8% 59,6% 69,4% 73,9% 63,3% Män 55-59 år 64,8% 60,0% 62,7% 66,1% 76,9% 70,6% 89,2% 79,7% 77,9% 60-64 år 50,0% 50,9% 59,7% 59,8% 61,0% 62,9% 82,5% 81,4% 73,8% 65-69 år 50,0% 62,0% 59,0% 57,8% 66,7% 66,2% 73,7% 68,8% 68,8% 70-74 år 50,8% 53,6% 52,4% 55,6% 55,4% 63,6% 60,0% 63,6% 75,0% Summa män 53,5% 56,4% 58,5% 60,9% 65,2% 66,6% 80,1% 74,4% 74,9% Liksom för god självskattad hälsa minskar andelen utan nedsatt förmåga med åldern och är något lägre för kvinnorna än för männen. Grupperna med lång utbildning har så gott som genomgående en högre andel utan nedsatt förmåga till arbete och sysselsättningar. Utvecklingen över tiden liknar också den för den självskattade hälsan, men ser här något sämre ut. Förbättringar och försämringar väger här ungefär lika. Liksom förut ser utvecklingen något bättre ut för männen än för kvinnorna och i detta fall klart bättre för de äldre än för de yngre. Anmärkningsvärt att de med lång utbildning haft en sämre utveckling av arbetsförmågan än övriga utbildningsgrupper. De med kort utbildning faller bäst ut! I tabell 4 visas motsvarande resultat avseende andelen personer utan rörelsehinder. Tabell 4. Andel personer utan rörelsehinder Kort utbildning Medellång utbildning Lång utbildning 1980 1992 2004 1980 1992 2004 1980 1992 2004 Kvinnor 55-59 år 72,8% 68,3% 69,1% 75,9% 72,4% 80,2% 79,5% 91,4% 84,6% 60-64 år 56,7% 63,5% 72,6% 64,2% 73,8% 69,0% 82,4% 79,2% 79,7% 65-69 år 50,5% 53,3% 64,0% 62,5% 64,7% 56,9% 69,2% 72,7% 83,3% 70-74 år 34,7% 44,2% 46,2% 50,7% 52,9% 59,6% 46,4% 70,4% 45,8% Summa kvinnor 53,2% 55,8% 62,6% 65,7% 66,4% 68,4% 70,9% 81,5% 78,3%
6 Män 55-59 år 82,0% 75,2% 83,6% 82,7% 85,3% 84,9% 90,8% 89,9% 84,9% 60-64 år 64,9% 72,9% 74,6% 69,7% 73,7% 76,4% 85,9% 88,1% 86,9% 65-69 år 59,6% 71,1% 67,2% 66,3% 74,0% 76,1% 76,3% 76,6% 90,6% 70-74 år 45,4% 56,8% 54,0% 60,2% 65,0% 68,2% 44,0% 57,8% 85,0% Summa män 62,6% 68,7% 70,2% 71,9% 74,8% 78,3% 80,2% 80,2% 86,4% Andelen personer utan rörelsehinder i dessa åldersgrupper är genomgående hög - högre för de yngre än för de äldre och för männen än för kvinnorna. Liksom för övriga variabler är andelen utan rörelsehinder högre i gruppen av personer med hög utbildning än i övriga grupper och skillnaden är här ganska stor. Speciellt i gruppen äldre kvinnor med kort utbildning är andelen utan rörelsehinder låg. Utvecklingen över tiden är här klart bättre än för övriga variabler. I samtliga fall utom ett (kvinnor 55-59 år med kort utbildning) är det fråga om ökade andelar friska. Förbättringarna faller ganska jämnt ut på de olika delgrupperna. Stora hopp mellan enskilda år får tillskrivas begränsad samplestorlek i undersökningen vid nedbrytning på så pass många grupper som det här är fråga om. Detta gäller speciellt gruppen kvinnor med lång utbildning. Utifrån variablerna självskattad hälsa, långvarig sjukdom, nedsatt förmåga och olika variabler som beskriver rörelsehinder har SCB tagit fram ett hälsoindex med fyra nivåer. Tabell 5 visar andelen med full hälsa eller endast lätt ohälsa enligt detta index. Tabell 5. Andel personer med full hälsa el. lätt ohälsa, SCB hälsoindex Kort utbildning Medellång utbildning Lång utbildning 1980 1992 2004 1980 1992 2004 1980 1992 2004 Kvinnor 55-59 år 66,6% 56,5% 56,4% 78,1% 70,3% 66,7% 84,2% 85,2% 76,9% 60-64 år 56,3% 55,4% 66,1% 65,1% 62,0% 62,7% 79,4% 84,3% 79,7% 65-69 år 61,0% 61,4% 68,9% 58,6% 61,8% 69,2% 60,0% 67,4% 88,9% 70-74 år 55,8% 54,5% 72,3% 64,0% 63,2% 66,7% 63,0% 74,1% 54,2% Summa kvinnor 59,8% 57,0% 66,4% 68,0% 64,7% 66,1% 73,4% 79,7% 77,3% Män 55-59 år 71,3% 63,8% 68,7% 69,6% 79,9% 78,2% 88,9% 84,8% 87,2% 60-64 år 56,5% 57,1% 67,2% 68,2% 65,4% 67,4% 84,1% 83,1% 78,7% 65-69 år 58,7% 69,7% 80,3% 66,7% 77,5% 74,6% 76,3% 73,0% 84,4% 70-74 år 57,4% 60,1% 58,7% 55,6% 64,5% 70,5% 68,0% 68,2% 90,0% Summa män 60,7% 62,6% 68,6% 66,3% 71,9% 73,4% 82,0% 78,4% 84,4%
7 SCB-indexet visar återigen lite högre andelar med god hälsa för män än för kvinnor, men utfallet per åldersgrupp är mer oklart. Den positiva inverkan av utbildningens längd faller ut klart för män, något mindre tydligt för kvinnor. Utvecklingen över tiden har enligt detta index varit betydligt sämre för de yngre än för de äldre och verkar ha varit något sämre för kvinnorna än för männen. Något överraskande kanske verkar utvecklingen enligt SCB index varit bättre för de med kort utbildning än de med längre. 3.2 Utvecklingen av antalet friska och sjuka år i åldersintervallet 55-74 år Med utnyttjande av ohälsouppgifterna från ULF-undersökningen har en beräkning gjorts med hjälp av Sullivan-metoden av antalet friska resp. sjuka levnadsår inom åldersintervallet 55-74 år för åren 1980, 1992 och 2004. Beräkningen bygger på uppgifter på mortalitet och andel med ohälsa (prevalens) per femårsgrupp för män resp. kvinnor. Som prevalenstal för ohälsa har använts genomsnittet av indikatorerna självskattad hälsa (1980, 1992: dålig eller mittemellan; 2004: mycket dålig, dålig, någorlunda), nedsatt förmåga till arbete och sysselsättningar (i någon mån, i hög grad), nedsatt rörelseförmåga (något, i hög grad) och SCB hälsoindex) måttlig eller svår ohälsa). Tabell 6 visar utvecklingen av andelen av det förväntade antalet levnadsår i resp. åldersintervall med hälsa. Tabell 6. Andel av förväntat antal levnadsår med hälsa Kvinnor 1980 1992 2004 Åldersintervall 55/74 58,5 60,0 64,7 Åldersintervall 60/74 54,6 57,6 63,5 Åldersintervall 65/74 53,0 55,8 62,2 Åldersintervall 70/74 49,9 53,3 58,0 Män 1980 1992 2004 Åldersintervall 55/74 62,0 66,3 70,5 Åldersintervall 60/74 58,3 63,8 68,4 Åldersintervall 65/74 56,3 63,8 68,0 Åldersintervall 70/74 53,4 58,7 63,8 Detta visar en klar ökning av antalet år med hälsa i samtliga fall. Andelen år med hälsa är högre för män än för kvinnor och ökningen under perioden 1980-2004 något större. Räknar man från 65 års ålder t o m 74 blir andelen år med hälsa något lägre än om man räknar på hela åldersintervallet men skillnaden är, som man ser, inte särskilt stor. Ett sätt att illustrera denna
8 utveckling är att se på hur antalet friska resp. sjuka år i åldersintervallet förändrats under perioden. Diagram 1A och B visar antalet friska och sjuka år i resp. åldersintervall. Diagram 1. Uppdelning av antalet levnadsår åldersintervallet 55-74 år resp. 65-74 år på friska resp. sjuka år under perioden 1980-2004. Genomsnitt samtliga indikatorer utom långvarig sjukdom A.Kvinnor 2004 1992 Kvinnor 65/74 1980 2004 Friska år Sjuka år 1992 Kvinnor 55/74 1980 0,00 5,00 10,00 15,00 20,00 A. Män 2004 1992 Män 65/74 1980 2004 Friska år Sjuka år 1992 Män 55/74 1980 0,00 5,00 10,00 15,00 20,00 Man ser här tydligt hur antalet friska år ökat på bekostnad av de sjuka åren i båda åldersintervallen. 4. Diskussion och slutsatser De analyser som presenterats ovan visar som sammanfattning
9 att hälsoutvecklingen i de studerade åldersgrupperna på det hela taget har varit positiv under perioden 1980-2004. Dock har utvecklingen i de yngre åldersgrupperna, 55-64 år, varit något sämre än i de äldre, 65-74 år, att männen har haft en något bättre hälsoutveckling än kvinnorna, att hälsoutvecklingen i gruppen med kort utbildning för båda könen har varit något bättre än för dem med längre utbildning, att antalet år med hälsa har ökat med ett halvt till ett år i åldersintervallet 55-64 år och omkring ett år i intervallet 65-74 år. Ökningen i antalet hälsoår har varit något större för männen än för kvinnorna. Resultatet beror naturligtvis på hur man definierar hälsa och vilken indikator man använder. Som framgått ovan varierar resultatet en del beroende på valet av indikator. För beräkningen av antalet sjuka resp. friska har använts genomsnittet för de olika hälsoindikatorer som används i SCB:s ULF-undersökning. Härvid har dock indikatorn långvarig sjukdom uteslutits, eftersom denna i så hög grad är beroende av faktorer, som inte har direkt med hälsa och funktionsförmåga att göra. Utvecklingen av andelen med långvarig sjukdom visar sig också gå stick i stäv med övriga indikatorer. Dessa beräkningar är helt och hållet baserade på SCB:s ULF-undersökningar. Det finns andra nationella representativa befolkningsundersökningar med hälsoinnehåll, såsom SHARE och LNU, men ULF är unik genom det långa tidsspannet med i stort sett oförändrar metodik. ULF är också huvudkällan för Socialstyrelsens folkhälsorapporter. Tyvärr gjordes 2006 förändringar i ULF-metodiken som begränsar jämförbarheten med senare år. ULF har i allmänhet visat sig ge tillförlitliga uppgifter. Som framgått ovan uppstår dock ibland problem genom det begränsade antalet observationer, speciellt när man som här delar upp på 5-års grupper och utbildningsgrupper. Detta gäller särskilt gruppen kvinnor med lång utbildning, som i ULF-samplet endast uppgår till ett 50-tal personer i åldern 70-74 år. De mycket snabba kast i andelarna friska, som ibland kunnat noteras, har sin grund i detta förhållande. Enskilda siffror måste därför tolkas med försiktighet. De stora mönstren framkommer dock när man studerar indikatorerna sammantaget. ULF är en intervjuundersökning. Det är den intervjuade personen som uppger allmän hälsa, nedsatt funktionsförmåga etc. Svaret kan bero på vem som ställer frågan och hur den ställs. Frågorna är ibland ganska allmänt hållna. Vilka sysselsättningar avses till exempel när man
10 frågar om begränsningar i sysselsättningar? Förväntningar spelar roll. Detta gör det svårt att jämföra mellan år, eftersom förväntningar och förutsättningar kan ha ändrats. Återigen är det de allmänna mönstren, som är avgörande, snarare än svaren på de enskilda frågorna. Huvudresultatet är sålunda att hälsan i studerade åldersgrupper har förbättrats så att ett halvt till ett år med hälsa tillkommit i åldrarna 55-64 år och ytterligare ett hälsoår i spannet 65-74 år. Innebär detta att man med samma krav på hälsa i dag kan arbeta ett - två år längre än för tjugofem år sedan? Svaret på den frågan är rimligen ja, men man måste då ha klart för sig att många i dag förvärvsarbetar, fastän de inte uppfyller det krav på fullgod hälsa som beräkningarna utgår ifrån. Sålunda överstiger antalet arbetade år i intervallet 55-64 år det beräknade antalet hälsoår, samtidigt som omvändningen gäller för åldersintervallet 65-74 år. Orsaken är dels att kravet på hälsa satts ganska strängt i beräkningarna, dels att många andra faktorer än hälsa spelar in för om man förvärvsarbetar eller ej. En slutsats skulle kunna vara att många mycket väl skulle kunna förvärvsarbeta efter 65 års ålder om det bara var fråga om hälsoskäl samtidigt som också många av samma skäl kan behöva sluta tidigare. Skillnaden i hälsa mellan 55-64-gruppen och 65-74-gruppen är inte särskilt stor. Det finns alltså hälsomässiga förutsättningar för att längre arbetsliv, men detta gäller bara generellt för de enskilda personerna kan det se mycket olika ut. Sextiofem års ålder är ingen skiljelinje som markerar gränsen mellan hälsa och ohälsa. De individuella förutsättningarna när det gäller ohälsan och arbetets hälsokrav spelar mycket större roll än den kronologiska åldern.