Cape May Island 15 29 September 2012

Cape May Island 15 29 September 2012 Magnus Ullman

Cape May & Island 2

DELTAGARE Berndt Johan Lindberg, Skredsviks Bua Rudin Nordling, Korpo, Finland Göran Säwén, Alnö Micael Fasth, Karlstad Rune Wiggen, Moss, Norge Birger Olsen, Moss, Norge Barbro Risberg, Hofors Lennart Risberg, Hofors Thomas Dahlman, Lund Bo Settergren, Kristianstad Reseledare Magnus Ullman, Brantevik RESRUTT 15/9 Flyg via Island till New York, transfer till hotellet nära flygplatsen 16/9 Jamaica Bay, transfer till vårt hotell i Wildwood där vi bor samtliga resterande nätter i USA 17/9 Higbee, CMBO Northwood Center, Lily Lake, Bunker Pond, Cape May Point, Two Mile Landing 18/9 Higbee, Cape May Point Bunker, Belleplain State Forest, Jakes Landing 19/9 Higbee, Higbee Dyke, CMBO Northwood Center, Lily Lake, Cape May Point, Cape May Beach, Nummy s Island, Stone Harbor Point 20/9 FärjaCape May Lewes, Cape Henlopen, Bombay Hook 21/9 Higbee, Lily Lake, Cape May Point, Bunker Pond, Sunset Beach, Cape May Meadows, Nummy s Island, Stone Harbor Bird Sanctuary 22/9 Brigantine, Avalon, Nummy s Island 23/9 Higbee, Belleplain State Forest, Jakes Landing, Cape May Zoo, Cape May Meadows 24/9 Higbee, Lily Lake, Cape May Point, Bunker Pond, East Lake Drive 25/9 Higbee, Higbee Dyke, Hidden Valley, Jamaica Bay 26/9 Þingvellir, Þingvallavatn, Úlfljótsvatn, Geysir, Gullfoss 27/9 Njarðvíkurfitjar, Garður, Garðskagi, Sandgerði, Hafnir, Blå lagunen, Bjarmaland, Grindavik 28/9 Seltjarnarnes, Heiðmörk, Njarðvíkurfitjar, Garðskagi, Sandgerði, Hafnir 29/9 Flyg hemåt OMSLAG. Cape May Warbler (brunkindad skogssångare). DENNA SIDA. Svartvit skogssångare. Teckning: Peter Elfman 3

Raymond Pool. Foto: Birger Olsen RESEDAGBOK Lördag 15 september Med reseledaren Magnus Ullman på plats i USA sedan en vecka och knappt halva styrkan resande från Kastrup var vi sex deltagare som träffades på Arlanda. Båda flygen var punktliga så gruppen sammanstrålade i Reykjavik för fortsatt resa till JFK i New York. Sex timmars flygning innebar att vi landade kl. 19 lokal tid. Vår inre klocka sade däremot att klockan hade passerat midnatt,så därför var det segt att stå i en kö som kändes oändligt lång i väntan på passkontrollen. Väl igenom den gick det snabbt och alla fick sina väskor. Där ute väntade Magnus. Den stora svarta Ford som skulle bli vårt transportmedel under dagarna i USA sades vara femtonsitsig. Vi hittade 14 sittplatser men inget utrymme för bagage. Alltså blev det ett intensivt pusslande för att få in oss elva och alla våra väskor. Det gick, men inte mer. Kort bilresa till hotellet intill flygplatsen och direkt i säng. Trött! Söndag 16 september Väckning strax före kl. 06. Nu skulle allt in i bilen igen för transporten till Cape May, och inte blev det lättare av all bråte i form av stativ, tubkikare, kameror m.m. som plockats fram inför det kommande skådandet. Med andra ord skulle ett nytt pussel läggas. Hur det nu gick till så kom alla bitar på plats, bitar bestående av våra prylar och oss själva. Före och under pusselläggande hann vi med de första fåglarna från hotellets parkering. Först på listan blev en liten dunspett som hade den goda smaken att sitta helt öppet och stilla på en gren där den kunde tubas in. På en trädstam intill klängde en randig liten fågel, rörde sig som ett mellanting mellan nötväcka och mes. Det kunde med andra ord inte vara något annat än en svartvit skogssångare. Skogssångare ja. Det var med näst intill skräckblandad förtjusning som man såg fram mot att se dem. Tidigare resor till området antydde att det kunde bli ett tjugotal arter, kanske så många som 25. I fågelböckerna ser hanarna i häckningsdräkt ut som rena smyckena. På våren verkar det vara någorlunda lätt att hålla isär arterna, i synnerhet som många kommer innan lövverket tätnat och att man dessutom skulle haft hjälp av sången. Vi skulle försöka tampas med tysta ungfåglar, och det är en helt annan sak. De är inte alls lika pråliga och dessutom måste vi räkna med att grönskan var total. Det började med den lättaste av alla, den bokstavligen långrandiga svartvita skogssångaren. Sedan var det alla de andra. Magnus berättade föga uppmuntrande om sina erfarenheter vid Cape May från veckan innan vi kom. De första skogssångarna bara visslade förbi innan han ens hann få upp kikaren. Den första skogssångaren han fick kikaren på visade sig vara en fjäril. Hm! Det riktiga skådande började vid reservatet Jamaica Bay Wildlife Refuge bara några minuters bilresa från hotellet och fortfarande i delstaten New York. I sol och en värme som vi knappt har känt i Sverige under hela sommaren traskande vi ner till en stor damm, East Pond, omgiven av hög vass och med flacka stränder. Vattennivån i dammen sänks under juni och september för att skapa dystränder främst för rastande vadare och där fanns fågel! På andra sidan stod amerikanska bläsänder och dito krickor. Där fanns de första svartänderna och blåvingade årtorna. Äkta kanadagäss trängdes med införda knölsvanar, omvända bilden jämfört med hemma. Unga natthägrar stod på var sin stolpe och på en torr gren satt en bälteskungsfiskare. En snöhäger 4

födosökte i grundvattnet, rena dubbelgångaren till silkeshäger. Gulbröstad snäppa. 5 AVIFAUNA Det blev en del rovfåglar också. En ung blå kärrhök kretsade ovanför oss, mörkare i dräkten än de vi har. Skam till sägandes brydde vi oss knappt om fiskgjusarna som passerade men kollade istället de amerikanska sparvhökarna och sparvfalkarna. För min del var det ändå småvadarna som tog priset just här. I strandlinjen födosökte en liten flock dvärgsnäppor och tillsammans med dem en som var tydligt större och mer långsträckt, engulbröstad snäppa. Efter att ha sett oss mätta på dem i kikarna gjorde fotograferna ett försök att komma nära. Inga problem. När vi så småningom tyckte oss vara nöjda hade vi haft dvärgsnäpporna på mindre än fem meters håll och den gulbröstade snäppan inte mycket längre bort. Se det var en njutning! Och detta var bara början. Från besökscentret vid Jamaica Bay går en vandringsled runt den andra dammen, West Pond. Sommarvarmt och skönt. Vi rörde oss långsamt, undra på det med så mycket att se. Det var grå kattfåglar, nordliga härmtrastar och röda kardinaler. Vid en öppning ner mot dammen stannade vi för några skogssångare. De var oväntat medgörliga och i stort sett en individ för varje art vi såg. I ett fristående nästan avlövat träd hittade vi en gulgumpad skogssångare där namnet säger allt. Strax intill satt något som påminde om en murrig gransångare och som hela tiden slog med stjärten, en brunhättad skogssångare. Bland buskarna smög ytterligare en art, en ung gulhake. Knappt hundra meter längre fram blev det halt igen. I kanten av en samling träd och buskar rörde det sig. Även om växtligheten var tät så kom fåglarna fram korta stunder, men ändå tillräckligt länge. Vi kunde snart identifiera en messångare, faktiskt ganska lätt att känna igen på knallgul strupe och bröst i kombination med korta breda vingband, vitt kring ögat och blågrått huvud. Där dök det också upp en grönryggad skogssångare, en riktig juvel med lysande grönaktig rygg, gul huvudsida och breda svarta streck på de vita flankerna. Ytterligare en bit längre fram hoppade en liten sak i kanten av stigen, redan vår sjunde skogssångarart. Det var ytterligare en juvel, med hals som blodapelsin, en orangestrupig skogssångare. Skulle det verkligen inte vara svårare att se och artbestämma skogssångarna? Också i West Pond låg det fåglar, förutom de arter vi just hade sett på andra sidan vägen var det ett par tjocknäbbade doppingar och några amerikanska kopparänder. En trefärgad häger gick ner bland simänder på en strandremsa och där fanns också en liten grupp mindre beckasinsnäppor. En rödstjärtad vråk passerade lågt över våra huvuden. Så vidtog den långa transportsträckan på ca 25 mil ner till vårt huvudmål, den stora halvön sydväst om Atlantic City i New Jersey. Motorväg och måttlig trafik gjorde att det rullade på bra. Framme i Wildwood installerade vi oss på motellet och bunkrade mat för kommande frukost och fältlunch. Det blev välbehövlig dusch följt av middag på en restaurang intill. Nu gällde det bara att vända dygnet rätt så med andra ord blev det tidig natt. Måndag 17 september Väckaren hade ställts på 05 30 men med en annan inre klocka vaknade jag och gick upp redan 04 30. Det blev lugnt plockande med prylarna innan vi rullade iväg kl. 06 30, f.ö. samma tid alla morgnarna i USA. Med knappt 20 km bilresa från motellet till våra huvudsakliga lokaler längst ner på halvön var vi på plats strax före kl. 07, en stund efter att det hade blivit ljust. Vi började vid Higbee, en lokal dominerad av höga lövträd med några ganska stora öppna fält. Vår plats blev en låg plattform där man hade bättre överblick än från marken och med den närmaste skogskanten i medljus. Det var småfåglar i rörelse, massor av småfåglar. Det kom en ström av små prickar strax över eller under trädtoppshöjd, alla i rörelse från söder mot norr. Det var nattflyttare som mött den 20 km breda Delawareviken, som tvekat inför att ge sig ut över havet och som istället hade vänt tillbaka. Nu blev det anledning att begrunda det som Magnus hade sagt om prickar som bara visslade förbi och den stora tur vi hade haft med skogssångarna vid Jamaica Bay. Det fanns inte en möjlighet att hinna med när de svischade förbi utan att stanna eller ens att hinna höja kikaren när de slog till i något träd eller buske för en enda sekund. Frustrerande. Skulle det vara så här? Av och till var det trots allt någon fågel som stannade till så länge att man både hann få upp kikaren och artbestämma dem, men bara någon enda var skogssångare. De blev till rödögd vireo, rödbröstad nötväcka, gulhake och baltimoretrupial. Så rörde sig lite större fåglar bland lövverket allra närmast, ett par grå kattfåglar och en rödbrun härmtrast. Ett par torrtoppar fick flera fåglar att gå ner för en kort stund, ganska många guldspettar, någon karolinaspett och amerikansk sparvhök. I ett snår nära plattformen upptäckte Rudin något som tonade i blått,

Tallskogssångare. en indigofink. Vi vände oss om efter något som skränade i trädtoppshöjd ett par blåskrikor. Tiden bara försvann och det var svårt att förstå att vi blev kvar på plattformen i två timmar. Det var dagg i gräset när vi långsamt förflyttade oss i skogskanterna längs stigar som gjorts i ordning speciellt för fågelskådare. Det var många andra skådare i farten, för oss en helt överraskande hög andel kvinnor. Även om man numera ser allt fler kvinnor med kikare om halsen i Sverige så var det inget mot där borta. På ett ställe vid en plattform av trä var det en koncentration av skogssångare. För egen del hann jag inte riktigt med i ivern att fotografera, men det blev i alla fall fina obsar av brunhättad, blåryggad och rödstjärtskogssångare. Röda kardinaler skymtade inne bland buskarna. Det blev efterhand fler guldspettar, sparvhökar och rödögda vireos. I en topp satt den första flugsnapparen, en med två tydliga vingband och diffus ögonring en östlig pivi. Det finns ett antal snarlika flugsnappararter där långt ifrån alla är enkla att artbestämma. Borta vid bilen hördes några fåglar sjunga. Magnus som hade bättre koll än vi andra sade att det var vitögda vireos. Efter försiktigt smygande längs vägen gick det också att få syn på dem, lätta att skilja från de rödögda inte på ögonfärgen men bl.a. på tydliga vingband och gult kring ögat. Vi gjorde en halvhalt vid Cape May Bird Observatory (CMBO) vid sjön Lily Lake, något av motsvarigheten till Naturbokhandeln på Öland. Utanför byggnaden fanns fågelfrö i några automater och det lockade naturligtvis till sig fröätare, bl.a. karolinatita, husrosenfink och röd kardinal. På andra sidan 6 av den närmaste viken i Lily Lake låg en hane av brudand och utanför en vasskant stod en grönryggad häger. Medan vi tittade på hägern hördes ett susande och på en låg stolpe alldeles intill landade en ung fiskgjuse med en fisk i klorna, märkligt orädd. De första kalkongamarna hade vi sett redan på resan från Jamaica Bay, men här blev det flera. Kalkongamarna har nästan helt silvriga vingundersidor och bland dem dök det upp några korpgamar som bara har silver på de yttre handpennorna. Vi hade redan hunnit med mycket nytt och klockan var bara tio. Allra längst ner på halvön 3 km rakt söder om Higbee finns en stor parkeringsplats, för Cape May Point (CMP) är ett område som drar många turister. Det är inte bara fågelskådare utan också de som är intresserade av fjärilar och förstås vanliga turister om vill upp i fyren eller gå en runda längs någon av vandringslederna. Det som framförallt lockade oss var Hawk Watch Platform (HWP), en stor träkonstruktion med plats för massor av skådare med eller utan tubkikare. Värmen slog till på allvar så det var lite si och så med skärpan när vi skulle spana av omgivningarna efter rovfåglar. Ändå blev det både två gamla vithövdade havsörnar, kalkongamar, korpgamar, några sparvfalkar, en ung blå kärrhök och amerikanska sparvhökar. Ingen av rovfåglarna kom riktigt nära men det blev hyfsade obsar. På lite håll svepte svalor fram och tillbaka över dammen, nedanför plattformen eller över skogen. De allra flesta var trädsvalor men där fanns också några ladusvalor, rödare på undersidan än våra, tre stensvalor och ett par skorstensseglare. En karolinagärdsmyg satt helt öppet i en buske nära plattfor-

men och i kanten av dammen gick en grönryggad häger. Två bruna pelikaner flög längs havsstranden. På en gräsmatta vid bilparkeringen höll det till två orädda skrikstrandpipare. Efter fältlunch gjorde vi en vandring i högst maklig takt runt den stora dammen Bunker Pond, en slinga på knappt 2 km som först förde oss längs sanddynerna mot havet och sedan in bland lövträd och tallar. Det blev ideliga stopp. Där fanns amerikanska bläsänder och amerikanska krickor på bekvämt fotohåll plus ett par helt orädda nordliga härmtrastar. Inne bland träden på andra sidan dammen kom vi i kontakt med skogssångare igen. Nu drog de inte fram alls lika snabbt som på morgonen, men däremot rörde de sig besvärande kvickt i de träd där de befann sig. Det blev alltså för det mesta bara korta glimtar. Trägen vinner ändå, så bl.a. tallskogssångare kunde fogas till listan. Där vandringsleden närmade sig parkeringen igen fanns det gott om blommande växter som drog till sig färggranna fjärilar där monarkfjärilar var vanligast. Än var dagen inte slut och ytterligare en lokal väntade, Two Mile Landing, halvvägs tillbaka till motellet i Wildwood. Där blev det middag på en skaldjursrestaurang. Serveringen drog ut på tiden, men sanningen att säga hade vi nog inte så mycket emot det. Dagen hade varit så varm och det hade blivit så mycket nytt att det kändes bra att slöa till ett tag. Det hindrade inte ett sista ryck för dagen med en kort sväng ner längs vattnet. Och naturligtvis ökades artlistan på. Det blev en flock amerikanska strandskator och en willet på håll, en större båtstjärt och en flock rödvingetrupialer. Dessutom såg vi några gamla bekanta hemifrån i form av kustpipare, roskarl och skräntärna. Amerikansk strandskata. Den första dagen i fält blev så intensiv att jag påminds om det som en av mina gamla skådarvänner sade under en resa för många år sedan: Jag följer med ut varannan dag men de andra dagarna måste jag stanna på hotellet för att hinna anteckna allt jag har sett. Tisdag 18 september Vid Higbee vill man helst inte ha varmt och vackert väder, utan allra helst ska det passera en kallfront som sätter fart på fåglarna. Det hade förutspåtts ett oväder för natten och större delen av dagen. Av det blev det inte mycket, inget regn men däremot mulet och blåsigt. När vi närmade oss parkeringen vid Higbee gick det omedelbart att förstå att förhållandena var annorlunda än dagen innan, för det fanns en enda bil på parkeringen. Knappt en fågel rörde sig i skogskanten så vi lämnade vår plattform efter bara några minuter. Ändå hann det bli en vithövdad havsörn och några guldspettar. Med förhoppning om havsfågelspaning i blåsvädret åkte vi till parkeringen vid CMP och traskade ner till stranden. En spetsstjärtad duva på stigen fick oss att stanna till en stund. En bit upp på stranden fanns en gammal bunker som gav visst lä. Större delen av gruppen stannade där i en dryg timme medan jag passade på att komma i riktig närkontakt med en flock sandlöpare. Längs stranden flög en och annan kungstärna och några kärrtärnor. För dem vid bunkern blev det dessutom havssula och en stor grupp med amerikanska saxnäbbar, de senare bara på riktigt långt håll. Jag nöjde mig med förhoppningen att saxnäbbarna skulle gå att se närmare och inte bara som flugprickar. Blåsandet gjorde att öppna lokaler sorterades bort. Istället satsade vi på Belleplain State Forest fågelvägen fyra mil norrut, ett skogsreservat på drygt 86 km 2. Förmiddagsfika intogs på bänkar vid en liten sjö, Lake Nummy (mer om Nummy längre fram i texten). Skogen utgörs främst av lövträd med kärrek Quercus palustris och vitcypress Chamaecy paristhyoides som dominerande trädslag. Vegetationen under de höga träden var sparsam med spridda drygt knähöga buskar. Det var lätt att röra sig i terrängen men vi höll oss mest längs asfalterade vägar där trädkronorna bildade ett valv över vägbanan. Vinden tog verkligen i. Det formligen rasade ekollon, löv, kvistar och små grenar. Trädstammarna vajade trots att skogen stod tät så att vinden inte borde ha fått sådant fäste. Blåsten tog bort alla andra ljud. Vi var alltså ganska missmodiga och förhoppningarna var lågt ställda om att hitta något meståg, det vi var ute efter. Det skulle visa sig vara fel. Om morgonen vid Higbee igår bjöd på kvantitet men frustrerande korta obsar så dök efterhand det ena efter det andra upp, och många arter såg vi riktigt bra. En flugsnappare flyttade sig bland grenarna lågt över marken, snarlik gårdagens östliga pivi men gulare under och utan tydliga vingband en grå fibi. Längre bort lyfte något från marken och satte sig på en gren. Några hann se att det var en rödkronad piplärksångare. Vi drev den långsamt framför oss så att de flesta kom åt att se denrödkronade. Så stötte vi på ett meståg där det inte bara mesar utan också andra arter. Det var karolinatita och östlig gråmes, det var svartvit skogssångare, blåryggad, grönryggad och magnoliaskogssångare. 7

Amerikansk saxnäbb. När vi nästan var redo att lämna Belleplain råkade vi stöta på en brokig samling fåglar. Det var i huvudsak samma arter som i meståget, men på en gren lågt över marken satt en fläckskogstrast. Hemma flyger småtrastarna undan utan möjlighet att komma nära, men den här satt kvar så att alla blev nöjda, inte minst fotograferna. Strax intill flyttade sig två dunspettar från träd till träd på samma låga höjd och bjöd på njutobsar. Längre bort var det några som såg ett par vitbröstade nötväckor. Jag blev utan, men så kan det vara. Dagens aktivitet i fält avslutades vid Jakes Landing, ett stort våtmarksområde vid en bred tidvattenkanal. Vinden var fortfarande besvärande och efter en knapp halvtimme började det regna. Trots det kunde några av oss se en kustrall snabbt springa över en av iläggningsplatserna för småbåtar. Vi fick också glimtar men inte mycket mer av ett par kustsparvar som flög upp ur det höga gräset och lika snabbt dök ner igen. En ung blå kärrhök svepte förbi nära. Varje gång reagerar man på hur annorlunda de är jämfört med blåhökarna hemma, så mörka. På kvällen kom ovädret och regnet öste ner. Onsdag 19 september Självklart blev det Higbee igen på morgonen. Det var mulet och måttlig vind, men få fåglar i rörelse. Vi visste att man långt ifrån kan vara säker på att pricka någon riktigt bra dag även om man är på plats en dryg vecka. Skulle det vara så illa att den första dagen skulle bli den bästa, när vi inte alls var beredda och knappt hade någon träning på de arter som drog fram? Det var inte dags att börja misströsta, men nog hade jag gärna bytt ordningsföljden på de här dagarna. Jodå, det blev en del vid Higbee i alla fall. Gulhakar, rödögda vireos, karolinagärdsmygar och indigofinkar förstås. Dem började vi bli vana vid. En pilgrimsfalk svepte över. De man ser vid Cape May är främst riktigt långväga flyttare, rasen tundrius från arktiska Kanada eller från Grönland. På baksidan av ett tätt snår satt en mörk halvstor fågel, i färgen ungefär som en ung koltrast. Vi fick turas om att se den brunhuvade kostaren genom någon av de få luckorna i allt det gröna. När jag gick en liten bit in skogen satt resans andra skogstrast helt öppet ett kort ögonblick, den här gången en rostskogstrast. Rutiner etableras snabbt. Från Higbee fortsatte vi till CMBO vid Lily Lake och därifrån till CMP med plattformen för rovfågelspaning. Matningen vid Lily Lake lockade till sig delvis andra arter än förra gången med närobsar av mindre båtstjärt. Gatan utanför CMBO kantas av låga träd. Där drog det fram tre grå myggsnappare, blekt gråblå i färgen och något påminnande om stjärtmesar. Även med våra begränsade erfarenheter av skogssångare började man se så smått skillnader i beteende hos arterna. Messångarna klängde ofta akrobatiskt i grenspetsarna, ganska lätta att se. Rödstjärtskogssångaren verkade vara oroligast av alla, ständigt i rörelse och sällan kvar på samma ställe ens en sekund. Rovfågelplattformen blev åter något av en besvikelse med få individer och stora avstånd. Kanske var det snarare förväntningarna det var fel på, för vi bjöds ändå på fyra gamla vithövdade havsörnar, några gamar av båda arterna, en Coopers hök, enstaka rödstjärtade och bredvingade vråkar plus obligatoriska sparvfalkar och amerikanska sparvhökar. Plötsligt svirrade något förbi, nära och nästan med blixtens hastighet. Jag trodde först att det 8

var en stor insekt men de som hann med bättre såg att det i själva verket var en rubinkolibri. Vi skulle hinna med ytterligare tre lokaler under ännu en intensiv dag. När vi stod vid bunkern igår verkade saxnäbbarna hålla till vid Cape May Beach ett par km österut längs kusten. Alltså fick det bli vårt nästa mål. Sandstranden där borta var kanske hundra meter bred med solbadare i solstolar glest spridda. Jodå, visst fanns saxnäbbarna där. Det var en tät grupp på några hundra fåglar mitt uppe på stranden bland alla solbadare. Saxnäbbarna stod eller låg tätt tillsammans. De har en lustig vana att lägga sig platt mot marken, som trötta hundar. I utkanten av den flocken stod det kungstärnor, kärrtärnor, fisktärnor och sotvingade måsar med enstaka ringnäbbade måsar och kanadatrutar närmare vattnet. Det kändes nästan som att vara på ett zoo, alldeles särskilt som fåglarna var totalt orädda. Jag tror att saxnäbben var en av de arter som de flesta såg fram emot inför resan, men att det skulle bli så här nära hade nog få anat. Saxnäbbarna och de andra måsfåglarna var en av höjdpunkterna under hela resan, men faktiskt inte den enda den här dagen. På väg mot Stone Harbor stannade vi till på Nummy s Island, en ö ca 5 km norr om Wildwood. Ön har fått sitt namn efter hövding Nummy för algonkinstammen Lenni Lenape. Det var den stammen som 1600-talets kolonisatörer av Nya Sverige längst in i Delawareviken kom i kontakt med. Nåväl. På Nummy s Island är det skådning från vägen som gäller. På båda sidorna är det saltvattenskärr, vidsträckta gräsmarker med öppet vatten här och där. En liten sparv i en av de få buskarna i vägkanten gäckade de flesta. Några hade turen att se den innan den försvann, resans enda spetsstjärtade sparv. Då var det lättare att se alla hägrarna. Ägretten är en karaktärsart som man snart sagt ser överallt, men här hittade vi också blåhäger och några trefärgade hägrar. Flöjtstrandpipare. Sista stoppet blev vid Stone Harbor Point med sandstränder som verkade sträcka sig oändligt långt. Där var vi framförallt ute efter flöjtstrandpipare. Det är en art som minskade mycket starkt från 9 AVIFAUNA 1970-talet och framåt, så mycket att den finns med på den globala rödlistan. De senaste årtiondena har utvecklingen långsamt vänt, men det är ingen självklarhet att se den. I det skarpa kvällsljuset blänkte stora flockar av kritvita sandlöpare med tundrasnäppor insprängda bland dem. Vi traskade på i sanden och passerade fler flockar med sandlöpare, en ung silltrut och en ensam ringnäbbad mås, några roskarlar och flikstrandpipare. En flock amerikanska strandskator visade sig innehålla en färgmärkt individ. Så mötte vi ett par amerikanska skådare med tubkikare över axeln. Jodå, de hade sett flöjtstrandpipare längre bort i vår riktning så det var bara att fortsätta. Och visst hittade vi dem. De var strandpipare i alla avseenden men ändå mycket speciella, små, ljusa och lustigt knubbiga med korta näbbar. Så blev det ytterligare en av resans riktiga höjdpunkter denna dag. Torsdag 20 september Det här var en av få dagar när vi inte började vid Higbee. Istället blev det färjeläget strax intill för färd till Cape Henlopen i delstaten Delaware, en sträcka på 25 km. En fläckdrillsnäppas mög längs vattenlinjen strax innan färjan lade ut. Havet var nästan kav lugnt. Ett antal sotvingade måsar och kanadatrutar följde färjan men annars blev det inte mycket fåglar. Desto intressantare att se att vi blev förbiflugna av monarkfjärilar på väg söderut. Vi började med att gå en liten runda vid Seaside Nature Center 2 km öster om färjeläget. Tempot var det vanliga, knappt snigelfart. Naturen här var helt annorlunda än den vi hade kommit i kontakt med tidigare. För mig påminde det om Gotland med knotiga tallar växande i sand. Till skillnad från skogslokalerna vid Cape May var terrängen öppen och barrmattorna saknade nästan helt undervegetation. Lättskådat med andra ord. Målarten för området dök upp redan vid en fröautomat intill besökscentret, en brunhuvad nötväcka. Den visade sig vara vanlig inne bland tallarna. Det är inte lätt att säga hur många de var, men jag har aldrig sett så tätt med nötväckor någon annanstans. Spetsstjärtade duvor rörde sig på marken och i ett torrträd satt några guldsiskor. Karaktärsarten var ändå vandringstrasten som det formligen kryllade av. Det var underligt att se så många i den miljön när jag inte såg en enda på någon av de många gräsmattorna i Cape May. När vi kom ut i en liten öppning bland tallarna hade vi några kalkongamar kretsande ovanför, så nära att det knappt gick få med hela i bild. En stor flugsnappare satt i ett träd en bit bort. Alla vi sett tidigare var allmänt gråmurriga, och i jämförelse med dem var den här färggrann med sin klargula buk och sitt jämngrå bröst, en större topptyrann. Att vi skulle se tallskogssångare i den här miljön kändes självklart. Så vidtog en dryg timmes bilfärd genom ett varierat flackt landskap med majsfält som såg ut att ha

Trädsvalor. drabbats av missväxt. Östra Nordamerika hade en lång värmebölja under sommaren, och kanske var det orsaken till missväxten. Dagens stora mål var våtmarksområdet Bombay Hook, fågelvägen drygt 60 km norr om Cape Henlopen och i anslutning till inre delen av Delawareviken. Man kör runt på en smal grusväg i en slinga som på några ställen tangerar öppet vatten med obligatoriska skådarstopp vid varje. Där blev det återigen promenader i synnerligen maklig takt, nu i stekande värme. Och om det fanns fåglar! Så hade vi också tur genom att vårt besök sammanföll med högvatten. Det tvingar bort vadarna från stränderna vid viken och får dem att samlas där det är grundare. Redan vid första stoppet bättrades artlistan på med några vadararter. Det formligen kryllade av amerikanska skärfläckor. Första svepet gav 600 ex. och sedan fylldes det på med fler och fler som kom inflygande från havet. Bland alla svartbenta skärfläckor hittade någon i gruppen en sovande långbent fågel med avvikandebenfärg. Det visade sig vara en amerikansk styltlöpare, en riktig bonusart. Så var det förstås gulbenor av båda arterna, mindre beckasinsnäppor och några mindre vadare där en vitgumpsnäppa gick för sig själv. Vi hade knappt tid att vända oss om för att kolla gräsoch starrområdena på utsidan. Gjorde man det fanns hägrar av olika slag och en vithövdad havsörn i en topp. En kustrall skyndade sig över en öppen yta och en kustsparv visade sig kort. Strax innan vi skulle åka landade fem styltsnäppor i det grunda vattnet framför oss på kanske 25 meters håll. På djupare vatten simmade ett tiotalamerikanska kopparänder och på en annan klarvattenyta Foto: Birger Olsen låg tre brudänder.en amerikan vi träffade besökte Bombay Hook i förhoppningen att hitta präriespov och hudsonspov. Båda arterna hade setts där för tre dagar sedan, men han hade inte så stort hopp. Vid nästa öppna vatten låg ett stort antal simänder och bland dem stod några stora vadare, och ser man på där hade vi våra präriespovar. Om amerikanen såg dem vet vi inte, men själva kände vi oss nöjda med utdelningen. Fredag 21 september Dags för Higbee igen. Det var en frisk och klar morgon med mycket dagg i gräset och nästan vindstilla. Åter stod vi större delen av tiden på den lilla plattformen, som gjord för en grupp av vår storlek. Vi hann också med en kort runda kring ett av de öppna fälten. Det var måttligt med fåglar i rörelse men vi såg många av dem riktigt bra. Om man de första dagarna nöjde sig med att försöka artbestämma skogssångare och gå vidare till nästa fågel så gavs nu tillfälle att granska messångare, svartvit skogssångare och några till riktigt noga. Det kändes bra. Mitt i lugnet hettade det till. Över den närmaste busken hängde en rubinkolibri. Självklart rörde den sig snabbt men nu hann ändå alla (?) få kikaren på den. Birger lyckades t.o.m. få den på bild, hur nu det gick till. Två indiansidensvansar gjorde en snabb visit i ett av torrträden. Under den korta vandringen kom ännu en art på vår lista. I ett snår och helt öppet satt en sparv, något påminnande om en ung sävsparv. Det finns några förväxlingsarter men bl.a. enhetligt rödbrun hjässa och ett stråk med samma färg på örontäckarna visade att det var en åkersparv. 10

Åkersparv. Dagen gick i stort i reprisens namn med besök på tidigare lokaler. Vi strök runt delar av Lily Lake, eftersom vi hade hört att andra sett en del skogssångare där. Det blev inget i den vägen utan nästan bara Coopers hök, karolinaspett och mindre båtstjärt. Tänk att man så snabbt blir avtrubbad för arter som man i början nästan studsade till för. Från plattformen vid HWP ser man alltid rovfåglar, men inte heller den här gången var det annat än ett fåtal. När stenfalkar kom svepande bildades plötsligt ett enormt moln av trädsvalor. Från att till synes bara ha varit ett par hundra som svepte över Bunker Pond formades det täta molnet varje gång en stenfalk närmade sig. Flocken böljade fram och tillbaka innan den upplöstes igen. Ingen kunde då ana att det fanns så många trädsvalor i området. Det var en hopplös uppgift att försöka bedöma antalet med någon säkerhet, men det kan utan vidare ha varit 10 000. Tala om myggsvärm! Ett par nya lokaler blev det ändå, först i form av Cape May Beach, men den här gången inte strandremsan utan den lilla våtmarken innanför. En tuvsnäppa höll till där tillsammans med några dvärgsnäppor. Kalkongamar och korpgamar kretsade ovanför. En helvit trut flyttade sig från havsstranden till dammen. Man kunde kanske ha tagit den för vittrut men näbb och annat visade att det var en leucistisk havstrut. Större delen av Cape May inklusive den stora halvön är hårt exploaterad för bebyggelse. Fågelskådarna är i stort sett hänvisade till reservat av olika slag. Samtidigt är reservaten verkligen anpassade för att man ska kunna röra sig smidigt där det annars kan vara mycket tät, delvis taggig och svårframkomlig vegetation. Breda välklippta stigar över gräsmarker, grusgångar eller spänger som vid Bunker Pond svarar för framkomligheten. Vi besökte ett udda område Stone Harbor Bird Sanctuary, en sorts privat minireservat med en preparerad stig av krossade musselskal istället för grus och ett antal träsoffor. Nästan alla soffor där och på andra ställen hade små skyltar till minne av någon fågelintresserad som avlidit, och det var tydligt att bänkarna 11 hade placerats ut av vänner och släktingar. Ska den vanan sprida sig till Sverige månne? Final för dagen på Nummy s Island. Blåhägrar och trefärgade hägrar tycks höra till bilden där. Det som gladde mest var en präriespov som födosökte på måttligt håll. Vi såg spovarna hyfsat igår trots visst värmedaller, men nu var både ljus och avstånd till vår fördel. Veckans värme hade för resten satt tydliga spår i och med att de flesta i gruppen hade skådarnacke, alltså en bred vit rand där kikarremmen hindrat solbrännan. Lördag 22 september Målet för dagen var Brigantine väster om Atlantic City. Trots att stora delar av de kustnära våtmarkerna i New Jersey har exploaterats under 1900-talet så framstår arealerna från Cape May och ca 150 km norrut som enorma. Vi åkte runt en enkelriktad slinga på ca 12 km där man större delen av sträckan på insidan har stora ytor med öppet vatten och på utsidan högvuxet gräs med smala tidvattenkanaler. Vi gjorde rundan två gånger på drygt tre timmar vardera. Mellan transportsträckorna flyttades bilen fram några hundra meter så att de som ville kunde åka med eller promenera, det var bara att välja. När vi kom på morgonen var det lågvatten, sol och svaga vindar. Längre fram på dagen steg vattnet och vinden tilltog så att man verkligen fick hålla i AviFaunakepsen. Precis som vid Bombay Hook påverkade högvatten/lågvatten tillgången på vadare. Överallt i våtmarken var det fullt av ägretthägrar som stod glest spridda eller i grupper. Det måste ha varit minst 500, kanske så många som 1 000. Längs kanalen på insidan flög kärrtärnor på jakt efter småfisk. I motvinden rörde de sig långsamt på bekvämt fotoavstånd. Längs en av tidvattenkanalerna kom en kustrall smygande. Där fick de som missat den förut en ny och bättre chans. Däremot var det bara en som hann med när en karolinasumphöna smög fram över en annan kanal. På några av de konstgjorda fiskgjusebona satt det pilgrimsfalkar. Självklart var det gott om andfåglar, bl.a. svartänder och blåvingade årtor. På lite väl stort håll upptäckte Rune två kamskrakar. De prövade vårt tålamod genom att bara vara uppe över vattenytan ungefär en sekund åt gången. Längre fram på säsongen kryllar det av snögäss vid Brigantine. De två individer vi såg var visserligen inte mycket att skryta med, men de var åtminstone nya för vår lista. Där vägen kommer fram till våtmarken finns en bastant brygga i stål med lite öppet vatten intill. När vi gick ut på bryggan flög en häger undan, satte sig i ett träd men kom snart smygande tillbaka genom gräset. På hägrars vis kröp den grönryggade ihop när den nådde vattnet, sträckte ut den långa halsen längs vattenytan med ögonen på småfisk i det grunda vattnet. Snabbt som bara den hade den en fisk i näbben, vände och svalde bytet, hela tiden med oss på första parkett. Tala om praktobs.

Beckasinsnäppor. Med högvattnet under andra vändan lade vi mer tid på vadare. Vissa var bekanta hemifrån, andra inte. På en liten revel stod ett hundratal kustpipare tillsammans med kärrsnäppor och ett par kustsnäppor. I andra änden av reveln hade en blandad flock med sandsnäppor och tundrasnäppor parkerat. I närheten av dem fanns en grupp beckasinsnäppor i vinterdräkt. Beckasinsnäppor, ja. De är verkligen inte lätta att tas med. Unga av den mindre arten går väl an, när man ser mönstrade tertialer, men annars. Jag granskade den här gruppen länge. Alla var i vinterdräkt så de saknade eventuella tvärband på tertialerna, men jag tyckte ändå att de var så kortnäbbade att det borde ha varit mindre beckasinsnäppor. (Jo, jag vet att näbblängden inte är något säkert kännetecken, men man väger ändå in det.) Så lyfte flocken och på de bilder som togs syns breda svarta stjärtband och bara smala vita, alltså bör det ha varit större beckasinsnäppor. Suck! Självklart fanns det gulbenor av båda arterna, jämfört med beckasinsnäpporna riktigt enkla att hålla isär. Två willetar kunde sorteras ut i en grupp större gulbenor. En småspov av rasen hudsonicus gick för sig, en ras som saknar den vita ryggkilen. Vi letade förgäves efter hudsonspovar under resan, men präriespovar hade vi större tur med. Alltså blev det ett par också här. Saxnäbbarna förtjänar några rader. Man kan egentligen inte se dem bättre än vi gjorde på stranden vid Cape May när man nästan kunde ta på dem. Samtidigt kändes det något avslaget att bokstavligen se dem slöa bland alla solbadande människor, många av båda slagen liggande platt på magen i solen. Här var det annorlunda. Med kärrtärnorna en våning upp ritade saxnäbbarna streck i vattnet med sin groteskt långa undernäbb. Någon gång slog näbbhalvorna ihop som tecken på att det blev fångst. Det är så man ska se dem. Vi såg några tiotalstörre båtstjärtar sitta på allt möjligt som stack ur det gröna. En av båtstjärtarna var uttalad linslus när den helt ogenerat satt på en av få vägskyltar, en som markerade övergång för sköldpaddor. I övrigt inskränkte sig tättingarna till förbiflygande trädsvalor, en gul skogssångare i en buske, några gulbrynade grässparvar och småflockar av rödvingetrupial. Amerikansk rördrom. 12

Efter nästan sju timmar i området och precis när vi skulle lämna våtmarken ropade Birger till. Alldeles intill vägen nere bland torra bruna halvhöga växter upptäckte han något som inte passade in. Hur han kunde se den är inte lätt att förstå, för där stod en amerikansk rördrom. Den såg naturligtvis oss, så den sträckte på halsen och försökte göra sig till en pinne men utan att lyckas den här gången. Brigantine var ännu ett ställe där man kunde ha lagt mer tid. Vi såg verkligen mycket, men ingen kan ha sett sig mätt. Så ska det väl vara under en resa, att man lämnar platserna med känslan att man helst ville stanna kvar eller komma tillbaka. Dagen avslutades vid Avalon. När vi gick ut på piren hade vinden tilltagit så att vi formligen blev blästrade av sand. Frånsett några havssulor blev det inte mycket av vår tänkta havsfågelspaning. Vi hade fullt sjå att hålla oss upprätta, men längst ut på piren födosökte en blandad flock med sandlöpare, sandsnäppa, dvärgsnäppa och roskarl som om inget hade hänt. 13 AVIFAUNA Söndag 23 september Så var det dags för Higbee igen. Nu var det höstluft och tydligt svalare än vid tidigare besök. Det första tecknet på en stor flyttningsdag fanns där, för parkeringarna var fulla och det vimlade av skådare. Gårdagen hade tydligen varit riktigt bra och nu var det många som hoppas på mer i den vägen. Tyvärr svek tecknen den här gången, och det var knappt någon rörelse alls bland nattflyttarna. Det blev bara någon enstaka guldspett och inte mycket mer. Besvikelse i gruppen. Om gårdagen skulle visa sig vara den bästa vid Higbee under vår vistelse i Cape May så vore det förstås surt att vi missade den, men man kan ju inte vara på två ställen samtidigt. Med en enda heldag kvar innan det är dags för Island så var oddsen inte till vår fördel att pricka en dag som alla drömmer om. När Higbee svek så satsade vi på ett nytt besök vid Belleplain State Forest. Hösten hade kommit något längre än i tisdags. Trots att det inte hade gått lång tid så var det klar skillnad. Löven hade delvis ändrat färg och trädkronorna hade blivit aningen glesare. När vi strosade runt var det för det mesta tyst och livlöst som i en skog hemma så här års. Någon gång hördes fina pip och då gällde det att hänga med. I de blandade mestågen ingick förstås karolinatitor och östliga gråmesar plus några grå myggsnappare. Kanske var det ett något glesare krontak som gjorde att man tyckte sig klara av skogssångarna bättre, kanske att man så sakteliga började lära sig karaktärerna. Det blev inget nytt men nu gick det att direkt plocka ut messångare, brunhättad skogssångare och några till. För min del var annars vitbröstad nötväcka målart eftersom jag missade den förra gången. Det blev inga problem utan vi såg den på ett par ställen. Tack vare de utglesade trädkronorna fick vi upprepade korta men fina obsar av två gulnäbbade regngökar. När vi långsamt, som alltid, gick längs en väg så flyttade de sig gren för gren ovanför oss innan de till slut vek av in i skogen. Fältlunchen intogs bland bänkarna vid Nummy Lake. Det gällde att inte lägga kikaren för långt bort, för rätt som det var dök något upp. Det kunde vara en scharlakanstangara eller karolinaspett i ett träd, tjippsparvar på marken eller en amerikansk skogssnäppa i strandkanten. Kanske kan man säga att förra veckans besök vid Belleplain blåste bort, åtminstone lätena, och samma sak med Jakes Landing. Alltså fick det bli ett nytt försök på den senare lokalen också. Där fanns vår chans på kärrgärdsmyg. Vi väntade. Och väntade. En blå kärrhök svepte förbi, första och enda gången något annat än en årsunge. En kustrall gjorde en kort flygtur och två till grymtade bland allt gräs, men ingen kärrgärdsmyg. Jo, precis när de sista var på väg till bilen behagade en dra en sångstrof. Ny väntan men det blev vår enda kontakt med den arten. Dip för de flesta. Det glunkades om att Cape May Zoo skulle vara en bra lokal för rödhuvad hackspett. Eftersom det var söndag så var det mängder av barn och vuxna i parken. Vi spred ut oss till de delar där det var minst med folk och gick rejäla rundor. Det blev tre hackspettar för Göran och mig, och det var mer än någon annan såg, men bara dunspett och karolinaspett. Dip igen. Det började gå mot kväll. Vi hade ännu en art att satsa på, vid Cape May Meadows. Solen stod lågt över den lilla dammen när vi ställde oss att vänta. På måttligt håll låg några svartänder och blåvingade årtor bland gräsänder och amerikanska krickor. I kanten av stigen hoppade en liten sparv som vållade oss bryderi innan den kunde bestämmas till lerfärgad sparv. Avsaknad av svart tygel skiljer från släktingen tjippsparv. Två rovfåglar svepte fram lågt över marken men i olika fart, en ung blå kärrhök och en stenfalk. Målarten då? Magnus hade utlovat att några större falknattskärror skulle dyka upp från ingenstans precis innan det blev mörkt. Den här gången lyckades det så skärrorna dök upp programenligt kl. 18 45. De fanns plötsligt bara där, kom på låg höjd men steg snabbt och var lika plötsligt borta. Ja, två av dem gjorde någon extra lov men högt uppe och långt borta. Även om allt var över på några få sekunder så kändes det ändå bra att avsluta dagen på det viset. Måndag 24 september Higbee igen och lovande första tecken. Det var ännu något kyligare och skarpare i luften än igår. Gott om bilar på parkeringen trots att det var måndagsmorgon. Och nu stämde allt, kan man tänka sig. Det blev en fantastisk morgon när vi blev kvar på vår plattform i nästan tre timmar. Det var enor-

Guldspett. ma mängder fåglar i rörelse. Hela tiden vällde det fram småttingar. De allra flesta drog fram i trädtoppshöjd söderifrån, returrörelse efter nattens sträck. Vår första morgon vid Higbee var det också mycket fågel i rörelse, men inte alls som nu. Den gången hann man absolut inte med, främst beroende på att vi var ovana. Nu var fåglarna så många att det alltid fanns någon att rikta kikaren mot, förbiflygande eller sittande i träd och buskar. Man kan utan vidare säga att det var guldspettarnas morgon. Det var en ström av spettar över skogen. Mot himlen såg de ut ungefär som nötkråkor. Jag tog på mig uppgiften att hålla koll på antalet. Under två timmar från kl. 07 räknade jag 650 individer men sträcket fortsatte efter det. Ofta kom de i glesa flockar på 5 7 ex. Amerikanska sparvhökar drog fram lågt över träden och orsakade panik bland guldspettarna. Ett par gånger var det nära men vi såg inte någon lyckad jakt. Den enda art som kunde konkurrera om beteckningen morgonens art när det gällde individantal var indiansidensvansen. Flock efter flock drog förbi, sammanlagt nästan 400 enligt Zebs räkning. Det blev nästan full pott bland skogssångarna med ett femtontal arter från en enda punkt. Flera av oss såg de första tennesseeskogssångarna och blåryggade skogssångarna. Det blev praktobsar på scharlakanstangaror som stannade till i någon topp, på baltimoretrupialer och på brokig kardinal. Lågt i en buske satt en liten flugsnappare som bl.a. på sin minimala näbb bestämdes till dvärgempid. Några få av oss hade turen att rikta kikare mot en östlig kungstyrann som flög förbi på nära håll. Många fåglar gjorde inte mer än halvhalter innan de drog vidare, men några hade vänligheten att sitta stilla ett längre tag. Alla hann se nordlig piplärksångare om man hade missat den förut. Den 14 satt så hopplöst till att när en av oss hade hittat den mitt inne i lövverket så fick andra nöja sig med att se den genom en kamerasökare. I busken där dvärgempiden suttit fanns plötsligt en blåtjocknäbb. Eftersom det var en ungfågel gjorde den inte skäl för förstavelsen men däremot hade den verkligen tjock näbb. En stund senare var det en gulnäbbad regngök i samma buske. Efter två timmar hade rörelsen bland småfåglarna avtagit betydligt, så vi tog vårobligatoriska promenad längs skogskanten. Kanske borde man kalla det något annat än promenad, för vi tog oss fram så långsamt att det gränsade till stillastående. Artlistan byggdes på, med kanadavireo och rödkronad kungsfågel. Vid 10-tiden var det dags för plattformen vid Hawk Watch. Det var något fler rovfåglar än tidigare med små grupper av amerikanska sparvhökar, några Coopers hökar och båda arterna vråkar. Medan vi andra började slöa till efter den intensiva morgonen kom någon upp på plattformen och talade om att det kryllade av skogssångare i de låga barrträden alldeles intill. I själva verket utvecklades det till rena orgien för dem som fotograferade. Dels var det flera olika arter, dels var många av dem totalt orädda. De flyttade sig bara en liten bit åt gången men ändå hade man besvär att hinna med. Kamerornas slutare rasslade så att en amerikanska talade om paparazzis. Min absoluta favorit var den grönryggade skogssångaren, smakfullt tecknad med ryggen färgad som limejuice, gult på huvudsidorna, buken kritvit med svarta streck på flankerna. Skogssångarorgien fortsatte vid Lily Lake där vi till slut hittade rätt område längs East Lake Drive. Mot dammen finns en tät trädrad och på andra sidan gatan är det villor med låga träd i trädgårdarna. Där stod inte bara vi utan många andra med kikare och

kameror. Man kunde tro att vi hade belägrat gatan i jakt på någon kändis. Och till slut fick alla tillfälle att se den art som bär områdets namn, Cape May Warbler eller brunkindad skogssångare. Det engelska namnet är f.ö. inte särskilt väl valt, för arten häckar inte i trakten utan betydligt längre norrut. Tillbaka på motellet blev det hoppackning, stuvning av allt och alla samt transport norrut. Vi skulle hinna med en sista runda i USA innan flygresan till Island, och Jamaica Bay nära flygplatsen i New York var det självklara målet. Vid East Pond var det delvis samma fåglar som förra gången för en dryg vecka sedan, men där det förut gick dvärgsnäppor och sandsnäppa hittade vi nu tre styltsnäppor och beckasinsnäppor av båda arterna. Styltsnäpporna var inte lika orädda som dvärgsnäpporna, men inte långt ifrån. Sista art in på vår USAlista blev amerikansk sothöna. Grönryggad skogssångare. Vilken enastående tur vi hade med att pricka rätt dag! Morgonen vid Higbee var helt enkelt magisk. Skådarna från trakten hade räknat ut att det skulle bli något extra. Anledningen till att det var så många på plats var helt enkelt att de som kunde hade tagit ut en extra semesterdag. För oss var det däremot rena lyckträffen. Hur ofta har man annars inte varit med om att rätt dag inträffar när man redan hunnit åka. Tisdag 25 september Självklart måste sista dagen inledas vid Higbee. På sätt och vis var det bra att det inte alls var samma fart på flyttningen, för det skulle ha känts frustrerande att bara ha någon timme på sig. Nu var det mest guldspettar som var i farten, kanske ett hundratal. I den torra busken där vi hade sett dvärgempid, blåtjocknäbb och gulnäbbad regngök lyckades vi pricka in ännu en ny art för resan. Det var en relativt mörk sparv med mittbena, brett ljust ögonbrynsstreck och tydligt ljust submustaschstreck, en vitstrupig sparv. Higbee Dyke strax intill gav inte mycket denna morgon men det blev ändå några indigofinkar och en baltimoretrupial. Sista anhalt under vår vistelse vid Cape May blev Hidden Valley en dryg km öster om Higbee. Där finns en station där man fångar och ringmärker rovfåglar. Vi nöjde oss med att gå en kort runda över gräsmarkerna. En nordlig härmtrast satt och sjöng i ett snår vid parkeringen och självklart flög guldspettar kors och tvärs. En liten flock guldsiskor födosökte på en ogräsåker. En fiskgjuse kom flygande med en fisk i klorna men attackerades av en ung vithövdad havsörn. Efter ett par virvlande svängar släppte gjusen sin fisk. Havsörnen gjorde en snabb dykning efter fisken men missade, tog ny fart och missade igen. Fisken måste ha landat i gräset osynlig för örnen för efter ett par varv gav den upp och försvann. 15 Styltsnäppa. Om vi hade en seg ankomst till USA med lång kö till passkontrollen så gick allt rekordsnabbt nu. Det var ingen kö alls till incheckningen och knappt någon till säkerhetskontrollen. Nattflygning väntade där planet lyfte kl. 21 10, en halvtimme sent. Jag avundas dem som kan sova på flyg, eller åtminstone som kan hitta en någorlunda bekväm ställning. Med andra ord var det varken eller för min del. Onsdag 26 september När vi samlades med våra väskor i ankomsthallen i Keflavik började det precis ljusna. Kontrasten till vädret i New Jersey kunde knappt ha varit större. Istället för sommarvärme möttes vi nu av en totalgrå himmel med regnet hängande i luften och några få plusgrader. På Island skulle vi ha två sjusitsiga bilar, men med all vår packning vidtog sedvanligt pusslande med väskorna innan vi kunde rulla iväg de fem milen till Reykjavik. På Hotel Cabin var de vänliga nog att ge oss tillgång till rummen direkt och frukostbuffén stod dukad. Inte illa. Den som önskade hann med en kort slummer innan vi skulle ut. I USA var det fåglar för hela slanten, men här på Island skulle vi hinna med några sevärdheter som ingen turist kan missa, det som brukar kallas Gyllene cirkeln. Om intensiteten i skådandet för det mesta var låg så tror jag alla var nöjda med de andra upplevelser som bjöds. För en som aldrig besökt Island förut var landskapet mycket speciellt, trädlöst utom kring Reykjavik och i slutet av september med en helt fantastisk färgskala. Där inte lavatäcket

Vittrut. låg bart dominerade brunt, gult och rött nu när vide och risartade örter hade fått sina höstfärger. Vi besökte Thingvalla (eller Þingvellir), ett av UNE- SCOs världsarv och där islänningarna ska hållit sin motsvarighet till vår riksdag första gången redan år 930. Visst kände man historiens vingslag samtidigt som man inte kunde låta bli att undra varför de samlades just på den platsen, långt från kusten. De båda andra turistmålen talade helt för sig själva. När vi närmade oss området med gejsrar syntes röken, eller snarare vattenångan, från de varma källorna på håll. Vinden avtog och solen bröt fram. Geysir själv slutade slunga upp vatten efter en jordbävning år 2000 så nu är det Strokkur som står för underhållningen. Vattnet i källan puttrade, började höjas och sänkas så att det såg ut som om den andades. Som i slow motion bildades en osannolik två meter bred och kanske en halvmeter hög sluttande kudde av vatten innan den plötsligt sprack och ut kom en 10 15 meter hög kaskad av vattendroppar och ånga. Även om man har sett det åtskilliga gånger på TV så stannade flera av oss kvar för att vänta på nästa kaskad, och nästa. Sista anhalten i den Gyllene cirkeln var Gullfoss, ett helt imponerande vattenfall. I två steg faller vattnet drygt 30 meter ner i en smal ravin. Och självklart förvandlades vi igen till vanliga turister som tog vanliga turistbilder. Fåglar då? Jodå, vi hann med det också. Redan utanför hotellet hade vi sett vittrut på håll. På vägen mellan Þingvelliroch gejsrarna stryker vägen längs den stora sjön Þingvallavatn. I ögonvrån skymtade en av deltagarna något nära strandkanten. Snabbstopp och ut. Där låg mycket riktigt en ung svartnäbbad islom. Tubkikare och kameror lastades ut. 16 Sedan alla sett sig någorlunda mätta smög fotograferna närmare och fick sina bilder. Då hade någon upptäckt en gammal islom längre ut. Mot alla odds kom den simmande rakt mot oss, vände bredsidan till och började putsa sig. Minneskorten fylldes på. Vilken start på skådandet på Island! Förutom svartnäbbad islom är det två andra arter som det innerst inne handlar om när man är på Island, strömand och islandsknipa. Ingen av dem är självklar på hösten även om oddsen är rätt goda. Þingvallavatnavvattnas via Úlfljótsvatn, och vi hade hört att den sjön var en bra lokal för islandsknipa. Det låg gott om andfåglar vid inloppet i Úlfljótsvatnmen mest småskrakar och viggar plus någon svartnäbbad islom. Alltså prövade vi längre bort. På långt håll syntes en kyrka på en kulle i sydvästra delen av sjön och längs den kanten fanns ännu mer fåglar på vattnet. Trots avståndet tyckte vi oss se några islandknipor. Långt borta simmade också en fågel med smal kritvit hals. De som såg den konstaterade snabbt skäggdopping och letade vidare efter annat och för oss mer spännande. Det vi inte hade koll på var hur extremt sällsynt skäggdoppingen är på Island. Vi borde alltså ha ägnat den mer tid än kniporna. Så här i efterhand går det inte att frigöra sig från tanken att det trots allt kan ha varit något annat, så det som kunde ha blivit vår ovanligaste fågel under hela resan fick i efterhand släppas som obestämd. Sensmoral ta inget för givet utan kolla allt noga. Bakom kyrkan hittade vi en perfekt obsplats med fåglarna på närmare håll. Där fanns mycket riktigt en hane av islandsknipa tillsammans med tre honor. Bland alla småskrakar

och viggar kunde vi dessutom plocka fram några bergänder och svarthakedoppingar. Torsdag 27 september Sovmorgon samtidigt som det var tidigt ur säng. Låter det motsägelsefullt? Inte då. Vi åt frukost på hotellet så sent som kl. 07, men då sade vår inre klocka att den inte var mer än 03. Alltså var det både sent och tidigt. Gårdagskvällens sol och stiltje hade under natten bytts mot blåst, regn och 4 plusgrader, allt annat än behagligt. När vi stannade längst inne i viken vid Njarðvik var vädret riktigt brutalt. Nordan låg på och regnet kom vågrätt mot tubkikarna. Två amerikanska bläsänder gav en inre värme liksom en flock vitbukiga prutgäss. En grupp vittrutar kurade och tillsammans med dem vår första vitvingade trut. Vitvingad trut. Vädret var inte mycket bättre vid nästa anhalt, Garðskagi, längst upp på udden norr om Keflavik. Där kunde vi hitta visst lä bakom några containrar. Havssulorna manövrerade utan bekymmer men för oss var det inte njutbart. Inte ens en snabbt passerande mindre lira förmådde muntra upp. Vi såg en som måste haft det värre än vi. En stenskvätta gömde sig för busvädret under en parkerad bil. Förutom att palla för vädret just för ögonblicket hade den en lång och skoningslös flygning över Atlanten som väntade. Man borde inte klaga själv. En stor grupp måsfåglar stod vid tjärnen norr om samhället Sandgerði, bland dem ett tiotal vittrutar av varierande ålder och minst en gammal vitvingad trut. Vid tvåtiden sökte vi oss fram till en restaurang och tömde pytsarna på det som var kvar av dagens rätt, äkta islandslamm och potatis. De flesta tyckte att det var resans kulinariska höjdpunkt. Vi tyckte oss vara förtjänta av något annat än bara blåst och kyla. Som på beställning styrdes bilarna mot Blå lagunen, den nybyggda norr om Grindavik. Gissa om det var skönt att krypa ner i det varma mjölkvita (nåja) vattnet. Vattenångan blev till tät dimma i den kalla utomhusluften. På ett par ställen kom varmare vatten in från någon källa, men inte varmare än att man gärna sökte upp en sådan punkt. Att det fanns annat än bara vatten i den blå lagunen 17 AVIFAUNA såg man direkt, men ännu mer sedan badbyxorna torkats. Trots sköljning var de nästan lika stela som torkad fisk. Regnet upphörde under dagen men inte blåsten. Vi betade av ett antal platser längs kusten i vår jakt på strömand och till slut lyckades det. Vid Bjarmaland låg två honfärgade fåglar nära stranden, dessutom på läsidan. Gamla hanar har bytt till praktdräkt så här års men vi tyckte att det här dög så länge. Fredag 28 september Så var det resans sista dag i fält. Vi slapp regn men inte blåst. Efter lite kompromissande kom vi fram till att det nog blåste 10 12 meter per sekund, mer sade dagboksskrivaren men fick vika ner sig. Trots både långkalsonger och regnställ var det i alla fall riktigt kallt. I västra utkanten av Reykjavik finns två uddar och vi besökte den norra av dem, Seltjarnarnes, med den lilla sjön Bakkatjörn inklämd mellan två havsvikar. I sjön låg ett par snatteränder bland gräsänder, bläsänder och krickor. På en liten holme kurade några vittrutar och en gammal fiskmås. På havsstranden stod en stor flock strandskator och en kustsnäppa, bland tången några roskarlar, ett femtiotal skärsnäppor och lika många ljungpipare. Tre vitvingade trutar bildade en egen liten grupp. Det finns faktiskt en del skog på Island, både lövskog och barrskog. Riktigt långt tillbaka var stora delar av Island skogklätt men skogen avverkades för att ge bränsle och virke. På 800-talet ska 25 % av arealen ha varit skogklädd mot dagens enda procent. Det försöker man ändra på genom att plantera ny skog. Vi besökte Heiðmörk, ett stort skogsområde sydöst om Reykjavik. Där planterades 4 miljoner träd år 1950 med sitkagran som vanligaste trädslag. Hela det 11 km 2 stora området är inte skogklätt utan delar kan närmast liknas vid fjällhed. Vi var främst ute efter fjällripa men kom inte närmare än att två av deltagarna hörde ripor. Rödvingetrast var den ojämförligt vanligaste fågeln i området. För oss var det en överraskning att hitta kungsfågel i Heiðmörk. En och annan vinddriven kungsfågel har säkert hamnat på Island under årens lopp. Först nu när det finns barrskog att tala om har de möjligheter att överleva där, och det lär finnas små populationer på några skogklädda platser efter en invasion 1996. Efter Heiðmörkblev återstoden en repris av gårdagen. När vi kom till Njarðvíkurfitjarlyste solen och det kändes faktiskt behagligt. De båda amerikanska bläsänderna fanns kvar liksom vittrutarna. I USA hade de amerikanska bläsänderna bara börjat rugga till praktdräkt, men här var de helt till sin fördel med blänkande gröna huvuden. Vi lade ett par timmar längst ute vid Garðskagi. Havssulorna var vidunderligt vackra i det skarpa medljuset. Det var lågvatten när vi kom så Birger tog kameran och lade iväg över de hala stenarna

längst bort på udden för att få flyktbilder. Vi andra stannade kvar och lät tubkikarna svepa längs horisonten. Det dröjde inte länge innan de första tretåiga måsarna följde och efter dem några stormfåglar. Nedanför betongpiren höll det till en liten flock skärsnäppor. Med kameran över axeln tog jag mig ner. På hala stenar och ännu halare tång gick det att komma nära. Nästan direkt märkte jag att vattnet rörde sig bland stenarna. Tidvattnet var på väg in. Jag klarade mig enkelt upp på det torra, men hur var det med Birger? Han kom sättande i rask takt. Som väl var hade han haft koll på hur högt vattnet nådde på en bestämd sten och tack vare det lyckades han med nöd och näppe komma iland torrskodd. Sen lunch intogs på en restaurang i Sandgerði där servitrisen misstänksamt höjde på ögonbrynen när Magnus ville ha kaffe latte till sin hamburgare. Längs piren utanför restaurangen gled trutar fram och tillbaka. Det var bara att smyga upp och sätta sig medan vittrutar och vitvingade trutar passerade förbi, både unga och äldre fåglar. Ja det var förstås havstrutar också plus någon tretåig mås och fiskmås men ska sanningen fram så fick de inte mycket uppmärksamhet. Obsandet för dagen, för Island och för resan avslutades vid Hafnir med stopp på ett par ställen. Och ser man på, inte långt från hamnpiren låg en strömandshane i praktdräkt. Det kändes som en värdig avslutning på det hela. Lördag 29 september Hemresedag med väckning redan 04. Eftersom de flesta flyg till Europa går tidigt på morgonen serverades frukost på hotellet redan då. Hela gruppen fanns på plats när bilarna lastades en sista gång en timme senare. Allt flöt på som det skulle. Hyrbilarna kunde lämnas tillbaka och väskorna checkas in i god tid. Planen till Kastrup och Arlanda gick ungefär samtidigt så i avgångshallen kunde vi tacka Magnus och varandra för två intensiva och givande veckor och gå till var sin gate. Lennart Risberg Större båtstjärt. 18 Foto: Birger Olsen

Amerikansk bläsand. FÅGLAR USA [Mute Swan Knölsvan Cygnus olor] vanlig, sedd dagligen; introducerad 1. Snow Goose Snögås Anser caerulescens 2 Brigantine 22/9 2. Canada Goose Kanadagås Branta canadensis vanlig, sedd dagligen 3. Wood Duck Brudand Aix sponsa 1 Lily Lake 17/9, 5 Bombay Hook 20/9 4. American Wigeon Amerikansk bläsand Anas americana 40 Jamaica Bay 16/9, 10 Bunker Pond 17/9, 25 Bunker Pond 18/9, 12 Bunker Pond 19/9, 72 Bombay Hook 20/9, 18 Bunker Pond 21/9, 6 Brigantine 22/9, 19 Bunker Pond 24/9, 20 Jamaica Bay 25/9 5. Gadwall Snatterand Anas strepera 20 Jamaica Bay 16/9, 4 Bunker Pond 17/9, 4 Bunker Pond 18/9, 4 Bunker Pond 19/9, 9 Bombay Hook 20/9, 1 Bunker Pond 21/9, 3 Bunker Pond 24/9, 5 Jamaica Bay 25/9 6. Green-winged Teal Amerikansk kricka Anas crecca 8 Jamaica Bay 16/9, 10 Bunker Pond 17/9, 10 Bunker Pond 18/9, talrik Bombay Hook 20/9, 12 Bunker Pond 21/9, 20 Cape May Meadows 21/9, 500 Brigantine 22/9, 15 Cape May Meadows 23/9, 7 Bunker Pond 24/9, tämligen vanlig Jamaica Bay 25/9 7. Mallard Gräsand Anas platyrhynchos vanlig, sedd dagligen 8. American Black Duck Svartand Anas rubribes 30 Jamaica Bay 16/9, 1 Bombay Hook 20/9, 50 Brigantine 22/9, 4 Cape May Meadows 23/9 9. Northern Pintail Stjärtand Anas acuta 2 Jamaica Bay 16/9, 2 Bunker Pond 17/9, 1 Bunker Pond 18/9, smärre antal Bombay Hook 20/9, 9 Brigantine 22/9, 1 Jamaica Bay 25/9 10. Blue-winged Teal Blåvingad årta Anas discors 15 Jamaica Bay 16/9, 7 Bunker Pond 17/9, 1 Bunker Pond 19/9, vanlig Bombay Hook 20/9, 1 Bunker Pond 21/9, 1 Cape May Meadows 21/9, 60 Brigantine 22/9, 3 Cape May Meadows 23/9, 2 Bunker Pond 24/9, 1 Jamaica Bay 25/9 11. Northern Shoveler Skedand Anas clypeata 10 Jamaica Bay 16/9, 8 Bunker Pond 17/9, 10 Bunker Pond 18/9, 10 Bunker Pond 19/9, vanlig Bombay Hook 20/9, 8 Bunker Pond 21/9, 4 Cape May Meadows 21/9, 30 Brigantine 22/9, 6 Bunker Pond 24/9, smärre antal Jamaica Bay 25/9 12. Hooded Merganser Kamskrake Merganser cucullatus 4 Brigantine 22/9 13. Ruddy Duck Amerikansk kopparand Oxyura jamaicensis 5 Jamaica Bay 16/9, 11 Bombay Hook 20/9, 4 Brigantine 22/9, 1 Lily Lake 24/9, 7 Jamaica Bay 25/9

[Turkey Kalkon Meleagris gallopavo] 8 längs vägen 20/9, 30 längs vägen 25/9, 4 New York 25/9; återinplanterad, gjorde klart tamfågelintryck 14. Pied-billed Grebe Tjocknäbbad dopping Podilymbus podiceps 3 Jamaica Bay 16/9, 5 Bunker Pond 17/9, 1 Bunker Pond 18/9, 1 Belleplain State Forest 18/9, 1 Lily Lake 19/9, 3 Bunker Pond 19/9, 10 Bombay Hook 20/9, 1 Lily Lake 21/9, 1 Bunker Pond 21/9, 3 Cape May Meadows 21/9, 10 Brigantine 22/9, 1 Belleplain State Forest 23/9, 1 Cape May Meadows 23/9, 1 Cape May Point 24/9, 1 Lily Lake 24/9, 1 Jamaica Bay 25/9 15. Northern Gannet Havssula Morus bassanus 1 Cape May Point Bunker 18/9, 1 Higbee Dyke 19/9, 1 Stone Harbor Point 19/9, 1 Cape May Lewes 20/9, 5 Avalon 22/9 16. Double-crested Cormorant Öronskarv Phalacrocorax auritus vanlig, sedd dagligen 17. Brown Pelican Brun pelikan Pelecanus occidentalis 1 Jamaica Bay 16/9, 2 Cape May Point 17/9 18. American Bittern Amerikansk rördrom Botaurus lentiginosus 1 Brigantine 22/9 19. Black-crowned Night-heron Natthäger Nycticorax nycticorax 20 Jamaica Bay 16/9, 2 längs vägen 18/9, 1 Nummy s Island 19/9, 4 Bombay Hook 20/9, 7 Brigantine 22/9, 20 Jamaica Bay 25/9 20. Green Heron Grönryggad häger Butorides virescens 1 Lily Lake 17/9, 1 Bunker Pond 17/9, 2 Two Mile Landing 17/9, 2 Brigantine 22/9 21. Little Blue Heron Blåhäger Egretta caerulea 1 Jamaica Bay 16/9, 1 Nummy s Island 19/9, 1 Stone Harbor Point 19/9, 1 Bombay Hook 20/9, 1 Nummy s Island 21/9, 3 Brigantine 22/9 22. Tricoloured Heron Trefärgad häger Egretta tricolor 2 Jamaica Bay 16/9, 2 Nummy s Island 19/9, 1 Bombay Hook 20/9, 1 Nummy s Island 21/9, 1 Brigantine 22/9 Snöhäger. 23. Snowy Egret Snöhäger Egretta thula smärre antal Jamaica Bay 16/9, 17/9, talrik Jakes Landing 18/9, smärre antal 19/9, tämligen vanlig Bombay Hook 20/9, smärre antal 21/9, tämligen vanlig Brigantine 22/9, smärre antal 23/9, smärre antal 24/9, 40 Jamaica Bay 25/9 24. Great Egret Ägretthäger Egretta alba smärre antal Jamaica Bay 16/9, 17/9, 18/9, smärre antal 19/9, tämligen vanlig Bombay Hook 20/9, smärre antal 21/9, tämligen vanlig Brigantine 22/9, 100 längs vägen Wildwood Cape May 23/9, smärre antal 24/9, 20 Jamaica Bay 25/9 25. Great Blue Heron Amerikansk gråhäger Ardea herodias 10 Jamaica Bay 16/9, 3 ex. 17/9, 1 ex. 18/9, 9 ex. 19/9, 10 Bombay Hook 20/9, 5 ex. 21/9, 5 Brigantine 22/9, 3 Jakes Landing 23/9, 4 ex. 24/9, 2 ex. 25/9 20