Parasitstatus och kontroll av betesburna parasitinfektioner i ekologiska mjölkkobesättningar

Parasitstatus och kontroll av betesburna parasitinfektioner i ekologiska mjölkkobesättningar Parasite status and control of parasite infections on pasture in organic dairy herds Examensarbete av: Anna Hessle Handledare: Sölve Johnsson, Inst. för jordbruksvetenskap Skara Catarina Svensson, Inst. för husdjurens miljö och hälsa SLU Institutionen för jordbruksvetenskap Skara Skara 1999

FÖRORD Detta examensarbete behandlar beteshygieniska åtgärder mot betesburna parasiter hos förstagångsbetande mjölkraskalvar i framför allt ekologiska besättningar. I arbetet redovisas resultaten från en enkätstudie, utförd våren 1997, där användning av beteshygieniska åtgärder mot betesburna parasiter i såväl ekologiska som konventionella mjölkkobesättningar i Arlas område undersöktes. Vidare redovisas resultat från en fältstudie, genomförd betesäsongerna 1997 och 1998, där parasitförekomst hos första- och andraårsbetande kvigor i 15 ekologiska mjölkkobesättningar i Västra Götalands och Värmlands län studerades. Delar av fältstudien fortsätter under betessäsongen 1999. Projektet genomfördes vid Institutionen för husdjurens miljö och hälsa och Institutionen för jordbruksvetenskap Skara, Sveriges lantbruksuniversitet samt Avdelningen för parasitologi, Statens Veterinärmediciska Anstalt/Sveriges lantbruksuniversitet. Projektet finansierades av Arlas forskningsfond för ekologisk mjölkproduktion. Ett varmt tack riktas till alla medverkande i projektet; Marianne Albertsson, Annika Arnesson, Lars Johansson och Carina Törnblom (Institutionen för jordbruksvetenskap Skara), Dan Christensson, Johan Höglund, Rose Marie Klausson och övrig laboratoriepersonal (Avdelningen för parasitologi) samt till alla djurägare som avsatt tid och vilkas samverkan varit nödvändig för undersökningarnas genomförande. Ett extra varmt tack riktas till mina handledare Catarina Svensson och Sölve Johnsson för stöd, energiskt engagemang och oräkneliga redigeringar av alstret. Skara mars 1999 Anna Hessle Institutionen för jordbruksvetenskap Skara, 1999 2

INNEHÅLL SAMMANFATTNING......4 INLEDNING.......6 LITTERATURSTUDIE...... 7 BAKGRUND....... 7 Ekologiskt lantbruk. 7 Regelverk....7 Omfattning av ekologiskt lantbruk..... 8 Marknad för ekologiska mjölkprodukter. 9 BETESBURNA PARASITER HOS NÖTKREATUR... 10 Den mellanstora löpmagsmasken. 11 Lungmask.. 13 Koccidier.....15 ÅTGÄRDER FÖR ATT FÖREBYGGA BETESBURNA PARASITER 18 Betesplanering...18 Avmaskningrutiner... 25 Dietistiska betesväxter..... 26 Vaccinering... 27 Rovsvampar... 28 Avel... 28 MATERIAL OCH METODER. 30 ENKÄTSTUDIE... 30 Statistiskt utvärdering 30 Användning av avmaskningsmedel 31 FÄLTSTUDIE 33 Djurmaterial och betesrutiner 33 Provtagningar, vägningar samt registrering av betesanvändning, tillskottsutfodring och sjukdomssymptom 34 Parasitologiska undersökningar. 35 Statistiska analyser.36 Institutionen för jordbruksvetenskap Skara, 1999 3

RESULTAT...... 37 ENKÄTSTUDIE... 37 Beskrivning av besättningarna. 37 Djur i betesdrift 37 Betessäsong 38 Betesmarkens användning 38 Strategier för parasitkontroll.. 39 Avmaskning.. 40 Förekomst av parasitsjukdomar... 41 FÄLTSTUDIE. 42 Parasitförekomst 42 Tillväxt. 44 DISKUSSION........ 47 SLUTSATS...... 52 SUMMARY.. 53 LITTERATURFÖRTECKNING.... 55 PERSONLIGA MEDDELANDEN.... 63 Institutionen för jordbruksvetenskap Skara, 1999 4

SAMMANFATTNING Infektion med inälvsparasiter såsom mellanstora löpmagsmasken (Ostertagia ostertagi), tunntarmsmasken Cooperia oncophora, lungmasken (Dictyocaulus viviparus) och koccidien Eimeria alabamensis, är den viktigaste orsaken till nedsatt tillväxt och hälsostörningar hos förstagångsbetande nötkreatur. I konventionella nöktreatursbesättningar kan strategisk avmaskning utnyttjas för att undvika förebygga parasitsjukdomar. Detta förfarande är dock inte tillåtet i ekologisk djurhållning enligt KRAVs (Kontrollföreningen för ekologisk odling) regler. I ekologiska besättningar måste parasiter därför istället kontrolleras med hjälp av i första hand beteshygieniska åtgärder såsom betesrotation, växel- eller sambete med andra djurslag eller äldre nötkreatur eller betesplanering med utnyttjande av till exempel vallåterväxt eller senarelagd betessläppning. Parasitsjukdomar kan också begränsas med åtgärder som tillskottsutfodring på betet, vaccinering, rovsvampar, dietistiska betesväxter och riktade avelsprogram. För att kartlägga vilka åtgärder för att förebygga parasitsjukdomar som används i konventionella och ekologiska mjölkkobesättningar genomfördes våren 1997 en enkätundersökning. Frågor rörande betesstrategier för förstagångsbetande kalvar och speciellt rutiner under betessäsongen 1996 ställdes. Tillskottsutfodring var den vanligaste parasitförebyggande åtgärden i ekologisk produktion och användes av 72 % av besättningarna, medan förebyggande avmaskning var den vanligaste åtgärden i konventionella besättningar av vilka det praktiserades av 58 %. Samma betesmark användes till förstagångsbetare i minst två år i rad i signifikant fler konventionella än ekologiska besättningar, 85 % respektive 49 %. Byte av betesfållor mellan och inom betessäsongerna, sam- och växelbete med andra djurslag samt bete på vallåterväxt användes dessutom i större utsträckning i de ekologiska besättningarna. Det fanns också en tendens till att förstagångsbetarna i de ekologiska besättningarna släpptes på bete senare under säsongen. Sam- och växelbete med äldre nötkreatur förekom däremot i samma utsträckning i båda typerna av besättningar. Nedsatt tillväxt hos förstagångsbetarna observerades oftare i ekologiska besättningar och det fanns också en tendens till att fler ägare till ekologiska besättningar observerat diarré hos sina förstagångsbetare. En fältstudie genomfördes under betessäsongerna 1997 och 1998 i syfte att studera förekomsten av O. ostertagi/c. oncophora, D. viviparus och E. alabamensis hos förstagångsbetare i 15 ekologiska mjölkkobesättningar i Västsverige. Gårdarna indelades i sju grupper baserat på den tidigare användningen av försöksdjurens betesmark: 1) bete för kalvar i minst två år i rad, 2) bete för kalvar föregående år men ej dessförinnan, 3) sambete med kalvar och äldre nötkreatur, 4) bete för äldre nötkreatur, 5) bete för annat djurslag, 6) sambete för kalvar och annat djurslag, 7) vall- eller spannmålsodling alternativt träda. I varje besättning togs träckprov från 5-15 förstagångsbetande kalvar, i första hand kvigor, vid fyra tillfällen under respektive betesperiod och analyserades med avseende på ägg av Ostertagia/Cooperia. Djurägarna instruerades att ta prov från de sju färskaste avföringshögarna från kalvarnas bete 8-10 dagar efter betessläppning för räkning av antalet oocystor av E. alabamensis. Djuren vägdes vid betessläppning och installning och vid dessa tillfällen togs dessutom blodprov för detektion av antikroppar mot lungmask och bestämning av serumpepsinogenkoncentrationen. Under 1998 studerades också 1997 års försöksdjur som andraårsbetare. Andraårsbetarnas tillväxt under betessäsongen bestämdes genom mätning av bröstomfånget vid betessläppning och installning. Institutionen för jordbruksvetenskap Skara, 1999 5

Utskiljningen av koccidie-oocystor var på de flesta gårdar låg. På sex gårdar påvisades dock mer än 100 000 oocystor per gram träck av E. alabamensis 8-10 dagar efter betessläppning, vilket indikerar en kraftig betessmitta. Emellertid observerades inga kliniska symptom på E. alabamensis-koccidios. Utskiljningen av ägg av Ostertagia/Cooperia var låg, framför allt under 1998. Under 1997 påvisades minst 500 ägg per gram träck hos tolv kalvar och under 1998 hos tre kalvar. Serumpepsinogenkoncentrationer över 3,5 U tyrosin, indikerande skador på löpmagsslemhinnan orsakade av Ostertagia, påvisades endast hos en kalv 1997 och två kalvar 1998. Under sensommaren 1997 observerades diarré hos sammanlagt 22 djur, varav 15 hade lindriga symptom. Lungmaskinfektion påvisades främst under 1998 och på gårdar ur samtliga sju grupper. På tre av gårdarna observerades symptom på lungmasksjuka 1998. Den dagliga tillväxten hos förstagångsbetarna under betessäsongen var i genomsnitt 0,67 kg 1997 och 0,58 kg 1998. En negativ korrelation mellan förstagångsbetarnas dagliga tillväxt på bete och deras dagliga tillväxt under föregående stallperiod påvisades. Andraårsbetarnas utskiljning av ägg av Ostertagia/Cooperia var låg. Lungmaskinfektion påvisades hos andraårsbetare på nio gårdar. Använda betesrutiner fungerade tillfredsställande för att under rådande väderleksförhållanden begränsa förekomsten av Ostertagia/Cooperia och E. alabamensis till under den nivå där de negativt påverkar djurens hälsa. Däremot var åtgärderna ej tillräckliga för att förhindra lungmaskangrepp. Institutionen för jordbruksvetenskap Skara, 1999 6

INLEDNING De viktigaste betesburna inälvsparasiterna hos nötkreatur i tempererade områden är den mellanstora löpmagsmasken, Ostertagia ostertagi, och lungmask, Dictyocaulus viviparus. Den mellanstora löpmagsmasken är orsaken till de mest omfattande hälsostörningarna hos förstagångsbetande kalvar. Lungmasksjuka förekommer sporadiskt i Sverige och kan i de besättningar som drabbas åsamka djuren hosta och andningssvårigheter samt reducera deras tillväxt (Christensson, 1994). Under senare år har även koccidier hos nötkreatur, främst arten Eimeria alabamensis, fått ökad uppmärksamhet som orsak till betessläppningsdiarré (Svensson et al., 1997). På bete är nötkreatur främst mottagliga för inälvsparasiter under sin första betessäsong. Under denna bygger kalvarna vanligen upp en skyddande immunitet mot de parasitarter de mött och som ger skydd under kommande betessäsonger. För kalvar som diar under betesperioden är parasiter vanligen ett mindre problem. Det bästa är om djuren under sin första betessäsong utsätts för parasiter i ett antal som möjliggör uppbyggandet av en skyddande immunitet, men som inte är så stor att djuren blir sjuka eller får nedsatt tillväxt. För att begränsa parasitinfektioner hos förstagångsbetare bör djuren erbjudas betesmarker med ett lågt parasittryck eller avmaskas i förebyggande syfte. Avmaskning i förebyggande syfte är emellertid inte tillåten i ekologiska mjölkkobesättningar enligt KRAVs regler. Vilka parasitförebyggande åtgärder som används i svenska ekologiska mjölkkobesättningar är hittills inte undersökt. Inte heller har åtgärder mot parasiter i ekologiska och konventionella besättningar tidigare jämförts. Effekter av olika betesförebyggande åtgärder på förekomst av betesburna parasiter är under svenska klimatförhållanden till stor del outforskat. Detta projekt syftade till att öka kunskapen på dessa områden. Två separata undersökningar ingår i föreliggande arbete, dels en enkätstudie dels en fältstudie. Våren 1997 gjordes en enkätstudie för att undersöka vilka parasitförebyggande åtgärder som används i ekologiska och konventionella mjölkkobesättningar och för att få indikationer om erfarenheten av parasitsjukdomar i de båda typerna av produktion. Studien fokuserades på förebyggande åtgärder mot betesburna inälvsparasiter hos förstagångsbetare. En fältstudie genomfördes betessäsongerna 1997 och 1998 med syfte att undersöka förekomsten av Ostertagia ostertagi/cooperia oncophora, lungmask och Eimeria alabamensis hos första- och andraårsbetande kvigor samt ge en vägledning om hur de parasitförebyggande åtgärder som vidtagits i besättningarna fungerat. Projektet genomfördes vid Institutionen för husdjurens miljö och hälsa och Institutionen för jordbruksvetenskap Skara, båda vid Sveriges lantbruksuniversitet i Skara samt Avdelningen för Parasitologi vid Statens Veterinärmedicinska Anstalt och Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. Institutionen för jordbruksvetenskap Skara, 1999 7

LITTERATURSTUDIE BAKGRUND Ekologiskt lantbruk International Federation of Organic Agriculture Movements (IFOAM) är en paraplyorganisation med över 500 medlemsorganisationer inom lantbruk, forskning, utbildning och kontrollverksamhet och finns representerad i 92 länder. IFOAM utvecklar övergripande regler för ekologiskt lantbruk samt övervakar och certifierar nationella kontrollorganisationer inom området (Anonym, 1997). Målsättningen för ekologiskt lantbruk enligt IFOAM är att: -recirkulera näringsämnen i så stor utsträckning som möjligt -hushålla med fossila bränslen och andra icke förnyelsebara naturresurser så att föroreningar minimeras -bevara jordens bördighet på lång sikt -bevara ett kulturlandskap med artrikedom och stor biologisk diversitet -producera högkvalitativa livsmedel i tillräcklig mängd och till ett rimligt pris -ge husdjuren förutsättningar att utföra sina naturliga beteenden -ge lantbrukaren en skälig inkomst, säker arbetsmiljö och tillfredsställelse i arbetet -skapa goda kontakter och öppenhet mellan såväl enskilda producenter och konsumenter som mellan stadssamhälle och landsbygd. Regelverk Ekologiska, eller alternativodlade, livsmedel var tidigare nischprodukter i svensk kosthållning. Konsumenternas miljömedvetenhet tilltog under 1980-talet. De föreningar som då arbetade för ett miljövänligt och resurssnålt jordbruk bildade en samarbetsgrupp. Detta resulterade så småningom i bildandet av Kontrollföreningen för ekologisk odling (KRAV), som idag är den mest utbredda miljömärkningen av livsmedel i Sverige (Anonym, 1996). KRAV är ett oberoende kontroll- och certifieringsorgan och drivs som en ekonomisk förening. Bland de 22 medlemsorganisationerna återfinns Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Ekologiska lantbrukarna, Svenska Naturskyddsföreningen (SNF), Arla, Swedish Meats (SQM), Svensk Mjölk, Kooperativa förbundet (KF) och Ica. Revidering av KRAVs regler sker i dess styrelse efter att förslagen varit på remiss hos medlemsorganisationerna (Anonym, 1998b). KRAV är medlem i IFOAM och dessutom en av få medlemmar vars regler blivit ackrediterade (Anonym, 1997). En variant av ekologisk odling är biodynamisk odling, vars kontrollorgan är Demeterförbundet, en internationell ideell förening som har funnits i Sverige sedan 1940-talet. Utmärkande för biodynamisk odling är kompostering av gödsel och användande av biodynamiska preparat (Arman, 1995). Institutionen för jordbruksvetenskap Skara, 1999 8

KRAV och Demeterförbundet är de organisationer som är godkända av Statens Jordbruksverk att utöva kontroll av ekologiskt lantbruk i Sverige. För att produkter ska få säljas som ekologiska krävs godkännande från någon av dessa organisationer. Regelbunden kontroll av produktionen är viktig för trovärdigheten inför konsumenten. Ekologisk livsmedelsproduktion i Sverige regleras även av Europeiska Unionen (EU) i Rådets förordning (EEG) 2092/91 om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och livsmedel. I förordning 2078/92 finns EUs föreskrifter för miljöstöd till ekologiskt lantbruk (Anonym, 1998b). KRAVs regler för mjölkproduktion KRAVs regler (Anonym, 1998b) syftar till att främja integrerad djurhållning där djuren fodras med hemmaproducerat foder och där de tillåts ge utlopp för sina naturliga beteenden och där ohälsa undviks genom god skötsel och förebyggande åtgärder. Minst hälften av torrsubstansen i djurfoder som används till KRAV-besättningar ska utgöras av hemmaproducerat foder. På årsbasis måste minst 95 % av fodret till idisslare vara KRAVgodkänt och på dagsbasis minst 70 %. Till mjölkkor ska minst hälften av fodret utgöras av grovfoder och till ungdjur minst 70 %. Under betesperioden ska bete utgöra en väsentlig del av fodret, det vill säga minst hälften av torrsubstansintaget. En något lägre andel accepteras för mjölkande kor och ungtjurar. Kalvar ska tillåtas dia under hela råmjölksperioden och därefter födas upp på helmjölk tills de nått tio veckors ålder. Från två veckors ålder ska kalvar hållas i grupp. Spaltboxar utan liggbås eller djupströbädd är inte tillåtet. Nötkreatur får inte bindas upp förrän vid 20 månaders ålder. Under betesperioden ska nötkreatur kunna vistas utomhus under huvuddelen av dygnet, men undantag kan göras för mjölkkor i lösdrift. Djurmiljö, skötsel och utfodringsrutiner ska främja god hälsa med låg sjukdomsförekomst. Vid användning av läkemedel gäller dubblerade karenstider för mjölkleverans och slakt. Rutinmässig, förebyggande behandling med läkemedel eller kemiska bekämpningsmedel får inte förekomma. Omfattning av ekologiskt lantbruk I Europa är två miljoner hektar motsvarande 0,32 % av den befintliga åkerarealen i ekologisk drift. Sverige är det europeiska land som för närvarande har störst andel mark ekologiskt brukad (8,9 %) tätt följt av Österrike (8,6 %), Schweiz (4,7 %), Finland (3,7 %), Danmark (2,3 %), Tyskland (2,1 %) och Italien (2,0 %). Andel ekologiskt brukad areal i övriga europeiska länder är under 1,0 % av den odlade arealen. Arealerna definieras i länderna inom Europeiska Unionen som den åkermark för vilka miljöstöd för ekologisk odling erhölls år 1996 (Lampkin, 1997). Merparten av produktionen av ekologiskt saluförda livsmedel i Sverige kontrolleras av KRAV. Den biodynamiska livsmedelsproduktionen utgör idag endast cirka en tiondel av den ekologiska växtodlingen i Sverige. Biodynamisk odling är ofta kontrollerad och godkänd av inte bara Demeterförbundet utan också av KRAV. Institutionen för jordbruksvetenskap Skara, 1999 9

Omfattningen av den KRAV-godkända livsmedelsproduktionen har ökat kraftigt sedan starten 1985. Från början var 150 lantbruksföretag med sammanlagt 1500 hektar godkänd åkerareal och åkerareal i karens anslutna. I juni 1998 omfattade den däremot 2 750 brukare med 106 062 hektar godkänd areal och 12 113 hektar i karens (exklusive permanenta beten). Sammanlagt motsvarar det 3,4 % av Sveriges odlingsareal. Störst andel KRAV-godkänd areal finns i Stockholms, Gävleborgs och Jämtlands län. I Västra Götalands län finns dock flest KRAVgårdar. KRAV-anslutna gårdar har i genomsnitt en större odlingsareal och en högre andel vallodling än konventionella gårdar medan andelen spannmålsodling är lägre. År 1987 infördes KRAV-kontrollerad djurhållning. KRAV-godkänd mjölkproduktion har funnits sedan 1989. År 1997 fanns 360 ekologiska mjölkleverantörer med sammanlagt 11 202 godkända mjölkkor och 318 kor i karens (Anonym, 1998c). Dessa utgjorde 2,6 % av den svenska mjölkkopopulationen (Sönnergren, 1998). Marknad för ekologiska mjölkprodukter Efterfrågan på ekologisk mjölk varierar inom de olika mejeriföreningarna (Tabell 1). Ekologiska mejeriprodukter har flest marknadsandelar i storstadsregionerna. Arlas årliga invägning av ekologisk mjölk på för närvarande 50 miljoner kg gör Arla till Sveriges i särklass största enskilda KRAV-producent. Då försäljningsvolymerna av ekologiska produkter ständigt ökar rekryterades 80 nya ekomjölksleverantörer vintern 1997/98 för leveransstart hösten 1998 till våren 2000 (le Clercq, 1998) och ytterligare 150 leverantörer under vintern 1998/99 för leveransstart våren år 2000 till våren 2001 (Baumgartner, 1999). Efterfrågan på ekologisk mjölk ökar även inom Skånemejeriers, Milkos och Nedre Norrlands Producentförenings försäljningsområden (le Clercq, 1998). Tabell 1. Produktion och försäljning av ekologisk mjölk hos de sju största mejeriföreningarna i Sverige (efter le Clercq, 1998, a Håkan Holmkvist, pers. med.). Mejeriförening Antal producenter mars 1998 Invägd ekomjölk 1997 (milj. kg) Ekomjölkens andel av total invägning Andel ekomjölk såld som ekologisk mars 1998 (%) mars 1998 (%) Skånemejerier 16 4 1 50 Arla 246 a 50 a 2,1 ökande Falköping 5 1,4-1,5 2 70 (mjölk) 30 (mjölkpulver) Milko 38 6,5 2,7 nästan tekniskt maximal (en viss del går bort i rören ) Gefleortens 10 1 2,5 50 egen försäljning + 30 till Arla Nedre Norrlands 10 2 1,1 stigande Producentförening Norrmejerier 9 0,9 < 0,5 60 Institutionen för jordbruksvetenskap Skara, 1999 10

BETESBURNA PARASITER HOS NÖTKREATUR Det finns en mängd arter som parasiterar på nötkreatur. Denna litteraturstudie begränsar sig till två nematodarter och en koccidieart. Den mellanstora löpmagsmasken, Ostertagia ostertagi, och lungmask, Dictyocaulus viviparus, är de viktigaste parasiterna hos nötkreatur inom klassen nematoda (Bild 1). Nematoder, eller rundmaskar, är en grupp cylindriskt byggda maskar med vätskefylld kroppshåla och tubulärt matsmältningssystem. Både mellanstora löpmagmasken och lungmasken tillhör överfamiljen Trichostrongyloidea, som liksom de flesta landlevande parasitära nematoder, har en direkt livscykel, det vill säga de har inte någon mellanvärd, och de sprids som frilevande larver. De vuxna maskarna lägger ägg som på betet utvecklas en larv. Larven genomgår två hudömsningar och värddjuren infekteras då de får i sig det tredje stadiet exempelvis genom betning. Äggens utveckling styrs av temperatur och luftfuktighet och optimala förhållanden råder vid 18-26º C och en hög luftfuktighet, mer än 70 % (Urquhart et al., 1989). klass Nematoda familj Trichostrongyloidea Filariodea släkte Nematodirus Ostertagia Dictyocaulus Trichostrongylus Cooperia Parafilaria art N. battus O. ostertagi D. viviparus T. axei C. oncophora Bild 1. Släktträd för nematoder. Trichostrongylider och i synnerhet mellanstora löpmagsmasken uppvisar hypobios, det vill säga utveckling av det tredje och fjärde larvstadierna (L3 och L4) i värddjuret avstannar vid mindre gynnsamma förhållanden för parasitens spridning. Hypobios initieras av yttre miljöförhållanden, till exempel i samband med frost under hösten. (Urquhart et al., 1989). Institutionen för jordbruksvetenskap Skara, 1999 11

Den mellanstora löpmagsmasken Den centimeterlånga mellanstora löpmagsmasken är den ekonomiskt viktigaste inälvsparasiten hos nötkreatur i länder med tempererat klimat (Urquhart et al., 1989). Parasiten orsakar ostertagios som kännetecknas av viktminskning och diarré. Sjukdomen drabbar huvudsakligen nötkreatur under deras första betessäsong (Nilsson, 1983). Livscykel Bild 2. Den mellanstora löpmagsmaskens livscykel. 1. Ett infekterat värddjur utskiljer maskägg i träcken. På betet kläcks äggen och utvecklas från L1-stadiet till L3-stadiet. 2. Ett värddjur upptar infektiösa L3-larver med betesgräset. 3. Parasiten blir könsmogen och förökar sig i värddjurets löpmage. Parasitens ägg utskiljs med värddjurets träck (Bild 2) och vid lagom temperatur (6-35 C) och hög luftfuktighet utvecklas de i komockan till det tredje av fem larvstadier, L3-stadiet, inom två veckor (Nilsson, 1983). Larverna kan på egen hand eller med hjälp av regndroppar förflytta sig kortare sträckor från komockan (Blom & Enemark, 1997). L3-larver upptas av värddjuret med betesgräset. Larverna infekterar de saltsyreproducerande cellerna, parietalcellerna, i löpmagens körtelkryptor och utvecklas till L5-larver. Som L5-larver lämnar de parietalcellerna, etablerar sig på slemhinneytan och blir könsmogna adulter (Nilsson, 1983). Hela livscykeln tar tre veckor, men under vissa omständigheter kan L4-stadiet vara hypobiotiskt i upp till sex månader (Urquhart et al., 1989). Sjukdomsbakgrund Vid invasion av löpmagens syraproducerande parietalceller ökar löpmagssaftens surhetsgrad från ph 2 till ph 7 och som följd av detta nedsätts den bakteriostatiska effekten. Dessutom kan pepsinogen, vilket är förstadiet till det proteinnedbrytande enzymet pepsin, inte aktiveras till pepsin och proteinupptaget i löpmagen försämras. Genomsläppligheten för makromolekyler i löpmagens epitel ökar, vilket medför att pepsinogen kommer ut i blodet. Vätske- och elektrolytbalansen störs och endogent protein läcket ut i digestionskanalen, vilket orsakar rubbningar i kväve- och energimetabolismen (Nilsson, 1983). Institutionen för jordbruksvetenskap Skara, 1999 12

Symptom Vid grava skador resulterar infektionen i riklig, vattnig diarréoch nedsatt aptit med viktminskning och uttorkning som följd. Ostertagios förekommer i två kliniska former. Typ I, sommarostertagios, som är den absolut vanligaste formen, drabbar förstagångsbetare under den senare hälften av sommaren. Om antalet övervintrande larver är stort kan symptom ses redan tre till fyra veckor efter betessläppning. Antalet insjuknande djur är vanligtvis hög men dödligheten låg. Typ II, vinterostertagios, infaller under senvintern eller våren året efter första betessäsongen då hypobiotiska larver kan bli könsmogna. Kliniska symptom är ovanliga i denna typ av ostertagios, men bland sjuka djur är dödligheten hög (Nilsson, 1983). Epidemiologi Bild 3. Förekomst av infektiösa L3-larver av mellanstora löpmagsmasken i betesgräset under betesperioden. I svenskt klimat överlever ett stort antal L3-larver vintern på bete och inte sällan ger de upphov till typ I-ostertagios tre till fyra veckor efter betessläppning, men symptomen är vanligen subkliniska. Antalet larver per viktenhet gräs är avgörande för ostertagiosens förlopp. Även om sjukdom inte utbryter av primärinfektionen smittas betet för resten av betessäsongen. Få av de övervintrade larverna tycks överleva längre än juni månad (Bild 3) och de flesta betesmarker som ej betats av mottagliga djur under försommaren är därför säkra efter midsommar (Nilsson, 1983). Dock är få studier på larvernas överlevnad under svenska förhållanden gjorda. Ägg som utskiljs under våren och försommaren utvecklas och når infektiösa stadier från mitten på juli och kan resultera i en andra omgång av typ I-ostertagios. Vid denna tidpunkt ses de allra flesta fall av ostertagios under svenska förhållanden (Nilsson, 1983). Torra somrar är antalet larver i betesgräset lägre och den maximala larvförekomsten fördröjs upp till en månad (Foldager et al., 1981b). Efter torra somrar är antalet hypobiotiska larver extra stort (Urquhart et al., 1989). Institutionen för jordbruksvetenskap Skara, 1999 13

Nötkreatur som utsatts för parasiten bygger upp en immunitet mot återinfektion. Immunitetsutvecklingen är dock långsam och skyddande immunitet är utvecklad först vid slutet av första betessäsongen. Under djurens andra betessäsong är immuniteten vanligen god och för ett djur som utvecklat immunitet är skyddet i allmänhet livslångt. Dock sker en låg äggutskiljning även hos immuna djur, vilket upprätthåller smittan (Nilsson, 1983). Graden av erhållen immunitet är beroende av infektionsdosen under första betessäsongen och om hög larvförekomst i betesgräset byggts upp först sent under första betessäsongen fördröjs uppbyggandet av immuniteten (Ploeger et al., 1995). Immunitet mot parasitära maskar är generellt sett bräckligare än den immunitet som byggs upp mot till exempel virus och bakterier och störs lätt av olika stressfaktorer (Johan Höglund, pers. med.). Diagnos Diagnos ställs vanligen utifrån kliniska tecken, säsong och beteshistoria tillsammans med resultat från träckprovtagning. Ägg från mellanstora löpmagsmasken går ej att skilja morfologiskt från ägg från en annan trichostrongylid, tunntarmsmasken eller Cooperia oncophora, och parasitäggen redovisas därför vanligen tillsammans som trichostrongylida ägg, mätt som ägg per gram träck (EPG). Andra diagnostiska metoder är mätning av pepsinogenhalten i värddjurets blodserum och patologanatomisk undersökning av löpmagsslemhinnan hos det avlivade djuret (Urquhart et al., 1989). Lungmask Nötkreaturens lungmask är en trådlik, upp till åtta centimeter lång nematod, som främst finns i landets södra delar. Könsmogna maskar påträffas oftast i luftvägarna och främst hos förstagångsbetare på permanenta eller halvpermanenta beten (Urquhart et al., 1989). Hos älg och rådjur finns en annan art av stor lungmask. Vid experimentella studier har dock nötkreaturens lungmask kunnat etablera sig och utvecklas i vilda hjortdjur och vice versa (Christensson, 1997). Huruvida blandinfektioner förekommer är föremål för pågående forskning (Höglund et al., 1998). Livscykel Lungmasken är ovovivipar, vilket betyder att den lägger ägg med fullt utvecklade L1-larver som kläcks omedelbart vid läggningen. Detta sker i luftstrupen och L1-larverna klättrar uppför luftstrupen, hostas upp av värddjuret och sväljs ned i tarmen och kommer så småningom ut med träcken (Bild 4). Under optimala klimatförhållanden nås L3-stadiet på fem dagar. De infektiösa L3-larverna sprids på betet på två sätt, dels med egen förflyttning dels med hjälp av svampen Pilobolus. Lungmasklarven kryper upp på Pilobolus-svampens sporangium som exploderar och skjuts iväg flera meter från mockorna. När ett värddjur har upptagit larven med betesgräset penetrerar larven tarmslemhinnan och utvecklas i lymfknutar till nästa stadium, L4. L4-larver tar sig via blod och lymfa till lungorna och bryter sig igenom kapillärerna och in i lungalveolerna en vecka efter infektion. Den sista hudömsningen sker några dagar senare i ett mindre luftrör och adulten kryper upp i ett grövre luftrör, mognar och lägger sina ägg. Den så kallade prepatensperioden, det vill säga tiden från infektion till kläckning av ägg, är tre till fyra veckor (Urquhart et al., 1989). Institutionen för jordbruksvetenskap Skara, 1999 14

Bild 4. Lungmaskens livscykel. 1. Lungmaskägg kläcks i luftvägarna hos värddjuret och hostas upp och sväljs ner i foderstrupen som det första larvstadiet, L1-stadiet. 2. Larverna passerar genom digestionskanalen. 3. Larverna utskiljs med värddjurets träck. 4. Ett värddjur upptar infektiösa L3-larver med betesgräset. 5. Parasiten tar sig via blod och lymfa från digestionskanalen till lungorna där den blir könsmogen och förökar sig. Sjukdomsbakgrund Under de sju första dagarna efter infektion då larverna vandrar från tarmkanalen till lungorna uppstår få skador. Från dag 8 till 25 efter infektion återfinns larverna inuti lungan. Värddjurets immunförsvar reagerar genom att mobilisera vita blodkroppar såsom neutrofiler, eosinofiler och makrofager, vilka temporärt täpper till bronkeolerna. En del alveoler kollapsar. Larverna blir könsmogna och luftvägarna fylls av vitt, skummande slem som kan innehålla tusentals lungmasklarver. Värddjuret får andningssvårigheter, lungödem och lunginflammation. Dag 61 till 90 efter infektion har de vuxna maskarna stötts ut. Ibland blossar symptomen upp på nytt under den här tiden på grund av kvarvarande döende maskar i alveolerna eller sekundär bakterieinfektion i de ännu inte läkta lungorna (Urquhart et al., 1989). Bild 5. Hostande kalv med lungmasksjuka. Institutionen för jordbruksvetenskap Skara, 1999 15

Symptom Andningssvårigheter och oregelbunden hosta, särskilt mot slutet av betesperioden och vid ansträngning, utgör de huvudsakliga symptomen vid lungmasksjuka. Svårt smittade djur hostar med karaktärisktiskt utsträckt hals (Bild 5). De flesta djur återhämtar sig, men det kan ta lång tid. Dödsfall är inte ovanliga (Urquhart et al., 1989). Epidemiologi Lungmask trivs bäst vid kall och fuktig väderlek och till skillnad från löpmagsmaskens larver är de hos lungmask mycket känsliga för torka (Blom & Enemark, 1997). Lungmaskens förmåga till övervintring på bete i svenskt klimat är till stor del outforskad, men generellt anses parasiten ej kunna övervintra här (Törnquist & Lindqvist, 1998). I ett försök i Nederländerna övervintrade parasiten på betet, dock endast två vintrar under elva år. Samband mellan väderlek och överlevnad kunde ej påvisas, men det fanns indikationer på att överlevnaden gynnades av ett snötäcke. Även i andra europeiska länder har övervintrande lungmask påträffats (Borgsteede et al., 1994). L3-larver överlever i gödsel och kan spridas till betet på våren vid gödsling. Smittan övervintrar också antingen som adulta maskar eller som hypobiotiska L5-larver i luftrören hos förstagångsbetare (Urquhart et al., 1989). Inköpta djur kan sprida lungmask till besättningar (Graham, 1999). I Sverige drabbas vuxna djur av lungmasksjuka lika ofta som kalvar, vilket tyder på att smittan inte finns regelbundet i besättningen på grund av lungmaskäggens känslighet för torka (Christensson, 1994). Utveckling av immunitet mot lungmask sker snabbare än immunitet mot många andra parasitära maskar. Värddjurets immunsystem måste kontinuerligt utsättas för en retning av parasiten för att bibehålla den skyddande effekten, annars avtar skyddseffekten efter cirka ett år (Graham, 1999). Det förekommer att äldre nötkreatur återinfekteras vid påverkan av stressfaktorer, till exempel vid bete på kraftigt smittade marker. Larver når lungorna och dödas av värddjurets immunförsvar. Resultatet blir ansamling av vita blodkroppar i luftvägarna med hosta och andningssvårigheter som följd (Urquhart et al., 1989). Diagnos Diagnos ställs utifrån de kliniska symptomen, tidpunkten på året och betets utnyttjande. Infektion verifieras såväl med träckprov som blodprov tidigast drygt tre veckor efter infektion. Larver kan endast påvisas i träcken under L1-stadiet och prov bör därför tas från flera djur (Urquhart et al., 1989). På senare tid har ELISA-teknik för mätning av halten antikroppar riktade mot lungmask tagits i bruk som diagnostiskt hjälpmedel (Christensson, 1997). Koccidier Koccidier, coccidia, är en klass encelliga djur av vilka en del arter parasiterar på ryggradsdjur. De kan delas in i tarmkoccidier och cystbildande koccidier (Bild 6). I det efterföljande diskuteras endast tarmkoccidier av släktet Eimeria. Arter av Eimeria påträffas hos ett flertal husdjur men är viktigast hos fjäderfä, nötkreatur, får, getter och kaniner. Eimeria-arter är ytterst värddjursspecifika, det vill säga de olika arterna är knutna till specifika värddjur. Eimeria orsakar diarré, koccidios, hos sitt värddjur. Ett drygt tiotal Eimeria-arter infekterar nötkreatur, av vilka E. alabamensis, E. bovis och E. zuernii anses vara viktigast som orsak till koccidios (Urquhart et al., 1989). Institutionen för jordbruksvetenskap Skara, 1999 16

klass Coccidia familj Eimeriidae (tarmkoccidier) Sarcocystidae (cystbildande koccidier) släkte Isospora Eimeria Cryptosporidium Sarcocystis Neospora art E. alabamensis E. bovis E. zuernii Bild 6. Släktträd för koccidier. Livscykel Koccidier ur släktet Eimeria har en direkt livscykel men som innefattar både asexuell och sexuell förökning. De sprids med hjälp av oocystor, sfäriska till elipsformade förökningskroppar som kan liknas vid mikroskopiska ägg, och som utskiljes med träcken (Bild 7). Utanför värddjuret genomgår oocystorna en mognadsprocess, sporulering, och blir infektionsdugliga. Sporuleringstiden varierar mellan arterna och är i första hand temperaturberoende. Bäst förhållanden för sporulering föreligger mellan 20-27 ºC och vid hög luftfuktighet (Urquhart et al., 1989). Bild 7. Livscykel för koccidien Eimeria alabamensis. 1. Oocystor av koccidien utskiljs med träcken hos ett infekterat värddjur. 2. Oocystorna sporulerar i omgivningen. 3. Ett värddjur upptar sporulerade oocystor med betesgräset. 4. Parasiten blir könsmogen i värddjurets tarm och ger upphov till nya oocystor. Infektion sker då värddjuret exempelvis vid betning tar upp oocystor, som aktiveras i magsäcken eller löpmagen av enzymet trypsin. Parasiterna tränger in i tarmceller där en första genera- Institutionen för jordbruksvetenskap Skara, 1999 17

tions asexuella förökning sker. Infekterade celler kollapsar varvid nya tarmceller invaderas och parasiten genomgår en andra generations asexuell förökning. Livscykeln avslutas med en sexuell förökning som resulterar i nästa generations oocystor, vilka lämnar värddjuret med träcken. Olika Eimeria-arter infekterar olika celltyper (Ernst et al., 1986). E. alabamensis upptäcktes i USA redan på 1940-talet, men först på senare år har dess förmåga att orsaka sjukdom uppmärksammats. Arten orsakar betessläppningsdiarré hos förstagångsbetande nötkreatur (Svensson et al., 1994) och förutom i Sverige har E. alabamensis-koccidios påvisats i Tyskland, Danmark och Norge (Svensson et al., 1997). Symptom Den typiska bilden vid betessläppningskoccidios orsakad av E. alabamensis är en vällingliknande till vattnig, illaluktande diarré hos kalvar fyra till sju dagar efter betessläppning på permanent kalvbete. Diarrén varar två till fem dagar och beror på parasitens förökning i tunntarmens epitelceller. Kalvens allmäntillstånd och aptit är nedsatt. Drabbade djur förlorar upp till 15 % av sin kroppsvikt under sina första två veckor på bete. Betessläppningskoccidios har påvisats hos förstagångsbetare från fyra till sexton månaders ålder, men ännu inte hos dikalvar (Svensson et al., 1997). Epidemiologi Oocystor kan övervintra på betesmark i hela Sverige. På betet övervintrande oocystor utgör den huvudsakliga smittkällan vid E. alabamensis-koccidios. I en svensk undersökning kunde övervintrande oocystor påvisas på betesmarker på hälften av de studerade gårdarna och på en tredjedel av dem i sjukdomsframkallande antal (Svensson, 1995). Infekterade kalvar utskiljer långt fler oocystor med träcken än vad de tagit upp. På permanenta kalvfållor uppförökas på så vis antalet oocystor år efter år och till slut nås sjukdomsframkallande nivåer. Kalvar som infekterats kraftigt under den första tiden på bete utvecklar immunitet och utskiljningen av oocystor efter 15-17 dagar går ner kraftigt. Utskiljningen förblir låg under resten av sommaren. I hö som slagits på kontaminerade marker kan sporulerade oocystor överleva i sjukdomsframkallande antal minst åtta månader (Svensson, 1997). Oocystornas överlevnadsförmåga i ensilage är ej känd men ensilage erbjuder oocystorna en lämplig fuktighet och ph-värdet är inte tillräckligt lågt för att avdöda dem (Svensson et al., 1997). Diagnos Diagnos ställs utifrån sjukdomshistorien, kliniska tecken och kännedom om markens tidigare användning och verifieras genom att påvisa mer än 850 000 oocystor per gram träck (OPG). Träckprov bör tas från flera djur och under åttonde till tionde betesdagen, då höga antal oocystor utskiljs endast under en till två dagar och då vanligen under under just dessa dagar (Svensson et al., 1997). Institutionen för jordbruksvetenskap Skara, 1999 18

ÅTGÄRDER FÖR ATT FÖREBYGGA BETESBURNA PARASITER Den betesburna parasit som är av störst betydelse för djurhälsa och tillväxt hos svensk nötboskap är den mellanstora löpmagmasken men även lungmask och koccidien Eimeria alabamensis orsakar sjukdom och nedsatt tillväxt. Dessa parasiter uppförökas bara i värddjuret. De kan därmed kontrolleras genom betesplanering såsom utnyttjandet av betesfållor som använts för vallskörd eller bete med andra djurslag eller äldre nötkreatur året innan alternativt senareläggning av betessläppningen. Andra tänkbara kontrollåtgärder är avmaskning i förebyggande syfte, vilket dock inte är tillåtet i ekologisk djurhållning enligt KRAVs regler, utnyttjande av dietistiska betesväxter, vaccinering eller rovsvampar och på längre sikt även avel mot parasitresistenta djur. Jämförs kostnader för produktionsbortfall och kontrollprogram är åtgärderna väl motiverade (Törnquist, 1983). I ett danskt försök framkom att kalvar med låg tillväxt under betessäsongen visserligen växte mer under efterföljande stallperiod än kalvar med högre tillväxt på betet, men att den förlorade tillväxten under betessäsongen inte kompenserades till fullo under efterföljande stallperiod (Foldager et al., 1981b). Av variationen i kalvars tillväxt under betessäsongen i ett holländskt försök kunde 6,7 % förklaras med variation i äggutskiljning av gastrointestinala nematoder. Äggutskiljning av gastrointestinala nematoder, larvutskiljning av lungmask och antikroppstitrar mot Cooperia oncophora kunde tillsammans förklara 9,2 % av variationen i tillväxt. Om även skötselfaktorer såsom tillskottsutfodring, lungmaskvaccinering, avmaskning vid installning och installningsdatum inkluderades kunde 27,8 % av variationen i kalvarnas tillväxt förklaras med modellen (Ploeger et al., 1990b). Kontroll av djurens parasitbelastning bör ske vid upprepade tillfällen till exempel genom att parasitägg och oocystor i träck räknas. Träckprov för räkning av koccidieoocystor bör tas åtta till tio dagar efter betessläppning. För status vad avser nematoder är det särskilt viktigt att ta träckprov på hösten. Det visar hur årets åtgärder har fungerat och är en hjälp vid betesplaneringen för nästa år (Christensson, 1994). Betesplanering Då olika åldergrupper vanligen betar åtskilt i mjölkkobesättningar, borde det vara relativt enkelt att planera betesdriften så att särskild hänsyn tas till de för betesburna parasiter känsliga förstagångsbetarna. Kalvar som släpps på bete för första gången är lika känsliga för parasitangrepp oavsett om de är 3-4 månader gamla eller betydligt äldre. Alla förstagångsbetare behöver bete med låg parasitförekomst (Foldager et al., 1981a). Det finns enligt Michel (1985) tre typer av betesstrategier för att förebygga parasitproblem. 1) Förebyggande strategier innebär att osmittade djur erbjuds bete med låg smitta, såsom marker som betats av annat djurslag eller använts för vall- eller spannmålsodling. 2) Undvikande strategier förlitar sig på att flytta djuren till rent bete strax innan betessmittan blir hög. Ett exempel på en sådan strategi är betesrotation i mitten av juli, då djuren flyttas innan de övervintrande nematodäggen resulterat i en larvtopp på betet. 3) En utspädningsstrategi innebär att de mottagliga djuren får beta tillsammans med mindre mottagliga djur av samma eller annan art för att minska betessmittan. Institutionen för jordbruksvetenskap Skara, 1999 19

Fållbyte mellan betessäsonger Den optimala förebyggande strategin är att släppa ut förstagångsbetarna på marker som inte har betats av nötkreatur under den föregående betessäsongen. Växelbete där nötkreatur betar var tredje år, häst eller får betar var tredje år och spannmål odlas var tredje år alternativt vall anläggs är det ideala ur parasitsynpunkt. Ett sådant system erbjuder djuren ett i princip parasitfritt bete. Systemet kräver dock en strikt beteskontroll (White & Fisher, 1994) och arealanvändningen är relativt oflexibel (Urquhart et al., 1989). Avbrott sker om smittade djur köps in eller om betet smittas indirekt via gödsel. Även sådan mark som legat oanvänd förra sommaren kan användas. I andra hand kan ett bete som utnyttjats för äldre, immuna nötkreatur användas (White & Fisher, 1994). I ett australiensiskt försök, utfört i såväl de södra som nordliga regionerna av landet, hade avvanda köttraskalvar i betesfållor som ej betats året innan alternativt hade använts av får eller äldre nötkreatur, lägre äggutskiljning av löpmagsmask och högre tillväxt än kalvar på permanent kalvbete (Smeal et al., 1981). Parasitfria kalvar betade de aktuella fållorna i fyra veckor efter de första grupperna av kalvar och avlivades därefter. De kalvar som betat de permanenta kalvfållorna hade ett större antal adulta löpmagsmaskar i löpmagen. Alla djur i försöket avmaskades dock under betessäsongen. Grupper av förstagångsbetare på återväxtbete hade en lägre andel mot lungmask seropositiva kalvar än grupper som betat i permanenta kalvfållor (Schnieder & Kohler-Bellmer, 1993). Byte av kalvfållor mellan betessäsongerna förhindrar också effektivt koccidios (Svensson et al., 1994). Betesbyte inom säsong Genom att flytta djuren från ett av larver kontaminerat bete innan utskiljda ägg utvecklats till infektiösa larver kan infektionsdosen hållas låg. I norra Europa bör betesbyte för förstagångsbetarna genomföras efter midsommar och eventuellt ytterligare en eller två gånger under sommaren. Syftet är att förhindra att under sommaren utskiljda nematodägg hinner nå infektiösa larvstadier. En nackdel med denna strategi är dock att förstagångsbetarna inte kan släppas tillbaka på detta första bete senare under säsongen på grund av hög larvförekomst. Det bör istället betas av äldre, immuna djur eller av annat djurslag (Christensson, 1994). Att kunna utnyttja vallåterväxt till förstagångsbetarna är en stor tillgång när andra generationens parasitlarver kläcks i mitten av juli och det finns behov av osmittat bete (White & Fisher, 1994). Danska studier har visat att byte till rent bete i mitten av juli var överlägset alla avmaskningsprogram när det gällde att åstadkomma låg förekomst av larver av mellanstor löpmagsmask på betet och därmed optimal tillväxt hos kalvarna (Foldager et al., 1981a, Henriksen et al., 1975). Fållbyte ledde till en dubblerad tillväxt under betessäsongen, det vill säga en mertillväxt om 40-50 kg per kalv, jämfört med kalvar som gick i samma fålla hela betessäsongen (Henriksen et al., 1975). Betesbyte för förstagångsbetare varje eller varannan vecka och utnyttjande av sex alternativt tre fållor visade sig i en holländsk undersökning inte ha någon effekt på äggutskiljning av mellanstor löpmagsmask hos kalvarna eller antal löpmagsmasklarver på betet (Eysker et al., 1993). Täta betesbyten kan emellertid vara en metod att förhindra utbrott av lungmask, då lungmask inte överlever särskilt länge på betet under sommaren. Dock krävs en stor arbetsinsats. Hiepe Institutionen för jordbruksvetenskap Skara, 1999 20

(1985) rekommenderade betesbyten var fjärde dag och skifte mellan minst tio fållor. Metoden gav dock inte tillfälle till uppbyggande av en tillräcklig immunitet. Eysker et al. (1993) fann att såväl skifte mellan sex fållor varje vecka såväl som mellan tre fållor varannan vecka förhindrade lungmaskutbrott hos förstagångsbetare samtidigt som betessmittan var tillräcklig för immunitetsutveckling. Lägst äggutskiljning sågs hos kalvarna som bytte fålla varje vecka. Sam- och växelbete med annat djurslag Att hålla flera djurslag i betesdrift på samma gård är inte så vanligt i dagens specialiserade lantbruk, men i de fall det förekommer eller där grannar med olika djurslag har möjlighet att samverka bör möjligheten utnyttjas i betesdriften. Anledningen till att växelbete mellan olika djurslag fungerar parasitförebyggande är att Eimeria-koccidier men också de flesta nematoder är värddjursspecifika, vilket innebär att de endast förökar sig hos ett djurslag. Vid växelbete där olika djurslag alternerar i betesdriften avbryts deras livscykel. I ett norskt försök betade tolv kalvar och tio tackor med lamm växelvis vartannat år och metoden var överlägsen permanent kalvbete och sambete med får och nöt i att ge ett lågt antal utskiljda nematodägg och en hög tillväxt hos kalvarna. Växelbetet gav, jämfört med permanent bete för respektive djurslag, en något större tillväxtökning hos lammen än hos kalvarna (Helle et al., 1981). I ett holländskt försök (Borgsteede & Oostendorp, 1982) växelbetade kalvar och tackor med lamm. De respektive djurslagen skiftade fållor med varandra varannan vecka. Äggutskiljningen av värddjursspecifika parasiter, som till exempel mellanstora löpmagsmasken, var lägre än hos kalvar och lamm som betade i samma fålla hela betessäsongen. Mindre artspecifika parasiter infekterade dock båda värddjuren. De lamm som växelbetade hade bättre tillväxt än de som inte växelbetade, medan kalvar som växelbetat hade lika hög tillväxt som kalvar som inte växelbetade. Då nötkreatur betade första halvan av betessäsongen och får släpptes på efterbete erhölls en lägre utskiljning av nematodägg och lägre serumpepsinogennivå hos kalvarna samt en mer välbalanserad växtpopulation jämfört med om nötkreatur betade hela säsongen (Inderbitzin et al., 1981). Betning med två eller flera djurslag tillsammans, sambete, är vanligt utomlands, till exempel på Brittiska öarna (Matzon, 1996). Sambete ger en utspädningseffekt då färre djur per areal-enhet är mottagliga för en viss, artspecifik parasit. Dessutom betar djuren tätt intill varandras mockor. Detta ger färre rator och färre parasitlarver i betesgräset genom att det ena djurslaget sanerar betet då det konsumerar larver som endast förökar sig hos det andra djurslaget (Hammarström, 1996). De olika djurslagen har olika betespreferenser och betesvanor och kompletterar varandra (Pehrson, 1994). Den optimala betesgräslängden är längre för nötkreatur än för får, vilken i sin tur är längre än för häst (White & Fisher, 1994). Vid sambete eller växelbete där får eller häst kan efterbeta ett nötbete erhålls dessutom ett bra betesutnyttjande. Efterbetning med djur på vilka tillväxtkraven är låga, till exempel dräktiga kvigor, är ett bra alternativ på naturbetesmarker där bevarande av artrikedomen i floran kräver hård nerbetning (Pehrson, 1994). Vid sambete med lamm och nötkreatur gynnas lammens tillväxt mest och lammen växer bättre ju färre fåren är i förhållande till nötkreaturen (Lindgren, 1996). Sambete med 50 dikor och 160 Institutionen för jordbruksvetenskap Skara, 1999 21

tackor med lamm gav bättre tillväxt på tackor och lamm och en tendens till bättre tillväxt på kor och kalvar än då de båda djurslagen betade var för sig. Detta hänfördes främst till det bättre betesutnyttjandet, men även till det lägre parasittrycket och den förbättrade återväxten av betet (Brelin, 1979). Att sambete med får och nötkreatur ger bättre produktivitet och mindre parasiter hos lamm hävdar även Barger (1997), men han har funnit belägg för att sambete med får kan ge lägre tillväxt och mer parasiter hos nötkreatur. I ett norskt försök kunde inga skillnader påvisas avseende tillväxt hos kalvar som sambetade med får och kalvar som betade separat. Djurgrupperna var dock små, sex respektive tolv kalvar, och på grund av nematodinfektion avmaskades de under fyra av sex år. Lammen växte bäst vid sambete (Helle et al., 1981). I ett danskt försök sam- och växelbetade kvigor och gyltor (Sfegaard & Kristensen, 1998). Betesutnyttjandet var vid både sambete och vid växelbete med byte av djurslag varje vecka högre än när djurslagen betade var för sig. Gyltorna var vid försöket dock försedda med nosring och därför är resultaten inte helt applicerbara på betesdrift för svenska grisar, då nosring på svin inte är tillåtet här. Ett fåtal parasiter kan fullfölja sin livscykel hos både nötkreatur och får, till exempel stora leverflundran, Fasciola hepatica, lilla leverflundran, Dicrocoelium dendriticum, tunnhalsade tarmmasken, Nematodirus battus (Urquhart et al., 1989) och lilla magmasken, Trichostrongylus axei (Abbott & McFarland, 1991). I ett försök i Storbritannien, där kalvar och lamm betade varannat år, överlevde fårparasiten Nematodirus battus även hos kalvarna och infekterade lammen följande år (Bairden & Armour, 1987). I ett fyraårigt försök i Storbritannien med växelbete med får och nötkreatur vartannat år utvecklade mellanstora löpmagsmasken genom selektionstrycket med tiden väldigt långa överlevnadstider på bete. Utskiljning av löpmagsmaskägg och antal maskar hos avlivade kalvar var lika frekventa och serumpepsinogennivån lika hög hos de växelbetande kalvarna som i kalvar på permanent kalvbete och antalet L3-larver på betet skiljde sig inte heller åt (Bairden et al., 1995). O Callaghan et al. (1992) rapporterade att mellanstora löpmagsmasken gav kliniska symptom på får. Några parasiter av mindre klinisk och ekonomisk betydelse kan leva på både nötkreatur och häst, till exempel lilla magmasken, Trichostrongylus axei, (Urquhart et al., 1989) och stora leverflundran, Fasciola hepatica (Lindgren, 1996). Växelbete med äldre nöt Om nötkreatur är det enda tillgängliga djurslaget i betesdrift kan växelbete ske mellan förstagångsbetare och äldre, immuna djur. Effekten är inte lika god som vid växling mellan olika djurslag, men åtgärden ger väsentligt lägre parasittryck än om permanenta kalvfållor används. Djurgrupperna kan antingen växla beten varannan säsong eller växla inom säsong. Vid senarelagd betessläppning av förstagångsbetarna kan betet under försommaren utnyttjas för andraårsbetare eller mjölkkor (Christensson, 1994). I naturbetesmarker med hårda krav på betes-tryck kan förstagångsbetarna beta under försommaren och därefter kan nerbetning ske av äldre, immuna djur på vilka kraven på tillväxt är måttliga, till exempel andragångsbetande kvigor (Pehrson, 1994). Då andragångsbetare används som parasitsanerande djurgrupp är det viktigt att de verkligen är immuna. I annat fall kan sjukdom utbryta och betet kraftigt kontamineras. När kalvar betade där äldre nötkreatur hållits föregående betessäsong var andelen kalvar som bildat antikroppar mot lungmask lägre än hos djur som hölls på permanent kalvbete (Kohler- Bellmer, 1991). Institutionen för jordbruksvetenskap Skara, 1999 22