KAPITEL 24 Kapitalförhållandet utplånas då kapitalet har formen av räntebärande kapital Kapitalförhållandet uppnår sin mest ytliga och fetischartade form i det räntebärande kapitalet. Där har vi pengar som alstrar mer pengar, G G', ett självförökande värde utan den process som förmedlar de båda storheterna. Även om köpmannakapitalets rörelse bara håller sig inom cirkulationssfären så innesluts den kapitalistiska rörelsens allmänna formel G W G' i dess rörelse. Där framstår profiten inte bara som kommersiell profit utan också som en produkt av ett förhållande i samhället. Profiten framstår inte bara som en produkt av ett ting. Köpmannakapitalets formel representerar fortfarande en process, en enhet av motsatta faser. Det är en rörelse som sönderfaller i två motsatta förlopp, i köp och försäljning av varor. Det är utplånat i det räntebärande kapitalets form, G G'. Om 1 000 lånas ut som kapital och räntefoten är 5 procent så blir värdet av 1 000 efter ett år C + Cz' (där C är kapitalet och z' räntefoten). I detta fall alltså 5 procent = 5/100 = 1/20, 1 000 + 1 000 1/20 = 1 050. Värdet av 1 000 som kapital är efter ett år = 1 050, d.v.s. kapitalet är ingen enkel storhet. Kapitalet är ett storhetsförhållande, ett förhållande som totalbelopp; ett givet värde i förhållande till sig själv i sin egenskap av förökande värde; som ett totalbelopp som producerar ett mervärde. Och som vi sett så representerar själva kapitalet detta värde vilket direkt förökar sig för alla aktiva kapitalister oavsett om de verkar med eget eller lånat kapital. Vi har kapitalets ursprungliga utgångspunkt i formeln G G'. Vad gäller det räntebärande kapitalet så är formeln G W G' reducerad till de två extremerna G G' där G' = G + ΔG, pengar som skapar mer pengar. Det är kapitalets ursprungliga och allmänna formel som är sammandragen till en meningslös sammanfattning. Det är det färdiga kapitalet (en enhet av produktions- och cirkulationsprocesserna) som avkastar ett visst mervärde under en viss tidsperiod. När kapitalet har det räntebärande kapitalets form så framträder det direkt och utan förmedling av produktions- och cirkulationsprocesserna. Det framstår då som en mystisk och självalstrande källa till ränta, till sin egen förökning. Tinget (pengar, vara, värde) är nu redan kapital i egenskap av enbart ting och kapitalet framträder som ett ting. Resultatet av den totala reproduktionsprocessen framstår som en egenskap som finns hos detta ting, så att det kommer an på penningens ägare om han vill ge ut det som pengar eller hyra ut det som kapital.
Denna automatiska fetisch finns därför i det räntebärande kapitalet, i denna dess rena form, det sig själv förökande värdet, penningalstrande pengar. Då det är i denna form har det inte längre några spår efter sin uppkomst. Detta samhällsförhållande har fulländats som ett tings (penningens) förhållande till sig själv. I stället för den verkliga förvandlingen av pengar till kapital visar sig här bara dess form utan innehåll. Liksom för arbetskraften så blir penningens bruksvärde här att skapa värde, att skapa ett större värde än det den själv innehåller. Penningen som sådan är redan potentiellt ett självförökande värde och den blir utlånad som ett sådant. Utlåningen är försäljningens form för denna säregna vara. På samma sätt som det är ett päronträds egenskap att bära päron så blir det penningens egenskap att skapa värde. Och det är som ett sådant räntebärande ting som penningutlånaren säljer sina pengar. Inte nog med detta. Det verkligt fungerande kapitalet tycks också vara sådant att det inte avkastar ränta i sin egenskap av fungerande kapital utan som kapital i sig, som penningkapital. Detta är också förvrängt. Även om räntan bara är en del av profiten så framstår den nu tvärtom som kapitalets egentliga frukt (som det ursprungliga) och profiten (nu förvandlad till formen av företagarvinst) framstår som ett i reproduktionsprocessen tillkommande tillbehör. Här är kapitalets fetischgestalt och föreställningen om kapitalfetischen färdig. I G G' har vi kapitalets tomma form. Det är produktionsförhållandenas förvrängning och försakligande i dess högsta potens (dess räntebärande gestalt, kapitalets enkla gestalt) där det är en förutsättning för sin egen reproduktionsprocess. Det är penningens eller varans förmåga att föröka sitt eget värde oberoende av reproduktionen kapitalmystifikationen i dess bjärtaste form. Denna form är naturligtvis en godbit för vulgärekonomin som vill framställa kapitalet som en självständig källa till värde, till själva skapandet av värde. En form där man inte längre kan känna igen källan till profiten och där den kapitalistiska produktionsprocessens resultat får en självständig tillvaro som är skild från själva processen. Det är först i form av penningkapital som kapitalet blir en vara vars egenskap att öka sitt eget värde får ett fast pris som ständigt noteras i den gällande räntefoten. Kapitalet får sin rena fetischform, G G', som subjekt (säljbart ting), som räntebärande kapital: - dels på grund av att ständigt existerar som pengar, en form där alla dess egenskaper är utsuddade och dess konkreta element är osynliga. Penningen är den form där det som skiljer varorna åt i deras egenskap av bruksvärden är utplånat och därmed också skillnaden mellan industrikapitalen som består av dessa varor och deras produktionsbetingelser. Penningen är den form i vilken värde (här kapital) existerar som självständigt bytesvärde.
Penningformen är ett övergående moment (bara ett genomgångsstadium) i kapitalets reproduktionsprocess men på penningmarknaden så existerar det däremot ständigt i denna form. - dels på grund av att det mervärde som kapitalet utvunnit framstår som dess självklara andel av penningens form. På samma sätt som växandet är en egenskap hos träden så tycks penningalstrandet vara en egenskap hos kapitalet då det har formen av penningkapital. Det räntebärande kapitalet är kapitalets rörelse i en sammandragen form. Den förmedlande processen är utelämnad och på så sätt är ett kapital på t.ex. 1 000 fixerat som ett ting som i sig är 1 000 och som under en viss period förvandlas till 1 100 på samma sätt som ett vin efter en viss tid i källaren också har förbättrat sitt bruksvärde. Kapitalet i form av pengar är ett ting, men som ting är det kapital. Penningen bär på en kärlekspant. Så snart penningen är utlånad eller investerad i reproduktionsprocessen (eftersom den avkastar ränta skild från företagsvinsten åt den fungerande kapitalisten som dess ägare) får den både dag och natt en tillväxt av ränta. Oavsett om penningägaren sover eller är vaken och oavsett om han befinner sig hemma eller på resa så har nu skattsamlarens fromma önskan förverkligats i det räntebärande kapitalet (och allt kapital är till sitt värdeuttryck penningkapital eller gäller som uttryck för penningkapital). Det var detta räntans inväxande i kapitalet som i ett ting (vilket produktionen av mervärde genom kapitalet här synes vara) som sysselsatte Martin Luther i hans naiva utbrott mot ockret. Sedan Martin Luther förklarat att ränta kan krävas om det uppstår kostnader för långivaren på grund av att återbetalning inte sker på en viss termin och denne å sin sida har betalningar som han måste göra (eller om han av denna anledning går miste om en profit som han hade kunnat göra genom att köpa t.ex. en trädgård) fortsatte Luther: "Om jag nu har lånat dig dem (100 gulden) förorsakar du mig en dubbel förlust genom att jag inte kan betala och inte köpa, så att jag lider skada på två håll. Det kallar man dubbel skada, den förlust som uppstår och den vinst som försummats... när du har hört att Hans har lidit en förlust på grund av sina utlånade hundra gulden och fordrar en rimlig ersättning rusar du till och betalar dubbelt för dessa hundra gulden. Sådan dubbel ersättning, nämligen förlusten på det inte återbetalade och på försummat köp är just som om den dubbla förlusten hade växt upp ur dessa 100 gulden, så att alltid när de har 100 gulden lånar de ut dem och tar betalt för två förluster, som de inte alls har lidit... Därför är du en ockrare, när du tar skadeersättning ur din nästas pengar för en inbillad skada, som du inte alls har lidit av och som du varken kan bevisa eller beräkna. Sådana skador kallar juristerna ingen verklig utan en inbillad skada. En skada som man inbillar sig ha lidit... Det betyder ingenting, att säga att skada uppkommit genom att jag inte kunde betala eller köpa. Annars heter det, t.ex. av det tillfälliga göra det nödvändiga, av det som inget är, göra det som måste vara, och vända det osäkra till något säkert. Skulle inte en sådan ockrare sluka hela världen på några år... låntagaren drabbas av en tillfällig olyckshändelse, mot sin vilja måste han återhämta sig, men i handeln är det tvärtom. Där räknar man sina nödställda grannars utgifter som profit för att kunna samla välstånd och bli rik; lat och sysslolös kunna leva i frosseri och välmåga på andra människors arbete, i stället för att lida bekymmer, fara och skada. Att själv sitta vid ugnen och låta sina hundra gulden förvärva landet runt och ändå behålla dem, eftersom det är utlånade pengar, vem skulle inte vilja ha det på det sättet?" Föreställningen om kapitalet som ett värde som återskapas och förökas i reproduktionen i kraft av sin inneboende egenskap som evigt bevarande och växande värde har lett fram till doktor Prices fabulösa infall som lämnar alkemisternas fantasier långt bakom sig.
William Pitt tog dock doktor Prices infall på allvar och använde det som motivering för de lagar om amorteringsfond som han uppställde i sin finansadministration: "Pengar som bär ränta på ränta växer i början långsamt, men eftersom tillväxtens kvot hela tiden påskyndas blir den så småningom så snabb att den gäckar varje inbillning. En penny som lånades ut vid vår frälsares födelse mot ränta på ränta av 5 procent skulle redan nu ha vuxit till en större summa än som får rum i 150 miljoner jordklot, alla av gediget guld. Men om den hade utlånats mot enkel ränta skulle den på samma tid bara ha vuxit till 7 s. 4 ½ d. Hittills har vår regering föredragit att förbättra sina finanser på den senare i stället för den förstnämnda vägen." Ännu mer högtflygande blir William Pitt i sina "Observations on reversionary payments etc.", London 1782: "Om 1 s hade lånats ut vid vår frälsares födelse till 6 procents ränta på ränta så skulle den ha vuxit till en större summa än hela solsystemet kunde inbegripa om det vore förvandlat till ett klot med en genomskärning lika med Saturnus bana." - "En stat behöver därför aldrig befinna sig i svårigheter, ty med obetydliga besparingar kan den avbetala den största skuld på så kort tid dess intresse kan kräva". Vilken skön teoretisk inledning till kapitlet om den engelska statsskulden! Doktor Price blev helt enkelt bländad av de oerhörda tal som uppstår ut en geometrisk serie. Eftersom han betraktade ett kapital utan hänsyn till förutsättningarna för reproduktion och arbete (som en självstyrande automat, som ett självförmerande tal, på samma sätt som Malthus betraktar människan i sin geometriska progression) så kunde han inbilla sig att han funnit lagen för kapitalets tillväxt i formeln: s = c (1 + z)n. Där s = summan av kapital + ränta på ränta, c = det satsade kapitalet, z = räntefoten (uttryckt i alikvota delar av 100) och n = antalet år under vilka processen försiggår. William Pitt tog doktor Prices mystifikation på fullkomligt allvar. Underhuset hade 1786 beslutat att en miljon skulle upptas för allmännyttiga ändamål. Enligt doktor Price, vilken William Pitt förlitade sig på, så fanns naturligtvis ingen bättre utväg än att beskatta för att "ackumulera" den uttagna summan och sålunda trolla bort statsskulden genom mysteriet ränta på ränta. Efter det att underhuset hade beslutat detta så följde på William Pitts initiativ snart en lag som stadgade att det varje år skulle ackumuleras 250 000 "tills fonden med löpande räntor hade vuxit till 4 miljoner ". I sitt tal 1792, där William Pitt föreslog att man skulle öka den summa som anslagits till amorteringsfonden, nämnde han maskiner, kredit m.m. som orsaker till Englands kommersiella dominans men som: "den mest omfattande och varaktiga orsaken ackumulationen. Denna princip är nu fullständigt utvecklad och förklarad i Adam Smiths, detta genis verk... denna ackumulation av kapitalen åstadkoms då man lägger undan åtminstone en del av den årliga profiten för att öka huvudsumman, vilken nästa år används på samma sätt och sålunda ger en kontinuerlig profit." William Pitt förvandlade således Adam Smiths ackumulationsteori med hjälp av doktor Price till ett berikande av en hel nation genom ackumulation av skulder och han kommer fram till en angenäm utveckling i det oändliga genom lån på lån för att betala lån.
Redan Josias Child (det moderna bankirväsendet fader) noterade år 1669 att 100 till 10 procents ränta med ränta på ränta skulle ha ökat till 102 400 efter 70 år. Följande stycke ur Economist år 1851 visar hur den moderna ekonomin utan eftertanke hade anammat doktor Prices åsikter: " Kapital med ränta på ränta på varje del av det sparade kapitalet är så tilldragande att all rikedom i världen från vilken inkomst kan dras redan för länge sedan har blivit ränta av kapital... all ränta är nu räntebetalning på kapital som tidigare var investerat i jordegendom." Kapitalet skulle alltså komma att äga all rikedom som överhuvud taget någonsin kan komma att produceras i sin egenskap av räntebärande kapital och allt vad det hittills fått är bara en avbetalning på dess allt uppslukande aptit. Enligt dess inneboende lagar är allt extraarbete som människosläktet kan leverera dess egendom, Molok! Slutligen också följande gallimatias av den "romantiske" Müller: "Enligt doktor Price så förutsätter den oerhörda tillväxten genom ränta på ränta, eller människornas av sig själv accelererande kraft, en odelad eller obruten likformig ordning genom flera århundraden för att den ska kunna få dessa oerhörda verkningar. Så snart kapitalet uppdelas, blir sönderskuret i flera enskilda och var för sig vidare växande avläggare, så börjar den samlade processen av krafternas ackumulation på nytt. Naturen har fördelat kraftens progression på en bana av omkring 20 á 25 år som i genomsnitt kommer varje enskild arbetare (!) till del. Efter denna tid lämnar arbetaren sin bana och måste nu överföra det genom arbetets ränta på ränta vunna kapitalet till en ny arbetare, mestadels fördela det mellan flera arbetare eller barn. Dessa måste först lära sig att levandegöra och använda det kapital som tilldelats dem, innan de kan dra någon egentlig ränta på ränta av detta. Vidare blir en oerhörd mängd kapital som det borgerliga samhället vinner, även i mycket rörliga samhällen under många år så småningom anhopat och inte använt till att omedelbart utvidga arbetet, tvärtom så snart det har samlats en avsevärd summa så överlåts den till en annan individ, en arbetare, en bank, stat, under namn av lån varefter mottagaren sedan, i det han sätter kapitalet i verklig rörelse, drar ränta på ränta ur detsamma och lätt kan förplikta sig att betala överlåtaren en enkel ränta. Mot denna oerhörda progression i vilken människornas krafter och deras produkt skulle kunna föröka sig om produktionens eller sparsamhetens lag skulle gälla ensam reagerar till slut förtärandets, begärets, slöseriets lag." Det är omöjligt att fabulera ihop mera hårresande vansinnigheter på några få rader. För att inte nämna den enfaldiga förväxlingen av arbetare med kapitalist, av arbetskraftens värde med kapitalränta m.m. så ska det förhållandet att ränta på ränta småningom minskar förklaras av att kapitalet utlånas varpå det sedan inbringar ränta på ränta. Mullers resonemang är karaktäristiskt för romantiken på alla områden. Det består av vardagliga fördomar, ett avskrap från tingens skenbara yta. Detta falska och banala innehåll upphöjs och poetiseras sedan genom ett mystifierande uttryckssätt. Om man då man använde begreppet ränta avsåg den del av profiten (mervärdet) som återförvandlas till kapital så skulle kapitalets ackumulationsprocess kunna uppfattas som ackumulation av ränta på ränta: - Bortsett från alla tillfälliga störningar så sjunker värdet på en stor del av det befintliga kapitalet under reproduktionsprocessens förlopp. Det beror på att varornas värde inte bestäms av den arbetstid som det ursprungligen krävdes för att producera dem utan av den arbetstid som det nu krävs för att reproducera dem. Denna arbetstid minskar ständigt på grund av att arbetets samhälleliga produktivkraft ökar.
Därför framstår allt befintligt kapital på ett högre utvecklingsstadium av samhällelig produktivitet som ett resultat av en förhållandevis kort reproduktionstid i stället för som resultat av en lång process av kapitalsparande. - Som vi bevisade i avdelning 3 i denna bok så minskar profitkvoten i förhållande till kapitalets ökande ackumulation. Det samhälleliga arbetets ökande produktivkraft visar sig just genom att den variabla kapitaldelens relativa minskning tilltar alltmer i förhållande till den konstanta kapitaldelen. Om det kapital som en arbetare sätter i rörelse skulle tiodubblas så måste merarbetstiden tiodubblas för att bevara samma profitkvot. Snart skulle inte hela arbetstiden, ja inte ens dygnets 24 timmar räcka till även om kapitalet kunde tillägna sig dem alla. Det är emellertid en föreställning om att profitkvoten inte minskar som ligger till grund för doktor Price's progression och över huvud taget för progressionen hos allt kapital som uppslukar allt med ränta på ränta. Det uppkommer en kvalitativ gräns för kapitalets ackumulation genom att mervärdet är identiskt med merarbetet. Totalarbetsdagen (den aktuella utvecklingen av produktivkrafterna och befolkningens storlek) begränsar antalet arbetsdagar som kan exploateras samtidigt. Om man däremot avsåg profiten (mervärdet) med den intetsägande formen ränta så blir gränsen för kapitalets ackumulation rent kvantitativ och trotsar varje möjlighet till förståelse. Kapitalfetischens idé är fulländad i det räntebärande kapitalet. En föreställning som tillskriver den ackumulerade arbetsprodukten (därtill ytterligare fixerad som pengar) förmågan att genom en medfödd hemlig kvalitet, automatiskt och i geometrisk progression skapa mervärde så att denna ackumulerade arbetsprodukt (vilket Economist menar) räknar sig som ägare till all världens rikedom för alla tider enligt lag och rätt. Visserligen så ska produkten av förgånget arbete (själva det förgångna arbetet) befruktas med ett stycke nuvarande eller tillkommande levande merarbete. Men vi vet att i själva verket så är uppehållande och därmed också reproduktion av värdet hos produkten av förgånget arbete bara ett resultat av dess kontakt med levande arbete och att det kommando förgånget arbetes produkter utövar över levande merarbete bara varar så länge kapitalförhållandet består; det bestämda sociala förhållande i vilket det förgångna arbetet självständigt och övermäktigt dominerar det levande.