fram till vikingatiden.

Norrlands handels- och kulturförbindelsf!!r under järnåldern fram till vikingatiden. Av Bo Hellman. ~ nnu finnes ej någon samlad bearbetning av fornsaksmate.fi.. rialet från Norrland eller något av dess landskap. Därför har det ej låtit sig göra att systematiskt och i detalj skildra Norrlands handels- och kulturförbindels er under förhistorisk tid, utan endast att med ledning av ett an tal fynd i sto ra drag antyda de vägar, som kulturströmmarna till och handeln på Norrland följt. Mindr e hänsyn har tagits till Gästrikland och södra Hälsingland enär dessa landsdelar under förhistorisk tid närmare samman hänger m ed det uppländska kulturområd et. Och ej helle r har skildringen förts fram till historisk tid, utan endast fram till vikingatiden, enär jag h oppas att senare få tillfälle lämna en mera utförlig framställning över denna period. Red an under st en- och bronsåldern") synes de viktigaste vägar ha öppnats, på vilka Norrland i fortsättningen skulle stå i förbindelse med angräns ande trakter och mera avlägsna länder. De första människor, som togo landet i besittning, kommo efter allt att döma från söder, de trängde fram efter bottenhavskusten och drogo efter äl vdalarna mot det inre av landet. Självfallet kommo de att upprätthålla förbindelsen med sina stamfränder söderut, att från dem mottaga de impulser, som voro nöd vändiga för att kulturen ej skul le isol eras och stagnera. Men ej blott allmänkul- 78

turella lån och nya redskapsformer upptogos, utan även en rätt avsevärd import av sydskandinaviskt material, framförallt av flinta, ägde rum. Under stenåldern synas även direkta vägar ha öppnats för handels- och kulturförbindelser med icke-svenska områden. Sålunda kunna vi bl. a. av några norrbottniska fynd av troligen nordryska flintföremål, aven dubbelspetsad hacka av finsk typ funnen i Arjeploug och vidare av vissa drag i Rovaniemi eller den nordbottniska kulturen sluta, att redan nu de östliga impulser börjat sätta in, som senare skulle växa sig starkare här uppe i norr. Under denna tid ha även de senare så viktiga vägarna över de jämtländska fjällen till Trondelagen och västerhavet blivit upptrampade. Det fåtaliga materialet av bronsföremål från den norrländska bronsåldern ger oss så knappa upplysningar, att vi ej våga antaga annat än att de under den tidigare perioden öppnade vägarna och förbindelserna varit de, som även nu kommit till användning. Det rika bronsåldersområdet i trakterna kring Trondheim bestyrker att vägen över Jämtland varit i bruk. Trondheimsområdet visar sig nämligen ha stått i förbindelse med den rika bronsålderskulturen i Mälartrakterna och vidare även med Finlands skandinaviska bronsåldersbygd. Då nu Medelpad är det på fynd från denna tid ojämförligt rikaste av de norrländska landskapen, har man även anledning antaga, att vägen från Mälardalen till Tröndelagen först följt kusten till endera Ljungarr eller Indalsälven för att sedan efter dess dalgångar tränga in i landet och över jämtlandsfjällen fortsätta till norskt område. En viktig fjällväg, använd redan under denna tid, synes den vara, som från Duved i Jämtland, dit man når från Bottenhavet, om man följer Indalsälven, genom Skurudalsporten leder över till Stjördalen och Merakersbygden. Vägen utefter Indalsälven markeras även av fyra lösfynd från bronsåldern. Men även om vägen uppför Ljungan vittna fynd. Det ståtliga, kontinentala bronssvärdet från Njurunda och spjutspetsen från Parteboda i Borgsjö och därjämte dolkklingan funnen ej långt från Gimåns utflöde i Revsundssjön i Jämtland tyda på att även denna väg blivit av betydelse.") 79

Att Norrland under denna tid även upprätthållit förbindelser österut, därom vittna en del till bronsåldern daterade redskapsformer i sten. Vi ha i korta drag sett hur Norrland under sten- och bronsåldern ej stått isolerat utan trätt i förbindelse med angränsande områden i söder, väster och öster och genom dessa även med mera avlägsna länder. Vägarna ha tidigt sökt sig till de stråk, där naturen rest de minsta hindren för framträngande, utefter kuster och älvdalar. Vi ha därför ej så stor anledning förmoda, att då det gäller nästa stora tidsskede och kulturperiod - järnåldern - så många nya vägar skola leda till Norrland. Däremot ha vi att vänta att handel och kulturförbindelser med»grannländerna» skola tilltaga i styrka och intensifieras, att Norrland i högre grad skall ryckas in i ett större kultursammanhang, livligare än förut bli delaktigt av den allmänna utvecklingen och genom rikare fynd säkrare spegla förhållandena sådana de gestaltat sig. Vad emellertid järnålderns första skede, den förromerska järnåldern, beträffar, vis ar sig förhållandena rent motsatta. Norrland har i likhet med no rra Norge och Finland ej ett enda fynd från denna tid. - Här frånses dock de bronsfynd och gjutformar fr ån Lappland och Vä sterbotten, som äro daterade till förromersk järnålder, men som troligen tillhöra former fr ån en främmande kulturkrets och skola behandlas senare i uppsatsen. - Detta problem, den totala fyndbristen från ett så stort sammanhängande område under så lång tid, har varit för em ål för mycket intresse. Jag anser mig här dock endast i korthet böra referera den diskussion, som förts i detta ämne, i all synnerhet som frågan ej kan anses slutgiltigt löst. Hallström har i en uppsats i denna sak skrivit: Vi måste nöja oss med det fastslagna faktum att Nordskandinavien är fyndlöst under förromersk järnålder. Och detta förhållande har ej ändrats under de mer än 2D år som gått sedan man fått ögonen öppna därför, trots att fynd från alla andra t idsperioder under dessa 20 år oavlåtligt ökats. Ett stöd för att fyndlösheten (i fråga om skandinavisk kultur) är något att räkna med, ha vi i det ofrånkomliga faktum, vilket kan avläsas i alla tre delarna av området, men tydligast i Norrland. Nämligen att, när de skan- 80

dinaviska fynden åter börja visa sig, detta sker under de första århundradena e. Kr. födelse i de södra kustlandskapen, och att de sedan stiga sakta säväl mot norr som efter älvarna mot Inlandet. Detta bevisar att Norrland för andra gången tas i besittning. De södra kustlandskapens besittningstagande sker snabbt, kanske lika snabbt som en gång vad men väl måste kalla avfolkandet. På samma sätt är det i Norge och Finland. I det senare landet sker efter Kristi födelse ett återbefolkande först av södra delen av västkusten. Men den folk- och kulturström, som bryter in, anses icke ha samband med det folk och den kultur, som rådde här i slutet av bronsåldern, m. a. o. den skandinaviska. Strömmen kommer från trakterna söder om Finska viken, från de baltiska länderna. Det är nu med tämligen stor visshet verkligt finska stammar som invandra. Först så småningom gör sig ett skandinaviskt inflytande gällande. Att här i Finland invandringen av ett främmande folk underlättas av att den föregående befolkningen försvunnit eller i alla händelser till ytterlighet försvagats är i högsta grad antagligt. Och det intressanta är, att vi nu också få se, huru i Nordskandinavien under själva fyndlöshetsperioden. om också i mindre skala efter fynden att döma, en f~ämmande kultur för första gången förmår tränga in från öst er. s") Då tidigare nämndes att Norrland saknar fynd från förromersk [ärnålder, gjordes undantag för några i Lappland och Västerbotten anträffade föremål, som daterats till denna tid. Dessa äro två bronsyxor, den ena från Råstrand Bronssvärd funnet i Njurunda socken. 6

i Sorsele och den andra från Bågaträsket i Lycksele och vidare två gjutformar av täljsten, en till holkyxa, från Sörbyn i Råne, och den andra från Långudden i Arjeploug till ett dolk- eller spjutspetsblad. De båda yxorna ha daterats till tiden 500-4flO f. Kr., gjutformen från Råne anses däremot senare, men dock förromersk järnålder. Arjeplougsgjutformeri åter erbjuder stö rre svårigheter till en säker datering då liknande former i östra Ryssland och västra Sibirien från bronsåldern hållit sig kvar in i järnåldern.") Alla fyra här omtalade fynd äro att hänföra till en östlig kultur, Ananjinokulturen, och bära tydligt vittne om huru under förromersk järnålder, då vi från Norrland sakna varje som helst spår av skandinavisk kultur, en kultur av helt annan prägel och u rsprung från öster och nordost tränger in i landet. Man har antagit, att det är lapparna, om vilka man trott sig veta, att de under bronsåldern och kanske redan under en sen del av stenåldern vistats i nord- Bronsyxa av ananjinotyp funnen Sorsele socken. 82

-.,,";;/ ~----------~ Vinskopa av brons funn en i Hög socken. Iigaste Finland, som nu för första gången tränga in i Sverige. Det ligger nära till hands att som förklaring på fyndlösheten och den östliga invasionen sammanställa Sernanders numera bevisade teori om Fimbulvintern med Lindqvists om den Keltiska Hansan. Ungefär vid tiden för den inträdande järnåldern har en be tydande klimatförsämring, med sänkt årsmedeltemperatur och ökad nederbörd, ägt rum. Starkast har denna klimatförsämring gjort sig gäll ande längst mot norr, i vårt land i Norrland. Människorna ha' börjat draga mot söder. Denna från norr kommande press har sedan som en vågrörelse fortplantat sig mot söder över skandina-' viskt område ända n er mot kelternas landamären. De keltiska statsbildningarna tvungos att inför den hotande faran spärra sina gränser mot norr och kanske även, för att använda en aktuell term, att tillämpa sanktioner. Till Norrland, som i jämförelse med 83

övriga delar av vårt land, legat längst bort från de stora kulturcentra, kom intet alls av den nya metallen, järnet. Likaså har i Norrland den mot söder gående utvandringen varit starkast, utan att vi därför nödvändigt behöva antaga en fullständig avfolkning. I och med klimatförändringen har gynnsammare förhållanden inträtt för vildren, som då i stö rre mängder strömmat in över de nordliga delarna av Norrland. I vildrenens spår ha så lapparna följt, de förmodade bärarna av den östliga kultur vi i lappländska och västerbottniska fynd funnit spår av. Detta inträngande har så mycket lättare kunnat förs iggå, som väl den största delen av den äldre befolkningen redan dragit mot söder. Från norskt håll har man nyligen velat göra gällande, med utgångspunkt från några fynd i Tröndelagen, daterade till bronsålderns sista period, den begynnande järnåldern, att även under denna tid förbindelse förefunnits mellan Norrland och Tröndelagen. A. Björn har i ett 193~5 utkommit arbete:»to nordenfjellske markfunn fra den eldste jernalder», ansett sig kunna leda i bevis, hurusom Tröndelagen och närliggande områden förutom åt söder efter norska kusten även genom Norrland via Uppland stått i förbindelse med kontinenten. Bland de många fynd, som styrka detta förhållande, skola några omnämnas. Ett gravfynd från Rekke i nordenfjellske Norge innehåller bl. a. en nål aven typ, som med vissa variationer även kännes från Danmark och Sverige. De uppländska nålarna av denna art skilja sig endast däri från de norska, att de ha en»knyck alldeles under huvudet». Arbman, som behandlat dessa, framhåller, att de med stor sannolikhet äro import från kontinenten.v) Liknande typer förekomma även i Ostpreussen och Polen, andra mer liknande de danska i Ungern. Dateringen är tidig järnålder. Björn hävdar, att den uppsvenska gruppen spiralnålar, som varande den nordligaste, är den som rimligtvis bildat förutsättningen för Rekkenålen, men säger något senare att»i grenseområdet mellan Ost-Preussen og Polen finnes det dog en bestemt variasjon: forholsvis mindre hode med lang, rett nål og svak eller ingen kneck under hodet og det er denne variant vår nål tillhörers. I ett annat gravfynd, från Gjprv, likaledes i det nordenfjellske, ligger en nål vars närmaste pa ralleller 84

vi ha att söka ända nere i Ungern, med vilket land, såsom det även från andra utgångspunkter visats, Norden vid denna tid stod i förbindelse. Då det gäller de här ovan berörda gravarna, är det ej endast de i dem ingående fynden, som peka mot trakterna söder och sydost om Östersjön, utan även själva gravformen, skelettgravar i kista aven' anordning som pekar mot Lausitzerkulturen i Västpolen och Över-Schlesien. Vägen genom Norrland via Tröndelagen ha sannolikt även två Hallstadt-svärd gått, det ena funnet i Våg, Dennes, Nordland, det andra i Hardanger. Björn lämnar i det anförda arbetet några sammanfattande synpunkter på förbindelser Uppland-Tröndelag, han skriver bl. a.:»genom G. Ekholms, A. Oldebergs och H. Arbmans forskningar vet vi att Upiand i '9:de tidsgruppe' utgjort ett självständigt kulturområde, vars egenartade utveckling endast är förståelig genom de livliga förbindelser, som området upprätthöll med Östersjöområdena. Fynd och fyndsammansättningar tala här sitt tydliga språk och visa hur genomsyrad den uppländska kulturen på den tiden var av östtyska kulturelement. Så lokalt begränsade som dessa äro i Norge till det nordenfjellske är det icke svårt att sluta sig till förbindelser med Uppland efter de urgamla vägar, som äro belagda allaredan från stenåldern. Allt visar tydligt vilken roll Uppland i tidig järnålder spelat som spridningscentrum för kulturirnpulser och transitoområde för konstindustriella produkter från Östersjötrakterna. Det är under dylika förhållanden ganska påfallande, att de östliga importstyckena förekomma i större antal och i stundom mera markanta former i Tröndelagen än i Uppland, men förhållandet är icke utan paralleller. Det är ju ett i hela förhistorien ofta återkommande fenomen, att slutpunkten för en kulturväg har att uppvisa en större rikedom av givna former än de stråk, som dessa måste passera, ja stundom till och med större än det område, som frambragt dem.» Det bör således ej i högre grad vara ägnat att förvåna, att den eller de vägar förbindelserna följt mellan Uppland och Tröndelagen genom Norrland vid ifrågavarande tid, ej genom fynd säkrare kunnat fixeras. Vi få nöja oss med det sannolika antagandet, att de följt de mest framkomliga passagerna, de från föregående tider välkända vägarna. 85

Dessa ovan omtalade förbindelser äro, som det framgått, att hänföra till den allra tidigaste järnåldern och utgöra en oavbruten fortsättning av den samfärdsel, som ägt rum under sten- och bronsåldern mellan dessa trakter. Under den stora fyndlöshetsperioden, som synes taga sin början i en tidig del av förromersk järnålder, ha vi ingen som helst möjlighet att konstatera, huruvida Norrland med det undantag, som ovan gjorts, stått i förbindelse med andra områden, vi kunna ju ej ens med säkerhet konstatera om Norrland varit befolkat eller ej. I samband med den antagna avfolkningen ha vi tidigare talat om huru under första århundradet efter Kristi födelse Norrland åter börjar tagas i besittning, bebyggelsen tränger fram utefter kusten och uppför älvdalarna.»fö rst i det fjärde århundradet se vi hur den vågar sig in mot t. ex. Jämtland och hur under folkvandringstid detta landskaps huvuddelar befolkas. I slutet av vikingatiden har bygden i södra Norrland nått upp i de översta fjälldalarna, likaså inom södra Lappland. Från Västerbottenskusten däremot visa fynd på fast bygd under 500-talet. Lösa fynd gå där dock längre tillbaka.sv) När det gäller, att av det norrländska fornsaksmaterialet från romersk tid och även från övriga perioder av forntiden draga slutsatser om handel och handelsvägar, måste vi erinra om, att då det ännu ej finnes någon systematisk bearbetning av materialet, det ej annat än undantagsvis låter sig göra att påvisa lokalformer och med ledning härav närmare sluta till förbindelser mellan olika delar av Norrland. Därför måste vid en undersökning som denna resultatet bli i viss mån missvisande. Ty ännu äro vi nästan uteslutande hänvisade till de fynd, som framvisa exceptionella former, föremål om vilka det är intet tvivel, att de äro importvaror, ofta komna från långt avlägsna områden. Då fråga är om den forntida handeln, kan därför lätt den uppfattningen göra sig gällande, att den, sit verbo venia, internationella handeln varit den dominerande. Vi måste dock förmoda, att så ej varit fallet, att senare undersökningar skola visa, att handel mellan närliggande områden varit starkare. Härmed har självfallet ej sagts, att det ej var de långväga förbindelserna, som för kulturens blomstring och all- 86

männa framåtskrid ande voro de mest betydelsefulla, som bragte de flesta impulser till fr amsteg. Alla i Norrland funna föremål av jar n från åtminstone det första århundradet efter Kl'. f. få väl anses importerade, antingen i färdigt skick ell er i obearbetad form. Detsamma kan för övrigt sägas om de ädla metallerna och all brons, men om dessa gäller det hela forntiden igenom. Det finnes anledning förmoda att den»inhemska» järntillverkningen kommit igång ti digast någon gång under 200-talet. Dessförinnan har järnet sann olikt kommit från sydliga Skandinavien. Av hittills kända fynd att döma h ar denna import sträckt sig upp efter kusten till Medelpad.") På Kungsgårdens ägo r i Hög, Hälsingland, har ett fynd gjorts, som visar, att ännu i dessa trakter under den tidigaste delen av romersk järnålder, första århundradet, varor från, Italiens främsta konstindustriella centrum, Capua, funnit marknad. Det är en vin skopa aven typ, som Ekholm räknar som en variant av vad han benämner Gödåkerstypen, och med det klöverbladsformiga hålet i det rakt avskurna handtaget är d en enastående på nordiskt område. Till romersk järnålder äro äv en en grupp på tre fynd av östlandskärl at t hänföra. Det är fynden från Finnflo i Tuna, Hälsingland, och de båda från Medelpad, Målsta i Tuna och vid Prästgården i Timrå. Samtliga äro gravfynd, och kittlarna ha gjort tjänst som benbehållare. Ekholm framhålle r att fabrikationsområdet för denna typ är att söka i Rhenmynningen.") Till vårt område ha de r imligtvis kommit från Norge, närmast Tröndelagen, som även har att uppvisa flera fynd av denna typ. De norrländska ha ej framkommit i fynd, som ge någ on ledning till da tering, men i an alogi med de norska kunna de sätt as till 2100 talet. Den import av provinsialromerska industriprodukter till Norrland, som gick över Tr öndelagen, synes ha varit den för om rådet viktigaste. Så har den stora grupp av Vestlandskärl, som k on cen trerar sig t ill Med elpad, kommit denna vä g. Men in nan vi sysselsätta oss m ed dessa skola vi beröra två fynd fr ån Väste rbottens kustland, som ge an tydn ingar om förbindelser åt helt annat håll. Det ena är det ungefär en mil norr om Skelleft eå gjorda fyndet i Sto rkåge. E. Hjärne, som behandlat detta, daterar det till förra 87

hälften av 300-talet. Med ledning i huvudsak av de i fyndet ingående hästskoformade spännena och deras stora överensstämmelse med i Estland förekommande former och på den grund, att liknande fynd ej gjorts i Skandinavien, sluter han att Storkågefyndet utgör»ett vittnesbörd om en direkt handelsförbindelse mellan Västerbotten och Östersjöprovinserna, kanske speciellt norra Estland, landet vid Narvabukten, under senare delen av romerska [ärnålderrs».") Helt osannolik är väl ej heller den förklaringen, Hästskoformat spännne ur Storkågefyndet. att det är via de efter kusten gående förbindelserna med Mellan Sverige, som de främmande formerna förts till Storkåge. Ärunu en möjlighet, vilken dock Hjärne på ej alltför starka grunder ansett mindre trolig, finnes emellertid, nämligen att importen över Kvarken gått via Finland. På motsatt väg, från Norrland över Kvarken, anser Nordman att bl. a. en capuansk bronsskopa från Lillkyrko i Österbotten inkommit.v) Vi kunna dock ej nu fastslå, på vilken väg Storkågefyndet inkommit, utan få nöja oss med det faktum, att dyrbara främmande föremål vid denna tid hamnat i Västerbottens jord, som ej förrän ett par århundraden senare skall visa spår av fast bygd i större utsträckning. 88

Ungefär 2 mil söder om Piteå gjordes 193,2 i J ävre by i Hortlax socken ett fynd i ett röse av den typ, som är så vanlig utefter Norrlandskusten. Det var en rund genombruten bronsskiva 6 cm. i diameter. Arbman, som publicerat fyn det, har jämfört det bl. a. med ett sk ivsmycke från Nybjärs i Hörsne på Gotland, daterat till omkr. 500 f. Kr., om vilket det något påminner. Närmare överensstämmer det dock med sådana funna på ryskt område, och mycket antagligt är, att det är importerat därifrån. Men som Spänne från Jävre, Hortlax socken. typen där har synnerligen stor utbredning, det går långt in i Sibirien och i föga varierande form överspänner mer än ett årtusende, har det ej lyckats att närmare fastslå dess hemort eller att giva det en säker datering. Arbman anser dock, att det sannolikt tillhör romersk järnålder eller tidig folkvandringstid (de 5 första århundradena e. Kr.).IO) Godtaga vi denna datering, skulle detta va ra ett av de tidiga fynd, som indicera de senare under folkvandringstid och vikingatid viktiga förbindelserna med Finland och över detta land med Ryssland och orienten. Att Medelpad efter den tid, då kittlar av Östlandstyp försvunnit, 89

allt fortfarande stod i livlig kontakt med Tröndelagen visar oss bl. a. den rika importen av Vestlandskärl. Från Sverige är av denna typ kända inalles 12 exemplar, 4 från Gotland och vardera ett från Västergötland och Småland, de övriga 6 ligga samlade i ett begränsat område vid Medelpads kust. Det äldsta är det av Ekholm till tidig del av 3i)(}-talet daterade, funnet vid kyrkan i Timrå. En senare del av 3:(){)-talet tillhör de tre i Kvitsleby i Njurunda, ett av dessa förövrigt funnet tillsammans med en för Kittet av Västtandstyp. Valens (364--378) präglad solidus. Till 400-talet hänföras de båda från Västland i Skön,") Denna kärltyp har liksom tidigare Östlandstypen använts som behållare för ben i brandgravar. Benen ha alltid skilts från bålmörjan och nedlagts rensköljda. Som denna gravform samtidigt ej synes ha varit i bruk på närmare håll än just i Tröndelagen, måste vi antaga, att den förbindelse, som existerat mellan dessa områden, varit ej endast av kommersiell natur utan att det även varit så djupgående ' kulturella påverkningar, att de satt spår på ett område, som starkare än något annat präglas av konservatism, de efterlevandes tro om sina döda. Vestlandskittlarnas tillverkningsområde ligger enligt Ekholm i Rhenområdet 90

eller angränsande trakter av Frankrike och Belgien. Sannolikt från provinsialromerskt område är även en bronsskål, anträffad 1810 vid grävning i en grav vid Harv i Attrnar, Medelpad. Ett i samma fynd ingående lerkärl av norsk typ visar på vilken väg skålen kommit hit. Från folkvandringstid finnes speciellt en fornsaksform, som med största tydlighet visar hur starka förbindelserna mellan Norrland och Tröndelagsområdet varit, det är spännena, under 4OO-talet de korsformiga och senare reliefspännena. De från Norrland kända korsformiga ligga i Medelpad och Hälsingland och visa stor överensstämmelse med de norska. Aven undersökning av Eva Nissen Meyer framgår, att man av reliefspännen kan utskilja särformer typiska för nordliga Skandinavien, och vidare hurusom av grupper, som ha sin tyngdpunkt och sitt antagna tillverkningsområde på nordnorskt område, flera exemplar även äro funna i Norrland, huvudsakligast i Hälsingland och Medelpad, men även i Gästrikland, Angermanland och Jämtland. I ett fall, spännet från Häste, Rödön, Jämtland, har antagits, att det är ett verk av samme mästare, en no rrman, som utfört det praktfulla smycket från Dalum i Sparbu. Dessa båda spännen äro daterade till andra hälften av500-talet. Från samma tid är en grupp spännen, som kallats den»bottnisk a». Denna är märklig såtillvida, som dess centrum ligger på norrländskt område. Av gruppens 5 kända exemplar äro 2 från Medelpad, 1 från Gästrikland, 1 från Tröndelagen och slutligen 1 i Vestfold. Tillverkningstrakten bör ligga på kuststräckan Medelpad-Gästrikland och 'I'röndelagsspännet är importerat härifrån. Det i Vestfold har sannolikt gått över mellansvenskt område till Norge. Vad förbindelsevägen Tröndelag-Norrland angår, skriver Nissen Meyer: - - -»kunde man når man ser på kartet, fristes till å si att den er formidlet ved Meråkerbanen. Denne passerer 5 finnested. Ett i nserheten av Trondheim (Strinda) och tre hvar den kommer ned till kysten (Bjällsta, Sörfors och Hällan). Jeg tror allikvel, att det er stenalderens gamle handelsvei, som er benyttet, veien langs Indalselven.sl!) Mellan Trondelagen och de delar av Norrland det här ovan Ul

varit tal om kan samband spåras med finskt område, framförallt med södra österbotten. Som tidigare nämnts återbefolkas Finlands kusttrakter i tidig del av romersk [ärnålder, Under denna period dominerar även de från östbalticum kommande inflytelserna, men mot periodens slut kan förbindelser med Skandinavien påvisas genom fynd av vapen och smycken av nord- och västskandinavisk typ. Under 400-talet växa dessa i styrka för att fortgå under större delen av 500-talet. Detta visas av flera i österbotten funna spännen, såväl likarmade och ryggknappspännen i stil I som s. k. breda spännen, vilka äro av nord-norska eller norrländska typer eller finska former som rönt starkt inflytande från dessa. Från Norge över Norrland har under 500-talet med stor säkerhet även den frankiska svärdstypen, skramasaxen, kommit. Dessutom förmodas en grupp solidi från Valentianus III till Focas, funna i trakten kring Vasa, vara införda från Norrland. Omöjligt är dock ej, att dessa såväl som de norrländska äro inkomna genom direkt handel med Gotland. Mot 500-talets slut mattas dock dessa förbindelser, andra sätta in, från Mälardalen och Gotland och äro av större betydelse, tills under 700-talet inflytelser från östbaltiskt och ryskt område göra sig starkare gällande. Romerskt guldmynt, solidus, prägla.t för kejsar Valens, gravfynd från Kvitsleby, Njurunda socken. De från Norrland kända guld- och myntfynden äro få. Mynten äro romerska och östromerska solidi. Det äldsta är präglat för Valens, tidigare omtalat i samband med Vestlandskitteln från Kvitsle. Från Medelpad äro ytterligare tre, ett präglat från Theodosius II och två för Zeno.P) Från Hälsingland, antingen Bjuråker eller Norrbo, är en solidus präglad så sent för den östromerske kejsaren Focas (602c--610). Rangsta i Hedesunda, Gästrikland,

uppvisar det enda från detta landskap, även det en solidus, slagen för Leo r. På Skottgårds ägor i Timrå, Medelpad, där tidigare två av de nämnda, Theodosius II och Zeno, blivit funna, har även påträffats en halsring av guld, som Hans Hildebrand daterat till tidigt 400-tal. 13 ) I samband med guldfynden bör även nämnas en ring från Häljorn i Njurunda, av Montelius hänförd till senare hälften av 200-talet. 14 ) En ring av enklare typ är känd från Nävsta i Selånger, Medelpad, en annan ingår i ett skattfynd fr ån Hornön i Norra Ängermanlan, och slutligen känner man från Tåsta i Hög, Hälsingland, en guldring, spirallagd i nära två varv, och från Bostad i Gnarp en guldring som ligger i ett troligen sammanblandat fynd tillsammans med bl. a. en sölja med röd emaljinläggning. Mindre skattfynd med tenar, trådar och smärre stycken av guld, s. k. betalningsguld. kännas 3 från Gästrikland och ett från vardera Hälsingland, Medelpad och Ångermanland. Att av de norrländska guldfynden draga slutsatser om vittgående direkta handelsförbindelser är ej tillrådligt. Sannolikt är, att guldet utefter de stora stråken på kontinenten kommit till södra och mellersta Sverige för att härifrån föras vidare till Norrland. Valensmyntet kan dock förmodas ha kommit via Tröndelagen. Under folkvandringstidens senare skede, Vendeltid, synes förbindelserna speciellt med Norge ha undergått en förändring. Tidigare ha otvivelaktigt de dominerande impulserna gått i riktning Tröndelag-Norrland, men under de två århundraden detta skede omfattar blir förhållandet det motsatta. Utgångspunkten för dessa förbindelser är dock icke att söka i Norrland, utan det är fr ån det expansionskraftiga sveaväldet med centrum i Uppland de utgå. Gutorm Gjerring har i en uppsats:»norsk e ryggknappsspenner fra Vendeltids P ) visat att denna grupp smycken äro från Sverige importerade till Norge i övervägande grad över Tröndelagen. Från Norge kännes 32 exemplar och av dessa äro icke mindre än 19 fr ån nordanfjellske Norge, och även av de övriga kunna de flesta antagas ha kommit över Tröndelagen. En spjutspets och ett svärdshandtag från BOO-talet visar mot Vendel, och likaså tyder den rika förekomsten av föremål ornerade i stil 1I och III - ornamentstilar vars element bestå av synner- 93

Iigen starkt stiliserade djurfigurer - på förbindelser speciellt med mellansvenskt område. Det viktigaste är dock att gravskicket under 60>0- och 700-talen visa överensstämmelse med det uppländska båtgravskicket. Av stor styrka synes det svenska inflytandet under denna tid vara, att det bäst kunde förklaras genom att antaga ej blott handelsförbindelser, utan därjämte även invandring under 600-talet från svenskt område till Tröndelagen. Redan av de fynd från romersk och folkvandringstid, som vittna om handelsförbindelser, ha vi kunnat draga vissa slutsatser om bygdens utbredning. Tydligare visas detta av materialet i sin helhet. Vi kunna konstatera, hurusom den norrländska bosättningens tyngdpunkt legat i norra Hälsingland, den del som under tidig medeltid kallas Sundedh och genom skogstrakter skiljes från den södra, Alir, och i Medelpad. I Ångermanland och Jämtland synes bebyggelsen under tidigare del ej ha varit lika omfattande, men redan under 300-talet börjar här det inre landnam. På 500 talet har större bygd växt fram i Jämtlands centrum, Storsjöområdet, vid samma tid har även Västerbotten börjat få fast bygd. Från 600-och 700-talen gör sig stor fyndknapphet gällande vad angår Ångermanland, men största anledningen torde vara bristande undersökningar, ty fynd i södra lappmarkerna ge oss anledning antaga, att under denna tid den kolonisation från Ångermanland börjat, vilken vi veta ägt rum under vikingatid och under den tiden är Angermanland otvivelaktigt Norrlands kulturcentrum. Inom norra Västerbotten och Lappland har förmodligen fast bebyggelse ej uppkommit i större utsträckning förrän under vikingatid och än senare, detsamma gäller även Härjedalen. Förhållandena i Gästrikland äro närmast jämförbara med de i norra Uppland. Under folkvandringstid, sannolikt under 500-talet, synas de norrländska kustlandskapen till och med Ångermanland fastare ha knutits till svearnas allt mäktigare välde. Anledningen härtill torde väl vara, dels en naturlig expansionsdrift hos den i stark utveckling varande staten, men dels även en önskan att vinna kontroll över ett ekonomiskt viktigt område. Då vi tidigare talat om Norrlands handel ha vi ej tagit upp frågan om vad nol'rlänningarna lämnat i vederlag för importerade varor. Den utan allt 94

tvivel viktig aste varan har varit skinn och pälsverk. Redan Tacitus vet berätta, att kontinent-germanerna fingo pälsverk sannolikt från Norden, och av Jordanes få vi veta, att det är»sueh an s», sve arna, som gen om flera an dra folk tillföra den romerska marknaden de så uppskattade, svarta sappherinska skinnen, troligast skinn av svart r äv, vilkens huvudsakliga utbredningsområde just varit Norrland.!") Sannolikt ha svearna tidigt utefter Norrlands kust anlagt pälsjägarkolonier, som basis för jakt- och handelsexpe d itioner, v ilk a stu ndom väl även gått in i Finland och sträckt sig ända upp mot Vita havskusten, utefter Kemi och Ule älvar. Men norrlänningar och sve ar voro ej de enda, som voro på jaktexpeditioner i de norrländnska markerna. Vi veta att under folkvandringstid Tröndelagen var ett viktigt område för export av pälsverk och att det fanns norska pälsjägarkolonier i NorrlandP) Skulle då det antagandet vara omöjligt, att ur denna konkurrens härleda en anledning till den svenska invandring i Trondelagen under SnO-talet vi tidigare talat om. Då d et gällt en så ytterst lönande sak, som pälshandeln måste ha varit, skulle det ej förvåna, om svear ell er sve ar och no rrlänningar sökt sätta sig i besi ttning av eller åtmins to ne öva kontroll över den trakt, som jämte d eras egen va r det viktigaste utskeppningsområdet. Noter. l) Utan att ingå på någon diskussion om bronsåldern i Norrland har terme n använts för att beteckna tidsp erioden. ~ ) A. Enquist:»Norge och Norrland under järnåldern», i Birkaförbundets årsbo k 1934. 3) G. Hallström :»Kan lap parn as in vandringstid fixeras», i Norrlands Försvar 1929. 4) H. Arbman: P eriferi sk bronsålderskultur. Fornvännen 1934. 5) G. Hallström: snå gra funderingar rörande Norrlands äldsta bebyggels ehistoria». Norrlands Försvar 1926. N. Ahnlund:»Beb yggelsens utbredning i Norrland under äldre tid». Gammal Hälsingekultur 1931. 6) O. Almgren:»Medelpads och Angermanlands fornminnen från hednatiden». Småskrifter utg, av Norrländska Studenters Folkbildningsförening. Norrland N: o 8. 190'7. 7) G. Ekholm. Bronskärlen av östlands och Vestlands typ. Det kgl. norske videnskabers se1skabs skrifter 1933. N:o 5. 95

8) E. Hjärne: s Bronsfyndet från Stork åge». Fornvännen 1917. 9) C. A. Nordman: Finlands handel under järnåldern. Nord. kultur. XVI. Handel och samfärdsel. 10) H. Arbman: Jävrefyndet. Norrbotten 1932-33. 11) E. Nissen Meyer: Reliefspenner i Norden. Bergens Museums årsbok 1934. 12) S. Bohlin: Fynden av romerska mynt i det fria Germanien. 13) Hans Hildebrand: Den äldre jernåldern i Norrland. Antiqva., risk Tidskrift för Sverige 2. 1869. 14) O. Montelius: Hur gammal är bygden i Helsingland? Helsinglands fornminnessällskaps årsskrift 19'01. 15) Gutorm Gjessing: Norske ryggkappsspenner fra Vendeltid. Det Kg!. Norske Videnskapers selskabs skrifter 1929. N:o 8. 16) B. Nerman: Det svenska rikets uppkomst. 17) A. Björn: Bronsekar og glasbegre fra folkvandringstiden i Norge. Det Kgl. Norske Vtdensskabers selskabs skrifter 1929. N:06.