Europeiskt krigsmaterielsamarbete. - konsekvenser för svensk exportkontroll. av Frida Blom

Europeiskt krigsmaterielsamarbete - konsekvenser för svensk exportkontroll av Frida Blom

Europeiskt krigsmaterielsamarbete konsekvenser för svensk exportkontroll av Frida Blom version 1.1, november 2000 ISSN 1102-0490 Ingår i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens skriftserie om säkerhetspolitik

INNEHÅLL Inledning...7 1. Ramavtalet...9 2. Mänskliga rättigheter och konflikter i nio destinationsländer...13 3. Sverige i jämförelse med sina fem samarbetspartners...17 4. Jämförande tabell...29 5. Rekommendationer...35 6. Sammanfattning...37 Appendix A: Amnesty Internationals årsrapporter...39 Appendix B: Länder i väpnad konflikt...44 Noter...45

INLEDNING Under senare år har vi sett stora sammanslagningar av krigsmaterielindustrier i Europa. Även på det politiska planet har närmanden skett. 1998 kom EU överens om en så kallad uppförandekod som ska utgöra gemensamma riktlinjer för krigsmaterielexport från EU-länder. I juli i år togs ytterligare ett steg mot europeiseringen av krigsmaterielproduktionen, då Frankrike, Italien, Spanien, Storbritannien, Sverige, och Tyskland skrev under ett ramavtal som syftar till att harmonisera regelverk och militära krav. Avtalet får betydande konsekvenser för kontrollen av krigsmaterielexport. Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen befarar att harmoniseringen hotar att urvattna den svenska exportpolicy som idag finns. Det skulle betyda att svenskproducerade vapen hamnar i länder som tidigare aldrig varit godkända för export eftersom övriga länder har en mer liberal policy och godkänner vapenexport till omstridda länder som t.ex. Turkiet, Saudiarabien, Kina och Indonesien. Svenska Freds oroas i synnerhet över avtalets bestämmelser för procedurer i fråga om exportkontroll, öppenhet och möjligheter att utesluta redan godkända exportdestinationer. För det första kommer avtalets procedurer i fråga om exportkontroll att leda till att Sveriges möjlighet att stoppa export till länder som idag inte är godkända för export kommer att minska, medan länder med liberala vapenexportkontroller kommer att få allt större inflytande. För det andra bryter avtalet mot den trend vi sett vad gäller ökad öppenhet runt vapenhandel. Ramavtalet säger att de sex länderna gemensamt ska utarbeta vita listor över godkända destinationsländer, och dessa listor ska vara hemligstämplade. För det tredje kommer det att bli svårare att stoppa en redan inledd export om situationen i mottagarlandet förvärras, då mycket krävs för att ett land som en gång tagits upp på den vita listan skall tas bort därifrån. I jämförelse med de andra fem länderna som deltar i samarbetet har Sverige en restriktiv vapenexportpolicy. Riktlinjerna för att utfärda exportlicenser är relativt strikta. Dessutom är öppenheten och den parlamentariska kontrollen av exporten i många avseenden större än i övriga länder. Övriga fem samarbetsländer exporterar vapen till länder som Sverige inte godkänner för export på grund av att de ligger i konflikt eller för att mänskliga rättigheter kränks. Avtalet innebär en risk för att Sverige kommer tvingas luckra upp nuvarande exportpolicy och börja exportera vapen till sådana länder. För att illustrera de betydande skillnaderna mellan Sverige och övriga länder, och vad Sverige således kan komma att anpassa sig till, presenterar Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen i denna rapport en jämförelse mellan de sex samarbetsländernas vapenexport till omstridda länder under åren 1997-1999. Den som vill läsa hela ramavtalet han ladda ner det från Svenska Freds hemsida: www.svenska-freds.se/vapenexport

1 RAMAVTALET Ramavtalet har sin bakgrund i att försvarsanslagen minskar både i Europa och i världen, vilket minskar efterfrågan på krigsmateriel. Om Sverige vill bibehålla den materiellt starka krigsmakt som idag finns kan Sverige inte längre ensamt utveckla avancerade system utan måste kunna samarbeta med och köpa av andra. På samma sätt måste andra länder bli beroende av svensk teknologi. Sverige vill genom avtalet försäkra sig om att kunna köpa de produkter som beslutsfattarna anser att det svenska försvaret kan komma att behöva. Förhoppningen är att försvarsindustriellt samarbete på europeisk nivå också leder till att man kan skära bort exportdrivande överkapacitet. Svenska krigsmaterielproducerande företag har länge strävat efter att de svenska reglerna för exportkontroll ska EU-harmoniseras. Svensk försvarsindustri måste få samma villkor för export som sina konkurrenter inom EU skrev Celsius informationschef Kjell Göthe i Försvarsindustrin redan 1996. 1 Samma år kunde också skönjas ett paradigmbyte från den svenska regeringens sida. I försvarspropositionen från 1996 uppmanade regeringen den svenska försvarsindustrin att söka samarbete på europeisk nivå. Ramavtalet föregicks av diskussioner mellan EU:s alla femton medlemsländer där syftet var att harmonisera reglerna för försvarsindustrin. Skillnaderna länderna emellan på det försvarsindustriella området var dock för svåra att överbrygga, och inget avtal kunde slutas. Lättare var det för Tyskland, Frankrike och Storbritannien att våren 1998 ta initiativ till samarbete inom flygindustrin (detta var i samma veva som man såg att flygindustrier i USA samordnades). Sverige, Italien och Spanien anslöt sig snart, och den 6 juni 1998 skrev försvarsministrarna i Västeuropas sex ledande krigsmaterielproducerande länder, nämligen Frankrike, Italien, Spanien, Storbritannien, Sverige och Tyskland (dessa länder står för ca 90 procent av EU:s vapenexport) under ett Letter of Intent (LoI). Denna avsiktsförklaring utgjorde att ramverk för diskussion om åtgärder för att främja omstruktureringen av den europeiska försvarsindustrin. Efter två års diskussion om bl.a. leveranssäkerhet, säkerhetsskydd för sekretessbelagd information, skydd av kommersiellt känslig information och harmonisering av militära krav, enades länderna i Stockholm i maj i år om ett ramavtal. Efter ytterligare några månaders diskussion kring det formella avtalet skrev de sex länderna den 27 juli 2000 under det slutgiltiga ramavtalet. Avtalet är juridiskt bindande och när det har ratificerats av de nationella parlamenten kommer det att ha status av ett internationellt fördrag. Sedan kommer det att behövas ytterligare förhandlingar för själva implementeringsfasen. Avtalet syftar bl.a. till att underlätta omstruktureringen av försvarsindustrin i Europa och att främja harmonisering av militära krav. 2 Avtalet har stor betydelse för procedurer i fråga om exportkontroll, öppenhet, och möjligheten att stoppa exporter om situationen i mottagarlandet förvärras. Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen ser betydande faror inom alla dessa tre områden. 1. Risk för att exportkontroller sänks till minsta gemensamma nämnare Avtalet syftar bl.a. till att närma, förenkla och minska omfattningen av parternas procedurer i fråga om kontroll av överföring av militär materiel och militär teknologi. 3 Stora skillnader finns mellan de sex samarbetsländernas nationella lagstiftningar om försvarsrelaterade frågor. Europeiska försvarsindustrier hävdar att existerande riktlinjer för exportlicenser hindrar gemensamma produktioner vilket försvårar för den europeiska försvarsindustrin att konkurrera

på den globala marknaden. Av den anledningen anser man att reglerna bör harmoniseras. Avtalet innebär att samarbetsländerna för varje enskilt försvarsindustriprojekt i förväg gemensamt kommer att utarbeta s.k. vita listor över godkända destinationsländer. Det betyder att det nuvarande tillvägagångssättet som bygger på att beslut om varje export fattas enskilt kommer att ersättas med en lista över godkända mottagarländer. Enligt information som Svenska Freds tagit del av finns en samsyn mellan de sex regeringarna om att man inte bör vara för restriktiv i upprättandet av de vita listorna. Listorna måste vara så pass långa att industrin har glädje av dem. Det är endast de länder som går in i en gemensam produktion som utarbetar den vita listan, men samtliga sex samarbetsländer blir bundna av den. Enligt avtalet ska parterna beakta ( ) kriterierna i EU:s uppförandekod 4 vid utarbetandet av listorna, men eftersom kriterierna i koden tolkas olika i olika länder kan de sex samarbetsländerna mycket väl vara oeniga om vilka destinationsländer som ska godkännas. För att uppnå den grad av samarbete som ramavtalet strävar efter finns en risk att de sex länderna kommer att behöva sänka riktlinjerna för export till minsta gemensamma nämnare. Det kommer att bli mycket svårare för länder med relativt sett restriktiva regler för vapenexport, såsom Sverige, att tvinga de andra att anta strikta regler. Det kommer att ligga hård press på Sverige att sänka kontrollen av exporten till samma låga nivå som övriga länder. Slutresultatet kan bli totalt urvattnade regler för Europas sex ledande krigsmaterielproducerande länder. Ytterligare en källa till oro är det system som troligen kommer att användas vid upprättande av de vita listorna. Under nuvarande system tas beslut om exportdestinationer av gemensamma produktioner i det land där slutsammansättningen sker, vilket kan leda till att slutsammansättningen läggs till det land som har de lägsta exportkontrollerna. Enligt det nya avtalet ska beslut om tillåtna exportdestinationer fattas enhälligt efter samråd. 5 Förespråkare för avtalet hävdar att detta kommer att ge länder med hårda kontroller och riktlinjer större inflytande. En del försvarsindustrier har också uttryckt oro över att vetosystemet kommer att innebära att länder med restriktiva riktlinjer kommer att stoppa gemensamma produktioner. 6 Ett vetosystem, om det fungerar, är att välkomna för den som förespråkar en restriktiv vapenexport. Tyvärr är det dock inte särskilt sannolikt att ett land med restriktiva exportriktlinjer kommer att nyttja sin vetorätt även om landet så önskar. Det är mer rimligt att anta att det ska mycket till innan Sverige går emot sina fem samarbetspartners för att stoppa en lönsam affär. Sverige skulle då riskera att uteslutas från hela den gemensamma produktionen. Vidare tycks det också finnas en förståelse bland alla inblandande regeringar att bakom de lyckta dörrarna, när beslut väl ska fattas om de vita listorna, kommer varje lands inflytande över exportdestinationer att vara proportionellt till dess roll i gemensamma produktioner. 7 Det betyder att om ett land endast bidrar med en mindre mängd militära komponenter till slutprodukten kommer dess inflytande över de vita listorna att vara ytterst begränsat. Svenska Freds har också delgivits information som säger att Sverige inte kommer att invända mot att vissa destinationsländer godkänns för den vita listan om Sverige inte deltar med betydande komponenter i den gemensamma produktionen. Detta proportionella vetosystem skulle ytterligare försvaga europeiska exportkontroller eftersom de länder som oftast kommer att vara de största deltagarna i gemensamma produktioner, nämligen Frankrike och England, också är de länder där försvarsindustrierna har störst politiskt inflytande och där reglerna för export är mest liberala. Detta kommer att göra det ännu svårare för länder med restriktiva exportregler att förhindra beslut om exportdestinationer. Ramavtalet kommer att leda till allt fler gemensamma produktioner. Till många av dessa kommer Sverige endast att bidra med en mindre mängd komponenter. Sverige kommer då vare sig att försöka eller i praktiken kunna stoppa export till länder som idag inte är godkända för export, medan de länder som har den mest liberala vapenexportpolicyn kommer att få allt större inflytande över allt fler samarbetsprojekt. 2. Vita listor kommer inte att offentliggöras De vita listorna kommer att vara hemligstämplade. Bristen på öppenhet går stick i stäv mot intentionerna bakom EU:s uppförandekod för vapenexport och andra

trender mot ökad öppenhet runt vapenhandel. Vidare kan sekretessen leda till påtryckningar bakom stängda dörrar mot länder som är emot en speciell exportdestination. Beslut om de vita listorna tas flera år innan export, och först när exporten sker kommer allmänheten att kunna leda sig till vilka länder som uppenbarligen måste ha varit godkända för den vita listan. Detta system hindrar allmänhetens insyn i och den mediala granskningen av vapenexporten. 3. Svårt att stryka länder från vita listan om situation i landet förvärras Det kommer att bli mycket svårt att stryka länder från den vita listan när de en gång godkänts. Anledningen till detta är att industrin vill kunna planera långsiktigt vilket kräver stabila listor som inte ständigt är föremål för förändring. Beslut om de vita listorna kommer att tas flera år innan export och det finns ingen systematisk procedur för omprövning eller granskning av listorna. Det är upp till de deltagande länderna att göra invändningar mot exportdestinationer, och skulle så ske skulle det krävas tidskrävande konsultationer mellan parterna, medan exporten fortsätter. Avtalet slår fast att ett land får strykas från den vita listan endast vid betydande förändringar av dess interna förhållanden, till exempel fullt inbördeskrig eller en allvarlig försämring av läget för de mänskliga rättigheterna. 8 Detta system är helt klart mindre kapabelt än det nuvarande att snabbt anpassa sig till nya situationer. Övriga risker De tre ovan diskuterade aspekterna av avtalet har direkt påverkan på Sveriges möjlighet att behålla sin jämförelsevis restriktiva vapenexportpolicy. Men det finns ytterligare faror med avtalet. Utöver ovan identifierade faror finns också en ökad risk för teknologiska läckor utanför EU:s gränser. Avtalet kommer att innebära fri cirkulation av komponenter och färdiga produkter i gemensamma produktioner mellan de sex deltagande länderna. Detta väntas leda till att alla vapenhandelskontroller mellan de sex länderna hävs för krigsmateriel för egen användning eller för användning av andra EUmedlemmar. Med tanke på vissa länders svaga kontrollsystem kan risken öka för militärteknologiska läckor utanför EU:s gränser. En annan konsekvens av ramavtalet är att det riskerar att leda till att EU:s uppförandekod blir maximistandard istället för minimistandard. Avtalet skall beakta kriterierna i EU:s uppförandekod för vapenexport. Koden är dock inte folkrättsligt bindande, och efterlevande av koden är frivilligt, vilket betyder att det inte finns några mekanismer för att se till att den följs. Koden är tänkt att utgöra en minimistandard med möjligheter för länder att tillämpa hårdare kontroller. Ramavtalet, som till skillnad från koden kommer att ha folkrättslig kraft, kan göra koden till en maximistandard istället för en minimistandard som var tänkt från början. Länder som i nuläget tillämpar strängare regler än koden kan bli tvungna att sänka dessa. Konsekvenser för den svenska exportkontrollen Konsekvensen av ramavtalet befaras bli att Sverige kommer att tvingas anpassa sin relativt strikta vapenexportpolicy till övriga länders mer liberala policy. De procedurer som ska användas vid beslutstagande om godkända exportdestinationer, den minskade öppenheten samt svårigheten att ta bort länder från de vita listorna, kommer att göra det svårt för Sverige att gå emot övriga länder i försvar för en relativt restriktiv exportpolicy. Sverige skulle då tvingas acceptera vapenexport till länder som man i dagsläget inte godkänner för export, men som övriga samarbetsländer exporterar till. Det återstår emellertid att svara på frågan om vilka destinationsländer som övriga länder godkänner för export och som Sverige idag inte godkänner men som man i framtiden kan tvingas att exportera till. För att komma närmare ett svar på denna fråga har Svenska Freds sammanställt en jämförelse mellan de sex samarbetsländernas vapenexport till nio länder som alla befinner sig i väpnad konflikt och/eller där grundläggande mänskliga rättigheter kränks.

2 MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER OCH KONFLIKTER I NIO DESTINATIONSLÄNDER Sveriges vapenexportpolicy är i jämförelse med övriga samarbetsländers policy ganska restriktiv. Tyskland antog nya restriktivare riktlinjer för vapenexport i januari i år, och landets riktlinjer kan nu kanske jämföras med Sveriges, även om det återstår att se vad detta betyder för exporten av krigsmateriel i praktiken. Övriga samarbetsländer har en betydligt liberalare policy. Samtliga länder har dock att följa EU:s uppförandekod, vilket bl.a. innebär att vapen inte ska exporteras till länder i konflikt eller där mänskliga rättigheter kränks. Detta tycks dock inte vara samarbetsländernas exportpolicy i praktiken. För att illustrera skillnader mellan Sveriges och de övriga fem samarbetsländernas förda politik vad gäller vapenexport presenteras här en jämförelse mellan samarbetsländernas export 1997, 1998 och 1999 till nio olika länder i väpnad konflikt och/eller där mänskliga rättigheter kränks. Dessa nio länder är Colombia, Egypten, Indonesien, Kenya, Kina, Kuwait, Saudiarabien, Sri Lanka och Turkiet. Svenska Freds har medvetet valt nio länder där det finns tydliga skillnader mellan Sverige och övriga fem samarbetsländers vapenexportpolicy. Syftet är att ta fram exempel på destinationsländer som idag inte är öppna för svensk vapenexport men som kan komma att bli det om Sverige tvingas att anpassa sig efter sina samarbetsländer. Det finns andra destinationsländer i konflikt eller där mänskliga rättigheter kränks som Sverige såväl som de flesta samarbetsländerna exporterar vapen till, men dessa länder behandlas inte i denna jämförelse. Nedan följer utdrag ur Amnesty Internationals Årsrapport 2000 som innehåller information om situationen för mänskliga rättigheter i de nio destinationsländerna under 1999 (se Appendix A för utdrag ur årsrapporter för samtliga aktuella år, d.v.s. 1997, 1998 och 1999). 9 För att avgöra om landet är involverat i väpnad konflikt presenteras data från en kartläggning av världens väpnade konflikter som sammanställts av Institutionen för Freds- och Konfliktforskning vid Uppsala Universitet (se Appendix B för beskrivning av definition och typ av konflikt). 10 Colombia Det begicks allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna under den fortsatta upptrappningen av den långvariga väpnade konflikten. De olika parterna i konflikten ökade sina militära attacker i hela landet, vilket ledde till omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna och mot humanitär rätt. Civila, framförallt ledare för folkgrupper, i områden som militära styrkor, allierade paramilitärer och väpnade oppositionsgrupper gjorde anspråk på, hörde till dem som huvudsakligen utsattes för politiskt våld. Bland de drabbade fanns fackföreningsarbetare, politiskt och socialt aktiva, akademiker, människorättsförsvarare, befattningshavare inom rättsväsendet, kyrkligt aktiva och journalister. Över 3500 människor utsattes för politiskt motiverat våld, mängder av människor "försvann" och uppskattningsvis 250000 människor tvingades lämna sina hem. Minst 1000 människor kidnappades av väpnade oppositionsgrupper och paramilitära organisationer och hölls som gisslan mot lösen eller av politiska skäl. Väpnad konflikt 1997-99

Egypten Fjorton samvetsfångar dömdes till fängelse och fem samvetsfångar från tidigare år förblev fängslade. Samtidigt som hundratals som misstänktes sympatisera med förbjudna islamistiska grupper frigavs, hölls tusentals andra, däribland troliga samvetsfångar, fängslade utan att vara åtalade eller rannsakade, ibland för flera år. Andra avtjänade straff efter synnerligen bristfälliga rättegångar inför militärdomstolar. Systematisk tortyr och misshandel av fängslade fortsatte. Fängelseförhållandena innebar grym, omänsklig eller förnedrande behandling. Minst 108 människor dömdes till döden och minst 16 personer avrättades. Väpnad konflikt 1997-98 Indonesien och Östtimor En omröstning i Östtimor under FN:s överinseende som ledde till att Indonesien avsade sig sina anspråk på territoriet, präglades av systematiska och omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna, bl.a. utomrättsliga avrättningar, våldtäkt och tvångsförflyttningar, vilka utfördes av milis som samarbetade med Indonesiens nationella armé (TNI) och polisen. Trots en viss utveckling mot politiska reformer och lagändringar skedde även 1999 ett stort antal kränkningar av de mänskliga rättigheterna i hela landet. Utomrättsliga avrättningar och "försvinnanden" förekom framför allt i Irian Jaya och Aceh, där säkerhetsstyrkorna med våld slog ned kraven på självständighet. Utomrättsliga avrättningar ägde även rum i samband med etniska och religiösa konflikter. Övervåld mot demonstranter ledde också till dödsfall. Väpnad konflikt 1997-98 Kenya Demokratiaktivister och människorättsförsvarare, politiker, journalister och andra blev fortfarande trakasserade, misshandlade eller frihetsberövade för sin helt fredliga verksamhet. Säkerhetspolisen gjorde sig i stor omfattning skyldig till tortyr som ledde till att flera människor dog i häkte. Polis använde övervåld mot fredliga demonstranter och vid flera tillfällen underlät polisen att hindra medborgargarden som attackerade fredliga demonstranter. Poliser dödade många människor under året, en del av de dödade synes ha blivit utomrättsligt avrättade. Förhållandena i fängelserna var fortfarande hårda. Minst 55 människor dömdes till döden och mer än 1000 människor satt i dödscell vid slutet av år 1999. Ingen väpnad konflikt 1997-99. Kina Under 1999 skedde de allvarligaste och mest omfattande tillslagen mot oliktänkande i Kina på tio år. Tusentals människor greps godtyckligt för att de utövat sin rätt till yttrande-, mötes- och religionsfrihet. De hade dock utövat sina rättigheter på ett fredligt sätt. Med stöd av ytterst stränga lagar om statens säkerhet och efter bristfälliga rättegångar, dömdes en del människor till långa fängelsestraff, medan andra utan rättslig prövning dömdes till upp till tre års fångläger för omskolning genom arbete. Tortyr och misshandel av fångar förekom i stor omfattning. Tusentals människor dömdes till döden och många avrättades. Ingen väpnad konflikt 1997-99. Kuwait Ett stort antal politiska fångar, däribland samvetsfångar, satt alltjämt fängslade. De hade dömts vid bristfälliga rättegångar från och med 1991. Vad som hänt mer än 70 människor som "försvann" i häkte 1991 förblev okänt. Minst tolv människor dömdes till döden. I två olika mål dömdes redaktören för tidningen al-qabas och en professor i statsvetenskap för hädelse av islam. Ingen väpnad konflikt 1997-99 Saudiarabien Brottmålsrättegångarna uppfyllde inte på långt när de mest elementära internationella normer. Fångar hölls totalisolerade, åtalade hade inte rätt till advokat, de fick inte försvara sig eller överklaga en dom. I några fall ledde sådana bristfälliga rättegångar till avrättning, stympnings- eller spöstraff. Under 1999 greps människor för politisk verksamhet, även sådana som inte använt eller förespråkat våld. Andra,

som gripits under tidigare år, satt fortfarande fängslade utan rättegång. Det kom ständigt uppgifter om tortyr och misshandel, däribland de grymma lagliga påföljderna spöstraff och stympning. Enligt uppgift avrättades mer än 100 människor. Det verkliga antalet kan ha varit avsevärt mycket större. Ingen väpnad konflikt 1997-99 Sri Lanka Det kom uppgifter om allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna i samband med den utdragna väpnade konflikten mellan säkerhetsstyrkorna och den största väpnade oppositionsgruppen, Tamilska befrielsetigrarna (Liberation Tigers of Tamil Eelam, LTTE), som kämpade för en oberoende stat, Eelam, i norra och östra delarna av landet. Till följd av konflikten tvångsförflyttades hundratusentals civila. Såväl regeringen som LTTE gjorde vad de kunde för att inskränka dessas rörelsefrihet och försvåra deras möjligheter att få mat och medicin. Regeringen vidtog vissa åtgärder för att ta itu med tidigare övergrepp som säkerhetsstyrkorna hade begått. Man lät bl.a. gräva upp kvarlevorna efter 15 människor som hade rapporterats "försvunna" i mitten av 1996. LTTE gjorde sig skyldiga till egenmäktigt och avsiktligt dödande av civila, tortyr, gisslantagande och bortförande. Regeringen meddelade att man skulle upphöra med sin praxis sedan 1976 att automatiskt omvandla dödsstraff. Väpnad konflikt 1997-99 Turkiet Protester mot gripandet av Abdullah Öcalan ledde till massarresteringar. Från hela landet kom det regelbundet rapporter om tortyr, och ett flertal personer ska ha dött till följd av tortyr. I september dödades tio politiska fångar av säkerhetspoliser i det slutna fängelset i Ankara under oklara förhållanden. Trakasserier mot människorättsförsvarare fortsatte under hela 1999. Ordföranden för Människorättsförbundet (IHD) fängslades. En lagändring ledde till att flera författare och ägare till radio- och tvstationer släpptes och till att andra inte fängslades. Andra samvetsfångar satt fortfarande i fängelse eller åtalades för att ha utövat sin rätt till yttrandefrihet, trots att det gjordes helt fredligt. Väpnad konflikt 1997-99

3 SVERIGE I JÄMFÖRELSE MED SINA FEM SAMARBETSPARTNERS Nationella intressen och gradvis harmonisering av exportkontroller Europeiska Unionen som organisation har ingen direkt makt över medlemsstaternas vapenhandel. Artikel 296 (tidigare Artikel 223) i Romfördraget klargör att medlemsstaterna kan undanta vapenproduktion och vapenhandel från EU:s gemensamma regler. Artikeln påverkades inte av fördragen från Maastricht och Amsterdam. EU:s medlemsländer värnar om att beslut om riktlinjer och policy för vapenhandel även i fortsättningen skall tas nationellt. EU har emellertid kommit att bli ett viktigt forum för diskussioner mellan medlemsstater om harmonisering av nationella regler och multinationellt samarbete i frågor som rör vapenhandel. Medlemsstaterna har i och med EU:s uppförandekod satt upp gemensamma kriterier för vapenexport som ska beaktas i medlemsstaternas nationella lagstiftningar, samt insett att samstämmighet är önskvärt vid implementeringen av överenskomna åtgärder, t.ex. vapenembargon. Medlemsländerna har också inom EU:s ramverk börjat diskutera den industriella och teknologiska bas som krävs för att upprätthålla en försvarsindustri som kan leverera senaste generationens utrustning, börjat utveckla ett program för att motverka olaglig vapenhandel, samt diskuterat procedurer för att öka informationsspridningen. 11 Att EU skulle lagstifta om vapenhandel tycks osannolikt. Harmoniseringen av nationella regler kommer troligen att ske gradvis. EU är inte en homogen grupp av länder och det finns stora skillnader mellan medlemsländernas vapenexportpolitik. Dessa skillnader kan illustreras med att jämföra några EU-länder med betydande vapenindustrier. Frankrike och Storbritannien har nationella åtaganden och intressen som andra EU-länder inte har. De är ständiga medlemmar av FN:s säkerhetsråd och har säkerhetsavtal med länder utanför Europa (huvudsakligen med de s.k. Gulfstaterna). Frankrike och Storbritannien har regelbundet i det förflutna använt vapenmakt till stöd för den förda utrikes- och säkerhetspolitiken, och de kan förväntas att göra så även i fortsättningen. De upprätthåller omfattande nationella försvarsindustrier för att stötta sina militära operationer både inom och utanför Nato-området. 12 Frankrike och Storbritannien använder vapenexport till länder utanför Europa som ett instrument för att uppnå sina utrikes- och säkerhetspolitiska mål. Vid några tillfällen har vapen exporterats till icke-statliga aktörer i syfte att uppnå dessa mål. 13 Tyskland har ett speciellt juridiskt ramverk som måste ackommoderas i vapenexportpolitiken. Politiken ska sträva efter att Tyskland aldrig mer ska vara en källa till krig utan istället en källa till fred. Tyskland undviker därför i stor utsträckning säkerhetsavtal utanför Natos ramverk och placerar också relativt lite vikt vid vapenmakt i konfliktlösning. 14 Detta har betytt att Tysklands vapenexport har inriktats på att bibehålla Natos och Tysklands europeiska partners försvarskapacitet. Vapenexport till allierade är således inte under några restriktioner förutom då speciella politiska skäl finns, medan exporter till andra länder oftast endast tillåts om exporten anses vara en viktig del av Tysklands utrikes- och säkerhetspolitiska intressen. Sverige har en stark tradition av alliansfrihet. En komponent i denna politik anses vara en hög

grad av självförsörjning i krigsmaterielproduktion. Ett visst mått av vapenexport anses vara nödvändigt för att upprätthålla den svenska försvarsindustrin. Vapenexporten ska dock begränsas till det minimum som krävs för att tillfredsställa Sveriges försvarspolitiska krav och begränsas också av en rad utrikespolitiska kriterier. 15 De europeiska ländernas olika försvarspolitiska krav och traditioner betyder att harmoniseringen av vapenexportpolitiken sker stegvis, och inte helt komplikationsfritt. Ett första steg mot gemensamma riktlinjer för vapenexport var den uppförandekod som antogs av EU-länderna i juni 1998. EU:s uppförandekod för vapenexport För många länder som tidigare haft en mycket liberal vapenexportpolicy innebär EU:s uppförandekod ett steg mot högre standarder för kontroll av krigsmaterielexport. För Sverige, och möjligen nu också för Tyskland som i januari i år antog en ny restriktiv lag om vapenexport, är de nationella riktlinjerna mer restriktiva än uppförandekodens. I uppförandekoden anges åtta olika kriterier som ska tillämpas vid den nationella prövningen av exportansökningar. Kriterierna rör bl.a. respekt för mänskliga rättigheter, väpnade konflikter och bevarande av regional stabilitet. 16 Koden är dock inte folkrättsligt bindande. De olika länderna tolkar dessutom koden olika, vilket har resulterat i stora skillnader i tillämpningen av koden vid beslut om exportlicenser. Koden har också inneburit att öppenheten kring krigsmaterielexport har ökat i många EU-länder. Enligt uppförandekoden ska varje medlemsstat sammanställa en årlig rapport som ska innehålla information om export av krigsmateriel och tillämpning av koden. Varje medlemsstats rapport lämnas till övriga medlemsstater, och rapporterna diskuteras vid ett årligt möte som hålls inom ramen för GUSP. En konsoliderad rapport grundad på medlemsstaternas rapporter lämnas sedan till ministerrådet för godkännande. Även om ministerrådets konsoliderade och starkt förenklade rapport är offentlig, så är en stor svaghet att medlemsstaternas rapporter inte behöver överlämnas till nationella parlament eller till allmänheten. Trots detta har många EUländer under senare år börjat offentliggöra årliga rapporter om vapenexport. De sex samarbetsländernas riktlinjer och export Nedan beskrivs de sex samarbetsländernas exportriktlinjer och procedurer för exportkontroll i syfte att åskådliggöra skillnader på exportkontrollområdet länderna emellan. Information om de sex samarbetsländernas vapenexport till de nio destinationsländerna bygger huvudsakligen på de offentliga årsrapporter som lämnats ut av ländernas regeringar. Det finns dock stora skillnader i omfattning och innehåll rapporterna emellan, och alla sex länder har heller inte lämnat ut rapporter för de år som är aktuella här. Tyskland har endast givit ut en rapport för 1999 och Frankrike har bara givit ut en rapport för 1998, medan Sverige och Storbritannien har givit ut rapporter för samtliga tre år. Spanien har givit ut för samtliga år, men bara för första halvan av 1999. Vad gäller Italien har Svenska Freds endast fått tag på rapporterna från 1998 och 1999. Vidare ser de sex ländernas årsrapporter olika ut. Kategoriseringen av olika vapentyper varierar vilket betyder att även vad som inkluderas i ländernas vapenexportstatistik skiljer sig åt. Detta innebär att det är svårt att göra exakta jämförelser av hur omfattande de olika samarbetsländernas vapenexport är till de nio destinationsländerna. Syftet är emellertid inte att säkerställa vilket land som exporterar mest, utan snarare att avgöra vilka destinationsländer som är öppna respektive stängda för export från de sex samarbetsländerna. För varje land kommer att i tabellform redovisas värdet av vapenexporten (för Tyskland värdet av exportlicenser) uppdelat på destinationsland. För att åskådliggöra exportens storlek har värdet av exporten räknats om från samarbetsländernas nationella valutor till svenska 17 Med tanke på att informationen om vissa länders vapenexport är knapphändig har vi i denna rapport kompletterat ländernas officiella rapporter med information från SIPRI (Stockholm International Peace Research Institute) och från en del andra forskningsinstitut.

Sverige Inspektionen för strategiska produkter (ISP) kontrollerar marknadsföringen och exporten av krigsmateriel. Varje beslut om export prövas enskilt. Förenklade procedurer används vid beslut om export till nordiska länder och till neutrala länder i Europa. Slutanvändarintyg krävs i princip för alla exporter. ISP har skyldighet att lämna över ärenden som har principiell betydelse eller annars är av särskild vikt till regeringens prövning. ISP verkar i nära samråd med Utrikesdepartementet och Försvarsdepartementet. Innan beslut fattas i viktigare frågor ska samråd ske med exportkontrollrådet som består av 10 ledamöter från samtliga riksdagspartier. Rådet sammanträder på kallelse av ISP:s myndighetschef, krigsmaterielinspektören. Vid dessa sammanträden presenterar Utrikesdepartementet sina bedömningar av aktuella mottagarländer och Försvarsdepartementet presenterar bedömningar av ärendenas försvarspolitiska betydelse. Exportkontrollrådet har full insyn i handläggningen av utförselärenden genom att samtliga utförselbeslut fortlöpande redovisas, vilket säkerställer en parlamentarisk insyn i tillämpningen av lagen om krigsmateriel. 18 I riktlinjerna för krigsmaterielexport preciseras de faktorer som bör beaktas i samband med prövningen av ett enskilt ärende. Tillstånd till utförsel av krigsmateriel, eller annan utlandssamverkan som avser krigsmateriel, bör inte lämnas om det avser stat där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. 1993 breddades krigsmaterielbegreppet och delades in i två underkategorier. Riktlinjerna ser olika ut för kategorin krigsmateriel för strid (KS) och övrig krigsmateriel (ÖK). För krigsmateriel för strid (d.v.s. vapen), gäller att exportlicenser inte bör ges till en stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, en stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt, en stat som har inre väpnade oroligheter eller en stat där det förekommer omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Detta är samma krav som tillämpades redan innan 1993, med den skillnaden att förekomsten av kränkningar av de mänskliga rättigheterna tidigare endast behövde beaktas om materielen i sig kunde användas för att kränka de mänskliga rättigheterna. I detta avseende skiljer sig Sverige från vissa andra EU-länder. 19 För utförsel av övrig krigsmateriel gäller att utförseltillstånd bör beviljas till länder som inte befinner sig i väpnad konflikt med någon annan stat, som inte har inre väpnade oroligheter eller där det inte förekommer omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter. 20 Sverige har också regler för så kallade följdleveranser. Dessa slår fast att tillstånd bör ges till utförsel av reservdelar till tidigare, med vederbörligt tillstånd exporterad krigsmateriel, om inte ovillkorligt hinder möter. 21 Reglerna för följdleveranser innebär att även om ett destinationsland stängs för ny export, så kan följdleveranser från tidigare ingångna avtal tillåtas. Största delen av de produkter som idag innefattas i begreppet övrig krigsmateriel betraktades inte som krigsmateriel innan breddandet av krigsmaterielbegreppet år 1993. De skilda riktlinjerna för krigsmateriel för strid och övrig krigsmateriel innebär således att exportlicenser för övrig krigsmateriel, d.v.s. icke förstörelsebringande materiel, kan utfärdas till en större länderkrets än för krigsmateriel för strid. Sedan 1985 har den svenska regeringen varje år lämnat riksdagen en skrivelse med redogörelse för den svenska krigsmaterielexporten. I årsrapporten redovisas värdet av krigsmaterielexporten uppdelat på de två underkategorierna krigsmateriel för strid och övrig krigsmateriel. Den senare kategorin omfattar även viss utförsel för civil eller delvis civil användning.

Total export av krigsmateriel för strid och övrig krigsmateriel till de nio destinationsländerna ( kronor) 1997 1998 1999 Colombia - - - Egypten - - - Indonesien 11,2 0,9 0,3 Kenya - - - Kina - - - Kuwait 0,0 22 6,0 - Saudiarabien - 1,0 0,4 Sri Lanka - - - Turkiet - - - Tabellen visar att Sverige fört en relativt restriktiv vapenexportpolitik gentemot dessa länder under de senaste tre åren. Samtliga nio länder är helt stängda för export av vapen, d.v.s. för export av krigsmateriel för strid. Exporten till Indonesien fortsatte under 1997, trots en mycket orolig situation i landet, men 1998 stoppades alla leveranser. De små summorna för 1998 och 1999 rör sig enbart om följdleveranser av övrig krigsmateriel. Kuwait och Saudiarabien 23 är öppna för export av övrig krigsmateriel, men stängda för export av vapen. Under 1999 skedde dock ingen export över huvud taget till Kuwait. Även om Sverige står sig mycket bra i jämförelse med sina fem samarbetsländer vad gäller vapenexport till de nio destinationsländer som här undersöks, är Sveriges vapenexport långt ifrån oklanderlig. Sverige exporterar t.ex., i likhet med sina fem samarbetspartners, krigsmateriel till konfliktladdade länder som Mexiko, Pakistan och Indien. Till Indien och Pakistan rör det sig främst om följdleveranser. Indien är idag stängt för export, men det pågår fortfarande följdleveranser från Bofors stora försäljning 1986 av kanoner värda 8 miljarder Till Indien uppgick det totala värdet av exporten 1997 till 79,9 kronor men sjönk under följande två år till ca 5 kronor, och avsåg då endast övrig krigsmateriel. Till Pakistan uppgick värdet av leveranserna 1997 till 59,7 kronor för att sedan sjunka till 5,1 kronor 1999. Under 1999 exporterade Sverige krigsmateriel till Mexiko för 64,1 Denna export rör sig främst om nya kontrakt för krigsmateriel för strid. Nyligen blev det också klart att den mexikanska marinen köper svenska kanoner för mellan 200-300 Bofors Defence ska leverera kanonerna. Det är första utlandsordern av 57 millimeters kanonerna av typen L/70 Mk 3, och affären anses därför vara viktig och till hjälp i andra pågående upphandlingar. 24 Det krävs alltså en skärpning även av den svenska vapenexportpolicyn som, trots att den är restriktivare än samarbetsländernas policy, inte är tillräckligt restriktiv för att förhindra export till mycket omstridda länder. Frankrike Exportlicenser utfärdas av den Interdepartementella Kommissionen för Krigsmateriel (CIEEMG) som består av Generalsekreteraren för Nationellt Försvar och representanter från Försvarsdepartementet, Utrikesdepartementet och Finansdepartementet. Slutanvändarintyg krävs inte, men licenser åtföljs oftast av ett undertecknat avtal som förbjuder vidareexport. Inga listor finns på förbjudna länder, utan varje ärende behandlas enskilt. Frankrike har inga egna riktlinjer som begränsar vapenexporten, men de riktlinjer som anges i de internationella konventioner som landet skrivit under ska fungera som underlag för beslut om exportlicenser. I dessa ingår att hänsyn ska tas till risken för om vapen används till internt förtryck, att vapen ej ska exporteras till länder i internationell konflikt eller till länder med interna konflikter eller med kränkningar av mänskliga rättigheter. 25

Regeringen har ingen skyldighet att informera parlamentet om vapenexport och behöver inte be om godkännande från parlamentet. I mars 2000 utkom regeringen med den första årsrapporten om Frankrikes vapenexport år 1998. Rapporten innehåller information om det totala värdet av vapenexporten till varje enskilt destinationsland uppdelat på luft-, mark-, och maritima vapen. I tabellen nedan redovisas den totala summan av exporterna till varje destinationsland. Totalt värde av vapenexporten till de nio destinationsländerna ( kronor) 1998 Colombia 196,7 Egypten 731,5 Indonesien 271,8 Kenya 1,8 Kina 21,6 Kuwait 1812,8 Saudiarabien 5630,5 Sri Lanka 70,9 Turkiet 238,8 I jämförelse med andra europeiska länder har Frankrike en mycket liberal vapenexportpolicy och mycket begränsad parlamentarisk insyn och kontroll. Frankrike exporterar som synes vapen till ett flertal länder i konflikt och/eller med grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Exporten till Saudiarabien, Indonesien, Turkiet, Egypten, Colombia, Sri Lanka och Kina är omfattande. Utvecklingen tycks inte heller gå mot en restriktivare vapenexport; den totala exporten för 1998 var $7,2 miljarder vilket kan jämföras med den totala exporten för 1997 som var $4,9 miljarder. Förutom de här aktuella nio destinationsländerna exporterade Frankrike vapen till ett flertal länder som inte godkänts av Sverige eller de flesta andra EU-länder. Som exempel kan nämnas att Frankrike under 1998 exporterade vapen till Etiopien för 26,2 francs (=35,4 kronor). Italien Exportlicenser utfärdas av Utrikesdepartementet som kan konsultera Försvarsdepartementet och Departementet för Utrikeshandel. Enligt 1990 års lagstiftning anger den Interdepartementella Kommittén för Handel av Försvarsmateriel (CISD) generella riktlinjer för export, men 1994 ersattes denna kommitté av den Interdepartementella Kommittén för Ekonomisk Planering (CIPE). Denna kommitté har satt upp en lista över destinationsländer för vilka restriktiva regler för export bör gälla. Information om CIPE:s aktiviteter måste delges parlamentet, men lagen säger inte hur mycket och på vilket sätt information ska tillhandahållas. 26 Enligt lag 185 från 1990 skall inga exportlicenser utfärdas till länder som tycks vara i väpnad konflikt, som är utsatt för ett totalt eller partiellt embargo, ansvarig för bekräftade brott mot internationella konventioner om mänskliga rättigheter, eller har placerat resurser i den militära budgeten som överstiger dess försvarsbehov. 27 Sedan 1990 är den italienska regeringen enligt lag skyldig att sammanställa en årlig rapport om vapenexport som överlämnas till parlamentet. Italiens rapporter är i jämförelse med många andra EU-länders rapporter mycket detaljerade och informationsrika. Årsrapporten innehåller sex separata delar från de olika departement som är inblandade i systemet för kontroll av vapenexport. En del från Utrikesdepartementet redogör för vilken typ av vapen som har licensierats för export, uppdelat på företag. Denna del innehåller också en lista av importländer och det totala värdet av utfärdade licenser för varje land. En annan delrapport från Finansdepartementet innehåller information om import och export av vapen. I denna rapport finns information om vilka typer av vapen som exporterats uppdelat på företag, samt information om det totala värdet av exporten till

varje destinationsland. Övriga delrapporter innehåller information om banktransaktioner, exporter samt licenser för export av produkter för dubbel användning m.m. Totalt värde av vapenexporten till de nio destinationsländerna ( kronor) 28 1998 1999 Colombia 20,6 20,6 Egypten 19,5 19,4 Indonesien 0,6 - Kenya 87 0,03 Kina 98,6 0,6 Kuwait 22,2 14,1 Saudiarabien 1,2 2,7 Sri Lanka 3,3 - Turkiet 173 127 Italien exporterar vapen till näst intill alla länder som här är aktuella. Exporten till Turkiet är omfattande. Till Kina var exporten omfattande 1998 och minskade kraftigt under 1999, men under detta år utfärdades exportlicenser värda 100 kronor, vilket tyder på att landet fortfarande var öppet för export. Dessutom kan tilläggas att Italien också exporterar vapen till Eritrea, ett land som enligt de italienska riktlinjerna (om konflikt, mänskliga rättigheter etc.) borde ha nekats export. Värdet av exporten till landet uppgick 1998 till 995 lire (= 4,6 kronor). Exporten till Saudiarabien tycks ganska liten, men om man också tittar på utfärdandet av exportlicenser blir bilden en annan. 1998 och 1999 utfärdades exportlicenser värda 131,6 respektive 50 Under 1998 vapen till Sri Lanka och Indonesien, men alla leveranser till dessa länder upphörde 1999. Exporten till Kenya var omfattande under 1998, men landet tycks ha stängts för export 1999. Den begränsade parlamentariska granskningen av och insynen i utfärdandet av exportlicenser gör det svårt att kontrollera att riktlinjerna följs, med konsekvensen att vapen exporteras till länder som är invecklade i väpnad konflikt och/eller där mänskliga rättigheter kränks. Spanien Ansökningar om exportlicenser lämnas till den Interdepartementella Kontrollkommittén för Utrikeshandel av Försvarsmateriel och Dualuse -produkter (JIMDDU). JIMDDU samarbetar med Departementet för Utrikeshandel och med Tulldepartementet. 29 En förordning från 1988 innehåller kriterier som används för att bestämma huruvida en exportlicens ska utfärdas eller inte. Enligt dessa kriterier är export förbjuden till länder i krig och/eller länder där kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. 30 1986 beslöt den spanska regeringen att information om vapenexport skulle vara konfidentiell, och att det bara var den parlamentariska Kommittén för Hemliga Frågor, bestående av tre ledamöter, som kunde ställa frågor till regeringen om Spaniens policy för vapenexport. Systemet har dock blivit öppnare. Genom en resolution från den 2 september 1992 fick parlamentariker laglig tillgång till alla hemligstämplade handlingar, och i början av 1997 röstade parlamentet igenom en resolution för att öka insynen i vapenhandeln. Som följd av detta har regeringen börjat ge ut årsrapporter om den spanska vapenexporten. Den första rapporten kom ut i februari 1998 och täckte perioden 1991-96. Sedan kom en rapport för hela 1997 och därefter har rapporterna gett ut halvårsvis, den sista för våren 1999. Rapporten innehåller information om det totala värdet av exporten av försvarsmateriel och det totala värdet av dual-use -produkter till varje mottagarland. Ingen information finns om de exporterande företagen eller om vilka produkter som exporteras. 31

Total export av försvarsmateriel, inkluderar ej dual-use -produkter ( kronor) 1997 1998 Första halvåret 1999 Colombia 2,7 115 0,6 Egypten 0,9 2,8 2,5 Indonesien 15,2 0,1 0,2 Kenya - - - Kina - - - Kuwait 0,2 1,5 23,8 Saudiarabien - 101,8 - Sri Lanka - - - Turkiet 869,7 461,22 193,5 Tabellen visar att Spanien exporterar försvarsmateriel till många av ovan nio listade länder där grova kränkningar av mänskliga rättigheter sker. Den offentliga rapporten visar att den absolut största importören av spansk försvarsmateriel är Turkiet, följt av USA, Frankrike, Colombia och Saudiarabien. Tre länder med grova kränkningar av mänskliga rättigheter toppar listan. Dessa siffror speglar ändå inte Spaniens totala vapenexport. Enligt rapporter om den spanska vapenexporten från universitetet i Barcelona döljer den spanska regeringen omfattande export under alla de år som är aktuella här. T.ex. redovisas inte 40 % av den totala exporten för 1998 i regeringens årsrapport. Regeringens rapport inkluderar inte transportflyg, simulatorer, ammunition och lätta vapen till ett flertal länder. Det är framför allt omfattande export till Turkiet och Colombia som regeringen döljer. 32 Rapporten inkluderar t.ex. inte exporten av tre transportflygplan av typen CN-235 till Colombia 33, ett avtal som enligt SIPRI var värt $55. 34 Enligt SIPRI levererades också två Shujaa Class patrullfartyg 1997 till Kenya, efter att en exportlicens utfärdats 1992. Det kan dock finnas en möjlighet att dessa produkter levererades tidigare än 1997 eftersom SIPRI:s leveransdatum bygger på när vapnet togs i bruk i destinationslandet, vilket skulle förklara varför exporten inte finns registrerad i 1997 års rapport. Problemet är att den inte finns registrerad i regeringens rapport för perioden 1991-1996 heller. Även här tycks den spanska regeringen dölja exporter. Indonesien var öppet för export 1997, men exporten under 1998 och 1999 var mycket liten, vilket kan tyda på att landet var stängt under dessa år. Enligt SIPRI dock två stycken C-212-200 Aviocar transportflygplan under 1999, efter att en exportlicens utfärdats 1997. Den spanska vapenexporten till länder i konflikt och/eller där grova kränkningar av mänskliga rättigheter sker är således omfattande. Mycket av detta beror på bristen av öppenhet och parlamentarisk kontroll av exportlicenser. Trots att öppenheten ökat under senare år finns ingen procedur för fortlöpande parlamentarisk granskning av utfärdandet av exportlicenser. Storbritannien Licenser för export av strategiska produkter utfärdas av Statsekreteraren för Handel och Industri (DTI). Alla relevanta individuella ansökningar om tillstånd skickas vidare av DTI till andra departement som har intresse i följe deras politiska ansvarsområden, bl. a. till Utrikesdepartementet (The Foreign and Commonwealth Office), Försvarsdepartementet och Departementet för Internationell Utveckling. 35 Den 28 juli 1997 antog den brittiska regeringen en ny uppsättning kriterier för vapenexport. Kriterierna gäller för alla länder, men alla ansökningar om exportlicenser behandlas enskilt. Enligt dessa kriterier ska regeringen inte utfärda en exportlicens om det strider mot landets internationella åtaganden eller mot landets nationella intressen. Vidare ska hänsyn tas till respekten för mänskliga rättigheter i destinationslandet, och en exportlicens ska inte utfärdas om det finns en klart identifierbar risk för att den aktuella exporten kommer att användas till internt förtryck. Regeringen ska inte heller utfärda en exportlicens om det finns en klart identifierbar risk att mottagarlandet kommer att använda den aktuella exporten aggressivt mot ett annat land, eller för att med vapenmakt göra territoriella anspråk. Däremot

ska en teoretisk möjlighet att den exporterade krigsmaterielen i framtiden kommer att användas mot en annan stat i sig inte kunna leda till att en ansökan avslås. Hänsyn ska också tas till om risk finns för att den regionala stabiliteten hotas. 36 Innan Labour-regeringen fick makten fanns ingen parlamentarisk insyn i exporten av krigsmateriel, men i juli 1997 trädde nya lagar i kraft. Regeringen rapporterar sedan dess årligen till parlamentet om den strategiska exportkontrollen och dess användning. Regeringen har också att informera parlamentet om eventuella ändringar av kriterierna. 37 Trots de mer restriktiva riktlinjerna från 1997 ökade Storbritanniens vapenförsäljning med 10 % under följande år. 38 Försvarsdepartementet, Utrikesdepartementet och DTI gav ut en försenad årsrapport för 1997 i mars 1999. Sedan har också årsrapporter för 1998 och 1999 kommit. Rapporterna har blivit mer detaljerade och informationsrika för var år, och Storbritanniens årsrapporter är nu betydligt mer detaljerade än de flesta andra EU-länders rapporter. Total export av militär utrustning ( kronor) 39 1997 1998 1999 Colombia 4,9 1,7 0,1 Egypten 11,8 1,6 29,6 Indonesien 1406,7 956 1364,7 Kenya 0,3 28,3 6,4 Kina - - - Kuwait 1754,7 281,2 541,7 Saudiarabien 19715,8 10579,3 1752,9 Sri Lanka 106,0 9,6 8,2 Turkiet 317,9 1108,3 127,7 Enligt regeringens officiella rapporter exporterar Storbritannien vapen till nästan alla ovan nämnda länder med grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Två av de största köparna av brittiska vapen är Indonesien och Saudiarabien. 1999 stod dessa två länder tillsammans för 25 % av Storbritanniens vapenexport. Exporten till Turkiet är också mycket omfattande. Enligt de officiella årsrapporterna är Kina det enda land av de nio destinationsländerna som Storbritannien inte exporterade vapen till under de aktuella åren. dock öppet för export eftersom exportlicenser till ett värde av 561,6 kronor ( 42 ) utfärdades 1999. Enligt SIPRI även vapen till Kina under 1999. Enligt SIPRI:s uppgifter utfärdade Storbritannien en exportlicens för en AEWradar år 1996, och den levererades år 1999. Avtalet var värt $62. 40 Det är dock inte säkert att produkten levererades 1999, eftersom SIPRI:s leveransdatum också kan vara det datum då produkten sattes i bruk i destinationslandet. Radarn kan alltså ha levererats 1997 eller 1998. Om så är fallet borde leveransen finnas registrerad i Storbritanniens årsrapport för 1997, 1998 eller 1999, men i årsrapporterna anges att ingen militär utrustning har exporterats till Kina under något av dessa år. Storbritannien kan ingå så kallade Government to Government supply agreements med andra stater, och dessa avtal kräver inga exportlicenser. Storbritanniens största sådant avtal är ett avtal med Saudiarabien: Government to Government Saudi arabia Armed Forces Project känt som Al Yamamah. Genom detta avtal exporteras bl. a. flygplan av modellerna Tornado, Hawk och PC9. Ett annat sådant avtal finns med Kuwait, och genom detta exporteras stridsvagnar, Starburstmissiler m.m. Förutom den årliga rapporten som ges ut av Försvarsdepartementet, Utrikesdepartementet och DTI, ger Försvarsdepartementet också ut UK Defence Statistics. Enligt denna statistik uppgick det totala värdet av Storbritanniens export av försvarsmateriel till 3527, vilket är nästan dubbelt så mycket som anges i årsrapporten (här uppges att det totala värdet är 1968,3 ). Data från den förstnämnda publikationen används ofta till att demonstrera hur framgångsrik den brittiska försvarsindustrin är. Båda rapporterna bygger på information från Customs and Excise (C&E), och även med hänsyn