BROTTSOFFERMYNDIGHETEN 2002-01-29 Dnr Adm 06449/2001 Remissvar AB 4 Socialdepartementet Enheten för sociala tjänster 103 33 STOCKHOLM SOU 2001:72 Barnmisshandel - Att förebygga och åtgärda. Slutbetänkande av Kommittén mot barnmisshandel. Brottsoffermyndigheten har i uppgift att lämna remissvar på slutbetänkandet av Kommittén mot barnmisshandel. Betänkandet innehåller ett tydligt barnperspektiv. Kommittén har också dokumenterat barns fortsatta utsatthet i vårt samhälle. Barn är utsatta i flera sammanhang, dels som offer för fysiska och sexuella övergrepp dels då barn utsätts för att bevittna våld mot någon närstående, vilket oftast är barnets egen mamma. Kommittén har kommit fram till en klargörande och nödvändig definition av barnmisshandel. Brottsoffermyndigheten kommer i sitt remissvar främst att fokusera på vad som vore önskvärt utöver de förslag som kommittén presenterar. Detta innebär att myndigheten vill markera vikten av att samtliga kommitténs reformförslag genomförs. Brottsoffermyndigheten menar att det dessutom är särskilt nödvändigt att reformen tydligt förankrar definitionen av barnmisshandel också i straffrätten. I det följande lämnas också vissa övriga synpunkter. 1
Barnmisshandel i samhället Kommittén har i andra kapitlet i sitt slutbetänkande haft ambitionen att lyfta upp barns röster och barns perspektiv. Denna ambition har präglat betänkandet. Brottsoffermyndigheten vill dock påpeka att det också är viktigt att ha ett strukturellt förhållningssätt till misshandel av barn liksom det är till misshandel av kvinnor. Det innebär att se att även våld mot barn i många fall grundar sig på och upprätthåller manlig överordning kontra kvinnors och barns underordning. Samhället formar individen och individerna samhället. Kommittén har beaktat den generella överordningen av vuxna i relation till barn men inte tillräckligt beaktat att såväl vuxna som barn dessutom ingår i en könsmaktsordning där kvinnor och flickor uppfattas annorlunda än män och pojkar. De senaste s k hedersmorden visar på flickors utsatthet i invandrargrupper. Flickor särskilt har en svår situation vilket gör att etnicitet också kan vara avgörande för framförallt flickors utsatthet. Strukturerna inte bara möjliggör övergreppen utan har också betydelse för hur övergreppen tolkas och bemöts av omvärlden. Det påverkar brottsutredning och lagföring inklusive tolkningar av lagens rekvisit och värderingen av bevisning. Att förebygga och åtgärda misshandel bör därför också inbegripa att synliggöra och försöka omforma dessa maktstrukturer. Anmälan till socialnämnden Kommittén kommer i sjätte kapitlet fram till att anmälningsskyldigheten inte fungerar. Det stämmer tyvärr väl överens med såväl forskning som med Brottsoffermyndighetens erfarenheter då myndigheten i ärenden om brottsskadeersättning i efterhand kan överblicka vad ett barn varit utsatt för. Brottsoffermyndigheten anser det också positivt att barnperspektivet fullföljs så att anmälningsskyldigheten även skall omfatta barn som är i behov av stöd. Att förebygga misshandel Kommittén föreslår i elfte kapitlet att möjligheten att inrätta ett Nationellt riskbarncentrum utreds. Brottsoffermyndigheten menar att ett sådant centrum är mycket önskvärt. Det borde kunna förverkligas snart och bl a ha Rikskvinnocentrum som förebild. Brottsoffermyndigheten vill också föreslå Umeå som en lämplig ort för ett Nationellt riskbarncentrum. Umeå är väl rustat med regionsjukhus, universitet med bl a polis-, jurist- och socionomutbildningar och därtill hörande forskning. Socialtjänsten i Umeå har dessutom en forsknings- och utvecklingsenhet. Brottsoffermyndigheten har redan nu omfattande erfarenheter av barns utsatthet vid 2
brott. Myndigheten har därför fått regeringens uppdrag att utforma ett viktimologiskt forskningsprogram som bl a kommer att omfatta om utsatta barn. Barnmisshandel i straffrätten Den definition som Kommittén har kommit fram till i tredje kapitlet utgår från ett barnperspektiv och är av den vidd som Barnkonventionen förordar i artikel 19 p 1: Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavares eller annan persons vård. Kommittén konstaterar att brottsbalkens definition av misshandel inte ger en rättvisande bild av vad barn far illa av (s 119). Brottsoffermyndigheten vill därför förankra Kommitténs definition av barnmisshandel även i straffrätten. På så sätt skulle också Barnkonventionens artikel 19 (se ovan) uppfyllas. Kommittén anser inte att det finns skäl för att utöka kriminaliseringen av barnmisshandel. Brottsoffermyndigheten delar inte den uppfattningen. Tvärtom anser Brottsoffermyndigheten att det är centralt för hela reformen att också det straffrättsliga området avseende barnmisshandel utvidgas och dessutom särregleras. Kommittén anser att psykisk misshandel av barn i och för sig kan framstå som straffvärd. Därefter framför kommittén argumentet att den psykiska misshandeln sker i hemmet och av föräldrarna leder till att en straffreglering inte har någon särskilt stor avskräckande effekt. I stället skall man med bl a information komma tillrätta med detta problem. Kommittén anser också att man måste ifrågasätta om straffrättsliga åtgärder är en lämplig metod att få vuxna människor att behandla barn med respekt. Brottsoffermyndigheten menar att misshandel av barn är ett allvarligt brott där samhället bör markera allvaret också i strafflagstiftningen. Familjen kan inte ha en överordnad betydelse i dessa sammanhang utan barnets rätt till skydd enligt barnkonventionens artikel 19 måste väga tyngre. Det privata måste väja inför barnet som individ. Brottsoffermyndigheten delar kommitténs uppfattning om att utbildning och information till föräldrar och yrkesverksamma behövs men Brottsoffermyndigheten anser inte att det är tillräckligt för att tillgodose barns rätt till skydd. 3
Kommittén konstaterar att en attitydförändring skett vad gäller föräldrars inställning till kroppslig bestraffning. Trots denna förändring av värderingar finns det inga undersökningar som visar att misshandel av barn minskat i motsvarande mån. Brottsoffermyndigheten anser således att det behövs information, utbildning och en straffrättslig utvidgning. Ett annat argument som Kommittén för fram är att det redan finns bestämmelser för de flesta led av definitionen genom bl a straffbestämmelserna för misshandel, ofredande, vållande till kroppsskada, fridskränkning etc. Kommittén drar den slutsatsen att anledningen till att de gällande straffbestämmelserna knappt tillämpas beror på att brotten oftast utförs i hemmet och att de därför är svåra att upptäcka och att bevisa. Brottsoffermyndigheten delar uppfattningen om att gällande rättsregler inte används i den utsträckning de skulle kunna vara tillämpliga, i synnerhet då det gäller psykisk misshandel. Därför är det Brottsoffermyndighetens åsikt att området som omfattas av straffansvar inte måste göras tillräckligt tydligt. Argumenten för detta är många. Bland de tyngst vägande vill vi framhålla följande. Sexualbrottsutredningen föreslår i sitt slutbetänkande Sexualbrott mot barn, SOU 2001:14 bl a de nya brotten våldtäkt mot barn och sexuellt övergrepp av barn som visar på ett tydligt barnperspektiv. Misshandel av barn bör på liknande sätt också särskiljas från det vanliga misshandelsbrottet som historiskt sett är konstruerat för att tillämpas på en misshandelssituation mellan vuxna män i offentliga miljöer. Brottsoffermyndigheten menar att en särskild straffbestämmelse med den av kommittén föreslagna definitionen måste införas för misshandel av barn. Flera undersökningar (t ex Christiansen, Else, Når mor får bank, Köpenhamn: SUS 1988 och Lundgren, Eva, Heimer, Gun, m fl, Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige en omfångsundersökning, Brottsoffermyndigheten 2001) samt Kommitténs tre egna studier genomförda våren 2000 visar på att gruppen av barn som bevittnar misshandel är stor. Kommitténs egna siffror indikerar att cirka tio procent av alla barn har upplevt våld i hemmet någon gång och att fem procent av alla barn upplever våld i hemmet ofta, dvs cirka 190 000 respektive 95 000 barn i Sverige. Barn som bevittnar våld är en stor och dessutom en mycket utsatt grupp. Kvinnovåldskommissionen beskriver situationen för barn i misshandelsmiljöer (SOU 1995:60, Kvinnofrid. Huvudbetänkande av Kvinnovåldskommissionen, 15 kap) och 4
uttalar redan då att oavsett om barnen själva är direkt drabbade av det fysiska våldet eller inte, har kvinnomisshandel starkt negativa effekter på barnen (s 369). Konsekvenserna av våldet är omfattande vilket också flera undersökningar visar: bl a Arnell, Ami, Ekbom, Inger, och han sparkade mamma - möte med barn som bevittnar våld i sina hem, Rädda Barnen 1999 samt avhandlingen av Weinehall, Katarina, Att växa upp i våldets närhet. Ungdomars berättelser om våld i hemmet, Pedagogiska institutionen vid Umeå universitet, 1997. I Nya Zeeland har man i lagstiftningen tagit särskild hänsyn till att barn som brottsoffer skiljer sig från vuxna (Eriksson, Maria, Om vårdnad, boende och umgänge, artikel i Metell, Barbro m fl, Barn som ser pappa slå, s 111f, Gothia 2001). Mot bakgrund av barns speciella behov anses en person misshandla ett barn psykiskt om den personen låter barnet se eller höra fysisk, sexuell eller psykisk misshandel av en person som barnet har en nära relation till, eller utsätter barnet för en reell risk att se eller höra misshandel. Brottsoffermyndigheten vill därför särskilt hävda att även barn som bevittnar våld inom familjen är brottsoffer. Brottsoffermyndigheten anser att det är nödvändigt att vi i svensk strafflagstiftning på liknande sätt som i Nya Zeeland tar ställning för dessa barn och att Sverige finns med i den internationella förgrunden även fortsättningsvis. Brottsoffermyndigheten menar att även barn som bevittnar våld skall skyddas av den särskilda straffbestämmelsen avseende misshandel av barn. En särskild kriminalisering kan också vara ytterligare ett redskap för att skydda barnet då det kommer till frågan om vårdnad och umgänge. En riskbedömning enligt föräldrabalken är inte enbart fokuserad på om brott har begåtts eller inte men en lagföring ger ett bättre underlag för riskbedömningen. Kommittén hade kunnat beröra dessa frågor särskilt vilket enligt Brottsoffermyndigheten hade varit önskvärt. Frågor om vårdnad och umgänge hör i högsta grad samman med att förebygga och åtgärda barnmisshandel. Jämfört med andra länder är barnets rättsliga ställning i Sverige svag i förhållande till föräldrarna. En straffrättslig utvidgning skulle också medföra att fler barn skulle kunna få skadestånd eller brottsskadeersättning, pengar som t ex skulle kunna användas för en nödvändig terapeutisk behandling. Ersättning för kränkning, som är en mycket stor 5
skadståndspost, skulle kunna utgå om det straffrättsliga området på detta sätt utvidgades. Brottsoffermyndigheten delar Kommitténs bedömning vad avser en särreglering av straffvärdet. Myndighetens uppfattning är dock att straffskalorna vad gäller misshandel av barn är för låga och borde höjas. Kommittén uttalar att kompetens om barn måste finnas inom hela rättskedjan men anser endast att socialtjänst-, vård- och skolpersonal bör ha specialkompetenser då det gäller barn. Brottsoffermyndigheten finner det förvånansvärt att kommittén inte föreslår att också rättsväsendet behöver denna kompetens avseende barn. Frekvensen av barn- och familjemål är hög i våra domstolar och det är därför dessutom behövligt med en bred utbildningsinsats. Kommittén föreslår att det i målbeskrivningen i högskoleförordningen för t ex socionomer bör tilläggas att särskilt uppmärksamma barns livsvillkor och utsatta barns situation. Brottsoffermyndigheten menar att det också är viktigt att grundutbildningen för rättsväsendet innehåller barnperspektiv och bör därför på liknande sätt som för socionomer finnas med i högskoleförordningens examensordning. Kostnads- och andra effekter Som kommittén också har redogjort för måste utbildningsinsatser göras. Skall utbildningen leda till ökad kunskap krävs medverkan av kompetenta föreläsare. Brottsoffermyndigheten anser att insatserna också måste få kosta! Det är särskilt viktigt att avskilja resurser för fortbildningsinsatser eftersom det annars inte framstår som angeläget med denna kompetenshöjning. Det finns risk för att någon fortbildning inte kommer till stånd om inte särskilda medel avsätts. På Brottsoffermyndighetens vägnar Britta Bjelle Nina Nilsson I ärendet har generaldirektör Britta Bjelle beslutat. Nina Nilsson var föredragande. 6