När mamma blir slagen. Att hjälpa barn som levt med våld i familjen

När mamma blir slagen Att hjälpa barn som levt med våld i familjen

Socialstyrelsen klassificerar sin utgivning i olika dokumenttyper. Detta är en Lägesbeskrivning. Det innebär att den innehåller redovisning och analys av kartläggningar och andra former av uppföljning av lagstiftning, verksamheter, resurser mm som kommuner, landsting och enskilda huvudmän bedriver inom hälso- och sjukvård, socialtjänst, hälsoskydd och smittskydd. Den kan utgöra underlag för myndighetens ställningstaganden och ingå som en del i större uppföljningar och utvärderingar av t.ex. reformer och fördelning av stimulansmedel. Socialstyrelsen svarar för innehåll och slutsatser. ISBN 91-7201-942-5 Artikelnr 2005-131-9 Omslag Iwa Wasberg Tryck KopieCenter, Stockholm, februari 2005 2

Förord Socialstyrelsen har fått i uppdrag av regeringen att bedriva utvecklingsarbete till stöd för socialtjänstens arbete med brottsofferfrågor, med betoning på stöd till barn och ungdomar som utsatts för brott. Uppdraget har sin grund i den ändring av socialtjänstlagen (5 kap. 11 SoL) som från den 1 juli 2001 förtydligade socialtjänstens ansvar för brottsoffer som behöver stöd och hjälp. Uppdraget redovisas i tre delar en uppföljning av socialtjänstens arbete enligt 5 kap. 11 SoL, en rapport om stöd till unga brottsoffer och denna rapport om barn som bevittnat våld. Det är angeläget att barn som bevittnat våld får adekvat stöd. De i rapporten beskrivna verksamheterna med samlad kunskap och erfarenhet av att arbeta med barn som bevittnat våld, är ett kompetent sätt att uppfylla socialnämndernas lagstadgade ansvar för den här kategorin barn och unga som brottsoffer. I rapporten finns exempel på hur kommunerna, barn- och ungdomspsykiatrin samt kvinnojourerna kan arbeta med dessa barn. Socialstyrelsen har valt att tillsammans med verksamheterna beskriva detta arbete för att sprida erfarenheterna. Samtidigt ges ett kunskapsunderlag genom en sammanfattning av forskning och erfarenheter när det gäller barn som bevittnat våld. Förhoppningen är att detta ska bidra till att ett kompetent stöd för barn som bevittnat våld kan komma långt fler till del. Rapporten har i huvudsak författats av professor Margareta Hydén. Från Socialstyrelsen har Margareta Alldahl, Eva Ambesjö Annika Eriksson och Merike Lidholm medverkat. Åsa Börjesson Avdelningschef Socialtjänstavdelningen 3

4

Innehåll Förord 3 Sammanfattning 9 Syftet med rapporten 9 Barn som utsätts för att bevittna våld 9 Allvarliga följder 9 Uppbrottsprocessen påverkar barnen 10 Hjälp och stöd till barn som levt med våld i familjen 10 Tio verksamheter för barn som har bevittnat våld 11 Att bearbeta våldsutsattheten 11 Uppdraget och rapporten 12 Fokus på barn som brottsoffer 12 Rapportens syfte 13 Rapportens innehåll 14 Erfarenheter av att hjälpa och stödja barn som utsatts för att mamma blir slagen 14 Teman i forskningsgenomgången 14 Fakta och lagstiftning 16 Barn som deltagande vittnen är utsatta 16 Hur många barn är utsatta för att leva med våld i familjen? 16 Hur vanligt är det att barnen också blir utsatta för direkt våld? 17 Ett stärkt skydd för barnen 18 Anmälningsskyldigheten 19 Uppgiftsskyldighet 21 Vittnesplikt 21 Samverkan 23 Socialtjänsten har ett samverkansansvar 23 Strategi för samverkan 23 Samverkan mellan socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatri 23 Barn som bevittnat våld 24 Delar i en helhet med barnet i centrum 24 Att hjälpa och stödja barnen 26 Vilka barn behöver hjälp? 26 Traumatisering 26 Barnets väg till hjälp och stöd 28 Hur uppmärksammas barns behov av hjälp och stöd? 28 Att lyssna till barn och stärka relationen mellan mor och barn 28 Metoder i arbetet 29 Trappan en arbetsmodell för barns krisbehandling 29 5

Barn är också människor en amerikansk modell 30 Nätverksarbete med barnet i fokus 31 Tio verksamheter för barn som bevittnat våld 32 De beskrivna verksamheterna en översikt 33 Förutsättningar 35 Att skydda barnen 35 Att motivera föräldrarna 35 Alla Kvinnors Hus 38 BUP Bågen i Stockholm 40 Frideborg i Norrköping 41 Grinden i Gävle 42 Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn i Malmö 44 Kriscentrum för kvinnor i Stockholm 45 Kriscentrum för barn Lysmasken i Lund 46 Cumulus och projekt Nyckelfrid i Nyköping 46 Trappan i Uppsala 47 Utväg Skaraborg 47 Att arbeta med tonåringar 48 Forskning om barn som utsatts för att bevittna våld i familjen 50 Forskning ur ett barnperspektiv 50 Angelägna forskningsfrågor 52 Vad är våld? 53 Barns beskrivningar av våldet 53 Barnen blir själva slagna 56 Syskon 56 Det var ett bråk 57 Att forma sin värld och sina upplevelser 57 Vad säger pappa/styvpappa om våldet? 59 Vad säger mamma om våldet? 61 Hur barnen påverkas 62 När mamma lämnar pappa 64 Misshandlade kvinnors uppbrottsprocess 64 Barnets fortsatta kontakt med sin pappa 65 Samarbetssamtal 66 Gemensam vårdnad 67 Barns möjlighet att få hjälp och behandling 68 Reflektioner och slutsatser 69 Barnens behov måste uppmärksammas 69 Hur barn uppfattar och påverkas av våldet 69 Hjälp och stöd 70 Uppbrottsprocessen 70 Vägen till hjälp och stöd 70 Verksamheternas erfarenheter 70 Svårt men givande arbete 71 Behov av dokumentation, utvärdering och forskning 71 6

Ett gemensamt och specifikt ansvar 71 Referenser 73 Filmtips 77 Bilaga 79 Exempel på innehåll i barngruppsverksamhet 79 7

8

Sammanfattning Syftet med rapporten Ett barn riskerar att fara illa och dess psykiska utveckling riskerar att skadas när det utsätts för fysiskt eller psykiskt våld, t.ex. när det tvingas se eller höra våld i sin närhet, eller leva i en miljö där våld eller hot om våld förekommer ofta. Socialtjänsten har ett uttalat ansvar för att stödja barn som riskerar att fara illa, och barn som brottsoffer ska uppmärksammas särskilt. Rapporten beskriver kunskap från forskning och erfarenhet, och syftar till att bidra till socialtjänstens arbete med att utveckla metoder för att erbjuda dessa barn kompetent stöd och hjälp. Tio verksamheter för barn som bevittnat våld beskrivs, inom socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatri, samverkansprojekt och ideell kvinnojour. Därefter följer en genomgång av aktuell svensk forskning med barnperspektiv. Rapporten fokuserar barn som bevittnat mäns våld mot kvinnor, liksom verksamheterna. Våld och kränkningar förekommer även från kvinnor, i samkönade relationer och från vuxna barn mot föräldrar, där barn kan bli utsatta som deltagande vittnen. Att bevittna våld kan ha en vidare innebörd än att se på. Det kan innefatta även att höra och förstå att våld pågår, t.ex. genom att avläsa det på stämningar och registrera konsekvenser, i form av skador och känslouttryck m.m. Barn som utsätts för att bevittna våld Under de senaste decennierna har samhället i högre grad börjat uppmärksamma det mycket skadliga våld som barn indirekt utsätts för, när de lever i en familj där mamma blir slagen. Barn som bevittnat våld, och andra övergrepp modern utsatts för, kan reagera på likartat sätt som barn som själva utsätts för brott, och kan vara i liknande behov av stöd. Det finns inga exakta uppgifter om hur många barn i Sverige som är utsatta för att mamma blir slagen. Kommittén mot barnmisshandel uppskattar att det rör sig om mellan 100 000 och 200 000 barn. Rädda Barnen har i en undersökning uppskattat att vart tionde barn någon gång upplever våld i hemmet, hälften av dem ofta. Flera aktuella nordiska undersökningar om misshandlade kvinnor visar att barnen i merparten av fallen varit närvarande vid våldstillfället. Allvarliga följder Ur barnets perspektiv är upplevelsen av våldet förknippad med rädsla och oro. Det är inte alltid barn sett vad mamma blivit utsatt för, men de har hört mammas skrik och gråt. De har även ofta själva blivit slagna. Forskning visar att en inte obetydlig del, i olika undersökningar mellan en fjärdedel och mer än hälften, av barnen i familjer där det förekommer misshandel också själva blir utsatta för våld. 9

Upplevelsen av att mamma blir slagen kan medföra en rad skadeverkningar för barnet. Det är vanligt med akuta kroppsliga stressreaktioner som astma, eksem, magont, sömnsvårigheter, huvudvärk och ätströrningar. Barnen kan även ha svårigheter i umgänget med andra barn och få koncentrationssvårigheter. Att som barn ha bevittnat våld inom familjen kan medföra långvariga psykiska problem som depressivitet, ångest, självdestruktivitet och aggressivitet. Det förekommer också långsiktig påverkan på personligheten, som brist på tillit till andra människor och en pessimistisk syn när det gäller förmågan att påverka sin egen livssituation. Barn som utsatts för att bevittna våld utvecklar ofta en tät relation till mamman, präglad av omhändertagande och beskydd, men även av ilska och vrede, som ibland tar sig våldsamma uttryck. Relationen till pappan kan beskrivas som ambivalent, där känslor som rädsla och vrede blandas med längtan. Uppbrottsprocessen påverkar barnen Mammans uppbrott från pappan eller en annan man i ett förhållande där det har förekommit våld är inte sällan förenat med fara, såväl för henne som för barnen. I samband med att hon lämnar mannen får mamman ofta söka skydd hos släkt, vänner, eller i något krisboende inom socialtjänsten eller kvinnojouren. För barnen kan detta vara en påfrestande tid. De bryter upp från sin invanda miljö i en situation då mamman är hårt psykiskt belastad. En ytterligare svårighet kan vara barnens umgänge med sin pappa efter det akuta skedet, i en situation då mamman är rädd och känner sig hotad av honom, om det är han som utsatt henne. Barnen riskerar, både före och efter en eventuell separation mellan föräldrarna, att hamna i lojalitetskonflikt med både mamma och pappa. Om de ger mamma stöd, kan pappa bli arg. Om de drar sig undan mamma riskerar de att fjärma sig från den förälder som potentiellt skulle kunna ge dem stöd och en bättre livsmiljö. Om de vänder sig utåt och söker hjälp, eller svarar positivt på det stöd exempelvis socialtjänsten kan erbjuda, riskerar de också att hamna i lojalitetskonflikt med bägge föräldrarna. Hjälp och stöd till barn som levt med våld i familjen Socialtjänsten har ett särskilt ansvar för brottsoffer som behöver stöd och hjälp, enligt 5 kap. 11 socialtjänstlagen. För att kunna ge sådan hjälp krävs tillgång till olika slag av kompetenser och resurser. Arbetet måste därför ske i samverkan mellan olika samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. Socialtjänsten har ett ansvar för att utveckla denna samverkan (5 kap. 1a SoL). Det är också angeläget att barn som lever med våld i familjen och det skydd och stöd som de behöver uppmärksammas i hela socialtjänstens arbete, samt i andra verksamheter som möter dessa barn. 10

Tio verksamheter för barn som har bevittnat våld Under det senaste decenniet har det i några kommuner vuxit fram verksamheter för att stödja barn som bevittnat våld. Vissa av de beskrivna verksamheterna har sin grund i ett skyddat boende för kvinnor och barn, i socialtjänstens regi, eller en ideell kvinnojour. Andra verksamheter har sin grund i en myndighetssamverkan, där samtliga myndigheter som har ansvar för barnen ingår. En tredje kategori tar sin utgångspunkt i krisbearbetning och psykosocialt behandlingsarbete eller nätverksarbete. Dessa verksamheter har i allmänhet utvecklats som en del av råd och stödverksamheten inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg. Det fjärde slaget av verksamhet utvecklar arbetsmetoder anpassade till barnpsykiatrins särskilda uppdrag när det gäller barn med långsiktiga psykiska skadeverkningar, som utvecklat så kallat posttraumatiskt stressyndrom. Verksamheterna är inte vetenskapligt utvärderade. Att bearbeta våldsutsattheten Verksamheterna arbetar på olika sätt för att hjälpa barnen att bearbeta upplevelser, tankar och frågor om våldet, i enskilda samtal eller gruppsamtal, lekar och rollspel mm. Flera använder den modell för krissamtal i tre steg som kallas Trappanmodellen. Några använder Children are people too, Minnesotamodellens barngruppsverksamhet. En del verksamheter arbetar efter nätverksmodellen. Det krävs ofta samtal med både mammorna och papporna för att uppnå ett samarbete som är till gagn för barnet. Eftersom det är barn i skilda åldrar med olika behov anpassas arbetet till olika åldersgrupper. Barn som bevittnar våld är en utsatt grupp och verksamheter som arbetar med dessa barn är efterfrågade. Det är angeläget att utveckla och utvärdera de verksamheter som finns. Att se till att barn som lever med eller bevittnat våld i familjen får adekvat stöd och hjälp är viktigt i socialtjänstens arbete med brottsoffer. 11

Uppdraget och rapporten Socialstyrelsen har fått i uppdrag av regeringen att bedriva ett utvecklingsarbete till stöd för socialtjänstens arbete med brottsofferfrågor, som ska rapporteras till regeringen med årsredovisningen för år 2004. 1 Uppdraget har sin grund i den ändring av socialtjänstlagen som genomfördes den 1 juli 2001, där det framgår att socialtjänstens ansvar omfattar offer för alla typer av brott: Socialnämnden bör verka för att den som utsatts för brott och dennes anhöriga får stöd och hjälp. Socialnämnden bör härvid särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation. (5 kap. 11 SoL) Kommunerna har också enligt 2 kap. 2 socialtjänstlagen det yttersta ansvaret för att de människor som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Kommunens generella ansvar omfattar även dem som är eller har varit utsatta för våld eller andra brottsliga handlingar. I samband med propositionen Stärkt skydd för barn i utsatta situationer diskuterades innebörden av begreppet barn som far illa. Utredningen (SOU ) fastslog att ett barn riskerar att fara illa och dess psykiska utveckling riskerar att skadas när det utsätts för fysiskt eller psykiskt våld. Som exempel på psykiskt våld anges att barnet tvingas se eller höra våld i sin närhet eller leva i en miljö där våld eller hot om våld förekommer ofta. Barn som bevittnar våld och andra övergrepp kan reagera på likartat sätt som barn som själva utsätts för brott och kan vara i behov av liknande stöd. Myndigheternas bemötande och omhändertagandet av brottsoffer har under senare år blivit allt mer uppmärksammat. Kunskapen om vad det kan innebära för människor att utsättas för brott har ökat och stödet till brottsoffer har förbättrats. I promemorian Barnen i brottets skugga föreslår Justitiedepartementet en komplettering till socialtjänstlagens bestämmelse om stöd till brottsoffer som tydliggör ansvaret för att hjälpa barn som bevittnar våld och andra övergrepp (Ds 2004:56). Fokus på barn som brottsoffer I uppdraget till Socialstyrelsen betonar regeringen särskilt barn och ungdomar som utsatts för brott samt socialtjänstens samverkan med andra myndigheter och ideella organisationer. En av socialtjänstens angelägnaste uppgifter, och samtidigt en av de känsligaste, är att se till att barn och unga i en utsatt situation får den vård 1 Dnr 00-7489/2001 12

och det skydd som de behöver. Barn som växer upp i hem där mamman utsätts för våld av pappan, styvpappan eller annan partner, har kallats de glömda, de icke-erkända, de passiva eller de tysta offren (Hydén 1983; Christensen 1988; Holden 1998). När de första artiklarna om dessa barn publicerades, hade barnmisshandel redan påtalats som ett allvarligt socialt problem. Kvinnojoursrörelsen hade utvecklats till en politisk kraft i protest mot ett förtryckande manssamhälle och uppmärksammat våldsutsatta kvinnors situation. År 1978 invigdes Alla Kvinnors Hus i Stockholm, en mötesplats för kvinnor och en tillflyktsort för misshandlade kvinnor. Från början fanns ingen särskild planering för eventuella medföljande barn. Då de flesta kvinnor som sökte skydd hade barn, kom barnens behov av skydd och stöd att bli uppenbart. Det uppstod ett omedelbart behov av ett genomtänkt omhändertagande av barnen. Därmed kom barnens situation att uppmärksammas som en följd av kvinnojoursrörelsens verksamhet. År 2004 finns det ca 160 kvinnojourer i landet. De drivs av ideella krafter, med mer eller mindre omfattande ekonomiskt stöd från kommunen. Betydligt färre verksamheter är direkt avpassade för barn som utsatts för att pappan, styvpappan eller mammans partner brukat våld mot henne. Barnens behov har dock kommit att uppmärksammas allt mer. Under det senaste decenniet har det i några kommuner vuxit fram verksamheter inom socialtjänsten för att stödja barn som bevittnat våld. Erfarenheterna är goda och visar att verksamheterna fyller ett stort behov. Socialstyrelsen har valt att bidra till att dokumentera den erfarenhetskunskap som finns, genom att följa och beskriva några av dessa verksamheter för barn. I denna kartläggning har Socialstyrelsen följt tio sådana barnverksamheter, som var igång eller planerade när kartläggningen började 2003. Kartläggningen bygger främst på verksamheternas eget skriftliga material, samt på information från studiebesök och tre seminarier med representanter för verksamheterna. I rapporten finns också en kunskapssammanställning, som bygger på forskning och annan litteratur om barn som bevittnat våld. Rapportens syfte Rapportens främsta syfte är att bidra till socialtjänstens arbete med att utveckla metoder för att kunna erbjuda hjälp och stöd till de barn som utsatts för att bevittna våld i familjen, som svarar mot barnens behov. För att kunna ge sådan hjälp krävs tillgång till olika slag av kompetenser och resurser. Arbetet måste ske i samverkan mellan olika samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. Rapporten syftar även till att bidra till den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden inom området. Rapporten vänder sig främst till socialsekreterare och mellanchefer inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg, som arbetar med barn som utsatts för upplevelser av våld i familjen. Rapporten vänder sig även till chefstjänstemän och politiker som har ansvar för att bygga upp och samordna verksamheter som riktar sig till dessa barn. 13

Rapportens innehåll Rapporten innehåller en del som beskriver erfarenheter från verksamheter som riktar sig till barn som utsatts för att bevittna våld i familjen och en forskningsdel: Erfarenheter av att hjälpa och stödja barn som utsatts för att mamma blir slagen De tio verksamheter som beskrivs i rapporten finns i olika organisatoriska sammanhang och har olika uppdrag när det gäller barn i behov av stöd och behandling. Några av verksamheterna är relativt nystartade, andra har flera års erfarenhet. Utväg Skaraborg har utvärderats i december 2003. Frideborg i Norrköping kommer att presentera en utvärdering i februari 2005. Övriga verksamheter är ännu inte utvärderade. Beskrivningen tar upp följande aspekter av verksamheterna: vilka teoretiska utgångspunkter grundar de sig på? hur är de uppbyggda? vad innehåller de? Följande verksamheter har lämnat skriftliga bidrag: Frideborg, Norrköping: Christer Bjälke och Lena Gustafsson Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och deras barn, Malmö: Agneta Frick, Irena Rozenberg, Kodra Alhir, Ingela Karlsson och Annika Björk Kriscentrum i Malmö beskrivs också i rapporten Att vara barn på kriscentrum en rapport utifrån barnens perspektiv. Maria Bangura Arvidsson (2003) har intervjuat barn vid centret. Lysmasken, Lund: Carina Kristiansson, Lisbeth Källström och Barbara Wredberg Trappan i Uppsala: Kerstin Lindhe och Karin Hagerell Alla Kvinnors Hus, Stockholm: Lotta Molander Kriscentrum för kvinnor, Stockholm: Åsa Nordqvist Utväg Skaraborg: Anna Nordberg Nyckelfrid, Nyköping: Lena Wikdahl Wässing och Cecilia Moore Grindens Resursteam, Gävle: Eva Westman Alner BUP Bågen i Stockholm finns beskriven i rapporten Barn i skuggan av våldet, Inger Ekbom och Åsa Landberg (Socialstyrelsen 2002) När dessa bidrag är citerade, framgår det av texten. Teman i forskningsgenomgången Forskningsgenomgången har fokus på huvudsakligen svensk forskning, med fokus på barns upplevelser och skildringar av utsattheten och hur man kan hjälpa dem, hur våldet definieras, samt kunskap om kvinnors uppbrott från misshandelsrelationer och konsekvenser för barnen. Följande frågor belyses: 14

Vad är våld mot mamma? i barnets perspektiv i pappas perspektiv i mammas perspektiv Vad karaktäriserar mammas uppbrott från pappa? är det säkert att misshandlade kvinnor stannar? vad vet vi om misshandlade kvinnors uppbrott? vad betyder mammas uppbrott för barnen? Hur kan barnens väg till hjälp och stöd se ut? vilka barn behöver hjälp och stöd? hur får vi kontakt med barnen? hur mycket föräldraarbete måste bedrivas för arbetet med barnen ska bli möjligt och meningsfullt? 15

Fakta och lagstiftning Barn som deltagande vittnen är utsatta Enligt Nationalencyklopedin är ett vittne en person som utan att vara part används som kunskapskälla för att i rättegången utreda det händelseförlopp som är av betydelse för målet. Enligt den definitionen är det missvisande att kalla ett barn som lever i en familj där pappa slår mamma för vittne eller tala om att barnet bevittnat våld. Det är en psykologisk omöjlighet att inta en vittnes position i meningen utanförstående betraktare inför en händelse som är en del av ens egen livsmiljö. Det gör barnen till deltagande vittnen i en situation de inte själva valt eller ansvarar för. De måste på något sätt förhålla sig till, och uppträda, i den livsmiljö som är deras. Hydén (1995) skapade begreppet deltagande vittne för att uttrycka barnens subjektsställning i situationen som vittne. Att bevittna kan ha en vidare innebörd än att se, och innefatta även att höra och förstå att våld pågår, t.ex. genom att avläsa det på stämningar och registrera konsekvenser i form av skador och känslouttryck m.m. Att använda begreppet utsatt för att bevittna våld i familjen innebär att göra ännu ett förtydligande. Begreppet utsatt betecknar en offerposition, och går därmed i linje med det forskning hittills visat. När en förälder blir slagen drabbar det barnen direkt. Att uppleva att pappa (eller partner) slår mamma (eller omvänt) är ytterst skadligt för barn. Att vara utsatt är dock inte detsamma som att vara helt passiv eller motståndslös. Det gäller för vuxna och det gäller för barn (se vidare Foucault 1980; Scott 1990; Hydén 2001; Holmberg & Enander 2004). Barn kan mobilisera avsevärda kroppsliga och mentala resurser i en krissituation (se Dyregrov 1997) och förhålla sig aktivt till upplevelser av våld (se Källström Carter 2004; Weinehall 1997). Det är viktigt att vidare undersökningar om barns utsatthet även innehåller undersökningar av barnens sätt att förhålla sig till våldet och deras strategier för att försöka förhindra det. Hur många barn är utsatta för att leva med våld i familjen? Det finns uppgifter om hur många barn i Sverige som är utsatta för att mamma (eller pappa) blir slagen. Kommittén mot barnmisshandel uppskattar att det rör sig om mellan 100 000 och 200 000 barn. Rädda Barnen har i en undersökning uppskattat att vart tionde barn någon gång upplever våld i hemmet, hälften av dem ofta (SOU 2001:72). I en dansk undersökning hade 27 av 35 barn i åldern 4 6 år som bott med sina mammor på kvinnojour, befunnit sig i samma rum som mamman när misshandeln pågick. Ytterligare fyra hade kunnat se och höra vad som hände (Christensen 1988). I en svensk genomgång av 141 polisanmälda fall ingick 103 par med sammanlagt 122 hemmavarande barn. I 69 procent av fallen angavs att barnen hade varit närvarande vid våldstillfället (Hydén 16

1995). I en studie av mammor med barn som vistats vid någon av kvinnojourerna i Göteborg hade nästan samtliga av de 74 barn som ingick i studien vid minst ett tillfälle befunnit sig i samma lägenhet som föräldrarna då misshandeln pågick (Almqvist & Broberg 2004). Ett av problemen med att fastställa hur många barn som är utsatta för att bevittna våld i familjen, har att göra med att mäns våld mot kvinnor huvudsakligen är beskrivet ur ett kvinnoperspektiv, och inte ur ett barnperspektiv. Utan att veta vad det är för fenomen som avses, är det inte lätt att ta reda på dess omfattning. Frågan om vad barn anser att våld är, vad som är acceptabelt och vad som inte är acceptabelt när det gäller våldsutövning, är central när det gäller att förstå barnens upplevelse. Ett barn kan säga min pappa har aldrig slagit min mamma, därför att hot, skrik, knuffar eller att slänga föremål inte ingår i begreppet slå för barnet. Barnets förmåga till begreppsbildning är beroende av barnets ålder, men framför allt av kommunikationsformer och normbildning inom familjen. Ett annat problem har att göra med föräldrars skuld och rädsla för att deras barn ska tas ifrån dem om det berättar om våldet. En sådan känsla av skuld speglar en förståelse för barnens lidande, samtidigt som den blir till ett hinder för att söka hjälp. Ytterligare ett problem när det gäller att få rätt uppfattning om problemets omfattning är barnens ovilja att tala. Denna ovilja kan grunda sig i skamkänslor och rädsla för att framstå som annorlunda alla andra har hyggliga pappor, det är bara jag som har en som slåss. Oviljan kan också grunda sig i en tveksamhet inför att tala om det som är plågsamt när det inte pågår nu när jag har det bra ska jag inte förstöra det med att tala om det dåliga, tids nog får jag uppleva det igen. Slutligen kan oviljan vara uttryck för en slags tillitsbedömning kan jag verkligen lita på denna vuxna och vad händer om jag berättar? Kanske det är bäst att ta det säkra för det osäkra och vara tyst? Ofta är det också uppenbart för barnet att våldet är en familjehemlighet som man inte får avslöja för någon annan. Ytterligare ett problem, när det gäller att fastställa hur många barnen är, hänger samman med att föräldern kanske blir slagen när den våldsbenägne är full eller drogpåverkad, eller när han eller hon inte skött sin medicinering för psykiska problem. Barn som växer upp under sådana betingelser kan komma att kategoriseras som barn till missbrukare eller barn till psykiskt sjuka, och våldet kanske inte alls uppmärksammas. När det gäller att kategorisera sociala problem finns en tendens att ta en sak i taget. När det visar sig omöjligt talar vi om dubbeldiagnoser eller multiproblemfamiljer. Vi kan då fortsätta att tala om en sak i taget, men sätta ihop problemen i olika kombinationer. Det är inte säkert att detta sätt att benämna problem ger rättvisa åt upplevelsen av hur det är att växa upp under de levnadsomständigheter som kategorierna rymmer. Hur vanligt är det att barnen också blir utsatta för direkt våld? I mitten av 1970-talet när kvinnomisshandel i hemmet började uppmärksammas, diskuterades sambandet mellan kvinnomisshandel och barnmisshandel. En synpunkt som framfördes var att de var varandra uteslutande. De 17

som framförde denna uppfattning, menade att kvinnomisshandel handlade om mäns dominans och kvinnors underordning, och att det var ett kontrollerat våld som var riktat specifikt mot kvinnan och ägnat att förtrycka henne. Det var inte barnen som mannen vände sig emot. Tvärtom kunde han använda barnen för att förtrycka kvinnan, genom att alliera sig med dem och vända dem emot henne. En annan synpunkt som framfördes var, att en våldsam man troligtvis lät sin aggressivitet gå ut över andra än sin fru, även om han förmodligen inte riktade den mot vem som helst. Hans barn skulle dock kunna vara troliga måltavlor för hans aggressivitet. Någon enighet uppnåddes inte. Andra frågeställningar om mäns våld mot kvinnor än de som rörde barnen, kom sedan i förgrunden (Andersson & Lundberg 2001). Under senare tid har flera internationella undersökningar visat att det är större risk för barn att bli utsatta för fysisk misshandel om de lever i en familj där pappa misshandlar mamma, än om de inte gör det (Ross 1996; Rum et al. 2000; Tajima 2000). I en svensk studie av mammor och barn på ett kvinnohus (Almqvist & Broberg 2004) hade 62 procent av barnen utsatts för en eller flera former av misshandel av sin pappa eller styvpappa. I en dansk deskriptiv studie av 5 230 barn, som inom en treårsperiod bott på något av de 38 danska kvinnohus som ingick i studien, visade det sig att 25 procent av barnen blivit fysiskt misshandlade (Behrens 2002). I en annan dansk undersökning som rörde kvinnor som sökt skydd på ett kvinnohus, visade det sig att 53 procent av mödrarna menade att barnen blivit utsatta för mer våld än vad de ansåg var motiverat i uppfostringssyfte (Christensen 1990). När man träffar barn som utsatts för att mamma blivit slagen, finns det således starka skäl att även undersöka om de själva direkt utsatts för våld. Ett stärkt skydd för barnen Under senare år har lagändringar genomförts i syfte att stärka barnens rättsliga ställning och att öka skyddet för dem. Enligt gällande lagstiftning innebär misshandelsbrottet (3 kap. BrB) uppsåtligt tillfogande av kroppsskada, sjukdom eller smärta, försättande i vanmakt eller liknande tillstånd. Den sjukdom som avses kan vara såväl fysisk som psykisk. Med smärta avses ett fysiskt lidande som inte är obetydligt. När det gäller uppsåt, kan en far som misshandlat sina barns mor säkert hävda att våldet inte alls var riktat mot barnen, och att han därför inte uppsåtligt tillfogat dem sjukdom, eller haft för avsikt att försätta dem i vanmakt. Å andra sidan kan han oftast inte med någon större kraft hävda motsatsen, det vill säga att han på olika sätt ansträngt sig för att försöka skydda barnen, eller givit dem möjlighet att påverka situationen och på så sätt förhindrat att de försatts i vanmakt. Att ett barn tvingas att bevittna våld mot närstående omfattas inte idag av straffbestämmelse för misshandel. Däremot ska brott mot närstående barn åsättas ett högre straffvärde, genom en lagändring som genomfördes den 1 juli 2003 (29 kap. 2 BrB). Genom denna lagändring infördes en särskild straffskärpningsgrund i brottsbalken, för sådana fall där brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person (Prop. 2002/03:53; 29 kap. 2 BrB). Av propositionen framgår, att regeringen ansåg att det fanns anledning att ytterligare lyfta fram, och tydligare än i 18

tidigare lagstiftning markera, barns särskilda utsatthet då förövaren är närstående till barnet. Förändringen i 29 kap. 2 brottsbalken syftar främst till att tydliggöra och markera att exempelvis brott mot närstående barn ofta bör åsättas ett högre straffvärde, just för att barnet därigenom riskerar att berövas sin trygghet. Straffskärpningsgrunden är dock inte begränsad till att gälla enbart de fall då brottet riktat sig direkt mot ett barn, utan bör omfatta även sådana fall då brottet förövats i närvaro av ett närstående barn, t.ex. då ett barn tvingas bevittna att en förälder blir slagen av den andre föräldern (Prop. 2002/03 s. 71). Någon utvärdering av lagändringen har ännu inte skett. Man kan anta att om män, misstänkta för att ha misshandlat barnens mamma, i polisutredningen ställs inför frågor om vilka åtgärder de vidtagit för att skydda barnen från att bli vittnen till våld, skulle det i sig kunna ha effekt, genom att barnens situation lyfts fram. Om de män som inte gjort någonting för att skydda barnen dömdes till högre straff, skulle barnen ytterligare synliggöras. De behandlingsprogram som idag erbjuds våldsamma män har också en viktig uppgift att fylla genom att uppmärksamma männen som pappor och därmed lyfta fram barnen. I Justitiedepartementets promemoria Barnen i brottets skugga (Ds 2004:56) föreslås att det i brottsskadelagen införs en särskild rätt till ersättning från staten för barn som bevittnat ett brott som är ägnat att skada tryggheten och tilliten hos barnet i dess förhållande till en närstående person. Att utsättas för att mamma blir misshandlad är ett sådant brott. För det barn som utsatts för ett brott fyller rätten till sådan ersättning flera viktiga funktioner. En av dessa är att ersättningen kan bidra till en känsla av upprättelse för den kränkning som brottet inneburit, och till att barnet upplever att dess berättelse tas på allvar. En rätt till ersättning innebär också en markering gentemot gärningsmannen. Socialtjänsten måste i varje ärende som rör kvinnor som utsatts för våld av den man de har eller har haft en nära relation till, fråga om hon har barn, fråga efter hur de har det och ta reda på vilken grad och vilket slag av fara de är utsatta för. Även andra verksamheter som möter personer som är våldsutsatta och våldsbenägna i nära relationer måste uppmärksamma om det finns barn med i situationen. Anmälningsskyldigheten Barn har enligt 6 kap. 1 föräldrabalken rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Det finns situationer då föräldrar inte förstår eller förmår ta sitt ansvar för sina barn fullt ut. När det gäller barn som är utsatta för att bevittna våld i familjen är frågan om barnens skydd grundläggande. Socialtjänsten ska vara barnens yttersta skyddsnät när det gäller att se till att de får den vård och det skydd de behöver. Socialtjänsten är i detta arbete beroende av i vilken utsträckning den kan få uppgifter från myndigheter och befattningshavare som kommit i kontakt med barnet och hans eller hennes familj (Socialstyrelsen 2004 c). 14 kap. 1 socialtjänstlagen innehåller regler om anmälan till socialtjänsten om barns missförhållanden: 19

1 Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden. Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten och kriminalvården är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och unga eller annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område. För familjerådgivning gäller i stället vad som sägs i tredje stycket. De som är verksamma inom familjerådgivning är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om att ett barn utnyttjas sexuellt eller utsätts för fysisk eller psykisk misshandel i hemmet. Myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma som anges i andra stycket är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av ett barns behov av skydd. Anställda vid kriscentra för kvinnor som drivs av socialtjänsten omfattas av 14 kap. 1 andra stycket socialtjänstlagen. Däremot torde ideellt drivna kvinnojourer endast omfattas av rekommendationen i första stycket samma paragraf (Socialstyrelsen 2004 c), dvs. vars och ens allmänna ansvar. Lysmasken i Lund, en av de verksamheter för barn som beskrivs längre fram, har utvecklat ett genomtänkt förhållningssätt till skyldigheten att anmäla barns missförhållanden: Vi har på enheten gjort upp riktlinjer för hur vi ska gå tillväga vid anmälan till socialtjänsten enligt 14 kap. 1 SoL. Iakttagelser, berättelser och oro ska beskrivas och dokumenteras som minnesanteckningar. Vi samtalar med barn och föräldrar om den oro vi känner. Vi gör det genom att bemöta dem positivt och respektfullt. Vi diskuterar alltid först med familjen och försöker ta reda på om de själva tänkt göra en egen ansökan om stöd, och försöker motivera dem till det. Vi försöker vara en förmedlande länk mellan familjen och socialtjänsten och initierar en gemensam träff med familjen och socialtjänsten (trepartssamtal). Vi kan finnas med tills barnet har fått tillit till en ny vuxenkontakt. Om föräldern inte vill samarbeta, och inte ser behovet, görs en skriftlig anmälan som undertecknas av personal i Lysmasken. Därefter föredras och undertecknas anmälan av arbetsledaren. Behandlingskontakten fortgår, om möjligt, enligt tidigare uppgjord planering. Skyldigheten att anmäla när man misstänker att ett barn far illa kan leda till tankar på polisanmälan, det vill säga till en anmälan om ett brott. När det gäller anmälan till socialtjänsten om misstänkta missförhållanden, leder denna tanke fel. Det man anmäler är inte någon av familjemedlemmarna eller familjen som sådan. Man anmäler iakttagelser som kan innebära att ett barn behöver hjälp. Anmälaren uttrycker sin oro för hur ett barn har det, en oro som den våldsutsatta kvinnan i de allra flesta fall själv brottas med. Skyldigheten att anmäla är absolut och ovillkorlig. Om något tyder på att ett barn kan vara i behov av hjälp eller stöd från socialnämnden ska anmälan göras. Misstankarna behöver inte vara bekräftade och anmälaren ska inte spekulera i orsakerna eller i skuldfrågan. Om man tvekar att anmäla måste 20