128 fyra ungdomar skriver om mobbning
Varje dag utsätts människor för mobbning. Det är ett problem som berör många i arbetslivet och i skolans miljö. Klasserna 9 A och B i Borgskolan i invandrartäta Botkyrka söder om Stockholm har skrivit uppsatser om mobbning. Här publiceras fyra av bidragen. De är skrivna av Sandra Nilsson, Isabel Zitoun, Christopher Hew och Maria-Emelin Aybar. En i mängden Sandra Nilsson, 9 A, Borgskolan, Hallunda peter är mobbad, det vet jag och alla andra. Men ingen vet riktigt varför. Jag tror att det är för att han är annorlunda. Han är aldrig med oss andra och leker på skolgården, han är alltid ensam. Ibland kan jag tro att det är det han vill, att bara vara med sig själv. Men vem vill egentligen vara det? Han var inte mobbad förut, men det var efter bråket med Anders som allting började. Anders är den tuffaste grabben i klassen. Alla killar vill vara som han och alla tjejer drömmer om att vara tillsammans med honom. Då är det inte så konstigt att alla håller med Anders. De ropar elaka saker efter Peter men han verkar ändå inte bry sig speciellt mycket. Jag menar, han säger ju aldrig ifrån, aldrig någonsin. Antingen så sitter han bara där och ser ut som att han skulle vara i en annan värld, eller så skrattar han. Varför skrattar han? Jag tror att han skrattar i stället för att gråta. För om han gråter så har Anders och de andra vunnit och det tänker han inte tillåta. Ibland kan jag tycka synd om Peter när han går över skolgården alldeles ensam och övergiven, men jag vill inte visa att jag bryr mig. Jag har själv varit utstött och jag vill inte att det ska hända igen. Jag undrar vad Peter tänker på när han går förbi oss andra som leker och har det roligt. Han kanske vill vara med men han är rädd för att få domen. Domen som tuffa Anders ger. Det är det enda som betyder något i vår klass. Ingen av lärarna verkar märka någonting, eller så bryr de sig helt enkelt inte. Ibland önskar jag att de gjorde det så att allt bara skulle sluta, de är de enda som vågar säga ifrån. Ingen i klassen har modet att berätta för någon lärare för då vet de att Anders kommer få reda på vem det var som tjallade. Då skulle Anders hitta ett nytt offer och lämna Peter ifred. jag vet ingen som skulle vilja ta Peters plats, absolut ingen. Jag tror att Anders mobbar för att han antingen har problem hemma eller för att Botkyrka fyra ungdomar skriver om mobbning 129
jag heter sandra nilsson och jag är 15 år. Jag bor i Norsborg. Jag är yngst i familjen, har två äldre systrar, 18 och 28 år. Min mamma är född i Finland och kom till Sverige när hon var 17 år gammal. När jag var liten kunde jag tala finska vilket jag inte kan nu. Min pappa är svensk och mina föräldrar är skilda sedan år 2000. På min fritid så gör jag inget speciellt, jag gillar musik, dansa, läsa och bara umgås med kompisar. Jag börjar gymnasiet i höst. Linjen jag har valt är medie-produktion. Jag har inte tänkt så mycket på min framtid men journalist är ett möjligt yrke. han innerst inne är så osäker på sig själv att han måste kränka någon annan och få den att känna sig värdelös, på så sätt ökar hans självförtroende och självkänsla. hur lågt tänker han sjunka tills han har fått all den makt och självkänsla han behöver? Inser han inte vad det han håller på med kan leda till? Han kommer att glömma, det är säkert, men Peter kommer ha det bak i tankarna hela livet. Det spelar ingen roll hur gammal han blir. Tankarna kommer att komma tillbaka hur mycket han än försöker förtränga minnena. Peter måste få mod. Han måste visa att han kan säga ifrån så att Anders slutar. Jag undrar om han någonsin kommer att göra det. när vi börjar högstadiet så kanske han har tröttnat på Peter och hittar ett nytt offer så att det hela börjar om igen. Anders är en mobbare, en sådan människa som ingen egentligen gillar men de vill ha status så de hänger med honom. Peter är ett godhjärtat offer som bara vill bli lämnad ifred och leva sitt liv utan någon som ska säga vad han kan och inte kan göra. Och vem är jag? Jag är bara en i mängden som låter detta ske 130 fyra ungdomar skriver om mobbning
Mobbningen som ingen vill veta av Isabel Zitoun, 9 B, Borgskolan, Hallunda jag sätter mig upp på sängen och stirrar rakt in i väggen. När jag känner att jag har vaknat till går jag upp och gör mig i ordning. Jag tar upp byxorna och tröjan från golvet och sätter på mig dem. Jag drar upp gylfen och går in i badrummet. Där borstar jag håret. Medan jag gör det betraktar jag mig själv i spegeln, inte för att det finns något speciellt att betrakta. När jag sedan har gjort mig i ordning går jag ner till köket och fixar mig en ordentlig frukost. Medan jag äter ser jag på Jenny Jones. Dagens program handlar om människor som blivit trackade och mobbade för hur de ser ut eller bara för att de finns. Jag sitter där vid bordet och lyssnar på hur mobbarna från programmet säger att de bara var barn, men det slog dem nog aldrig att deras offer också bara var barn. Jag stänger TVn, jag har inte lust med att se människor som får ut sin ilska på andra. För det är väl det allt handlar om, att få ut sin ilska och att få hög status. Eller är det så? Kan någon tala om det för mig för jag förstår bara inte. Jag går längs trottoaren. Inga bilar kör förbi. Det är tyst, väldigt tyst. Jag fortsätter att gå på den tomma trottoaren. Till slut kommer jag fram till den stora dörren. Jag drar i dörren och går in med tunga steg. Jag går in så tyst som möjligt och nästan smyger mig fram till mitt skåp. När jag kommit till skåpet, kör jag försiktigt in nyckeln och vrider om. Låset går upp och skåpet är öppet, men inte länge till. Jag ser att han är på väg. Jag försöker snabbt ta mina böcker och att skynda mig därifrån, men det är för sent. Han kommer fram till mig och slår igen skåpet. Han böjer sig fram och väser i mitt högra öra: Du borde inte ha kommit! hela korridoren stirrar på oss. De hör hur skåpet slår igen och alla vet vad som händer när ett skåp slås igen. Någon är i trubbel. Det är knäpptyst, så tyst att om man låter en nål falla till golvet så skulle det höras. Denna tystnad bryts av en lärare som kommer förbi. Hon tar sig ingen tid att se vad som händer. Hon går bara förbi. När läraren passerat så trycker han mig in i skåpet. Två andra killar kommer, två större killar. Det bär ut mig på skolgården. Jag försöker sparka mig loss. Men de har ett bra grepp om mig. Killarna tar mig till cykelstället. Där kan ingen se oss, speciellt inga lärare. Elever springer ut, de har kommit för att titta fyra ungdomar skriver om mobbning 131
jag heter isabel zitoun och är 15 år. Jag är stödkamrat i min skola. Min uppgift som stödkamrat är att upptäcka och förhindra mobbning och se till att det inte finns någon som helst mobbning i skolan. Mina föräldrar kommer från Turkiet men är syrianer. De kom till Sverige för ungefär 27 år sedan. Jag är tvåspråkig och pratar mitt modersmål syrianska och svenska. Jag är yngst av sju barn. På min fritid försöker jag att vara väldigt aktivt i basket. Jag är spelare själv, men också tränare för flickor -91 och hjälper min tränare genom att ordna turneringar för att försöka hålla barnen borta från gatorna. Jag vet inte just nu vad jag vill bli, men jag har sökt till Naturvetenskapliga programmet. på, bara för att titta och se vad som kommer att hända. De två killarna turas om att slå och sparka mig. Jag hostar blod, det kommer ut massor, men ingen gör något. Nu kommer han igen, han som startade allt detta, han som tryckte in mig i mitt skåp. Han sätter sig på huk och drar upp mig. Ännu en gång väser han i mitt högra öra: Säger du något kommer du att få så mycket stryk och du vet att stryk är vi bra på att ge. de här killarna är smarta. De har inte slagit mot ansiktet. Då märker ingen lärare vad som har hänt och de kan fortsätta som vanligt. Alla som stod och tittade på går in i skolan, ingen vänder sig om. De går bara rakt fram, efter grabbarna som gjorde detta mot mig. Jag reser mig upp. Tar min nytvättade näsduk ur fickan och torkar mig om munnen. Ingen ska se att jag har hostat upp blod, ingen vill se att jag har blivit misshandlad, ingen vill bli påmind om vad som just har hänt, speciellt inte jag. jag trycker ner den blodiga näsduken i fickan och går mot skolan. Jag går in genom skolan och fram till mitt skåp som har stått öppet hela tiden. Jag böjer mig ner och plockar upp mina saker som blivit nerslängda på golvet. Jag känner hur alla betraktar mig när jag sitter där på knä och plockar upp allt. Jag biter mig i läppen, ingen ska få se mig gråta. Då har de vunnit och det tänker jag inte låta dem göra. Jag stänger skåpet och vrider om nyckeln. Det är låst. Jag fortsätter dagen som vanligt, spelar som inget har hänt. Det enda jag tänker på är att bli fri från allt detta och någon dag inträffar den dagen. Jag känner på mig att det kommer att bli rätt så snart 132 fyra ungdomar skriver om mobbning
Tystnaden Christopher Hew, 9 A, Borgskolan, Hallunda janne hade svårt att sova den kvällen, han vet vad som kommer att hända nästa dag. Bara för att han inte orkade springa ett varv runt skolan på idrotten så fick han höra orden: Jävla fetto! Ät mindre så kanske du orkar! Fan vilken gris! Det är alltid samma killar som jävlas och resten av klassen ser bara tyst på. En äcklig och skrämmande tystnad som får Janne att känna sig helt hjälplös. I omklädningsrummet fick han stryk och en kalldusch. Efter skolan berättade Janne allt för sin klassföreståndare som ringde till killarnas föräldrar. Men senare på kvällen fick Janne ett samtal från en av mobbarna som hotade med stryk före skolan nästa morgon. För Janne kändes det som om han låg uppe hela natten och tänkte på det. På morgonen hade han ont i magen och ville stanna hemma, men hans mamma hade bara sagt: Äsch, du är bara lite hungrig. Ät lite frukost så ska du se att det snart går över. Janne åt ingenting... När han gick den långa vägen till skolan som kändes som om den låg flera mil hemifrån möttes han av tre killar. Två av dem tog tag om hans armar och den tredje gav honom ett hårt slag i magen. Så hårt att Janne tappade andan. Han föll till marken och kunde inte hindra tårarna från att komma. Killarna sprang genast därifrån och kvar fick Janne ligga. Till dagens första lektion var Janne en kvart försenad. Någon viskade till en annan: Om han hade rullat till skolan så skulle han varit här på nolltid. Ett svagt fnitter spred sig över klassrummet. Fröken undrade varför Janne var sen, men Janne svarade inte, han satte sig bara i sin bänk helt knäpptyst. Det var ingen mening att berätta för läraren den här gången. Hon skulle ändå bara ringa hem och Janne skulle bara få mer stryk. Aldrig någon förändring. Det kommer aldrig att ändras ett dugg, det är bara att vara tyst och hålla ut. jag heter christopher hew och är född 1987 04 23. Min pappa heter Kok-Sun och han föddes i Malaysia. Han kan tala engelska, svenska och tre kinesiska språk. Han kom till Sverige när han var i tonåren och har bott här sen dess. Min manna heter Ann-Marie och är född här i Sverige. Hon kan tala svenska och engelska. Jag pratar bara svenska och engelska. När jag var yngre tog jag lektioner i kinesiska men jag slutade efter drygt ett år. Jag har också en lillebror som heter Sebastian som är två år yngre än jag. På fritiden har jag två timmars långa träningspass i simning fem gånger i veckan. Framtiden har jag inte tänkt så mycket på, men jag tänker gå i NVmatte, data i gymnasiet och efter det får jag se hur det går för mig. fyra ungdomar skriver om mobbning 133
En andra chans Maria-Emelin Aybar, 9 B, Borgskolan, Hallunda jag heter maria-emelin aybar och är född 1987 05 12. Mina föräldrar kommer från Turkiet, vi är kristna syrianer. Mina föräldrar flyttade till Sverige 1975 och själv är jag född här i Sverige. Jag har fyra andra syskon, men jag är yngst. Mina planer för framtiden är att jag vill bli psykolog för att jag tycker om att hjälpa människor. Jag ska läsa det beteendevetenskapliga programmet på gymnasiet i Tullinge. jag slog och slog. Jag vet att det var dumt av mig och jag ångrade det jag gjorde. Jag har till och med kanske förstört hans liv. Men vid den tidpunkten kändes det skönt att få ut allt, alla mina känslor, sorgen och hatet. Jag var inte beredd på att de andra killarna också skulle slå honom. Vi alla stod i en ring och misshandlade honom. Trots att han började blöda fortsatte vi. För bara en liten stund sedan ringde polisen hem till mig. Hans mamma hade anmält mig för misshandel. Det var väntat. När jag såg besvikelsen i min mammas ögon när hon fick reda på det ångrade jag alltihop. Hur kunde jag vara så dum? Jag vet inte hur det hela började men det enda jag vet var att så fort jag såg honom blev jag störd. Han är så... irriterande. Jag hatar sättet han är på. Alla kan inte älska alla och hur mycket jag än försöker så går det inte. redan första gången jag såg honom tror jag att han märkte att jag inte gillade honom som person. Det bara blev så... jag liksom... började hacka på honom. Så fort han sade något var jag tvungen att kläcka ur mig en dum kommentar, skratta åt honom eller kanske till och med putta till honom och jag visste att jag hade alla på min sida. Nu ligger han på sjukhuset och kämpar för sitt liv. Jag ber dig Gud, låt honom inte dö. Jag skulle inte klara av att leva vidare om jag hela tiden visste att en kille dött på grund av mig. Hur mycket jag än hatar honom så förtjänar han inte att dö... ingen förtjänar att dö. Om du bara gav honom en andra chans att få leva här på jorden så lovar jag att förbättra mig och aldrig mer göra något så dumt igen. 134 fyra ungdomar skriver om mobbning