En berättelse om Järnvägen Hörby - Höör

En berättelse om Järnvägen Hörby - Höör av Bodil Pedersen

Järnvägen Hörby Höör Snabbfakta Järnvägen Höör-Hörby 1435 mm. spårvidd 12,6 km. 3 februari 1882 koncession beviljas. 26 oktober 1882 öppnas Höör-Hörby Järnväg (HHyJ). Från 1897 utkonkurrerad av nybyggda Eslöv-Hörby Järnväg. 25 oktober 1900 säljs HHyJ på exekutiv auktion till Lunds Sparbank. 31 juli 1906 köps järnvägen av häradshövding C. A Trolle. 24 september 1915 köps järnvägen av Östra Skånes Järnvägar. 1 januari 1929 läggs HHyJ ned. 1931 rivs rälsen upp. 1950/60 talet används banvallen som ett populärt utflyktsmål att både gå och cykla på 1970-talet byggs riksväg 13 delvis på banvallen mellan Höör-Hörby. Diskussion om Hörby skulle få järnväg, höll på i 50 år innan man bestämde sig. Första brevet ett memorial skrevs av första lantmätare L. B. Falkman år 1846. Man hade andra förslag Malmö-Hörby- Kristianstad. Den 4 juni 1881 utfärdades en inbjudan till Höör. Kommunalstämman tecknade 1 000 aktier a 100 kr. Männen som gick i borgen var: Kapten Fredrik von Seth Osbyholms slott Kronolänsman Georg Krook Georgshill Häradsskrivare och ordförande K. H. Barfoth Kyrkoherde J. C. E. Lundegård Köpmän A. E. Täckling Råbygatan, Sven Thorsson Lindqvistagården Höör-Hörby Järnvägsaktiebolag (HHyJ) bildades 1881 för att bygga en järnvägsförbindelse mellan Höör vid södra stambanan och Hörby. Den 11 september 1882 var en betydelsefull dag då var skenläggningen mellan Höör-Hörby klar. Den 18 oktober 1882 hade banans ångvagn provkörts, den höll vad som lovats. Nyfikna resenärer kunde få en premiärtur. Bansträckan som uppmätts till 12,6 km avverkades på 24 minuter. Den 21 oktober 1882 besiktigades både bana och stationerna Fulltofta och Ludvigsborg. Banan öppnade den 26 oktober 1882. Strax före klockan sex tågade en stor del av aktieägarna och många andra från Hörby torg till den nya stationen. Uppför backen med pompa och ståt. Tåget var smyckat med girlanger och flaggor. När det anlände utbrast folk med hälsning och stora hurrarop. Tåget skulle komma klockan sex men var försenat till halv åtta (kvällstid) Första tidtabellen från den 26 oktober 1882 anger att resan tog 43 minuter. Victoria Benedictsson hade skrivit ett invigningstal som hölls på stationen, dock inte av henne själv, eftersom hon en längre tid varit drabbad av alltför stor smärta i sitt tbc skadade ben. Invigningsdikt: Stilla och flärdlöst har bandet brutits. Fast till det vidsträckta jernvägsnät. Genom den bygd som af fliten brutits amfärdslinjen går trygg och rät. Jernfålen frustar och ångan sjuder. Svänger i hvirflar mot himlen opp. Gälla signalen kring nejden ljuder, käck som ett jublande framtidshopp. Väcker väl genljud i månget sinne. Tänder den slumrande vandringslust. Hemmet dock lever i troget minne, saknadt och älskadt på fjärran kust. Författare Victoria Benedictsson Tilläggas ska att Viktoria reste samma år den 5 november med ångvagnen från Hörby-Höör för vidare transport till Lund för behandling av sitt sjuka ben. Hon blev en flitig resenär då hon besökte sina författare vänner t.ex. i Köpenhamn George Branders eller till Stockholm Ellen Key och August Strindberg m.fl. Efter invigningen samlades styrelsen (aktieägarna) och andra herrar som var inblandade i projektet, dessa blev bjudna på middag och dryck

Hörby järnvägsstation där sidoflyglarna fortfarande är i trä. av gästgivaren Johan Nilsson på Stora Hotellet, eftersom Järnvägshotellet inte var färdig byggt. Victoria Benedictsson har vid senare tillfälle uttryckt sig att det inte var lämpligt med rusdrycker denna dag. Järnvägen var byggd som en ångspårväg dvs. ett lågpriskoncept med dansk inspiration som tillämpades på tre andra platser i Skåne. Det var klenare räls än standardrälsen och lämpade sig endast för låga hastigheter i gengäld slapp man inhägna banan. Därför trafikerades också järnvägen med ångspårvagnar till en början, det var en typ boogievagn med drivande ångmaskin. Den första ångvagnen som trafikerade banan kom endast upp i 20km/tim. Senare köptes en nyare ångvagn som kunde komma upp i den hiskliga farten av 40 km/tim. Efter ett par år övergick järnvägsbolaget helt till lokomotivdragna tågsätt med både person och godsvagnar. Första lokomotivet ut på linjen var Bifrost som byggdes samma år av Nydqvist & Holm i Trollhättan, det var så klent att det nätt och jämnt orkade dra sig själv. Redan år 1900 såldes det till LKAB forslades år 1901 sjövägen till Narvik. Museiföreningen övertog loket år 1964 och det står utanför stationen i Narvik. Än idag är loket högaktuellt att beskådas av järnvägs entusiaster. Bifrost betyder på fornnordiska Regnbåge. Tåget bestod av lok, passagerarvagn och godsfinka och i undantagsfall även restaurangvagn. På sommaren hade man även en öppen tvåvåningsvagn byggd av Nohab av Rowans typ som kallades Mickael. Den hade solida räcken, man satt upp bänkar för passagerare för att sitta ute i friska luften om inte kolröken från loket besvärades för mycket, Från invigningen 1897, av linjen Eslöv Hörby. Lok EHJ 9. Fr. v. Axel Hentz, Oscar Olsson, stationsskrivare Johannes Olsson, J. O. Krantz, Karl Fors, samt på fotsteget konduktör Karl Tullberg. I lokets hytt skymtar lokförare Strömbeck och en annan person som är okänd. Troligen eldaren på loket.

Personal utanför Hörby järnvägstation stins Johannes Olsson, sonen Oscar Olsson, lokförare August Holmgren & Sven Persson, eldare Emil Landin (första raden från höger), hotellvaktmästare Lindel, konduktör Janne Lindberg, kontorselev Ville Olsson, stationskarl August Johansson & Karl Fors, extra stationskarl Viktor Johansson. konduktör Per Jansson, banmästare Jansson i Fogdarp det gick att sätta upp ett tak typ presenning. För det mesta rymdes vagnen av gods. Annars fanns det utrymme under vagnen för gods och djurbesättning som hundar, grisar och höns då det var torsdags marknad i Hörby. Vid dessa tillfällen sattes det oftast in extra vagn. Stationerna Fulltofta och Ludvigsborg hade sina godsmagasin på vinden. Detta innebar att via en port och lastlem fick stationskarlarna trippa med lasten över till ångvagnens tak. Denna speciell byggda ångvagn fick ett eget stall sammanbyggt med stationshuset i Hörby. Egen privat lastkaj, magasin och godsvagn vid stationens norra del hade grosshandlare John Olsson, det var en kylvagn som han skickade smör och svinkroppar till Stockholm via Höör. Likaså hade handlare Carl Lindqvist för att skicka spannmål. Från Ludvigsborgs bränneri sändes med egen vagn, drank i en träcistern. Handlare Zeime hade också långt senare magasin. Passagerarvagnen var försedd med värmeledning och ringledning för avstigning. Klass I hade plats för 14 passagerare. Kostnad för biljetten enkel tur var 1 kr och 5 öre. Säten var försedda med stoppade dynor, man kunde sitta kvar hela vägen och njuta av färden. Klass III var avsedd för 40 passagerare kostnad för biljetten enkel tur 60 öre då satt man på träsitsar. Krav på dessa passagerare var att om något skulle hända tåget fick man hjälpa till. Det var konduktören som stod för biljettförsäljningen. En enkel biljett mellan Höör-Sövröd kostade 20 öre, även Sövröd-Ludvigsborg kostade 20 öre. Gångbiljett mellan Hörby-Höör kostade 3 kr/år. Detta var helt i sin ordning att promenera längst med järnvägsspåret, vilket oftast blev en genväg till byn. Hade man ingen gångbiljett var det strängeligen förbjudet att beträda järnvägsspåret. Personalen på tåget var oftast lokförare Malmberg och konduktör Rådberg.

Järnvägstjänstemän/Stinsarna på Hörby-Höör järnvägen Fr.v. Oskar Olsson född den 10/10 1879 i Hörby. Per Lövendahl född den 16/3 1873 i Hörby död den1958. Anders Eriksson född den 3/12 1871 i Fulltofta död den 11/10 1959. Karl Fors född den 8/7 1867 i Hörby död den 7/9 1950. Olof Bardén född den 5/12 1867 i Ludvigsborg död den 26/11 1944. Johansson i Hörby. Anders Eriksson var stins i Fulltofta och Olof Bardén i Ludvigsborg, de var nära vänner och umgicks privat i familjerna. Hörby station är byggd i rött tegel med ett lokstall i var flygel i huset, dessa var från början med träfasad men ändrades senare till puts. År 1900 ändrades lokstallarna på stationen till väntsal och expedition, även kortare tid användes de till personalbostäder. Ovanvåningen bodde stinsen med sin familj. När de gamla lokstallarna togs ur bruk för annat, byggdes istället ett nytt lokstall med vändskiva åt väster. Stationsföreståndare stinsen hette Olof Dahlin född 1865 i Kristianstad, han kom till Hörby till en början blev han stationsskrivare 1886 och stationsföreståndare 1891. Under en period var Gustav Fridolin född 1886 i Ö. Broby han var också till en början stationsskrivare 1919 och stationsföreståndare 1928 till sin pension 1947. På Hörby station fanns 4 spår och 1 stickspår till ett par av byns handlare. Lastbrygga, godsmagasin, vändskiva, lokstall och en kiosk fanns inom stationsområdet. Stationen blev ett populärt ställe för ungdomarna att träffas vid och se när tågen kom in till stationen. Fulltofta station var nästa station som ligger 3,1 km från Hörby och 92 meter över havet dvs. 11 meter högre än grannstationen Ludvigsborg. 1906 hade Fulltofta 801 invånare. Stationshuset var byggt med rött tegel, och vackert smyckat med snickarglädje längst vindskenorna från början, men togs bort senare. 1902 byggdes det till en stenkant som perrong. Huset innehöll väntsal, expedition/ postexpedition, magasin och bostad, uthus och utedass var byggt i trä och till färgen rött. En liten damm finns fortfarande kvar i trädgården. Sista stationsmästare stinsen var Anders Eriksson född 1871 uppvuxen i Fulltofta han bodde i stationshuset med sin familj. Anders var en passionerad biodlare och fruktodlare. Han skötte posten förutom sina se vanliga uppgifter som stins, han kunde även få hjälpa sockenborna att läsa och skriva brev till/från anhöriga. På stationen fanns ett frilastspår med plats för 5 vagnar och vid lastkajen fanns plats för 2 st. och en semafor fanns också. Stationen låg i en

fantastisk idyll med en magnifik utsikt över Ringsjön men även över herrgården. Efter Erikssons pension tog Ester Malmberg från Ekesåkra över posten på stationens postexpedition den flyttades senare till Ludvigsborg. Anders Eriksson blev änkeman 1929 han bodde kvar i stationshuset tills sin död 1959. Alltså 30 år efter sista tåget passerat. Stationsbyggnaden finns kvar än idag men ombyggd och i privat ägo. Mellan Fulltofta station och Ludvigsborgs station fanns ett stickspår vid Maltesholmsbackar, där fraktades timmer från närliggande skogar till Maltesholms Cement AB i Östra Sönnarslöv. Detta är där dagens p-plats till Branta slingan finns. Längst med f.d. järnvägsspåret mellan Ramstorpsvägen och p-platsen grävdes det in i banvallen 5 ektunnor som fylldes med vatten från en närliggande stenlagd utgrävd brunn. Ca fyra meter ifrån denna brunn finns en till som är stensatt och med ett gjutet lock som kom till på 1990-talet. Möjligt kan den ena brunnen ha sinnat och man har haft den andra i reserv. Detta var en beredskap man höll ifall tåget skulle slå gnistor och fatta eld. Det var banvaktarens uppgift som hade hand om denna sträcka och skulle se till att det alltid var vatten i tunnorna. Ludvigsborgs station var nästa, stationshuset var byggt likadant med rött tegel som Fulltofta och innehöll samma inredning som Fulltofta station såsom väntsal, expedition/ postexpedition, magasin och bostad till stinsen, och uthusbyggnader. Stationsmästare stinsen hette Olof Bardén född 1867 i Västerstad han var en skojfrisk person och sällan sparade på sitt goda skämtsamma humör. Han var mycket mån att hjälpa personer som hamnat i nöd av olika orsaker. Anna Eriksson dotter till Anders Eriksson tog över postexpeditionen efter Olof hade gått i pension. Expeditionen flyttades senare in i annan lokal i Ludvigsborg. Olof Bardén arbetade på stationen i 38 år. Stinsarna Eriksson och Bardén var mycket goda vänner familjerna umgicks även privat. Eriksson var betydligt allvarsammare. Eriksson och Bardén blev änklingar på sommar halvåret med drygt två månader emellan år 1929 Ludvigsborgs station var i privata ägor de sista åren men revs 1987 för att ge plats till ett nytt bostadsområde som ligger på Rallarvägen. Hörby järnvägsstation.

Vid Örnakärr eller som det kallades i folkmun Sextiofotabacken låg strax efter Ludvigsborg. Denna backe var en fasa för lokföraren som fick sätta in alla krafter då tåget skulle ta sig upp för backen, ibland fick det stanna en liten stund för att ta nya krafter. Konduktör Rådberg hoppade oftast av tåget och gick sidan om, detta kunde även resenärerna få göra tills det blev nerförslut. Lokförare Malmberg och konduktör Rådberg har haft många svettiga stunder just vid denna backe som fick sitt namn där av sextio fotsteg. Sövröds hållplats kom till år 1898 då man uppförde en lastningskaj för fraktande av stenkross som skulle bli makadam. Resenärer fick också åka från denna hållplats men då vända en skylt så att tåget stannade. Hållplatsen låg ungefär där Fädriftsvägen möter riksväg 13. Den enda vaktstuga som fanns på hela sträckan låg ungefär där rondellen in till Höör är idag. Där riksväg 13 och riksväg 23 möts. Här fanns grindar som skulle skötas, oftast var det en kvinnosyssla. Det behövdes inget pumphus på denna sträcka eftersom den inte var så lång. Höörs station slutstationen 78 meter över havet. På den tiden stavades samhället Höör med ett ö alltså Hör. I februari och mars 1856 utstakades mark till järnvägsbygget. Stationen invigdes den1oktober år 1858 och ligger ut med stambanan. Den var 12:e stationen i landet. På invigningsdagen var första loket Prins August som kom in ångandes på stationen. En Stationsinspektör stinsen hette David Montelin. I början av 1900-talet skedde större förändringar utomhus. 1901 fick stationen en 30 ton vagnvåg. Stationshuset med två sidobyggnader är uppfört i vitt puts. År 1865 öppnades en stationsrestaurang. Södra delen av stationen fanns ett stall för ett lok som fick vatten genom en ledning i Tjurasjön. År 1904 fick stationen ett nytt pumphus med eldrivna pumpar uppfördes och stationen fick elektriskt ljus. Stationen hade fyra spår, lastkaj, lokstallar och vändskiva för loken. År 1913 förlängdes bangården ytterligare, men där revs lokstallet med kolboden och avlägsnade vändskivan. HHyJ loken fick hädanefter köra backgående i ena riktningen. Hörbytågen fick en egen plattform i norr. Ett rött tegelhus sidan om stationsbyggnaden var stationens dass, flera till antalet. Fortfarande finns denna byggnad kvar invändigt med vitt kakel. Fast i dag är bara ytterskalet kvar av det forna huset men tjänstgör som nedgången till tunneln under järnvägsspåren. När August Strindberg åkte tåg i Skåne var han vaken och iakttagare av landskapets växlingar och fascinerades av detta. Järnvägshotellet låg mitt över gatan för att ta emot övernattande gäster. Samtliga stationer hade en dressin, men även banvaktare eller stationskarlen kunde äga sin egen dressin som han hade i sitt arbete. Så var det med torparen Per Andersson på Högatorp i Ekesåkra/Fulltofta. Till en början gick det bra för HHyJ. Det kördes normalt 3 tågpar om dagen i varje riktning, plus en extra vagn till första torsdagen i månaden då det var marknad i Hörby och fler resenärer och ny inköpta djur skulle hem. När Tollarp-Hörby-Eslöv banan trafikerades 1886 slog den ut Hörby-Höör. Den stora smällen var ett faktum då Eslöv-Hörby år 1897 öppnades. HHyJ Järnvägen gick i konkurs 1900. Fick skambud från Sparbanken i Lund som gett lån och gav lägsta bud. ÖSJ var intressenter. 1906 såldes järnvägen till C. A. Trolle på Fulltofta herrgård sedan Östra Skånes Järnvägar förbundet sig att amortera summan som löd på 100 000 kr. Namnet på järnvägslinjen var lilla Höör-Hörby järnvägs AB. Bolaget ägde också järnvägen till år 1916 då Östra Skånes Järnvägar (ÖSJ) tog över. 1920 försämrades allt mer deras egna affärer. 1 januari 1929 lades banan ner. Sista resan Sista tåget avg. Hörby kl. 18.25 ank. Höör kal 19.12 avg. Höör. Kl. 19.30 Nyårsafton 1928 på Höörs station hade samlats mycket folk, dels de som skulle åka med tåget den sista resan mot Hörby. Järnvägsdöden hade börjat i ordets bemärkelse. Men innan tåget skulle köra samlades folk på Järnvägshotellet. Det hölls ett tal för både järnväg och personal av Nils-Ludvig Någon i publiken ropade tack ska du ha Malmberg för att du aldrig urspårat! Folk begav sig till tåget som blev överfullt. Stins pojken från Fulltofta, Artur Ericson och Nils- Ludvig var med på sista färden samt många fler.

Något försenad efter tidtabellen, men så var det också ett snöoväder. Järnhästen pustade och stånkade och började rulla ut från Höör station, sista resan hade börjat. På Fulltofta station förberedde stinsen Anders Eriksson för tågets ankomst. På den röda tegelväggen hängde Eriksson en fotogen lyckta som både brann och gav ljus, därefter bar han ut postsäcken som han noga förberett och ändrade semaforen och hans collie hund Ulla skällde. I tåget arbetade personalen för högtryck, lokförare Malmberg och konduktören Rådberg slet och ansträngde sig till det yttersta. Lokomotiv nr 5 med passagerarvagn, godsfinka puffade och pustade men orkade inte upp för den branta sextiofotabacken strax utanför Ludvigsborg blev tåget stående och kom varken fram eller bak. Snart skulle man konstatera att en säkerhetsventil till fyrboxen hade gått i sönder tåget tappade ånga och blev kraftlöst. Nyårsafton 1928/29 var Järnvägs epoken över för Hörbykittan - Höörsan. Ett bittert slut. Resenärerna blev omplacerade i bilar till Hörby. Östra Skånes Järnvägar (ÖSJ) skickade senare på kvällen ett lok som drog haveristen till Hörby. Nils-Ludvigs avskedsdikt på Järnvägshotellet i Höör 1928/29 Troget hava hjulen rullat flera tusen skånska mil. Tappert har ditt ånglok kämpat fåfäng strid mot buss och bil. Framåt! ropa Tidens stämmor. Du förmår att svara: Back! Se jag viftar. Hoppfull kom du, villigt gick Du. Hell! och Tack! Nils-Ludvig År 1931 Upprivningen av spåren hade av någon anledning fördröjts men på sensommaren kom arbetet igång. Med en hastighet av ca 275 meter om dagen tog det 45 dagar för baklängesrallarna att både riva bort räls och slipers, det sistnämna till ett antal av 15 000. Järnväg i Hörby ÖSJ lok nr 16 snälltåg. Lokförare mellan Eslöv Kristianstad var oftast Svensson och Arnold Hansson.

Endast ett tusental gick senare att användas till sidospår på andra linjer. Resterande staplades vid Hörby station där de blev sålda på auktion. Det fanns de slipers som togs undan och blev ved till lokomotiven. Långt senare på 1970-talet blev sådana mycket populära att använda till nyanlagda trädgårdar och fick tjänstgöra som staket eller andra trädgårdsdetaljer. På den tiden förstod man inte faran med giftet i dessa som kallades allmänt för slipers. Järnvägshotellet i Hörby Ett måste, var det med övernattnings möjligheter för de resande. Järnvägshotellet byggdes mitt över gatan från stationen och stod färdigt den 11 januari 1885. Flott och väl påkostat med hög standard byggde dåvarande gästgivaren Johan Nilsson född den 25/1 1848 i Lund som även ägde Stora Hotellet. Järnvägshotellet innehöll 6 övernattningsrum, med den nya hög modernitet att det fanns ringklocka på rummet för resenärerna att ringa på personalen. Detta var första huset i Hörby som hade ringledningssystem. Hotellet bestod av matsal, festsal, café, skänkrum och biljardsal i källarplan var det öl servering. Det dansades mycket både inomhus och utomhus. En stor park som tillhörde hotellet hade en överbyggd utedansbana som var mycket populär det var dans som regel onsdag och lördagar, om inget annat arrangemang kom emellan. Ibland blev det slagsmål och då var det nära till Tingshuset på andra sidan gatan som hade arrestlokalen i källaren. Krögaren Johan Nilsson gjorde goda affärer på detta. En som tyckte mindre om verksamheten var författaren Victoria Benedictsson som uttryckte sig vid ett tillfälle följande: Det är orättvist att bli så förmögen på rusdrycker medan ej någon med pennan i hand kunna tjäna sådana pengar. En årlig julfest hölls för skolbarnen i byn, som hade stora förväntningar. Johan Nilsson stora intresse var mer för gästgivargårdens tämligen stora lantbruk samt jakt och fiske. Han blev bara 38 år och dog den 27/2 1886 i hjärtslag. Efter Johans död drev hustrun Christina hotellet vidare hon var tidigare insatt i uppgifterna på hotellet och fick hjälp av krögare Scheitze. Efter olika krögare såldes järnvägshotellet 1940 till timmerhandlare Alfred Persson. Senare användes lokalerna till utbildning av militärpoliser och signalister. Vid den tiden var det gott om militärer i Hörby och det virvlade i dansens anda på utedansbanorna runt Hörby. 1946 köpte Ture Wiberg hotellet och startade där en kappfabrik, det var nästan bara kvinnor som arbetade där. Fabriken lades ner 1971. Biblioteket som var trångbodda vid Gamla Torg flyttade in i lokalen i slutet av 1970-talet det var som en ny värld öppnade sig med stora ytor dessutom i två våningar. På den vägen är det än biblioteket finns i samma hus. Berättelser Järnvägen Hörby-Höör I folkmun kallade man tåget i Hörby för Höörsan och i Höör för Hörbykittan. Men det kunde också kallas för t.ex. kvart i tian, halv tolvan, sexan, åttan, allt enligt den tidpunkt tåget passerade betraktarens geografiska position. Även benämningen backatjitta användes. Apropå ordspråket, kärt barn har många namn. Kvinnooriginalet Stora Karna bodde i Ekesåkra i Fulltofta, skulle oftast in till Hörby för att torga. Då var järnvägsspåret det närmsta hållet att komma till Hörby. Ingen gångbiljett löste hon utan traskade med sin korg på banvallen. Hur mycket lokföraren än gav signal struntade Karna i detta utan tåget var tvunget att sakta ner vilket blev förlorad tid och förseningar i tidtabellen. Vid ett tillfälle när tåget ångade in på Fulltofta station erbjöd lokföraren henne att stiga på och inte behövde hon betala heller utan de bjöd henne på resan. Karna som visste vad hon ville och led minst av allt av tunghäfta svarade prompt: - Åka med tåget? Nä, ded har jag min liv ente tid te för ja har bråttom! Så knogade hon vidare på banvallen mot Hörby. Tåget hann snart upp henne och den vanliga historien upprepades. Påkörd blev hon aldrig för lokföraren Malmberg kände till hennes vanor och humör och var alltid på sin vakt då han passerade henne. Ett bevis på tågpersonalens goda vilja var en tågförare som såg en gång en häst hade råkat hamna på rygg i diket, en bit från banan. Djuret i denna ställning var oförmögen att resa sig. Tågföraren rapporterade händelsen till närmsta station som var Ludvigsborg. Stinsen

Olof Bardén skickade genast en man iväg till hästägaren för att meddela vad som hänt. Då denna fick vetskap om händelsen, ombesörjdes omedelbart att hästen fick hjälp i sitt nödläge. Detta hände vid sekelskiftet 1900 och hästen piggnade till efter ett tag. Märk väl att på den tiden fanns inga telefoner eller mobiler i bondehemmen. En gång vid tröskningen gick en maskindel i sönder: Man rekvirerade en ny maskindel. Godset lämnades till lokföraren med en anhållan att denne vid angiven plats mitt ute på spåret skulle tåget stanna och där överlämnades paketet till rekvirenten. Praktiserande doktor Per Green 1886-1891 anlitade hellre apostlahästarna än Höörsan. Han hade mottagning av patienter både i Höör och i Hörby. När det var fint väder promenerade han till sina mottagningar på järnvägslinjen, mer bråttom än så hade han inte. När han kom till odlare Per som bröt mark och sten i Sövröd frågade denne Blir doktorn inte trött å gå så lång väj? Han fick ett svar direkt av Green. Inte! Jag går för att inte bli trött, sparar man sina ben för mycket klemas de bort och då kommer tröttheten självbjuden. Men en sak till sa doktorn här är så trivsamt att gå, markerna är gröna, solen lyser så grant, det susar i träden, fågelsången följer mig ända fram. Från en tågkupé upplever man inte byggd och natur så intensivt som då man färdas till fots! Nils-Ludvig hade besök av en berömd professor från Lund som hade studerat Ringsjöbygden hela dagen. Då det var dags att åka hem med tåget förstod man att det skulle bli problem med att hinna fram till tågets avgång. Nils-Ludvig tog kontakt med Ludvigsborgs station, stinsen Olof Badén höll tåget en kvart så professorn skulle hinna med tåget till Höör för vidare transport till Lund. Bodil Pedersen Hörby järnvägsstation 1940.

Tidningsklippen, har vi fått oss tillställda av Staffan Persson. Källor: Stationshuset och järnvägshistoria i Hörby/Hörby kommun. Järnvägen i Höör 150 år/höörs kommun. Fulltofta Sockenbok 1999. Hörby genom tiderna. Berättelse i ord och bild från Hörbytrakten av Per-Gunnar Mörck. Mellersta Skåne. Staffan Persson. Cykla Banvall. Hörby museum. Frostabygden 1989 bildarkiv. Frostabygden 1983 Hörby-Höör-Banan 1882-1983 av Edvin Persson. Hörby Socken Historia av Gottfrid Björkelund-Lars Hansson. Postum: Artur Ericson. Lennart Persson. Henry Holm.