Tashia Man kan tro att sånt här försvinner med tiden. Att det bleknar bort tills man glömt att det ens har hänt, att det ens har existerat. Man kan tro att smärtan bedövas, att tårarna torkar. Man kan tro att man slutar sakna, att det blir en naturlig del av vardagen, att man till slut inte märker av det. Man vet bara inte hur fel man har. Alla som säger att de förstår. Hur ledsna de är för ens skull. De vet inte ett skit. Hur skulle de kunna göra det? Man kan inte förstå något som man själv inte har upplevt. Man kan inte förstå hur ont det gör när det enda man har känt är smärta på utsidan. Aldrig känt den smärtan som gör så jävligt ont, i hela kroppen, så ont att man bara vill försvinna, aldrig möta dagsljuset igen. Man kan tro att det försvinner. Man har fel. Så ser du till att någon av dina föräldrar skriver på det här, okej Tashia? Det är inte okej att få underkänt på varenda prov utan att din mamma och pappa vet om det.jag ser på henne. Min lärare. Synar henne och funderar på vad jag ska svara. Ehm mina föräldrar är.. Ja? De är vad? Ne inget, jag lämnar lappen imorgon. Bra. Det är bättre att inte säga något. Att mina föräldrar inte kan skriva på det är jävla provet. För de finns inte längre. De dog för 3 år sedan i en bilolycka. Jag var 14 år och nu bor jag hos min morbror och hans familj i Bronx, New York. Jag och min lilla släkt flyttade till USA från Kenya när jag var 8 år eftersom att de ville starta ett nytt liv här. Börja om på nytt liksom. Och det gjorde vi. Började om på nytt alltså. Mamma och pappa fick båda jobb, och även om vi inte hade så mycket pengar så hade vi aldrig varit lyckligare. Vi hade varandra och det var det enda som spelade roll. Tills den där dagen då allt rasade samman. Jag kommer ihåg det så väl. Hur jag föll ihop på golvet efter det där fruktansvärda telefonsamtalet från polisen. Hur jag, samtidigt med dem dog inombords men ändå tvingades leva. Jag kommer ihåg hur de hade varit sena på morgonen, för att jag hade lagt mammas handväska någonstans och hon behövde den. Jag kommer ihåg att de fick springa ut till bilen för att hinna. Hade jag inte gömt väskan hade de antagligen varit i livet. Cirka en halvtimme senare ringde telefonen och lyckan som funnits där i nästan 6 år försvann under loppet av två sekunder. Att få höra av en främmande människa, över telefon dessutom, att ens föräldrar har dött går inte ens att beskriva. Utan tvekan det värsta som har hänt mig. Jag skulle aldrig få träffa dem igen. Jag skulle aldrig få omfamna dem och känna doften av mammas parfym som hon alltid hade. Doften av pappas after shave som jag stolt hade sparat ihop pengar till att ge honom i födelsedagspresent.

Det var som om det nu fanns en svart, tjock vägg som inte gick att riva mellan oss. Jag kunde inte se dem, inte höra dem, visste att de fanns där på andra sidan men kunde inte få någon kontakt. En vägg mellan levande och döda. I början bodde jag hos min mormor men efter två år blev hon sjuk och gick bort hon med. Då blev jag tvungen att flytta till min morbror Atu, hans fru Michelle och deras tre barn. Där har jag bott nu de senaste åren. Jag hatar det. Efter lektionen är skolan slut och jag möts upp av mina kompisar. Vi går tillsammans till centrum för att äta och sen följer de mig hem. Väl hemma sparkar jag av mig skorna och ser mig omkring för att se om någon är hemma. Jag lägger mitt underkända prov på hallbordet. Hallå? Hmm, svarar min morbror som halvligger framför TVn. Lata jävel. Jag går till köket, tar ett glas vatten och ett äpple och går till mitt rum som jag delar med mina tre syskon. Jag sätter på musik och börjar kladda på ett block medan jag äter mitt äpple. Efter kanske tio minuter smälls dörren upp och jag rycker förskräckt till. Atu står i dörröppningen med mitt prov i handen. Helvete. Jag glömde det i hallen. Han andas långsamt ut som för att lugna sig, utan att lyckas. Vad ska det här föreställa? Han spottar ut orden och jag ryggar tillbaka. Innan jag hinner svara har han dragit upp mig från stolen och trycker upp mig mot väggen. Jag skakar av rädsla och måste anstränga mig för att andas. Han ler sitt fula flin och trycker armen hårdare mot min hals. Det gör ont. Du ska lyssna jävligt noga nu din fula skitunge, säger han lugnt. Vi har öppnat vårt hem för dig mot våran vilja, vi har ansträngt oss för att få dig att känna dig som hemma, och du tackar oss genom att få underkänt på allt i skolan och vara ute och ränna om nätterna utan att visa någon som helst tacksamhet. Om du inte passar dig jävligt noga hamnar du på gatan ska du veta. Han trycker en sista gång sin arm hårdare mot min hals och släpper sedan. Jag andas skräckslagen ut och försöker blinka bort tårarna. Han ger mig en sista blick. Jag kan se avsky i hans blick. Fula jävla gubbjävel, viskar jag när han är på väg ut. Han vänder sig tvärt om, ser mig i ögonen och lyfter sedan sin hand och slår mig i ansiktet. Hårt. Jag lyfter händerna ovanför huvudet för att skydda mig mot mer slag som jag vet kommer att komma. Mycket riktigt får jag ytterligare några slag i ansiktet och ett i magen. Jag ramlar ihop på golvet och kravlar ihop mig till en boll. Jag gråter och kippar efter luft. Snälla sluta, snyftar jag fram och kollar rädd upp på honom bakom en sköld av mina händer. Han skrattar hånfullt, sparkar mig i huvudet, spottar sedan på golvet och går ut. Jag gråter nu högljutt och blundar. Som att smärtan skulle försvinna då. Pappa slog mig aldrig. Inte en enda gång. Jag kan fortfarande höra hans röst. Låt aldrig någon få dig att känna dig värdelös. Låt aldrig någon sätta sig på dig. Stå upp för dig själv och var stolt. Stå på dig, Tashia. Jag kommer ihåg att jag skrattade och svarade lovade att

alltid stå upp för mig själv. Han kramade mig och viskade att han älskade mig. Ett år senare var han borta. Ibland tror jag att det är en mardröm. Att jag kan vakna upp när som helst och att allt är som vanligt. Att mina föräldrar sitter där vid frukostbordet och väntar på mig. Att mamma kramar mig och säger att det bara var en dröm när jag, skärrad, berättar att jag hade den värsta mardrömmen i mitt liv. Jag nyper mig själv, som för att se om det funkar. Jag har gjort det 100 gånger tidigare och vet att inget kommer att hända men det finns ändå något där. Hopp kanske. Mycket riktigt ligger jag fortfarande på golvet. Jag nyper hårdare och hårdare, som om det skulle hjälpa. Det gör ont men jag njuter av smärtan. Kanske för att jag själv har kontrollen. Inte någon annan. Jag nyper hårdare och känner hur det går hål på min hud. Jag gnuggar bort blodet och andas ut. Mitt huvud bankar. Jag känner på mitt kindben som är ömt. Jag lägger på och går långsamt ut i köket för att ta en macka med mig på vägen. Jag möter Atu i dörren och kollar ner i golvet. Han för mig åt sidan och går förbi. Jag trillar lätt in i väggen. Jag snabbar mig att ta på mig skorna och går så fort jag kan till Adana. Hon möter mig på vägen och ger mig en kram. Hur är det? frågar hon. Adana är den enda som vet att min morbror brukar slå mig. Den enda som har sett blåmärkena. Jag vågar inte berätta för någon annan. Jag kollar ner i marken och sen på henne. Hon ser ut att försöka läsa av mig. Jag ser hur hennes blick mörknar och hur hon argt andas in. Har han gjort det igen? Jag nickar och känner hur tårarna börjar brännas bakom ögonlocken. Hon kramar mig länge och klappar mig på huvudet. Jag måste ha somnat, för jag väcks av min mobil som ringer högt och jobbigt. Mitt huvud har aldrig bankat så mycket. Jag reser mig upp och svarar. Hallå? säger jag matt. Rummet snurrar och jag måste sätta mig på sängen. Yo, ska vi ses? det är min bästa kompis Adana. Hennes familj flyttade också hit med oss för 9 år sedan. Hmm, aa, jag går till dig. Bra, måste berätta en sak. Okej ses snart, säger jag. Ha det. Jävla gubbe. Han förtjänar inte att leva, fanskapet, viskar hon. Jag vet inte hur många gånger hon har försökt övertala mig till att gå till polisen men jag vägrar alltid. Jag vill inte ens tänka på vad han skulle göra om han fick reda på att jag hade tjallat. Bara tanken får mig att rysa. Efter några minuter torkar jag tårarna med min tröjärm, ler motvilligt och sväljer smärtan. För nu i alla fall. Vad var det du skulle berätta nu då, frågar jag. Är det säkert? Du vill inte prata? Jag skakar på huvudet. Nejdå, det är säkert.

Okej.. säger hon avvaktande. Så här är det. Brooke, Omar och Anthy hade tydligen muckat med några i förrgår över något, jag vet inte vad. I alla fall så ska dom ha värsta fighten på fredag. Typ smyga på dem. Paja deras lokal eller något, vetefan, något var det. De undrar om vi är på. Jag blir inte direkt förvånad. Alltid är det något som mina kompisar ska ställa till med. Är de seriösa? Åh va löjliga de är. Aa men har ändå inget bättre för mig. Touche, säger jag och ler. Fast egentligen vill jag inte. Så du är på? säger hon finurligt. Jag är på, svarar jag och suckar. Gött, jag smsar Anthy nu då. Jag nickar och vi går hem till Adana. Där kollar vi på en film tills jag går hem vid elva. Jag går och lägger mig direkt. Mitt ansikte ömmar fortfarande och jag har svårt att somna. När väckarklockan ringer dagen efter känns det som om mitt huvud är gjort av bly. Jag vänder mig om i sängen och vill dö. Michelle ropar att jag ska gå upp och jag reser mig motvilligt upp. Jag skiter i att äta, vill inte möta Atus blick, och går direkt till skolan. Skitsamma att jag får vänta ett tag. Efter ett tag kommer Brooke gåendes mot bänken där jag sitter utanför skolan. Yoooo mannen! säger hon skämtsamt och sätter sig bredvid mig. Jag skrattar. Yoo brooo! Så du är på imorgon då? hon ler lurigt. Jaja.. Asså tänk deras jävla miner när deras lokal är helt pajad!!! Priceless Tashia, priceless! hon gnuggar händerna mot varandra och ser grymt taggad ut. Jag suckar och håller med. Vi reser oss upp och går in i skolan. Hela dagen går jag som i dvala. Jag är där men ändå inte. Jag kan inte släppa gårdagen. Jag trodde att det var slut, att Atu hade slutat slå mig. Det hade gått en månad sen sist och jag antar att jag verkligen trodde att det var över. Att jag slapp oroa mig över att han skulle rycka upp dörren på det där sättet som bara han kan. Skräckinjagande. Det är det enda han är. Om jag bara inte var så rädd för honom, för vad han kan göra. Om jag bara kunde stå upp mot honom, som min pappa lärde mig. Jag ryser till och vaknar ur mina tankar. Jag går direkt hem efter skolan och möts av en tom lägenhet. Jag andas lättat ut och går till köket för att äta. När jag nästan är klar och ska duka undan händer något som inte har hänt på länge. Helt plötsligt börjar jag skaka och gråta. Smärtan är obeskrivlig. Jag andas med djupa, snabba andetag och försöker lugna mig men vet från erfarenhet att det inte fungerar. Jag fick många liknande attacker av saknad de första åren efter mina föräldrars död, men nu hade jag förträngt hur det kändes. Trodde jag. Jag nyper mig det hårdaste jag kan i armen. Skär

in med naglarna tills det börjar sippra ut blod från det lilla såret som bildats. Då nyper jag lite till och kollar sedan förundrat på den samlingen av blod på min arm. Det är vackert, som röd sammet och jag andas ut och ler lite för mig själv genom tårarna. Men det tröstar bara för några sekunder, innan jag börjar skaka igen. Jag ligger och gråter högljutt på golvet i några minuter tills jag kommer på att någon kanske kommer hem snart. Jag släpar mig in i mitt rum och vidare till sängen. Där somnar jag och vaknar inte förrän på morgonen. Fredag. Dagen då vi tydligen ska sabba någons lokal. Jag har ingen aning om hur jag blivit indragen men om mina kompisar ska förstöra för någon ska väl jag också det antar jag. Det är det enda de pratar om hela dagen. Jag lyssnar med ena örat och nickar instämmande när det är läge. Det får räcka och ingen verkar lägga märke till att jag inte är på topp. Efter skolan samlas alla hemma hos Anthy som tydligen har blivit utsedd till ledare för kvällen. Planen är att vi går till deras lokal vid 12- tiden och förstör så mycket vi kan. Moget. Får jag bara fråga en sak? säger jag lugnt. De kollar på mig med en blick som säger att jag ska fortsätta. Varför gör vi ens det här? Eller vad har de ens gjort? De hotade Omars lillebror, de jävla svinen!! Det berättade vi ju? Tashia, du måste vara fokuserad, svarar Anthy seriöst. Jag blir nästan full i skratt, det är inte ofta Anthy är så seriös. Men jag harklar mig bara. Okej. Jag är fokuserad, svarar jag halvdant. Alla fnyser men börjar sen planera igen. Timmarna går och snart är det dags. Vi tar alla på oss svarta kläder för att gömmas av mörkret som ligger över Bronx. Vi går snabbt till lokalen som ska förstöras. Jag skulle dock inte vilja kalla det lokal, utan hellre ett skjul, men aja. De andra är taggade som vanligt i alla fall. De har med sig järnrör och andra redskap. Det är lite kul att stå bredvid och se när de alla samtidigt, Anthy, Omar, Brooke och Adana, kollar på varandra och sen börjar slå på skjulet. Jag tror de får en adrenalinkick för de vägrar sluta när de väl har kommit igång. Jag hör röster en bit bort och försöker få mina kompisar att springa. Men de är för långsamma och det visar sig att rösterna var just gänget som använder skjulet som lokal. Helvete. Vi börjar alla springa med gänget efter oss. De skriker att de ska döda oss men det enda jag tänker på är att springa. Fort som fan för mitt liv. Jag hör hur de börjar knappa in och paniken sprider sig i min kropp. Jag är inte lika snabb och stark som mina kompisar och ligger sist. TASHIA!! SPRING SNABBARE!! ropar Omar. Och det gör jag. Jag springer så jag tror att mina ben ska trilla av snart, och jag är nästan ikapp mina kompisar. Jag andas lättat ut. Men för tidigt. Jag hinner inte se tegelstenen som ligger på marken förens det är för sent. Jag faller till marken med en smäll. Jag har bokstavligen aldrig varit så här rädd. Jag hör hur gänget bakom mig börjar hånskratta, jag tycker jag hör lite seger i deras skratt. De är bara ett par meter bort och jag hinner inte resa på mig innan de alla står ovanför mig. De har omringat mig och

ser hotfulla ut. Jag känner att jag börjar gråta och det enda jag kan tänka är att det är slut. Det är nu jag dör. Jävlar vad du lipar! skrattar en av dem. Ful som fan är du med, säger en och skakar på huvudet. fel de har. Jag vet att Atu inte bryr sig om att jag i princip inte lever, inte vad det känns som i alla fall. Är han arg, då tar han till det fysiska. Han slår och skriker på mig. Det gör så ont att jag knappt känner något längre och det sista jag kommer ihåg är att han sparkar mig i huvudet innan allt blir svart. Det är försent nu din lilla skit. Du kan hälsa hejdå till din mamma, ler den som verkar vara ledaren. Den mamma-piken sved. De kollar på varandra och börjar sparka mig. Över hela kroppen. Det är som om jag lyfter från marken och ser det hela från himlen. Hur de, utan att tveka, sparkar och slår mig tills jag kan känna hur hela kroppen bultar. Jag ser hur mina kompisar försöker få dem att sluta genom att hoppa på dem men inget funkar. De fortsätter misshandla mig tills en polisbil hörs i fjärran, då springer de snabbt in i någon gränd. De svär och ropar att de kommer hämnas på oss. Jag återvänder till min kropp av att Adana gråtandes skakar försiktigt på mig. Tashia? TASHIA? Förlåt! Hör du mig Tashia?! snyftar hon. Jag anstränger mig för att andas och lyckas öppna ögonen. Det är helt vitt och jag kan bara se konturer av mina oroliga kompisar. De hjälper mig upp och stöttar mig hem. Jag kan inte stå på benen utan stöd och jag tror jag svimmar av lite för jag vaknar av att Atu är hemma och börjar gapa. Mina kompisar sticker iväg i tron att jag är i trygghet. Oj så Mamma får jag åka den karusellen igen? Jag gör valpblicken och plutar med läpparna gulligt. Men sötnos, säger hon och rufsar om i mitt hår. Vi har ju åkt den minst 5 gånger. Men jag vill åka den igen! Snääääällla mamma! Vi låter henne åka, älskling, sedan åker vi hem, säger pappa och pussar mamma på kinden. YES! Tack pappa, säger jag lyckligt och kramar hans mage. Vi går och åker och det enda jag kan tänka på är hur lycklig jag är att ha mina föräldrar. Det fladdrar i magen och jag skrattar mer än jag någonsin har gjort. De skrattar med och kramar mig hårt. Jag vaknar upp med ett leende. Allt är som vanligt. Jag ser mig omkring och upptäcker till min fasa att jag inte är hemma. Inget är som det var. Ingen mamma och ingen pappa. En läkare kollar på mig.

Bra att du vaknade, Tashia. Du blev intagen efter grov misshandel av din morbror, jag heter Dr. Andersson. Jag har med mig Chelsea Mayer från socialen. Hej Tashia. Jag är Chelsea, säger en ung kvinna med glasögon och mörkt hår. Jag är förvirrad. Hej hej.. Du kommer att förflyttas från ditt nuvarande boende på grund av farlig miljö. Jag förstår att det är mycket att ta in men för närvarande finns det inte några familjer i USA som tar in fosterbarn, inte utan en minst två år lång väntetid. Jag förstår att detta inte är den ideala lösningen, men du kommer förflyttas till ett annat land. Jag stirrar på den främmande kvinnan framför mig och försöker ta in vad som har sagts. Ett. Nytt. Land? Jag ser frågande på henne. Sverige, för att vara exakt. Det är så att Dr. Andersson här kände dina föräldrar, och han har vänner i Sverige som gärna skulle ta emot dig i deras familj. Hur låter det? Ja, hur låter det? Nytt land. Inga kompisar. Ingen Adana, ingen Brooke, Ingen Omar och ingen Anthy. Sorgligt. Men ingen Atu heller. Jag ser det framför mig. Ett liv utan rädsla. Ett liv utan att ständigt behöva vara vaksam ifall att dörren skulle slitas upp. Jag ler. Jag vill, svarar jag. Jag ser den här Chelsea i ögonen med säker blick. Du vill? Jag vill. Bra, då fixar vi det. Två månader senare Jag kollar ut genom fönstret. Vita fluffiga moln ligger som ett täcke över landet som jag älskar men måste lämna. Det var med vemod jag sa hejdå till mina kompisar, som för övrigt fortfarande har dåligt samvete över den där misshandeln. Det var med vemod jag spände fast mitt bälte med vetenskapen att det antagligen kommer att dröja länge innan jag återvänder hem. De senaste två månaderna har sprungit förbi. Socialen har varit mycket inblandad och jag har fått gå på flera möten gällande min framtida bostad. Jag har också haft videosamtal med familjen jag ska bo hos i Sverige. Partille heter orten. Jag har aldrig hört talats om den förut. Fast i och för sig var den enda kopplingen jag hade till Sverige att mamma sparade ihop till en fin soffa från Ikea och pappa tyckte det var så roligt att själv få sätta ihop den. Han sa att svenskarna var smarta. Det var det enda. Nu vet jag mer. Familjen verkar trevlig. De har två barn, en tjej som är 12, Cornelia tror jag att hon hette, och en kille, Anton, som är 18. Föräldrarna heter Maria och Sven. Jag kommer på mig själv med att bita på naglarna av nervositet och jag andas ut. Chelsea sitter bredvid

mig. Hon har blivit min kontaktperson och hon ville vara med när jag träffar min nya familj. Det känns tryggt att ha henne vid min sida. Hon märker att jag är nervös. Tashia, det kommer bli jättebra, lita på mig, säger hon lugnt och ler genuint mot mig. Jag känner mig lite lugnare och försöker slappna av. Jag känner att jag håller på att somna och jag hoppas att jag kommer drömma något fint. Chelsea väcker mig när vi är framme och vi går ut ur planet. Vid bagaget står min nya familj. Jag är helt svettig om händerna och skakar nästan. De omfamnar mig som om jag redan kände dem och jag kollar undrande på Chelsea. Hon ger mig en blick som säger att jag ska ge dem en chans. Jag kramar om henne och tackar innan hon tar flyget hem igen. Jag kommer att sakna henne. Sedan åker vi hem till familjen Olsson, som de heter. Det kunde inte börjat sämre. Det första jag gör är råka välta deras kristallvas. Sven kollar på mig och jag känner att paniken sprider sig och jag bereder mig på ett slag. Jag känner att tårarna rinner. Snälla slå mig inte, viskar jag fram. Sven kollar förvånat på mig. Sedan släpper han väskorna och går fram och kramar mig. Jag blir överväldigad men slappnar ändå av lite mer. Jag hör hur han snyftar och det gör att jag börjar gråta ännu mer. Senaste gången jag kände mig så här trygg var innan mina föräldrar dog. Även om det bara har gått några minuter så vet jag att jag kommer trivas i den här familjen. Vet du varför? Han kramade mig som min pappa brukade.