Tekijät: Nimeke: Julkaisussa: Österlund, Mia Långstrumpan var århundradets maktflicka Naistutkimus - kvinnoforskning ISSN 0784-3844 2002:1, s. 63-66 Tämä aineisto on julkaistu verkossa oikeudenhaltijoiden luvalla. Aineistoa ei saa kopioida, levittää tai saattaa muuten yleisön saataviin ilman oikeudenhaltijoiden lupaa. Aineiston verkko-osoitteeseen saa viitata vapaasti. Aineistoa saa selata verkossa, mutta sitä ei saa tallentaa pysyvästi omalle tietokoneelle. Aineistoa saa opiskelua, opettamista ja tutkimusta varten tulostaa omaan käyttöön muutamia kappaleita. Artikkelit ovat PDF-tiedostomuodossa. Sen lukemiseen tarvitaan Adobe Acrobat Reader-ohjelma. Mikäli ohjelmaa ei ole jo asennettu, sen saa ilmaiseksi osoitteesta http://www.adobe.com/products/acrobat/readstep.html Tampereen yliopiston kirjasto, 2002 http://www.uta.fi/laitokset/kirjasto/
Barnlitteraturens klassiker LÅNGSTRUMPAN VAR ÅRHUNDRADETS MAKTFLICKA Mia Österlund I den feministiska ikonografin är strumporna betydelsebärande. Blåstrumpor och rödstrumpor, stödstrumpor och långstrumpor har fått symbolisera kvinnans frigörelsekamp. Då Astrid Anne Emilia Lindgren på 1940-talet skapar sin Pippi Långstrump utgår hon mycket medvetet från klassiska flickmarkörer som bottnar i tidigare flickskildringar: Det var den märkvärdigaste flicka Tommy och Annika hade sett, det var Pippi Långstrump, som gick ut på morgonpromenad. Så här såg hon ut: Hennes hår hade samma färg som en morot och var flätat i två hårda flätor, som stod rätt ut. Hennes näsa hade samma fason som en mycket liten potatis, och den var alldeles prickig av fräknar. Under näsan satt en verkligen mycket bred mun med friska, vita tänder. Hennes klänning var rätt egendomlig. Pippi hade själv sytt den. Det var meningen att den skulle bli blå, men det blåa tyget räckte inte, så Pippi fick lov att sy dit lite röda tygbitar här och där. På hennes långa, smala ben satt ett par långa strumpor, den ena brun och den andra svart. Och så hade hon ett par svarta skor, som var precis dubbelt så långa som hennes fötter. (Lindgren 1945a, 11-13) Det röda hårdflätade håret är en radikal omskrivning av tidigare flickbilder genom att det i ren och skär protest står rakt ut från huvudet. 1 Pippis egenhändigt sydda klänning är en omskriven flickmarkör som bryter mot prydligheten och de olikfärgade strumporna är ovanligt framträdande både i hennes namn och i bild. Betyder det att Pippi är feministisk? Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump hör till världsstjärnorna. 2 Feminister i många länder nämner henne som förebild. Pippi kan läsas som en feministisk dröm om en friare flicka. Bonniers förlag refuserade Pippi Långstrump med argumentet att inga barn kunde tänkas vilja läsa om en så ouppfostrad flicka. 3 Ulla Lundqvist har i sin doktorsavhandling Århundradets barn (1979) granskat tillkomstprocessen och visat hur Lindgren mildrat och komprimerat det refu- 1.I Ethel Turners Bobbie (1897, på svenska En liten yrhätta 1899) förekommer den kavata, moderlösa Bobbie vars kastanjebruna fläta klipps av i protest mot en vuxenkommentar om att hårfärgen hänger samman med ett hetsigt humör. Bobbie lurar sedan en pojke som rycker henne i flätan som till hans förskräckelse lossnar. I flickboken är scenen då flickan klipper av sig sin fläta ofta förekommande. 2. Hennes långa namn är ett typiskt exempel på nonsenstraditionen med anspelningar både på folkvisan "Uti vår hage" där krusmynta förekommer och på viktualier som är ett äldre ord för livsmedel. Detta förekommer inte i Ur-Pippi, det ursprungliga manuskriptet som refuserades (Lundqvist 1979, 188). 3. Se bl.a. Lundqvist (1979) och Strömstedt (1999, 251). "För säkerhets skull kanske jag bör påpeka, att mina egna otroligt väluppfostrade gussänglar till barn inte rönt något skadligt inflytande av Pippis uppförande. De har utan vidare förstått, att Pippi är en särling, som ingalunda kan utgöra något mönster för vanliga barn" skriver Astrid Lindgren i följebrevet till sitt manuskript till Bonniers. 63 KVINNOFORSKNING 1/2002
serade Ur-Pippi manuskriptet med en tredjedel till den bok vi är vana att läsa. Enligt Lundqvist har manuskriptet främst vunnit på en omarbetning. Språket har skärpts och blivit mer barntillvänt, stilen har blivit mer driven och tempot har ökat. Främst handlar det om gestaltningen av Pippi som ett främmande barn, ett vanligt motiv i barnboken sedan E T A Hoffmanns Det främmande barnet 1820. 4 Astrid Lindgrens hänsynstaganden gällde främst det för tiden mest provokativa. En episod hon stryker är den om den elaka Ove Fredriksson och hans elaka pappa. Episoden saknar den uppsluppna suveränitet som annars betecknar Pippi och Lindgren mildrar förlöjligandet av en vuxen man. Annars får Pippis makt ofta riktas just mot maktens män, det är inte en aspekt Lindgren prutar på. Den samtida Pippi-fejden gällde Pippis överskridande av förväntat flickbeteende och i många länder utkom censurerade utgåvor av boken. 5 Men med tiden neutraliseras även uppror. Nu har fenomenet Pippi tolererats och älskats ihjäl, men betecknas ändå av en stark tidlöshet. Vi läser Pippi med nya ögon. Gärna som maktflicka. Pippi är en maktflicka som sätter upp egna regler. Hon lever enligt lustprincipen, men inte utan empati och soldaritet med de svaga. Pippi visar att det går att ha makt utan att missbruka den, hon är den goda maktmänniskan. Lindgren placerar detta bemäktigade barn mitt i barndomslandets idyll. Den kontrasterande flickbilden, den av duktiga Annika, är typisk för den parallella idylliserade linjen i Lindgrens litterära universum: Bullerbybarnen. Lindgren omger Pippi med en småborgerlig miljö av fasta könsroller, men Pippi låter sig däremot aldrig begränsas av någon förminskande flickroll. I en av Astrid Lindgrens tonårsböcker, Kerstin och jag, utgiven samma år som Pippi Långstrump, 1945, skriver hon: "Det viktigaste för en flicka är inte att vara omtyckt av pojkar. Det viktigaste är, att hon är sådan att hennes eget kön gillar henne." (Lindgren 1945b, 67) Det är Kerstins mamma som "predikar" den feministiska insikten för sin tonårsflicka. Hos Lindgren är alltid flickorna mångdimensionella vare sig de hör till idyllen eller revolten. Men Ulla Lundqvist menar i "Det städade upproret Om 1945 års debutanter" att det i Pippi Långstrump knappast rör sig om en revolt där barnen, tommyna och annikorna, tar makten: Överhuvudtaget är det såvitt jag kan bedöma främst på det språkliga planet som 1945 innebär ett brott mot och en förnyelse av barnboken. Ingen av de böcker som kom ut det året innebär mer än en mycket prydlig anarki och ett milt ifrågasättande av traditionella värderingar och konventioner, faktiskt inte ens Pippi Långstrump. Pippi beter sig ett par gånger så att vuxenvärlden häpnar och snörper ogillande på mun, men udden i hennes revolt är ändå ofarlig inte minst p g a det faktum att hon är en fantasifigur, "ein das fremde Kind". (Lundqvist 1993,10) Det är således främst i språkligt hänseende som 1945 har fått markera den moderna barnlitteraturens guldålder. Lena Kåreland visar i Modernismen i barnkammaren (1999) Pippis anknytning till dadaismen. Genom sina språklekar, sina nonsenssvängar och sitt sinne för språknyanser formar Pippi världen efter eget tycke. 6 Nej! Hon lider inte av fräknar. Hon går inte med på en sådan utseendemyt. På Kurrekurreduttön säger Pippi: " Den här trippen blir en riktig skönhetskur och jag är fräknigare 4. Se Kümmerling-Meibauer (1994, 9-19) som diskuterar Pippis inflytande på Pohl och relationen till E T A Hoffmann. 5. Lena Kåreland (1999) beskriver Pippi-fejdens många turer. 6. För ett resonemang om Pippis språk, se Gaare & Sjaastad (2000) och Heldner (1992, 191-208). NAISTUTKIMUS 1/2002 64
och vackrare än någonsin. Fortsätter det så här, så blir jag direkt oemotståndlig". (Lindgren 1948,142) I Ur-Pippi kommenteras hennes utseende i en struken episod: Herr Lundin betraktade Pippi uppifrån och ner och så sa han: - Har fröken Blomqvist sett sånt hår det stackars barnet har? Det kanske blir bättre, när hon blir äldre, men just nu ar det sannerligen inte vackert. Pippi tittade ner på herr Lundin och såg mycket tankfull ut. - Jag funderar, sa hon. - Vad funderar du på, lilla barn, undrade herr Lundin. - Jo, på tal om hår -jag undrar, hurudan färg det var på ditt hår på den tiden, du hade något hår alls. Förmodligtvis var det väl blått, och vad det måste ha sett ut till din röda näsa. Herr Lundin blev röd i hela ansiktet av förbittring. Han ansåg nämligen, att stora människor fick yttra sig hur som helst om barns utseende och hårfärg, men han tyckte inte alls om, när små barn gjorde på samma sätt. - Om du är oförskämd, ska jag se till att du får. en riktig risbastu, sa han strängt. (Lundqvist 1979, 107) Pippi går i citatet i närkamp med en vuxen man, men det är inte särkilt raffinerat och får mycket riktigt utgå i det reviderade manuskriptet. Det är alltså inte en mer radikal och revolterande Pippi som mildras, tvärtom gör Lindgren sin gestalt mer övertygande. Pippi står för den fantasifulla och lekfulla revolten. Hon är samtidigt både osocialiserad flicka, fantasifullt fabulerande barn och stark övermänniska. Hon är ett tidigt exempel på en flicka som överskrider ett traditionellt förkrympande flickskap. Många av barnlitteraturens flickhjältar är just sysselsatta med att bearbeta gränserna för sitt flickskap. De tänjer. De är flickor som är för stora för sin verklighet. Ändå har många röster höjts kring Pippis könstillhörighet: är hon ens en flicka, egentligen? Trots flätan och klänningen har man velat läsa henne som en förklädd flicka. Margareta Strömstedt kommenterar Pippis könstillhörighet så här: Mycket har sagts om Pippi, bl.a att hon egentligen inte är någon flicka utan en förklädd pojke. Hon gråter aldrig, hon är orädd och tuff och stark, och när hon blir stor vill hon bli pirat. Det kan låta bestickande men då glömmer man viktiga egenskaper hos Pippi. Styrkan hos henne hör samman med den moderlighet och omtanke hon hela tiden visar Tommy och Annika. (Strömstedt 1999,277) I Margareta Strömstedts lyhörda och njutbara Astrid Lindgren - en levnadsteckning (1999) skildras några beröringspunkter mellan Astrid Lindgren och Pippi Långstrump. Astrid var själv med sin slagfärdighet och sin kombination av mammaskap och förlagschef en kvinnlig förebild. Hon har själv varit mån om att skapa en offentlig myt kring sitt författarskap. Som jag ser det finns det två sidor av henne: sagotanten och protest-tanten. Myten om Astrid Lindgren som snäll sagotant kommer småningom att krackelera. Hon var ju mer än så. Hon var en stenhård yrkesmänniska som jobbade länge och seriöst på Rabén & Sjögren, där hon satte sin prägel på hela barnboksutgivningen, det vittnar bland annat hennes bevarade brevväxling om. Astrid Lindgren står för moderniseringen av barnlitteraturen. Hon skrev dessutom i en mängd olika genrer, alltfrån fantasy till politisk pamflett. En så mångsidig, litterärt bevandrad och egensinnlig röst får man leta efter. Att inget nobelpris föll på hennes lott är bara att beklaga. Det skvallrar en hel del om den kvinnofrånvändhet som råder och om barnlitteraturens fortsatt låga status, trots att giganter som Astrid Lindgren minsann varit med och hjälpt till att ge guldkant åt denna viktiga kategori. I Strömstedts levnadsteckning finner jag ett fascinerande fotografi av Astrid tillsammans med sina väninnor, klädd i manskläder (Strömstedt 1999, 193). Fram träder en annorlunda bild av sagodrottningen. Det finns en försiktighetens tradition som oroar sig för att begreppet feminist skall vara en förminskande beteckning. Den har tyvärr gjort porträtteringen av Astrid Lindgren lite tandlös. Men verken är inte främmande 65 KVINNOFORSKNING 1/2002
för feministisk läsning, tvärtom. Astrid Lindgren är ett strålande exempel på en klok kvinna som värnar om sin subversiva, feministiska verksamhet genom att hålla upp myten om sagotanten som en skyddande sköld framför sig. En kvinna som så radikalt omskriver flickrollen i porträtt som Pippi, Ronja och Tjorven är inget mindre än feminist. Pippi placeras i barnboken, och dessutom i dess "inte-bliva-stor" tradition bland Peter Pan och andra karaktärer med växtvärk. I ungdomsboken skulle en Pippi-flicka knappast ha tolererats. Visst har flickskildringarna förändrats sedan 1940-talet, men ändå förvånansvärt lite. Flickor sitter ofta fast antingen i romansen eller så är de pojkflickor. Närmast Pippi kommer faktiskt Monica Fagerholm med sin Diva (1999), en flicka som skriver sin egen verklighet. Och nu, som vid Pippis tillkomsttid, debatteras den starka, gränsöverskridande flickans trovärdighet. Vad Pippi har betytt för barnlitteraturen, och för verkligheten utanför bokpärmarna kan man inte underskatta. Jag frestas faktiskt till en tideräkning i före och efter Pippi. Så viktig är hon. Alltjämt. Och Astrid Lindgren är minsann besläktad med sin fräcka, frisinnade flätflicka. Hon har rentav beskrivits som flickaktig ända in i ålderdomen. Hon var en protesttant som helt orädd rörde sig i debatten. Hon skakar av sig all unken didaktik och struntar i att vara sedelärande. Hon tar alltid parti för barnet. Det är ganska revolutionerande. Mia Österlund är barnboksforskare vid Åbo Akademi. Hon har erhållit det första stipendiet av Astrid Lindgrens stiftelse Solkatten för vistelse vid Svenska Barnboksinstitutet i Stockholm i vår. (e-mail: mosterlu@abo.fi) LITTERATUR... Hellsing, Susanna; Westin, Birgitta & Öhman- Sundén, Suzanne 2001: Allrakäraste Astrid. En vänbok till Astrid Lindgren. Rabén & Sjögren, Stockholm.... Fagerholm, Monica 1999: Diva. Söderströms, Helsingfors.... Gaare, Jörgen & Sjaastad, Öystein 2000: Pippi og Sokrates: Filosofiske vandringer i Astrid Lindgrens verden. Huitfeldt, Oslo.... Heldner, Christina 1992: I gränslandet mellan lingvistik och litteraturvetenskap: En analys av några språkliga drag i böckerna om Pippi Långstrump. I Maria Nikolajeva (red.): Modern litieraturteori och metod i barnlitteraturforskningen. Centrum för barnkulturforskning, Stockholm, 191-208.... Hoffmann, E T A 1820: Det främmande barnet (Das fremde Kind 1817). Palmblad & Co, Upsala.... Kümmerling-Meibauer, Bettina 1994: Det främmande barnet: en intertextuell analys av Peter Pohls. Barnboken 1994: 2, 9-19.... Kåreland, Lena 1999: Modernismen i Barnkammaren. Barnlitteraturens 40-tal. Rabén &Sjögren, Stockholm.... Lindgren, Astrid 1945a: Pippi Långstrump. Rabén & Sjögren, Stockholm.... Lindgren, Astrid 1945b: Kerstin och jag. Rabén & Sjögren, Stockholm.... Lindgren, Astrid 1948: Pippi i Söderhavet. Rabén & Sjögren, Stockholm.... Lundqvist, Ulla 1979: Århundradets barn. Fenomenet Pippi Långstrump och dess förutsättningar. Rabén &Sjögren, Stockholm.... Lundqvist, Ulla 1993: Det städade upproret. Om 1945 års debutanter. Barnboken 1993: l, 2-13.... Strömstedt, Margareta 1999: Astrid Lindgrenen levnadsteckning. Rabén & Sjögren (2ra utökade upplagan), Stockholm. NAISTUTKIMUS 1/2002 66