Kamerans riktning Ur Vägkartan Lantmäteriverket Gävle 2003. Medgivande M2003/4913. SSAB Tunnplåts industriområde i Luleå med stadsdelen Svartöstaden i förgrunden till höger på flygfotot. OMSLAGSBILDEN Sångsvanspar i Inre Hertsöfjärden med masugn och stålverk i bakgrunden. Foto: Lars Vaksjö. SSAB LULEÅ OCH MILJÖN är en sammanfattning av en miljökonsekvensbeskrivning till SSAB Tunnplåt AB:s ansökan enligt miljöbalken om fortsatt drift och ökad produktion av stålämnen vid anläggningen i Luleå. Förutom en miljökonsekvensbeskrivning har det även tagits fram bl.a. en detaljerad teknisk beskrivning av hela verksamheten. Vill du ta del av hela innehållet i dessa rapporter, finns de att ladda hem från SSAB Luleås hemsida: www.ssabtunnplat.com. FÖRFATTARE Lennart Lindeström, Svensk MiljöKonsekvensBeskrivning AB i Fryksta, Kil Gun Löfblad & Ebba Löfblad, PROFU i Göteborg AB lennart.lindestrom@svenskmkb.se, gun.lofblad@profu.se
SSAB Tunnplåt vill få tillstånd av miljödomstolen att vid framtida behov tillverka upp till 3 miljoner ton stålämnen per år (Mton/år) i Luleå. Idag har man tillstånd att tillverka 2,3 Mton råjärn och 2,5 Mton av vardera råstål och ämnen per år. Produktionsnivån för råjärn har tangerats under senare år och kommer förmodligen att överskridas fr.o.m. 2008. Miljödomstolen har därför lämnat bolaget tillstånd att tillfälligt öka råjärnsproduktionen under 2008-2009 till ca 2,5 Mton/år. Därefter behöver man få permanent tillstånd att öka produktionen. För att tillgodose behovet av koks vid en ökad järntillverkning behöver man samtidigt få tillstånd att öka koksproduktionen från nuvarande 0,8 till 1,1 Mton/år, eller så löser man det genom att öka inköpet av koks. Dessutom vill man bibehålla tillstånden att producera en mindre kvantitet specialstål, liksom flera biprodukter som man får på köpet i processen. Verksamheten i Luleå har som främsta uppgift att tillverka s.k. stålämnen för leverans till företagets anläggning i Borlänge. Där valsas ämnena och förädlas på olika sätt. Stålämnen produceras i stålverket av råjärn från masugnen. Råjärn tillverkas i sin tur av järnmalm, som levereras i pelleterad form från järnmalmsfälten i Kiruna och Malmberget. För tillverkning av råjärn krävs bl.a. koks, som företaget i huvudsak producerar själv i sitt koksverk. Råvaror Koksverk Råjärn Råstål Förädling Stålämnen Slutprodukt Principskiss över produktionsflödet vid tillverkningen av stål vid SSAB Luleå. Vilka konsekvenser för människan och miljön som kan förväntas om företaget får tillstånd att öka tillverkningen av stålämnen till 3,0 Mton/år bedöms i en miljökonsekvensbeskrivning. Frågor som behandlas är exempelvis vad detta får för konsekvenser för utsläppen till luft och vatten och för miljöförhållandena i de marker och vattenområden som får ta emot utsläppen. Kommer luftmiljön och bostadsmiljön att påverkas negativt i områdena kring stålverket? Kommer transporterna till och från industriområdet att bli fler, och vad får i så fall detta för konsekvenser? Förändras de säkerhets- och miljörisker som är kopplade till verksamheten? I vilken grad påverkas användningen av olika slags naturresurser? Dessa och flera liknande frågor behandlas och besvaras på bästa sätt i miljökonsekvensbeskrivningen. Dessutom bedöms konsekvenserna för miljön om bolaget inte får det tillstånd man önskar, vilket innebär att produktionen fortlöper på de nivåer för olika produkter man idag har tillstånd för. Denna idag maximalt tillåtna produktionsnivå kallas nollalternativet. 1
Järn har tillverkats sedan början av 1900-talet i större skala i Luleå. Företaget Svenskt Stål AB, SSAB, bildades 1978 genom sammanslagning av dåvarande Norrbottens Järnverk i Luleå med järnverken i Oxelösund och Borlänge. Dessförinnan hade tankar på ett Stålverk 80 lanserats, vilket dock inte blev något av till följd av bl.a. en vikande marknad. I planeringsarbetet för Stålverk 80 ingick att utvidga den halvö, Svartön, på vilken Norrbottens Järnverk var placerat. Detta gjordes med hjälp av muddermassor. På denna utvidgade del av industriområdet finns idag SSAB:s koksverk placerat, liksom företagets deponier för avfall. På det ursprungliga industriområdet ligger den masugn som används för tillverkning av råjärn och stålverket med tillhörande stränggjuteri. Inre Hersöfjärden var tidigare en öppen havsvik med ett förhållandevis gott vattenytbyte via framför allt det södra sundet mellan Gräsören och den dåvarande utformningen av halvön Svartön med NJA:s anläggning. Flygfotot är från 1957. För att skapa ett industriområde för det planerade Stålverk 80- projektet fylldes under 1970-talet havsområdet ut i Svartöns förlängning. Ön Gräsören tillsammans med de dåvarande öarna Yttre och Inre Sandskären, Ryttaren och Lövören blev en del av det tilltänkta industriområdet. Idag sker ett vattenutbyte endast via det reglerade smala sundet norr om Gräsören. 2
En ökad produktion av stålämnen leder ofrånkomligen till att även förbrukningen av de ändliga naturresurserna järnmalm, stenkol, kalk m.m. ökar då stålet tillverkas enligt det koncept som används i Luleå. En produktionsökning baserat på återvunnet skrot istället för jungfrulig malm är av flera anledningar mindre lämpligt för anläggningen i Luleå. En orsak är det stora transportavståndet för skrotråvaran, en annan är inriktningen på tillverkning av s.k. höghållfast stål som i sin tur har flera miljömässiga fördelar och som i huvudsak kräver malm som råvara. I hela tillverkningskedjan används även kemikalier, varav störst mängd vid reningen av utgående processvatten. Företaget har sedan några år tillbaka en kemikaliegrupp som granskar alla nya kemikalier innan de får användas. I möjligaste mån byts miljö- och hälsofarliga produkter ut mot mindre farliga. För råvaran energi är förhållandena mycket speciella. SSAB i Luleå producerar nämligen själv nästan all den energi som behövs för järnoch ståltillverkningen. Ungefär en tredjedel av den energirika gas som bildas i processen utnyttjas för produktionen. En mindre mängd gas måste släppas ut via fackling, medan återstoden säljs. Det mesta av överskottsgasen köps upp och används av energibolaget LuleKraft för uppvärmning av Luleå tätort. En del utnyttjas av energibolaget för att producera elkraft och ånga, som bl.a. SSAB därefter köper tillbaka. De enda energislag i verksamheten som inte härrör från den egna gasen är gasol, eldningsolja och bränslen för transporter. Förenklad bild över gas- och energiflödet mellan SSAB:s egna enheter koksverk, masugn och stålverk respektive till LuleKraft och övriga mottagare. LuleKraft omvandlar den mesta av gasen till hetvatten, som används för att värma upp 22 000 hem i Luleå. Kan man bygga ut fjärrvärmeverket ytterligare så kan ännu fler hem värmas upp av överskottsgasen från SSAB. 3
Tillgången på överskottsgas ökar vid en produktionsökning och det blir också betydande energiförluster i form av värme från svalningen av ämnen och slagg, med kylvattnet m.m. I en särskild bilaga till MKB:n redogörs för en rad alternativa möjligheter att ta till vara så mycket som möjligt av denna överskottsenergi. Det största problemet är inte att finna teknik för energiåtervinning, utan ligger snarare i att få avsättning för återvunnen energi. Ett ekonomiskt problem är regelverket för grön energi som innebär att det är billigare att tillverka el av t.ex. skogsråvara än överskottsenergi. Den bildade överskottsgasen är alltså en biprodukt vid sidan av stålämnena. Andra biprodukter som skapas och säljs är exempelvis svavel, tjära och bensen. Av slagg från masugnen produceras s.k. hyttsten, som används för förstärkning och utfyllnad i vägar, vid andra anläggningsarbeten och för halkbekämpning. Produktionen av dessa biprodukter kommer att öka i proportion till en ökad koks- och stålämnestillverkning. Principskiss över energiflödet om en kvävefri ULCOS-masugn skulle införas i Luleå. ULCOS står för Ultra Low CO2 Steelmaking och innebär att den traditionella masugnsprocessen ersätts med en s.k. syrgasugn. Konceptet har verifierats i pilotskala vid LKABs experimentmasugn vid MEFOS i Luleå. Om den införs behöver extra bränsle tillföras i kraftvärmeverket. Men samtidigt ökar incitamentet för att utnyttja restenergin från värmeförluster till fjärrvärme. Restmaterial som idag inte kan användas måste deponeras. Dessa består i huvudsak av slam, stoft och finpartikulär slagg som inte kan återanvändas eller säljas. Deponeringen görs främst på företagets deponiområde, som ligger på de norra delarna av industriområdet. Olika slags avfall sorteras och deponeras på skilda ställen. Anledningen är att det ställs skilda krav på hur olika slags avfall ska invallas, övertäckas etc. En viktig orsak är också att det ska vara möjligt att ta tillvara på avfallet och utnyttja det som en resurs den dag det finns teknik för detta. Försök att finna sådan teknik pågår inom branschen och kommer förhoppningsvis att inom kort minska andelen restmaterial som går till deponi. Därmed skulle en produktionsökning inte nödvändigtvis behöva leda till att mer avfall bildas, även om man tills vidare måste räkna med det. 4
Med hjälp av matematiska modellberäkningar och mätningar av olika slag har SSAB:s påverkan på luftmiljön i Luleå och regionen beräknats. I närliggande bostadsområden går det att urskilja en tydlig påverkan från verksamheten på luftens innehåll av svaveldioxid. Luftens partikelinnehåll påverkas i mindre grad och dess innehåll av kväveoxider ännu mindre. Även förekomsten av vissa andra ämnen i luftmiljön har registrerats och beräknats. Det finns normer som anger vilka halter av dessa ämnen som får förekomma i utomhusluft för att inte riskera att skapa olägenhet eller skada människors hälsa. Enligt de mätningar och beräkningar som gjorts, ligger halterna idag väl under dessa miljökvalitetsnormer. Eftersom inga utsläpp som omfattas av normerna kommer att öka vid en produktionsökning tack vare planerade åtgärder, kommer heller inte risken för att normerna ska överskridas att öka. Beräknat bidrag från SSAB:s verksamhet för koncentrationen av svaveldioxid i luft (SO 4, µg/m 3 ) i omgivningarna till industriområdet. Haltbidraget är uttryckt som årsmedelvärden. Andra möjliga olägenheter av verksamheten för de bostadsområden som ligger närmast industrin är risk för buller, damning och dålig lukt. Eventuellt kan man komma att höra tåggnissel från transporten av råjärn och liknande ljud något oftare än idag vid en ökad produktion. Åtgärder planeras även i dessa fall i form av vegetering, nya grönytor m.m. för att risken för olägenheter inte ska öka. En påtaglig olägenhet för flera närboende är de stoftmoln som ibland bildas i samband med tippning av avsvavlingsslagg. En produktionsökning kommer att leda till att mer avsvavlingsslagg måste tas om hand. Det pågår och planeras för försök att optimera slagghanteringen, och att ändra den tillsatta reagensens sammansättning. Detta hoppas man från bolagets sida kommer att snarare minska än öka antalet bildade stoftmoln i framtiden. Risken för skada på människor av möjliga olyckor och andra händelser har analyserats och beskrivs i en särskild säkerhetsrapport. Störst fokus har lagts på om en gasolycka skulle inträffa, vilket dock inte påverkas av produktionens storlek. 5
Även transporternas betydelse för utsläppen till luft har utretts. Här har interna transporter inom industriområdet med olika slags arbetsfordon, lokala och regionala transporter med lastbil och tåg, skiljts från mer långväga transporter med framför allt fartyg. Globalt sett dominerar utsläppen från fartygstransporter fullständigt för de flesta ämnena. Lokalt sett har utsläppen från interna transporter betydelse för framför allt kväveoxider, medan de är försumbara för svaveldioxid jämfört med utsläppen från processerna. SSAB planerar nödvändiga förändringar av sin fordonspark, så att utsläppen till luft från interna transporter inte kommer att öka i framtiden. 400 350 300 250 200 2007 Nollalternativ Ansökt alt 2 Lokala utsläpp av NO x från transporter (ton/år) 220-280 260-318 300-382 150 100 50 0 0,02 0,01 0,02 0 0 0 Lastbil Järnväg Fartyg Interna Lokala utsläpp av kväveoxider (NO x ) till luft från transporter knutna till SSAB Tunnplåt. För varje transportslag anges utsläppen för 2007 års produktionsnivå, för maximal produktion enligt nuvarande tillstånd (nollalternativ) samt för ansökt alternativ 2. Transporterna svarar idag för ca hälften av de totala kväveutsläppen till luft. 15 17 21 Nedfallande svavel i regn och på partiklar orsakar försurning av marker och vatten. Bidraget från SSAB:s verksamhet är relativt stort och innebär ett tillskott till det totala nedfallet i Luleåområdet med upp till 50-70 %. Det kan inte uteslutas att detta bidrag leder till oönskade konsekvenser i marker i Luleås närområde. Men överlag är Norrbottens län i stort sett förskonat från försurningsproblem. Skogsmarkens känslighet mot försurning är mestadels låg, särskilt i kustzonen. Ungefär 3 % av länets skogsmark uppskattas idag vara försurad, medan andelen försurade sjöar är mindre. År 2020 beräknas andelen försurad skogsmark ha sjunkit till ca 0,5 % tack vare minskad tillförsel av försurande ämnen från övriga Europa. Genom planerade åtgärder kommer en produktionsökning inte att leda till ökade utsläpp av svaveldioxid. Ett utbyggt koksverk innebär snarare minskade utsläpp tack vare att en ny spaltugn installeras. Även nedfall av kväve kan ha viss försurande verkan, men har i första hand en gödande effekt på skogsmark. I norra Sverige är bakgrundsnedfallet lågt, men även små förändringar av kvävetillskottet kan bidra till förändringar i markvegetationens sammansättning. Bidraget från SSAB till Luleås omgivande marker är mindre än 5 %. Ingen nämnvärd förändring av verksamhetens samlade kvävenedfall förväntas till följd av en produktionsökning. 6
Partiklar från järn- och ståltillverkningen innehåller främst järn men också mindre mängder andra metaller. Detta nedfall mäts sedan mitten av 1970-talet genom analys av husmossa, som tar upp metallerna i proportion till nedfallet. Undersökningarna visar att metallnedfallet kring SSAB idag är en bråkdel av vad de en gång varit. Nuvarande utsläpp av metaller till luft från SSAB bedöms inte påverka omgivande marker negativt. En reservation måste dock göras för utsläppet av vanadin, som eventuellt kan bidra till negativa effekter i vissa skogsmarker i omgivningen. Anledningen är att tidigare vanadinutsläpp, som var betydligt större än idag, troligen ökat förekomsten av denna metall i omgivande marker till en nivå där effekter på vissa mikroorganismer eller marklevande djur inte kan uteslutas. Men om detta vet vi förhållandevis lite. En produktionsökning kommer inte att leda till ökade utsläpp av stoft, och därmed inte heller av vanadin. 0,8 0,7 0,6 0,5 0,4 0,3 0,2 0,1 0 Vanadin (ton/år) 1990-94 1995-99 200-07 0-alt Alt 1 Alt 2 Nedfallet av järn på markerna kring SSAB Luleå registrerat genom analys av husmossa under perioden 1985-2005. Markeringarna avser yttre gränser för de angivna halterna. Diagrammet uppe till vänster visar hur utsläppen av vanadin till luft minskat från SSAB sedan 1990 och hur det förväntas bli vid sökt produktion. Före 1990 var utsläppen väsentligt mycket större. I Luleås närhet finns åtta naturområden som ingår i det internationella nätverket Natura 2000 tack vare sina höga naturvärden. Det finns även områden som utgör riksintresse för naturvård, varav de flesta samtidigt är Natura 2000-områden eller naturreservat. Utifrån tillgängliga bevarandeplaner och andra uppgifter görs bedömningen att nuvarande och framtida utsläpp till luft från SSAB:s verksamhet inte på något betydande sätt hotar dessa skyddade naturmiljöer. 7
Nästan alla utsläpp till vatten från SSAB går ut i Inre Hertsöfjärden. Detta område fick sin nuvarande utformning vid mitten av 1970-talet i samband med Stålverk 80-projektet. Idag fungerar området som en utjämningsbassäng med ett reglerbart utflöde till havet under Gräsörenbron. Endast ca 5 % av vattenflödet genom fjärden är naturligt och resten utgörs av kylvatten från SSAB och LuleKraft. Inre Hertsöfjärden kan därför idag knappast betraktas som ett naturligt vattenområde. I Inre Hertsöfjärden har haltförhöjningar konstaterats av flera ämnen i vatten och sediment. I vatten är det framför allt kvävefraktionen ammonium som uppmärksammats, eftersom detta ämne ibland förekommer som ammoniak i halter som riskerar att vara giftiga för vattenlevande organismer. Detta inträffar främst då vattnets ph är högt. Utsläppen av ammonium förväntas öka i framtiden, särskilt om produktionsökningen i huvudsak baseras på köpkoks. Anledningen är att den koks man köper innehåller mer kväve än den man själv producerar. Genom förbättrad utsläppskontroll och en strävan att minska utsläppen av alkaliska vatten kommer man att försöka minska risken i framtiden för att ammoniak ska bildas. I sedimenten i Inre Hertsöfjärden förekommer relativt höga halter av flera metaller. Mycket höga halter av PAH, polycykliska aromatiska kolväten, har uppmätts i mynningsområdet utanför det s.k. KV-diket. Detta dike leder ut kylvatten och biologiskt renat processvatten från koksverket till Inre Hertsöfjärden. De främsta källorna för PAH till KV-diket har identifierats och åtgärdats. Det har också beslutats om en sanering av sedimenten i gamla KV-diket för att förhindra fortsatt tillförsel av PAH till fjärden. KV- Koncentrationen av PAH-11 i ytliga sedimentlager i Inre Hertsöfjärden år 2003 uttryckt som graden av påverkan från punktkälla baserat på bedömningsgrunder för kust och hav. Det mörkröda fältet alldeles utanför det s.k. KV-dikets mynning (KV-) representerar mycket stor påverkan. De mörkgula och ljusgula områdena representerar måttlig respektive liten påverkan enligt samma bedömningsgrunder. 8
Även fiskar och bottenlevande djur i Inre Hertsöfjärden är påverkade av nuvarande och tidigare utsläpp. Vissa djurarter saknas som borde finnas på bottnarna under normala förhållanden. Hos abborre har skador på lever och gälar observerats. Inga förhöjda metallhalter har uppmätts i fisken, men däremot höga halter av PAH i galla. En ny fiskeribiologisk undersökning genomfördes under sensommaren 2008 och kommer att rapporteras kring årets slut. Vissa år undersöks fiskens hälsotillstånd och innehållet av specifika ämnen i olika vävnader. Inga effekter har registrerats av utsläppen från SSAB i det havsområde som ligger utanför Inre Hertsöfjärden vid de undersökningar som gjorts på bottendjur och fiskar. Den sökta produktionsökningen förväntas inte heller leda till någon ökad risk för skada på vattenorganismer i detta område. Men i Inre Hertsöfjärden bör ökade utsläpp av varmt kylvatten uppmärksammas, vilket på olika sätt kan förvärra livsbetingelserna för fiskar och andra vattenorganismer. Lyckas man tillvarata en del av värmeenergin i kylvattnet kan denna påverkan reduceras. Världen behöver stål eftersom mycket i vårt samhälle är uppbyggt av denna produkt, såsom broar, fordon, olika komponenter i hus och hem etc. Något annat lika energieffektivt tillverkningsmaterial för de här ändamålen finns inte idag. I de länder som håller på att utveckla sin infrastruktur ökar efterfrågan på stål mest. En för miljön positiv faktor är att stål kan återvinnas gång på gång. Liksom för all industriell verksamhet orsakar tillverkning av stål en påverkan på miljön i en och annan form. Genom val av råvaror, tillverkningssätt, reningsåtgärder m.m. kan dock miljöpåverkan minimeras. Vid SSAB Tunnplåt i Luleå har man under senare år genom systematiska åtgärder och ett stort miljöengagemang lyckats väl i denna strävan. Företaget är sedan 2002 miljöcertifierat, vilket bl.a. ökat personalens miljömedvetande. 9
En produktionsökning kommer att åtföljas av nya miljöförbättrande åtgärder. Vid en ökad produktion i Luleå kommer därmed i stort sett oförändrade förhållanden att råda för den lokala miljön. Ur ett vidare perspektiv kommer på så sätt utsläppen till miljön att bli mindre per producerad mängd stål. Och ur ett globalt perspektiv kommer en ökad tillverkning, och efterföljande användning, av s.k. höghållfast stål att faktiskt leda till minskade utsläpp av växthusgasen koldioxid. SSAB:s ambition är att all ökad stålproduktion i Luleå ska utgöras av detta högkvalitativa stål. Höghållfast stål är lättare än vanligt stål. Det har dessutom längre hållbarhet och är starkare än vanligt stål. Det leder till att det går åt mindre stål i tillverkningen, vilket minskar utsläppen. Detta leder också till att de som bygger fordon, grävmaskiner och lyftkranar av SSAB:s stål minskar sin bränsleförbrukning och får produkter som håller längre, vilket i sin tur också minskar utsläppen. En satsning på höghållfast stål är därmed samtidigt en satsning på bättre miljö. Lätta och hållfasta stålprodukter spar material, och energi i både produktions- och konsumentled. RÄKNEEXEMPEL - OM TIMMERBILAR GÖRS AV HÖGHÅLLFAST STÅL Jernkontorets miljöforskningsprogram Stålkretsloppet visar att vikten hos en timmerbil kan reduceras med ca 10 % om den i görligaste mån konstrueras av avancerade höghållfasta stål istället för konventionella stålkvaliteter. Dess lastkapacitet skulle därmed öka med ca 5 % (antag tjänstevikten 20 ton respektive lastkapaciteten 40 ton). Detta leder till att uppskattningsvis 45 000 liter diesel kan insparas till följd av effektivare transporter under en beräknad livslängd på 10 år (5 l/mil, 9 000 mil/år inbesparat). 45 000 l diesel motsvarar ett utsläpp av koldioxid på 120 ton (1 liter diesel ger 2,7 kg koldioxid). SSAB Luleå söker tillstånd att öka produktionen av stålämnen med 0,5 Mton/år från nuvarande produktionsvillkor på 2,5 Mton/år. En produktion av 0,5 Mton/år leder till utsläpp av ca 1 Mton koldioxid. Teoretiskt sett skulle produktionsökningen på 0,5 Mton stål kunna nyttjas för att minska vikten hos 75 000 timmerbilar med 10 %. Under bilarnas livslängd skulle detta leda till minskade utsläpp av koldioxid med ca 9 Mton koldioxid från körning av bilarna. Besparingen i form av minskade koldioxidutsläpp från körningen är således nio gånger större än utsläppen från ståltillverkningen! (För räkneexemplet svarar Jonas Larsson, SSAB Borlänge). Tillverkning av stål i Luleå har således såväl positiva som negativa konsekvenser för miljön 10
Vad händer med Inre Hertsöfjärden när ståltillverkningen upphör i Luleå? Om man helt plötsligt beslutade att sluta tillverka stål i Luleå, skulle alla utsläpp av ammoniumkväve och andra ämnen upphöra till Inre Hertsöfjärden. Detta kan ses som positiva miljökonsekvenser. Men samtidigt måste man räkna med att fjärden mer eller mindre upphör att fungera som den gör idag. Inre Hertsöfjärden finns upptagen i kommunens naturvårdsplan och har där tilldelats högsta naturvärde som en av Luleå kommuns absolut förnämsta fågellokaler. Fjärden är både en viktig rastplats och en häck- och övervintringslokal för många fågelarter. En viktig orsak till detta är med största sannolikhet det kylvatten som pumpas in i fjärden från ståltillverkningen, som håller delar av området fritt från is under hela vintern. Slutar man att tillverka stål så kommer fjärden att frysa igen. Den pågående landhöjningen gör dessutom att grundare havsvikar övergår till att bli land. Den inre gröna markeringen på kartan visar var strandlinjen beräknas ligga om 150 år. Då har både Inre och Yttre Hertsöfjärden blivit land, vilket antagligen inträffar mycket tidigare för Inre Hertsöfjärden. Inre Hertsöfjärden Om det nederbördsvatten som hamnar inom avrinningsområdet kommer att rinna ner i den tidigare fjärden, så bildas en bäck med ett vattenflöde på ungefär 200 liter per sekund i genomsnitt. Detta är ungefär en tjugondel av dagens vattenflöde, som framför allt består av kyvatten. Antagligen blir vattenflödet ännu mindre i framtiden, eller inget alls, eftersom man förmodligen kommer att ta hand om det mesta av dagvattnet och istället föra det till ett reningsverk eller kulvertera det direkt ut i havet. Vad som därefter kommer att hända med detta nya landområde återstår att se.
Fakta om SSAB Tunnplåt Metallurgi i Luleå Företaget Svenskt stål AB, SSAB, bildades 1978. SSAB Tunnplåt AB är ett dotterbolag till koncernens stålrörelse, inom vilket SSAB i Luleå ingår. Vid företagets anläggning i Luleå tillverkas koks av importerad stenkol i ett koksverk, råjärn av koks och järnmalm i en masugn, och färdiga stålämnen i ett stålverk. Dessutom bildas en rad biprodukter som går till försäljning. Produktion vid SSAB Luleå 2007 Färdiga stålämnen: 2 130 000 ton Mellanprodukter koks: 750 000 ton kolpulver: 340 000 ton råjärn: 2 290 000 ton råstål: 2 300 000 ton Biprodukter till försäljning råbensen: 4 900 ton tjära: 27 000 ton svavel: 1 100 ton hyttslagg: 350 000 ton koksgrus: 58 000 ton gas: 3 600 000 m 3 (ca 3,6 TWh) Avfall till deponi: 110 000 ton Antal anställda i Luleå: ca 1 200 st YTTERLIGARE INFORMATION kan du få genom att kontakta: SSAB Tunnplåt AB 971 88 Luleå Telefon: 0920 920 00 (växel) E-mail: info@ssab.com Lena Sundin, informationsansvarig lena.sundin@ssab.com Hans Olsson, miljöchef hans.olsson@ssab.com