Protokoll fört vid SEKOs årsmöte i Folkets Hus, Stockholm, den 15 september 2005

Protokoll fört vid SEKOs årsmöte i Folkets Hus, Stockholm, den 15 september 2005

Onsdagen den 15 september 2005 Årsmötesdeltagarna samlades kl 10.30. DAGORDNINGENS PUNKT 1 Jan Rudén, förbundsordförande: Årsmötesombud, förbundskamrater! Vi ska ha årsmöte för andra gången under förbundsmötesperioden 2004 2006. SEKOs medlemmar representeras på årsmötet av alla er ombud som finns här i salen. Ni är valda för en treårsperiod som når ett avslut nästa år. Ni har medlemmarnas förtroende att under de här tre åren fatta beslut om förbundets verksamhet och sedan också följa upp vad som händer eller har hänt med besluten. Jag har förbundsstyrelsens uppdrag att hälsa er hjärtligt välkomna till Folkets Hus i Stockholm och till SEKOs årsmöte, som jag härmed förklarar öppnat. * Jan Rudén, förbundsordförande: Kamrater! Sedan vi sist samlades till årsmöte har många vänner gått bort och lämnat vår krets för alltid. Det är kamrater som gjort självuppoffrande insatser inom arbetarrörelsen och särskilt inom den fackliga verksamheten. De har arbetat för de värderingar och mål som vi gemensamt står för, de har stått starka och de har främjat sammanhållningen. Calle Bladh avled i december förra året. Calle var en färgstark och kraftfull facklig ledare. Redan som 16-åring blev han fackligt aktiv. När han gick i pension 1973 var han förhandlingschef i det Statsanställdas Förbund som han varit med om att bilda 1970. Calle var från början bussförare och kom via SJs bussar med i Järnvägsmannaförbundet, där han snabbt blev en engagerad och stridbar facklig ledare. Calle blev också bas för Statstjänarkartellen, där han aktivt arbetade för införandet av förhandlingsrätt för de statligt anställda 1966 och i förlängningen också för bildandet av Statsanställdas Förbund, SF. Calle är för alltid förknippad med denna milstolpe på den svenska arbetsmarknaden. Han gjorde också stora insatser för förbundets bildande då nio olika viljor och kulturer skulle samsas för den gemensamma styrkan och framgången. Calle var i det arbetet oumbärlig. I boken Tio veteraner skildras också hur han blev erbjuden jobb som generaldirektör på dåvarande Statens Avtalsverk. Hustruns råd karakteriserar i all sin enkelhet Calle. Hon sade: Lille Calle, du är en fackföreningsman och det ska du förbli. Och så blev det livet ut. Calle blev 88 år.

En annan kämpe från Statstjänarkartellen var Erik Berglund, som gick bort i januari i år. Som ung akademiker kom Erik som utredningschef till kartellen i mitten av 50-talet. Han hade sedan samma uppdrag i det nybildade SF, och de sista åren före pensioneringen ansvarade han för de internationella frågorna. Erik var kunnig och noggrann och förenade stor saklighet med glimten i ögat. Tack vare sin överblick och långa erfarenhet kunde han förbundets och dess föregångares historia på sina fem fingrar. Erik blev 79 år. Sven Olof Pettersson, Sopen kallad, avled den 18 juli i år. Sven Olof var AST-Ravtalets obestridde kung. Han hade sin bakgrund inom försvarets verkstäder och kom 1970 som förhandlingsombudsman först till Försvarsverkens Civila Personals Förbund, sedan till SF för att bl a förhandla på försvarets verkstäder där AST- R, denna kombination av fast lön och viss ackordsdel, levde kvar mycket länge. Med lugn och humor och med räknedosan i högsta hugg förhandlade han fram nya avtal i parti och minut, och konflikter löstes. I slutet av 70-talet blev Sven Olof en av fem sektionsordförande inom förbundet. Han var bas för sektion 2, som omfattade försvar, civil och vård. Sven Olof var en vänlig och försynt herre, vilket kombinerades med stark målmedvetenhet och samarbetsförmåga. Han var en man utan vare sig stora rubriker eller stora ord, men han var en klassisk fackföreningsman i ordets allra bästa bemärkelse. Sven Olof blev 78 år. Ulf Schyldt avled den 15 april i år i en ålder av 66 år. Ulf hade sin bakgrund inom SJ. Redan i augusti 1971 blev han ombudsman på järnvägssektionen i det då nybildade Statsanställdas Förbund. Efter nästan 20 år med olika frågor inom järnvägsområdet blev han i oktober 1990 chef för A-kassan. Han kom till A-kassan i en turbulent tid, då arbetslösheten steg och många problem tornade upp sig. Hans kunskaper om fackföreningsrörelsen och om medlemmarnas villkor liksom hans organisatoriska talang kom väl till pass i det tuffa värvet att skapa en ny och modern A-kassa. Vid årsskiftet 1996/97 gick Ulf i pension. Dessa fyra kamrater är både inom och utom vårt förbund väl kända SF-profiler. Deras insatser är förbundna med vår styrka och våra gemensamma framgångar. Vi låter dem representera alla de fackliga vänner som gått bort under året, kvinnor och män vars gärningar bidragit till att skapa den styrka och den organisation vi har i dag. Vi hedrar deras minne med en stunds tystnad. * Jan Rudén, förbundsordförande: Kamrater, årsmötesombud! Det har nu gått två år sedan vi antog vårt program Reglera avregleringen. Jag tänkte summera lite av det som hänt sedan dess.

När vi startade vårt arbete fanns det en övertro på vad avregleringarna skulle kunna åstadkomma. Den övertron fanns såväl hos politiker och tjänstemän som hos företagsledningarna. Vi var ganska ensamma om att komma med kritiska röster. I dag vågar jag påstå att vindarna har vänt. I dag är det inte många som tycker att Sverige ska springa före och ligga i framkant med avregleringar för att återta positionen bäst i EU-klassen. Visst finns det avregleringskramare kvar vi hittar dem där det är mer naturligt: i de borgerliga partierna, hos Svenskt Näringsliv och naturligtvis hos direktörerna, som ivrigt suktar efter ännu större förmåner. Det börjar också bli tydligt att inställningen till avregleringar är helt beroende av vilken ideologi man står för. När vi i början av sommaren frågade Sveriges kommunalråd om deras åsikter fanns det en tydlig skiljelinje. Resultatet visar på dramatiska skillnader mellan höger och vänster i synen på offentlig kontra privat verksamhet. Vi har svart på vitt: Moderata politiker vill fortsätta privatiseringen av samhällsnyttiga tjänster och verksamheter. Vi vet av erfarenhet att det då är de svaga grupperna i samhället som drabbas och att klassklyftorna kommer att förstärkas ytterligare. Jag är inte alls överraskad. Avregleringar handlar i grund och botten om att flytta makten över våra gemensamma resurser och samhällsfunktioner från politiken till marknaden. Eller som Jan Guillou så målande beskrev det i Aftonbladet för snart två år sedan: Och allt detta är ideologi. Det är en fortsättning på privatiseringsvågen, som är den politiska högerns fundamentalistiska krav. Slå gärna sönder Posten så att ingen jävel längre kan posta ett brev eller betala en räkning huvudsaken är att den sönderslagna Posten är små bolag där det sitter grabbar och leker affär. Så ser den lyckade attacken ut från höger. Det är klart att de borgerliga politikerna tycker att det här är bra. Men det som gör mig ganska mycket fundersam är att så många inom arbetarrörelsen så länge har stämt in i liberaliseringskören. Min slutsats är dock att det skulle se väldigt taskigt ut om barnbarnen om ett antal år frågade oss: Varför diskuterade ni aldrig de här problemen innan det gick överstyr? Skulle vi då nöja oss med att grymta något urskuldande om att tidsandan var sådan att man inte gärna sade någonting? Man kan också fundera på om vi över huvud taget har hängt med i svängarna. Många av er minns säkert grabben som tjackade folkaktier och som numera äger en stor herrgård, förrförre näringsministern Björn Rosengren, och hans uttalande på förbundsmötet år 2000: SEKO är det mest avregleringsvänliga facket. Jag har funderat på det uttalandet. Det är mycket troligt att han hade precis samma syn på oss som på sin politiska bas i Norrbottens partidistrikt. Han lär ju ha yppat, när han kommit in i de riktigt fina salongerna, följande: En fjärdedel av deltagarna var sjukskrivna, en fjärdedel var förtidspensionärer, en fjärdedel var arbetslösa och en fjärdedel begrep inte vad jag sade. Men bättre sent än aldrig! Om en och en halv månad håller socialdemokraterna kongress. Låt oss då ta ett rejält kliv åt vänster i dessa frågor och visa väljarna att vi har både mod och styrka att ompröva genomförda avregleringar.

Kamrater! Vårt starkaste krav var att avregleringarna skulle utvärderas. Nu har regelutredningen presenterat sin utvärdering. Vi har i olika sammanhang både risat och rosat den, men en sak står helt klar. Regelutredningen visar med all önskvärd tydlighet att de avregleringar som genomförts är hastverk. Ingen tog reda på hur det egentligen såg ut. Ingen lade ner någon större möda på att undersöka hur det skulle kunna bli. Avregleringarna blev i sig ett självändamål, och när man nu försöker utvärdera dem visar det sig vara i stort sett omöjligt. Några av regelutredningens förslag kan vi i SEKO ställa oss bakom. Jag tänker då framför allt på förslaget om statens ägande och styrning av företag. Att de har ett ägande har vi nog kunnat se, men att de har en styrning har vi inte kunnat se. Vi har många gånger påpekat det orimliga i att staten använder sina företag enbart som mjölkkor, även företag som opererar på marknader där lönsamhet nästan inte existerar. Generella vinstkrav läggs på företagen utan hänsyn till på vilken marknad de verkar eller om det ens är möjligt att generera någon vinst. Jag menar inte att statliga företag ska gå med förlust. Tvärtom är det alldeles förträffligt för våra medlemmar att arbeta i företag som går med vinst. Men nog måste det ändå vara bättre att använda exempelvis Vattenfall som ett instrument för att bedriva energipolitik här hemma i Sverige än att mer eller mindre gräva upp det forna DDR. Men åter till vårt program. Vi krävde stopp på fortsatt avreglering tills systemskiftet utvärderats med avseende på kvalitet, service och de anställdas villkor i syfte att skapa en långsiktig och hållbar verksamhet. Någon sådan utvärdering har vi ännu inte sett, och vi lär aldrig få se någon heller. Några hållbara argument för en fortsatt avreglering har vi heller inte sett. Med andra ord kvarstår vårt krav: Nej till fortsatta avregleringar! Efter drygt tio år med avregleringar börjar det bli mer och mer tydligt att det inte är lämpligt att bara rakt av konkurrensutsätta marknader. Postmarknaden har varit öppen för konkurrens sedan 1993, då monopolet avskaffades. Trots det finns det i dag bara en fungerande konkurrent till Posten. Visserligen finns det ett trettiotal mindre lokala operatörer, men de är så försvinnande små i sammanhanget att dem räknar vi inte med. Av det kan man dra slutsatsen att Posten är utsatt för alldeles för lite konkurrens. Det är en slutsats som både postutredningen och regelutredningen har dragit, låt vara i olika grad. Jag påstår att de är helt fel ute. Jag tror i stället att bristen på konkurrerande operatörer har helt andra orsaker. Ingen hade egentligen förväntat sig att det, med tanke på de begränsningar som förekommer på den svenska postmarknaden i form av geografi och postmängd, skulle finnas mer än en nationell rikstäckande aktör. Sannolikheten minskar nu ytterligare eftersom brevvolymerna minskar. Det är snarare så att mycket talar för att postmarknaden, eller åtminstone stora delar av den, utgör ett naturligt monopol. Posten är i dag utsatt för en mördande konkurrens, men den kommer från andra håll. Trots det påstår jag att vi i dag har en fungerande postservice, och jag påstår att huvudskälet till det är just att vi har en nationell rikstäckande operatör som

kan utnyttja marknadens stordriftsfördelar. Vän av ordning frågar sig självfallet: Är det då inte på sin plats att återinföra monopolet? Ja, om vi kunde bestämma det själva här i Sverige, så tror jag faktiskt att det vore det bästa. Men verkligheten ser lite annorlunda ut. EUs medlemsländer är överens om en avreglering av postmarknaden, och det som skett hittills ska utvärderas under nästa år. Att i detta läge slå sönder ett fungerande nationellt företag bara för att kunna sätta några fjädrar till i avregleringshatten är inte bara rent oansvarigt, utan det är rent ut sagt mycket korkat. Man kan lägga till det faktum att de troliga aktörer som skulle komma in på vår postmarknad är andra länders postmonopolföretag. Vårt budskap till beslutsfattarna är tydligt: Rör inte vår postlag! Låt svenska folket behålla en god postservice! När jag ändå är inne på postområdet måste jag beröra dödläget i kassafrågan. Det har nu snart gått ett och ett halvt år sedan postutredaren och karriäristen Susanne Lindh lade sitt delbetänkande om kassaservicen. Vi avvisade med all kraft hennes förslag, som gick ut på att staten skulle handla upp kassaservicen. På en punkt hade hon emellertid rätt, och det var att något måste göras! Många av våra yrkesgrupper har farit illa när den tekniska utvecklingen har forcerats hand i hand med liberaliseringsvågen, men ibland undrar jag om inte postkassörskorna har hamnat i en särskild strykklass, på gränsen till ren kvinnomisshandel. Deras resa har ständigt varit kantad av velighet från både företagets och ägarens sida, från att ena dagen vara bank och sälja så många konton som möjligt för att nästa dag driva en pappershandel, fram till dagens situation, där det mest handlar om att bemanna ett kontor som alltför få besöker. Alla är överens om att det inte går att driva Svensk Kassaservice i dagens omfattning, men eftersom ingen beslutsfattare tar tag i frågan blir det i vanlig ordning de anställda, postkassörskorna, som får ta smällen. När volymerna minskar med i storleksordningen 20 procent tvingar det fram lösningar som innebär att de anställda får gå ned från heltids- till deltidsanställning. Det innebär också att när beslutet kommer och de tvingas ut i arbetslöshet så går de ut i arbetslösheten med en avsevärt lägre A-kasseersättning. Vårt budskap till regeringen är glasklart: Ta tag i kassafrågan! Det andra exempel jag vill belysa är järnvägen. För tio år sedan kunde man på en och samma biljett resa i princip vart som helst i hela Sverige. I dag ser vi en helt annan verklighet för luttrade tågresenärer. Vi har tågtidtabeller som saknar samordning, vi har obegripliga och ogenomskinliga biljettsystem där hundralappar kan skilja mellan din och din medresenärs biljett för precis samma resa. Biljetterna har blivit i genomsnitt 125 procent dyrare. År 1990 kostade en biljett från Luleå till Malmö, om man hade ett Reslustkort, 414 kronor. En likadan resa kostade i december 2004 1 730 kronor! En annan fråga inom järnvägsområdet som saknar sin lösning är vagnfrågan. Än så länge rullar många av SJs gamla vagnar, men vad händer sedan? Tror politikerna verkligen att en tågoperatör som har fått ett femårskontrakt kommer att investera i ny vagnpark? Nej, så korkad är inte ens en tågoperatör.

Ytterligare en fråga gäller avvägningen mellan infrastrukturinvesteringar och trafik. Staten har beslutat om väsentligt större investeringar för järnvägen de senaste åren, bl a i Citytunneln i Malmö, Hallandsåsen, Svealandsbanan, Botniabanan och Blekinge kustbana. Det är bra, men problemet är att det inte finns några garantier vad gäller pengar för att köra tågen på de nya banorna. Lägg därtill en dåligt genomtänkt och underfinansierad bolagisering av SJ. År 2003 kostade det staten nästan 2 miljarder. Då börjar väl fler än jag undra om avregleringarna verkligen har gjort spårtrafiken billigare för staten totalt sett. Nu lurar ytterligare en avreglering runt hörnet. Det är EUs tredje järnvägspaket som, om det antas, kommer att innebära att tågtrafiken öppnas för inrikes cabotage, persontrafik på järnväg. Det betyder t ex att Deutsche Bahn kan bestämma sig för att köra trafik från Hamburg till Stockholm, med rätt att plocka upp och släppa av passagerare på hela sträckan fram till slutdestinationen. Är det någon som tror att de kommer att ta ansvar för våra behov av interregional trafik? Det kommer självfallet att bli så att de plockar de bästa russinen ur kakan. Det är dags att skicka ett nytt glasklart budskap till regeringen: Säg nej till tredje järnvägspaketet i dess nuvarande form! Just nu pågår arbetet med en transportpolitisk proposition. En av knäckfrågorna när det gäller järnvägstrafiken är den interregionala trafiken. Från varsitt håll, från norr och från söder, har Norrtåg respektive Skånetrafiken begärt att man ska få möta regionförstoringen med egen trafikeringsrätt. Jag har full förståelse för att man vill förbättra för de egna regioninvånarna, men problemet är att det skulle innebära ytterligare ett alexanderhugg mot den nationella samordningen. Hur mycket man än förstorar en region kommer det alltid att finnas behov av att resa mellan regionerna. Det måste finnas bättre sätt att lösa den interregionala trafiken än att hacka sönder den rikstäckande trafiken bit för bit. Är det inte hög tid att låta diskussionen ta sin utgångspunkt i det nationella ansvaret och den nationella samordningen av tågtrafiken? Är det inte hög tid att fråga sig om dagens system, med ett SJ som i princip kan bete sig som de vill och med Rikstrafiken som uppenbarligen inte fått styr på en enda operatör, är det bästa. Kan det möjligtvis vara så att vi kan hitta en bättre lösning? Jag tror det. Jag tror att det är dags att återföra den nationella trafiken till SJ, med ett klart och tydligt uppdrag från staten: Trafikeringsrätt kombinerad med trafikeringsplikt! Elmarknaden avreglerades 1996. Vi som då var abonnenter är numera kunder. Vi skulle få låga och stabila priser genom att elhandeln och produktionen skulle utsättas för konkurrens. Hur blev det då? Vi fick några år med lite billigare el i början, men i dag åker väl inte mungiporna upp särskilt högt när elräkningen kommer. Det mest alarmerande är att kvaliteten och servicen har gått spikrakt nedåt. De senaste vintrarnas stora strömavbrott, som kulminerade med stormen Gudrun, visar på problemen i all sin nakenhet. Nu sitter man på departementet och funderar över hur konsumenternas ställning ska stärkas. Energimyndigheten lade i våras ett förslag om obligatorisk

kompensation vid strömavbrott på mer än tolv timmar. Detta återkommer nu i en proposition. Det skulle stimulera nätbolagen att investera bort det eftersatta underhållet. Jag tror inte på den metoden. För det första är det ju inte kompensation vi vill ha. Vi vill ha ett fungerande system. För det andra är det våra medlemmar som kommer att få ta den allra största smällen, för de kommer att pressas att återställa näten inom tolv timmar och kraftbolagen ger fullständigt tusan i under vilka förhållanden och i vilket väder det ska ske. Våra medlemmar får ta smällen. Det är någonting som vi inte accepterar. Vi har vid flera tillfällen pekat på avsaknaden av en fungerande energipolitik. Vi har påvisat hur avregleringen av elmarknaden gett helt andra effekter än de avsedda. Det finns självfallet vinnare i detta. De största vinnarna är kraftbolagen. I lördagens Göteborgs-Posten fanns en debattartikel om de höga elpriserna, signerad Bo Kjellstrand, VD i Svensk Energi. Kjellstrand påstår att de höga elpriserna inte är kraftindustrins fel. Det är utvecklingen på de internationella energimarknaderna, kombinerad med politiska beslut, som driver upp priserna. Och nu kommer det häpnadsväckande: Att det leder till höga vinster för kraftbolagen kan vi inte rå för, säger Kjellstrand. Och vi kan inte heller sälja elen billigare, för att sälja el under marknadspris är inte förenligt med en fri marknad. Kjellstrand menar att det är lite genant att behöva påpeka detta. Med andra ord: Kraftbolagen påstår sig vara helt oskyldiga! Att man skulle kunna använda vinsterna till ännu mer investeringar, den tanken föresvävar inte Kjellstrand, trots att behoven är väl kända. Det tycker jag är oerhört genant för Kjellstrand. En annan av de stora vinnarna i det här spelet är staten. Vattenfall drar in miljardbelopp, och varje höjning av elpriserna ger klirr i statskassan. Kan det verkligen vara så illa att oviljan att föra en fungerande energipolitik ställs mot de jättevinster som genereras av kraftbolagen? Ibland slås man faktiskt av tanken. Vårt budskap är solklart: Låt Sverige få en fungerande energipolitik som ger medborgare och företag säker el till rimliga priser och där Vattenfall används som ett klart och tydligt instrument! Kamrater, årsmötesombud! Vi har nära nog exakt ett år kvar till valet, ett val som i vanlig ordning handlar om vilket samhälle vi vill leva i och utveckla. Rättvist eller orättvist. Ökade motsättningar eller solidaritet. Ökad välfärd eller nedrustning av det gemensamma. Trygghet eller otrygghet. Det är de frågorna som valet kommer att handla om. Den borgerliga alliansen med Fredrik Reinfeldt i spetsen gör allt för att tona ned de politiska motsättningarna. Moderaterna marknadsför sig numera som Sveriges nya arbetarparti och har på många områden en mjukare framtoning än tidigare. Men bakom den nya framtoningen döljer sig något helt annat. Man har en dold agenda. Vi behöver bara gå till riksdagen för att se vad man egentligen står för. Man föreslår t ex sänkt A-kassa till 65 procent, höjda egenavgifter till A-kassan, slopad avdragsrätt för fackföreningsavgift och A-kassa, sänkt

sjukpenningsnivå till 65 procent, fördubblat antal karensdagar i sjukförsäkringen, och så vidare! Reinfeldt kallar moderaterna för det nya arbetarpartiet. De är fortfarande det gamla stora lönesänkarpartiet. Moderaterna vill sänka skatterna med i storleksordningen 55 miljarder kronor. Nu har man i den borgerliga alliansen enats om att sänka dem med lite över 40 miljarder, men principen är i stort sett densamma. I korthet innebär förslaget till besparingar slopad avdragsrätt för fack- och A-kasseavgift och slopat anställningsstöd för långtidsarbetslösa. Besparingarna i A-kassan ska ge nästan 16 miljarder kronor. Kamrater! Moderaterna säger att de gillar den svenska kollektivavtalsmodellen. Men vad skulle hända om deras förslag skulle bli verklighet? Tänk er en SEKO-medlem som betalar en medlemsavgift på 340 kronor i månaden. Med den nuvarande skattereduktionen för fack- och A-kasseavgift betalar hon cirka 250 kronor i månaden för att vara med i facket och A-kassan. Det innebär en årlig avgift på 3 000 kronor. Det är en hyfsad summa pengar för en vanlig löntagare, men de flesta upplever att det är värt dessa pengar att vara med i facket och i en A-kassa. Vad skulle då denna medlem betala om Fredrik Reinfeldt fick bestämma? Först slopar han avdragsrätten. Det innebär att medlemmen betalar 340 kronor i månaden, drygt 4 000 kronor om året. Den höjning av egenavgiften som moderaterna föreslår skulle landa på 300 kronor, vilket motsvarar 3 600 kronor om året. Sammantaget skulle vår SEKO-medlem med moderaternas politik betala 7 600 kronor om året i fack- och A-kasseavgift, mer än en fördubbling alltså. Nu har Reinfeldt fått backa lite i den borgerliga alliansen. Nu ska egenavgiften till A-kassan höjas med 150 kronor i månaden. Men det blir ändå en fördubblad avgift, alltså 6 000 kronor för denna SEKO-medlem. Förutom chockhöjningen av egenavgiften till A-kassan vill moderaterna i vanlig ordning straffa dem som är arbetslösa genom att sänka ersättningsnivån. Man pratar om att, förutom att sänka ersättningsnivån, införa en karensdag varannan eller var tredje vecka. Man menar att detta skulle bli en återkommande påminnelse om att det är dags att skaffa sig ett arbete. Nu har man sagt på ett möte i Bankeryd att de långtidsarbetslösa ska svältas. Efter 300 dagars arbetslöshet ska de få 5 000 kronor i månaden. Vem klarar sig på det? Jag påminns om den nyliberale ekonomen Mariam Radetzki, som i en uppmärksammad TV-intervju för kanske tio år sedan myntade uttrycket hungriga lejon jagar bäst. Han menade att det vore högst rimligt att de arbetslösa fick 5 000 kronor i månaden. Det skulle enligt honom leda till att de jagade jobb på samma sätt som ett hungrigt lejon jagar mat. Jag trodde aldrig att det skulle finnas ett politiskt parti i Sverige som skulle ta sig an denna föraktfulla politik, men nu finns det helt plötsligt fyra sådana partier! Kamrater! Moderaterna säger att de har sympati för kollektivavtalen. Men

vid en granskning kan vi konstatera att de inte har någon sympati för sympatiåtgärder eller för en anständig A-kassenivå. Och vad händer med kollektivavtalen om man inte har sympati för sympatiåtgärder, om man inte har sympati för en anständig A-kassenivå? Jo, så sant som jag står här och detta vet Reinfeldt: Organisationsgraden sjunker. Lägstlönerna sjunker i takt med urholkningen av A-kassenivån. Kollektivavtalens legitimitet minskar. Och när man har nått dit lär det med all säkerhet komma ett dekret från Täby, som väl blir alliansens nästa adress, om en minimilönelagstiftning och allmängiltigförklaring av kollektivavtalen. Våra medlemmars position kommer otvivelaktigt att försvagas. Snacka om att älska kollektivavtal! Vi är inte på samma planet som Reinfeldt när vi talar om värden i kollektivavtalen. För ett år sedan sade jag i denna talarstol att moderaterna genomgått en stor plastikoperation. Jag har nu sett resultatet. Det blev en gigantisk läppförstoring! Reinfeldt är överläppen, Maud är underläppen, Leijonborg är hängläppen och Hägglund står för läpparnas bekännelse. Kamrater! Det är ett hån mot alla vanliga arbetare och alla arbetslösa att högern nu kallar sig för det nya arbetarpartiet. Låt oss tillsammans se till att dessa arbetarfientliga krafter stannar där de befinner sig i opposition! Som tur är har vi stöd hos svenska folket när det gäller synen på kollektivavtal och arbetslöshetsförsäkringar. En SIFO-undersökning som vi gjorde för ett tag sedan visade att en kraftig majoritet av svenskarna tycker att facket ska ha rätt att vidta stridsåtgärder mot företag som vägrar teckna kollektivavtal. I en annan undersökning som vi presenterat i dag och som gäller A-kassan har vi fått samma glädjande besked. Nästan sex av tio svenskar är kritiska till borgaralliansens förslag till försämringar av A-kassan. Bara tre av tio tycker att förslaget är bra. Ännu färre tror att förslaget leder till fler jobb. Kritiken mot alliansens förslag är alltså gigantisk. Nu är det vår uppgift att se till att alla våra medlemmar blir medvetna om konsekvenserna av deras förslag. Kamrater! Inom fackföreningsrörelsen har vi en samverkan med det socialdemokratiska partiet. Tillsammans bildar vi arbetarrörelsen. De här två grenarna den fackliga och den politiska har gemensamt drivit igenom avgörande förändringar för att öka tryggheten och rättvisan i samhället. Samverkan grundar sig på gemensamma värderingar och en gemensam ideologi. Men denna samverkan innebär inte att vi alltid tycker bra om den politik som regeringen bedriver. Det finns mycket övrigt att önska när det gäller regeringens politik på en del områden. Vi har, för att ta ett exempel, en oacceptabelt hög arbetslöshet. I de frågor som jag inledningsvis tog upp när det gäller avregleringar tycker jag att regeringen agerar alldeles för tamt. Det var länge sedan jag hörde någon från regeringen ifrågasätta 90-talets liberaliseringsexperiment ur ett ideologiskt perspektiv. Socialdemokratin har ju alltid varit bra på att fånga upp vanliga människors synpunkter och missnöje. Vi vet att det finns ett utbrett missnöje med de av-

regleringar som genomförts. Tydligast är missnöjet på post-, järnvägs- och elområdet. I en SIFO-undersökning som vi genomförde precis före semestrarna konstaterades att en majoritet av de socialdemokratiska kommunalråden vill gå så långt som till att återreglera vissa av dessa verksamheter. Vi vet också att svenska folket och förbundets medlemmar har liknande uppfattningar. Det är nu hög tid att vi inom arbetarrörelsen försöker åstadkomma en gemensam syn på infrastrukturens roll i samhällets tjänst, på ägande, styrning, tillgänglighet och fördelning. Kritiken mot liberaliseringen är tydlig och bred; den måste mötas med handling. I november genomförs en partikongress där dessa frågor måste upp på dagordningen. Förhoppningsvis kan vi sedan gå in i valrörelsen inför valet 2006 med en samlad syn i dessa frågor. Det skulle bli en viktig pusselbit för att vinna valet. För vad skulle hända på dessa områden om vi fick en moderatledd regering, om Reinfeldt fick makt att genomföra sina idéer, när man noterar hur många hundra miljarder man kan få för att sälja Vattenfall, hur mycket pengar man kan få för att sälja Posten. Försäljning av ett antal stora statliga bolag står väldigt högt upp på deras agenda. Kamrater! Valet 2006 är det viktigaste på länge. De politiska alternativen börjar klarna. Det är samma gamla höger nu som då. Bestraffningen av de arbetslösa är tuffare än vanligt, man vill svälta ut de svagaste i samhället. Högern är nu tydlig med att man vill skapa ett A-lag och ett B-lag. De som har arbete ställs mot dem som inte har arbete. Rik ställs mot fattig, man mot kvinna. Vi vet nu att denna politik kommer att genomföras om de får makten de är ju i den borgerliga alliansen helt överens om huvuddragen. Mot bakgrund av detta kommer förbundet att satsa extra resurser fram till valet. Vi kommer att genomföra facklig-politiska konferenser och utbildningar. Vi kommer under hösten också att vara ute under avdelningsveckorna för att diskutera med medlemmarna och agitera. Vi alla, kamrater, har ett gemensamt ansvar i valrörelsen. Vårt uppdrag är att arbeta för medlemmarnas intressen. Nu är det tydligt att vi har en motståndare som inte gillar våra medlemmar och som dessutom föraktar vissa grupper i samhället. Det är vårt uppdrag att försvara våra medlemmar mot dessa attacker. Vi har alla argumenten i ryggmärgen. Det är inte svårt. Det var på grund av orättvisorna i samhället och på arbetsplatserna som vi alla en gång blev fackligt aktiva. När nu hotet mot rättvisan, solidariteten och tryggheten är så påtagligt vet vi alla vad vi ska göra. Kamrater! Vi ses på barrikaderna! Tack! Härefter sjöng årsmötesdeltagarna unisont Arbetets söner. *

DAGORDNINGENS PUNKT 2 Yvonne Karlén, förbundssekreterare: Förbundskontoret har i enlighet med 18 mom 6 i förbundets stadgar granskat de till förbundsstyrelsen inkomna fullmakterna. Vid granskningen har inga anmärkningar framkommit, varför jag hemställer att årsmötet godkänner rapporten. Årsmötet beslöt att godkänna rapporten om fullmaktsgranskning. DAGORDNINGENS PUNKT 3 Yvonne Karlén, förbundssekreterare: Ombuden och förbundsstyrelseledamöterna har på sedvanligt sätt registrerats vid inpasseringen. Närvarande är 183 ombud och 13 ledamöter av förbundsstyrelsen. Antalet röstberättigade är därmed 196. Jag hemställer att årsmötet godkänner registreringen som upprop. Årsmötet beslöt att godkänna det sålunda företagna uppropet. Förbundsstyrelsen Abrahamsson, Tomas Aldenmark, Lena Blanco Garcia, José Ericson, Bo Jansson, Eva-Lena Jansson, Karl-Erik Karlén, Yvonne Lindqvist, Hans Lundmark, Peter Mellström, Alf Rudén, Jan Sundman, Arianne Tillman, Tom Ross, Anne-Marie, ersättare

Ombud Valkrets 3 Valkrets 3 Valkrets 3 Valkrets 3 Valkrets 3 Valkrets 3 Valkrets 3 Valkrets 5 Valkrets 5 Andersson, Lennart Arfwedson, Annika Berrios Arcaya, Gerardo Billstam, Maud Blom Sjövall, Gunilla Brandt, Ulf Ezdani Khan, Mohibul Flygel, Börje Gömüc Erhan Hammar, Gunnar Jinton, Sven Johansson, Jan Johansson, Pär Johnsson, Christer Konstantis, Ioannis Lindberg, Anna-Carin Markov, Zeljko Miettinen, Paula Nilsson, Mikael Olausson, Owe Palmberg, Jörgen Persson, Dan Salkert, Jan Sigfridsson, Lars Stenberg, Gunnar Sundh, Annica Viksten, Anders Wesa, Anne Wärn, Nils Erland Zetterberg, Pia Åberg, Berit Åhman, Jan-Olof Elvin, Kent Lennart Johansson, Ulf Larsson, Björn Ljungström, Tommy Nilsson, Ove Nyberg, Ronny Rönnqvist, Jan-Eric Backman, Per Franzén, Arne

Valkrets 5 Valkrets 5 Valkrets 5 Valkrets 5 Valkrets 5 Valkrets 5 Valkrets 5 Valkrets 5 Valkrets 6 Valkrets 6 Valkrets 6 Valkrets 6 Valkrets 6 Valkrets 7 Valkrets 7 Valkrets 7 Valkrets 7 Valkrets 7 Valkrets 7 Valkrets 7 Valkrets 7 Valkrets 7 Valkrets 9 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 3 3 3 3 Karlsson, Lars Karlsson, Lars Lundström, Jörgen Lööf, Mats Pettersson, Göran Redius, Leif Svensson, Elisabeth Österberg, Kjell Andersen, Hans Brehmer, Ursula Brenker, Agneta Stehn, Jörgen Svensson, Bo Hagelberg, Kennerth Hultman, Per-Inge Johansson, Conny Johansson, Mats Karlsson, Erik Karlsson, Ingemar Kjellkvist, Börje Nyström, Kenneth Widerström, Mats Blomgren, Dan Abalo Caldera, Daniel Abrahamsson, Susanne Aldenmark, Lars Göran Johansson, Hans Olof Kjönsberg, Annette Lagerborg, Ingrid Larsson, Jan Nunez Cona, Patricia Persson, Lars-Åke Petersson, Kenneth Rosén, Margretha Salheden, Tommy Stödberg, Bertil Svensson, Patrik Welin, Johan Andersson, Gösta Arnoldsson, Ingvor Bayard, Bo Lundell, Kenneth

3 3 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 7 7 7 7 7 7 7 8 8 8 8 8 8 Valkrets 20 Valkrets 20 Valkrets 20 Valkrets 21 Valkrets 21 Valkrets 21 Valkrets 22 Valkrets 22 Valkrets 22 Valkrets 22 Valkrets 22 Valkrets 22 Medin, Bjarne Willersjö, Birgitta Eriksson, Reidar Falk, Göran Grönlund, Sölve Hallén, Bertil Johansson, Christer Johansson, Thomas Karlsson, Göte Lönnblad, Hans Eric Ståhl, Kerstin Svensson, Kent-Göran Söderling, Claes Tenghede, Anders Theodorsson, Patrick Tolinsson, Johan Åberg, Jane Almér, Anders Alnebratt, Christer Andersson, Kjell Bergqvist, Tomas Hagelin, Bertil Nilsson, Kjell Gunnar Thorsell, Jan Eric Hagsten, Thomas Hvatz, Kristina Strand, Kenth Ström, Jonny Sundström, Christine Zetterlund, Stefan Beyer, Ronny Halvarsson, Björn Ygemar, Björn-Åke Larsson, Anders Larsson, Rolf Skalk, Per-Olof Andersson, Håkan Cedervall, Lennart Halvarsson, Jan Kallin, Annika Lindberg, Jan Nordin, Ing-Marie

Valkrets 22 Valkrets 22 Valkrets 23 Valkrets 23 Valkrets 23 Valkrets 24 Valkrets 24 Valkrets 24 Valkrets 24 Valkrets 24 Valkrets 25 Valkrets 25 Valkrets 25 Valkrets 25 Valkrets 25 Valkrets 25 Valkrets 25 Valkrets 25 Valkrets 25 08 08 Valkrets 302 Valkrets 302 Valkrets 508 Valkrets 508 Valkrets 508 Valkrets 602 Valkrets 602 Valkrets 602 Valkrets 807 Valkrets 807 Valkrets 807 Valkrets 807 402 402 402 402 408 408 409 409 409 Sjödin, Sune Viklund, Peter Gustafsson, Hans Jansson, Liss-Märit Lindström, Carina Berglund, Mikael Björk, Tage Bäckström, Birgitta Israelsson, Moody Jonsson, Anneli Bohman, Anders Engdal, Lars-Olof Isaksson, Elof Lidberg, Torbjörn Lövgren, Dennis Nilsson, Annica Rosenkvist-Vidmark, Elisabet Sellström, Lars-Erik Tedestrand, Tommy Eriksson, Sixten Spiik, Erland Alfredsson, Åke Wredendahl, Mikael Ekvall, Lars Ove Roland Lundberg, Jimmy Persson, Jan Björn, Gunnar Eriksson, Leif Johansson, Kent Brattström, Magnus Ek, Mats Eriksson, Ulf Karlsson, Tommy Forslund, Leif Lundin, Erling Rodinov, Toivo Thifors, Ulf Jansson, Jan-Erik Storm, Krister Andersson Hjälte, Karl-Axel Dahlman, Göran Forslind, Jonas

409 409 409 409 409 409 409 409 409 409 409 602 602 602 605 605 Revisorer Öhrlings PricewaterhouseCoopers Ombudsmän Fbk Hansen, Jens Ole Hornung, Erik Jonasson, Björn Larsson, Thomas Lindgren, Christer Lindgren, Ralf Olsson, Mats Sönerud, Åke Troberg, Margareta Westling, Bengt Österlund, Kenneth Andersson, Karl Johan Andersson, Per-Gunnar Carlsson, Ingvar Mertel, Hans-Michael Persson, Ing-Marie Johannesson, Erik Lien, Knut Olsson, Åke Johnson, Sune Andersson, Roger Björnberg, Björn Inge Brännström, Thomas Edlund, Ingela Ekeklint, Mats Falck, Bengt Erik Gille, Helena Grönhagen, Carina Hedin Lindholm, Kerstin Hellman, Sven-Olof Johansson, Lars Johansson, Stig-Evert Larsson, Göran Lavecchia, Gabriella Lindh, Björn Nilssen, Roal Norrhede, Claes Olsson, Göran