Enskild prövning och komplettering av gymnasiebetyg. Kent Löfgren

Enskild prövning och komplettering av gymnasiebetyg Kent Löfgren i

Innehållsförteckning BAKGRUND... 2 BEGREPPEN PRÖVNING SAMT BEHÖRIGHETS- OCH KONKURRENSKOMPLETTERING...2 Den första formen av komplettering: Behörighetskomplettering...2 Den andra formen: Konkurrenskomplettering...3 Utbyteskomplettering...3 Tilläggskomplettering...3 Övrigt...3 EN HISTORISK BELYSNING AV REFORMER 1968-2002...4 U68, Kompetensutredningen och Kompetenskommittén...4 Tillträdesutredningen...6 1993 års högskolereform...8 Betygsreformerna i gymnasieskolan och i komvux under mitten av 1990-talet...9 RUT93 och de nya betygens försämrade prognosvärde...10 Betygens fortsatta betydelse vid urval till högre utbildning 12 Konkurrenskompletteringar skall få tillgodoräknas...13 Gymnasieutredningen...13 Sammanfattning...14 NUVARANDE REGLER FÖR PRÖVNING...15 Regler för prövning under den ordinarie gymnasietiden...15 Rätt till prövning i komvux...16 Några villkor för prövning i gymnasiet och i komvux...17 TIDIGARE FORSKNING...18 Henryssons studie av kompletterade betyg och prestation18 Skolverkets utredning år 2000 om gymnasiebetyg...19 ii

UNDERSÖKNINGEN... 19 SYFTE...19 METOD...19 De 12 informanterna samt övriga informationskällor...19 Mätinstrument och procedur vid mätningen...21 Behandling av insamlade uppgifter...22 RESULTAT OCH DISKUSSION...22 Hur prövningarna planeras och administreras...22 Kostnader...24 Fasta prövningstillfällen eller ett mer fritt system...24 Kommunerna vill ge medborgarna en god service...25 Lärare genomför prövningarna, ibland med medbedömare25 Medbedömare...26 Ersättning till lärare och medbedömare...26 Vad informanterna vet om proven och provdeltagarna...27 Antalet prövningar uppges öka...28 Utvärdering och kvalitetssäkring...28 Lagar och förordningar upplevs som tvetydiga...29 SAMMANFATTNING...30 AVSLUTANDE KOMMENTARER...31 REFERENSER...33 BILAGA 1...35 BILAGA 2...36 iii

Sedan mitten av 1990-talet är det möjligt att genomgå prövningar, vid gymnasieskolor och komvuxenheter i landets samtliga kommuner, i syfte att höja ett existerande gymnasiebetyg. Det är också möjligt att använda detta förbättrade betyg vid en ansökan till högskolan, där det ingår i meritvärderingen precis som de övriga betygen från den ordinarie gymnasietiden. Denna studie handlar om prövning av gymnasiebetyg. Syftet är att kartlägga och analysera hur prövningar planeras och genomförs i 12 kommuner av varierande storlek och med skiftande geografiskt läge. Vilka eventuella skillnader existerar, mellan kommunerna, och hur kan dessa tolkas? Någon liknande undersökning har inte genomförts tidigare och därför har denna studie utformats som en pilotstudie inom området. Studien genomfördes 2002-2003 inom VALUTA-projektet (Validering av den högre utbildningens antagningssystem), som finansieras av Riksbankens Jubileumsfond. VALUTA-projektet är ett samarbete mellan Enheten för Pedagogiska mätningar, Umeå universitet och Institutionen för Pedagogik och Didaktik, Göteborgs universitet. Disposition Inledningsvis diskuteras begreppen behörighetskomplettering och konkurrenskomplettering. Även om begreppen per se inte är i fokus i denna studie, är de viktiga att reda ut. De är starkt sammankopplade med företeelsen prövning eftersom ett betyg från en prövning kan användas i kompletterande syfte vid en ansökan till ett universitet eller en högskola. Därefter följer en historisk genomgång av svenska utbildningsreformer vad avser komplettering av betyg. Det är nödvändigt att genomföra en sådan bakgrundteckning eftersom det bidrar till en bättre förståelse för de nu rådande bestämmelserna. Efter denna tillbakablick kommer en beskrivning av de nuvarande reglerna för prövning, med hänvisningar till aktuella författningar. Därefter följer en genomgång av tidigare forskning. Slutligen presenteras den empiriska undersökningen. Där redovisas syfte, metod och resultat och sist återfinns en sammanfattning och en diskussion. 1

BAKGRUND BEGREPPEN PRÖVNING SAMT BEHÖRIGHETS- OCH KONKURRENSKOMPLETTERING En individ genomför en prövning för att få ett betyg från en gymnasiekurs. Prövningen, exempelvis i bildämnet, sker vid en gymnasieskola eller en komvuxskola. Den leds av en lärare och kan ske i form av muntliga, skriftliga och/eller praktiska prov. Kunskapsmätningen kan ske med hjälp av ett praktiskt prov samt en skriftlig uppsats och det kan gå en eller flera dagar mellan de tillfällen då individen genomför provet och när han eller hon lämnar in uppsatsen. En prövning kan således bestå av flera mättillfällen, fördelade över tid, där individens kunskaper bedöms upprepade gånger. Prövningar i en och samma gymnasiekurs, till exempel Matematik A, kan också se olika ut beroende på vilken lärare som leder dem. Den första formen av komplettering: Behörighetskomplettering Det finns flera orsaker till varför man väljer att genomföra en prövning. En orsak kan vara att man vill komplettera sina betyg inför en ansökan till högre utbildning. Ett exempel på en sådan komplettering är när en individ saknar betyg (eller har betyget Icke godkänd, IG), från en kurs som krävs för att komma in på en högskoleutbildning. Det kan vara en person som vill läsa nationalekonomi och bara har Matematik A och B sedan tidigare. Han eller hon måste då behörighetskomplettera med Matematik C, eftersom detta krävs för att kunna antas till utbildningen. Låt oss anta att individen betygskompletterar, genom att studera vid komvux, och erhåller minst betyget Godkänd (G) från kursen. I meritvärderingen, som görs vid ansökan till högskolan, tas betyget från denna kurs med i beräkningen av jämförelsetalet, vare sig det höjer eller sänker det totala jämförelsetalet. En betygskomplettering från en kurs som är nödvändig för behörighet räknas alltid med i ansökan. 2

Den andra formen: Konkurrenskomplettering En komplettering kan också ske i form av en så kallad konkurrenskomplettering, av vilken det finns två typer: Utbyteskomplettering och tilläggskomplettering. Utbyteskomplettering Ett exempel på utbyteskomplettering är när en individ, som har betyg från alla de kurser som krävs för att komma in på en högskoleutbildning, vill höja sitt betyg. I detta fall har alltså individen ett slutbetyg och behöver därför inte behörighetskomplettera. Men individen vill dock höja betyget, i en eller flera redan godkända kurser, genom att genomgå prövning. Det kan vara en individ som vill påbörja exempelvis socionomutbildningen men som har ett gymnasiebetyg som han eller hon tror är för lågt för att komma in på det programmet. Tilläggskomplettering Vid tilläggskomplettering skaffar sig individen ett betyg från en helt ny kurs. Det innebär att han eller hon kan höja sitt jämförelsetal genom att skaffa betyg från en gymnasiekurs som tidigare inte varit en del i hans eller hennes slutbetyg (dock ej lokala kurser). Betyget från denna kurs kan sedan tillgodoräknas vid en ansökan till en högskola, eftersom betyg från kurser som studerats efter gymnasietiden används i beräkningen av jämförelsetalet om detta höjs. En individ som tilläggskompletterar har alltså redan betyg från alla de kurser som krävs för att komma in på en högskoleutbildning och behöver inte behörighetskomplettera. Övrigt Värt att notera, är att en utbyteskomplettering har större styrka i jämförelse med en tilläggskomplettering. Detta eftersom individen ersätter ett lägre betyg med ett högre. Vid en tilläggskomplettering lägger individen bara till ett nytt betyg till de övriga och detta höjer vanligtvis inte jämförelsetalet i lika stor omfattning. Här kan det också vara på sin plats att påpeka att betyget från en prövning i ett gymnasieämne, exempelvis Matematik C, kan klassificeras 3

på olika sätt vid själva ansökningstillfället. Låt oss anta att en individ saknar betyg i ämnet Matematik C från den ordinarie gymnasietiden. Han eller hon genomgår en prövning vid en komvuxenhet i den egna kommunen och får betyget G. Denna individ söker sedan till två olika universitetsutbildningar vid ett och samma universitet: Socionomutbildningen samt en utbildning i nationalekonomi. Till utbildningen i nationalekonomi är antagningskravet att man har minst betyget Godkänd från gymnasiekursen Matematik C. I detta fall kommer den myndighet som ansvarar för meritvärderingen vid ansökan (i de allra flesta fall Verket för högskoleservice, men det kan även vara universitetet) att klassificera prövningen som en behörighetskomplettering. Något motsvarande krav finns inte för socionomutbildningen i vårt exempel. I detta fall kommer prövningen att klassificeras som en konkurrenskomplettering (tilläggskomplettering). EN HISTORISK BELYSNING AV REFORMER 1968-2002 U68, Kompetensutredningen och Kompetenskommittén 1968 års utbildningsreform, U68, var en omfattande utredning som kom att ligga till grund för förändringsarbetet inom den högre utbildningen under många år framåt. U68:s slutbetänkande, Högskolan, publicerades 1973 (SOU 1973:2). Vad beträffade betygskomplettering var bestämmelserna för urval från 1968 och framåt sådana att individen kunde komplettera sina gymnasiebetyg i de fall han eller hon saknade betyg i ämnet. Det som gällde var alltså att behörighetskomplettering tilläts men inte konkurrenskomplettering. Betyg efter behörighetskomplettering togs med i beräkningen av medelvärdet men högst upp till medelvärdet på slutbetyget från gymnasiet. En annan utredning som genomfördes vid ungefär samma tidsperiod var Kompetensutredningen, KU. KU:s huvudbetänkande var Vägar till högre utbildning del 1 och 2 (SOU 1970:21 och SOU 1970:55). Detta betänkande resulterade i regeringens proposition 1972:84, Vissa riktlinjer för reformering av regler, urval med mera för den högre utbildningen. I propositionen, som senare antogs av Riksdagen, sades att personer som avslutat sin gymnasieskolgång skulle ha möjlighet att utan allt för omfattande kompletteringar kunna gå vidare till högre utbildning (Högskoleverket, 1997). KU:s utredning innebar 4

också att Sten Henrysson med flera påbörjade arbetet med det studielämplighetsprov som senare utvecklades till Högskoleprovet. 1972 påbörjades ytterligare en utredning: Kompetenskommittén, KK, vars slutbetänkande Om behörighet och antagning till högskolan publicerades 1974 (SOU 1974:71). Även denna utredning behandlade frågor om gymnasiebetyg och ansökan till högre utbildning. KK ansåg också att behörighetskomplettering skulle vara tillåtet, det vill säga att individen skaffade sig gymnasiebetyg efter den ordinarie gymnasietiden. KK föreslog däremot att betyg i ämnen som behörighetskompletterats inte skulle ingå i betygsmeriteringen. Behörighetskompletteringarna hade fram tills nu tillåtits påverka betygsmedelvärdet, vid ansökan till högre utbildning, men KK ville avskaffa den möjligheten. KK var också emot konkurrenskomplettering. KK:s utredning, och även diskussionerna efter tidigare utredningars betänkanden, ledde till att ett antal remisser och motioner författades som handlade om antagningssystemet till högre utbildning. Några motioner kom att handla om komplettering av betyg och meritvärdering. Det kan påpekas att just denna fråga, om hur behörighetskomplettering skall meritvärderas, med jämna mellanrum tas upp till diskussion och också under olika perioder hanteras olika. (Högskoleverket, 1997, s. 40.) Resultatet av KK:s utredning och de efterföljande remissdiskussionerna blev proposition 1975:9 Reformering av högskoleutbildningen. Propositionen följde KK:s förslag på det stora hela och den antogs av Riksdagen. Ett nytt verk inrättades också våren 1975, Universitetsoch högskoleämbetet, UHÄ, som fick till uppgift att planera och samordna verksamhet för högskolorna i landet. Vid UHÄ skapades en avdelning för centraliserad antagning till högre utbildning. Denna avdelning fick också ett övergripande ansvar för frågor som gällde det svenska antagningssystemet till högre utbildning. 1976 vann den borgerliga regeringen riksdagsvalet. De kom att sitta vid makten till och med 1981, då det åter blev en socialdemokratisk regering. 1977 fastslogs den nya högskolelagen (SFS 1992:1434). Denna lag kompletterades med förordningar utgivna av UHÄ, och den första antagningen utifrån dessa föreskrifter gjordes hösten 1977. 1977 års för- 5

ordning innebar att betyg som var resultatet av behörighetskomplettering inte påverkade medelvärdet. Konkurrenskomplettering var inte tillåtet. Under åren därpå skrevs proposition 1979/80:158 Ändringar i reglerna för tillträde till högskoleutbildning och tillträdesreglerna debatterades i Riksdagen, vilket ledde till vissa ändringar i 1977 års bestämmelser. Bland annat förändrades synen på den roll som kompletterade betyg skulle ha vid meritvärderingen. Tidigare hade KK:s rekommendationer lett till att betyg av detta slag inte ingått i beräkningarna. De regler som nu infördes innebar att betyg som var resultatet av en behörighetskomplettering kunde sänka medelvärdet (Högskoleverket, 1997). UHÄ övertog ansvaret för Högskoleprovet från Skolöverstyrelsen, SÖ, år 1981. Tillträdesutredningen Debatten kring tillträdesreglerna fortsatte naturligtvis under resten av 1980-talet. Det blev aktuellt med en utredning, vilket skedde september 1983 när Tillträdesutredningen tillsattes. Tillträdesutredningen fick till uppdrag att se över gällande regler och bestämmelser vad avsåg behörighet och urval till högre utbildning. Det var nya tider nu så någon långrotning var det inte tal om. Jämfört med tidigare utredningar fick denna utredning [Tillträdesutredningen] en kort tid för sitt arbete. (Högskoleverket, 1997, s. 52.) Utredningen lämnade sitt slutbetänkande 1985 (SOU 1985:57, Tillträde till högskolan ). Det man sade i det betänkandet var att det svenska antagningssystemet var ovanligt centraltstyrt vid en jämförelse med situationen i andra länder. Därför ville man utveckla systemet. Man sade att systemet skulle bli mer anpassat till individernas kompetenser och till de olika utbildningarna. Det var också utredningens uppfattning att det var omöjligt att undvika att individer, som var måna att komma in på viss högskoleutbildning, gjorde taktiska val i gymnasieskolan. Det viktigaste sades vara att framtida lagar och förordningar utformades så att de stimulerar till från högskolans synpunkt positiva överväganden och beteenden från de blivande studenternas sida (Högskoleverket, 1997, 53). 6

Tillträdesutredningen diskuterade kompletterade betyg och rekommenderade att gällande regler borde användas även fortsättningsvis. Tanken på konkurrenskomplettering refuserades, med hänvisning till negativa erfarenheter i Norge och Finland två länder där sådan komplettering var möjlig. En negativ effekt, som hade rapporterats från dessa länder, var att omfattningen av konkurrenskompletteringarna blivit så stor. Det sades också att konkurrenskompletteringarna sällan bidrog till ett bättre urval av studerande, samtidigt som den hade en tendens att medföra ökad social selektion och ökade kostnader för individen och för samhället (Högskoleverket, 1995, s. 97). Vad beträffar urvalsreglerna sade Tillträdesutredningen att betyg och högskoleprov skulle vara grunden för antagningen till högre utbildning. Högskoleprovet var dock inte en väg till högskolan för alla vid den tiden. Studier hade visat att gymnasiebetyg och resultat från högskoleprovet båda var goda indikatorer på framgång i studier vid högskolor och universitet. Högskoleprovet sågs som ett medel att nå tillträde till högre utbildning för individer som saknade gymnasiebetyg eller för sökande som av olika anledningar hade misslyckats med sina ordinarie gymnasiestudier. Efter remissrundan skrev regeringen proposition 1987/88:109 Urval till högskoleutbildning. Grundinställningen i denna proposition var att blivande studenter ska vara förberedda för högre studier när de kommer till högskolorna. Ansvaret för att kunskaperna håller god kvalitet och att individen i övrigt är förberedd inför studier vid högskolan, ligger på individen själv. När det gällde urvalet ställde sig propositionen bakom tidigare uttalanden om att gymnasiebetyg och högskoleprov skulle vara de viktigaste urvalsinstrumenten. Man tog ställning i frågan om betygens roll vid meritvärderingen och sade att medelbetygen från gymnasieskolan skulle ligga till grund för urvalet. Propositionen menade att medelbetyget från den ordinarie gymnasieskolan skulle ligga till grund för betygsurvalet i så stor utsträckning som möjligt utan att allt för många justeringar behövdes göras (Högskoleverket, 1997, s. 63). Man föreslog att betyg som var resultatet av behörighetskomplettering skulle räknas in i medelbetyget precis som de övriga betygen från gymnasieskolan. Högskoleprovet lyftes också fram av 1983 års Tillträdesutredning som en andra chans. Man menade att provet skulle få en mer omfattande användning än vad det hade vid denna tidpunkt. 7

Ändringarna efter proposition 1987/88:109 Urval till högskoleutbildning trädde i kraft hösten 1991. Nu kunde behörighetskompletterade betyg både höja och sänka betygsmedelvärdet vid en ansökan till högre utbildning. Konkurrenskomplettering var fortfarande inte tillåtet. 1993 års högskolereform Det blev borgerlig seger i riksdagsvalet 1991. Det förändringsarbete med decentralisering som mål, som hade påbörjats av den socialdemokratiska regeringen under mitten av 1980-talet, fullföljdes och utvecklades under den borgerliga regeringens ledning (Högskoleverket, 1997). Utredningar initierades, som granskade antagningssystemet, och det beslöts att ett antal ändringar skulle införas i systemet inför hösten 1993. Ändringarna skulle innebära att högskolorna fick mer att säga till om beträffade antagningen av studenter. En förutsättning för detta var att varje högskola och universitet tilläts vara sin egen antagningsmyndighet för de egna utbildningarna, vilket också skedde under 1990-talets första hälft. Regeringen signalerade också att UHÄ skulle avvecklas under 1992 eftersom behovet av centrala instanser av den typen skulle minska. En ny servicemyndighet föddes vid samma tid, Verket för högskoleservice (VHS). Dessa snabba förändringar i början av 1990-talet förde med sig en viss osäkerhet beträffande ledning och samverkan av antagningen (Högskoleverket, 1997). I juli 1993 trädde också en ny version av högskoleförordningen i kraft (SFS 1993:100). Dessa organisatoriska och författningsmässiga förändringar, som kom att kallas 1993 års högskolereform, innebar också att högskolorna fick mer att säga till om beträffande meritvärderingen av gymnasiebetyg. Modellerna för att beräkna medelvärdet på betyget blev också allt fler. Några högskolor införde viktning, andra lade ett lägsta värde på medelbetyget för att sökande skulle få delta i urvalet, några hade tilläggspoäng för vissa ämnen eller en viss linje i gymnasieskolan etc. (Högskoleverket, 1997, s. 74.) De första antagningarna efter de nya bestämmelserna skedde hösten 1993. Varje högskola bestämde själv hur betygsvärderingen skulle gå till. Beträffande behörighetskomplettering använde högskolorna de gängse principerna. Under de närmsta åren utvecklades olika behörig- 8

hetsregler för utbildningarna i landet och alternativa urvalsmetoder som intervjuer och arbetsprov utprövades vid lärosätena. Förändringarna ledde till ett system som var decentraliserat och samtidigt komplext, och till detta bidrog även den nya syn på kompletteringar som var en följd av gymnasieskolans reformering (Högskoleverket, 1997, s. 74). Betygsreformerna i gymnasieskolan och i komvux under mitten av 1990-talet Reformerna under 1990-talet nya bestämmelser för gymnasieskolan och en förnyelse av komvuxförordningen gjorde det möjligt att genomgå prövning för högre betyg i ett tidigare betygsatt ämne. Det blev möjligt att höja ett redan satt betyg från exempelvis betyget G till MVG efter den ordinarie gymnasieskolan. Den nya gymnasieskolan fick också ett nytt betygssystem med målrelaterade betyg med fyra nivåer. Våren 1997 gick de första gymnasieungdomarna ut med de nya målrelaterade betygen (de så kallade bokstavsbetygen : IG, G, VG, MVG). Många ansåg det då självklart att kompletterade betyg skulle kunna tillgodoräknas vid meritvärderingen. Det gav ju den sökande möjlighet att förbättra sitt meritunderlag. Trycket på högskolorna att lösa frågan var därför stort. /--- / Till de flesta utbildningar kunde den sökande nu även få tillgodoräkna sig betyg som kompletterats endast i konkurrenssyfte. (Högskoleverket, 1995, s. 97-98.) I riksdagsvalet 1994 kom socialdemokraterna till makten. 1995 tillkom Högskoleverket, med uppgift att verka som ett ämbetsverk för högskolesektorn. Högskoleverket fick till uppgift att genomföra tillsyn av universitet och högskolor, exempelvis att pröva lärosätenas rätt att utfärda examina. Verket fick ansvaret för Högskoleprovet. Regeringen såg även över nuvarande funktioner för Verket för högskoleservice och utredde dess framtida uppgifter inom högskolefältet. Det beslöts att verket skulle förbli en statlig myndighet med egen styrelse med representanter från högskolorna och universiteten. 1995 bildades också ett nytt förbund, Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF), kallat Högskoleförbundet. Förbundets uppgift var att verka som samarbetsorgan och intresseorganisation för de högre lärosätena i remissfrågor och utredningar. 9

RUT93 och de nya betygens försämrade prognosvärde Den regering som nu hade fått makten ville utreda 1993 år högskolereform. En utredning hade tillkallats tidigare, och den gavs nu i tilläggsuppgift att se över tillträdesfrågorna. Uppdraget var att se hur arbetet efter reformen hade skett under perioden 1993/94-1995/96. Utredningen antog namnet RUT93. RUT93 lämnade sitt slutbetänkande år 1995 (SOU 1995:71). Ett resultat av RUT93 var att termen allmän behörighet ersattes med grundläggande behörighet. Den grundläggande behörigheten sades vara lägst betyget Godkänd på kurser motsvarande 90 procent av programmet på gymnasieskolan samt lägst betyget Godkänd på vissa kurser. Ett system med standardbehörigheter presenterades, som skulle gälla för större delen av nybörjarna i högskolan. När det gällde de nya målrelaterade betygen konstaterade utredningen RUT93 att förutsättningarna för betygsvärdering och urval var förändrade. De gamla normrelaterade betygen hade haft en mer central roll, menade de. De nya betygen skulle inte gå att använda på samma sätt och det fanns flera skäl till detta. RUT93 menade att det fanns en risk att individer, med betyg i ett ämne och från olika skolor, skulle ha drastiskt skilda kunskaper trots att de hade samma betygsnivå. Man hävdade också att de nya betygen förmodligen skulle ha ett lägre prognosvärde, det vill säga inte klara av att förutsäga kommande studieframgång i så stor utsträckning. De nya betygens prognosvärde kan också diskuteras. De får höjas efter skoltiden även om man redan är godkänd. /- --/ Hur man än räknar på betygsmeriter kommer dessa att vara mer osäkra som urvalsinstrument än de tidigare medelbetygen. (SOU 1995:71, s. 65.) Utredningen sade att prognosvärdet troligen försämrades av det faktum att den som är godkänd kan genomgå prövning för att få ett nytt, högre betyg efter den ordinarie gymnasieskolan. Detta leder till svårigheter att bedöma olika sökande till högskolan eftersom man inte [kommer] att ha någon kontroll över den tid som de sökande lagt ner för att få ett visst [gymnasie-] betyg på en kurs. Vissa har fått betyget på ordinarie tid; andra har läst upp ett Icke godkänt under gymnasietiden, andra åter har tenterat kursen efter det att de slutat skolan. Det är klart att i denna situation säger ett visst betyg på en kurs inte så mycket om en sökandes studieförmåga (Däre- 10

mot ger den ett mått på hans/hennes kunskaper). (SOU 1995:71, s. 65.) Sammanfattningsvis ansåg RUT93, som bestod av arbetsgrupper med tjänstemän och medlemmar från högskolesektorn, att de nya gymnasiebetygen var ett svagt urvalsinstrument för antagning till högskolan. Denna kritik grundade sig bland annat på slutsatser från tidigare utredningar, som Tillträdesutredningen (SOU 1985:57), samt på aktuell mätpedagogisk forskning. RUT93 hade sammankallat svenska forskare och mätpedagoger till en konferens 1995, i syfte att belysa frågan om urval. En rapport publicerades senare (Utbildningsdepartementet, 1995), som innehöll forskarnas uppsatser, där det kloka i att använda målrelaterade betyg i urval ifrågasattes. Forskarna menade att inexaktheten hos betygskriterierna och läro- och kursplanerna för gymnasieskolan gjorde det praktiskt svårt att använda målrelaterade betyg vid urval till högre utbildning. Denna osäkerhet vad beträffade bedömningarna var ett problem enligt Ingemar Wedman, som menade att De problem som vidlåder målrelaterade betyg och som också ska användas för urval handlar sammanfattningsvis om svårigheterna att göra likvärdiga tolkningar av tämligen allmänna dokument. (Utbildningsdepartementet, 1995, s. 97). Allan Svensson var också kritisk till att målrelaterade betyg användes som urvalsinstrument (Utbildningsdepartementet, 1995, s. 111-112). Dessutom pekade han på att konkurrenskompletteringen var ett hot mot ett rättvist urvalssystem, eftersom det fanns en risk för betygsinflation och andra negativa effekter. Konkurrenskompletteringen, sade Svensson, medför förlängda studietider, till kostnad för både individ och samhälle, och det är oklart vilka grupper i samhället som kommer att utnyttja möjligheterna att konkurrenskomplettera (inte minst med tanke på att prövning av gymnasiebetyg är förenat med en avgift för individen). I sin uppsats i RUT93:s rapport (Utbildningsdepartementet, 1995) påminde Svensson också om att Henrysson et al. (1985) hade visat på ett negativt samband mellan å ena sidan komplettering av gymnasiebetyg och å andra 11

sidan studieframgång på högskolan. (Mer om detta nedan under rubriken Tidigare forskning.) RUT93 argumenterade samtidigt för att Högskoleprovet skulle ses som en andra chans för de som saknar tillräckligt bra gymnasiebetyg. Högskoleprovet sågs som ett viktigt komplement till betygen i det svenska antagningssystemet, vilket även tidigare utredningar hade sagt. Betygens fortsatta betydelse vid urval till högre utbildning Det fanns motargument till RUT93:s åsikt om betygens minskade betydelse vid urval. Sådana avvikande uppfattningar uttrycktes av Utbildningsdepartementet. Vid departementet jobbade under samma tidsperiod en grupp med uppdrag att belysa dessa frågor. Gruppen lade fram sin rapport 1995, Gymnasieskolan, en bred grund för högskolan (Ds 1995:56). I rapporten kommenterade man och tog ställning till de förslag som RUT93 hade lämnat och hävdade tvärt om att betygen var användbara för urval. Betygen kommer att vara den viktigaste urvalsgrunden, även efter införandet av de nya målrelaterade systemet, sades det. Utbildningsdepartementet menade också att konkurrenskomplettering skulle tillåtas och att betyg som var resultatet av sådan komplettering skulle tas med i betygsmeriteringen (Högskoleverket, 1997). Regeringens lade fram proposition 1995/96:184, Tillträde till högre utbildning med mera. Den var ett resultat av remissutskicket av RUT93:s betänkande (SOU 1995:71) och Utbildningsdepartementets rapport (Ds 1995:56). I propositionen föreslogs att de enskilda högskolorna även fortsättningsvis skulle vara antagningsmyndighet för meritvärdering och urval. Propositionen, som i huvudsak diskuterade de nya gymnasiebetygen och antagningen till högre utbildning, menade att betyg är ett gott urvalsinstrument. På flera ställen återkommer propositionen till att betygen är den urvalsgrund som det finns mest erfarenhet av och som synes ha det största prognosvärdet. (Högskoleverket, 1997, s. 81.) Högskoleprovet nämns i propositionen (1995/96:184) som det naturliga komplementet till betyg som instrument vid urval till högre utbildning. 12

Konkurrenskompletteringar skall få tillgodoräknas Regeringen uttalar sig i propositionen om betyg som är resultatet av prövning efter gymnasieskolan. Man konstaterar att det sedan några år är tillåtet för individen att genomgå prövning, efter den ordinarie gymnasietiden, för att få högre betyg på kurser som han eller hon redan har ett betyg ifrån. Regeringen föreslår att De betyg som sålunda erhållits skall kunna tillgodoräknas. (Proposition 1995/96:184, s. 27) och vidare föreslår man att Konkurrenskompletteringar skall få tillgodoräknas. (Proposition 1995/96:184, s. 28). Man slår fast att behörighetskompletteringar och konkurrenskompletteringar ska ingå i betygsmeriteringen vid urval till högre utbildning. 1996 hade remissen för propositionen behandlats och Högskoleverket hade tagit fram nya regler för hur meritvärderingen vid urval till högre utbildning skulle ske. Nyskrivna avsnitt lades till högskoleförordningen och bestämmelserna angående konkurrenskomplettering, som tidigare hade diskuterats i propositionen, fastslogs. Några djupare diskussioner kring kompletteringsfrågorna fördes varken i de utredningar som låg till grund för propositionen eller i själva propositionen [proposition 1995/96:184, Tillträde till högre utbildning m.m. ]. Det togs för självklart att beslutet om en generell kompletteringsmöjlighet i den nya gymnasieskolan skulle leda till att även sådana betyg skulle tillgodoräknas. (Högskoleverket, 1995, s. 98.) Av citatet framgår att Riksdagen godkände företeelsen konkurrenskomplettering utan större diskussion. Den blev sålunda en del av antagningssystemet till högskolan från och med 1996. Plötsligt var det möjligt för sökande, med såväl nya målrelaterade gymnasiebetyg som med gamla normrelaterade betyg, att konkurrenskomplettera. Gymnasieutredningen I maj 2000 tillsatte regeringen en utredning med namnet Gymnasieutredningen. Den fick till uppgift att utreda utformningen av gymnasieskolans studievägsutbud. Utredningens slutbetänkande fick titeln Åtta vägar till kunskap. En ny struktur för gymnasieskolan. (SOU 2002:120.) 13

I detta betänkande diskuteras frågan om konkurrenskomplettering och meritvärderingen vid urval till högskolan. Sammanfattningsvis ifrågasätter man om systemet med konkurrenskomplettering behövs. Betänkandet föreslår att systemet med konkurrenskomplettering ses över och man grundar denna rekommendation på flera saker (SOU 2002:120, 370). För det första konstaterar utredarna att betygen minskar sin åtskiljande roll vid urvalet till högskolan, som ett resultat av att många individer höjer sina gymnasiebetyg genom prövning efter gymnasieskolan. Om fler och fler får högsta betyget i alltfler kurser leder det till att betygens prognosvärde sjunker. Man ifrågasätter om personer som har konkurrenskompletterat sina betyg på komvux i grundläggande kurser (i ämnen där de redan har betyg) verkligen har förbättrat sin studieprognos. För det andra säger utredarna att konkurrenskomplettering leder till att individer tvingas avsätta tid till prövningar efter den ordinarie gymnasietiden. Denna tid skulle istället ha kunnat ägnas åt studier vid högskolor och universitet. Individen kommer dessutom att ha förvärvsarbetat ett år mindre än om han eller hon hade gått direkt till den högre utbildningen (SOU 2002:120). Sammanfattning Fram till mitten av 1970-talet kunde betyg i ämnen som behörighetskompletterats räknas in i medelvärdet. Dock kunde detta ske högst upp till medelvärdet av gymnasiebetyget. Efter KK:s utredning, vars slutrapport publicerades 1974, kunde inte längre betyg som behörighetskompletterats inräknas i medelvärdet. Detta förändrades efter att nya tillträdesregler fastslagits 1979, vilket innebar att behörighetskompletterade betyg kunde sänka medelvärdet. Följande anvisningar, utgivna av UHÄ, beskriver vilka regler som gällde våren 1980: Kompletteringsbetyg i ämne, som utgör villkor för särskild behörighet, medräknas om det är lika högt eller lägre än medelbetyget Betyg som är högre än medelbetyget medräknas med samma tal som medelvärdet. (UHÄ augusti 1979, citerat i Henrysson, et al, 1985, s. 15.) Behörighetskomplettering har alltid varit tillåten, men hur dessa betyg ska meritvärderas har varierat under perioden från 1968 till mitten av 14

1990-talet. Konkurrenskomplettering har aldrig varit tillåtet under denna period. Reformerna under 1990-talet har inneburit att graden av styrning av högskolorna via en central myndighet har minskat, jämfört med hur situationen varit tidigare. Högskolorna har fått en större frihet att själva bestämma vilka urvalskriterier som ska gälla och hur meriteringen av de sökande ska gå till. I Sverige har skolväsendet sedan 1990-talet decentraliserats med avseende på skolförvaltning och läroplansarbete (Lidström & Hudson, 1995). Sveriges kommuner har sedan 1990-talets första hälft fått ett ansvar som skolhuvudmän (proposition 1990/91:18, Ansvaret för skolan). För gymnasieskolan gäller ett kommunalt ansvar för skolverksamheten. Det är inte längre skolöverstyrelser och länsskolnämnder som styr planeringen. Gymnasiereformen under första hälften av 1990-talet har inneburit att individer kan genomgå prövning i kurser där de redan har ett betyg, i syfte att höja detta gamla betyg (konkurrenskomplettering). Ovanstående genomgång visar också på en kamp mellan två idéer beträffande konkurrenskompletterade gymnasiebetyg och urval till högre utbildning. Å ena sidan säger tidigare utredningar och forskning nej till att sådana betyg används i meriteringen vid ansökan till högskolan. Å andra sidan inför regeringen konkurrenskomplettering som en del av det svenska utbildningssystemet från och med 1990-talets första hälft. Det fastslås också vid denna tidpunkt att konkurrenskompletterade betyg ska kunna användas precis som övriga betyg vid ansökan till högre utbildning. NUVARANDE REGLER FÖR PRÖVNING Regler för prövning under den ordinarie gymnasietiden Av gymnasieförordningen framgår att en elev i gymnasieskolan kan genomgå prövning i samtliga kurser. Det ska dock vara kurser som ingår i elevens individuella studieplan. Eleven ska sakna betyg på kursen, alternativt fått betyget Icke godkänd (IG) på den. (SFS 1992:394, Gymnasieförordningen, kapitel 7.) 15

Betyg, som är resultatet av prövning under gymnasietiden, förs alltid in i slutbetyget från gymnasieskolan. Efter gymnasiet dokumenteras betygen i form av ett samlat betygsdokument som utfärdas av rektor (SFS 1992:394, kapitel 7). En avgift på högst 500 kronor får tas ut, av den kommun där prövningen sker. (SFS 1991:1124, Förordning om avgifter för prövning inom det offentliga skolväsendet.) Det är alltså en frivillig avgift från kommunens sida, vilket innebär att det kan var gratis att göra en prövning i vissa kommuner medan det kostar pengar att göra samma sak i andra kommuner. Efter en ändring i gymnasieförordningen 1999, är det numera möjligt för en elev i gymnasieskolan att erhålla betyget Godkänd (G) på en kurs, utan att eleven deltagit i kursens undervisning eller genomgått prövning (Davidsson, 2001). Gymnasieskolans rektor kan dela ut betyget Godkänd (G) till en elev utan att denna elev genomgår någon form av test. Detta förutsätter naturligtvis att utländska betyg, intyg eller liknande visar att eleven på ett eller annat sätt förvärvat kunskaper som behövs för betyget Godkänd (G). Rätt till prövning i komvux Varje kommuninnevånare är behörig att delta i gymnasial vuxenutbildning, komvux, från och med andra kalenderhalvåret det år han eller hon fyller 20 år (Skollagen, 1985:1100, kapitel 11). Man är också behörig att söka komvuxutbildning om man har slutfört sin gymnasieutbildning på ett nationellt program (eller likvärdig utbildning i gymnasieskolan). Förordningen om kommunal vuxenutbildning (SFS 1992:403, kapitel 3) anger hur urvalet till komvuxutbildningen ska gå till. Om antalet platser är mindre än antalet behöriga sökande till en kurs inom gymnasial vuxenutbildning, ska enligt gällande förordning företräde ges dem som har störst behov av utbildningen. Utbildningen i komvux omfattar bland annat gymnasial vuxenutbildning och den ska ges i form av kurser. Syftet är att möjliggöra för vuxna att införskaffa kunskaper på en nivå som motsvarar gymnasieskolan (Skollagen, 1985:1100). Den som vill ha betyg från komvux har rätt att genomgå prövning i alla kurser som förekommer inom komvux. Det gäller även den som 16

tidigare har fått betyg från kursen, oavsett om det är från gymnasiet eller komvux (Davidsson, 2001). Den kommunala vuxenutbildningen får ta ut en avgift på högst 500 kronor för prövning. Dock får avgift inte tas ut för prövning om eleven har fått betyget Icke godkänd på den kurs prövningen gäller (SFS 1991:1124). Regeringen genomförde en nationell satsning på vuxenutbildning 1998-2002 som kallades Kunskapslyftet. Det främsta syftet var att ge alla som saknade treårig gymnasiekompetens möjlighet att läsa in denna. I första hand var Kunskapslyftet avsett för arbetslösa, men även anställda som saknade denna kompetens kunde delta. Kunskapslyftet genomfördes med stöd av en särskild förordning. Om en deltagare i en utbildning som anordnas med stöd av denna förordning deltog i en prövning fick avgift inte tas ut. Några villkor för prövning i gymnasiet och i komvux En individs prövning måste ske i den kommun som genomför den aktuella kursen. Detta gäller oavsett om individen genomför prövningen under sin gymnasietid eller på komvux. Betyg ska sättas av läraren. I vissa fall kan betyget baseras på två eller flera lärares bedömningar. Om lärarna inte kan enas om ett betyg, ska rektor avgöra betygsfrågan. Vid betygssättningen ska läraren som stöd använda de betygskriterier som finns. Betygskriterier för så kallad lokal kurs bestäms av kursens utbildningsansvariga. Betygskriterier för övriga kurser bestäms av Skolverket. Betygskriterierna ska ange vilket kunnande enligt aktuell kursplan som krävs för att eleven ska erhålla något av betygen Godkänd (G), Väl godkänd (VG) eller Mycket väl godkänd (MVG). När det gäller kärnämnena säger förordningen följande: Inför betygssättningen i kärnämnena svenska, svenska som andraspråk, engelska och matematik skall lärarna använda sig av nationellt fastställda prov. Nationellt fastställda prov skall också användas i den avslutande gemen- 17

samma karaktärsämneskursen i engelska och matematik. Även i övrigt bör lärarna använda nationellt fastställda prov som ett hjälpmedel för att bedömningsgrunderna skall bli så enhetliga som möjligt över landet. Proven fastställs av Statens skolverk som också meddelar närmare föreskrifter om dem. (SFS 1992:394, Gymnasieförordningen, kapitel 7, paragraf 5 med ändringsförordning 2001:56.) En elev ska erhålla ett slutbetyg när han eller hon har gått igenom ett nationellt program och har fått betyg i alla kurser, även om ett eller flera betyg är Icke godkänd (IG). Det samma gäller elev som gått ett individuellt program, förutsatt att han eller hon har genomfört den studieplan som gjorts upp för eleven. Ovanstående genomgång har återgett de formella reglerna kring prövning. Men läsaren bör ha i minne att det existerar få centrala riktlinjer för hur prövning av gymnasiebetyg ska genomföras i praktiken. Av detta följer att utrymmet för lokala variationer är stort. TIDIGARE FORSKNING Henryssons studie av kompletterade betyg och prestation Henrysson et al. (1985) studerade antagna till Veterinärlinjen hösten 1977 till och med hösten 1980. De kontrollerade vilka som klarade tentorna på kurser i anatomi, bakteriologi, farmakologi, histologi, kemi och patologi, samt hur många gånger varje individ tenterade dessa ämnen innan han eller hon blev godkänd på respektive kurs. Vissa klarade tentan den första gången, medan andra fick tentera flera gånger för att bli godkända på dessa universitetskurser. Henrysson et al. analyserade sedan denna information i relation till individernas gymnasiebetyg i ämnena biologi, fysik och kemi. I analysen togs också hänsyn till om dessa gymnasiebetyg var slutbetyg eller resultatet av en behörighetskomplettering efter den ordinarie gymnasieskolan. Henrysson, et al. (1985) visade att högskolestudenter, som i efterhand hade kompletterat sina gymnasiebetyg, var mindre framgångsrika i sina studier jämfört med dem som inte hade gjort en sådan komplettering. 18

Skolverkets utredning år 2000 om gymnasiebetyg Skolverkets kvalitetsgranskningsnämnd genomförde under våren 2000 ett omfattande granskningsarbete av skolväsendet där bland annat betygssättningen analyserades. Man studerade i viss omfattning prövning av betyg, och hur betygssättningen vid prövning förhöll sig till betygssättningen i övrigt. Granskningen genomfördes i 20 kommuner i fem län och resultatet rapporterades i Nationella kvalitetsgranskningar (Skolverket, 2000). I huvudsak säger rapporten att betygssättningen, inklusive betyg som är resultatet av prövning, ska ske utifrån nationella kriterier som garanterar likvärdighet och rättvisa oavsett vilken undervisning eleverna erhåller. Utredarna visar att det målrelaterade betygssystemet dock tillämpas med varierande kvalitet i de undersökta kommunerna (Skolverket, 2000, s. 135). Lokala variationer, vad avser regelsystemens tillämpning, kunde konstateras och i några kommuner följde man inte de regler som fanns. Håkan Andersson, en av rapportförfattarna av Nationella kvalitetsgranskningar, utvecklade analysen i en artikel (Andersson, 2001). Allt som allt visar min genomgång av tidigare forskning att få studier existerar som kartlägger hur prövningar genomförs i landets kommuner. UNDERSÖKNINGEN SYFTE Syftet med föreliggande studie är att beskriva och diskutera hur prövning av gymnasiebetyg planeras, administreras och genomförs i ett urval kommuner. Studiens frågeställningar är: Skiljer sig prövningsförfarandet åt mellan kommunerna? På vilket sätt? METOD De 12 informanterna samt övriga informationskällor Under studiens planeringsfas preciserades forskningsfrågan och ett beslut fattades om att studien skulle fokusera hur prövningar planeras, 19

administreras och genomförs. I anslutning till detta formulerades också ett antal följdfrågor, exempelvis: Vem arbetar med prövningarna i kommunen? Hur ofta förekommer prövningarna, och hur utvärderas denna verksamhet? Det bestämdes att svaren på dessa frågor, och ytterligare ett antal följdfrågor, skulle inhämtas från handläggare på kommunal nivå. Dessa handläggare skulle vara skolhuvudmännens (det vill säga kommunernas) ansvariga kontaktpersoner och/eller informanter för prövning. Tanken med detta var att information skulle hämtas från dem som antogs ha god kunskap om hur prövning genomfördes i respektive kommun. Dessa ansvariga kontaktpersoner och/eller informanter för prövning, kontaktades. De var rektorer, administratörer eller studie- och yrkesvägledare med ansvar för information om prövningar. Hur intervjuerna genomfördes, redovisas nedan, under rubriken Mätinstrument och procedur vid mätningen. De 12 kommuner som ingår i studien valdes ut med hänsyn till två karaktäristika: Kommunernas geografiska läge samt deras storlek. Avsikten med denna urvalsprincip var att erhålla en geografisk spridning och en variation i kommunstorlek. Av praktiska skäl begränsades antalet kommuner till 12, varav 6 kommuner valdes från landets nordliga del och 6 valdes från den sydliga delen. Den nordliga delen definierades i denna studie som den yta som omfattar länen Dalarna, Värmland, Gävleborg, Jämtland, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten, det vill säga Norra Mellansverige, Mellersta Norrland och Övre Norrland. Den resterande delen av landet definierades i studien som den sydliga delen. Sammanfattningsvis är 3 av de 12 kommuner som ingår i studien stora kommuner i norr, 3 stora kommuner i söder, 3 små kommuner i norr och 3 små kommuner i söder. Definitionen av stora/små kommuner tog sin utgångspunkt i medianen för landets samtliga kommuner per den 31 december 2000. Vid den tidpunkten hade mediankommunen 15 163 invånare (tabell 57, sidan 54, SCB, 2001). I denna studie bestämdes att alla kommuner som hade fler än 15 163 invånare skulle definieras som stora. De med färre invånare än 15 163 invånare definierades som små. 20

Det slutgiltiga valet av de 12 kommunerna gick till på följande vis: Från en lista med landets län och samtliga kommuner i dessa län (tabell 57, sidan 54, SCB, 2001), valdes 1 nordligt län ut. Därefter valdes 1 kommun som hade fler än 15 163 invånare från detta län. Detta upprepades 2 gånger så att totalt 3 stora kommuner i norr hade valts. Nästa steg blev att, på samma vis, välja 3 stora kommuner från landets södra delar. När detta var klart hade 6 stora kommuner valts ut från den nordliga och sydliga delen av landet. Hela proceduren upprepades, men denna gång var det kommuner med mindre än 15 163 invånare som kunde väljas. Till slut hade 12 kommuner valts ut. Inom ramen för denna studie har förordningar och lagar studerats och information har inhämtats från Skolverket och Högskoleverket. När det gäller informationen från Skolverket och Högskoleverket, har den införskaffats från de tjänstemän vars kompetensområden omfattar betygsfrågor och regler för prövning och konkurrenskomplettering. Slutligen har information erhållits från hemsidor tillgängliga på world wide web i mars 2002 som behandlar prövning av gymnasiebetyg och konkurrenskomplettering. Mätinstrument och procedur vid mätningen Denna studie har genomförts som en intervjustudie. Samtliga 12 intervjuer har utförts av författaren. Alla intervjuer genomfördes på samma sätt. Av praktiska skäl beslöts att intervjuerna skulle ske via telefonsamtal. Intervjuerna spelades in på audioband och efter varje intervjutillfälle har författaren renskrivit den bandade intervjun. Vid den första kontakten med informanten, vilket skedde per telefon, gavs en allmän orientering om studien, om intervjuförfarandet och hur resultaten skulle redovisas. Ett informationsblad tillsändes också informanten, per post eller e-post (bilaga 1). Vid detta första telefonsamtal avtalades en tid för telefonintervjun och denna intervju genomfördes som regel inom ett par dagar. Samtliga informanter lämnade samtycke till att intervjun skulle bandas. Det var ingen, av de 12 informanter som kontaktades, som avböjde ett deltagande i studien. Intervjun var standardiserad, vilket innebar att frågorna var färdiga från början och ställdes till samtliga i samma ordning (bilaga 2). Informanterna fick inte ta del av frågorna (bilaga 2) före intervjuerna. 21

Författaren förde också en intervjujournal, under studiens datainsamlingsfas. I denna journal gjordes löpande anteckningar om de genomförda intervjuerna, och författarens egna reflektioner nedtecknades kring studiens problemformulering och metod. Även om dessa anteckningar inte utgjorde en grund för resultatredovisningen, tjänade de ändock ett syfte som minnesanteckningar och som ett stöd i det avslutande arbetet med att analysera resultaten. Behandling av insamlade uppgifter När samtliga intervjuer hade genomförts startade den huvudsakliga analysfasen. De insamlade uppgifterna kategoriserades då under ett antal rubriker och underrubriker. Det viktiga var att innehållet under dessa rubriker skulle sammanfatta hur prövningar planeras, administreras och genomförs. Det är presentationen av dessa rubriker och deras innehåll som utgör studiens resultatredovisning. Sammanfattningsvis har studien granskat och lyft fram uppgifter och citat som givit svar på för studien viktiga frågor och som varit vanligt förekommande i det insamlade materialet. I diskussionsavsnitten har kategorier relaterats till varandra, i syfte att ge läsaren en integrerad bild av hur prövningar planeras, administreras och genomförs. Vissa jämförelser har gjorts med tidigare forskning. RESULTAT OCH DISKUSSION Resultatredovisningen beskriver hur prövningar planeras, administreras och genomförs. Redovisningen sker under ett antal rubriker. Det förekommer också diskussioner, i anslutning till vissa resultatredovisningar, och en generell diskussion återfinns i studiens sista avsnitt. Hur prövningarna planeras och administreras I samtliga 12 kommuner finns minst en ansvarig handläggare, som kan lämna information till individer som vill genomgå prövning eller av andra skäl vill få information om prövning. I de största kommunerna i studien finns centrala enheter som tillhandahåller information om prövningarna och som administrerar samtliga prövningar i kommunen. I dessa kommuner måste den som vill genomgå en prövning vända sig till den centrala enheten för att 22

göra en formell anmälan. Individen kan visserligen vända sig till andra källor för information, exempelvis lärare eller studievägledare på vilken gymnasieskola eller komvuxenhet som helst. Det är dock inte möjligt för individen att genomgå prövning förrän anmälan har skett till den centrala enheten. I de övriga kommunerna, däremot, kan individen vända sig direkt till en rektor vid en gymnasieskola eller komvuxenhet, för att diskutera och genomföra en prövning. Det kan till exempel finnas två eller fler gymnasieskolor i kommunen, som låter sina före detta studenter genomgå prövning hos dem. Individerna kan följaktligen återvända till sin gamla gymnasieskola för att genomgå prövning. I samtliga kommuner som studerats är en nämnd ytterst ansvarig för prövningarna. Det är oftast en barn- och utbildningsnämnd. Det är dock inte denna nämnd som sköter den dagliga hanteringen av prövningarna. Ansvaret för den dagliga hanteringen är delegerat till centrala enheter i de största kommunerna, eller till gymnasieskolor och komvuxenheter i de mindre. På gymnasieskolorna och komvuxenheterna är det rektorerna som har det övergripande ansvaret för prövningarna. I de större kommunerna tas alltså ansökningarna emot vid en central enhet. I en av dessa kommuner kräver man att den handläggare som tar emot ansökningarna och diskuterar prövningarna med individerna ska vara en studie- och yrkesvägledare (syv). Man menar att en syvutbildad handläggare bör kunna bedöma individens utbildningsbehov på ett bra sätt. De övriga elva kommunerna har inget sådant krav på syv-utbildning för handläggarna. Ansökningarna kontrolleras och skickas vidare till rätt utbildningsanordnare, det vill säga en gymnasieskola eller en komvuxenhet. Utbildningsanordnaren tar sig an prövningen. I några kommuner blir individerna kallade per post och i kallelsen står det vilken lärare de ska träffa, var (ofta vilken skola) och när mötet ska ske. Individen genomgår därefter prövningen hos utbildningsanordnaren och erhåller sitt betyg därifrån. Det första mötet mellan lärare och den prövande kan ske på olika sätt. Oavsett hur det sker, får individen vid mötet med läraren diskutera det praktiska som har med prövningen att göra: Datum, klockslag och plats för prövningen, vad prövningen kommer att fokusera och vilka kursböcker som ingår i kursen. Individen får ingen lärarhjälp, förutom 23