Polska Källinstitutet i Lund Trelleborg, 15 maj 1946

1 Polska Källinstitutet i Lund Trelleborg, 15 maj 1946 Protokoll över förhöret med vittne - 301 Intervjuare: Halina Strzelecka (översatt till svenska av Martyna Wieckowski) Till förhöret meddelar sig: XXXXXXXXXX Född: 24.01.1907 Födelseplats: Zielkow, område Lubawa Yrke: Köpman Religion [Tro]: Romersk Katolsk Sista boende plats i Polen: Wejherowo Han fick påpekanden om att det är oerhört viktigt att förhöret grundas på sanna händelser och han är fullt ansvarig om han inte säger sanningen och sedan började han berätta: Jag var i koncentrationslägret Stutthof [vid Sztuttowo nära Gdansk] under perioden 18 januari 1943 till 25 april 1945 såsom politisk fånge med nummer 18 663 och jag hade en röd triangel med bokstaven P. Senare blev jag evakuerad till Neustadt och det ägde rum mellan den 25 april 1945 till 3 maj 1945. Han blev tillfrågad ifall han med anknytning till hans närvaro eller arbete i koncentrationslägret har någon skärskild information angående hur lägret var organiserat och vad fångarna hade för levnadsvillkor. Vilket arbete de hade, hur de blev betraktade allmänt, läkarvården och därtill även religiös hjälp och till sist hur det såg ut rent hygieniskt. Han blev även tillfrågad ifall han bevittnat något speciellt och andra möjliga händelser som var vanliga/ovanliga i lägret. Vittnet berättar och hans berättelse omfattar 6 handskriva sidor och handlar huvudsakligen om evakueringen. Han beskriver evakueringen av sista transporten av "friska" fångar från Stutthof [nära byn Sztuttowo] den 25 april 1945. Vi transporterades med vagnar för boskap till Wickelswalde där det fanns ett uppehåll och vi förflyttades till en lastpråm. Den lastpråmen var hårt skadad men klarade linjen till Hel [före kriget polsk hamn], Ruggia, Stralsund och Neustadt [tyska hamnar]. Hunger, törst, lik, instängd [kvävd] luft och smuts. I Hel hade vi bombning. I Neustadt träffade vi en båt med fångar från Neuengamme. SS-män skjuter på de som tittar genom luckorna. Sista timmarna innan befrielsen. På natten försvinner SS-männen. Fångarna tar på egen hand båten till kusten. SS-männen kommer tillbaka. De skjuter 150 personer som var för svaga att lämna båten. Senare på vägen till staden skjuter man andra svaga som inte klarar att promenera. Överraskande ankomst av Kommendanten Hoppe till Stutthoff, som befriade de fångar som hade varit i lägret längst]. Fångarna lastades på båten Athen. De allierade bombade tre båtar med 8 1

2 000 10 000 fångar. Vår båt Athen träffades av två bomber. En del av fångarna klarade sig och simmade till fastlandet. Engelska tankers kom och befriade oss. Den 25 april lastades vi på en lastpråm med den resterande delen av fångarna som ansågs vara friska och detta hände på grund av att den ryska armén kom allt närmare. Man lastade också på en del sjuka från lasarettet, de som var i stånd till att röra sig själva. Vi tog först ett tåg till Nickelswalde [polsk by Mikoszewo] och vi kunde inte ens sitta i vagnen eftersom vi var så hopträngda. På kvällen hamnade vi i Nickelswalde och i skogen tillbringade vi hela natten och den kommande dagen. Vi kunde sitta vid en egen ordnad eld men vi kunde inte koka något varmt eftersom vi var tvungna att släcka elden var 5:e minut på grund av ryska flygplan. När vi lämnade lägret fick vi 1 kg bröd som de flesta åt upp direkt och vi började bli riktigt hungriga. Lite soppa fick vi levererat från lägret. Jag fick 25 liter att dela bland 60 människor. Natten till den 27 april klockan 1 på natten delade de in oss i 5 grupper på cirka 800 1 000 människor och lastade oss på 5 lastpråmar. Min lastpråm med omkring 1 000 människor innehöll omkring 400 kvinnor och bland dem fanns det omkring 200 judinnor. Det fanns också 20 kvinnor med spädbarn. Jag kommer särskilt ihåg denna grupp [kvinnorna med barn] eftersom de där i det totala mörkret skulle gå på en smal bräda som var 10 meter lång från fastlandet till lastpråmen. Vår lastpråm var sist och så överbelastad att motorbåten inte kunde dra oss ut från grundvattnet. Det kom en till motorbåt och de lyckades dra lastpråmen men då blev den svårt skadad. När vi hörde att brädorna sprack trodde vi att alla skulle dö direkt. Under hela vägen fanns det vatten i ett av lastutrymmena och vi var tvungna att hela tiden pumpa ut vattnet. Båten startades med riktning mot Hel där vi beordrades att lämna båten och i detta ögonblick bombades vi. Några av oss dödades och i panik sprang vi till den närmaste skogen omkring 2 km därifrån. Längst vägen stod det många kanoner som sköt mot de ryska flygplanen. Vi var rädda för bomberna och för granatsplittret. Vid denna tid var allt omkring på landet befriat av ryssarna [Hel ligger på en lång halvö]. Vi var i Hel till kvällen utan mat och samma kväll lastades vi på igen. Där under lastningen kom en rysk bomb och tände en cistern med bensin. Eld och rök tog mycket utrymme. Vi var rejält förskräckta och en del av oss dog. Nervösa SS-män lastade oss blixtsnabbt på lastpråmen. Vi började resan igen mot väst. För många av oss var denna väg mot väst skärskilt påfrestande. Vi lämnade våra hem som Gdynia som vi då kunde se redan var befriat och vi visste inte vilket öde som väntade oss. På tredje dagen hamnade vi på en tysk ö Ruggia. Där skulle vi få mat och vatten. Men ändå skickades vi till nästa hamn. Det var förskräckligt eftersom vi redan hade varit utan mat och vatten så många dagar. Vi var tvungna att dricka vatten från havet. Många av oss dog av gränslös utmattning och andra dog av kvävning eftersom vi var så tätt packade. Vi var 2

3 så försvagade att vi inte ens kunde kasta liken i havet så de låg med oss inne i lastutrymmet. Det fanns inga toaletter och oerhörd mycket smuts fanns överallt. Slutligen hamnade vi i Stralsund där vi tidigare hade utlovats att få mat. I Stralsund bad vi Kommendanten om tillåtelse att få hämta lite vatten från landet. Några av oss gick då till de närmaste byggnaderna och staden var helt öde. I en av källarna hittade vi vatten. Vi drack det utan hämningar. Till pråmen tog vi med 2 hinkar och 20 kokkärl och på vägen tillbaka träffade vi våra SS-män som beordrade oss att springa tillbaka. Vi hann knappt och samtidigt blev vi beskjutna av artilleri. Några minuter efter vår avfärd blev Stralsund övertaget av Röda Armén. Många kastade sig på våra hinkar för att dricka vatten och tyvärr spilldes en ut. Maten saknades fortfarande. En del sökte efter korn i halmen som vi låg på men hittade inte mycket. Hungern var mycket plågsam de första 5 dagarna och sedan försvann känslan. Vi var bara kraftlösa samtidigt som fler och fler dog. Bara några enstaka fångar kunde gå. Den 1 maj hamnade vi i Neustadt och där var vi i 2 timmar och då fick vi äntligen vatten att dricka. Maten saknades fortfarande. Sedan tog vi kurs mot Lübeck. På vägen dit träffade vi på ett stort passagerarfartyg som var på väg till Neustadt [denna båt var på flykt från motsatt håll]. Detta fartyg signalerade med sina strålkastare och efter det vände vår pråm tillbaka till Neustadt tillsammans med det stora fartyget. 3 km från stranden stannade båda fartygen och vi kunde prata med fångarna från det andra skeppet. De hade lite mat som de kastade till oss. Alla som var i stånd till att flytta sig gick upp till taket på pråmen. Tyvärr så sprack en del av taket och många hamnade åter ner i lastutrymmet. Allt skrikande var förskräckligt. Allmänt sagt så var det ingen lugn och ro under hela resan. Ständigt skrikande. Speciellt från judinnorna som skrek till oss om hjälp. De bodde i mitt lastutrymme. Mitt lastutrymme var speciellt dåligt lottat eftersom taket sprack över vårt utrymme. En annan händelse i lastutrymmet ägde rum på vägen till Neustadt. Eftersom det var så dålig lukt försökte en del andas ute på däck men när det blev oväder beordrade SSmännen att alla skulle tillbaka ner, men det var svårt med trängseln. För att vi skulle skynda oss började SS-männen att skjuta. Många blev skadade och en dog. Vi från däcket märkte att på natten samlades alla tyskar på motorbåten där de tog bort linan som kopplade lastpråmen till motorbåten och sedan försvann de snabbt mot fastlandet. 10 minuter senare ägde en stor explosion rum nära vår övergivna pråm. Vi blev naturligtvist uppskakade av explosionen. I närheten fanns det lastpråm nummer 2 med danskar och norrmän som var en av de 5 lastpråmar som lämnade Stutthof med oss. När danskarna märkte att tyskarna försvann började de ro mot land. Vi gjorde detsamma och vi hade nu inga tyskar som kunde förbjuda oss. Vi använde oss av brädorna från taket som åror. Båten hamnade 15 meter från stranden, ungefär 5 km från Neustadt. 3

4 Klockan 6 på morgonen gick de som kunde ut ur pråmen till stranden. Vi tände eld och vi hittade vatten som vi gjorde soppa på från brännässlor och gräs. Två timmar senare kom SS-männen och tog kontroll över oss igen. De sorterade oss efter nationell tillhörighet. När vi var sorterade krävde tyskarna att alla från lastpråmen skulle gå ut. Man var tvungen att gå i vattnet för att komma till stranden. De starkare klarade sig men på båten fanns det fortfarande 150 människor som inte var starka nog. Ett gräl mellan SS-kommendanten och gendarmerikommendanten uppstod om vem som var viktigast av de två, ett bråk som gällde vem som skulle döda oss. Gendarmerikommendanten sa; "Alle, die meinem Befehl nicht folgen können, sollen auf der Stelle liquidiert werden." (övers. Alla som inte lyder mina order kommer att avrättas ögonblickligen) Gendarmerikommendantens vägran ledde till att SS-kommendanten hotade att ställa honom inför krigsrätt. Sedan beordrade han sina SS-män att döda och det gjorde de med hjälp av sjömän [från motorbåten]. De hade skjutvapen och pistoler och allt detta hände inför våra ögon. En av kvinnorna som blev knuffad försökte rädda sig genom att hålla i räcket på pråmen. Då kom det en SS-man och med gevärskolven slog han henne på händerna så starkt att hon släppte och hamnade i vattnet. Hon kunde hålla sig vid ytan och SS-männen sköt några gånger för att döda henne. När det bara fanns lik kvar i lastpråmen startade vi igen till fots mot Neustadt. De flesta av oss stannade efter en kort tid och blev skjutna på plats. I Neustadt placerades vi på en fotbollsplan. Norrmännen bad kommendanten om mat och de fick några kokkärl med soppa. När även vi bad om mat vägrade de ge oss något. Vi bad norrmännen om lite soppa och fick lite att dela ut bland de svagaste kvinnorna och männen. Det var första gången vi fick något varm att äta efter 9 dagar. Under tiden dök plötsligt den siste Stutthof kommendanten, Hoppe, upp i sin SSmundering med alla sina medaljer. Han gav order om att samla alla fångar med gamla nummer och det fanns omkring 10 stycken [tatuerade nummer av dem som hade varit i lägret längst]. Han förklarade att de var nu fria på Himmlers order. En av dem bad direkt om lite mat. Hoppe sa åt honom att fråga transportkommendanten om mat. Sedan blev hela transporten beordrad att ställa sig till avmarsch. De befriade gick också med oss. Vi hamnade i Neustadts hamn där vi direkt blev lastade på båten Athen. Under tiden började engelska flygplan att först skjuta och sedan bomba alla de tre där stående skeppen i hamnen; "Cap Arcona", Deutschland" och "Tilbeck". De första bomberna träffade mycket exakt och alla tre skeppen tog eld och sjönk. På dessa båtar fanns det mellan 8 10 000 fångar från olika koncentrationsläger, nästan uteslutande polacker. Omkring 600 räddade sig genom att helt nakna simma 3 km från båten till fastlandet. 4

5 De berättade för oss att många på skeppet var sjuka och kom från olika lasarett samt att orsaken till bombningarna var att tyskarna hade vägrat att hänga upp en vit flagga innan klockan 12. Kaptenerna ville hänga upp en vit flagga men SS-männen vägrade. När de tre skeppen brann och sjönk lastades vi ombord på Athen av SS-männen. Vårt skepp Athen träffades av två projektilkulor från engelska stridstankers. En träffade sidan av skeppet och en annan träffade masten. Med våra egna ögon, till vår glädje, hamnade den tyska flaggan i vattnet. En av Gendarmerna som stod nära mig sa; "No einmal, endlich ist schön Schluss" [Aldrig mera, äntligen ett vackert slut]. Först när skeppet började brinna kunde vi fångar och sjömän lämna skeppet och tillsammans flydde vi med de som några sekunder tidigare skjutit mot de engelska flygplanen. Vi sprang i riktning mot staden. Våra SS-män försökte blockera för oss och med skjutvapen tvinga oss tillbaka till skeppet som brann och var på väg att sjunka. Vi stannade men samtidigt hörde vi stridsvagnarna som var på väg. En av de första engelska tankers som körde på trottoaren bröt ner en flaggstång. Det var en sådan lycklig stund att jag inte kunde tänka på det utan att bli berörd. En sekund senare kom nästa stridstanker och vi såg att de hade det engelska militärmärket och vi visste nu att vi var fria. Det var klockan 16.30 den 3 maj 1945. Scenerna som vi var vittne till och som vi själva deltog i är svåra att beskriva. Vi har gråtit av glädje men också varit ledsna över att tusentals av våra kolleger från olika koncentrationsläger lidit och dött inför våra ögon. De har inte kunnat delta i vår glädje eller kunnat bli vittne till krigets slut. Det här var sammanbrottet för Hitlers blodtörstiga gäng. Mottagare av protokollet P.p.p.p. (-) (-) Helena Strzelecka XXXXXXXXX Institutets assistent vittne Anmärkningar gjorda av mottagaren av protokollet: Vittnet beskriver sista delen av sina lägerupplevelser. Evakueringsresan med den sista transporten av friska från lägret Stutthof utanför Gdansk. Han försöker återskapa sina upplevelser så troget och exakt som möjligt, vägande varje ord. De mest fruktansvärda ögonblicken var avrättandet av 150 kvinnor och män, och 8 till 10 tusen fångars drunkning förorsakat av de allierade bara ett par timmar före befrielsen. Vittnesmålet är inte skrivet i vanlig sidordning. Första sidan av vittnesmålet, skrivet med stil, här och där en aning oklart, kunde väcka tvivel, om att den som skrev protokollet, i samförstånd med vittnet, beslöt att skriva om det och med det målet 5

6 övergav frivilligt första sidan av ingående ark. Under skrivandets lopp glömde hon det och skrev den överhoppade sidan tillsammans med vittnet, nedskriven efter sidan 4. Efter avslutningen av vittnesmålet skrev hon, med vissa stilistiska förbättringar, om sidan 1 på ett separat ark. Den sidan skrev vittnet under efter genomläsning. ( - ) Halina Strzelecka Institutets assistent Handskrivet: Anmärkningarna hänför sig till originalprotokollet (oläslig namnteckning) Polska källinstitutet i Lund Avskriftens överenstämmelse med originalet (intygas): Helena Strzelecka Institutets assistent 6