Förlossningsberättelse Torsdag 17 oktober På kvällen börjar jag känna av mensvärkslika smärtor i nedre delen av magen. Jag antar att det är helt normalt och reflekterar inte mer över det. Jag sover oroligt och vaknar många gånger. Fredag 18 oktober På morgonen besöker jag min barnmorska på mödravårdscentralen och hon fastställer att Ester fixerat sig rätt. Barnmorkan upplyser mig även om att eftersom jag ni är i vecka 34+0 så stoppas inte ett eventuellt förlossningsarbete (jag tror Ester hörde det här ). Jag nämner i förbigående att jag känt av mensvärk och att jag sovit dåligt, men det verkar inte vara något att lägga någon större vikt vid. Under fredag eftermiddag tycker jag att kramperna kommer allt mer regelbundet och börjar leta Googla det mesta som rör sammandragningar, förvärkar och värkar. Misstänker att det kan vara förvärkar och laddar hem en värktimer som app i mobilen. På kvällen ringer 1177 för att rådfråga och de hänvisar mig till förlossningen. Koordinatorn på förlossningen menar att det kan vara fråga om förvärkar, men att det också kan gå över. Jag bestämmer mig för att avvakta över natten och ser vad det bär av. Sover oroligt och känner av kramperna/värkarna. Lördag 19 oktober Slemproppen går vid kl 9 på morgonen och eftersom jag fortfarande känner av värkar gör jag och Peter oss redo för att åka in till förlossningen på kontroll. Typiskt att det är
helg så att man inte kan åka till MVC för detta. Dock stöter jag på en surkärring på telefon som vill att jag stannar hemma. Peter väljer att inte åka på planerad fest under kvällen, här kan det ju bli bebis. Peter vill väldigt gärna att jag provar att ringa till förlossningen igen för att få komma in på kontroll, får prata med en trevligare kvinna denna gång som ger oss ok att komma in. Barnmorskan gör en kontroll och allt ser bra ut. Jag är 1 cm öppen, men det kan fortfarande gå åt båda håll, mot förlossningsvärkar eller att det avstannar. Jag får med mig smärtstillande tabletter och värmekudde och råds vila. Söndag 20 oktober Jag vaknar kl 01:30 och kan inte somna om på grund av värkar. Jag använder vetekudden och andningen. Eftersom jag får en blödning åker vi in till förlossningen vid kl 4. Jag blir undersökt av läkare som meddelar att en förlossning är på gång, men att jag fortfarande är i latensfasen (upp till 3-4 cm då man går in i ett aktivt förlossningsarbete). Vi får åka hem igen. På morgonen börjar värkarna bli riktigt jobbiga och jag tar ett bad för att stilla smärtorna, det går helt ok. Efter badet ringer jag åter till förlossningen och ber om att få komma in för att få hjälp med smärtlindring. Den här gången packar vi väskorna och räknatr med att få stanna. Vi kommer in till förlossningen vid kl 12 och jag gråter krokodiltårar en stund medan Peter tröstar, dessa hormoner. Barnmorskan vi träffar fastställer att jag öppnat mig 3 cm och ger oss ett rum. Jag trodde jag skulle klara smärtorna bättre, jag är lite besviken på mig själv. Hur jobbigt kommer detta bli? Klarar jag det här?
Första smärtlindringen får bli nya värktabletter och värmekudde. Allt är väldigt rörigt och jag får byta barnmorska flera gånger. Jag orkar inte bry mig så mycket, mitt viktigaste stöd är Peter och han är jättebra. Kl 16:30 får jag lustgas. Till en början tycker jag inte alls om det, jag blir snurrig och illamående och lyckas inte tima värkarna så den positiva effekten uteblir. Ett tag är det rätt roligt också, mellan värkarna blir det många skratt tillsammans med Peter. Jag kämpar på med lustgasen som bli min vän inom någon timme eller två. Kl 19 undersöks jag på nytt och är då 4 cm öppen. Helvete vad ont det gör! Jag ber om epidural (ryggbedövning/eda). Jag behöver vila! Jag har inte sovit ordentligt sedan natten onsdag-torsdag och hela kroppen börjar skaka av utmattning. Kommer jag orka det här? Jag har inte hunnit träna på det här med målbild osv. jag trodde att jag skulle få mer tid till det. Jag ber Peter plocka fram de kläder vi tagit med till Ester och jag försöker visualisera hur roligt det kommer bli att få ta på henne dom. Kl 19:30 meddelas neonatalavdelningen att Ester kommer på besök någon gång under natten. Lilltjejen, varför hade du så bråttom? Narkosläkaren är tydligen jätteupptagen, eller så har alla dessa barnmorskor rört till det och tappat bort mig. Kl 22 får
jag ny barnmorska som går på nattskiftet, Petra underbara människa! Hon kallar åter på narkosläkaren som lägger en epidural kl 23. Innan epidural bedöms jag vara öppen 6 cm. Epidural, underbara epidural. Under 10 minuter blir värkarna superlätta att ta dig igenom, bara ett litat tryck kvar nedåt. Plötsligt känner jag hur Ester boxar till mig långt ner i bäckenet, what?! Efter egen kort analys misstänker jag att det är vattnet som gått. Med en gång byter värkarna karaktär, krystvärkar. Nu har jag inte längre så stor nytta av epiduralen. Jag kallar på Petra och säger att nu är det dags att krysta. Mycket riktigt, 10 cm öppen. Jag är jättetrött, hur ska detta gå? Måndag 21 oktober Kring kl 00:00 börjar arbetet med att krysta, inte aktivt, men genom att värkarna trycker på nedåt. Kl 00:25 får jag hjälpa till att krysta på aktivt. Barnmorskan Petra ger tydliga instruktioner om hur jag ska krysta för att få jobbet gjort, men det är riktigt tufft att göra som hon säger. Någonstans här, i en enda dimma, kaskadkräks jag av ren och skär smärta. Kl 00:47 flyger Ester ut i en våt splash som blöter ner hela Petra som får fostervatten i munnen(!). Ester får inte komma upp på mitt bröst eftersom hon behöver hjälp med andningen. Pappa tar en bild på lilltjejen så att jag får se henne innan de tar ner henne på neonatalavdelningen. Jag känner ingen oro utan litar till fullo på personalen och har inga tankar på att det kommer gå allt annat än bra, kanske är jag för trött för att orka tänka annat? Pappa är uppenbart emmotionell och det kommer några tårar. Han tycker att hon är helt fantastiskt söt. Efter en kort vila kommer silverbrickan med varm choklad, juice och smörgåsar. Jag ligger utmattad och tittar på detta
en stund innan jag försiktigt och långsamt försöker tugga i mig en macka, jag har aldrig varit så trött! På väg ner till BB gör vi ett kort besök hos Ester på neonatalavdelningen, hon behöver inte längre syrgasmask, men ligger i en kuvös för extra värme samt att de lagt ett litet övertryck över näsan för att underlätta andningen. På BB sover vi båda som två stockar mellan kl 4-9 och efter en snabb frukost tar vi hissen upp till vår lilltjej. Nu behöver hon inte längre kuvösen så vi får hålla henne för första gången, så mysigt och så mycket kärlek!