Att värna om de gamla en historik om Skuttunge 5:10 av Karolina Wiell Skuttunge 5:10, Gamla ålderdomshemmet I det förindustriella Sverige var det vanlig att de äldre bodde tillsammans med sina barn, eftersom vuxna barn enligt lag och tradition hade ansvar för behövande föräldrar. I samband med att Sverige industrialiserades kom ansvaret för de äldre, sjuka och fattiga allt mer att läggas på kommunen. Men eftersom de flesta kommuner hade få invånare (exempelvis hade Skuttunge år 1915 1039 invånaren) var det inte alltid som någon form av äldreboende existerade, dessutom var försörjningsbördan mycket tung. Ofta bodde de äldre som inte klarade sig själva, tillsammans med fattiga och handikappade, i sockenstugor eller fattigstugor. Hur livet i dessa stugor tedde sig har bland annat vistats i Emil i Lönneberga men även behandlats i forskning och liknande. Det var fattigt, eländigt och någon större möjlighet till vård och omsorg gavs inte. I stort var vården av de äldre relativt dålig under 1900-talets början och detta gällde framförallt på landsbygden i de små kommunerna. En av de tankar som starkast kännetecknar 1900-talet, och de vi idag kallar välfärdsstaten, var att staten på ett helt annat sätt skulle komma att ta sitt ansvar för medborgarnas välfärd. Detta tog sig många uttryck, bland annat genom vården av de gamla. Viktiga milstolpar i denna förändring var bland annat den allmänna pensionsreformen 1913. Då beslutade riksdagen, att som den första allmängilltiga socialförsäkring i världen, införa en allmän pensionsförsäkring som omfattade hela svenska folket. Något som kom att lätta fattigvårdsbördan för landsortskommunerna en del. En annan milstolpe var 1918-års fattigvårdslag. Nu inrättades en statlig fattigvårdsinspektör och fattigvårdens understöd skulle ges i hemmet, utackordering eller anstalter. Staten tog på så sätt över ansvaret från kommunerna för kroniskt sjuka och fattiga. Därmed separerades åldringsvården från fattigvården och sjukvården. I Skuttunge fanns socken- och fattighuset som till utseendet liknade en parstuga vilken bestod av två rum. Stugan var belägen i anslutning till skolan vilket syns på fotografiet nedan.
Skuttunge socken- och fattighus 1948, i 1948, Sveriges Bebyggelse, Uppsala län del III Skuttunge socken- och fattighus byggdes 1809 och användes fram till 1932 som fattighus, därefter kom den att restaureras och bli till slöjdsal för skolans elever. Hur länge den fungerade som sådan innan den revs är oklart. I 1918-års fattigvårdsreform beslutades att varje kommun skulle ha ett ålderdomshem, något som skulle lösas inom en 10-årsperiod. Här skulle enbart gamla bo. För byggnationen av dessa ålderdomshem skulle landstingen bidra med pengar, men landstinget skulle därefter inte driva hemmet utan det skulle drivas i kommunal regi. På ålderdomshemmet skulle äkta makar kunna fortsätta att leva tillsammans och en föreståndarinna med lämplig utbildning skulle sköta den dagliga verksamheten. För att förenkla för kommunerna anställdes en arkitekt (Theodor Kellgren) som tog fram så kallade typritningar för byggnation av ålderdomshem. På grund av 1920-talets ekonomiska kris blev dessa visioner inte verklighet förrän mitten av 1930-talet, vilket innebär att Skuttunge ålderdomshem bör ha varit ett av de sista att färdigställas 1932. Skuttunge ålderdomshem är byggt i en stil vilken mycket väl passar in med den traditionella byggnadsstilen för Skuttunge. Orsaken till detta är att man istället för att använda sig av de av staten framtagna typritningarna anlitade folkskolläraren Einar Vaernulf, som var en mycket populär byggmästare i Skuttunge. Bland annat ritade han och var ansvarig byggmästare för Skuttunge Bygdegård. Han är än idag känd här i bygden för att han byggde mycket stabila och robusta hus. Skuttunge bygdegård 1948, i 1948, Sveriges Bebyggelse, Uppsala län del III Under perioden 1918-1935 period byggdes totalt 1410 ålderdomshem, men bara 195 av dessa var likt Skuttunge för 10 pensionärer eller färre. Vilket innebär att de flesta av dessa är allt för stora för
att konvertera till en enfamiljsbostad. Skuttunge ålderdomshem 1948, i 1948, Sveriges Bebyggelse, Uppsala län del III Skuttunge ålderdomshem som byggdes 1932 i form av 1 våning och en så kallad mansardvåning. Det bestod av 9 rum, därav 5 pensionärsrum (3 dubletter och 2 enkelrum), 1 matsal, 2 personalrum, 1 kök, 2 hallar, 1 klädvårdsavdelning samt källare med tvättstuga och mangelrum. I huset fanns 1 badrum med badkar placerat mitt på golvet för att underlätta tvagning av de äldre samt tre toaletter. En lyx som inte fanns att tillgå i det stora flertalet bostäder på landsbygden under 1930- och 1940talet. Huvudentrén på ålderdomshemmet var från byggnadens sydvästra sida, och det som idag (2012) är en balkong var då en veranda, till vilken man kom från på en entrétrappa från väster. Personalingången skedde från nordost där huvudentrén är idag. Se ritning över bottenvåningen.
Ritning från 1966 över bottenvåningen på Skuttunge ålderdomshem.
Ritning från 1966 över övervåningen/mansardvåningen på Skuttunge ålderdomshem. Ritning från 1966 över källarvåningen på Skuttunge ålderdomshem. Ålderdomshemmet invigdes i oktober 1932 av kyrkoherde Anderson. Läkarvården för de boende upprätthölls av dr Ola Månsson från Uppsala. Hemmet hade 2 anställda, bland annat
Föreståndarinnan Anna Andersson. Ägare till hemmet var Skuttunge kommun. 1947 kom nya riktlinjer om ålderdomshemmen, och förslaget innebar att alla hem med färre än 25 platser ansågs för små, och i och med kommunreformen vilken trädde i kraft 1952 försvann också de flesta småkommuner, däribland Skuttunge. Ålderdomshemmen skulle nu bli större och ha en större andel enkelrum, men först i slutet av 1960-talet hade Skuttunge ålderdomshem spelat ut sin roll, och pensionärerna kom nu att får flytta till Bälinge ålderdomshem eller till den så kallade pensionärslängan där de friskaste åldringarna nu kunde bo i enskilda lägenheter. 1969 styckades därefter tomten upp för försäljning från kommunens mark, och under tidigt 1970-tal byggdes huset om till enfamiljshus. I samband med ombyggnationen till enfamiljshus sparades alla dörrar och liknande, vilka än idag finns förvarade i ladugården som tillhör fastigheten. Ladugården är av okänd ålder men är troligtvis bygd i flera omgångar med början under tidigt 1800-tal. Taket på ladan renoverades 2011, men för att bevara dess kulturarv återanvändes och kompletterades takteglet i form av enkupigt handslaget närproducerat lertegel (troligtvis från slutet av 1800-talet). Av samma anledning tvättades heller inte takteglet rent från lav. Avstyckningskarta över gamla ålderdomshemmet, Skuttunge 5:10 Skuttunge kyrkby kantas av gamla ädla lövträd, vilket ger kyrkans omgivningar ett mycket naturskönt intryck. Bland annat står här vid gamla ålderdomshemmets sydöstra tomtgräns, där landsvägen en gång skall ha gått fram, de två nordligast bokträden i Sverige. Mitt emot kyrkan ligger den faluröda kyrkskolan från 1891 med ljusmålad locklistpanel. Utmed vägen mot Elinge
ligger också den nya skolan från omkring 1960 i ljus spritputs, bygdegården från 1920-talet, den f.d. brandstationen från 1951 samt det f.d. ålderdomshemmet från 1932, vilka tillsammans bildar den gamla kommunens centrum. Sedan kommunsammanslagningen har också den så kallade pensionärslängan i form av 4 lägenheter, samt en förskola tillkommit liksom idrottsplatsen. Skuttunge skola, med lågstadiet (åk F-2) i förgrunden och mellanstadiet (åk 3-5) i bakgrunden. Skuttunge bygdegård och mellanstadiebyggnaden på Skuttunge skola (åk 3-5)
Förskolan Lillskutt och Skuttunge 5:10 i bakgrunden F.d. Brandstationen med tornet, som nu är en utav idrottsplatsens huvudbyggnader I folkmun kallas byn även Hagby då en stor hage med fornlämningar har en central placering i byn. Denna hage angränsar till Skuttunge 5:10 i nordväst, se karta. Karta över fornlämningar i Skuttunge kyrkby/hagby, i Seiler, A., Östling, A., 2008, Bönder, stormän och bronsgjutare Senneolitikum, bronsålder, järnålder och historisk tid vid Skuttunge kyrka Uppland
Ålderdomshemmet har för skuttungeborna spelat en central roll och ligger många skuttungebor mycket varmt om hjärtat. De flesta har känt någon som antingen arbetat här eller bott här. Lika så har de flesta skuttungebor gått luciatåg här i sin barndom. En tradition som på många sätt än idag kvarstår när skolbarnen årligen har sitt luciatåg för bygdens pensionärer i bygdegården. Källor och vidare läsning: 1948, Sveriges Bebyggelse, Uppsala län del III Upplandsmuseet, 1980, Björklinge Bälinge, Kulturhistorisk bebyggelseinventering Edebalk, P.G., 2001, Gustav Möller och åldringarna Meddelande från Socialhögskolan 2011:4 Seiler, A., Östling, A., 2008, Bönder, stormän och bronsgjutare Senneolitikum, bronsålder, järnålder och historisk tid vid Skuttunge kyrka Uppland, Skuttunge socken, Skuttunge 11:1, RAÄ 317, Dnr 423-1026-2006