Statliga myndigheters lokalisering

2016:8 Statliga myndigheters lokalisering Ett samlat underlag

MISSIV DATUM DIARIENR 2016-03-29 2015/107 ERT DATUM ER BETECKNING 2015-05-13 Fi2015/2870 (delvis) Regeringen Finansdepartementet 103 33 Stockholm Statliga myndigheters beslut om lokalisering. Ett samlat underlag Statskontoret fick i maj 2015 i uppdrag av regeringen att ta fram ett samlat underlag avseende statliga myndigheters beslut om lokalisering. Enligt uppdraget ska Statskontoret kartlägga den statliga närvaron regionalt och lokalt. Statskontoret ska också följa upp myndigheters beslut om lokalisering. Vidare ska vi beskriva hur statliga myndigheter koordinerar sina beslut om lokalisering och föreslå hur detta arbete kan utvecklas. Statskontoret ska även följa upp den påverkan statliga myndigheters beslut om lokalisering har för den lokala och regionala arbetsmarknaden. Statskontoret ska också föreslå utgångspunkter som kan vara vägledande för statliga myndigheters beslut om lokalisering. Statskontoret överlämnar härmed rapporten Statliga myndigheters lokalisering. Ett samlat underlag (2016:8). Generaldirektör Ingvar Mattson har beslutat i detta ärende. Utredningschef Marie Uhrwing och utredare Susanne Johansson, föredragande, var närvarande vid den slutliga handläggningen. Ingvar Mattson Susanne Johansson POSTADRESS: Box 8110, 104 20 Stockholm. BESÖKSADRESS: Fleminggatan 20. TELEFON VXL: 08-454 46 00. registrator@statskontoret.se www.statskontoret.se

Innehåll Sammanfattning 7 1 Ett samlat underlag om statliga myndigheters lokalisering 11 1.1 Uppdraget till Statskontoret 11 1.2 Utredningens avgränsningar och genomförande 11 1.3 Rapportens disposition 13 2 Utgångspunkter för myndigheters lokalisering 15 2.1 Vägledande utgångspunkter för myndigheternas arbete med lokaliseringsfrågor 15 2.2 Regeringen sätter ramarna för myndigheternas lokalisering 22 3 Författningar av betydelse för myndigheters beslut om lokalisering 25 3.1 Myndighetens uppdrag är utgångpunkten 25 3.2 Myndighetsförordningens krav på lokalisering 25 3.3 Myndigheternas servicegivande regleras i förvaltningslagen 26 3.4 Förordningen om lokalförsörjning reglerar vilka lokaler myndigheter får hyra 27 3.5 Myndigheternas ansvar i det regionala tillväxtarbetet 27 4 Statlig närvaro lokalt och regionalt 29 4.1 Fokus på anställda i statliga myndigheter 29 4.2 Statens andel av den offentliga sektorn är liten 31 4.3 Få stora myndigheter, men många arbetsställen 32 4.4 Statligt anställda 33 4.5 Statlig närvaro i relation till befolkningen 43 4.6 Betydelsen av staten som arbetsgivare för högutbildade 49 4.7 Statliga arbetsplatser finns oftast på större orter 54 4.8 Sammanfattande iakttagelser 59 5 Statliga myndigheters beslut om lokalisering 61 5.1 Uppföljningens genomförande 61 5.2 Myndigheternas lokalisering varierar över landet 62 5.3 Myndigheternas motiv för beslut om lokalisering 64 5.4 Medborgarnas behov av service påverkar myndigheters lokalisering 69 5.5 Kompetensförsörjning påverkar i vissa fall lokaliseringen 74 5.6 Regionens utveckling och myndigheters lokalisering 78 5.7 Sammanfattande iakttagelser 80 5

6 Myndigheternas samverkan och koordinering vid beslut om lokalisering 83 6.1 Synpunkter och förslag från statliga myndigheter, kommuner och länsstyrelser 83 6.2 Ett fåtal myndigheter har erfarenhet av samråd med länsstyrelsen 84 6.3 Länsstyrelserna ser att de har en uppgift att samordna 85 6.4 Samverkan kan leda till samordning så att myndigheten blir kvar 86 6.5 De statliga myndigheternas och regionernas förslag för att utveckla samråden 87 6.6 Statskontorets förslag till hur samverkan kan utvecklas 88 7 Arbetsmarknadseffekter av lokalisering 91 7.1 Effekter på arbetsmarknaderna 91 7.2 Möjliga indirekta effekter på längre sikt 95 7.3 Sammanfattande iakttagelser 95 8 Medborgarnas uppfattningar om myndigheters lokalisering 97 8.1 Medborgarnas tillgång till service 98 8.2 Medborgarnas bedömning av myndigheternas arbete 102 8.3 Medborgarnas syn på regional tillväxt 104 8.4 Sammanfattande iakttagelser 106 9 Lokalisering av statlig verksamhet sedan 1940-talet 109 9.1 Efterkrigstidens snabba urbanisering drev på diskussionen 109 9.2 Länsplanering för att utveckla kraftfulla regioner 110 9.3 Omlokalisering för att stödja utveckling av växtkraftiga alternativ till storstäderna 111 9.4 Regionalpolitiken prövar lokaliseringsort för myndigheter under 1980-talet 113 9.5 Försvarsbeslutet 2004 kompensation för förlorade statliga arbetstillfällen 115 9.6 Sammanfattande iakttagelser 115 Referenser 117 Bilaga Regeringsuppdraget 121 Nedanstående bilagor finns att ladda ner på www.statskontoret.se Bilaga 1 Bilaga 2 Bilaga 3 Bilaga 4 Statlig närvaro regionalt och lokalt tabellbilaga. Analys av den påverkan statliga myndigheters beslut om lokalisering har för den lokala och regionala arbetsmarknaden. Motiv till och förändringen av statlig närvaro i Danmark, Finland och Norge. Metodbilaga Medborgarnas uppfattningar om myndigheters lokalisering. 6

Sammanfattning Statskontoret har på uppdrag av regeringen tagit fram ett samlat underlag om statliga myndigheters beslut om lokalisering. I rapporten lämnar vi förslag på utgångspunkter som kan vara vägledande för statliga myndigheters arbete med frågor om som rör lokalisering. Utgångspunkterna har tagits fram med stöd i våra empiriska undersökningar och utifrån gällande författningskrav som ställs på myndigheter. I rapporten redovisas en kartläggning av den statliga närvaron lokalt och regionalt. Vidare analyseras statliga myndigheters beslut om lokalisering och myndigheters samverkan och koordinering vid beslut om lokalisering. I rapporten redovisas också en studie av betydelsen av statliga myndigheters beslut om lokalisering för den lokala och regionala arbetsmarknaden. Vi redovisar även en undersökning av medborgarnas uppfattningar om statlig närvaro lokalt och regionalt. Statskontorets förslag till utgångspunkter som kan vara vägledande för statliga myndigheters lokalisering Myndigheternas lokalisering kan vara angiven av regeringen genom myndigheternas instruktion. Om inte, är det en fråga för myndigheternas ledning att besluta om. Beslut om lokalisering inom myndigheterna bör fattas av myndighetens ledning. Beslutet bör baseras på en samlad konskevensanalys som dokumenteras. Myndigheternas lokalisering ska utgå från myndighetens uppdrag, som anges i instruktion, verksamhetsspecifika författningar och regleringsbrev. Myndigheterna ska vid beslut om lokalisering utgå från myndighetsförordningens krav att bedriva verksamheten effektivt och hushålla med statens medel. Samma krav ställs i förordningen om statliga myndigheters lokalförsörjning. Myndigheterna ska vid beslut om lokalisering utgå från de krav på servicegivande som verksamheten ställer. Myndigheterna bör överväga nya former för sin fysiska service för att möta den demografiska utvecklingen. Myndigheterna ska vid beslut om lokalisering ta hänsyn till regional tillväxt. 7

Myndigheterna bör inför beslut om lokalisering samråda med länsstyrelsen och andra relevanta statliga myndigheter. Myndigheterna bör beakta att geografiska kluster av myndigheter kan skapa regionala arbetsmarknadseffekter och underlätta myndigheternas kompetensförsörjning. Myndigheterna bör överväga om de tillsammans med andra myndigheter på sikt har förutsättningar att skapa nya geografiska kluster av myndigheter utifrån regionala tillväxtbehov. Myndigheterna bör fortsätta att utveckla sin digitala service eftersom den är geografiskt oberoende. Myndigheterna bör beakta att digitaliseringen kan göra verksamhet geografiskt oberoende. Regeringen sätter ramarna för myndigheternas lokalisering Regeringen har det samlade ansvaret för statliga myndigheters lokalisering och bör följa utvecklingen. Regeringen bör ge Statistiska centralbyrån i uppdrag att komplettera det allmänna myndighetsregistret med uppgifter om var statliga myndigheter är lokaliserade. Regeringen kan ange lokalisering för hela eller delar av myndigheter genom deras instruktioner. Regeringen kan utvidga myndigheternas möjligheter att ta regional hänsyn genom ändring i myndighetsförordningen. Regeringen bör välja formella styrmedel i frågor om myndigheters lokalisering, eftersom myndighetens lokalisering har en omfattande påverkan på dess verksamhet. Den statliga närvaron varierar över landet År 2014 arbetade 235 000 personer i statliga myndigheter. Staten finns representerad i alla län och i 265 av landets kommuner. 60 procent av myndigheterna har sitt huvudkontor i Stockholms län. De statliga arbetsplatserna finns ofta på större orter. I absoluta tal minskade antalet statliga arbetstillfällen mest på de minsta tätorterna, det vill säga tätorter med en befolkning upp till 10 000 invånare. Totalt försvann 133 arbetsställen på dessa orter under perioden 2008 till 2014. Flest statliga anställda finns i Stockholms län, Västra Götalands län, Skåne län och i Uppsala län. 72 procent av de anställda har högre utbildning. 8

Relateras antalet statligt anställda på länsnivå till befolkningen i länet är andelen statligt anställda högst i Uppsala län, Norrbottens län och Stockholms län. Lägst är andelen i Kalmars län, Jönköpings län och Kronobergs län. Andelen statligt förvärvsarbetande har ökat i städer med minst 50 000 invånare under perioden 2008 till 2014. Andelen statliga jobb i tätorter över 50 000 invånare har ökat i något högre grad jämfört med andra sektorer och i jämförelse med andelen av befolkningen som bor på dessa orter. Antalet servicearbetsställen har minskat under perioden 2008 till 2014, men finns i en majoritet av kommunerna. Ofta finns dessa arbetsplatser i kommuner som kan anses utgöra länscentra i respektive län. Staten har i många delar av landet stor betydelse för att personer med högre utbildning ska kunna få kvalificerade arbeten. Högst andel kvalificerad arbetskraft som har staten som arbetsgivare finns i Uppsala län, Gotlands län och i Västerbottens län. Statskontoret bedömer att det finns ett behov av uppdaterade och samlade data om var statliga myndigheter är lokaliserade. Statskontoret föreslår att regeringen ger Statistiska centralbyrån i uppdrag att komplettera det allmänna myndighetsregistret med uppgifter om var statliga myndigheter är lokaliserade. Statliga myndigheters beslut om lokalisering kan förklaras av myndighetens uppdrag Statskontorets analys visar att statliga myndigheter sällan fattar beslut om lokalisering i sig. Lokalisering är snarare resultatet av andra beslut som myndigheten fattar. Myndigheternas lokalisering motiveras utifrån myndighetens uppdrag och ekonomiska förutsättningar. Myndigheterna bedömer att lokal närvaro har minskande betydelse för att myndigheten ska kunna uppfylla sin serviceskyldighet, på grund av digitaliseringen. Myndigheters samverkan om lokalisering sker ofta sent i beslutsprocessen Myndigheter ska enligt förordningen om regionalt tillväxtarbete samråda med länsstyrelsen inför beslut om lokalisering. Enbart ett fåtal statliga myndigheter har erfarenheter från samråd med länsstyrelser och kommuner i samband med beslut om att flytta verksamheter och arbetsställen. Om samverkan sker är det ofta sent i processen. En förklaring är att myndigheternas roll i det regionala tillväxtarbetet inte väger lika tungt som andra krav när statliga myndigheter avgör hur verksamheten ska organiseras. 9

Statskontoret menar att myndigheter bör samråda med länsstyrelsen och andra berörda statliga myndigheter inför förändring av myndighetens lokalisering. Statskontoret bedömer att länsstyrelsernas inarbetade roll som initiativtagare till olika former av samråd, samverkan och utbyte av erfarenheter gör dem till en naturlig samrådspartner till de andra statliga myndigheterna. Små arbetsmarkandseffekter av lokalisering Statskontorets analys visar att lokalisering av statliga myndigheter ger små effekter på den lokala och regionala arbetsmarknaden. Tillskottet av arbetstillfällen blir således ungefär det antal som lokaliseras till myndigheterna. Även om lokaliserade arbetsställen är relativt stora och tillhör de största enskilda arbetsgivarna i respektive region är detta sällan tillräckligt för att åstadkomma en radikal effekt på arbetsmarknaderna, till exempel genom att fungera som noder i ett växande kluster av verksamheter runt myndigheterna. Medborgarna värderar myndigheters service högst I kontakterna med myndigheter anser många medborgare att det viktigaste är att ärenden handläggs snabbt och att man får svar på sina frågor. Medborgare på mindre orter önskar i något högre grad än storstadsbor kunna besöka myndigheterna fysiskt. Även personer med utländsk bakgrund vill i högre grad kunna besöka myndigheters kontor för att kunna få hjälp med sina ärenden. Vår medborgarundersökning visar att många medborgare föredrar att ta del av myndigheternas servicegivande digitalt framföra att besöka myndigheten personligen. Myndigheterna bör därför fortsätta att utveckla sitt digitala servicegivande. Digital service är ofta kostnadseffektiv och ger möjlighet att förse medborgare med likvärdig service över hela landet. Om myndigheten har ett kontor i kommunen så ökar dock sannolikheten för att medborgarna istället väljer besöker myndigheten. Statskontorets undersökning visar också att medborgare är nästan dubbelt så nöjda med servicen från Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och polisen när myndigheterna har kontor i medborgarens egen kommun. Vi har även jämfört hur nöjda medborgarna är med tillgängligheten till service från myndigheterna utifrån om myndigheten har ett kontor eller inte i medborgarens egen kommun. Generellt uppfattar medborgarna att tillgången till livsmedelsbutiker och vårdcentral är viktigare än att myndigheter finns i kommunen där man bor. Undersökningen visar att det är liten skillnad i uppfattningen om myndigheters betydelse för den egna kommunen mellan boende i olika typer av kommuner. På landsbygden ses statliga myndigheter som något mer betydelsefulla för den egna kommunen, följt av stadsområden och därefter storstadsområden. 10

1 Ett samlat underlag om statliga myndigheters lokalisering Statskontoret har på uppdrag av regeringen tagit fram ett samlat underlag om statliga myndigheters lokalisering. 1 Regeringen menar att även om myndigheterna har ansvar för sin egen verksamhet är det regeringen som är ansvarig för effekterna av besluten för staten som helhet. Uppdraget syftar till att ge regeringen ett underlag för att vid behov kunna förtydliga styrningen av myndigheternas lokalisering. 1.1 Uppdraget till Statskontoret Enligt uppdraget ska Statskontoret kartlägga den statliga närvaron regionalt och lokalt. Statskontoret ska också följa upp myndigheters beslut om lokalisering. Vidare ska vi beskriva hur statliga myndigheter koordinerar sina beslut om lokalisering och föreslå hur detta arbete kan utvecklas. Statskontoret ska även följa upp den påverkan som statliga myndigheters beslut om lokalisering har för den lokala och regionala arbetsmarknaden. Statskontoret ska också föreslå utgångspunkter som kan vara vägledande för statliga myndigheters beslut om lokalisering. Uppdraget i sin helhet redovisas i bilaga 1. 1.2 Utredningens avgränsningar och genomförande Statliga myndigheter i fokus Analyserna i rapporten är avgränsade till verksamhet som bedrivs av statliga myndigheter inom ramen för deras ordinarie verksamhet. 2 Det gäller oavsett om analysen fokuserar på antal anställda, arbetsställen eller myndigheternas servicegivande. I analysen ingår inte statlig verksamhet som bedrivs i bolagsform, utkontrakterad verksamhet eller verksamhet som är helt eller delvis finansierad av staten men utförs av annan organisation. 1 Uppdrag till Statskontoret avseende statliga myndigheters beslut om lokalisering (Fi 2015/2870) (delvis)). Uppdraget återfinns i bilaga 1 till rapporten. Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet (Finansdepartementet) senast den 1 april 2016. 2 I Statskontorets definition av statliga myndigheter ingår förvaltningsmyndigheter och domstolar som lyder under regeringen. Myndigheterna ska styras av förordning (instruktion) eller lag och inte ha ett tidsbegränsat uppdrag. Utlandsmyndigheterna lyder under Regeringskansliet och ingår därför inte i sammanställningen. Se vidare diskussion i Statskontoret (2005), sid. 14ff. 11

Med lokalisering avser vi beslut om placering eller avveckling av myndigheters arbetsställe. 3 Utgångspunkt för analyserna är de författningar som gäller för myndigheterna. Genomförandet av uppdraget För att sammanställa underlaget och besvara frågorna i uppdraget har vi genomfört flera delundersökningar. Vi har kartlagt gällande författningar med relevans för statliga myndigheters beslut om lokalisering. Statens närvaro i landet har vi kartlagt genom att undersöka antalet arbetstillfällen på länsnivå och per kommun. Kartläggningen har genomförs för tre tidpunkter, 2008, 2010 och 2014. Uppgifterna är hämtade ifrån företagsregistret, den registerbaserade arbetsmarknadsstatistiken (RAMS), utbildningsoch yrkesregistret. Uppgifterna har sammanställts av Statistiska centralbyrån (SCB). Vi har också undersökt medborgarnas uppfattningar om den lokala och regionala närvaron i landet. Undersökningen är en enkätundersökning riktad till ett urval om 6 000 medborgare. Uppföljningen av myndigheters beslut om lokalisering omfattar 14 myndigheter. Vi har följt upp myndigheternas beslut och deras motiv till lokalisering. För att ställa dessa i perspektiv har vi också undersökt motiven för lokalisering av statliga myndigheter sedan 1940-talet. Vi har även gjort en utblick till Danmark, Finland och Norge. För att beskriva arbetet med myndigheters samverkan och koordinering vid beslut om lokalisering har vi genomfört möten där företrädare för kommuner, regioner och länsstyrelser har delgett oss sin syn på hur samråden fungerar. Vi har också tagit del av exempel på samråd och koordinering genom en enkät ställd till alla länsstyrelser. Vi har undersökt betydelsen av lokalisering av statliga myndigheter för den lokala och regionala arbetsmarknaden genom fallstudier av tre myndigheter. Riksantikvarieämbetet, Statens servicecenter och Energimyndigheten. Analysen har genomförts av Ramböll Management Consult AB på uppdrag av Statskontoret. 3 Med arbetsställe avses varje adress, fastighet eller grupp av fastigheter där en myndighet bedriver verksamhet. En myndighet har alltid minst ett arbetsställe. Om myndigheten bedriver verksamhet på olika adresser har den således flera arbetsställen. 12

Statskontorets förslag till vägledande utgångspunkter för statliga myndigheters arbete med lokalisering har därefter tagits fram med stöd i våra empiriska undersökningar och utifrån gällande författningskrav som ställs på statliga myndigheter. Statskontorets arbete har genomförts av Michael Borchers, Andrea Hasselrot, Hannes Jacobsson, Anton Holmgren Jonsson (praktikant höstterminen 2015) och Susanne Johansson (projektledare). Tove Stenman har bistått projektet i delar av arbetet. En intern referensgrupp har varit knuten till projektet. Samråd och kvalitetssäkring Under arbetet med uppdraget har vi haft samrådsmöten med Arbetsförmedlingen, Arbetsmiljöverket, Centrala studiestödsnämnden (CSN), Försäkringskassan, Inspektionen för vård och omsorg (IVO), Kronofogdemyndigheten, Lantmäteriet, Migrationsverket, Pensionsmyndigheten, Skatteverket, Skogsstyrelsen, Statens skolinspektion, Trafikverket och Transportstyrelsen. Myndigheterna har getts möjlighet att faktagranska delar av rapporten. Vi har deltagit i ett möte med samtliga länsråd som arrangerats vid Finansdepartementet. Under arbetet har vi också haft samråd med Arbetsgivarverket och Ekonomistyrningsverket. Vi har också fört diskussioner med Digitaliseringskommissionen, Indelningskommittén och Parlamentariska landsbygdskommittén. 4 Vi har också haft samråd med företrädare för Sveriges kommuner och landsting (SKL) och med Regiondirektörsnätverket vid SKL. Nätverket utgörs av direktörer från självstyrelse- och samverkansorgan, kommunförbundsdirektörer och landstingets regionala utvecklingsdirektör i de län där länsstyrelsen har utvecklingsansvaret. Vi har genomfört studiebesök i Lycksele kommun och vid Länsstyrelsen i Västerbotten. Vi har vidare haft kontakter med olika aktörer som berörs av frågan om statens lokalisering. 1.3 Rapportens disposition I kapitel 2 redovisar vi våra förslag till vägledande utgångspunkter för statliga myndigheters lokalisering. 4 Digitaliseringskommissionen en kommission för den digitala agendan, dir. 2012:61; En ny indelning av län och landsting, dir 2015:77; En sammanhållen politik för Sveriges landsbygder, dir. 2015:73. 13

Därefter redovisar vi våra delundersökningar. Kapitlen kan läsas var för sig och kan användas för fördjupning i de aspekter som man är särskilt intresserad av. I kapitel 3 redovisar vi de författningar som har betydelse vid myndigheters beslut om lokalisering. I kapitel 4 sammanfattas kartläggningen av den statliga närvaron regionalt och lokalt. I kapitel 5 redovisar vi undersökningen om uppföljning av statliga myndigheters beslut om lokalisering. I kapitel 6 sammanfattas studien av myndigheters samverkan och koordinering vid beslut om lokalisering. I kapitel 7 sammanfattas studien av arbetsmarknadseffekter av statliga myndigheters beslut om lokalisering. I kapitel 8 redovisas resultaten av medborgarundersökningen. I kapitel 9 redovisar vi en studie av motiven för beslut om lokalisering och statlig närvaro sedan 1940-talet fram till i dag. Bilaga Uppdraget till Statskontoret På Statskontorets webbplats, www.statskontoret.se, kan bilagorna till rapporten laddas ned. Bilaga 1 Bilaga 2 Bilaga 3 Bilaga 4 Statlig närvaro regionalt och lokalt tabellbilaga. Analys av den påverkan statliga myndigheters beslut om lokalisering har för den lokala och regionala arbetsmarknaden. Motiv till och förändringen av statlig närvaro i Danmark, Finland och Norge. Metodbilaga Medborgarnas uppfattningar om myndigheters lokalisering. 14

2 Utgångspunkter för myndigheters lokalisering Statskontoret ska enligt uppdraget föreslå utgångspunkter som kan vara vägledande för statliga myndigheters arbete med frågor som rör lokalisering. Det ska göras utifrån gällande författningar, specifika krav på effektivisering av den statliga verksamheten, det förvaltningspolitiska målet, regeringens strategi för e-förvaltning, myndigheternas ansvar i det regionala tillväxtarbetet och samhällsekonomiska överväganden. Ramarna för myndigheternas arbete med lokalisering anges av gällande författningar. Vi visar på myndigheternas handlingsutrymme inom dessa ramar. Utifrån de kartläggningar vi gjort av myndigheternas nuvarande arbete med lokaliseringsfrågor pekar vi även på vissa utvecklingsbehov i deras nuvarande arbete. Regeringen har det samlade ansvaret för de statliga myndigheterna och har möjlighet att förändra ramarna för myndigheternas arbete. Vi visar utifrån detta på de möjligheter som regeringen har och som vi bedömer är mest effektiva om den vill styra myndigheternas arbete med lokaliseringsfrågor. 2.1 Vägledande utgångspunkter för myndigheternas arbete med lokaliseringsfrågor Lokalisering är en strategisk fråga för myndighetens ledning Myndigheternas lokalisering kan vara angiven av regeringen genom myndigheternas instruktion. Om inte, är det en fråga för myndigheternas ledning att besluta om. Beslut om lokalisering inom myndigheterna bör fattas av myndighetens ledning. Beslutet bör baseras på en samlad konsekvensanalys som dokumenteras. För ett fåtal myndigheter har regeringen i instruktionen angivit hur myndigheten ska vara lokaliserad. I annat fall är myndighetens organisation enligt myndighetsförordningen (2007:515) en fråga för myndigheten. Beslut om lokalisering inom en myndighet är en strategisk fråga. Därför bör, enligt Statskontorets bedömning, besluten fattas av myndighetens ledning och baseras på en konsekvensanalys. I konsekvensanalysen bör alla krav som ställs på myndigheten vägas samman. Vi redovisar och diskuterar dessa krav 15

i det här kapitlet. Statskontoret bedömer att ledningen inte bör delegera beslut om lokalisering inom myndigheten, eftersom det kan begränsa överblicken över till exempel möjligheter att effektivisera arbetet och att bidra till regional tillväxt. Vår utredning visar att myndigheternas beslut om lokalisering ofta är en konsekvens av andra beslut, snarare än uttalade beslut om lokalisering. Myndigheterna behöver därför tydliggöra för sig själva när de i praktiken fattar beslut om lokalisering och vilka krav som då ställs på dem. Statskontoret konstaterar att de statliga myndigheternas förändring av sin lokalisering sker i små steg och utifrån verksamhetens behov. Myndigheters beslut om lokalisering rör ofta mindre delar av verksamheten. Större förändringar av myndigheters lokalisering har enbart skett genom beslut av riksdagen eller regeringen. Det är endast ett fåtal myndigheter som är tillräckligt stora för att deras interna beslut om lokalisering ska få stora effekter för statens lokalisering i sin helhet. Statskontoret föreslår att myndigheternas konsekvensanalyser inför beslut om lokalisering ska dokumenteras. Lokalisering ska utgå från myndighetens uppdrag Myndigheternas lokalisering ska utgå från myndighetens uppdrag, som anges i instruktion, verksamhetsspecifika författningar och regleringsbrev. Statliga myndigheter styrs av instruktion, verksamhetsspecifika författningar och regleringsbrev. Där anges myndighetens uppgift, och det är denna som är utgångspunkten för myndighetens lokalisering. Myndigheter bedriver olika typer av verksamhet. En del myndigheter behöver finnas nära till exempel medborgare, företag eller tillsynsobjekt och därmed ha en geografiskt spridd organisation. Vissa myndigheter bedriver verksamhet som är geografiskt anknuten. Andra myndigheters verksamheter är mer geografiskt oberoende och kan bedrivas på en plats. Vår utredning visar att myndigheternas lokalisering oftast har historiska orsaker. Myndigheten, eller dess föregångare, har av riksdag eller regering förlagts på vissa platser. Så länge verksamheten inte har krävt en förändrad lokalisering, har myndigheten blivit kvar på den platsen. Det gäller även nybildade myndigheter, som oftast bildas genom verksamhetsövergångar från tidigare existerande myndigheter med pågående verksamheter. Detta gäller särskilt myndigheternas säte, som i regel angetts av riksdag eller regering vid myndighetens bildande. Vår kartläggning av myndigheternas lokalisering visar att 60 procent av myndigheterna har sitt säte i Stockholms län. Vi ser även att de stora så kallade enmyndighetsreformer som riksdag och regering 16

genomfört under senare år, där flera regionala myndigheter slagits ihop till en stor nationell myndighet, har fått genomslag i myndigheternas lokalisering. Effektivitet ska beaktas vid lokalisering Myndigheterna ska vid beslut om lokalisering utgå från myndighetsförordningens krav att bedriva verksamheten effektivt och hushålla med statens medel. Samma krav ställs i förordningen om statliga myndigheters lokalförsörjning. Myndighetsförordningen anger att myndigheterna ska bedriva verksamheten effektivt och hushålla med statens medel. Samma krav ställs på myndigheterna i förordningen (1993:528) om statliga myndigheters lokalförsörjning. Detta ska beaktas vid beslut om lokalisering. Genom de så kallade enmyndighetsreformer som bland annat har genomförts i syfte att effektivisera statsförvaltningen har fokus i hög grad riktats mot att öka myndigheternas effektivitet genom verksamhetskoncentration. Även i många andra sammanhang har myndigheternas effektivitet varit i starkt fokus och de politiska kraven på utveckling i detta avseende har under lång tid varit tydligt uttalade. Vi ser följaktligen i vår kartläggning av utvalda myndigheter att effektivitet är en mycket viktig bevekelsegrund när myndigheterna fattar beslut om lokalisering. Kostnaderna för att bedriva myndigheternas verksamhet kan skilja sig mellan olika orter. Möjligheten till kompetensförsörjning för att kunna bedriva verksamheten effektivt kan vara av betydelse för myndigheternas möjligheter att lokalisera sig. Lokalkostnaderna innebär oftast den största kostnadsmässiga variationen mellan olika orter. Möjligheterna till lägre lokalkostnader bör vägas mot kostnader för en flytt. En kostnad på kort sikt kan innebära en besparing på längre sikt. Vi bedömer emellertid att myndighetsledningens mandat att ta på sig mycket stora kostnader på kort sikt för att uppnå besparingar först på mycket lång sikt, är tveksamt utifrån myndighetsförordningens krav på effektivitet. Sådana överväganden är snarare en fråga för regeringen, vilket vi återkommer till. Servicegivande ska beaktas vid lokalisering Myndigheterna ska vid beslut om lokalisering utgå från de krav på servicegivande som verksamheten ställer. Myndigheterna bör överväga nya former för sin fysiska service för att möta den demografiska utvecklingen. 17

Servicegivande till medborgare och företag är en central del av verksamheten för många myndigheter och styr till stor del deras lokalisering. I förvaltningslagen (1986:223) regleras generella krav på myndigheter när det gäller servicegivande. Service ska ges i den utsträckning som behövs med tanke på frågans art och den enskildes behov. Myndigheterna ska lämna upplysningar, vägledning, råd och annan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Lagen reglerar också formen för servicegivandet. Myndigheterna ska vara tillgängliga för att ta emot besök samt svara på telefonsamtal och e-post. Myndigheterna behöver tillhandahålla service där medborgare och företag finns. Samtidigt bör inga medborgare eller företag ha alltför långt geografiskt avstånd till service. Myndigheterna behöver därför både möta en växande befolkning i storstadsområdena och erbjuda service i hela landet. Vi ser i den medborgarundersökning som vi har genomfört att medborgare på mindre orter i något högre grad än storstadsbor önskar kunna besöka myndigheterna fysiskt. För att kunna erbjuda fysisk service även på mindre orter bör myndigheterna överväga nya former för sin fysiska service. Den demografiska utvecklingen i Sverige skapar utmaningar för de statliga myndigheternas fysiska servicegivande på två sätt. Det ena är att urbaniseringen lett till att relativt sett allt färre medborgare och företag finns på mindre orter. Till det kommer att invandringen har lett till att allt fler invånare varken talar svenska eller är välbekanta med den svenska offentliga förvaltningen. Möjligheten att besöka myndigheterna fysiskt blir extra viktigt för nya invånare i Sverige som ännu inte behärskar språket och inte är välbekanta med den svenska offentliga förvaltningen. Kontakter via digitala kanaler och per telefon kan då bli svårt. Vår medborgarundersökning, som genomfördes på svenska, visar att personer som är födda utomlands i något högre grad än andra föredrar att besöka myndigheterna fysiskt. Vidare finns ett behov av att vägledas in i den svenska offentliga förvaltningen, där varje myndighet oavsett ansvarsområde får fungera som lots. Även för att kunna möta nya invånares större behov av fysiska besök behöver myndigheterna överväga nya former för sin fysiska service. Det finns redan i dag exempel på nya former för myndigheternas fysiska service för att möta utmaningarna. Myndigheterna kan samarbeta för att upprätthålla tillräcklig fysisk service. Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Skatteverket driver gemensamma servicekontor. Myndigheterna kan även överväga att samarbeta med kommun och landsting på orter där myndigheten inte finns närvarande och det är långt till närmaste kontor. 5 Att ge service i 5 Lag (2004:543) om samtjänst vid medborgarkontor ger möjlighet för statliga myndigheter att ingå avtal med kommuner och landsting om att lämna upplysningar, vägledning och råd och i övrigt handlägga förvaltningsärenden i myndighetens ställe. 18

samverkan kan också motiveras av att man vill förenkla medborgarnas myndighetskontakter genom att samlat erbjuda tjänster från flera myndigheter. Det kan vara särskilt relevant vid kontakter med nya invånare som inte är välbekanta med den svenska offentliga förvaltningen. Service kan vidare erbjudas med begränsade eller varierande öppettider. Exempelvis har Migrationsverket så kallade närkontor samt besöker boenden för att kunna förse asylsökande med service. Polismyndigheten har på flera ställen i landet lokala kontor med begränsade öppettider och i vissa fall enkla lokaler som husvagnar. 6 Trafikverket har platser för förarprov som bara är bemannade vid vissa tider. Regional tillväxt ska beaktas vid lokalisering Myndigheterna ska vid beslut om lokalisering ta hänsyn till regional tillväxt. Myndigheterna bör inför beslut om lokalisering samråda med länsstyrelsen och andra relevanta statliga myndigheter. Myndigheterna bör beakta att geografiska kluster av myndigheter kan skapa regionala arbetsmarknadseffekter och underlätta myndigheternas kompetensförsörjning. Myndigheterna bör överväga om de tillsammans med andra myndigheter på sikt har förutsättningar att skapa nya geografiska kluster av myndigheter utifrån regionala tillväxtbehov. Alla myndigheter lyder under förordningen om regionalt tillväxtarbete (2007:713), som anger att statliga myndigheter har ett ansvar i det regionala tillväxtarbetet. Vi bedömer att statliga myndigheter vid beslut om lokalisering ska ta hänsyn till regionala tillväxtbehov när det är förenligt med myndighetens uppdrag och effektivitet. Vi bedömer att hänsyn till regional tillväxt som går utöver myndighetens uppdrag eller effektivitet är en fråga för regeringen, vilket vi återkommer till. Detsamma gäller hänsyn till andra regionala aspekter än regional tillväxt. Vår kartläggning visar att myndigheterna känner till förordningen om regionalt tillväxtarbete, men endast i begränsad uträckning upplever att de har möjlighet att beakta den vid beslut om lokalisering. Myndigheterna upplever att det finns så många andra aspekter som behöver vägas in vid beslutet att utrymmet för regionala hänsyn blir begränsat. Statskontoret ser därför att det 6 Brottsförebyggande rådet (2011). 19

kan finnas anledning att uppmärksamma myndigheterna på kraven i förordningen om regionalt tillväxtarbete. För att få ett fullgott underlag inför beslut om lokalisering, bör myndigheten samråda med länsstyrelsen och andra statliga myndigheter. Krav på samråd anges i förordningen om regionalt tillväxtarbete. Syftet med samrådet är att bredda myndighetens kunskapsunderlag och att underlätta bedömningen av vilka konsekvenser som besluten kan medföra. Vår kartläggning visar att det samråd som sker i dag sällan gäller konkreta planer på förändringar av lokalisering. För att få fram ett användbart kunskapsunderlag är det sannolikt bäst att se till att myndigheterna regelbundet för en dialog med de olika regionala aktörerna, där de både uttrycker sina egna planer, krav och önskemål och får del av hur deras verksamhet förhåller sig till det regionala utvecklingsarbetet. Statskontoret föreslår inte några specifika former för myndigheternas samråd med länsstyrelsen och andra berörda myndigheter. Statskontoret bedömer att länsstyrelsens inarbetade roll som initiativtagare till olika former av samråd, samverkan och utbyte av erfarenheter gör dem till en naturlig samarbetspartner för de andra statliga myndigheterna. Det finns således ingen anledning att skapa speciella former eller arenor för de specifika frågorna om myndigheternas lokalisering. Statskontoret anser att myndigheternas hänsyn till regionala tillväxtbehov bör baseras på befintlig kunskap om vad som bidrar till regional och lokal tillväxt. Våra analyser inom ramen för detta uppdrag visar, liksom tidigare undersökningar, att det krävs en kritisk massa av kompetens på arbetsmarknaden för att lokaliseringen av hela eller delar av en myndighet ska få effekter som påverkar den lokala eller regionala tillväxten. 7 Vid lokalisering till mindre orter utan tillgång till en kritisk massa uppstår inga eller mycket små indirekta effekter på den lokala arbetsmarknaden. Däremot kan spridningseffekter och påverkan på den lokala och regionala tillväxten uppstå när hela eller delar av en myndighet lokaliseras till en ort i en större arbetsmarknadsregion. Beroende på pendlingsmöjligheterna till denna ort kan lokaliseringen påverka arbetsmarknaden i hela regionen. Vidare kan flera myndigheter tillsammans skapa ett regionalt kluster som leder till en arbetsmarknad som kan främja regional tillväxt. Regionala kluster underlättar även myndigheternas långsiktiga kompetensförsörjning. Särskilt kan närvaron av universitet, högskolor och yrkeshögskolor stimulera tillväxten och underlätta myndigheternas kompetensförsörjning. Vi ser i dag flera lyckosamma regionala myndighetskluster i Sverige, till exempel i Sundsvall. Erfarenheterna från denna typ av lokaliseringar är att det tar tid att uppnå avsedda effekter. 7 Jämför exempelvis Riksrevisionen (2009). 20

Myndigheterna kan mot bakgrund utifrån dessa erfarenheter överväga om de tillsammans med andra myndigheter har förutsättningar att skapa nya geografiska kluster utifrån regionala tillväxtbehov. Statskontoret bedömer emellertid att det kan vara svårt att skapa nya kluster enbart genom myndigheternas egna beslut, utan politisk styrning. Därför kan även regeringen beakta möjligheten att stimulera framväxten av nya regionala kluster av myndigheter vid sin styrning av statliga myndigheter. Regeringen har exempelvis gett Statens servicecenter i uppdrag att föreslå myndighetsfunktioner som kan samordnas och omlokaliseras. 8 Statskontorets kartläggning visar att den förändring som skett över tid av statliga myndigheters verksamhet i huvudsak har lett till regional koncentration. Myndigheterna har sällan flyttat verksamhet utanför länet, utan till regionens största ort. Digitaliseringen ger nya förutsättningar Myndigheterna bör fortsätta att utveckla sin digitala service eftersom den är geografiskt oberoende. Myndigheterna bör beakta att digitaliseringen kan göra verksamhet geografiskt oberoende. Myndigheterna bör fortsätta att utveckla sitt digitala servicegivande. Den ger möjlighet att förse medborgare och företag med likvärdig service i hela landet. 9 Digital service är ofta också kostnadseffektivt. Den medborgarundersökning som vi har genomfört visar att många medborgare föredrar att ta del av myndigheternas service digitalt framför att besöka myndigheten personligen. Digitalisering kan förutom att vara en del i utvecklingen av myndigheternas servicegivande också bidra till att verksamheten generellt blir mindre platsberoende. När dokument och andra underlag finns i digital form kan de lika enkelt föras mellan myndighetens olika kontor som inom ett och samma. Vi kan se exempel på att myndigheter utnyttjar detta både för att sprida och 8 Uppdrag till Statens servicecenter att föreslå myndighetsfunktioner som är lämpliga att samordna och omlokalisera, Fi 2016/00274/SFÖ (delvis). 9 Med medborgaren i centrum. Regeringens strategi för en digitalt samverkande statsförvaltning (dir nr. N2012/6402/ITP). 21

utveckla sin kärnverksamhet och sina stödfunktioner. 10 Även möten kan ske effektivt med digital videoteknik. 11 Statskontoret bedömer att detta kan ske i större utsträckning än i dag. Myndigheterna bör därför beakta de möjligheter som följer av mer digitaliserade arbetssätt. Av relevans i sammanhanget är regeringens uppdrag till Statens servicecenter att föreslå myndighetsfunktioner som kan samordnas och omlokaliseras. 12 2.2 Regeringen sätter ramarna för myndigheternas lokalisering Regeringen har det samlade ansvaret och bör följa utvecklingen Regeringen har det samlade ansvaret för statliga myndigheters lokalisering och bör följa utvecklingen. Regeringen bör ge Statistiska centralbyrån i uppdrag att komplettera det allmänna myndighetsregistret med uppgifter om var statliga myndigheter är lokaliserade. Regeringen har det samlade ansvaret för de statliga myndigheternas lokalisering. Genom myndighetsförordningens delegering av organisationsfrågorna till myndigheternas ledningar, kan det som är mest ändamålsenligt för respektive myndighet bedömas på ett annat sätt vid ett samlat betraktande. Regeringen bör därför följa utvecklingen av statliga myndigheters lokalisering. Statskontoret bedömer att det finns ett behov av uppdaterade och samlade registeruppgifter om var statliga myndigheter är lokaliserade. Det behövs för att regeringen ska kunna ha överblick över den statliga närvaron i landet. Vi föreslår därför att regeringen ger Statistiska centralbyrån (SCB) i uppdrag att komplettera det allmänna myndighetsregistret med uppgifter om var statliga myndigheter är lokaliserade. 10 T.ex. Skatteverket, där all handläggningen av ROT- och RUT-avdrag sker i Västervik. 11 T.ex. använder Högsta förvaltningsdomstolen regelbundet videoteknik för gemensamt möte för deltagare på olika verksamhetsorter. Det är ett sätt för domstolen att klara kompetensförsörjningen men också ett sätt att bidra till domstolarnas samlade kompetensförsörjning (genom karriärmöjligheter) i flera orter över landet. 12 Uppdrag till Statens servicecenter att föreslå myndighetsfunktioner som är lämpliga att samordna och omlokalisera, Fi 2016/00274/SFÖ (delvis). 22

Regeringen kan förändra ramarna för myndigheternas lokalisering Regeringen kan ange lokalisering för hela eller delar av myndigheter genom deras instruktioner. Regeringen kan utvidga myndigheternas möjligheter att ta regional hänsyn genom ändring i myndighetsförordningen. Regeringen bör välja formella styrmedel i frågor om myndigheters lokalisering, eftersom myndighetens lokalisering har en omfattande påverkan på dess verksamhet. Regeringen har möjlighet att förändra ramarna för myndigheternas arbete med lokalisering. Vi visar här på de möjligheter som regeringen har och som vi bedömer är mest effektiva för detta ändamål. Om regeringen vill ändra en eller några myndigheters lokalisering, kan regeringen ange lokaliseringen för hela eller delar av dessa myndigheter genom deras instruktioner. Detta kan förslagsvis föregås av en utredning där myndigheten själv får i uppdrag att analysera förutsättningarna för omlokalisering. Utifrån Statskontorets kartläggning av myndigheternas nuvarande lokalisering bedömer vi att det i sådana fall bör vara prioriterat att omlokalisera myndighetssäten från Stockholm till andra orter. För närvarande har 60 procent av myndigheterna getts sitt säte i Stockholms län. I det här sammanhanget kan regeringen beakta möjligheten att stimulera framväxten av nya regionala kluster av myndigheter vid sin styrning av statliga myndigheters lokalisering. Det krävs en kritisk massa på arbetsmarknaden för att lokaliseringen av hela eller delar av en myndighet ska få effekter som påverkar den lokala eller regionala tillväxten. Om regeringen vill att myndigheterna i ökad grad ska ta regional hänsyn vid sina egna beslut om lokalisering, kan den besluta om en ändring i myndighetsförordningen. I det nuvarande regelverket har myndigheterna enbart mandat att ta hänsyn till regional tillväxt, utifrån förordningen om regional tillväxt. Annan regional hänsyn, till exempel att myndigheterna ska vara mer spridda över landet när det inte är motiverat utifrån myndighetens uppdrag, ligger inte inom myndigheternas mandat. Statliga myndigheter har ett nationellt ansvar inom sina respektive områden, men vi ser inte att det kan tolkas som ett ansvar att myndigheterna ska vara lokaliserade över hela landet om inte verksamheten i sig kräver det. Sådan hänsyn är därför för närvarande en fråga för regeringen. Vidare föreligger det inom det nuvarande regelverket vissa svåra avvägningsfrågor för myndigheterna som gör det oklart hur mycket hänsyn de kan ta till 23

regional tillväxt i förhållande till myndigheternas kostnader. Det är även oklart hur stora möjligheter myndigheterna har att på kort sikt ta på sig stora kostnader för en omlokalisering för att på mycket lång sikt vinna besparingar, till exempel genom lägre lokalkostnader. Om regeringen vill utöka och tydliggöra myndigheternas mandat att ta regional hänsyn, torde det mest ändamålsenliga vara att ändra i myndighetsförordningen. Statskontoret bedömer att regeringen bör välja formella styrmedel i frågor om myndigheters lokalisering, Informell styrning från regeringen till statliga myndigheter i lokaliseringsfrågor är mindre lämpligt, eftersom myndighetens lokalisering har en omfattande påverkan på dess verksamhet. Det kan även leda till att och oklarheter i ansvarsförhållandena mellan regering och myndighetsledning uppstår. 24

3 Författningar av betydelse för myndigheters beslut om lokalisering Flera författningar är av betydelse för myndigheters beslut om lokalisering. I kapitlet redovisar vi de författningskrav som styr myndigheternas beslut om lokalisering. 3.1 Myndighetens uppdrag är utgångpunkten En grundläggande princip i den svenska förvaltningsmodellen är att myndigheterna är självständiga i förhållande till regeringen i beslut om enskilda ärenden och vid tillämpning av lag, men i övrigt lyder under regeringen. Vid beslut om lokalisering ska myndigheternas ledning balansera olika krav. När olika förordningar ska vägas mot varandra går myndighetens uppgift före bestämmelser i generella förordningar. Det betyder att myndighetens instruktion och verksamhetsspecifika författningar går före andra generella regler för myndigheterna, såväl vid beslut om lokalisering som vid andra beslut. Regeringen anger målen och uppgifterna i myndighetens instruktion, beslutar om ledningsformen och myndighetens chef, eventuella styrelse och vissa andra befattningshavare samt de resurser som myndigheten förfogar över. I instruktionen kan också regeringen ange hur verksamheten ska vara organiserad eller på vilken ort myndigheten ska finnas. Krav på var myndigheten ska vara placerad geografiskt är mindre vanligt. 3.2 Myndighetsförordningens krav på lokalisering Genom myndighetsförordningen (2007:515) regleras att myndighetens ledning har ansvar för att hushålla väl med statens medel och att verksamheten bedrivs effektivt. Det innebär att myndigheterna själva bestämmer hur verksamheten ska utföras för att de ska kunna genomföra sina uppgifter och uppnå sina mål på ett effektivt sätt. Myndighetsförordningen ger också myndighetsledningen ett långtgående ansvar för att fortgående utveckla verksamheten. I de flesta fall är det myndighetens ansvar att besluta om den egna organiseringen och var myndigheten ska finnas. När det gäller frågor om lokalisering av myndigheterna har regeringen ställt upp ett antal krav på myndigheterna. Ett sådant krav är att myndigheterna, som normalt får hyra de lokaler som den behöver och som ryms inom anslaget, måste inhämta regeringens medgivande om hyresavtalet ska sträcka sig längre än sex år. 25

3.3 Myndigheternas servicegivande regleras i förvaltningslagen Servicegivande är en central del av verksamheten för många myndigheter. I förvaltningslagen (1986:223) regleras de generella krav som gäller på myndigheternas servicegivande och samverkan med andra. Förvaltningslagens bestämmelser tar sin utgångspunkt i regeringsformens grundläggande krav på likabehandling, rättssäkerhet och objektivitet. Enligt förvaltningslagen ska myndigheterna lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen ska lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Myndigheterna ska vara tillgängliga bland annat för besök och telefonsamtal från enskilda. Enligt lagen ska öppethållandet i första hand möjliggöra för enskilda lämna in och begära ut allmänna handlingar som förvaras hos myndigheten. Myndigheterna ska också på andra sätt underlätta för den enskilde att ha med dem att göra. Många myndigheter har tolkat detta och publicerat blanketter och information på sina webbplatser, eller möjliggjort helt digital handläggning, så att de enskilda inte behöver besöka dem. Handläggningen ska ske så enkelt, snabbt och billigt som möjligt, främst för den enskilde. Det framgår dock inte i lagen något krav på myndigheterna att den enskilde ska ha rätt till att träffa den handläggande tjänstemannen. Krav på tillgänglig service men inte att den ska vara lokal Det finns inte något författningskrav på att myndigheterna ska handlägga ärenden nära dem som berörs. Ärendehandläggningen ska dock ske med den enskilde i centrum och utifrån ett serviceperspektiv. Regeringen har i den förvaltningspolitiska propositionen 2009/10:175 angett att målet för förvaltningspolitiken är en innovativ och samverkande statsförvaltning som är rättssäker och effektiv, har väl utvecklad kvalitet, service och tillgänglighet och som därigenom bidrar till Sveriges utveckling och ett effektivt EU-arbete. I propositionen pekar regeringen på att alla medborgare ska ha likvärdig tillgång till myndigheternas service. Detta kan exempelvis ske genom att integrera ett jämställdhetsperspektiv i verksamheten, att tillgängliggöra myndighetens lokaler, information och verksamhet för personer med funktionsnedsättning samt att ta hänsyn till mångfalden i det svenska samhället med avseende på språk. Regeringen anger också att ny teknik är ett viktigt komplement till personliga möten, och inte sällan är förstahandsalternativet för många när de ska ta kontakt med en myndighet. Regeringen vill också att myndigheter med behov av lokal närvaro i högre grad samverkar. I det här sammanhanget har dock 26

regeringen inte uttryckligen diskuterat i vilken utsträckning servicen ska tillgängliggöras lokalt. 13 3.4 Förordningen om lokalförsörjning reglerar vilka lokaler myndigheter får hyra I förordningen (1993:528) om statliga myndigheters lokalförsörjning anges att inom ramen för vad regeringen har beslutat om dess lokalisering får varje myndighet själv besluta om sin lokalförsörjning. Inom ramen för sina resurser får en myndighet hyra de lokaler som den behöver för sin verksamhet. Den får dock inte utan regeringens medgivande öka sina lokalkostnader så mycket att det kräver höjda anslag eller avgifter. Med vissa undantag får myndigheterna inte teckna hyresavtalen för längre tid än sex år utan regeringens medgivande (8 10 ). 14 3.5 Myndigheternas ansvar i det regionala tillväxtarbetet Förordningen (2007:713) om regionalt tillväxtarbete slår fast att bland annat de statliga myndigheterna har ett ansvar för att arbeta för målen för regional tillväxt. Målet för den regionala tillväxtpolitiken är att det ska finnas utvecklingskraft i alla delar av landet, med stärkt lokal och regional konkurrenskraft. I myndigheternas ansvar ingår bland annat att samråda med andra myndigheter och organisationer när myndigheten planerar att minska sin verksamhet på en ort. Hur långt myndigheternas ansvar sträcker sig beror på deras uppdrag. I sin strategi för regional tillväxt lyfter regeringen särskilt fram länsstyrelsernas övergripande ansvar att i sina samtliga verksamhetsområden främja länets utveckling. Ett antal andra statliga myndigheter pekas ut för att de har en särskilt stor betydelse för det regionala tillväxtarbetet. 15 När det gäller myndigheternas service så anger regeringen i strategin att utgångspunkten för statliga myndigheter och statligt ägda bolag är att de så långt som möjligt ska erbjuda en likvärdig tillgång till service för alla medborgare och företag. Utvecklade tjänster via servicekanaler som IT och telefoni kan i många fall ge medborgare och företag en god tillgång till service. Samtidigt krävs det, enligt regeringen, en genomtänkt lokalisering för den statliga service som 13 Prop. 2009/10:175, sid. 53 54. 14 Undantagen gäller universitet och högskolor. I vissa fall krävs regeringens godkännande också när avtalet är kortare än sex år. 15 Näringsdepartementet gav 2014 Boverket, Energimyndigheten, Havs- och vattenmyndigheten, Jordbruksverket, Kulturrådet, Naturvårdsverket, Post- och telestyrelsen, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Svenska Filminstitutet, Sveriges geologiska undersökning, Skogsstyrelsen, Trafikverket och Vinnova i uppdrag att ta fram långsiktiga strategier för myndigheternas medverkan i det regionala tillväxtarbetet under perioden 2014 2020, N2014/2501/ RT. 27