Torbjörn Lodén Bättre men inte bra: Om utvecklingen i Kina och hur vi ska förhålla oss till den Föredrag på seminariet När Kina vaknar... arrangerat av Kalevi Sorsa -fonden den 12 oktober 2007 kl. 13.30 17.00 i JHL:s auditorium, Sörnäs strandväg 23, Helsingfors Torbjörn Lodén Lärkstigen 4, 131 47 Nacka, Sverige Luoduobi@yahoo.se tel +46-73-7078753 1
I När förhållandena var som sämst i Kina var bilden av Kina som ljusast; när förhållandena blivit bättre, har bilden blivit mörkare. Detta gäller i stora delar av Västvärlden, även i Sverige och Norden, om också mindre i Finland än i de övriga nordiska länderna. Det finns en logik i detta. Förtrycket kan vara så starkt att den vackra propagandan döljer det verkliga eländet. När diktaturen mjukas upp, får vi större insyn, också i missförhållandena. Många av oss beundrade Mao Zedongs kulturrevolutionära Kina i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Vi beundrade strävandena att skapa ett verkligt jämlikt samhälle och en ny solidarisk människa, som i sig skulle förena andens och handens arbete. Det var ju detta Mao Zedong och hans ideologer skrev om. Vi såg inte att bakom de vackra orden rådde ett totalitärt förtryck: Partistaten gjorde anspråk på att kontrollera människors tankar och handlingar in i minsta privata skrymsle, under det föregivna syftet att driva kampen mot klassfienden och utvecklingen mot det klasslösa kommunistiska samhället framåt. Maoismen var vetenskaplig sanning, den definierade verklighetens essens bortom dess uppenbarelseformer. Att peka på missförhållanden som kommunistpartiet skapat var antingen att vara ondskefull och verka för kontrarevolution eller att inte ha förstått den essens som maoismen definierat. Under dessa år saknade människorna i Kina rätten och friheten att själva välja bostadsort och arbete. Ja, till och med valet av äktenskapspartner sågs som en angelägenhet för partistaten. Under dessa år höll den ekonomiska tillväxten nätt och jämt jämna steg med folkökningen. Under dessa år ansågs självförsörjning och oberoende så viktiga att man strikt kontrollerade och begränsade umgänget med omvärlden; att få pass och resa ut i världen krävde absolut politisk lojalitet och var ouppnåeligt för de allra flesta. Endast i ytterst begränsad utsträckning hade kineser tillgång till utländsk nyhetsrapportering. Den officiellt påbjudna sanningen var att ett nytt världskrig var oundvikligt frågan var bara när det skulle äga rum. Kriget skulle när det än bröt ut gynna Kina. Mao Zedong 2
påstås ha sagt att han hoppades att amerikanarna skulle fälla en atombomb över Kina, för det skulle tydliggöra vilka i världen som var goda och vilka som var onda. II I slutet av 1970-talet sade man farväl till maoismen, och under Deng Xiaopings ledning genomförde man en drastisk omläggning av politiken för att modernisera landet. Den nya politiken, som benämndes reformer och öppning, legitimerades med hänvisning till Mao men innebar i själva verket en brytning med Maos politik. På en punkt höll dock Deng benhårt fast vid den gamla linjen: kommunistpartiet skulle behålla den politiska makten. Partiet kunde ge olika grupper större svängrum än under Mao, men partiets ledande roll fick inte ifrågasättas. Diktaturen bestod men ändrade karaktär. Människorna tog sig rätten att inte delta, för att citera titeln på en uppmärksammad bok från det tidiga 90-talets början - rätten att inte ropa hurra så fort regimen fattade ett politiskt beslut. Maos totalitära diktatur, som kontrollerat kinesernas liv och krävt inte bara lydnad utan också aktivt deltagande, gav plats åt en diktatur som förbjöd all verklig politisk opposition men kunde tolerera diskussion och nya idéer. Den nya ordningen gav utrymme åt avvikande röster. Vi fick större kunskaper om förtrycket. Självständiga och modiga författare och samhällskritiker Wei Jingsheng, Bei Dao, Liu Binyan m.fl. gav oss nya perspektiv på Kina, och efter hand som vi lärde oss mer blev bilden av Kina mörkare. I ett skede då vi blev alltmer medvetna om förtrycket och orättvisorna i Kina men samtidigt fäste förhoppningar vid en utveckling mot större öppenhet, och på sikt demokrati, som tycktes vara på gång, ägde så massakern på demokratiaktivister rum i Peking den 4 juni 1989. Den brutalitet som den kinesiska regimen då visade chockerade människor i hela världen. Massakern innebar ett oerhört misslyckande och följdes av åtstramningar som kunde tyda på att ledningen övervägde att ge upp moderniseringspolitiken. Den befäste bilden av landet som en hård diktatur, och vi väntar fortfarande på att de kinesiska myndigheterna ska ta avstånd från bruket av övervåld på fredliga demonstranter den gången. 3
III Den ekonomiska utvecklingen har varit formidabel under de senaste trettio åren med en årlig tillväxt på 9-10 procent. Enligt köpkraftsanpassade beräkningar är Kina idag världens näst största ekonomi, och kommer inom något eller ett par decennier troligen att vara den största ekonomin i världen. I ett världshistoriskt perspektiv framstår Kinas allt större andel av världsekonomin som en återgång till en normalitet. Den brittiske ekonomhistorikern Angus Maddison har visat, att från början av vår tideräkning och fram till början av 1800-talet pendlade Kinas andel av världens totala BNP i köpkraftsanpassade siffror mellan ca 22 och ca 33 procent. Under 1800-talet började andelen att minska, från ca 33 procent 1820 till en bottennivå på mindre än fem procent i slutet av 70-talet. Därefter började kurvan peka uppåt igen, och utgjorde 2003 ca 15 procent. (Se www.ggdc.net/maddison.) Hundratals miljoner människor har rest sig ur fattigdomen under decennierna efter Mao och fått det materiellt mycket bättre. De har även mycket större frihet än på Maos tid frihet att välja bostad och bostadsort, yrke, fritidssysselsättning, åsikter. Den för medelklassen karakteristiska konsumismen breder snabbt ut sig och präglar på gott och ont alltmer den kinesiska kulturen. Kina är idag ett pluralistiskt samhälle jämfört med för tre decennier sedan. I vardagslivet och i kulturen råder en myllrande mångfald. Kritiken av de politiska ledarna, av korruptionen och av hela systemet är så utbredd, att den vittnar inte bara om problemen utan också om en tilltagande öppenhet. Visst har det blivit bättre i Kina, men inte är det bra. Fattigdomen är utbredd, och tio procent av befolkningen lever i extrem fattigdom med en inkomst på mindre än tio kronor per dag. (För trettio år sedan var denna andel 50 procent!) Utvecklingen är ojämn och klyftorna växer och är större än exempelvis i Indien. Mitt i den ekonomiska tillväxten ökar utslagningen, och sociala skyddsnät lyser åtminstone på landsbygden med sin frånvaro. Utan pengar i plånboken riskerar kineserna att bli utan sjukvård. Utan barn eller besparingar innebär pensionering för de flesta ett liv i armod. Kommunistpartiet står i praktiken över den lagstiftande makten, och maktskifte kan inte ske i demokratiska former. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna t.ex. 4
dödsstraff, olaga frihetsberövanden, inskränkningar av yttrandefriheten, religionsfriheten, föreningsfriheten och församlingsfriheten etc förekommer fortfarande. Miljöproblemen är gigantiska det gäller till exempel vattenbrist, luftföroreningar, ökat bruk av fossila bränslen, koldioxidutsläpp. IV Det är naturligt för en statsledning att slå vakt om den egna staten. I Kina är vaksamheten stor inför hotande splittring. Kanske hämtar denna vaksamhet extra näring i moderniseringsprojektets rötter det upplevda hotet mot landets och kulturens fortbestånd samt kraven på att omdefiniera den egna identiteten från universalistisk civilisation till en nation bland nationer. Mot denna bakgrund blir Tibets, Mongoliets och Sinkiangs ställning ytterst känsliga frågor. Varje tanke på att söka självständighet avvisas med harm som Kinafientlig. I takt med att Kina blir ett mer öppet samhälle måste man räkna med att nationella minoriteter som uighurer, mongoler och tibetaner kommer att begära ökad autonomi. Frågan är hur centralmyndigheterna bemöter deras krav. Mycket tyder på att ett framtida demokratiskt Kina bör bli en federation, med stor självständighet för skilda delar av landet. Man kan hoppas att en sådan reform ska kunna genomföras inom rimlig tid och att han-kineserna och de s.k. nationella minoriteterna i det sammanhanget ska komma överens om att det är i allas intresse att dessa grupper får en hög grad av autonomi inom den kinesiska federationen. Taiwanfrågan, som ledarna i Peking hävdar är en inrikespolitisk fråga, inger alltjämt oro och kan i värsta fall eskalera till en väpnad konflikt. Pekings företrädare insisterar på att Taiwan är en del av Kina och att regeringen i Peking är Taiwans lagliga regering. De menar att alla länder som har diplomatiska förbindelser med Peking uttalat stöd för principen om ett odelbart Kina. När de nordiska länderna upprättade diplomatiska förbindelser med Mao Zedongs folkrepublik, stod valet mellan att erkänna antingen denna eller Chiang Kai-sheks regim på Taiwan. Med Taiwans demokratisering och dagens taiwanesiska opinion har hela problemet kommit i ett nytt läge. 5
Jag har svårt att se att vi måste ta ställning och hävda att regeringen i Peking är Taiwans lagliga regering. Det är utmärkt att t ex den svenska regeringen vid flera tillfällen sagt att Taiwanfrågan måste lösas med fredliga medel. Men vi bör också klargöra att frågan bör bli föremål för förhandlingar mellan Peking och Taipei, och att folkviljan på Taiwan bör spela en avgörande roll för lösningen. Vad gäller Taiwanfrågan är det tydligt att ledningen i Peking nu använder ett försiktigare språk än tidigare och undviker att hota med våld. De alltmer frekventa och intima kontakterna mellan företrädare för oppositionspartierna på Taiwan och ledarna i Peking väcker också förhoppningar om att förutsättningarna för en fredlig lösning idag är större än för några år sedan. Den kinesiska utrikespolitiken har under senare år blivit mer inriktad på att undvika konflikter och värna freden. Det har utan tvivel med moderniseringsprogrammet att göra. Fortsatt modernisering kräver koncentration på reformarbetet och på ekonomisk tillväxt. Medan Mao Zedong ansåg att ett nytt världskrig var oundvikligt och skulle gynna Kina, har dagens kinesiska ledare lämnat krigsromantiken bakom sig. I internationella sammanhang spelar dagens Kina ofta en konstruktiv roll. Det gäller till exempel Koreafrågan, där kineserna till skillnad från amerikanarna tycks kunna kommunicera med nordkoreanerna och faktiskt uppnå resultat. I Afrika agerar Kina som en traditionell stormakt för att tillförsäkra sig råvaror, men man visar också i stigande grad lyhördhet för internationella opinioner, till exempel kraven på ett ingripande i Darfur. Man skulle önska att de kinesiska ledarna visat större kraft och förmåga att påverka generalerna i Burma och förmått dem att låta bli att använda våld mot fredliga demonstranter och inleda förhandlingar med oppositionen. Vi har rätt att begära att Kina ska påverka juntan i Burma i fredlig riktning, men vi ska inte hota med att avbryta några förbindelser med Peking om de inte gör det. Sådana hot riskerar att gynna bakåtsträvande krafter i Kina snarare än att påverka situationen i Burma positivt. 6
V Deng Xiaopings reformer utgör ett uppbrott från Mao Zedongs revolution. Reformerna har visat sig långt mer framgångsrika än revolutionen, när det gäller att modernisera Kina och frigöra människornas skaparkraft. Öppningen mot omvärlden för handel, teknologiimport, studentutbyte, kultur och turism spelar en helt central roll i den kinesiska reformpolitiken. Denna öppning är kontroversiell. Det finns fortfarande många som vill begränsa umgänget med omvärlden, med motiveringen att man måste hejda globaliseringens skadeverkningar och slå vakt om Kinas oberoende. Detta är egentligen maoistiska argument, och maoismen visade vart dessa argument kan leda när de omsätts i praktisk politik. Skulle vi stänga dörrarna mot Kina det må vara genom att begränsa textilimporten eller bojkotta olympiaden nästa år så skulle vi ge dessa bakåtsträvande krafter vind i seglen. Enligt min mening är det därför oerhört viktigt att vi är öppna mot Kina, att vi främjar handel, turism, vetenskapligt och kulturellt utbyte etc. I ett allt tätare umgänge med kineser på olika områden kommer vi att möta både positiva och negativa sidor av det kinesiska samhället. Vi kommer att träffa kineser som gläds över framstegen, men vi kommer också att möta exempel på exploatering, armod och förtryck. Vi ska då inte dra oss för att säga vad vi tycker. När vi får insyn i förhållanden på kinesiska fabriker som är oacceptabla ska vi reagera och kanske upphöra att köpa produkter från just den fabriken. Vi ska göra klart att vi är övertygade om att fria fackföreningar, liksom en fri press och yttrandefrihet, kort sagt demokrati, är nödvändiga för att ett modernt samhälle ska fungera väl och utvecklas. Men vi ska inte stänga dörrarna utan tvärtom verka för ökat umgänge på olika områden. Det gynnar Kina, det gynnar oss, det gynnar freden. 7