SKOR AF FISKSKINN Islands Heimilisidnadaefélag
Indhold: Video, som indeholder: 1.Hur man flår fisken 2. Hur man skaver skinnet 3. Inlägg i skorna stickade - och första delen af skotilverkningen 4. Skotilverkning 5. Från fisk til sko 6. Fiskskinn 2011 2013, design Maria K. Magnusdóttir og Anna Gunnarsdóttir Tekst og billede med samme indhold 1.Hur man flår fisken 2. Hur man skaver skinnet 3. Inlägg i skorna stickade - och första delen af skotilverkningen 4. Skotilverkning 5. Från fisk til sko 6. Fiskskinn 2011 2013, design Maria K. Magnusdóttir og Anna Gunnarsdóttir
På 1800 talet gick flesta Islänningar i koskinnskor eller fårskinnskor till dagligt bruk. Men på platser vid kusten, särskilt på Västfjordarna använde folk också fiskskinn vid skotillverkning. Tiden har ändrats snabbt under det sista århundradet och kunskapen om denna fotbeklädnad förloras snart fast den har varit använd fram till 1930. Varje generation är en länk i kulturkedjan mellan det som har varit och det som kommer. Varje generation har ansvar för att föra vidare kunskaperna, som har utvecklats från urminnes tider till nästa generation så att kunskapen inte går förlorad. I denna bor folkets själ. Roðskór kallades skor som gjordes av skinn från kattfisk. Bästa skinnet till produktion av skor var från stora fiskar. Med avseende till storlek och utseende nämndes fisken med olika namn t.ex. Dílasteinbítur, Hárasteinbítur, Úlfasteinbítur, Messudagssteinbítur. För att nämna några namn på kattfisk som dagligen voro använda av fiskemännen och husmödrar. Bästa skinnet var av Úlfasteinbít (vargkattfisk), så kallades en mycket stor kattfisk. Denna kattfisk var eftersökt af fiskarna och det som var viktigast var att av denna kattfisk fick man skinn(skæði) i två par skor. Främre delen i skor för fullvuxna och bakdelen i mindre skor d.v.s. för barn och ungdomar. Dessa skor kallades Dilluskór eftersom bakdelen på skinnet kallades dilla. Vanligen fick man skinn i två par skor av en medelstor kattfisk, resten av skinnet användes till lappar för reparering av skorna.
Behandlingen av skinnet (Foto av behandling och tillverking av fiskskinnskor: Jóna Borg Jónsdóttir och Björk Gunnarsdóttir) Det var husmödrarnas uppgift att se till att ha fiskskinn till skor till hands när det behövdes. Vanligtvis var det pigorna som tillskar och sydde fiskskinnskorna. Det tog inte lång tid, att göra varje sko, för de kvinnor som voro vana att tillverka fiskskinnskor. Orsaken var den att fiskskinnskor slets fort. Det var nödvändigt att tillverka många par fiskskinnskor varje dag. Särskilt i de hem som inte hade annat material till skor än fiskskinn. Tak til www.ferlir.is
Fiskskinnet som huvudsakligen användes var vanligtvis tagit av kattfisk och av hlýra. I boken Íslenskir sjávarhættir berättas att När en ny kattfisk skulle flås, hängdes den upp på en spik igenom ögonen. Man skar tvärs över fisken vid bröstfenan så att snittet följer skinnet. Med jämnt grepp drog man av skinnet, men det delas i två delar om ryggfenan. Därefter skars bröstfenorna av fiskskinnet (Ludvik Kristjánsson, 1985: 448-450) (Uppsats vid KHI 1994 Björk Gunnarsdóttir)
När fisken var flådd tvättade man fiskskinnet och skrapade av fettlagret från insidan av skinnet. Sedan placerade man fiskskinnet på en bräda för att torkas. Fiskskinnet behövdes ej sträckas med spikar liksom med t.ex sälskinn eftersom fiskskinnet verps inte när det har blivit placerat på en bräda. Angående kattfiskskinn tycktes vargkattfisk den bästa, så kallades mycket stor kattfisk. Av en vargkattfisk kunde man få ämne till fyra skor d.v.s 2 par (Snæbjörg Ólafsdóttir). (Uppsats vid KHI 1994, Björk Gunnarsdóttir)
Tillskärning och sömnad Fiskskinnskor var tillskurna ur hårt skinn, som sedan lades i blöt i 15-20 minuter för att det skulle bli mjukt och lämpligt till bearbetning. Det var ej vanligt att älta fiskskinn så som man gjorde med annat skinn eller läder. Skoämnen voro tillskurna efter fötternas storlek (Snæbjörg Ólafsdóttir). (Uppsats vid KHI 1994 Björk Gunnarsdóttir) Om man behövde noggrant mått av skinn till skor måste man låta den som ägde skoskinnet, lägga handflatorna på skinnet och låta de utåtsträckta tummarna ligga samman. Då fick man rätt längd på skoskinnet. fra hdl.handle,net
Efter att skinnet var tillskuret kallades det skæði. Detta var vikt så att insidan på skinnet visade ut. Sedan sydde man tåsömmen och vände på skinnet. Där näst var skon (Þvengjaður) sydd med varpsöm och rem av skinn från häl till tåsöm og vidare till hälen. Ändarna på remmen var så långa att de räkte över smalbenet. Skon drogs samman med remmen och på så vis bildades hälen av sig själv utan hälsöm. Tåsömmen var sydd med grov tråd av ull och man använde vanliga skonålar. Men speciella nålar användes för att sy remmen (Árni Björnsson, 1994:220). (Uppsats vid KHÍ 1994 Björk Gunnarsdóttir)
När skorna var färdigsydda måste de anpassas till fötterna. Detta gjordes genom att ägaren hade skorna på fötterna medan skinnet torkade. Det var vanligt att sy flera par skor till samma person eftersom fiskskinnskor inte höll lika länge som skor av andra sorters skinn. Alltid hade man med sig fiskeskinnslappar för att lägga in i skorna om det behövdes (Hugur og hönd 1971:5). Snæbjörg Ólafsdóttir sade att av slitna skor tog man hand om mittdelen av undersidan på dem och använde lapparna, för där slets skorna minnst. I detta är informationerna inte överens, jämför med De voro vist aldrig lappade (Anna Sigurðardóttir 1985:313). Dessa skor höll inte länge och ingen idé att laga dem,... (Guðmundur Þorsteinsson 1975:27).
Remmarna var alltid sparade och använda till andra skor. Inuti fiskskinnskor lades lösa sulor (leppar) som höll värme och gjorde skorna mjukare att gå i. Dessa innläggssulor var stickade av tjockt garn och var tjockare än inläggsulor i fårskinnskor. Man lade ner mindre arbete på dem eftersom fiskskinnskor var vardagsskor och var då inläggssulorna stickade med rätstickning och ofta med ränder av färgad garn. Däremot var det vanligt att inläggssulor till fårskinnskor var stickade med dekorativt rosmönster (Snæbjörg Ólafsdóttir).
Vackra stickade inläggssulor var populära kärleksgåvor. Då gav unga kvinnor sina fästmän under foten när de hade varit efter dem med gräset i skorna. Skor av havskattsskinn, sydda på häl och tå med grå ulltråd och kantsydda med sentråd. Till ankelremmarna använde man också sentråd eller fiskiskinnsrem (seymi). Inläggssulorna är stickade med åttabladig ros och dekorerad kant. Man sade åt små flickor att de skulle vara noga med sitt första skopar, vilket som de var av fiskskinn eller fårskinn, för äktenskapet skulle komma att likna den sömnaden. www.skagafjordur.is
Fiskskinnskor är hala i torrt gräs och på is men är stramare i blött gräs. På en del platser kännde man till att lumpfisk användes till skor till sjömän, men vårtorna på skinnet gjorde att skorna inte blev hala. Män gick i två t.o.m. 3 par och hade inläggssulor i innersta paret. http://www.skagafjordur.is/default.asp.?cat id=5512 Tagit från internät 8.2.2012 (text och bild) Man utan skor är en väglös man och fiskskinnskor voro bättre än inga skor. Mätningen på en väglängd när man skulle gå över heden från en fjord til en annan på Västfjordarna, var i antal skor man behövde till resan. Det handlade om den väglängd som man gick fram och tilbaka. Heden över Þorskafjörður sades vara tre skors hed och Látraheiði var seks skors hed. Då handlade det om fiskskinnskor. www.skagafjordur.is Fiskskinnskor voro ej sommarskor för de ville kokas i värme och höll inte länge, man gick i stenigt område. Derimot var de en god fotbeklädnad i frost och snö, lätta på foten, blev aldrig mycket hårda och snön kom inte in i dem ty de passade väl på fötterna. Nya fiskskinnskor voro dock hala på is och i töväder blev man gärna våt om små hål som var i skinnet" (Árni Björnsson 1994:220).
Man har hört att när fiskskinnsskorna var utslitna, oanvändbara som skor, kallades de för umvörp. De voro lagda i blöt, sedan tvättade och skrapade i många omgångar vatten och sedan kokta i spad av rökt fårkött (hangikjöt). Sedan åt man dem med flottet av köttet. Så var det när nödår och hunger kom över vårat kära eld och isarnas land. www.ferlir.is
Omkring 1930 försvinner hemsydda skor för importerade skor. Då började folk köpa importerade läderskor, gummiskor och stövlar. Gummiskorna tycktes vara en av 1900 talets viktigaste framsteg när folk inte längre hade blöta fötter. Gummiskorna blev islänningarnas viktigaste fotbeklädnad fram till 1950 talet. Gummiskorna blev också förnyade så mycket som möjligt. Men då var det inte sulan som reparerades utan använde man den och så stickades övre delen då den gick sönder förr. (Gjorda efter beskrivning och uppgifter från tidningen Hlín, som Halldóra Bjarnadóttir publicerade i början på 1900 talet.)
Sammanfattning Fisken hängdes upp på en spik igenom ögonen. Man skar tvärs över fisken vid bröstfenan så att snittet följer fiskens skinn. Med jämnt grepp drog man av skinnet, men det delas i två delar om ryggfenan. Därefter skars bröstfenorna av skinnet. Fiskskinnet tvättades med kallt vatten och fettlaget skrapades bort från insidan. Sedan lade man fiskskinnet på en bräda för torkning. Det var inte spikat upp liksom man gjorde med andra sorters skinn. Undgå att lägga det på plastbräda eller färgad bräda eftersom fiskskinnet kan ta färg. Fiskskinnskor var tillskurna ur hårt skinn som sedan lades i blöt i 15-20 minuter för att göra det mjukt. (Använd kallt vatten så att fiskskinnet inte blir kokt). Efter att skinnet var tillskuret kallades det skæði. Detta var vikt så att insidan på skinnet visade ut. Sedan sydde man tåsömmen och vände på skinnet. Därnäst var skon remmad med varpstygn från häl till tåsöm och fortsatt vidare till hälen. Och ändarna på tråden hade man så långa att de räckte över smalbenet. Skon drogs samman med remmen och då bildades en häl av sig själv, utan hälsöm. Då anpassades skorna till bärarens fötter och måste denne ha skorna på sig medan fiskskinnet torkade. Slutligen stickade man inläggssulor i skorna med rätstickning och ofta med ränder af färgat garn. Man brukade också sticka inläggssulor med diverse mönster däribland åttabladiga rosor.
Garvning av skinn Efter att man började garva skinn här i landet har man gjort olika försök med garvning på fiskskinn. Det har blivit läder som används till diverse nyttoföremål och konstföremål. Fiskroð hf. Í Reykjavík drevs under senare världskriget i lokaler som Sjóklæðagerðin hade. Ideen var den att garva fiskskinn men efter två års försök slutade de med det och förde sig över till garvning av vanliga skinn. Företaget drevs i några år. (Sigríður Sigurðardóttir, skinnaverkun 2011) Sjávarleður hf. var bildat året 1994. Litet nytt företag dotterföretag till Loðskinn. Mokkaskinnsproducent som har gort ett märkligt utvecklingsarbete i garvning av fiskskinn från året 1989. Fibrena i fiskskinn ligger tvärs över varandra och är lädret på så vis annorlunda än t.ex. nöthud, där alla fibrena ligger paralellt. Denna naturliga egenskap gör fiskläder starkare än vanligt läder av samma tjocklek. Företaget Sjávarleður producerar skinn från fyra olika sorters fisk som var för sig har olika eganskaper. Med vardera sorten kan man variera med utseende, färger och ytbehandling. De oregelbundna mörka fläckarna ger ett läder av kattfisk(hlýri) en ny och bestämd karakter. Ytan på läder från kattfisk är slät eftersom sen inte är fjällig liksom lax och rödfisk. www.atlanticleater.is
Många har använt fiskläder som material till sina designer María K. Magnúsdóttir på Sauðárkrókur, använder fisklädret på traditionellt sätt, d.v.s. gör skor av det. Hon använder de traditionella fiskskinnskorna som källa och utveklar idéen fram til nutiden. "Jag började använda fiskläder i min design när jag gick i Cordwarners College i London och blev mycket förtjust. Jag tycker också att detta rör sig om mitt stolt av att vara Islänning. Ty vi har alltid varit fiskare och detta är en led i det att använda til fullo det som nationen lever av. Jag tycker det är mycket spännande att hålla på att sälja både skor och själva lädret, ty jag tycker att jag har personlig kontakt med materialet därför att jag är Islänning och att det är förnuftigt, som man säger, för att vi producerar läder av fiskskinn. För mig är det ett behov att behandla någonthing som är så äkta. Det finns inte så mycket av det i världen i dag och dessutom svårt eller omöjligt att göra förfalskningar av detta."
María K. Magnúsdóttir på Sauðárkrókur
Anna Gunnarsdóttir på Akureyri har arbetat med fiskläder på många olika sätt. " Från jag var liten flicka har jag haft fiskskinn och läder omkring mig. Min morfar och mormor producerade väskor några år här på Akureyri. På den tiden använde de fiskskinn till prydnad på väskor och morfar arbetade en tid i skofabriken Iðunn när hann var ung. Då gjorde han högklackade skor av havskattsskinn till mormor, som på den tiden tycktes ganska konstigt men också snyggt. Han garvade skinnet och gjorde skorna själv. Mormor var ståtlig i fiskskinnskor med matchande väska. Jag skulle ge mycket för att äga dessa ting nu. Jag var ofta hos mormor och morfar på deras verkstad. Fick klippa lösa trådar och sortera knappar i askar. Jag tänker ofta på denna samvaro.
Anna Gunnarsdóttir på Akureyri har arbetat med fiskläder på många olika sätt. Jag var enda barnbarnet och är också den enda som följer i deras spår. I mina tonår och när jag fick mina barn tänkte jag inte på att lägga de sakerna för mig. Det var inte förrän mormor och morfar var åldrade och deras saker skulle slängas eller ges bort att jag bestämde mig för att fortsätta där de slutade. Det var ett beslut som jag aldrig har ångrat och jag tänker ofta på dem när jag arbetar med deras verktyg. Det som också är roligt är att min yngsta dotter, som ofta hjälpte mig när hon var yngre är nu nyexaminerad fashion designer från London och hon använder också fiskläder i sin design. Så att man kannske kan säga att sällan faller äpplet långt från trädet."
Beklädnad, delvis av fiskläder efter Anna Gunnarsdóttir Många har idag använt fiskskinnet i små skapelser, särskilt efter att man började garva till läder. Nu ser man det använt i kläder, bruksartiklar och flera. Man kan se diverse information på internät om konsthantverksfolk, isländska och från andra länder som använder detta material, samt almänn information om den gamla skotillverkningen. Men det är inte många i den unga generationen som har behållit hantverkstraditionen. Man kan läsa om den, men den osakliga kännedomen håller på att försvinna, den kan man bara lära sig från en som kan.
I den isländska nämden var: Astrid Björk Eiriksdóttir Björk Gunnarsdóttir Edda Árnadóttir Guðrún H. Bjarnadóttir Jóhanna Pálmadóttir Jóna Borg Jónsdóttir Särskilt tack till dem som hjälpte nämden och särskilt till Þorbergur Egilsson som skaffade oss kattfisk, flådde den och hjälpte till att behandla fiskskinnet och vid skotillverkningen. Ochså tackar vi Lars Björk för översättning till svenska. Beklädnad, delvis av fiskläder efter Anna Gunnarsdóttir