FERRUM. svenskt järn och stål genom tiderna

FERRUM svenskt järn och stål genom tiderna

7

Jonas Lindwall Ferrum Lärarhandledning till Tekniska museets utställning Ferrum Tekniska museet 2000

Tekniska museet 2000 Grafisk form: Chris Hinchcliffe

Förord Välkommen till Ferrum Järn har framställts i Sverige i minst 2500 år, och som i de flesta samhällen har järnet och järnhanteringen haft en central plats inom både den sociala och ekonomiska sfären. Tillgången till järn har i många fall varit av en avgörande betydelse för ett samhälles tekniska utveckling inom en rad skilda verksamheter, från jordbruk till militärväsende. Idag omges vi dagligen av järn och stål. Järnet har spelat och spelar en stor roll i människors liv. I Tekniska museets utställning Ferrum svenskt järn och stål genom tiderna, speglas järnhanteringens långa och händelserika historia. Denna skrift är tänkt att vara ett komplement och handledning till lärare som vill använda sig av utställningen i sin undervisning. Häftet är främst avsett för grundskolan 1 9 och gymnasieskolan men bör även kunna användas i annan undervisning. I anslutning till Ferrum ligger utställningen Gruvan, där kan man följa hur gruvarbetet förändras genom historien. Även till Gruvan finns en lärarhandledning. Häftets uppläggning Lärarhandledningen är liksom utställningen kronologiskt upplagd, från metallerna som symbol och den förhistoriska järnhanteringen till dagens högteknologiska tillverkning av specialstål. Under rubriken Titta på finns information om en del av de utställda föremålen och modellerna, samt tips på vad man särskilt bör lägga märke till. Ämneskopplingar och ämnesövergripande studium Järnhanteringen har en naturlig koppling till ämnena: historia, geografi, samhällskunskap, kemi och teknik och är därför en utmärkt utgångspunkt för ämnesövergripande studier. Man kan t ex tala om hur järnhanteringen har påverkat och påverkar natur- och kulturlandskapet (geografi och samhällskunskap); om hur människor har levt och försörjt sig i det förindustriella och industriella samhället (historia, samhällskunskap och geografi); om vad järnhanteringen betytt och betyder för Sveriges och andra länders ekonomi (samhällskunskap, historia och geografi); om vad den tekniska utvecklingen inom järnhanteringen betytt för människan och samhälle (teknik och historia), om olika typer av stål och dess betydelse förr och idag (kemi, historia och samhällskunskap). Utställningen Utställningen Ferrum svenskt järn och stål genom tiderna ligger på plan 1 i huvudbyggnaden. Dit hittar du genom att gå ned för trappan direkt till höger om entrén. Utställningens början är till höger. Ferrum börjar med en presentation av alkemisternas sju metaller och följer sedan järnhanteringens historia från förromersk järnålder till idag. Handledningen avslutas med tips på fortsatt och fördjupande läsning samt exempel på frågeuppgifter till utställningen.

Metallerna en gudagåva Människan har i alla tider haft speciella förhållanden till metaller och den många gånger magiska framställningen av metaller. Vi har ibland gett metaller mänskliga egenskaper och vi har ibland tillskrivit människor metallers egenskaper. Många är de sagor och myter som vi har vävt kring metaller. De bringar människan både lycka och fördärv. Metallerna har ibland sagts ha ett gudomligt ursprung. Guld och silver och alla metaller växer i jorden under de himmelska gudarnas inflytande. Guld tillordnas Solen, silver Månen, bly Saturnus och järnet Mars. Metallernas ursprung är i himmelen, men de lagras i jorden och inte i de himlakroppar som utstrålar metallerna För dem var talet sju magiskt och fyllt med hemlig kunskap. Sju var himlakropparna med gudanamn, samma namn som veckans dagar. Liksom Aristoteles föreställde sig alkemisterna att alla materiella ting förändras och utvecklas, att mineraler föds och växer i jordens inre och under gynnsamma omständigheter kan utvecklas till allt högre former och slutligen till guld. Enligt myterna hade fallna änglar i sin åtrå efter jordens kvinnor, avslöjat hemligheten om hur förvandlingen till guld kan påskyndas i laboratorium. (Ur Alchemia av Proklos, grekisk filosof, 410-485 e Kr.) Den alkemistiska läran vävde samman kunskaper om kemiska processer med filosofiska tankar, astrologi, myter och religion. I centrum för alkemin stod de sju kända metallerna: Guld, silver, järn koppar, kvicksilver, tenn och bly. För alkemisterna var metallerna av gudomligt ursprung. Smeder vid en schaktugn. Grekisk vasmålning från 500-talet. Titta på Längs väggarna i utställningens första rum finns montrar som innehåller spännande artefakter och råämnen av var och en av alkemisternas sju metaller. Bland annat finns det vikingatida järnsvärd och silversmycken, 1600-talets nödmynt av koppar, kvicksilvertermometrar, blyrör, tennsoldater samt bysantinska guldmynt. Extra intressant bland föremålen i montrarna är en bit av ett meteoritjärn. Redan innan man kunde framställa järn så tillverkades föremål av järn. Järnet kom till jorden med meteoriter. Vi vet att meteoritjärn bearbetades bland annat i Egypten under det 4:e årtusendet f Kr; av folkgrupper i Anatolien under det 3:e årtusendet f Kr; av Chou-dynastin i Kina under det 1:a årtusendet; av Hopewellindianerna i Nordamerika, och relativt nyligen av eskimåer på Grönland. Innan man lärt sig att tillverka järn ansågs meteoritjärn mer värdefullt än guld. Här kan vi verkligen säga att metallen är från himlen sänt! 8

Förhistorisk järnhantering Järnhanteringens historia inleds i Sverige ca 500 f Kr. Det finns fynd som antyder att hanteringen kan ha börjat redan några århundranden tidigare. Därefter har järn producerats i Sverige med hjälp av olika tekniker och i olika områden in i vår tid. Det finns ofta ett samband mellan fyndplatser för den äldsta järnhanteringen och bronsålderns boplatser. Det är ett intressant samband, som kanske visar att järnhanteringen har uppstått i de metallurgiska miljöerna vid bronshanteringen. Järnet uppfanns inte av en slump, utan är kanske resultatet av ett systematiskt sökande efter metallurgisk kunskap. Det var först när man började tillverka järn ur inhemska malmer som man på allvar började använda metaller. Detta kom att förändra människors livsvillkor i betydande utsträckning. Smeden smidde järnet till spikar och gångjärn, yxor och knivar, hästskor och hjulringar, plogar och svärd. Järnet gav bröd och arbete till många men makt och rikedom till ett fåtal. Sigurdsristningen, Sundby sn, Södermanland från 1000-tal. Ristningen visar delar av sagan om Sigurd Fafnesbane. Lägg märke till smedens utrustning i ristningens vänstra del. Den äldsta järnframställningen skedde i enkla blästerugnar, en ugnstyp som kom att användas under lång tid i Sverige. När de sista blästerugnarna slocknade under senare delen av 1800-talet gick en över tvåtusen år gammal tradition i graven. I blästerugnen förvandlas järnmalm till smidbart järn i ett steg, därför kallas metoden också direkt järnframställning. I teorin kan järnframställning i en blästerugn verka enkel, men verkligheten är mer komplicerad. Vad som krävdes för att få fram ett bra järn är inte lätt att veta. Ibland lyckades man. Ibland inte. Från malm till järn Råvaran för järnframställning är järnmalm som finns i olika former. Järnmalm är ett mineral som innehåller så hög halt av järn att det är lönsamt att utvinna metallen. Malm är med andra ord ett ekonomiskt begrepp och inte ett geologiskt. Inom geologin talar man om mineral och mineraliseringar. Järn är ett av de vanligaste förkommande ämnena i jordskorpan. Det finns i små mängder i princip överallt, men i vissa områden förekommer järn och andra mineral som kraftiga mineraliseringar till följd av olika geologiska processer, t ex vulkanisk aktivitet. Järnframställning i blästerugn De äldsta blästerugnarna var enkelt konstruerade. Ugnarna var stenmurade med lerfodrade innerväggar. Ugnsschaktet var ungefär 0,5-1,0 meter högt och hade en diameter på 0,3-0,6 meter. Hur gick då själva blästerugnsprocessen till? Innan man kunde sätta upp malmen på blästerugnen var man tvungen att rosta den. Rostningen skedde över öppen eld på ett bål. Vid rostningen tog man bort svavel och kristallvatten. Båda dessa föroreningar hade annars kommit att påverka processen i blästerugnen. Därefter förvärmde man ugnen med ved. Sedan varvade man i blästerugnen träkol och malm i lika delar. Kolet tändes på och temperaturen ökades med hjälp av bälgar som blåste in luft i ugnen. Under smältningsförloppet skiljer sig malmens övriga beståndsdelar från järnet och bildar en restprodukt som kallas slagg. Slaggen är mer lättflytande än järnet och rinner ur ugnen. Järnet samlades vid forman (blästermunstycket) där det stelnade till en s k järnlupp. Detta järn är i princip direkt smidbart men måste med mekanisk bearbetning befrias från kvarvarande slagg. Metoden kallas för direkt järnframställning. Därefter förädlades järnet till s k ämnesjärn. 9

Ett sådant område är Bergslagen. Där har det funnits malm, inte bara järnmalm utan också koppar och silver i stora mängder. För att utvinna denna naturresurs krävs tillskott av kraft och energi. Kraft och energi har man, i ett historiskt perspektiv, främst utvunnit från skogen och vattendragen. Skogen gav värmeenergi i form av ved för tillmakning i gruvorna och kol till hyttorna och härdarna. Vattendragen tillförde mekanisk energi för att driva pumpar, bälgar och hamrar. Den röda malmen Till den äldsta järnframställningsmetoden i blästerugnar användes en järnmalm som kallas limonit. Den finns i jord, myrar och på sjöbottnar. Beroende på var man hämtar malmen kallas den rödjord, myrmalm eller sjömalm. Utseendet på malmen skiftar. Någon malm ser ut som kaffesump, en annan som ärtor eller bönor. Ibland har den formats till runda stycken som liknar mynt, då kallas den för penningmalm. Myrmalmen grävdes fram på somrarna ur myrarna. Under vintern då man kunde arbeta från isen samlade man sjömalm från sjöbottnarna. Efter det att malmen insamlats lade man den att torka över sommaren, innan den fördes till blästerugnsplatsen. De allra flesta blästerugnar uppfördes i anslutning till den malmförande sjön eller myren. På så sätt undvek man långa och tunga malmtransporter. Myrmalm och sjömalm har haft stor ekonomisk betydelse i vissa delar av Sverige, bland annat Småland, långt fram i tiden. Om blästerjärn forts. Järnframställning i en blästerugn genomförs på 4-6 timmar. Experiment har visat att 10 kg rostad rödjord ger 4 kg järn, men detta kan variera kraftigt. Tidigare ansåg forskare att den äldsta järnhanteringen var en småskalig produktion om kanske några hundra kilo järn per plats. Men den bilden håller kanske på att ändras. Fynd från en järnframställningsplats i Söderåkra i Småland, daterad till 400-talet f Kr, antyder där en total produktion kring 30-50 ton. Skrock och trolldom för bra järn Skrock och trolldom har länge varit i bruk för att försäkra sig om lyckad järnframställning. Den svenska folktron berättar om silvermynt som kastades i ugnen för att få bra järn. Men det finns också berättelser om långt hemskare metoder. Barn skall ha slängts i ugnar för att förbättra järnets kvalitet. Detta järn kallades då för trollstål. Att man under förhistorien haft en rad föreställningar rörande järn och järnframställning vittnar bland annat fynd av järnslagg i gravar om. Titta på Mitt i rummet finns en modell som visar sjömalmsupptagning från isen en gråkall vinterdag, och en del av de redskap man använde hänger i taket. Metoden att ta upp malm från sjöbottnar finns dokumenterad från 1700-talet, men traditionen går som sagt tillbaka till järnåldern. I en redogörelse för sjömalmsupptagning från 1865 berättas följande: Först fick man föra ner dragrakan i vattnet. Med den drog man ihop malmen som fanns på sjöbottnen. När all malm var ihopdragen till en hög satte man ner sällingen och kastrakan. Med kastrakan kastades malmen in i sällningen som drogs upp och tömdes. På 1700-talet antog man att sjömalm skulle återbildas på kort tid. Denna skatt är evig och outtömlig, skrev vetenskapsmannen Emanuel Swedenborg. 100 år senare hade man blivit klokare. Limonitbildningen gick mycket långsammare än vad man tidigare trodde och malmen tog slut. För många bruk i Småland blev läget svårt då man var tvungen att söka sig allt längre bort för att finna malmen 10

Den medeltida järnhanteringen Under den äldre delen av medeltiden kom två av de mest betydande innovationerna i den svenska järnhanteringens historia, nämligen introduktionen av masugnen under senare delen av 1100-talet, samt den vattendrivna hammaren. Man kan tycka att sådana nyheter helt skulle ha ersatt tidigare teknik, men så skedde inte. Den direkta järnhanteringen fortsatte att producera stora mängder järn under medeltiden, fram till 1500-talet. För småskalig produktion användes metoden fram till mitten av 1800-talet. Under medeltiden började man allt mer använda sig av bergmalm istället för myrmalm. Fler och fler dagbrott och gruvor anläggs. Den medeltida järnhanteringen spelade en betydande roll för stadsväsendets uppkomst. Grundläggandet av flera mälarstäder sammanföll med metallhanteringens äldsta fas i Bergslagen. Stockholms uppkomst och tillväxt på 1200-talet var knuten till järnhanteringen. Det fanns ett behov för omlastning av Mälardalens produkter inför vidare transport över Östersjön. Även en rad städer längs med Mälaren såsom Arboga, Köping och Örebro växte fram som en följd av bergshanteringen. Medeltiden var Hansans tid i Sverige. Det svenska tackjärnet exporterades till Lübeck och Danzig där det vidareförädlades i tyska smedjor. Sverige levererade ca 1000 ton järn per år till Hansan. Masugnen och hyttan Under den äldre delen av medeltiden kom den mest betydande innovationen i den svenska järnhanteringens historia, nämligen introduktionen av masugnen under senare delen av 1100-talet. Den äldsta kända masugnen som vi känner till idag fanns i Lapphyttan, i Norbergs bergslag. Det är ett av det tidigaste beläggen för masugnar i Europa. Möjligen kan det finnas masugnar även i Tyskland vid denna tid, men de tidigaste man hittills har daterat där är från 1200-talet. Masugnen var större än den gamla blästerugnen. Den arbetade kontinuerligt under längre tid och hade därför större kapacitet. Två kraftiga bälgar Masugn i genomskärning. Ur Bergwerks lexicon av Sven Rinman 1789. blåste in luften så att temperaturen steg högre än i en blästerugn. Hettan i ugnen blev så stark att järnet blev flytande, det rann ur ugnen och göts till tackor, s k tackjärn. Tackjärnet gick inte smida det var hårt och sprött, kolhalten var för hög. Omvandlingen till smidbart järn skedde i färskningshärden. Vad som skiljer masugnen från blästerugnen är alltså att det är frågan om en kontinuerlig process där järnet smälter. I reduktionsprocessen tar järnet upp kol och resultatet blir tackjärn som inte är smidbart. För att göra järnet smidbart krävs att järnet färskas, d v s att man genom förnyad upphettning och syretillförsel tar bort kolet igen. Metoden kallas för indirekt järnframställning. Processen blev mer komplicerad, men fördelen var större produktion och bättre utnyttjande av råvaran. Masugnens effektivitet, kapacitet och kontinuitet har stegvis förbättrats genom tiderna, men processen är trots allt i stort sett densamma idag som den varit i århundraden. Den medeltida masugnens bälgar var stora och tunga och omöjliga att driva för hand. Bergsmännen utnyttjade forsar och fall för att driva bälgarna med vattenkraft. De anlade dammar och rännor för att magasinera och leda vatten. Masugnen krävde en helt annan organisation av arbetet än vad de äldre och samtida blästerugnarna gjorde. Masugnen skulle arbeta dygnet runt och kunde inte stoppas. Detta fordrade att människan anpassade sig efter tekniken. Man fick indela arbetarna i olika lag, vilka sedan fick arbeta skift, sannolikt om 12 timmar per arbetslag. 11

Hus, bodar och lador byggdes upp kring masugnen - hyttan. Den första gången vi möter ordet hytta i svenska språket, är i lagmannen Birger Perssons testamente 1328. Birger Persson var för övrigt far till den heliga Birgitta. När man läser hennes beskrivning av skärselden, ser man att hon var väl förtrogen med vad som händer i en masugn. Att bygga en masugn krävde mycket kapital. Detta medförde att man bildade olika lag där varje andelsägare hade sin del i vinsten och även i investeringarna. Dessa delar kunde sedan köpas och säljas. De första skriftliga källorna kring den medeltida järnhanteringen talar just om byten eller försäljningar av sådana andelar, t ex ett bytesbrev från 1303 mellan marsken Torgils Knutsson och dåvarande kungen Birger Magnusson. Hammarsmed i arbete enligt Olaus Magnus Historia om de nordiska folken 1555. Lägg märke till de vattendrivna hamrarna. Bergmalm Järnmalm är en förening mellan järn och syre. Svartmalm (magnetit) och blodmalm (hematit) är de viktigaste mineralerna för järnframställning i Sverige. Bägge innehåller mellan 50% och 70% järn och andra ämnen som kan påverka järnkvaliteten, t ex svavel, fosfor, kisel och mangan. Brytning av järnmalm började för ca 800 år sedan i öppna dagbrott. Dagbrytning var det enklaste och billigaste sättet att komma åt malmen. Men när väggarna i brotten började rasa eller malmen tog slut blev man tvungen att bryta under jord. Att transportera den tunga bergmalmen till hyttorna kunde innebära stora problem. I äldre tider var vägarna dåliga eller rent av obefintliga. För att klara den tunga lasten väntade man till vinterhalvåret när malmen kunde köras över snö och is. Bergsmännen, gruvlaget och hyttlaget I det skriftliga materialet från medeltiden möter vi en ny social grupp i Sverige - bergsmännen. Bergsmännen behärskade den svenska järnhanteringen under många århundraden. Fram till 1600- talet stod bergsmännen för större delen av järnhanteringen. Efter de stora brukens tillkomst under stormaktstiden kom bergsmännens verksamhet att begränsas till framför allt tackjärnsproduktion. De bedrev sin verksamhet vid hyttor och gruvor fram till 1870-talet, då de sista bergsmanshyttorna blåstes ned i Västmanland och Dalarna. Bergsmännen har ofta beskrivits som bönder med järnhantering som betydande binäring. Mycket tyder dock på att det var tvärtom. Det var järnhanteringen som var det primära och inte jordbruket. Man har hela tiden behövt jordbruket, för att kunna bedriva bergsbruket. Arbetet vid hyttor, gruvor och i kolningsskogen var mycket transportintensivt. Körslorna har krävde dragdjur, hästar. Hästar behövde havre. Bergsmännen hade en stor grupp människor anställda för hyttdriften, vilka naturligtvis behövde mat. Bergsmännens organisation formulerades i lag under 1600-talet, men bestämmelserna går tillbaka på medeltida traditioner. Arbetet hade både kollektiva och enskilda arbetsmoment. Bergsmännen var organiserade i gruvlag och hyttlag. Gruvlaget organiserade arbetet vid gruvan. Laget anställde gruvdrängar, vilka ombesörjde det direkta arbetet En medeltida hytta Under senare delen av 1100-talet började man bryta järnmalm i gruvorna i Norberg. Samtidigt anlades i trakten flera hyttor med masugnar. En av dessa var Lapphyttan. Under slutet av 1970-talet undersökte arkeologer en hyttplats i Norbergs bergslag, vid den gamla bergsmansbyn Olsbenning. Platsen visade sig ha bevarade rester av en medeltida järnhytta, vilken hade övergivits under den senare delen av 1300-talet. Platsen hade då varit i bruk i över tvåhundra år. Den äldsta fasen av Lapphyttan är C14-daterad till slutet av 1100-talet. Lapphyttan innehöll ruinen av en masugn med rester av s k vattenkonster i form av en dammvall och en hjulgrav, 12

med att bryta malmen och att ösa gruvan från vatten. Gruvarbetarna förde upp malmen till ett s k malmtorg där all den brutna malmen skulle läggas samman i lika stora högar. Bergsmännen fördelade sedan malmen mellan medlemmarna i gruvlaget med hjälp av lottdragning. Det var sedan varje bergmans enskilda angelägenhet att föra malmen från gruvan till hyttan. Till de enskilda arbetsuppgifterna hörde också den s k kolfångsten. Kol togs från den egna skogen eller köptes från omkringboende bönder. Det var den enskilde bergsmannens uppgift att se till att han hade tillräckligt med träkol för sin egen drift. Titta på Trehörningens masugn är den enda välbevarade mulltimmermasugnen i Örebro län och finns som modell i utställningen. Den är inte medeltida utan anlades på 1600-talet, men kan få illustrera hur arbetet vid en masugn gick till. Trehörningens masugn är en typisk mulltimmermasugn, d v s att ugnens övre del har en ytterbeklädnad av jord och timmer. Själva processen har dock varit likartad i alla masugnar. Trehörningens masugn anlades 1636 i närheten av flera gruvor. Från 1648 tillhörde masugnen Louis de Geer. Från dammen leddes vatten i en ränna till vattenhjulet. Vattentillflödet reglerades med hjälp av dammluckor. Vattenhjulet drev masugnens blåsmaskin. Blåsmaskinen försörjde masugnen med bläster luft. Luften pumpades av en uppochnedgående kolv (lilla trumman) till en tryckkammare (stora trumman) och vidare genom ett rör till varmapparaten på masugnskransen. I varmapparaten värmdes blästerluften upp innan den leddes ner till forman vid masugnens botten, där luften blåstes in i ugnen. Vid masugnskransen arbetade uppsättaren som fyllde masugnspipans övre del med kol, krossad malm och kalksten. Ibland gjordes detta upp till 16 gånger per dygn. Från masugnen avgick masugnsgasen, kranslågan, som slog upp genom taköppningen. Flytande järn samlades längst ned i ugnen under ett lager av slagg. Att tappa ut järnet kallades också för järnutslag. Järnutslaget föregicks alltid av en slaggtappning. Under 1700-talet började man tappa slaggen i formar, slutprodukten blev slaggtegel, som blev ett billigt byggnadsmaterial. Många hus på de svenska järnbruken är byggda med slaggtegel. Vid järnutslaget rann det flyande järnet genom en svängränna ned i lersmetade tackjärnsformar, s k galtsängar, där det sedan stelnade till tackor. Tackjärnet transporterades sedan till de Geers gods Godegård, där det utsmiddes till stångjärn. ett rostbås, flera slaggvarp och rester av ett malmlager. Arkeologerna fann vidare ett kolhus, åtta färskningshärdar, en järnbod, ett bostadshus och minst ett stall. På hyttbacken tillvaratogs mer än 8000 fynd, vilka tillsammans skildrar hela hanteringen från det att malmen kom till hyttbacken till de färdiga produkterna i form av osmundar. Fynd från borttappade personliga ägodelar berättar om de medeltida hyttarbetarnas vardag. Mätt med dåtidens mått var produktionen vid Lapphyttan mycket hög, 100-200 kg tackjärn per dygn. Detta var flera gånger mer än i de äldre blästerugnarna. De åtta färskningshärdarna antyder att Lapphyttan har ägts i åtta andelar som kunde köpas och säljas. Lapphyttan med sin masugn har idag rekonstruerats i full skala på en annan plats Nya Lapphyttan, som fungerar som museum och experimentstation. Osmundjärn Från och med 1200-talet blev osmundjärn en stor exportartikel i norra Europa. Fynd av osmundar har bl a gjorts i medeltida städer, borgar, och kloster. Idag är experterna mer och mer övertygade om att osmundjärn var ett färskat tackjärn, en masugnsprodukt som huggits i stycken om ca 300 gram. I motsats till järn som tillverkats i blästerugn räknades osmundjärn i stycken och inte i pund. Under 1500-talet kom osmundarna att successivt ersättas av stångjärn. Men ännu under 1700-talet tillverkade bergsmännen i Noraskogs Bergslag osmundjärn. 13

Arbetet vid hyttan var också indelat i en kollektiv och en privat sfär. Till de enskilda uppgifterna hörde rostning av malmen i rostbåset på hyttbacken. Det viktigaste kollektiva arbetet var att underhålla själva masugnen, med dess vattenhjul och bälgpar. Uppvärmningen av ugnen innan man kunde börja sätta upp någon malm på ugnen, var en annan viktig kollektiv uppgift. Uppvärmning av masugnen kunde vara ett par veckor. Uppsättningen av malm var åter ett enskilt arbete, där man fördelade turordningen med lottdragning. Därefter blåste varje bergman sitt rede, d v s sin malmhög, och tog till vara sitt tackjärn som han sedan färskade till osmundjärn. Många bergsmän nådde både anseende och välstånd genom järnhanteringen, och deras präktiga gårdar med sina karaktäristiska järnskorstenar präglade bygderna. Bland bergsmännen fanns många rika och mäktiga män, som inte tvekade att sätta sig upp emot självaste kungen. Engelbrekt Engelbrektsson är en av bergsmännen som gjort sig ett namn i svensk historia. 7 Titta på Vid väggen med fynd från utgrävningen av Lapphyttan står en videomonitor som visar hur man experimenterar med järnframställning idag vid Nya Lapphyttan. Först rostar man malmen över öppen eld på ett bål. Vid rostningen tar man bort en del föroreningar som påverkar processen i masugnen. Med hjälp av de vattendrivna blåsbälgarna driver man upp hettan i masugnen. Den rostade malmen bokas slås sönder i mindre stycken. Därefter kan man sätta upp malmen, d v s fylla ugnen med malm och träkol om vartannat. Hettan i masugnen får järnet att bli flytande. Det flytande järnet samlas längst ned i ugnen under ett lager av slagg. Därefter är det dags för järnutslaget då det flytande järnet tappas ut. Järnutslaget kan du tyvärr inte se på filmen. Det har nämligen visat sig inte vara helt lätt att framställa järn vid Nya Lapphyttan. Man har aldrig lyckats framställa järn i den rekonstruerade masugnen. Det beror antagligen inte på bristande kompetens, utan mer på det faktum att en medeltida masugn trots sitt grova bygge, är en in i minsta detalj genomtänkt konstruktion. Om något är fel fungerar inte processen. Vi har uppenbarligen fortfarande en bit kvar tills vi helt har förstått de medeltida bergsmännens kunnande! Bergslagen Områden där man bedrev bergsbruk kallades Bergslag. Under medeltiden etablerades bergslagens specifika organisation som kom att bestå in på 1800-talet. Bergsbruket krävde tillgång till skog och vatten vilka båda var det medeltida samhällets viktigaste resurser. Rikets makthavare försökte tidigt att förebygga motsättningar och rovdrift genom att utdela privilegier för verksamheten. I mitten av 1300-talet kom ett flertal av våra medeltida bergslager att få sina speciella privilegiebrev. De äldsta breven vi idag känner är från 1340, för Västra berget i Närke, 1347 för Kopparberget och 1354 för Norberg samt 1412 för Värmlands berg. nom varje bergslag fanns ett eller flera gruvfält och grupperade kring dessa låg hyttorna. Under medeltiden har det funnits minst 200 hyttor i bergslagerna. Gruvorna inom de olika bergslagerna kan räknas i 1000-tal. Runt dessa låg de stora skogarna, vilka var den viktigaste förutsättningen för hela hanteringen. Skogarna gav ved till tillmakningseldarna i gruvorna och rostningshärdarna, samt träkol till hyttorna. Bergslagerna var stora konsumenter av träkol, spannmål och oxar, de senare bland annat för hudar till gruvrep. Bergslagernas behov innebar att stora jordbruksområden drogs in i bergslagsekonomin. 14

Leufsta bruk i Uppland De svenska järnbruken 1600-1850 Hur god bergsmännens ekonomiska ställning än var, så räckte den inte till för de krav som ställdes på dem av den nya tid som kom i och med Sveriges växande stormaktställning under 1600-talets första hälft. Landets järnindustri var tvungen att effektiviseras, för järnet började bli vår främsta exportvara. Mot slutet av 1500-talet utgjorde industriprodukter som järn, koppar och tjära drygt 70% av den svenska exporten. Under 1600- och 1700-talet utgör de omkring 80%. De styrande ansåg att Sveriges bergsbruk krävde investeringar som vida översteg vad bergsmännen mäktade med. De stora investeringarna kommer nu främst från utländska kapitalister och storköpmän som Louis de Geer, men även inhemska adelsmän och borgare skött till kapital för investeringar i järnhanteringen. Vallonerna och vallonsmide Vallonerna kom till Sverige från Belgien under 1600- talet. De var rekryterade av sina landsmän, brukspatronerna de Geer och de Besche. Sammanlagt kom drygt 1000 arbetare med familjer. De flesta kom till bergslagen i norra Uppland, södra Gästrikland och till Finspång i Östergötland. Ett av de första vallonbruken var Öllösa masugn i Södermanland, som anlades av de Besche 1633 men lades ner redan 1649. Vallonerna bildade länge slutna grupper inom det svenska samhället. De talade ett främmande språk, franska och hade en främmande religion, den reformerta. Just religionen var ett bekymmer för de kyrkliga I mitten av 1600-talet hade stora investeringar och produktionsutvecklingen givit resultat. Den svenska järnproduktionen ökade för varje år och var nu nästan helt inriktad på stångjärn för export. Under 1600- och 1700-talet kom vallonbruken att bli berömda i Europa. De anlades efter en karaktäristisk generalplan. 1721 tog det Stora nordiska kriget slut. Då svarade järnhanteringen för ca 75% av den svenska exportens värde. Sverige var en stormakt i fråga om järnproduktion. Det svenska järnet höll en god kvalitet. Stångjärnet skeppades ut via de stora hamnstäderna Stockholm, Göteborg och Gävle där mäktiga handelshus hade byggts upp. Största delen gick på export till Västeuropa. Under 1600-talet dominerade Nederländerna och Tyskland. Men den engelska marknaden blev efter hand allt viktigare. Det var speciellt det högkvalitativa och dyra vallonjärnet som efterfrågades av engelsmännen. myndigheterna i Sverige. Detta var ju det strängt ortodoxa 1600-talet. Vallonerna var av kronan tillförsäkrade fri religionsutövning. Detta vållade en del problem. Det berättas om en häftig sammanstötning mellan biskop Terserus i Linköping och Louis de Geer. Domkapitlet hade skickat en svensk präst till Risinge bruk och biskopen förklarade sig att aldrig kunna tolerera någon kalvinism i stiftet! De Geer svarade lika bestämt, att en präst som dömt både honom och hans fru till helvetet inte fick vara kvar på bruket. De Geer fick sin vilja fram. Vallonsmidet gav ett hårdare järn som var världsberömt för sin kvalitet. I vallonsmedjan arbetade man med två härdar. En smälthärd och en räckarhärd. I smälthärden färskades järnet under hög värme, det slogs ihop till ett smältstycke under hammaren och återuppvärmdes sedan i räckhärden innan det smiddes till stångjärn. 15

Bruket Under 1600-talet steg efterfrågan på järn och priserna höjdes. För att öka vinsterna och skapa en inhemsk vapenindustri bestämde Kronan 1604 att all osmund och tackjärn skulle smidas till stänger. Det råa järnet skulle göras smidbart och hamras till stänger i hammarsmedjor. Kronan saknade kapital och uppmuntrade därför rika borgare och ståndspersoner att överta statens bruk, de s k kronobruken, och investera i nya stångjärnshammare. Redan under Gustav Vasas tid gjordes de första effektiviseringarna av järnhanteringen. Gustav Vasa hade anlagt en hel rad kronobruk. Kronobruken hade såväl stångjärnshammare som manufaktursmedjor och vapenfaktorier. Brukspolitiken under Axel Oxenstierna och Carl Bonde medförde en utveckling av privatägda bruk, som ersatte många av de gamla bergsmanshyttorna. Med bruken fick man en effektiv produktionsform under enskilt ägande. Den skull äga bestånd in på 1970- talet, men från mitten av 1800-talet blev bolagen den vanliga ägandeformen för järnbruken. De nya bruken byggdes utanför Bergslagen, på platser med god tillgång på skog och vatten. 1600- talets brukspolitik medförde på så sätt en uppdelning inom järnhanteringen. Närmast gruvorna låg bergsmännens hyttor och bergsmansgårdar, runtom låg en krans av stångjärnsbruk med ståtliga bruksherrgårdar. Bruken kan sägas vara våra första industrisamhällen. Bruken utvecklades till stora, självförsörjande samhällen med jordbruk och skogsbruk, med egna lagar och egna bestämmelser. Herrgården och kyrkan i centrum. Magasin, bodar och arbetarbostäder i prydliga rader. Var och en visste sin plats. Brukspatronen, manlig eller kvinnlig, styrde och ställde. Bland arbetarna stod smeden högst i rang - yrkesskicklig och stolt men sällan gammal. Arbe Tysksmidet Att sälja färskat järn, smitt till stänger, var som sagt lönsammare än handeln med tackjärn eller det medeltida osmundjärnet. Men tekniken behärskades inte av de svenska bergsmännen. Tyska smeder kallades av Gustav Vasa på 1500-talet till de svenska bruken. Tysksmederna använde en enda härd där tackjärnet färskades och sedan åter värmdes upp för att vällas. Under den vattendrivna hammaren befriades smältstycket från slagg och räcktes till stänger. Tysksmidet gav ett starkt och segt järn. Fram till mitten av 1800-talet stod denna metod för ca 90% av Sveriges stångjärns produktion. Statens kontroll av exportjärnets kvalitet Staten var mycket mån om att kvaliteten på det exporterade järnet skulle vara god. Järnet kontrollerades noga och vägdes innan det skeppades ut i världen. Sedan Gustav Vasas dagar var det krav på att allt järn skulle ha en stämpel som angav var och av vem det var tillverkat. För att hävda det svenska järnet i konkurrensen med utlandet så kasserade man järn av dålig kvalitet. Denna uppgift låg på en s k järnvräkare. 1667 utfärdade Bergskollegium (myndigheten som ansvarade för bergshanteringen) en utförlig förordning rörande det s k järnvräkeriet. Allt järn skulle vara underkastat kontroll och försett med behörigt märke eller stämpel. I stapelstäderna skulle exportjärnet vägas och kontrolleras av järnvräkaren. Större delen av det svenska järnet skeppades ut över Stockholm och stadens järnvåg blev därför den förnämsta i riket. Den var till 1662 förlagd till Järntorget, och under tiden 1662-1865 till Slussen, därefter till Djurgårdsvarvet. Den avskaffades 1885. Varje järnbruk hade privilegierats för en viss mängd utsmitt stångjärn. Ibland överskred järnbruken sin kvot. Man betecknade den överskridna mängden som överjärn, och underjärn var den järnmängd som man underskridit kvoten med. Översteg överjärnet med mer än fem procent den tillåtna mängden kunde man bli åtalad. 16

Kol och kolning In i vår tid var järnhanteringen helt beroende av träkol som bränsle. Utan kol inget järn. Hyttor och smedjor slukade ofantliga mängder träkol. Redan under 1600-talet befarade bergskollegiet skogsbrist kring masugnarna i Bergslagen. Kronan placerade därför de nya bruken i skogsrika bygder runt om i landet. Kolningen skulle ske nära bruken. Långa transporter var med hänsyn till kostnaderna och andra svårigheter utan intresse. Bland annat fick kolet inte krossas för mycket. Därför var bruken beroende av att traktens torpare och bönder kolade. En smed förbrukade kanske 1 120 000 liter kol per år. Efterfrågan på kol var mycket stor. Tusentals milor restes kring bruk och hyttor. Lancashiresmide I början av 1800-talet fick de svenska brukspatronerna problem. Engelsmännen hade lärt sig att färska järn med stenkol, den s k puddlingsmetoden. Dessutom hade de börjat valsa ut järnet i stället för att smida stångjärn. De gamla svenska träkolsmetoderna började bli omoderna och lönade sig inte längre. Man skickade industrispioner till England för att försöka finna en lösning på problemen. Man lyckades. Från Lancashire hämtade man en modern färskningsmetod som också var användbar med träkol. Under 1830-talet ersatte lancashiresmidet de äldre färskningsmetoderna. Ebba Brahe en kvinnlig brukspatron Kvinnliga brukspatroner var inte ovanliga i 1600- och 1700-talets Sverige. De tog över bruken som änkor eller när deras män var ute i krig. Ebba Brahe (1596-1674) var en av de kvinnor som på ett effektivt sett drev järnbruk. Lancashirehärdarna var täckta och därför bränslesnålare. Med blåsmaskin och tryckluft blev färskningen effektivare. Lancashirehärdarna gav smältstycken av jämn och hög kvalitet som lämpade sig för valsning. Inför valsningen måste smältstycket hettas upp på nytt i en s k vällugn. Lancashiresmedjornas vällugnar var utformade efter engelska förhållanden där man eldade med stenkol. I Sverige var bränslet träkol vilket medförde problem. Kom järnet vid upphettning i kontakt med träkolet var risken stor att kolhalten blev för hög. Genom sin konstruktion från 1840-talet löste Gustav Ekman vid Lesjöfors bruk problemet. Värmekällan i Ekmans vällugn var en med träkol eldad gasgenerator. Järnet kom inte längre i kontakt med kolet, d v s kolhalten ökade inte. På köpet fick man en kolbesparing på 50%. Lancashiresmidet kan sägas vara den sista stora hantverksmässiga färskningsmetoden inom järnhanteringen. Lancashiresmeder vid mumblingshammaren vid Nyhammars bruk. Etsning av Guido Balsamo Stella 1916. Ebba Brahe levde ett intensivt liv, hon födde 14 barn, var ansvarig för hushållet och deltog aktivt i förvaltningen av familjens många gods. Dessutom följde hon under många år sin make Jakob de la Gardie på hans många fälttåg i Europa. Efter sin mans död 1652 förvaltade hon själv med stor energi och skicklighet en omfattade affärsverksamhet. Ebba Brahe ökade produktionen vid sina järnbruk, och hennes järn fick rykte om sig att tillhöra det bästa i riket. När hon en gång blev anmäld för att ha producerat för mycket järn, skrev hon i ett brev till myndigheterna: Blir jag dömd till böter, så betalar jag, men sedan gör jag, så mycket järn jag vill. 17

Extra intressant är att gå in i fullskalemodellen av en lancashiresmedja. Hur var det egentligen att arbeta vid härdarna? Här kan man få en uppfattning om det. Inne i smedjan var det sotigt och smutsigt. Någon belysning fanns inte. Det enda ljuset i mörkret kom från smältan. Av skiftningarna i glöden kunde smederna bedöma om smältan var klar. Ljudet av hammarens dunkande var öronbedövande. Arbetade man bara tillräckligt länge blev man döv, då gick det lättare att stå ut med larmet. På vintern var temperaturskillnaden i smedjan enorm. Framifrån glödde härden och svetten rann över bröstet, men på ryggen frös den vita skjortan till is. På sommaren var det enbart helvetiskt hett. Vid en härd arbetade omväxlande två skift. Det ena laget bestod av mästaren och smedsdrängen, det andra av mästarsvennen och drängen. Mästaren var den förnämsta i sitt arbete. Han hade avlagt mästarprov och skulle i grunden känna sitt yrke. Mästaren bar ansvar för järnets goda kvalitet, och att härd och verktyg sköttes med omsorg. Det var en stor heder att räknas som god smed. Mästarsvennen var smedens närmaste man och skulle under sitt skift göra samma arbete som honom. Titta på Smedsdrängen, eller kolkasen som han kallades för det mesta, fick slita som ett djur. Kolkasen skulle bära in kolen, stjälpa den i vasklåren för att befria den från sten och stybb, skyffla upp den och lägga den i förlag framför härden. Kolkasen skulle vidare väga upp tackjärnet till smältorna och genom en öppning i härdens bakvägg lägga det på valvet för att förvärmas. När smältan var färdig skulle smedsdrängen stå redo med en järnkärra och forsla smältan till hammaren. Vid hammaren togs smältan hand om av hopslagaren eller röthuggaren, som han kallades. Smältan innehöll fortfarande klumpar av illa färskat järn som röthuggaren skulle hugga bort. På ett skift om ungefär åtta timmar skulle härdlaget hinna med sju smältor. Därefter vilade man lika lång tid medan det andra laget gjorde lika många smältor. Så fortgick smidet dag och natt från 17-18 tiden på söndagen till ungefär samma tid på lördagen. Efter varje arbetsveckas slut vägde man ifrån sig. Det innebar att brukets järnbokhållare synade det utsmidda järnet. Fann han något fel på järnet så kasserades det. Detta innebar att en ekonomisk förlust för smeden, då dennes lön var direkt kopplad till det järn han smidde. Styckebruket På styckebruken göt man järnkanoner direkt från masugnen. Kanonerna kallades stycken. Konsten att gjuta brons kom till Sverige för mer än 3000 år sedan, under äldre bronsålder. Järngjutningens historia är betydligt kortare. Förutsättningen var masugnen som gav temperaturer på över 1200 grader. I hettan blev järnet lättflytande och kunde rinna ut i särskilda gjutformar framför masugnens utslagshål. Järn gick om brons som ledande gjutningsmaterial omkring mitten av 1500-talet. Gjutningsprodukterna framför alla var kanoner och kanonkulor. Det var en konst att gjuta järnkanoner av god kvalitet. Det gällde att kanonen höll när skottet avfyrades. Produktionen och handel med kanoner reglerades av statsmakterna. Styckebruken skulle först och främst tillgodose de inhemska behoven. Under 1600-talet blev Sverige tekniskt och produktionsmässigt ledande på det här området. Utvecklingen sker med hjälp av holländskt kapital, och det är också till det imperiebyggande Holland som exporten går till. De svenska kanonerna var kända för sin höga kvalitet. Kanonerna framställdes ur en malm som var speciellt lämpad för gjutgods. Från mitten av 1700-talet hårdnade den utländska konkurrensen. I England infördes en kokseldad ugn, den s k revberberugnen eller kupolugnen som smälte om tackjärn och skrot. Vid sekelskiftet 1800 fanns endast tre styckebruk kvar i Sverige: Finspång, Åkers och Stavsjö. Finspång överlevde längst som kanonproducent men när Bofors i slutet av 1870-talet lyckades gjuta kanoner i s k martinstål var gjutjärnskanonens epok slut. 18

Titta på Mitt på golvet finns en modell över vallonsmedjan vid Österbybruk. Till modellen finns ett multimedieprogram som visar hur driften gått till. Vallonsmedjan i Österbybruk byggdes i mitten av 1600-talet när Louis de Geer hade tagit över driften. Smedjan i Österbybruk var igång ända till 1906. Den byggdes för att kunna producera stångjärn enligt vallonsmidesmetoden. I kolhuset lagrade man det träkol som användes som bränsle i härdarna inne i smedjan. Kolet framställdes i kolmilor ute i brukskogarna. På vintern transporterades kolet till bruket i kolryssar, d v s i stora medförsedda korgar dragna av hästar. Tackjärn från masugnen kallades på vallonbruken för gösar. Tackjärnet fördes genom göshuset till baksidan av smälthärden. I smälthärden färskades järnet så att kolhalten minskade. Smältmästaren bearbetade järnet med ett tungt spett. Kolet avgick i form av koloxid och man fick ett mjukt och smidbart järn. Man tog bara så mycket i taget som behövdes till ett stångjärn. Den färdiga smältan fick stelna en stund och slogs sedan samman till ett arbetsstycke. Mittemot smälthärden låg räckhärden. Dit tog räckmästaren arbetsstycket som hettades upp så att det kunde smidas ut till stångjärn. Till härdarna behövdes en kraftig lufttillförsel. I början tog man hjälp av blåsbälgar. På 1840-talet installerades en blåsmaskin i ett separat maskinrum. Blåsmaskinen hade tre cylindrar med kolvar som pumpade luft via rör till härdarna. Blåsmaskinen drevs av ett vattenhjul inne i smedjan. Ett annat vattenhjul drev räckhammaren. Här smiddes eller räcktes arbetsstycket ut till ett stångjärn som var ungefär två och en halv meter långt och en decimeter brett. Takten på hammarslagen kunde regleras genom att man ändrade på vattentillströmningen. Stångjärnet förseddes med brukets järnstämpel innan det fördes till järnboden. Smedjan var i drift från söndag kväll till lördag mitt på dagen. Två lag bytte av varann var tredje timme och man gick inte hem under arbetsveckan. Under sina friskift kunde man vila i det s k labbit, en särskild lokal i anslutning till smedjan. Där sov man på halmmadrasser. Matsäcken fylldes på av någon familjemedlem under veckans gång. Mästerskap och vetenskap I huvudet på dem som arbetade i hyttor och hamrar samlades efter hand en allt större kunskap. Att ur malmen utvinna järn och andra metaller var en konst som fordrade en allt större kunskap och skicklighet. Man visste vad som hände, men inte varför. Utvecklingen av kemin till en modern vetenskap i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet innebar nya förutsättningar för förståelsen av de metallurgiska processerna. Många av de nya rön som gjordes kom att få stor betydelse för järnhanteringens tekniska utveckling, t ex upptäckten av syret. Under 1700-talet var den kemiska vetenskapen nära kopplad till bergshanteringens praktik. Övermasmästare Rinmans berättelse om försöken vid Tackjernsblåsningarna i Norrberke år 1751 och 1752 är ett för tiden typiskt exempel. Där gjordes en noggrann beskrivning av de olika malmernas utseende och kvalitet. Under 1800-talet fortsatte bergsmän och kemister sitt nära samarbete. Den s k bergsanalyslådan är ett exempel på hur kemister arbetade praktiskt ute på bruken och i gruvorna. Med blåsrörsanalysen hettades mineral upp och beroende på dess sätt att reagera kunde bergsmannen eller kemisten dra slutsatser om dess sammansättning. Efter en ekonomisk kris inom järnhanteringen bildade de svenska bruken Jernkontoret 1747. Jernkontoret skulle arbeta för skäliga priser och underlätta för järnhandels finansiering. Kontoret skulle också befrämja järnhanteringen tekniskt och vetenskapligt. Jernkontoret är fortfarande aktivt. Utvecklingen av de kemiska och metallurgiska vetenskaperna leder efterhand fram till nya tekniker och metoder. Götstålsprocessernas införande t ex måste ses i detta perspektiv. 19

Järnhantering från 1850 en ny tid randas En efter en tystnar de små hamrarna. En ny bullrande och myllrande tid randas. I järnverken blåser luften dånande igenom den glödande smältan. Det är ett skådespel, ett fyrverkeri, med blå lågor och gula stjärnor. Järnet blir stål. I valsverket valsas det till stål i långa banor. Götstålsmetodernas införande från 1860-talet, tillsammans med övergången från stångjärnsmide till den moderna valsverkstekniken, blev av avgörande betydelse, inte bara för järn- och stålindustrin utan för hela industrialiseringen. Bessemer-, Thomasoch Martinmetoderna (uppkallade efter sina upphovsmän) gjorde det möjligt att tillverka stål direkt från flytande tackjärn. Därmed kunde stål tillverkas i mycket större mängd och till mycket lägre Bessermerblåsning vid Domnarvet omkring 1890. Teckning av H Feychting. Degelstål Hur gjorde man stål förr före götstålprocesserna? Degelstålmetoden var ett sätt. Konsten att tillverka stål genom att smälta brännstål i deglar uppfanns i Sheffield, England år 1740. Metoden var dyr och omständlig men gav ett stål av yttersta kvalitet för eggverktyg och fjädrar. För att tillverka ett hårt stål måste kolhalten i det mjuka stångjärnet höjas. Kol och stångjärn blandades i en ugn och hettades upp. Stålet smiddes sedan ut till brännstål. I degelstålugnen höjdes kvaliteten ytterligare. kostnad, d v s mer och billigare stål. Detta blev en av orsakerna till den s k bruksdöden. Brukens dödskamp fick emellertid ett ganska utdraget förlopp. Vad som hände var att många små produktionsenheter försvann och att driften istället koncentrerades till större enheter järnverken. Både produktion och antalet sysselsatta inom branschen ökar faktiskt under bruksdödens tid. Införandet av Thomas- och Martinmetoderna innebar också att fosforrik malm, som inte tidigare kunnat användas i någon nämnvärd utsträckning, nu kunde utnyttjas. Järnmalmsfyndigheterna i Grängesberg och i Norrbotten kunde börja brytas i stor skala. De elektriska metoderna för stålframställning, som utvecklades i början av 1900-talet drev ytterligare på rationaliseringen. Under 1800-talets andra hälft mångdubblas järnoch stålproduktionen i världen. Medan Sverige under perioden 1870-1914 ökar sin järn- och stålproduktion ca 50 gånger så ökar Englands produktion 80 gånger och Tysklands nästan 200 gånger. Under samma period ökar järn- och stålproduktionen i USA 4000 gånger. Det som sker under slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet, det vi idag kallar för industrialiseringen, var ett skeende så omvälvande att vi omöjligt kan förstå hela dess vidd. Men det är klart att utan järn och stål hade industrialiseringen inte varit möjlig. Även Sverige omdanas efterhand, från bondesamhälle till industrination. Det återspeglas självfallet inom järnhanteringen, där allt större produktionsenheter tillverkar allt fler och mer avancerade produkter, en utveckling framtvingad av växande konkurrens, hemma och utomlands. Brännstålet smältes ned i deglar, på så vis blev kolhalten absolut jämn. Under 1800-talet importerade Sverige degelstål från England trots att råvaran, stångjärnet, producerades vid de svenska vallonbruken. Det var nämligen endast det svenska vallonjärnet som ansågs hålla måttet som råvara. Men 1870 bildades Dannemora gjutstålsbolag vid Österbybruk i ett försök att ersätta den engelska importen med inhemsk produktion. Degelstål var svårt att tillverka. Efter en trevande start kom produktionen i gång på 1800-talet. Under 1900- talet började man tillverka legerat stål. Verksamheten lades ner 1932. 20

Den ökade användningen av järn och stål som utgångsmaterial i alla möjliga sammanhang präglar livet och den fysiska miljön, i stort och smått, på makro- och mikronivå. Fartyg och lokomotiv, järnvägsstationer och utställningshallar, ångmaskiner, symaskiner, verktyg, redskap, stålpennor och knappnålar. Massproduktionen era hade inletts. Bessemerprocessen Möjligheten att tillverka stål direkt, utan att behöva gå via smedjan och brännstålugnen, innebar ett genombrott för stålframställningen. Henry Bessemer presenterade sin idé 1856, vid Association for the Advancement of Science i England. Luften pressades genom smält tackjärn för att åstadkomma en reducering av kolhalten. Det krävde en del experimenterande innan uppfinningen fungerade i praktiken. Den svenske brukspatronen Göran Fredrik Göransson köpte en femtedel av Bessemers patent. Göransson satsade hela sitt kapital och Jernkontoret bidrog med 50 000 riksdaler. Två år senare, den 18 juli 1858, genomfördes den första lyckade blåsningen vid Edskens bruk i Gästrikland. Bessemerkonverter i Vestanfors. Teckning av Ferdinand Boberg 1917. Processen går till på följande sätt: I en tippbar ugn, en s k konverter, hälls smält tackjärn, blästern dras på och konvertern reses i upprätt ställning. Den höga temperaturen alstras av att kol, kisel och mangan i tackjärnet förbränns. Blålysande koloxid strömmar ur mynningen. Lågan ljusnar för att till slut bli helt vit och när den börjar krympa vet man att kolhalten är den rätta. Tappningen sker i två steg, först tappas slaggen som flyter ovanpå järnet, sedan tappas det färdiga stålet i en skänk innan det gjuts i kokiller. Bessemermetoden spreds efter 1958. Sitt internationella genombrott fick metoden efter att ha presenterats vid världsutställningen 1862. Fram till början av 1880-talet hade metoden provats vid drygt tjugotalet järnverk i Sverige. Emellertid kom inte samtliga av dessa att behålla metoden under mer än ett fåtal år. I landskapet Gästrikland, metodens hem, kom bessemerstål att tillverkas vid tre betydande järnverk, utöver vid Edsken; Sandviken, Forsbacka och Hofors. Långshyttan, Västanfors, Domnarvet i Borlänge och Hagfors var fyra andra viktiga verk där den nya stålmetoden kom att få stor betydelse. Thomasprocessen Thomasprocessen, som är en variant av bessemermetoden, introducerades i Sverige 1879. Konvertern fodrades med dolomit och därmed kunde tackjärn med hög fosforhalt användas. För Sveriges del innebar detta att malmfälten i Norrbotten med sin fosforrika malm kunde exploateras. Thomasprocessen var en av de viktigaste stålframställningsmetoderna i Sverige fram till 1960- talet, då den s k LD-processen fick sitt genombrott. LD-processen innebar att man färskar järnet med hjälp av syrgas. 21