KULTURHISTORISK KONSEKVENSANALYS TELEFONFABRIKEN 1, DESIGNENS HUS

KULTURHISTORISK KONSEKVENSANALYS TELEFONFABRIKEN 1, DESIGNENS HUS Godkänt dokument - Camilla Simonian, Stadsbyggnadskontoret Stockholm, 2014-09-25, Dnr 2012-18230

Kulturhistorisk konsekvensanalys Telefonfabriken 1, Designens hus Uppdragsansvarig: Martin Lagergren, bebyggelseantikvarie Handläggare: Jonas Sundvall, byggnadsantikvarie Tyréns AB 118 86 Stockholm

Läsanvisning Godkänt dokument - Camilla Simonian, Stadsbyggnadskontoret Stockholm, 2014-09-25, Dnr 2012-18230 Rapportens syfte är att beskriva och analysera vilka konsekvenser för kulturvärden som uppstår om ett förslag till detaljplan med 160 nya bostäder vid Telefonplan realiseras. Bostäderna planeras i tre nya kvarter med stadsmässig bebyggelse i ett läge mellan LM Ericssons telefonfabrik från 1930-talet och de samtida smalhusen i LM-staden. Planen förutsätter rivning av Designens Hus, ursprungligen uppförd 1969-71 som matsals- och personalvårdsbyggnad av LM Ericsson. Telefonfabriken, LM-staden och stadsdelscentrat Midsommargården ingår i ett område av riksintresse för kulturmiljövården och bebyggelsen är grön- och blåklassad enligt Stockholms stadsmuseums kulturhistoriska klassificering. LM Ericsson byggde under 1930-och 40-talen upp ett eget modernistiskt brukssamhälle runt sin nya fabrik i Midsommarkransen. Företaget fortsatte att stärka sin roll i området under 1960- och 70-talen men sedan man lämnat huvudfabriken i början av 2000-talet fylls fabriksområdet med nytt innehåll och många förtätningsprojekt har gjorts eller är på gång runt Telefonplan. 3(51) Planområdets historia beskrivs mer ingående. Därefter görs en nulägesbeskrivning av planområdet och omgivningarna. I den kulturhistoriska värdebeskrivningen identifieras vilka kulturvärden som finns på platsen och hur de kommer till uttryck. Riksintressebeskrivningen och stadsmuseets motivtexter till klassificeringen tolkas. I konsekvensanalysen redogörs för de konsekvenser för kulturvärden som planförslaget bedöms ge upphov till. Som en bilaga finns en fylligare beskrivning av Designens Hus, eller I-huset som det benämndes när det byggdes.

Innehåll Godkänt dokument - Camilla Simonian, Stadsbyggnadskontoret Stockholm, 2014-09-25, Dnr 2012-18230 Inledning... 5 Historik och platsens förutsättningar... 7 Nya tider vid Telefonplan... 14 Kulturvärden... 20 Planförslagets konsekvenser för kulturvärden... 34 Bilaga Utökad historik och beskrivning samt värdebeskrivning av I-huset, Designens hus.... 46 4(51)

Inledning Kulturhistorisk konsekvensanalys Godkänt dokument - Camilla Simonian, Stadsbyggnadskontoret Stockholm, 2014-09-25, Dnr 2012-18230 Bakgrund Tyréns AB har på uppdrag av Vasakronan AB anlitats som sakkunnig kulturvärden för att upprätta en kulturhistorisk konsekvensanalys av ett detaljplaneförslag till ny stadsbebyggelse i stadsdelen Midsommarkransen. Det aktuella planförslaget med diarienr 2012-18230 inleddes med ett Start-PM daterat 2013-05-20. Stadsbyggnadsnämnden beslutade 2013-06-13 att påbörja planarbete med normalt förfarande. Den kulturhistoriska konsekvensanalysen har tagits fram inför plansamrådet. Stockholms stadsmuseum har i sitt yttrande för underlag till behovsbedömning efterfrågat att konsekvenserna för områdets kulturhistoriska värden av ny bebyggelse tydligt måste redovisas. Föreliggande konsekvensanalys har därför utarbetats samtidigt som planförslaget tagits fram. Planområdet är beläget inom riksintresseområde för kulturmiljövården. Inom planområdet finns byggnad 10 inom fastigheten Telefonfabriken 1, även känd under namnet I- huset eller Designens hus. Byggnaden är uppförd i slutet av 1960-talet av LM Ericsson och är blåklassad i Stockholms stadsmuseums kulturhistoriska klassificering av bebyggelse. I detaljplaneförslaget föreslås en rivning av Designens hus för att ge plats för tre nya bostadskvarter med verksamheter i bottenvåningen mot LM Ericssons väg och mot Telefonfabrikens entrétorg. Planområdet omfattar förutom Designens hus också parkeringsytor och förgårdsmark längs LM Ericssons väg samt torg- och parkeringsyta vid korsningen LM Ericssons väg och Telefonvägen. En kulturhistorisk konsekvensanalys upprättas för att belysa de konsekvenser för kulturhistoriska värden som kan uppstå vid förändringar i den fysiska miljön. Konsekvensanalysen redovisar hur förslaget förhåller sig till de kulturhistoriska värden som finns i området. Konsekvensanalysen fungerar som underlag vid beslutsfattande enligt Plan- och bygglagen (PBL) i samband med plan- och bygglovsförfarande och ibland även som underlag vid handläggning och beslut enligt kulturmiljölagen och miljöbalken.

Förutsättningar Kulturhistorisk klassificering Godkänt dokument - Camilla Simonian, Stadsbyggnadskontoret Stockholm, 2014-09-25, Dnr 2012-18230 Gällande planer Det finns tre gällande planer inom planområdet, PL 7342 (laga kraft 1971-10-28), Dp 1998-00004 (laga kraft 1999-04-07) och Dp 2005-03835 (laga kraft 2005-09-22). Ingen av planerna meddelar något skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Direkt angränsande till planområdet finns en ny detaljplan (S- Dp 2012-13363-54 laga kraft 2013-11-20) för delar av fabriksområdet. I planen finns skyddsföreskrifter som reglerar både ändring och underhåll av befintliga byggnader. Riksintresse för kulturmiljövården En stor del av Midsommarkransen är utpekat som riksintresse för kulturmiljövården, LM Ericssons fabriksanläggning och LMstaden i Midsommarkransen (AB 114) enligt Miljöbalken 3 kap. 6. Att ett område pekats ut som riksintresse innebär att det bedöms ha så stora kulturhistoriska värden att det är av vikt för hela landet. I det kommunala arbetet med samhällsplanering skall dessa värden prioriteras. En kulturmiljö som är utpekad som riksintresse ska enligt Miljöbalken så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada den. Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet för riksintressen. Fastigheten inom Telefonfabriken 1 är blåklassad i Stockholms stadsmuseums kulturhistoriska klassificering av bebyggelse. Blått är den högsta klassen och omfattar synnerligen kulturhistoriskt värdefull bebyggelse vars kulturvärden motsvarar fordringarna för byggnadsminnen i kulturminneslagen. Till planområdet angränsande bebyggelse är grönklassad, särskilt värdefull från kulturhistorisk synpunkt. Kulturhistoriskt värdefull miljö Fastigheten ingår i en, enligt Stockholms stadsmuseum, miljö med sammanhängande kulturhistoriskt värdefull bebyggelse inom stadsdelen Midsommarkransen. Miljön innefattar förutom LM Ericssons fabriksområde och smalhusområdet LM-staden även bl. a förstadsbebyggelsen från 1900-talets början och smalhusen längs Främlingsvägen. Kulturhistoriskt skydd kopplat till klassificeringen Stadsmuseets klassificering är ett kunskapsunderlag och en riktlinje utan rättslig verkan. Grön- och blåklassade fastigheter samt kulturhistoriskt värdefulla miljöer utpekade av stadsmuseet kan dock sägas motsvara Plan- och bygglagens skrivelser (PBL 8 kap.13 )om byggnad eller bebyggelseområde som är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. Sådana byggnader och bebyggelseområden får enligt samma lagparagraf inte förvanskas. 6(51)

Utsnitt ur Stockholms stadsmuseums kulturhistoriska klassificeringskarta. Notera senare års tillägg som redovisas som streckade på kartan. 7(51) Blått: Byggnadsminnen eller bebyggelse vars kulturvärden motsvarar fordringarna för byggnadsminnen. Grönt: Fastighet som är särskilt värdefull från kulturhistorisk synpunkt. Gult: Fastighet med visst kulturhistoriskt värde och/eller positiv betydelse för stadsbilden. Streckat: Byggnad uppförd efter 1990, ej klassificerad. Blå linje: Avgränsning av riksintresseområdet. Grön linje: Avgränsning av särskilt värdefull miljö enligt stadsmuseet.

Historik och platsens förutsättningar LM Ericssons fabrik och LM-staden Mönsteranläggningen Mot slutet av 1920-talet började LM Ericssons fabriker i centrala Stockholm att bli för trånga. Företaget behövde större lokaler att växa i och köpte till följd av detta ett större markområde i området Tellusborg i Midsommarkransen. Krisen i världsekonomin vid 1930-talets början gjorde att det dröjde till 1937 innan utbyggnaden av den nya fabriken kom igång. År 1940 stod den färdig. Fabriksanläggningen uppfördes till stora delar på gammal åkermark men med kuperade skogsmark alldeles intill. Arkitekt Ture Wennerholm formade den nya fabriks- och kontorsanläggningen i enhetlighet med funktionalismens ideal. 1941 ägnades den väldiga fabriken mer utrymme i facktidskriften Byggmästaren (idag Arkitektur) än vad någon annan industrianläggning dittills gjorts. LM Ericssons ljusa och genomtänkta fabrik och huvudkontor var en verklig mönsteranläggning. Smalhusstaden Under tiden fabriken byggdes oroades företagsledningen över bostadsfrågan för fabriksarbetarna. Man insåg att det krävdes ett stort antal nya bostäder i fabrikens närhet. En bostadsrättsförening bildades år 1938 av några anställda. Föreningen vände sig till byggmästaren Olle Engkvist för att få till stånd ett bostadsområde likt det Engkvist nyligen uppfört för gas- och elverksarbetarna i Hjorthagen, det s. k Abessinien. Här hade arkitekterna Hakon Ahlberg och Leif Reinius ritat ett bostadsområde efter radikala modernistiska ideal från kontinenten. Långa smalhus med extremt litet husdjup uppfördes i en strikt lamellplan. Även på andra håll i Stockholms ytterområden, exempelvis i Traneberg och Hammarbyhöjden, byggdes stora områden med smalhus under 1930-talet. Redan från början kritiserades dessa miljöer för monotoni och sovstadskaraktär. Hjorthagen blev dessutom särskilt hårt kritiserat för sin stränga prägel. Engkvist uppmanades att i den blivande LM-staden mjuka upp området. Ett nytt stort smalhusområde stöddes ekonomiskt av LM Ericsson och bostadsrättsföreningarna som bildats för att kunna bygga vände sig även till arbetare vid andra fabriker i närheten. Staden var tydligt samarbetsvillig och stadsplanedirektören Albert Lillienberg lät Engkvist i hög grad forma stadsplanen. Planen togs fram 1938 och omfattade ca 60 smalhus. Gentemot bostadsområdet i Hjorthagen hade planen en tydligt mjukare karaktär med kortare huskroppar placerade längs svängda gator och med utpräglad anpassning till den kuperade terrängen. Stockholms stadsmuseum menar också att man i LM-staden lyckades göra stadsdelen mer självförsörjande med väl utbyggd service. För utformningen av husen svarade återigen Hakon Ahlberg och Leif Reinius men nu tillsammans med Sven Backstöm. Smalhusen i LM-staden uppfördes 1938-40 och gavs en enhetlig och anspråkslös utformning med slätputsade fasader, relativt små fönster och endast piskbalkonger. Det fanns inget utrymme för lyx. Eftersom byggnaderna på ekonomiska grunder försågs med pulpettak fick de öknamnet skokartongerna. I de mer synliga lägena, som längs LM Ericssons väg, försågs byggnaderna med sadeltak. I LMstaden byggdes även s.k. barnrikehus av Stockholmshem. 8(51) Flygfoto från 1939 när fabriken var under uppförande. Bild i Stockholmskällan. Stadsplanen för LM-staden från 1938. Närmast fabriken i väster finns förgårdsmarken som nu föreslås bebyggas. Karta från Stockholms stads digitala plantjänst.

Fabrikens expansion Efter svåra krigsår var LM Ericsson direkt efter kriget i behov av utökade lokaler. Fram till början av 1990-talet fördubblades lokalytan inom huvudfabriken vid Telefonplan. År 1948 byggdes en kontors- och laboratoriebyggnad, H2, i åtta våningar med ett 72 m högt radio- och kabeltorn direkt väster om den ursprungliga administrations- och sammansättningsbyggnaden H3. Det 14 våningar höga H4- huset till vilket koncernledningen flyttade var färdigt 1958 och blev det sista som Wennerholm ritade, men ett av de första i landet med prefabricerad betongfasad. H 4 byggdes till med två enklare utformade 12-våningshus för administration och laboratorier 1962 och 1972. År 1971 var I-huset, nu Designens hus, med bl a. matsalar och fritidslokaler färdigt. Under 1970-talet tillkom också stora parkeringshus för en allt större och i högre grad bilburen personalstyrka. I början av 1990-talet uppfördes också ett höglager, H 9. LM Ericsson tog också över andra lokaler i omgivningen och lät under 1960- och 70-talen uppföra en stor kontorsanläggning vid Södertäljevägen, ca 400 m från huvudfabrikens huvudentré. LM-staden ett modernistiskt brukssamhälle Likt många andra storföretag visade LM Ericsson omtanke om sin anställda, inte minst för att få dem att stanna kvar i företaget. Att LM-stadens bostadshus kom till är ett tydligt exempel. Att storföretag hade välfärdsprogram var absolut ingen ny företeelse. Den s.k. LM-andan kunde när bostäderna var på plats verkligen blomstra upp i det som nu var att betrakta som ett modernistiskt brukssamhälle. Under åren 1940-95 drev företaget egna daghem i LM-staden, bl a i LMgården från 1940-talet. Foto från 1964 i Stockholmskällan som visar radiotornet och nya kontorsbyggnader väster om fabriken. I bakgrunden höghuset i Hägerstensåsens centrum. Foto i Stockholmskällan. År 1955 låg företagets intresseförening bakom att en bensinstation för de anställa öppnades vid LM Ericssons väg i höjd med dagens Ture Wennerholms torg. Macken låg på fabrikens mark men utanför fabriksstaketet. Bensinstationen fanns kvar var till år 2000. Möjligheter till tennis och fotboll fanns redan när fabriken var färdig 1940. År 1962 invigdes en idrottshall men verksamheten flyttades till det nya I-huset 1971. 9(51) En av de mest betydelsefulla delarna i välfärdsprogrammet var byggandet och driften av den s.k. hemgården Midsommargården, ett allaktivitetshus eller medborgarhus som uppfördes 1946 i ett samarbete mellan LM, staden och Brännkyrka församling. Byggnaden ritades av Ture Wennerholm i tidstypisk 1940-talsstil. Midsommargården uppfördes närmast som en pendang till LM:s huvudentré och utvidgade Telefonplan med en ny torgyta. Placeringen förstärkte också LM Ericssons väg som en slags centrumgata när butikerna i smalhusens gavlar kompletterades med denna lilla centrumanläggning. Förutom den sociala servicen inrymde Midsommargården också tre butiker. I och med detta stadsdelscentrum hade LM Ericsson verkligen byggt upp en egen stadsdel i söderort. 1964 ersattes spårvägens linje 17 med tunnelbana. Den nya låga tunnelbanebyggnaden med intilliggande bussterminal kom ytterligare att förstärka Telefonplan och dess roll som nav i området. Midsommargården med torget i april 2014.

LM-staden utvecklades annars inte mycket under årtiondena efter kriget. I slutet av 1960-talet gjordes dock några större förtätningar. Längs Cedergrensvägen uppfördes LM Ericssons gästhem, ritat av I-husets arkitekt Carl Dahl Steffensen. Hemmet invigdes 1968 men är sedan 1980-talet hotell (Hotell Attaché). Ungefär samtidigt lät Stockholms stadsmission bygga vårdhemmet Rosengården med tillhörande personalbostäder. Mellan Midsommargården och daghemmet LM-gården uppfördes också en garageanläggning för personbilar i mitten av 1960-talet. Under de senaste årtiondena har två nya flerbostadshus uppförts inom smalhusområdet. Studentbostadshus, uppfört vid Valborgsmässovägen under 2000-talet. 10(51)

Planområdets historik Det aktuella planområdet omfattar ytor som i fabrikens ursprungliga disposition låg i anslutning till huvudentrén. Planområdet innefattar läget för fabriksgrindarna varigenom arbetarna och transporter kom och lämnade anläggningen. Den del som idag är bebyggd med Designens Hus låg innanför fabriksstaketet och direkt angränsande till fabriksbyggnaderna Högkroppen och Lågkroppen med östra flygeln. Ytan var grusad och utgjorde förplats, upplag och cykelparkering. Hela 1300 cyklar rymdes under en rad med skärmtak. Norr om skärmtaken planerades en tennisbana. Ytorna utanför fabriksstaketet utgjordes av trafikytor och grön förgårdsmark. Angöring med bil till huvudentrén gjordes runt en liten platsbildning med en gräsyta, benämnd Telefonplan. Direkt norr om Telefonplan anlades en smal parkeringsyta för några få bilar och bussar. Parkeringen låg direkt utanför staketet och åtskiljdes från LM Ericssons väg av en bred, gentemot körytorna upphöjd, förgårdsyta. Denna förgårdsmark var till sin form utlagd i stadsplanen för bostadsområdet LM-staden, antagen 1938. Den utgjordes i huvudsak av en plan gräsbevuxen yta med ett parti där berget gick i dagen. Enstaka träd hade sparats eller planterats på ytan och två grusgångar genomkorsade gräset. Intill den plats där berget gick i dagen fanns ett par sittbänkar. Det fanns sannolikt aldrig någon ambition att ytan skulle ha någon annan funktion än att fylla upp en del av det avstånd som ansågs lämpligt och nödvändigt mellan fabrik och bostäder. I den funktionalistiska stadsplaneringen ville man hålla olika bebyggelsetyper tydligt åtskilda. År 1955 anlades bensinstationen direkt norr om planområdet. Macken expanderade 1964 och då låg en envånings träbyggnad direkt söder om pumpanläggningen. Byggnaden revs kring 1970. År 1940 stod fabriken och smalhusen klara. Platsen öster om fabriken upptas till största delen av cykelställ. Tennisbanan har börjat anläggas norr om skärmtaken. Bilden ger en god uppfattning om förgårdsmarken som ligger som en ö mellan fabriksstaketet och smalhusraden. Foto i Arkitektur- och Designcentrums samlingar. 11(51)

I-Huset (för utförligare historik och beskrivning, se bilaga sist i rapporten) Godkänt dokument - Camilla Simonian, Stadsbyggnadskontoret Stockholm, 2014-09-25, Dnr 2012-18230 Byggnaden som idag utgör Designens Hus uppfördes 1969-71 för att inrymma matsalar, läkarmottagning och personallokaler till LM Ericssons fabrik. Arkitekt var Carl Dahl Steffensen. Det var första och enda gången som fabriksanläggningen utökades på östra sidan av de ursprungliga fabriksbyggnaderna. All utbyggnad hade tidigare gjorts i väster. Byggnaden uppfördes direkt söder om bensinstationen och tog ytan för tennisplanen och cykelparkeringen i anspråk. Byggnaden hade benämningen I-huset (I står för Intresse). I källarvåningen fanns hobbylokaler och idrottshall. Huvuddelen av byggnaden upptogs av fyra stora lunchmatsalar och ett storkök: Med närmare 1600 platser skulle 6000 luncher kunna serveras varje dag. Förutom mat och motion kunde företagets anställda även erbjudas vård. Till byggnadens högdel förlades en stor läkarmottagning som enligt bygglovritningen innehöll såväl röntgenavdelning som operationssal. Arkitektoniskt fick byggnaden en långsträckt form (110 x 20 m) med en tydlig skillnad i fönstersättningen mellan högdelen i söder och den långa låga matsalsdelen i norr. Byggnadens fasader putsades, fönstren var i brunt trä och aluminium användes till entré- och trapphuspartier. Efter att Ericsson lämnat fabriken under tidigt 2000-tal beslutades att använda I-huset som ett designcentrum i anslutning till Konstfacks lokaler. År 2008 genomfördes en större utvändig omgestaltning av byggnaden. Fasaderna färgades svarta, nya entréer togs upp, fönstren byttes och nya utvändiga trappor tillkom. I-husets högdel år 2007. I högdelen inrymdes läkarmottagningen. Ursprunglig färgsättning. Foto Stockholms stadsmuseum i Bebyggelseregistret. 12(51) Lågdelen med matsalarna år 2007. Foto Stockholms stadsmuseum i Bebyggelseregistret. Konstfackspassagen. Omgestaltningen 2008 innebar att byggnaden tydligt skildes ut från den ursprungliga arkitekturen.

I-husets planlösning med de stora öppna matsalarna, köks- och serveringsutrymmen samt en tätare rumsstruktur i högdelen. Ritning från 1968 i Stockholms stadsbyggnadsnämnds arkiv. Gata och torg Den kraftigt utökade biltrafiken till anläggningen under 1960- talet gjorde att man i samband med att I-huset uppfördes anlade ett stort antal parkeringsplatser på båda sidor om den ursprungliga parkeringsslingan. Detta innebar ett intrång i den gröna förgårdsmarken. På foton från 1970- och 80-talen framstår det som att området kring fabriksentréerna användes flitigt för uppställning av fordon. I syfte att göra området kring huvudentrén och Telefonplan i övrigt mer representativa tog Ericsson, nu ett världsledande företag med talrika besök från utlandet, i slutet av 1990-talet initiativ till en upprustning av gatumiljön ihop med Stockholms stad. Längs LM Ericssons väg skapades fler parkeringsplatser i en mer bearbetad form med plantering av träd och häckar kring bilarna. Telefonplan ändrade karaktär med större torgyta närmast Ericssons huvudentré. Omgestaltningen innebar ny markbeläggning, nya planteringar, sittplatser och belysning. I omvandlingen av fabriksbyggnaderna på 2000-talet har den nedsänkta Mellangatan, nu kallad Tellusgången, blivit ett huvudstråk genom anläggningen. Den körramp som tidigare ledde ned till gatan har ersatts av en trappa. 13(51) Ritning från 1969 i Stockholms stadsbyggnadsnämnds arkiv som visar hur området närmast öster om fabriken ändrades i samband med att I-huset byggdes. Förgårdsmarken togs delvis i anspråk för parkering. Aktuellt planområde inritat av Tyréns.

Nya tider vid Telefonplan Sedan millennieskiftet har mycket hänt runt Telefonplan. När det stod klart att Ericsson skulle lämna lokalerna (bla till förmån för Kista) har såväl de nya fastighetsägarna som Stockholms stad storsatsat på att fylla fabriksområdet och de närmaste omgivningarna med nytt innehåll. År 2004 drev stadsbyggnadskontoret ett programarbete för förtätningen av Telefonplan med omgivningar. Programmet innehöll en ny övergripande struktur för området som nu var utpekat som stadsutvecklingsområde. Söder om Telefonplan har industribyggnader äldre än LM Ericssons fabrik byggts om till bostäder och ett stort antal nya, storskaliga bostadshus har uppförts. Fabriksområdet Det har nu gått drygt tio år sedan Ericssons huvudkontor flyttade. Till fabriken har istället Konstfack flyttat och nyligen lämnade Försäkringskassans huvudkontor city och flyttade in i renoverade fabrikslokaler. LM Ericssons huvudfabrik präglas av en storskalighet som främst upplevs från Telefonvägen. De högre byggnadskropparna från 1940- och 50-talen är tydligt urskiljbara från den sammanhållna, lägre 1930- talsbebyggelsen. Inne på fabriksområdet är bilden en annan. Här finns mindre stadsrum och en påtaglig täthet, inte minst i Tellusgången. Längs Tellusgången låg ursprungligen arbetarnas omklädningsrum. Idag har man medvetet förvandlat den centralt placerade gången som förbinder fabriksanläggningens olika delar till ett huvudstråk. Längs gången upptas lokalerna numera av kontor och showrooms. Den ursprungliga fabriksarkitekturen upplevs på ett mycket påtagligt sätt när man rör sig i gången. Flygfoto från 2010 som ger en god bild av topografin och befintligt bebyggelsemönster. Fabriksområdet med sina stora volymer och tydliga rätvinklighet avviker tydligt från omgivningarnas friliggande hus i natur. Här framgår också hur koncentrerad kontorsbebyggelsen från 1940-70-talet är. Fabriksområdet kännetecknas av ett tydligt rätvinkligt bebyggelsemönster vilket ger en rationell prägel och god orienterbarhet. Fabriks- och kontorsbebyggelsen har också, sett i plan, en tydlig riktning och linjering. Bebyggelsen ligger 14(51) orienterad ortogonalt sydväst-nordost och denna riktningsverkan följs strikt även av bebyggelsen närmast öster om LM Ericssons väg; smalhusen och Midsommargården.

Markytorna inne på området har bibehållen industrikaraktär. De är i huvudsak asfalterade och saknar trottoar. Godkänt dokument - Camilla Simonian, Stadsbyggnadskontoret Stockholm, 2014-09-25, Dnr 2012-18230 Fabriksbyggnaderna från 1938-40 är välbevarade och upprustade. Den eleganta fasaduppbyggnaden och harmoniska färgskalan ger byggnaderna en omisskännlig funkiskaraktär. De glasade trapptornen framstår än idag som djärva och intresseväckande utropstecken. Försäkringskassan och Konstfack är dominerande hyresgäster i de äldsta fabriksdelarna. Båda har de sina huvudentréer placerade mot planområdet. Entréerna är tydligt annonserade genom skärmtak. De båda institutionernas skyltar är placerade direkt på fasad. För vaktbyggnaden har restaurangändamål nyligen möjliggjorts genom en ny detaljplan. Expansionsfasen från 1940-70-talet gav upphov till en geografiskt koncentrerad, hög bebyggelse med tydlig kontorshuskaraktär. Även den något yngre bebyggelsen har en stark prägel av sin tillkomsttid. Genom andra material och volymer är de tydligt urskiljbara från ursprungsarkitekturen. Även om helhetsintrycket är att fabriksområdet har en välbevarad karaktär finns det ett påtagligt inslag av sentida förändring. Sammanhängande stråk av lokaler har infogats i delar av fabriksbebyggelsen och många nya skyltar signalerar tydligt att det finns ett nytt innehåll. Mest märkbar är dock den nya bebyggelse som sedan 2007 uppförts längs områdets ytterkanter. Det är i huvudsak nya flerbostadshus som uppförts men en förskola har nyligen byggts. Till både innehåll, form och materialverkan bryter den nya bebyggelsen av mot fabriks- och kontorshusen. Skalan på nya byggnader har i viss mån anpassats efter var de är uppförda: I västra delen av fabriksområdet byggs nu ett bostadshus med 13 våningar medan den några år gamla bebyggelsen vid LM Ericssons väg håller en höjdskala som ligger nära de ursprungliga fabriksbyggnadernas. Fabriksområdet med olika byggnadsetapper färglagda efter nybyggnadsperiod. Nya föreslagna byggnadsvolymer redovisas streckade. Illustration White arkitekter. 15(51)

Västra delen av fabriksområdet bebyggs just nu. Till höger syns byggnad H7 från 1939-41, numera skola. Utsikt från Valborgsmässovägen mot stora nybyggnadsprojekt i kvarteret Tvålflingan. LM-staden Den flacka landskapskaraktären i fabriksområdet är relativt lokal. Åt samtliga håll finns kuperad skogsmark i närheten och sluttningen upp mot Hägerstensåsen är ett karaktärsskapande landskapselement. Plana ytor förekommer dock även direkt öster om fabriksområdet vilket gjort det naturligt att förlägga trafik, angöring och det lilla stadsdelscentrat till dessa delar. Övergången till den mer kuperade marken i LM-staden tas upp av en rad smalhus vars gavlar repetitivt kantar östra sidan av LM Ericssons väg. Butiks- och restauranglokaler finns i samtliga bottenvåningar. Byggnadernas lägen intill fabriken och de två huvudgatorna in i smalhusområdet gör läget utmärkt för butiker och service. Mellan husen möter naturmarken trottoaren. Längst söderut i raden ligger byggnaden som inrymmer restaurang Landet. Den är bredare och lägre än övriga byggnader och har en tydligt publik bottenvåning som ursprungligen inrymde ett postkontor. Smalhusraden förlängdes när Midsommargården byggdes i och med att anläggningens flygel orienterades på samma sätt som de några år äldre byggnaderna. Raden av gavlar i lamellhusplan är typisk för funktionalismens stadsplaner och en tydlig demonstration av ett öppet byggnadssätt. Samtidigt är det mer formellt och monumentalt än byggnadssättet inne i smalhusområdet där byggnaderna följsamt följer terränganpassade svängda gator och bergiga tomter. Nivåskillnaderna är inte dramatiska inom området men det finns påtagliga skillnader mellan förskolan LM-gårdens höjdläge och LM Ericssons väg. Bitvis är smalhusområdet påfallande välbevarat sedan byggnadstiden. I lägre grad än andra likande områden har naturkaraktären fått ge vika för parkeringsplatser och andra hårdgjorda ytor. Garagen mellan den centralt men ändå avskilt placerade LM-gården och Midsommargården är ett inslag som tydligt bryter mot 1930-talets ideal om hus i natur. Kompletteringsbyggnader från 1960-talet utgör ett tydligt inslag även andra i delar av området. 16(51) Del av raden av gavlar vid LM Ericssons väg. Naturmarken når ända fram till trottoaren. Pingstvägen. Karaktäristisk stadsbild i LM-staden med svängd gata och förgårdsmark framför husen.

Inne i bostadsområdet tappas den visuella kopplingen till fabriksområdet relativt fort. Från vissa högt belägna gårdsrum, däribland från LM-gården, finns dock siktstråk in mot fabriken. Godkänt dokument - Camilla Simonian, Stadsbyggnadskontoret Stockholm, 2014-09-25, Dnr 2012-18230 Cedergrensvägens och Valborgsmässovägens mynningar mot LM Ericssons väg är desto mer betydelsefulla för kontakten mellan fabriksområdet och bostadskvarteren. Från Cedergrensvägen ser man delar av fabriksbyggnaden med ett av trapphustornen i fonden. De norra, oregelbundna delarna av Designens hus bryter mot det helhetsintryck som ges av smalhusens och fabriksbyggnadens redigare volymer och ljusa putsfasader. Vyn från Valborgsmässovägen är en av de mest intressanta i stadsdelen. Här finns ett effektfullt spel mellan högt och lågt: Den ursprungliga fabriksarkitekturen, byggnaden som inrymmer restaurang Landet samt Midsommargårdens flygel å ena sidan och fabrikens senare utvecklingsfaser i form av radiotornet, den höga kontorsbebyggelsen och Designens hus geometriskt präglade högdel å den andra. I vyn finns en visuell dynamik som också återspeglar LM Ericssons expansion under efterkrigstiden. Intrycket störs dock av den mörka färgsättningen av Designens Hus. Midsommargården med torgbildningen har mycket gemensamt med andra mindre förortscentra från 1940-talet. Såväl hus- som landskapsarkitektur har en bearbetad och vårdad karaktär, typisk för tiden. Tegelfasader och skiffertak ger en annan dignitet åt byggnaden än vad smalhusen har och även den högre byggnadshöjden markerar anläggningens roll som mittpunkt. Torget har formklippta kastanjer planterade på regelbundna avstånd, konstnärligt utformad fontän och påkostade material. Det har en god balans mellan finrum och den avslappnade karaktär som modernismens platsbildningar avsågs ha. Såväl byggnader som torg har ursprungskaraktären väl bibehållen även om det finns några exempel på ovarsamma lösningar. Valborgsmässovägen med Midsommargårdens flygel till vänster. 17(51)

Del av torgytan framför Designens Hus. Planområdet Platsen mellan fabriksbyggnaderna, Designens hus och Telefonvägen har en brokig karaktär. Här har det ända sedan fabriken invigdes funnits behov av betydande ytor för parkering eller tillfällig uppställning och taxiavsläpp. Dessa ytor är asfalterade och fick sin nuvarande form kring år 2000. I korsningen LM Ericssons väg och Telefonvägen finns gräsbevuxna ytor med breda plattlagda gångar som tar hand om det viktiga diagonala rörelsemönstret för fotgängare mellan Konstfack och tunnelbanan/midsommargården. Närmast byggnaderna lät man kring milennieskiftet skapa en mer representativ del, en torgyta med betongplattor lagda i ett rutmönster. En grupp lindar planterades i anslutning till Konstfacksgången. Här är skillnaden stor mot hur det ursprungligen såg ut då ytorna var grusade. Att fabriksstaketet och grindarna är borta bidrar också till en försvagad industrikänsla. Konstfackspassagen med betongplattor och planterade träd. Konstfacksgången har en stringent behandling med betongplattor och ett betongdäck längs delar av fabriksfasaden. I övrigt är det långsträckta rummet endast möblerat med låga träd och belysningsstolpar. Med undantag för träden kan gången sägas ha kvar mer av ursprunglig karaktär än vad torgytan har. Ture Wennerholms torg är en plats som hör samman med den nya bostadsbebyggelse som uppförts direkt inpå fabriksområdets nordöstra del, ca 2007. Torget anlades med ambitioner om att skapa en ny offentlig plats som skulle annonsera Konstfacks entré. Det är i huvudsak en trafikyta med en oregelbunden form. Platsen får sin karaktär av lätt upphöjda gräsytor som påminner om de som anlades vid Telefonplan när fabriken var färdig 1940. Det nordligaste av de glasade trapphustornen på fabriksbyggnaden exponeras mot LM Ericssons väg. 18(51) Ture Wennerholms torg i april 2014. Bostadsbebyggelsen i 4-6 våningar ansluter direkt mot torget och klättrar uppför LM Ericssons väg. Byggnadskomplexet har reducerat siktvinklarna och sambanden mellan fabriken och smalhusen som ligger i backen upp mot Kransbindarvägen. Den gröna remsan mark längs LM Ericssons väg står till stora delar att känna igen sedan fotografiet från 1940-talets början även om en lång rad parkeringsplatser naggat gräsytan i kanten. En tall som sparades när ytan anlades mellan fabriken och smalhusen har nu vuxit till sig och blivit ett karaktärsträd. I övrigt är ytan sparsamt bevuxen. Intill partiet med berg i dagen står nu liksom på 1940-talet ett par sittbänkar. En viktig skillnad jämfört med 1940-talets situation är att markytan då låg självständigt mitt i ytan mellan bostadshus och fabrik. Numera framstår den som förgårdsmark framför fabriken.

Parkeringsytan mellan förgårdsmarken och Designens Hus har kvar den bearbetade form med planterade träd och häckar som den fick kring år 2000. Godkänt dokument - Camilla Simonian, Stadsbyggnadskontoret Stockholm, 2014-09-25, Dnr 2012-18230 Refugen som låg mitt i LM Ericssons väg när den anlades upplevs idag vara förgårdsmark framför fabriksområdet. Häckar och träd längs parkeringen tillkom kring år 2000. 19(51)

Kulturvärden Godkänt dokument - Camilla Simonian, Stadsbyggnadskontoret Stockholm, 2014-09-25, Dnr 2012-18230 I detta kapitel redovisas de kulturhistoriska värden och värdebärare som är relevanta för att kunna göra en analys av planförslagets konsekvenser. Här diskuteras också riksintressebeskrivningen och stadsmuseets kulturhistoriska klassificering. Metodik Tyréns tillämpar i kulturmiljöanalyser en metodik som tar sin utgångspunkt i Riksantikvarieämbetets "Kulturhistorisk värdering av bebyggelse" (Unnerbäck 2002). I arbetet med att beskriva, analysera och värdera en miljö eller en byggnad sorteras de olika kulturhistoriskt betydelsefulla inslagen i tvåhuvudkategorier; kunskapsvärde/dokumentvärde respektive upplevelsevärde. Det finns ingen skillnad i tyngd mellan dokumentvärden och upplevelsevärden. I de flesta fall kan kulturhistoriskt värdefulla objekt eller miljöer tillmätas värden från båda kategorierna. I rutorna intill förklaras värden som är särskilt relevanta i den aktuella miljön. Med värdebärare avses de fysiska uttryck i miljön som kunskapsvärden och upplevelsevärden är knutna till. Värdebärare kan vara alltifrån en byggnadsdel till större samband, såsom siktlinjer. Kunskapsvärde/dokumentvärde Ett viktigt motiv att ta tillvara historiska byggnader och miljöer är deras möjligheter att i nutid och framtid kunna förmedla kunskap om gångna tiders förhållanden. Kulturmiljöerna betraktas som dokument som kan berätta om exempelvis historisk byggnadsteknik, arkitekturhistoriska ideal eller historiska sociala strukturer. På samma sätt kan växtlighet, vägsträckningar och andra spår i ett landskap ha kunskapsvärden då de berättar om historisk markanvändning. Kunskapsvärden kan förstärkas av att de är pedagogiska och tydligt läsbara. Upplevelsevärde Med upplevelsevärden avses kulturmiljön som källa till upplevelser hos brukare och/eller besökare. Upplevelsevärden kan vara den lantliga karaktären i ett ålderdomligt jordbrukslandskap, en byggnads arkitektoniska kvaliteter, autentiska karaktär eller ett tidigare industriområdes råa och avskalade uttryck. Upplevelsevärden kan även vara en plats eller objekts identitetsskapande betydelse eller symboliska värde för exempelvis en ort. Upplevelsevärden Arkitektoniskt värde Ett arkitektoniskt värde kan gälla en byggnad eller en hel miljö. Värdet grundar sig i estetiska eller funktionella egenskaper hos byggnaden eller utifrån hur arkitekturen har passats in i miljön där den har byggts. Miljöskapande värde Detta värde kan stå för sig som ett huvudkriterium eller tillsammans med andra värden. Det kan handla om enskilda byggnadsverk som genom sitt läge i stadsbilden är viktiga för den omgivande miljön. Men det kan också handla om en grupp byggnader som tillsammans skapar en sammanhållen miljö där det arkitektoniska uttrycket hänger samman med dess omgivande miljö, topografi och vegetation. 20(51) Kunskapsvärden/dokumentvärden: Samhällshistoriskt värde Byggnader och miljöer som berättar om samhällets historiska utveckling. Vanliga exempel är skolbyggnader och andra uttryck för det offentliga samhällets utveckling. Det kan också handla om industrimiljöer som berättar om en orts uppkomst och om miljöer som tydligt avspeglar relationer mellan människor från olika samhällsskikt. Arkitekturhistoriskt värde Byggnader och miljöer som särskilt utmärker en viss tidsepok eller byggnader av ett särskilt slag som det byggdes många av under ett visst historiskt skede kan båda representera detta värde. Det är också vanligt att byggnadsverk som kommit att bli förebilder tillmäts arkitekturhistoriska värden. Autenticitet i byggnadsmaterialen liksom patina förstärker värdet. Industrihistoriskt värde En byggnad eller anläggning kan ha ett stort värde i det att den belyser viktiga industrihistoriska utvecklingsskeenden lokalt, nationellt eller internationellt. Byggnadsteknikhistoriskt värde Bevarade konstruktioner är en viktig kunskapskälla till äldre tiders byggande. Tidiga exempel på ny teknik och innovationer tillmäts ofta byggnadsteknikhistoriska värden.

Riksintresse för kulturmiljövården AB 114 LM Ericssons fabriksanläggning och LMstaden i Midsommarkransen Motivering: Industrimiljö omfattande LM-Ericssons industrianläggning med näraliggande enhetligt bostadsområde, etablerad under sent 1930-tal och succesivt utvecklad under 1900-talet som en följd av förändringar i verksamheten. Miljön speglar den tidiga funktionalismens rationella strävanden inom arkitektur och planering, så som den kom till uttryck i fabriker och boendemiljöer med bostadssociala ambitioner. Uttryck för riksintresset: Fabriksanläggningen från sent 1930-tal i utpräglad funktionalistisk stil med karaktäristiska glasade trapphus och med telekommunikationstorn från 1949. Till industrianläggningen kompletterande anläggningar och bebyggelse som tillkommit under 1900-talet för bl. a. kontors- och personaländamål. Centrumanläggning från 1940-talet med centrumbyggnad i kombination med bostäder, medborgarhus och butikslokaler. Enhetligt bostadsområde i nära anknytning till fabriksområdet bestående av smalhusbebyggelse med moderna, standardiserade planlösningar, placerade på rad i nordost-sydväst i kuperad terräng med tillhörande vägnät och omgivna av grönska. Riksantikvarieämbetets (RAÄ) riksintressebeskrivning har nyligen uppdaterats efter beslut 2014-03-31. Dessa nya motivoch uttryckstexter utgör en breddning av de tidigare beskrivningarna från 1997 där uttrycket för riksintresset endast omfattade smalhusområdet. Fabriksbebyggelsen nämndes då endast i motivtexten och fanns heller inte med i riksintresseområdets namn. Stockholms stads tolkning av riksintresset var före RAÄ:s beslut 2014-03-31 bredare än den statliga riksintressebeskrivningen från 1997. Även rubriceringen av området var utvidgad och innehöll nu telefonfabriken. Den nya riksintressebeskrivningen från RAÄ är formulerad för att harmoniera med den som är införd i stadens översiktsplan. En tydlig skillnad är dock att i den nya statliga beskrivningen preciseras flera företeelser, bl. a. kompletterande anläggningar inom fabriken. Dessutom har en utvidgning gjorts i och med att centrumanläggningen (Midsommargården) nu omnämns. Tyréns tolkning av riksintressebeskrivningen Riksantikvarieämbetet har i sin motivering till riksintresset en tydlig fokusering på den ursprungliga planeringen och att både fabriken och bostadsområdet utfördes enligt 1930-tales banbrytande planeringsprinciper och arkitektoniska idéer. Utvecklingen senare under 1900-talet nämns men har i motivtexten underordnad betydelse. Motivtexten knyter an till samhällshistoriska värden knutna till 1930-talets modernistiska idéer och den sociala ingenjörskonst som kom att få ett oerhört genomslag i Sverige. Bostadsfrågan fanns högt på den politiska dagordningen. 21(51) 1930-talsarkitekturen är omnämnd i motivtexten såsom tidsenlig men här sägs inget om att den här är av exceptionell kvalitet. I uttryckstexten inleder man däremot med en tydligt positiv värdering av fabrikens 1930-talsarkitektur. Trapphusen är liksom det senare uppförda radiotornet explicit utpekade. I och med den andra meningen täcks hela industrianläggningen in som en värdebärare i riksintresset när kompletterande anläggningar och bebyggelse nämns. Inga undantag görs, däremot exemplifieras med bl. a. personaländamål. Det ger indikationer på att I-huset är en viktig del av de kompletterande anläggningarna. Vidare omfattar texten Midsommargården i sin helhet även om torgytan inte är tydligt inkluderad. För smalhusområdet LM-staden betonas enhetligheten och terränganpassningen men också lägenheternas planlösningar. All planösningar nämns i riksintressebeskrivningar är ovanligt. Av särskilt intresse för det aktuella planprojektet är skrivelserna om tillhörande vägnät, omgivna av grönska och i synnerhet nära anknytning till fabriksområdet. Relationen mellan fabrik och bostäder är alltså betydelsefull men preciseras inte närmare. Vägnätet blir intressant då LM Ericssons väg ingår i den ursprungliga planen för LM-staden. Detsamma gäller för den gröna förgårdsmarken som nu föreslås bebyggas. Den ingår i 1938 års plan för bostadsområdet och utgör, även om vegetationen är sparsam, en grön yta som i någon mån kan anses omge smalhusen.

Kulturhistorisk klassificering parkeringsdäcket med synlig stomme i armerad betong. Hakon Ahlberg, Sven Backström och Leif Reinius. Godkänt dokument - Camilla Simonian, Stadsbyggnadskontoret Stockholm, 2014-09-25, Dnr 2012-18230 Stockholms stadsmuseum klassificerade år 2007 bebyggelsen i Midsommarkransen. Fastigheten Telefonfabriken 1 blåklassades med följande motivering: På 1930-talet var LM Ericssons fabriksområde vid Tulegatan i Stockholm maximalt utnyttjat. För att fortsätta sin expansion behövdes mer industrimark. Detta fann man i Midsommarkransen, där en storskalig industrianläggning växte fram från 1937 i fastigheten Telefonfabriken 1. LM Ericsson är ett av Sveriges största och viktigaste företag genom tiderna. Ur denna synvinkel har Telefonfabriken synnerligen stora industrihistoriska och samhällshistoriska värden, även i ett internationellt perspektiv. Den unika miljön är mycket helgjuten. Bebyggelsen och området skildrar på ett pedagogiskt sätt ett av de centrala kapitlen i Sveriges historia under 1900-talet. Att anläggningen var i drift under lång tid för den ursprungliga verksamheten bidrar till stora kontinuitetsvärden, som till stora delar består än idag trots husens nya funktioner. Den intilliggande LM-staden, med funktionalistiska bostadshus i huvudsak uppförda för fabrikens arbetare, förstärker de samlade kulturhistoriska värdena. Här bildas en stad i staden, skapad och präglad av 1900-talets svenska industriella utveckling. Anläggningen består av ett stort antal byggnader för olika funktioner, uppförda mellan 1938 och 1974. Husen är välgestaltade och uppförda sin tids stil. Ture Wennerholm ritade den första utbyggnadsetappen under 1930- och 40-talen, i en tydligt funktionalistisk arkitektur med sammansatta geometriska volymer, stora glaspartier och gjutna skärmtak. (husnr 1, 3, 7 och 11). Senare hus, såsom t.ex. den högre kontors- och laboratoriebyggnaden från 1947 (husnr 2, med tillbyggnader under följande årtionden) samt byggnaden med matsal och personallokaler från åren kring 1970 (hus I) har en stram industrioch kontorsarkitektur med strikt regelbunden fönstersättning. Även dessa byggnader ritades av Ture Wennerholm, eller medarbetare till denne. På 1970-talet tillkom även det stora På 2000-talet har området ändrat funktion, bland annat till konsthögskola. Man är i färd med att uppföra nya bostadshus. En av de gamla verksamhetsbyggnaderna har rivits. De befintliga husen har i större eller mindre grad byggts om för de nya verksamheterna. Dessa ändringar överensstämmer inte med den ursprungliga verksamheten och husens arkitektur. Inte desto mindre är byggnadernas gestaltning i huvudsak bevarad, inklusive många betydelsefulla detaljer. De arkitektoniska och arkitekturhistoriska värdena är synnerligen stora. Byggnadernas utformning är tydligt betingade av den industriella funktionen. Bevarade ursprungliga byggnadsdetaljer bidrar till de höga värdena och är därför viktiga att värna om. Anläggningens storlek och väl synliga plats i stadslandskapet gör att de miljöskapande och stadsbildsmässiga värdena blir mycket stora. Kommentar: Husnumren i texten har justerats för att överensstämma med an på sid 15. Smalhusen i LM-staden (kv Spaljéträdet m fl) klassificerades som särskilt värdefulla från kulturhistorisk synpunkt, gröna. Fastigheterna i denna anläggning utgör en del av den s.k. LMstaden. Området växte fram i samband med att LM Ericsson i slutet av 1930-talet anlade sin storskaliga nya fabriksanläggning i Midsommarkransen. Stockholms stad köpte en del av företagets mark för att bygga bostäder i direkt anslutning till fabriksområdet. Stadsplanen som fastställdes 1938 var typisk för tiden, med smalhus placerade i den kuperade terrängen. Husen uppfördes av byggmästaren Olle Engkvist, som vid denna tid introducerade seriebyggandet i Sverige för att kunna bygga så billiga bostäder som möjligt. Seriebygget i Midsommarkransen var Engkvists tredje försök och här uppfördes ca 1000 lägenheter åren 1938-40. Husen ritades av 22(51) Tillkomsthistorien ger denna anläggning mycket stora social- och samhällshistoriska värden, liksom industrihistoriska och byggnadsteknikhistoriska. Byggnaderna är tidstypiska, välbevarade och välgestaltade, med stora arkitektoniska och arkitekturhistoriska värden. Anläggningen är ett mycket bra exempel på funktionalistiskt bostadsbyggande, intimt knutet till en stor arbetsplats. Området har sammantaget stora miljöskapande värden. Även Midsommargården (kv Vinrankan) grönklassades. Motiveringen lyder: Vinrankan 2 utgör en del av den s.k. LM-staden, med smalhusbebyggelse från åren kring 1940 uppförda i anslutning till LM Ericssons storskaliga fabriksanläggning från samma tid. Detta är LM-stadens Medborgarhus, uppfört på 1940-talet och ritat av arkitekten Ture Wennerholm. Byggnaden sluter sig kring ett litet torg mot vilket butiker och entréer vänder sig. Den välbevarade byggnaden har en välgestaltad arkitektur med gedigna material, inte minst kan man notera det eleganta entrépartiet till biblioteket. Även torget är välgestaltat, med exempelvis planteringsbäddar med murar som utgör ett konstverk av Jahn Wahlström; med ett konstnärligt värde. Anläggningen har som helhet stora samhällshistoriska värden, vid sidan av de miljöskapande, arkitektoniska och arkitekturhistoriska. Byggnaden är viktig som en ursprunglig och integrerad del av LMstaden, och delar områdets stora samlade kulturhistoriska värden.

Tyréns tolkning av klassificeringen Godkänt dokument - Camilla Simonian, Stadsbyggnadskontoret Stockholm, 2014-09-25, Dnr 2012-18230 Först och främst är det av intresse att konstatera att fabriksanläggningen som helhet är blåklassad medan ingen av de övriga inslagen i riksintressebeskrivningens uttryck, smalhusen eller stadsdelscentrat, bedöms ha lika höga värden. Här finns alltså en förskjutning av tyngdpunkten i värdet till industrimiljön enligt stadsmuseets bedömning. Det ställningstagandet är inte självklart men kan bottna i att fabriken är utgångspunkt för den övriga utvecklingen. Utan arbetsplats finns inget behov av arbetarbostäder. Inom fabriksanläggningen motsvarar klassificeringen riksintressebeskrivningens heltäckande skrivningar, inga byggnader har skilts ut från blåklassningen. Inom andra stora anläggningar som exempelvis Pripps bryggerier i Ulvsunda eller Televerkets kontor i Larsboda finns gula och gröna byggnader inom de blåklassade fastigheterna. I flertalet blåklassade miljöer ingår dock samtliga fastigheter i blåklassningen. Värt att notera är att omgestaltningen av I-huset har genomförts efter att klassificeringen gjordes. Byggnaden torde i nuvarande skepnad inte kunna sägas leva upp till kraven för blåklassning (Se motivering i bilagan under kapitlet I-husets kulturvärden ). Det är inte omöjligt att stadsmuseet hade resonerat annorlunda och nedvärderat byggnaden om klassificeringen hade gjorts idag. Ifråga om olika värdekategorier tillmäts alla delområden samhällshistoriska, arkitekturhistoriska, arkitektoniska och miljöskapande värden. Detta visar hur tätt sammankopplade miljöerna är och hur de förstärker varandras värden. 23(51)

Kulturhistorisk värdebeskrivning I värdebeskrivningen tas de olika delvärden upp som stadsmuseet åberopar i sina motivtexter till klassificeringen av Telefonfabriken, smalhusområdet och Midsommargården. Värdena utvecklas och konkretiseras under rubriken värdebärare. Kunskapsvärde/dokumentvärde Samhällshistoriska värden I motivtexterna till klassificeringen av fabriksområdet, smalhusen och Midsommargården understryker stadsmuseet att det finns mycket starka samhällshistoriska värden knutna till dessa byggnader och miljöer. I riksintressebeskrivningen beskrivs hur fabriksmiljön och smalhusen är produkter av 1930-talets funktionalistiska ideal som inte bara präglade arkitekturen utan genomsyrade samhället i stort. Det modernistiska brukssamhället som riksintresset utgörs av bär på viktiga berättelser om arbets- och bostadsförhållanden men visar också på viktiga strukturer i det svenska samhället. Framförallt är miljön en utmärkt exponent för just 1930-talets samhälle. Ett 1930-tal där idén om folkhemmet fått ordentligt fäste och där vägen var rakt utstakad bort från fattig-sverige. Den rationella moderniteten stod i fokus och den är ytterst väl symboliserad av den toppmoderna fabriksanläggingen. Att rationalitet var eftersträvat vid tiden märks även i tillkomsten av det stora smalhusområdet. Här arbetade den legendariska byggmästaren Olle Engkvist för att effektivisera byggandet av tidens idealbostad smalhuset placerat ljust och luftigt i sparad natur. Husarkitekterna arbetade i sin tur med att effektivisera bostädernas planlösningar. Det fanns vid tiden ett starkt fokus på att utveckla goda bostäder åt hela befolkningen, de bostadssociala ambitionerna som omnämns i motiveringen till riksintresset. En bra bostad sågs som en viktig grund för den enskildes och landets välfärd. En av anledningarna till att LM-stadens smalhus är av riksintresse är att de är goda exempel på den upplösta staden med hus fritt placerade på bevarad naturmark. Detta sätt att flytta ut smala och från alla håll rikligt dagsljusbelysta hus i den friska luften utanför städerna var en av grundtankarna i den funktionalistiska doktrin som blev så förhärskande i det svenska 1900-talet. Det öppna bebyggelsesättet var ett uttalat avståndstagande från städernas kvartersbebyggelse. Det fanns både hygieniska och politiska drivkrafter bakom. Att det samhällshistoriska värdet har sådan tyngd i området är också knutet till företaget LM Ericsson, denna för Sverige högst betydelsefulla industri. Bolaget tillhör de svenska storföretag som kom att prägla näringslivet under 1900-talet. Storföretagens bidrag till välfärdssamhället är ett intressant kapitel och för LM Ericssons del finns de främsta uttrycken bevarade i LM-staden med bostäder, förskola, medborgarhus. I-huset var också ett konkret uttryck för omsorgen om arbetarna och tjänstemännen. Mellan 1940 och 1970 hade samhället utvecklats i rekordfart och I-huset har samhällshistoriska värden som ett exempel på de rejäla satsningar som vid tiden gjordes på personalvård hos stora arbetsgivare. Byggnaden är ett uttryck för den starka välfärden och en med tiden förändrad syn på arbetslivet. Midsommargården har stora samhällshistoriska värden som ett resultat av LM Ericssons välfärdsprogram, som ett tidigt medborgarhus och som tidstypisk centrum- och torganläggning. När det gäller de samhällshistoriska värdena har de olika inslagen i miljön starka egenvärden. Av än större vikt är samspelet mellan enheterna arbete-bostad-centrum. Inte minst är relationen mellan fabriksbyggnaden och smalhusen av stor betydelse. Det finns en spänning i den direkta kopplingen arbete-fritid och det finns även en 24(51) planeringshistorisk aspekt på detta. I den funktionalistiska stadsplaneringen skilde man olika funktioner tydligt åt. Här vid Telefonplan möttes fabriken och bostäderna utan visuell barriär men med ett tydligt respektavstånd. De ursprungliga planeringstankarna kom delvis att sättas ur spel i och med att I-huset byggdes. På ett sätt förstärktes mellanrummets roll som en zon där arbete och fritid möttes tack vare byggnadens personalvårdande innehåll. Men samtidigt bröts den visuella kopplingen mellan industri och bostadshus på en lång sträcka. Sedan I-huset miste sin roll som en integrerad och viktig del av livet inom anläggningen har byggnaden också förlorat sin självklara koppling till de övriga byggnaderna. Även den symboliska funktionen som länk mellan fabriken och LMstaden, mellan arbete och det övriga livet, har brutits sedan byggnaden tomställdes. Omgestaltningen med svarta fasader försvagade ytterligare byggnadens relation till sin historiska kontext. Istället för en länk blev byggnaden nu endast en lång barriär mellan den funktionalistiska fabriksbebyggelsen och de före detta arbetarbostäderna i smalhusområdet. Omgestaltningen innebar att de pedagogiska kvaliteterna i miljön minskade.